FINAL – tack för ert fina inkännande, medkännande sällskap utmed nätet! Men nu får det vara nog ett tag!

28 juni 2013.
Jag hade nyligen skrivit två brev till Uppsala Universitet där jag undrade om Palmemordet kunde intressera; breven följer strax. Det kunde mordet inte. Universitetets svarsbrev kom i dag. Det ser ut så här:
Angående skrivelser till Uppsala universitet
I två skrivelser till Uppsala universitet har Du förslagit att universitetet skulle inleda ett forskningsprojekt innebärande en granskning av mordet på Olof Palme.
Tack för visat förtroende för Uppsala universitet, men Dina skrivelser föranleder inte någon åtgärd från universitetets sida.
Med vänlig hälsning
Per Abrahamsson
Akademiombudsman

Knapphändigare hade det inte kunnat bli. Uppenbarligen har saken aldrig kommit längre än till hr Abrahamsson (jurist, förmodligen), som väl i sin tur tagit den sedvanliga lilla poliskontakten:
Anér? Nej, det är ingenting att bry sig om. Han skriver och skriver, men det finns ingen substans. Mordet på Olof Palme handläggs helt enligt lagen av riksåklagaren och rikskriminalpolisen…”
Och så var vi av med denne Anér för gott? ”För gott”, nej, det kan jag inte garantera. Men för den här sommaren, åtminstone.
Jag tackar er än en gång, alla bloggbesökare, och jag tackar min förnämliga medarbetare Maria Wold-Troell, som så skickligt hållit i administration och redaktionellt arbete under de många åren – tack, Maria. Och tack till min vänlige och initiativrike förläggare vid Bokskogen i Göteborg, Göran Dahlman, tack till Charlotte och Paul Rimmerfors och till Inger och Bo Alvberger, som för några år sedan stödde och stöttade starten av denna blogg, vilken därefter gått som en möjligen tunn men röd tråd genom det svenska samhället. Den röda tråden har inte slitits av.
Nu ägnar jag sommaren åt annat. Vad då? Hängmattan? Nej, den har vi knappast någon plats för längre. Åt annat skrivande? Det är inte omöjligt. Jag märker att min trogna ordbehandlare behövs för min tänkande hälsa. Jag tror på det skrivna och tryckta ordet, som ett debattforum, som den tänkande mänsklighetens gurglande Listerine.
Mina motparter, åklagare och polis, har skytt öppen debatt som pesten, utan att låtsas inse att ett liv utan frisk och fräsch och sanningsskapande debatt solkar människors livsluft, solkar deras ideal.
Den snabba tummen ner från universitetet i den här stan sitter förstås kvar som en ilsken tagg. Jag hade trott att ett universitet, en akademi, vore rätt forum, där omvälvande åsikter kunde mötas, kunde brytas. Men jag bedrog mig. Hr Abrahamsson skyndade sig att näpsa mig, så komprimerat som möjligt. Tack, fast inte.
Nå, Sverige lever vidare, mig förutan på estraden eller vid stupstocken. Det är kanske inte min syssla att rensa i den fosterländska örtagården. Men det är så här, jag har nog sagt det tidigare:
Inga plikter, inga förpliktelser måste så obrottsligt följas som de självpålagda. Kommer uppdraget utifrån – nåja, går det att utföra, visst, bra. Men visar sig detta vara omöjligt upplever jag ingen tragedi. Nästa dag, nästa jobb.
Men den egna plikten, inför det egna samvetet, har den höga prioriteten. Den högsta prioriteten.
Det förstår ni inte, Skarp hos RÅ, Andersson och Melander hos rikskrim, när ni läser det här. Det är ett resonemang som ligger utanför och ovanför er vardag, där ni sitter och vitmålar en skitig verklighet. Riktigt hur ni går i land med denna syssla förstår jag inte; kanske fordras en viss sorts gen.
Men, slutklagat. Mina båda skrivelser till Uppsala universitet lägger jag också ut, som en något dubiös avskedspresent. Kommer på slutet.
Tack, alla!


Innan hr Abrahamssons snärtiga skrivelse damp ner i vår brevlåda hade jag hunnit skriva nedanstående text, som kanske kan passa in som ett första slutord efter ett långt, långt bloggande. Så håll till godo, nu när jag drar mig tillbaka för att leta andra värden hos mitt Uppsala, så kärt sedan den tidiga våren 1933, då min nye historielärare Hilding Justus Julius Linder hälsade den lille stockholmskisen välkommen till Uppsala högre allmänna läroverk:
Den svenska administrationen snärjd i sina egna brott,
Sitter fast. Därför har vi denna tystnadens järnridå.
28.6.2013.
Jag tar fram min 300-sidiga tättryckta bok Palmemordet: DE SAMMANSVURNA. Sven Anér Förlag 2011. Jag sätter mig på min sängkant, bläddrar och läser.
En bok som är ens egen, men som fått stå oläst under några månader, är en skattkammare, öppen för nyupptäckter; mina kolleger vet vad jag talar om. Innan vi börjar en dylik omläsning är innehållet ganska vagt, hela avsnitt kan ha försvunnit ur dagens omedelbara medvetande, men när vi ställs inför de aktuella boksidorna fyller oss igenkännandets adrenalin:
Så var det, så skrev jag! Jo, det minns jag. Skrev jag så fränt, så 300 sidor fränt? Är jag försiktigare i dag, på något äldre dar?
Upplivande frågor ställer sig själva och skuffar undan den seghet som, kompletterad med åska i luften, kan bemäktiga sig den spänstigaste åldring.
DE SAMMANSVURNA utgörs av min myndighetskorrespondens under år 2010. Den rekommenderas kanske inte för sträckläsning (även om min nära anförvant Bengt en morgon ringde och pustade att han läst hela boken över natten och blivit tagen). Kanske läses den bäst styckevis och delt, en bit då och då, som när vi slår upp 30-åriga kriget i NE.
Och jag kan nästan säga: det spelar ingen roll var i boken du råkar slå upp detta 27-åriga krig. Det svarta grymma temat är detsamma, med fugans variationer av LÖGNEN. För var i Palmeaffären, med dess hala, slemmiga förgreningar, finns inte LÖGNEN som ledord? Jag menar ju att jag själv skriver i princip endast sanningar, utom då jag tvingas citera min motpart, den krackelerande svenska rättsstaten. Jag blir aldrig dementerad. Överheten slipper dementera eftersom den aldrig kommenterar.
DE SAMMANSVURNA har blivit klent recenserad, vilket innebär ett lansettvasst mord på en författare och hans verk och hans utkomst. Jag har många gånger noterat svenska mediers i dag närmast totala ointresse för Palmeärendet i dess skrämmande nakenhet, och när jag nu i dag, den 28 juni 2013, än en gång försöker fråga mig själv om anledningen till denna bokstavligen isande tystnad så har jag inget svar till hands.
Jag har någon gång på bloggen gått tillbaka till mina minnen från DN:s allmänna redaktion, 1948-62, och ställt frågan: hade någon liknande enorm, ofantlig affär kunnat döljas av en stor dagstidning den gången? Av alla stora – och små – dagstidningar? Och mitt svar har alltid blivit: nej. Stor ondska, stor kriminalitet hade inte gått att dölja.
Jag behöver inte framställa mig själv och mina redaktionskolleger som specialädla publicister, men jag kan sannerligen påstå att verkligt stora nyheter den gången inte fick stanna inom ledarredaktionens eget lilla revir, där stora news kunde få försvinna in i närmsta buskage.
Inte så att vi var extremt orädda. Naturligtvis ville vi inte i onödan riskera vår plats på en stor tidning, naturligtvis ville vi inte minsta vår månadslön (750 kronor). Framför allt hade vi ingen lust att vara uppkäftiga mot vår redaktionsledning utan tunga skäl. Men vi fanns, på DNs allmänna redaktion, som en viktig del av tidningens själ - ett ord som vi knappast svängde oss med - och vi reagerade inför vad vi betraktade som dålig journalistik, helt enkelt. Vi la lappar bland redaktionens agenda, och vi talade om att vi fanns.
Det verkar som om det sättet, för dagsjournalister att arbeta, i dag vore bortlagt. Jag kan ge ett, av många exempel. Den skickliga kolumnisten och författaren Lena Andersson fick tidigt i våras utrymme för en dramatisk och omfångsrik kolumnsida, där hon med ett novellistiskt men mycket jordnära grepp uttryckte sin vanmakt inför Palmeärendets obefintliga utredning.
Men när kolumnen väl var införd, och DN markerat sitt intresse, drog nye chefredaktören Peter Wolodarski omedelbart i nödbromsen, varpå saken fick stroke i tidningens spalter. Tidningens alla spalter. Sven Anér

