Har jag fått komma upp ett pinnhål?

25.2.2011. Det känns lite egendomligt. Efter att ha fått stå i skamvrån under så många år blir jag plötsligt observerad, tillfrågad, ombedd om hjälp. Ja ja, nu passar det, konstaterar jag med inte alltför stark ilska. Ingen ilska alls egentligen. Jag kan inte göra om alla medier, och händelsers storleksordning kan alltid diskuteras. Även Palmemordets? Det har jag förstås svårt att acceptera.

Tidningar ringer och vill intervjua, men hur det går med publiceringen är mera tveksamt. Jag lyssnar till utsända reportrar och hör det ideliga klicket från fotografers kameror, men jag anar någon gång att intervjun egentligen är gjord pro forma, att den nog aldrig kommer att vidarebefordras till prenumeranter och lösnummerköpare. Varför då intervjua? Det vet jag inte.

Tidningar ringer och ber om hjälp, med uppgifter som de hade kunnat plocka fram hos vederbörande myndighet, men som det är enklare att fråga Sven Anér om, han har ju hållit på med eländet i 25 år, så han har det nog i sina pärmar. ”Jaså, jag passar nu?” Säger den lite stingsliga Själen innanför skinnvästen.

En representant för en studentradio tittar in på Karlsrogatan, det blir säkert 60 minuter text att reduceras till 6 – eller noll. Intervjuers öden är vaga och ovissa.

En stor veckotidning vill skicka en stjärnreporter – ja, vi är gamla kolleger - för att intervjua fram ”7 000 tecken” som yrkesjargongen formulerar sig; det blir väl ett par sidor.

”Om hur du har kunnat hålla på så länge, vad är det som driver dig”? Jag har fått den frågan många gånger och tycker inte att svaret är så konstigt. Hitta sanningen, och om sanningen springer och gömmer sig får du jaga henne. Hur länge då? Ja, i princip in i evigheten. Sanningar är knappast delbara, det gäller att hitta totaliteten. Totaltiden kan bli lång.

”Tänker du Palme hela tiden”? Det gör jag nog inte. Jag har vanliga enkla förströelser som tar min tid och även min hjärna: tidningsläsning, bokläsning – mest omläsning av gamla favoriter -, korsord, en patiens. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn. ”Det är farfar, hur har ni det?” ”Vi har det bra, men du är inte farfar utan morfar.”

Möjligen finns Palmeärendet med hela tiden, det är tänkbart. Undermedvetet, underförstått. Och mitt liv delas, och delvis styrs, av Lena, som nog någon gång har nog av min yrkesroll men alltid hyggligt frågar om jag har några nya texter på laptoppen som kan behöva korrekturläsas. Att Lena finns oerhört central i min dagliga framtoning här i Sommarro eller ute på Hjelmbergstorpet, ja, det behöver jag inte särskilt understryka. Det är livsvillkoret för oss på 89+.

TV, som nästan alltid står på. Nyheter, Text-TV, en dokumentär, många engelska kriminalfilmer, med Lynley och Frost och Barnaby och de andra som goda vänner som kommer och hälsar på.

I denna lätt bräkande idyll surrar Palmemordet snällt med, för att ibland, som de senaste dagarna, skrälla till som Libyen, som Nya Zeelands Christchurch, där vi en gång blev goda vänner med en herre som försökte lära mig vad triathlon egentligen var. Det var i mitten på 1980-talet, och sporten var nästan okänd här hemma. Lever den vänlige mannen?

Palme kontra Libyen, vilket är störst? Går inte att definiera. En bild av ett utmärglat litet barn kan slå hårdare än beskedet om hundratals döda. Det är mediers nyhetschefer, grindvakterna, som får bestämma vad som är litet och vad som är stort. Palmemordet har länge varit mycket litet. Nu slåss det om utrymmet med de stora kanonerna. De stora kanonerna som skjuter vid Medelhavet.

Sven Anér

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"