Göteborgs-Posten: 42 % tror att polis mördade Palme!

28.2.2011. Vem mördade Olof Palme? I en undersökning, arrangerad av Göteborgs-Posten och med 3814 svarande, blev utfallet detta, i procent:

Kurder 3 procent, Sydafrika 2 procent, 33-åringen 1 procent, polisspåret 42 procent, Christer Pettersson 34 procent, Bofors 4 procent samt övriga 14 procent.

Alltså: nära halva Sveriges befolkning, om vi ska lita på denna Göteborgsbaserade undersökning, tror att Olof Palme mördades av polis! Är inte detta något som regering och åklagare och polisledning borde ta till sig?

Siffrorna överraskar mig, åt rätt håll! Dags för de kritstreckrandiga och de uniformerade att tänka om, omedelbart! Starta med att öppna rikskriminalens låsta arkiv! Det är där lösningen ligger! Och medierna kan ju gärna sluta upp med dessa trakasserier mot oss som hela tiden följt polisspåret! Vice RÅ Kerstin Skarp och kriminalkommissarie Stig Edqvist: det är vi som har sanningen, inte ni! Den stora sanningen, som ni är så rädda för!

Sven Anér, skrev ”Palmemordet: POLISSPÅRET” 1988.

Datorn lockar på mig: 42 procent!

Det r mars om några timmar. Och en spröd vår. Då kommer beskedet från Göteborg: 42 procent av de tillfrågade tror på polisspåret! Det spår som Olle Minell i just Göteborg och jag uppe i Stockholm, mer eller mindre ovetande om varandra fick bli den nästan identiska boktiteln: Polisspåret!

Vi hade väl inte hittat på ordet, det vet jag inte, men det var vi som, var i sin stad lanserade det, fste det i folks sinnen. Polisspäret. Jag bad EWK – vi var goda vänner under hans sista år – att få använda hans klassiska teckning, där detektiven letar under gatlyktan. Där det syns bäst.

Mitt Polisspårblev ingen kioskvältare, men den började samla människkornas intresse. En bok, vare sig den säljs bra eller inte särskilt bra, är en hållpunkt, en replipunkt, något att kunna hänvisa till, något att överräcka med viss tyngd: Nej, har du skrivit en bok?

Tidningsartiklar försvinner ut mot återvinningen, medan TV-program och radioprogram försvinner ut i atmosfären. Böcker hänger i.

Det var, i början, blandad konfekt. Vi hade ibland rätt gott flyt med medier i följe, samtidigt som narrstämpeln hela tiden fanns hotande i bakgrunden. En ljudradioreporter, inte SR, ville tvinga mig att spela Peter Sellers Clouseau, deckaren som gör allt fel. Han skulle smyga på mig denna tanke och lura mig in i ett narrspel. Jag märkte avsikten och blev förstämd, dvs gick därifrån.

Jag har mötts av många sneda leenden och ”du är då då duktig, Sven”, och många gånger har jag förstås varit frejdad att lägga av. Palmeriet kostade bara pengar, jag hade det bevisligen lugnare i TV-soffan.

Men hur det nu var så fortsatte jag, med avbrottet för ESTONIA kring millennieskiftet. ESTONIA var ju en spegelbild av polisspåret. Och är fortfarande. De kritstrecksrandiga mot Tom Heyman och Laars Borgnäs i Tullinge och mig själv och förstås flera till. Jag var ensam då, och är ensam i dag med att avslja de hemliga CIA-flygningarna från Arlanda med nio kidnappade estniska befäl från ESTONIA, på oviss färd västerut. Saken får fortfarande inte skrivas om, fast jag har alla myndighetspapperen.

Papper är ju också en stor del av mitt arbete med polisspåret, Anti Avsan.Det känns mycket bittert när Stig Edqvist i TV-dokumentären inför 25-årsdagen av Palmemordet rätt ut anklagar såna som mig för stt störa förundersökarnas arbete med mina återkommande krav på att få ta del av allmänna handlingar – beklämmande. svensk administration är – var åtminstone tidigare, före vattendelaren vid Dekoirma, öppen, nära nog vidöppen. Det fordrades klara skäl för att domstolar skulle medge dokumentspärr. I dag har sekretess blivit regel, och det skär uppenbarligen i den ståndaktige Stig Edqvist när han faktiskt någon gång tvingas ge mig begärda dokument, dokument som berättar hur Olof Palme dog.