Ja, till finalen kopplar jag sålunda också de båda brev som nu ligger i hr Abrahamssons papperskorg. De skrevs med eftertanke, det kan jag försäkra! Där finns också ett brev till KG Hammar och Stig Strömholm, stödjare med råd och dåd – tack!
Vad rätt vi tänkt fast det var fel…


Uppsala Universitet – en god idé?

25.6.2013. Likalydande skrivelser till Professor KG Hammar, Lunds universitet, och till Professor Stig Strömholm, Uppsala Universitet.

Jag har med båda mina vänliga adressater haft goda kontakter under mitt långa arbete för klarhet i Palmeutredningen. Jag har fått den support jag inte fått från annat kvalificerat håll, en support som betytt mycket för mig, även om stödet kanske ännu inte tagit helt konkreta former.
Jag skriver nu för att informera om ett initiativ jag tagit i riktning mot ett av universiteten, Uppsalas. Det är här vi bor, det var här jag tog studenten för 74 år sedan, det var här jag tog ut en fil kand när kriget tog slut. Jag lyssnade på föreläsningar i romanska språk på X-an redan 1936 – det blir stora sjok av tid.
Men den viktiga anledningen till att jag över huvudtaget vänder mig till ett universitet är denna:
Jag ser universiteten, akademierna, den akademiska världen som vår kanske sista garant för gammaldags heder, noggrannhet, sanningskärlek, aldrig sviktande. Detta är några egenskaper som jag i dag över huvud taget mycket sällan träffar på inom den del av det svenska rättssamhället som jag möter, alltsedan Olof Palme sköts till döds den 28 februari 1986.
D… här kommer Lena hem med dagens Aftonblad! Där Säpo-infiltration mot vänsterpartiets Lars Ohly och Jens Holm på ett mycket trovärdigt sätt avslöjas!
Det är inte svårt för mig att koppla detta rent osannolika komplex av händelser till den av mig för mordet på Olof Palme så starkt misstänkte rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan.
Jag har tidigare ofta känt en förbindelse mellan Säpo och Avsan ligga nära. Till att börja med eftersom mordet på Olof Palme, sannerligen inte endast av mig, har kopplats till Säpo. Från första sekund fanns förre Säpo-mannen Hans Holmér tillsammans med den lydige byråchefen vid Säpo, PG Näss, i verksamhet som speciella självutnämnda white-washers av alla utpekade poliser, egentligen utan att utföra någon undersökning.
Ingen SÄPO-man fälldes någonsin för medverkan vid mordet, men, i den av Marjasin-kommissionen arkiverade 15-mannalistan över tänkbara sammansvurna inför mordet, finns en hög Säpo-chef klart utpekad som samhällsförrädare; han hördes aldrig av utredande polis. Stilenligt.
Och Anti Avsan har säkerligen aldrig formellt förhörts av SÄPO (det behövdes knappast, herrarna visste var de hade varandra).
Osv. Efter Aftonbladets avslöjande i dag ligger den svenska rättsstaten i ruiner. Och jag återknyter till inledningen av mitt brev och frågar:
Vad kan komma i denna nerdekade rättsstats ställe, med ett rykte kvar om tillförlitlighet även när det blåser snålt? Ja, jag är beredd att sätta min lit till de stora universiteten, med god förmåga att sopa rent för egen dörr, med forskningens absoluta akribi som ledstjärna!
En akademi förirrar sig inte in mot pengar och utlovade nådevedermälen, personliga fördelar och maktpositioner, imponeras inte av höga titlar. Överdriver jag det bländvita? Må så vara, en aning. Men jag överdriver inte förmågan till akademisk självsanering.
Nej, jag tror att det i dag finns endast en organisation som skulle kunna rycka in i detta rättssamhälles ställe. Jag väljer universiteten, och jag handplockar Uppsala Universitet!
Situationen i Sverige är i dag gravt allvarlig, och beteckningen demokrati svajar.
Jag sätter nu mycket stort värde, KG Hammar och Stig Strömholm, på svar, där ni var för sig ger mig er syn på mitt projekt – som är färskt, jag har i helgdagarnas kölvatten ännu inte fått en svarskontakt från Uppsala Universitet.
Avslöjanden om öppen och sluten svensk polis skrämmer. Skakar. Och dagens Snowden-dramatik skapar en mörk fond. Medan svensk rätt och rättvisa falnar och dör sitter moderate riksdagsledamoten Anti Harald Avsan, Olof Palmes aldrig dementerade mördare, vid justitieutskottets avlånga bord och bestämmer över svensk lag och ordning. Jag skriver detta utan någon som helst rädsla för att bli lagförd. Det lagförs inte i Palmemordets förgreningar. Då kunde fan komma lös.
Vänliga, oroade, djupt engagerade hälsningar!
Mycket tillgivne
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.


./. 2 bilagor.

Från biografen Grand till Sabbatsberg – en dödens väg

23.6.2013. Till Uppsala Universitet, i anslutning till min skrivelse av 18.6.2013, ”Ett stort samhällsprojekt”.
Själva biobesöket: Det finns inget känt belägg för att paret Palme någon gång tidigare hade gått på bio utan vare sig bevakning eller ordnad transport, någon av (!) vägarna.
Promenaden mot Dekorima: Det har anmärkts att denna ensamma promenad, efter kl 23 en fredagskväll utan bevakning, inte följt paret Palmes gängse mönster. Bl a har anmärkts att paret korsat den trafikerade Sveavägen, till synes utan anledning. Vid promenad direkt hem till Gamla stan borde de ha hållit sig kvar på västra sidan av Sveavägen.
Mordet. Olof Palme träffas med ett välriktat skott, medan det påstådda skottet mot Lisbeth Palme uppges ha missat, från 70 cm håll, vilket ter sig mycket ologiskt.
Lisbeth Palmes påstådda skottskada. En dylik skada finns aldrig belagd, vare sig via erforderligt rättsintyg eller trovärdiga vittnesmål. Lisbeth Palme ber, i Sabbatsbergs väntrum, sin svåger dermatologen Åke Nilzén om ”baddning” av en påstådd irritation på ett skulderblad. Nilzén baddar men finner endast ”en lätt rodnad”, alls ingenting som liknar en skottskada, och han påkallar ingalunda något rättsintyg.
Den statliga juristkommissionen från 1987 är kritisk:
En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.
En statligt tillsatt utredning rörande mordet på en statsminister uttalar sålunda skarpa, nära nog totala tvivel rörande åklagarnas och polisens dittills framlagda teorier om detta mord. Då hade kommissionen ändå inte haft tillgång till uppgifterna om professor Nilzéns ”baddning av en rodnad”, varvid han sålunda inte fann tillstymmelse till skottskada.
Förhandsarrangerade ambulanser. Två ambulanser finns med i bilden. Dels den ambulans från Sollentuna som ”på hemväg från S:t Görans sjukhus” hämtade upp Olof Palme samt en del av sträckan medförde Lisbeth Palme., dels den Sabbatsbergsambulans som larmades från Dekorima.
Båda ambulanserna fanns sålunda med i förhandsplaneringen. Sollentunaambulansens personal var tillsagd att ”passa” mordet samt att därefter köra en lång omväg över Vasastan till det eljest mycket närbelägna Sabbatsbergs sjukhus, för att någonstans vid Odengatan kontakta en poliskommissariebil (se nedan), medan Sabbatsbergsambulansen aldrig ryckte ut till Dekorima, aldrig lämnade sjukhusområdet.
Lisbeth Palme lämnar Olofs ambulans. Lisbeth Palme gick i Vasastan över från Olofs ambulans till den vid (ca) Odengatan anslutande poliskommissariebilen. Efter att ha bytt ytterplagg, anländer Lisbeth Palme i kommissariebilen ca 4 minuter efter Olofs ambulans till Sabbatsbergs akutintag. Fotografen Ulf Karlsson anger tidpunkten till 23.42.
Ett fotografi, taget av pressfotografen Ulf Karlsson och publicerat med korrekta underskrifter i Göteborgs-Posten resp Aktuell Rapport), visar, aldrig dementerat, Lisbeth Palme lämnande kommissariebilen vid Sabbatsbergs akutintag. Hon bär där en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, medan polisutredarna talar om en pälskappa i brun mocka. Ulf Karlssons fotografi utgör omslagsbild till min dokumentär Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, 2012.















Olof Palmes patientjournal förvanskas. Patientjournalen var ursprungligen ankomstmarkerad ”23.38”, men uppgifterna förvanskas, antagligen tämligen snabbt efter mordet, till 23.35, uppenbarligen för att visa Olof Palmes snabba omhändertagande.
Dessa uppgifter förnekas inte av Stockholms läns landsting/Sabbatsberg (som endast kan garantera att en uppvisad journal inte har ändrats efter 1996), eller av sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt eller av socialstyrelsen eller, på min förfrågan, av socialminister Göran Hägglund.
Rörande dessa av mig presenterade uppgifter finns inga dementier framlagda från officiellt håll, mer än det bl a av juristkommissionen betvivlade påståendet att Lisbeth Palme skulle ha blivit påskjuten, samt det helt orimliga fastställandet av ambulansens ankomst till Sabbatsberg till 23.31.40 (den statliga granskningskommissionen); jfr 23.38 (antagligen korrekt ankomsttid) och 23.35 (på patientjournalen förfalskad ankomsttid).
I övrigt har viktiga påståenden från bl a min sida lämnats utan referat och utan avseende, t ex de avgörande uppgifterna om professor Nilzéns ”baddning” av Lisbeth Palmes rygg. Nilzén tycks aldrig ha blivit hörd av polis.
Jag skulle sätta stort värde på om Uppsala Universitet lät granska detta synnerligen allvarliga ärende bl a från de utgångspunkter som denna förteckning ger. Tystnad kan aldrig ersätta öppen redovisning.
Palmeutredningen bedrivs i dag av rikspolisstyrelsen via dess rikskriminalpolis, Palmeenheten, varjämte den fortsatt pågående förundersökningen leds av RÅ via vice RÅ. RÅ torde upprätta årliga protokoll över sin verksamhet, men beträffande dessa är inget känt. I detta och andra sammanhang utgår jag från att större offentlig öppenhet skulle komma till stånd vid en aktivitet från Uppsala Universitets sida.
Jag sätter värde på dnr samt uppgift om handläggare.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 52 39 Uppsala. 018-15 12 79.
AVSAKNADEN AV DEMENTIER ÄR GIVETVIS YTTERST ILLAVARSLANDE!

Hej på ett tag! Sven

Ytterligare bilder från Sabbatsberg

2013.06.13
Detta bildcollage publicerades i Palmnytt, och situationen finns beskriven i bildtexten. Läsaren får själv bilda sig en uppfattning personerna i innehållet. Syftet med bilden, som tyvärr inte är av prima kvalitet, är ytterligare material till debatten om kvinnan i de vita stövlarna.

Till Uppsala Universitet – ett stort samhällsprojekt!

18.6.2013.
Sveriges statsminister Olof Palme sköts ned på öppen gata i Stockholms city den kalla fredagen den 28 februari 1986. En synnerligen omfattande utredning följde, men denna byggde dock på helt falska premisser, eftersom Olof Palme ingalunda sköts av ”en ensam gärningsman”, vilket alltid sagts från Rosenbad och nedåt, utan av en därtill anmodad statstjänsteman.
Mordet på Olof Palme är ett statens mord på sin egen statsminister.
Det är detta nära nog otroliga koncept som lett till 27 års ickeutredning. Betraktare, från media och från den svenska allmänheten, har stegrat sig: visserligen kan många uppgifter te sig otroliga och många reflexioner te sig himlastormande, men så illa kan det väl ändå inte vara…
Just där har den öppna, obundna debatten tystnat, sedan den egentligen aldrig väckts. Ja ja, Palme – det finns så mycket annat…
Jag är en av mycket få engagerade, nyfikna, som aldrig stannat upp inför de till synes stängda dörrarna. Jag har skrivit många böcker i ämnet Olof Palmes död – universitetet har dem alla tillgängliga -, jag hade under många år ett nyhetsbrev, PALME-nytt, som åtnjöt en engagerad läsekrets på knappa tusen personer, jag startade för fyra år sedan en egen blogg, i tidens anda,
som har en stor besökskrets: gå in och läs!
Konkret: I augusti i år ska jag, är det tänkt, fylla 92 år. Jag har mitt tänkande i behåll, men mitt skröpliga fodral behöver nog lappas i några ändar. Här är mitt förslag:
Universitetet startar research rätt in i Palmeaffären, byggd bland annat – självfallet inte enbart – på ovanstående blogg, tillgänglig, givetvis till alla delar fritt tillgänglig, för Uppsala Universitets forskning.
Ni kommer först. Det finns i dag ingen professionell forskning i detta mörka och monumentala ämne. Jag och andra journalister har forskat, på vårt yrkesplan, men vad Sverige och kanske världen hela tiden har saknat är den strikt akademiska approach som ett stort lärosäte och forskningscentrum skulle kunna erbjuda.
Överdriver jag inte värdet av min blogg? Jag tror inte det. Jag har i stor utsträckning – och det är jag ensam om – byggt på egna skrivelser till alla berörda instanser: regeringen, myndigheter, media, och bloggen återger allt in extenso, min text och deras svar. Mina många egna skrivelser samt svaren jag fått, ett antal, men inte särskilt många, men alla avspeglande maktens attityd: negativ, hyschande, nedvärderande, inget att hålla på med, Sven Anér…
Jag bestämde mig för ett par dar sen för att dra ner på mina egna bidrag till bloggen till noll. Nära nog noll. Jag kände en vargnatt att mitt eviga letande efter maktens brott endast blivit kontraproduktivt. Makten cementeras ytterligare: inte mer, Sven Anér!
Efter vargnatten försöker jag nu bli produktiv, på annat sätt. Bloggens långt över 1 000 sidor går inte att på annat sätt reproducera, de kan, i praktiken, endast lockas fram på en datorskärm, printas fram från en Apple.
Jag hävdar – jo, jag är partisk – att sanningen, nästan hela sanningen, finns på min hårddisk, och det skulle kännas fel om denna hårddisk inte finge möta rejäl, professionell samhällsforskning, samtidsforskning.
Är Uppsala Universitet intresserat? Det känns naturligt för mig att vända mig till just det universitet som praktiskt taget finnes i huset och som jag besökt både som turist från Stockholm på 20-talet och som darrande student med tentamensbok i hand på 40-talet – jo, det blev en liten FK så småningom. Och faktiskt också en av min merkantile fader önskad DHS. Yrket blev sedan enbart journalistiken, med dess många förgreningar och djupdykningar. Och författeriet.
Fundera! Hör av er! Gå in på bloggen! Här står allt. Skarpa attacker mot de höge – och emot den höga, Lisbeth Palme. Ett rannsakande av alla låtsassanningar, ett konstaterade av ett sammanstörtande rättssamhälle.
Jag vill göra helt klart: jag vill inte ha någon ersättning, över huvud taget. Om däremot en verksamhet från universitetets sida skulle generera någon avkastning skall denna oavkortad tillfalla universitetet. Den inställningen från min sida kostar mig ingenting, tvärtom. Att en kunskap, delvis framtagen av mig, skulle sätta spår vore min rikhaltiga belöning. Enväldig bedömare av min blogg och av mordets infrastruktur blir självfallet Uppsala Universitet. Jag går in med bloggen, inte i dag med mig själv!
Med obrutet engagemang och en inför ämnet alltid oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Statsrådet Göran Hägglund – ANGELÄGET!