Ni som har följt min blog vet att det i dag återstår tre stora buntar av ”bumff”, som är det härliga engelska ordet:

40 walkie-talkie-tips, ligger hos högsta förvaltningsdomstolen, 69 tips om inblandade poliser, ligger hos kammarrätten och 94 ytterligare tips om inblandade poliser (några går kanske om lott),ligger hos kammarrätten.

Jag har inte den klara övertygelsen att våra domstolar går in med hela sin själ i dessa ärenden. Jag har aldrig fått minsta tecken på att någon underrätt eller någon överrätt någonsin begärt in de eländes handlingar jag vill ta del av, för att förvissa sig om att sekretess verkligen behövs därför att

det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Åklagare och polis, inkletade parter i denna materia, vill förstås alltid påstå att handlingarna måste vara hemliga intill döddagar, men vad säger endomstol, om borde vara opartisk? En domstol har hittills nästan alltid sagt att de följer åklagarsidans partsinlaga: stopp och belägg, inga papper till Anér på Hjelmbergstorpet eller i Sommarro!

Det är som om domstolarna, i fallet Palme, vänder på lagen: alla handlingar är klassificerat hemlige såvida de inte, i undantagsfall och i nåder kan lämnas ut.

Jag har skrivit många gånger: i Stig Edqvists hyllor finns sanningarna, kanske den stora sanningen!

Papperet som berättar om flera polisers ”privata polisverksamhet” har jag hittills inte lyckats få ut – tacka för det, Sven. Är du dum i huvudet? Tror du att damen ochherrarna uppe på de snöhöljda topparna skulle ge digså farliga papper? ”Privat polistjänstgöring”, nej nån måtta får det vara. Privata poliser håller åklagare och riktiga poliser för sig, inlåsta. Och stör inte oss vidare, Sven Anér, vi har viktigare saker att sköta! Vilka då? Spaning. Vilken spaning? Nej, nu får du vara tyst!

Jag känner att det är något i mitt sinne som vill fram, just nu. Vad då? En folkstorm mot lögnen. En sanningskommission. Jag har tidigare i dag på bloggen demonsgtrerat hur mitt larm till Christer Petterssons förmån försvann ur alla medier. Varför? Därför att larmet inte finge få något genomslag, inte för allt i världen finge få genomslag.

Om Christer Pettersson-ärendet av t ex poliser från något annat land satte sig ner med uppkavlade ärmar, ja då skulle den svenska allmänheten häpna, storkna. Jag har gjort vd jag har kunnat, men jag är en frilansjournalist som det åtminstone hittills har gått lätt att vifta bort. Men sätter sig dessa hypotetiska poliser ner, då är de till att börja med betrodda och vidare har de tillgång till alla handlingar. I motsats till mig.

Det finns avsnitt i den sällsynt osnygga mentala behandlingen av Christer Pettersson som knappast går att tro. Hur Palmepolisen 1987 är övertygad om att den ”Roger” som Sigge Cedergren, på ett i och för sig fejkat band, talar med i telefon är Sigges bror som märkligt nog faktiskt också heter Roger! En får detta falska band och det likaledes falska telefonavlyssningsprotokollet ligga till sig ett år tills det fiskas upp av kriminalinspektören Thure Nåssen och andra flinka kamrater, för att göra tjänst när det gäller att riktigt duktigt sätta dit Christer Pettersson.

Mot den bakgrunden ter sig riksåklagarens märkliga vandring till HD 1998 som extra beklämmande. RÅ, som vet att det är han själv som ligger bakom allt lurendrejeri som fångat Christer Pettersson, går till HD med påstått nytillkommen bevisning rörande RÅ:s egen syndabock; detta är rättvisa i djupt förfall. Och i bakgrunden finns då en levande Christer Pettersson, som under de många åren inte helt tycks ha tappat sin bonhomie och sin förmåga att dra till med glada vitsar – under galgen.

Det är nog det här som har hållit mig uppe när molnen känts grå: kontrasten mellan en i sammanhanget oskyldig men jagad och förföljd Christer Pettersson på ena sidan skranket, och på den andra de kritstrecksrandiga med god inkomst och god position i det rättssamhälle de sakta men säkert fördärvar.

Christer kontra, säg Jörgen Almblad, den ynkligaste av Palmeåklagarna, och det vill inte säga lite.

Sven Anér