14.6.2013,
Göran, jag noterar ett svarsbrev från Alexandra Mossberg, vilket visade sig enbart vara ett kvitto på mina skrivelser; tyvärr mycket påvert som svar.
Vid en korrespondens nyligen (se min blogg
med Per Gahrton menade denne närmast att enskilda händelser och företeelser inom Palmeärendet var för sig kan ha tillkommit av en slump, utan biavsikter. Och alltså inte utgör en samlad information att säkert bygga på. Bäst att ”vila på hanen” (som en gång var en DN-redaktörs favorituttryck, ibland till unga ledarskribenters harm och förtvivlan), vila på hanen tills flera och säkrare data kommer fram.
Frågeställningen är givetvis central och borde i högsta grad intressera en socialminister. Mycket av händelseförloppet kring Dekorima handlar ju om sjukvård, i vid bemärkelse.
Jag tar här fyra exempel ur dagsdebatten: Lisbeth Palmes påstådda beskjutning, Lisbeth Palmes övergivande av Olofs ambulans, förfalskningen av Olofs patientjournal samt walkie-talkie-dialogen vid Dekorima. Allt sjukvård, händelser som krävde sjukvård.
Till att börja med: händelserna och företeelserna, som jag i flera omgångar har presenterat dem, har aldrig dementerats.
Rättsstaten vidhåller säkert i princip att Lisbeth Palme blev påskjuten, men mina upprepade konstateranden av motsatsen har aldrig lett till dementier i sak.
Att Lisbeth Palme övergav Olofs ambulans har aldrig ens antytts i den officiella rapporteringen, men mina egna, mycket klara dementier har å andra sidan aldrig motsagts.
Och då socialstyrelsen och Filippa Reinfeldt i landstinget fick min begäran om förklaring till den förfalskade patientjournalen svarade de båda instanserna på ett par helt andra detaljer och lät min grundfråga bli obesvarad.
Precis som det går till i politiken”, sa en gammal kollega. ”Bara du svarar på nånting, strunt samma vad, så har du fått ditt svar och kan inte gnälla vidare. Det här är knäsatt rutin.” God dag yxskaft.
Och till sist, den här gången, Ankis och Annelis vittnesmål från Dekorima, aldrig dementerade.
Nr 1: Påskjutningen av Lisbeth Palme. Kommissionen sidan 119:
Den som skjutit avlossade ännu ett skott som gick in och ut genom ryggen på Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg.
En utförligare beskrivning följer strax nedanför på sidan 119:
Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 10-100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick ut genom mockakappans högra ryggsida.
Inte i någondera av dessa beskrivningar uttalas någon som helst reservation i förhållande till det påstådda händelseförloppet.
Däremot följer, på sidan 120, en tämligen utförlig och rent av syrlig kommentar från granskningskommissionens sida:
Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften om hennes skador kommer från en rättsläkare, som i sin tur fått dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde ca 10 månader efter mordet. Sjukvårdsbiträdet, som mordkvällen arbetade på Sabbatsbergs sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme av med kläderna och då konstaterat en skada mellan skulderbladen som ”påminde om en brännskada, piskrapp”.
Skadebeskrivningen presenteras knappast med någon större säkerhet. Den är dessutom klart ologisk. Den påstådda skadan kan inte rimligen lokaliseras till ”mellan skulderbladen”, eftersom den påstådda kulan framför allt måste ha skadat de båda utskjutande skulderbladen, inte området däremellan. Detta framgår också tydligt av den – arrangerade – bilden av Lisbeth Palmes T-shirt (hon bar i själva verket en vit blus!), där de kraftigaste missfärgningarna kan noteras inom områdena för skulderbladen. Men granskningskommissionen tar ingenting tillbaka, och nämner heller inte, så vitt jag kunnat se, den statliga juristkommissionens mycket starka tvivel på denna påskjutning över huvud taget, där juristkommissionen låter tveksamheten mynna ut i tveksamhet till rapporteringen även avseende mordet på Olof Palme.
Vid en realistisk granskning av denna påstådda episod återstår absolut ingenting av fakticitet, däremot blir alla bortförklaringar och kompletterande förklaringar tydliga.
Lisbeth Palme lät sig, i väntrummet på Sabb, ”baddas på en lätt rodnad” av en professionell hudläkare, exakt på den plats, vänstra skulderbladet, där en livsfarlig kula sägs ha snuddat.
Ingen skada på Lisbeth Palmes rygg, ingen lagligt föreskriven anmälan av skottskada, inget rättsintyg upprättat – slump? Nej, ett genomfört narrspel för att cementera den solklara lögnen att Lisbeth skulle ha blivit påskjuten.

Nr 2: Att Lisbeth övergav Olofs ambulans, en otrolig åtgärd, har varken dementerats eller omnämnts av denna märkligt fungerande rättsstat. Här låg givetvis lång eftertanke bakom engagerandet av en poliskommissarie som i sin tjänstebil plockade upp Lisbeth, medan Olof, då död eller levande, försenad kunde fortsätta mot Sabbatsberg. Stoppa och sinka en ambulans under utryckning med skottskadad person – för mig känns detta som ett klart lagbrott, även om jag inte kan precisera lagrum.
Arrangemanget med ambulansen och den tillstötande kommissariebilen har varit komplicerat, eftersom så många personer måste ha förhandsinformerats:
Lisbeth Palme, Sollentunaambulansen, 2 personer, avbeställning av Sabbatsbergsambulansen, 2 personer, den tillstötande kommissariebilen, 2 personer, dvs sammanlagt sju personer. Saken finns inte så mycket som antydd i den officiella dokumentationen och har, så vitt jag vet, noterats endast av mig. En anledning, av många, varför detta inte har kunnat nämnas öppet är förstås att detta arrangemang omöjligt hade kunnat sjösättas av en ensam Christer Pettersson.
Nr 3. Patientjournalen. Socialstyrelsen och landstinget hade den klara möjligheten att gå i närkamp och för mig förklara att jag hade fel beträffande patientjournalens förfalskning, men aktade sig för att ta vara på denna möjlighet, varför faktum kvarstår: journalen blev förfalskad, av personer som ville sudda i faktiska tidsuppgifter nära Dekorima. Jag är inte motsagd, annat än av landstinget, som försäkrar att ingenting hänt med Olof Palmes patientjournal sedan den lämnats in till landstingets arkiv 1996.
Nej, det vet jag också. Det här var en förfalskning som 1989 eller tidigare hade ordnats i dåvarande, sedermera entledigade rikskriminalchefen Tommy Lindströms regi, och som detta år avslöjades i två Palmeengagerade publikationer: tidningen Internationalen över en hel förstasida resp mitt nyhetsbrev PALME-nytt. Båda versionerna har självfallet varit tillgängliga för granskningskommissionen, som begärde in klippen men nonchalerade dem..
Nr 4: Ankis och Annelis vittnesmål. Här har den dåvarande – och även den nuvarande – förundersökningsledningen presterat ett kraftprov då det gällt mygel och nonchalerande av dokumenterade uppgifter.
Att notera är dock att granskningskommissionen inte kunnat undvika att ge en någorlunda, om än avtrubbad, skildring av det inträffade, utan rent av säger att
Det finns dock knappast något skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum –
Detta snåla medgivande kommer från en kommission som dels vet exakt hur mordet på Olof Palme gick till, dels, mot slutet av rapporten, skyndar sig att påstå att
Misstankarna mot Christer Pettersson successivt skärpts –
Dvs ett blodigt, ett blödande hyckleri.
Jag försöker summera granskningskommissionens skötsel av sitt fögderi:
Kommissionen kan inte undgå att nämna påskjutningen av Lisbeth Palme resp Anki-Anneli-händelsen, men gör detta med lama reservationer som inte är avsedda att slå igenom vid läsningen.
De djupt skrämmande mordinslagen med ambulanserna resp den förfalskade patientjournalen har granskningskommissionen inte velat ta i med tång, trots att de omnämnts i den mediedebatt, som kommissionen – i och för sig - aldrig velat studera.
Detta, om inte allt annat, dömer granskningskommissionen.
Och detta, Göran Hägglund, är stor svart svensk historia. europeisk historia. Du har, som partiledare, ett tufft valår framför dig. Kunde du då inte kosta på dig en något skarpare profil i detta oerhörda Palmeärende? Ärendet är inte alliansvänligt, sannerligen inte, med en allierad riksdagsledamot misstänkt för själva mordet, men du är inte för tid och evighet försvuren åt alliansen.
Palmeärendet är tung sakpolitik, Göran Hägglund. Och betrakta inte mig, vilket Mossbergs skrivelse tycks förmedla, som en apart figur i periferin som inte förtjänar någon uppmärksamhet.
Det pyr bland allmogen, kan jag försäkra dig, Göran! Ta dig en halvtimma och gå in på bloggen! Vore jag något yngre kunde jag möjligen agera än kraftfullare, men kanske bleve en sådan förstärkt aktion kontraproduktiv.
Det här är inget lätt jobb, det kan jag försäkra dig, och under vargtimmarna bestämmer jag mig ibland för att strunta i alltsammans och låta Sverige fortsätta sin kurs mot Hel och Ginnungagap. Så får jag en kopp kaffe och ofta en påringning från den stora fans-gruppen, och så fortsätter jag igen.
Detta brev, med idel aldrig dementerade inslag, hamnar nu på ditt statsrådsbord. Det kräver åtgärd! Från ett litet partis företrädare, med råg i ryggen!
Engagerad hälsning – kommentera själv med eget brev!


Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS: Varför inte också se på instituten internutredning resp. riksenheterna för polismål?
Jag är inte säker, men jag har fått intrycket att internutredning just inte längre tillämpas – är det så? Jag fick ett mycket gott intryck av Stockholms internutredare kring 1990. De arbetade självständigt i förhållande till vanliga poliser, hade helt avskilda kontorslokaler bl a. Är de borta nu?
Av riksenheterna för polismål – bl a de i Stockholm, Göteborg och Malmö - har jag ett tveksamt intryck. De tycks vara nära kompisar med de åklagare de ska granska, finns i samma lokaler, och dömer aldrig några poliser till tidsbestämda straff – det är i varje fall min uppfattning.
Minst tre fall pågår nu: den som sköt en massa skott mot ett gym, turligt nog utan att skada någon, de som lät öppna Hjulstabron, varvid två unga män dog, samt den som körde flera km med en demonstrant på motorhuven (den sistnämnde fick villkorligt och böter).
Risken är att vi i dag i Sverige har en poliskår som skrämt dem som borde få bestämma över dem. Det är lätt att bli hemmablind, men kan Palmeärendet ha spelat roll?
Anti Avsan återkommer flera gånger i sina akronymiserade hot mail till ”MOP86”, dvs ”Föreningen mordet på Olof Palme 1986”, observera ordalydelsen!! Denna förenings medlemmar framstår, i Avsans beskrivning, som en extra poliskår, vid sidan av lagen, med poliser som fanns med vid Dekorima, och som vid flera tillfällen efteråt ska ha hjälpt till att rädda Avsan och sig själva när det efter mordet brunnit i knutarna. Detta är samma poliser som av Holmér på sin tid rekryterades som ”livvakt”, som om Holmér skulle behövt en sådan. Det var en allmän uppfattning den gången att ”livvakterna” i praktiken själva hade gett sig jobbet: att se till att inte Holmér hoppade över skaklarna.
Har MOP86 anhängare försökt ta över ruljansen inom RPS? Så illa är det förmodligen inte, framför allt inte utanför storstäderna, men varför inte be riksdagens upplysningstjänst starta med att utreda frågan om dömda poliser och ev tidsbestämda straff?
Jag upprepar: du har ett speciellt ansvar som ledare för ett mindre parti, du måste hålla ett öga på de store på din kant! Ta fram min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”. (Har inlevererats till Rosenbad.) Det är enda skrift där konceptet ”MOP86” finns presenterat. ”Olovlig kårverksamhet” har jag ifrågasatt, men inte fått rättssamhällets gehör. DS.

Trakasseri?
14.6.Göran Hägglund – läs även nedanstående, är du hygglig – det är det liv jag lever:
Till Ledningen för Polismyndigheten i Stockholm – ANGELÄGET! 0201-K105642-13.
Jag översänder ett ärende och önskar klart besked.
Ungefär så här:
En polisassistent Susanne /inget namnförtydligande/ bestämmer sig för att den 7 juni i år gå in i en dator, ta fram ena sidan av ärende 0201-K105642-13, samt skicka denna sida till mig 2013-06-07 med påskrift på en Post-it-lapp, sin egen påskrift, inte inspektören Dan Holmbergs.
Hur blir Susanne verbalinspirerad att sända mig denna överspelade lapp? Holmberg vet ju sedan två månader tillbaka att han själv avstyrt förundersökning: skulle han skicka samma mess till mig två månader senare? Är det här Susannes egen idé?
När jag ringer Dan Holmberg på angivet 010-nummer hamnar jag hos en vänlig manlig polisman i Norrtälje (?) som inte känner till Susanne men som tror att Holmberg arbetar i Stockholm. Han tror att ”G” kan betyda ”gods” men är inte säker.
Rör det sig helt enkelt om ett grovt trakasserande skämt, med mig och med, i förlängningen, Olof Palme? Finns mina skrivelser till Polismyndigheterna i Uppsala och Stockholm framme för fri beskådan, där yngsta polisassistent kan gotta sig åt min journalistiska verksamhet?
Jag bilägger nu erhållet blad, varefter jag utgår från att Ledningen för Polismyndigheten gör en omedelbar utredning samt söker ursäkta detta märkliga trakasseri!
Jag begär omedelbart svar, varefter jag kan få anledning återkomma med preciserade frågor. Det är, Polismyndigheten i Stockholm, inte vi inom allmänheten som ska vara välstrukturerade och hitta i alla polisiära irrgångar; det är för polisväsendet som dessa kriterier är uppställda. Slarviga Post-it-lappar utan namnförtydliganden är inte den behandling vi förväntar oss, inte heller återuppståndna ärenden som tycks kippa efter andan ett ögonblick för att därefter dö igen.
Skulle Polismyndigheten anse att min verksamhet strider mot några polisiära bestämmelser kan ni ju göra en egen anmälan. Jag är onekligen, efter 27 år, mycket medveten om att affären Olof Palme/Anti Avsan ligger som en tung sten över svensk polisverksamhet, men därifrån till direkt trakasseri är steget skrämmande långt.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Dokument

Något sådant hade vi aldrig tolererat över våra Haldor och LC Smith, det kan jag försäkra. Redaktionsklubben (in på 50-talet omadministrerad till facklig journalistklubb) skulle ha reagerat. Vi skulle alla ha reagerat, agendaboken skulle ha proppats full med våra ilskna uppslag. Det kan jag försäkra, för jag var med.
Men i dag, och i Palmeärendet, kan vad som helst hända, eller rättare sagt inte hända. Trots att journalistyrkets nya teknikaliteter, med allt vad nätet har betytt, borde ha underlättat det ”grävande” som kåren gärna talar om men som sällan når ner till botten. ”Allmänna handlingar” kunde den gången inte tas fram bara genom en knapptryckning.
Så varför, som sagt: varför denna tystnad, en tystnad som sitter klistrad inte bara vid svenska medier utan vid världens medier. Om jag tar min egen blogg så finns denna ju tillgänglig runt klotet, eftersom nätet inte känner några territoriella gränser. Jag har även specialtestat. Jag har gått ut till danska, norska och finska nyhetsorgen, till ingen verkan. Och jag har, som synts här på bloggen, prövat den stora tyska SPIEGELS intresse: ett rutinsvar från en insändarredaktör, det blev allt.
En globalt cementerad tystnad – inget muntert perspektiv för en yrkesspridare av nyheter. Kan jag ändra? Kan jag och inte minst de parallella bloggar som dock finns? Jag vet inte. Men DE SAMMANSVURNA ger mig ändå ett hopp på sikt, när det en gång blir siktigt väder.
Obundna publicister, som om ett antal år sätter sig på sina sängkanter och bläddrar i denna min bok från 2011, måste väl reagera inför det budskap som bokstavligen hamras in på de många sidorna:
Jag begär: att Kammarrätten i Stockholm begär in hela aktmaterialet samt ställer Djurfeldt-papperen mot Avsan-papperen…
Vad är detta? Måste väl ändå någon sentida skribent börja fråga sig?
Om det svenska rättssamhället skulle anse att mina synnerligen allvarliga anklagelser mot Anti Avsan är oberättigade…
Denna handläggning av en anmäld polis i ett mordärende är,, som du ser, Dennis Töllborg, en skrämmande parodi på polisiär behandling av en polisanmäld polosman…
Så går det till i krig. Marjasin hade blivit farlig sedan han fått Lingärdes brev…
Detta, menar jag, går inte att bara slöläsa och lämna åt sitt öde. Det måste, av nya och oförvillade ögon, penetreras, granskas. Sker detta, innan jag själv närmar mig den vaga, suddiga värld som anses böra förunnas de åldrande?
Den svenska administrationen snärjd i sina egna brott?” Jo visst. Sven Anér

Olof Palmes patientjournal förfalskades i n n a n den kom till landstinget! Distribuera inte falska dokument!

4.6.2013. Stockholms läns landsting:
Jag noterar mottagandet av ett papper som anges utgöra kopia av Olof Palmes äkta patientjournal, men som i själva verket är en kopia av en kopia av Olof Palmes falska patientjournal.
Den äkta journalen hade före maj månad 1989 förvanskats, på ett eller annat sätt i polisens regi. Den första förfalskningen uppvisades för mig av ännu ej i samband med förbrytelser entledigade rikskriminalchefen Tommy Lindström i maj 1989. På denna förfalskningen gick att se vid förstoring, redan med en lupp, att den påstådda siffran ”5” var en falskeligen ändrad siffra, av allt att döma en siffra ”8”, vilken skulle ha gett en mycket trolig ankomsttid, 23.38, till Sabbatsberg.
Under de mellanliggande åren, 1989 – 2006, har därefter en ny och tekniskt bättre förfalskning ägt rum; jag anser mig sålunda inte böra betvivla Landstingets uppgift att ingen förändring av patientjournalen skett sedan den andra förfalskningen 2006 nått Landstinget.
Men: det papper som Landstinget i dag innehar, och som Landstinget på beställning distribuerar – mot uttagande av rek-avgift - i kopior till alla som beställer, är en i grovt kriminellt syfte dubbelt förfalskad kopia, vilken måste ha utförts i nära anslutning till rikskriminalpolisen, eftersom dess dåvarande chef, den så sällan trovärdige Tommy Lindström, inför mig på sitt tjänsterum gick i god för den första förfalskningsversionen. Denna har antagligen utförts tämligen raskt efter mordet, men det kan jag ju inte veta säkert.
Stockholms läns landsting: Jag anklagar inte Landstinget för annat än ett ointresse av klarhet. Ta upp saken med rikskriminalpolisen, som i så hög grad är involverad! Hur har förfalskningarna kunnat gå till? Landstinget har redan alla relevanta bilagor.
Jag kommer inte att betala rek-avgiften, liksom jag inte betalar den första. Mitt agerande är självfallet konsekvent på denna punkt.
Undrande, ständigt oroad hälsning, även till Filippa Reinfeldt, som tyvärr känner så föga ansvar för detta så allvarliga landstingsärende.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Inga humanrester på kulorna – vad leder det till?

11.6.2013. Till RPS. Angeläget!
Begäran om utfående av allmänna handlingar
Jag ger en bakgrund:
I Bilaga IV av förundersökningsrapporten avseende mordet på Olof Palme, sidan 122, sägs bl a:
Under vårt arbete vid mikroskopet sökte vi efter bland annat humant vävnadsmaterial. Vi såg mikroskopiskt små (okulärt ej iakttagbara) bruna till rödbruna fläckar. Vi var överens om att en analys borde företas för att utröna om fläckarna utgjordes av humant material. Emellertid visade det sig att så inte var fallet. Se vidare analysresultat sidan 18.
FBI konstaterar, sidan 4:
No blood or other tissue was identified on 02 and 03.
RPS kan alltså inte veta huruvida de båda kulorna verkligen berört paret Palmes kroppar, eller om det endast varit kläderna, inte deras ägare, som påskjutits.
Samtidigt kan konstateras att undersökningsresultaten från Bundeskriminalamt är censurerade, enligt Bilaga IV:s innehållsförteckning, sista sidan:
Utlåtande från Bundeskriminalamt, Wiesbaden, avseende undersökning av makarna Palmes kläder mm.
Detta utlåtande påstås alltsåvara hemligt. Uppenbarligen finns endast vissa, till svenska översatta delar av BKA-rapporten, medtagna i Bilaga IV, mot vilket jag starkt reagerar.
Jag önskar nu sålunda utfå utlåtandet/utlåtandena från Bundeskriminalamt i komplett och ostruket och ej översatt originalskick. Jag begär också att RPS beslut i detta ärende skall vara försett med utförlig motivering.
Jag begär omedelbar handläggning samt besked om handläggare och dnr.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.


Gräva djupt eller dutta på ytan?

11.6.2013. Per Gahrton!
Verkligen tack för ditt utförliga och synpunktsmättade brev! Envis som jag är konstaterar jag dock att den ideologiska frontställningen mellan oss är orörd. Jag menar att en stor mängd konkreta avslöjanden i Palmeärendet vid en viss kvantitet innebär full praktisk bevisning, medan du närmast talar om ett litet tänkbart steg på vägen.
Skillnaden mellan dig och mig är kanske framför allt den att jag har tagit och tar mig tid att analysera varje liten halvsanning, varje liten lögn, analysera dem och inte minst hitta dem. Du tar i ditt brev knappast upp avgörande viktiga detaljer – vilket jag heller knappast kan begära, eftersom , en sådan forskarattack innebär nära nog ett livstidsjobb.
Låt mig gå from sounds to things!
Jag har i mitt arbete genomgående granskat den Marjasinska och så småningom framför allt den Axbergerska granskningskommissionen och dess märkliga 1000-sidesrapport från 1999.
En inledande synpunkt på denna kommission är den här: Om kommissionen nu har granskat, så har den rimligen tagit upp alla väsentligheter. Det som ej rapporteras måste rimligen vara detaljer, ner mot adiafora.
Jag går då till sidan 122 (första versionen) där det beträffande kulorna sägs:
De upphittade kulorna har med hjälp av en blyisotopisk undersökning med hög grad av sannolikhet kunnat bindas till de blyfragment de avskjutna kulorna avsatte i Olof och Lisbeth Palmes kläder.
Ja, det låter ju bra. Men uttalandet säger ju endast att två kulor vid något tillfälle passerat kläderna, inte att de har passerat några delar av kropparna!
I själva verket är Bundeskriminalamt i Wiesbaden långt ifrån tvärsäkert. Om jag tar fram förundersökningens bilagskompendium nr IV igen, så sägs där, i översättning från tyskan, följande, på sidan 12:
Under vårt /Bundeskriminalamts och den svenske polisen Krusells/ arbete vid mikroskopet sökte vi /på båda kulorna/ efter bl a humant vävnadsmaterial. Vi såg mikroskopiskt små (okulärt ej iakttagbara), bruna till rödbruna fläckar. Vi var överens om att en analys borde företas för att utröna om fläckarna utgjordes av humant material. Emellertid visade det sig att så inte var fallet.
Jag kan inte se att granskningskommissionen i sin rapport noterar detta anmärkningsvärda förhållande, nämligen att Bundeskriminalamt aldrig kunde hitta vad de hade som första uppdrag att hitta, nämligen att de båda översända kulorna snuddat vid eller passerat makarna Palmes kroppar!
Det talas mycket om biotopöverensstämmelser mellan kulorna och själva kläderna, men dessa överensstämmelseer skulle ju ha uppstått vid varje passage genom kläderna, även t ex vid fristående laboratoriebeskjutningar, utan paret Palme själva närvarande. Om två skott avlossas från samma vapen och med kulor från samma batch uppnås självfallet biotopparallellitet, det är en självklarhet. Humanöverenssstämmelse är något helt annat. Det var denna överensstämmelse Bundeskriminalamt hade som första uppgift att hitta. Men misslyckades.
Detta har granskningskommission naturligtvis insett men aktat sig för att notera. Kommissionen hade dessutom säkerligen tillgång till den ocensurerade bilagan IV, medan jag endast har den censurerade.
Jag har sett på den här saken tidigare, men det är först nu, i brevet till dig och vid min ordbehandlare, som jag ser saken helt klar; det blir ju ofta så vid forskning. Jag tror att förhållandet med de saknade humanresterna berörs ytterligare i den ocensurerade bilaga IV, om jag finge ta del.
En principiell kommentar. Jag menar att det är vid en noggrann analys, över hela fältet, som vi hittar de avgörande sanningarna. Och jag menar vidare, mycket bestämt, att många avgörande sanningar visar realiteter som går definitivt på tvärs med den mjukglass som regering och myndigheter vill servera oss.
Tänk på exemplet ovan, Per! Bara jag har frilagt det. När jag gjort detta, ska jag då säga mig: ja ja, men det kanske hade kört ihop sig…?
Det tänker jag aldrig börja göra, och jag tänker inte fila och sandpappra bort all kuslig bevisning för att i princip lämna fältet lika öppet som 1986.
Det är där vi skils åt, Per, detta sagt som ett konstaterande utan rancune. En Per med de myglande luntorna i knät skulle jag förstås uppskatta!
Din tillgivne


Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

Die ZEIT, 1995: Artikel von Klaus Knapp, Berlin: Waren es Holmér, Lidbom, Ebbe Carlsson?

9.6.13. Für Den SPIEGEL: Palme-Mord
Ich lese alte Bücher und Zeitungen und erinnere mich. Februar/März 1995 publizierte Die ZEIT Dokumentar-Material vom Journalisten Klaus Knapp in Berlin, mit dem ich zur Zeit zusammenarbeitete.
Ich gebe Ihnen jetzt die beiden Seiten von meinem Neuheits-Brief ”PALME-Nytt”, wo dies Geschichte ziemlich vollständig beschrieben ist. Die ZEIT bekam zur Zeit zwei Leser-Briefe, einen von
Wolfgang Scheidt in Hamburg , Radiologe, Mitglied der Deutsch-Schwedischen Gesellschaft in Köln:
Indizien unterstreichen dass Olof Palme Opfer eines politischen Attentats fiel, durchgeführt von einer wohl organisierten Gruppe nationalistischer Polizisten, und beschützt von Helfern unter Ankläger und Politiker…
Ein anderer Leser-Brief kam von dem in USA wohnenden deutschen Kunstkenner Gerhard Gruitrooy:
die offenbare Arroganz und der offenbare Eigenwille das ein Staatsapparat kennzeichnet, das nicht nur in der westlichen Welt grossen Respekt für seine soziale und menschliche Eigenschafte geniesst…
Die schwedische Regierung gab keinen Kommentar.
Könnte Der SPIEGEL mit Der ZEIT kontakt nehmen??
Ich lege also die beiden aktuellen Seiten des PALME-Nytts bei.
Ich hoffe bald von Ihnen zu hören!
Mit vorzüglicher Hochachtung
Sven Anér, Karlsrogatan 85, S-Uppsala, Schweden. 018-15 12 79.


./. 2 Buchseiten.

Information som inte passar skuffas undan

9.6.2013.
Aftonbladet har i dag en lång intervju med en äldre polisman som ser bakåt. Han säger sig tro att Olof Palmes mördare är en ensam man, en kall man. Kall kan säkert stämma, men ensam?
Detta har varit den svenska administrationens eviga räddningsplanka: Palmemordet ändrar inte vårt samhälle, i botten. Det råkade bara komma en förvirrad gärningsman förbi Dekorima, inget märkvärdigt, inget att uppröras över. Det behövdes aldrig någon organisation, behövdes aldrig minsta apparat.
Mycket är egendomligt. Mediers totala tystnad, medier befolkade av Sveriges per definition skickligaste arbetsledare och reportrar. Grundförutsättningarna för detta mord, grunddragen, de grundläggande uttalandena från hösta ort – allt försvinner om det inte passar.
Jag tar två exempel. Exempel som ger mordet i ett makabert nötskal, exempel som tydigt och klart har poppat upp i debatten men aldrig fått fotfäste.
Nr 1: Leif GW Persson sa två gånger i TV, 28.2.2011 och 28.2.2012, att
mordet skedde inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Det dubbla uttalandet har aldrig kunnat missförstås, samtidigt som det aldrig på minsta sätt dementerats eller modifierats. Det står där, i stenstil, men har aldrig kommenterats mer än av mig på min bloggplattform.
GW avslöjade mordet på Olof Palme, men varken medier eller ens allmänhet har reagerat. Varför inte?
Nr 2: Jag har upprepade gånger berättat här på bloggen att Anti Avsan, i samtal med en äldre poliskollega, svarade så här på frågan om han är Olof Palmes mördare:
Nä nä, vi har sån uppbackning att ni kan aldrig ta oss.
Givetvis ett klart medgivande av skulden. Varefter ”uppbackningen” omedelbart trätt i funktion, hos myndigheter och regeringsorgan, ute på alla redaktioner:
Tyat, tyst, Avsan råkade visst försäga sig, så glöm det!”
En filmfotograf jag låg ute i bushen med på ett flertal TV-turnéer hade som motto och mantra just ”Glöm det”, uttalat på lugn och diftongerad skånska. Om ingenting blir bättre av att klaga, så ”glöm det”.
Palmemordets nationella mantra i dag är ”Glöm det!”. Detta är Palmemordets andra dimension, Först nonchaleras gärningsmannen, det är steg ett. Sen talar gärningsmannen själv utomordentligt tydligt om att det är han som har begått mordet, och då inträder steg två. Dvs på nytt den totala tystnaden.
Detta är precis den policy och den publicistik som vi duktiga svenskar alltid har beskyllt alla diktaturer och halvdiktaturer för:
Dom vränger och dom tiger; det gör inte vi här i svenska Svedala!”
Gör inte vi? Jag får förfrågningar: ”Förstår inga medier vad det är som håller på att hända?”
Jag brukar svara: ”Visst förstår dom, men vågar inte säga ifrån.
Jag hoppas nu på reaktioner från tyska ambassaden och från SPIEGEL i Hamburg. Jag vill att allt ska hända på en gång, men försöker tämja mig till tålamod.

Sven Anér

AB, utred!

9.6.2013.
Jan Helin, Lena Mellin, AB!
Tysk diplomati, tyska medier går in i Palmeärendet i anslutning till bifogade dossier, inga dementier kommer in. Varför är svensk diplomati, svenska medier tysta? Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.


Polisförbundet: ge mig ett besked!

8.6.2013.
Till Svenska Polisförbundet, ordförande och styrelse!
Då Dag Andersson tillträdde befattningen som chef för den polisiära delen av förundersökningen i Palmeärendet hade jag vissa förhoppningar på nya initiativ, på klarhet.
Jag hade inledningsvis ett par bra samtal, det första sedan Dag Andersson själv hade ringt upp. Jag gav min syn på läget, utan att skönmåla, och jag trodde att Dag Andersson vore beredd att ungefärligen följa samma linjer som jag själv.
Därav blev dock intet, och tystnaden är nu lika massiv som tidigare. Jag vädjar därför till Polisförbundet att hjälpa till med att skapa klarhet. Den sammanfattning av viktiga delar av ärendet, som jag nu översänder, har aldrig under årens lopp i någon minsta del dementerats eller ifrågasatts. Jag informerar om faktiska sanningar, som, enligt min bestämda mening, har skymts och fördolts av ledningen för svensk polis.
Detta sakernas tillstånd måste brytas, och det känns angeläget att så sker med svenska poliser själva i täten, yrkesfolk som sannerligen inte längre kan vara betjänta av att tvingas arbeta skevt och snett för en ond sak.
Jag ber nu: ta upp min skrivelse i Förbundets styrelse, kom fram till ett resultat, låt mig få kännedom om detta resultat! Vad som än kommer fram måste det bli positivt, eftersom detta kommer att bli första tillfälle då svensk polis, in corpore, har kunnat se sanningen i vitögat.
Det är mycket möjligt att ett initiativ från Förbundets sida kan leda till en uppluckring av statsmaktens rigida hållning, leda fram till en ny och verklig sanning!
Jag hoppas på Förbundets snabba kommentar!
Engagerad och ständigt oroad hälsning,
Sven Anér, som journalistiskt bevakar detta ärende sedan över 27 år tillbaka. Själv fackligt tillhörig Svenska Journalistförbundet och Sveriges Författarförbund, tidigare fackligt aktivt på ledarposter inom SJF.
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

-/- Dossier.

Inga svenska regeringsinstanser eller myndigheter har protesterat mot de uppgifter jag framför i ”THE PALME ZERO HOUR"

8.6.2013. Likalydande skrivelser till: Tysklands Ambassad, SPIEGEL Verlag, Sveriges Ambassad i Berlin, Statsminister Fredrik Reinfeldt, Justitieminister Beatrice Ask, statsrådet Göran Hägglund, RÅ. RPS samt TT:
Sedan min dossier ”THE PALME ZERO HOUR – Sweden fooled Germany, Sweden fooled the World” den 3 juni i år lades ut på min blogg,
har inga svenska regeringsinstanser eller myndigheter på minsta sätt protesterat mot de uppgifter jag framför i denna dossier.
Jag noterar därmed att svensk överhet reservationslöst medger att mina uppgifter är helt korrekta, varför jag kraftfullt uppmanar Tysklands Ambassad att agera i ett ärende där det dåvarande Västtyskland så nesligt utnyttjades för den svenska regeringens dunkla syften, ett oerhört brott mot vedertagen internationell samexistens.
Jag informerar FN i New York samt EU i Bryssel om denna synnerligen grova kränkning av nationell och internationell rätt.
Jag anhåller om mina adressaters omedelbara kommentarer.
Med djupt oroat engagemang,

Sven Anér, journalist och författare, sedan hösten 1986 bevakare av det kontroversiella Palmeärendet.

När sade Lisbeth Palme att hon blivit påskjuten?

6.6.2013.
Rikskriminalpolisen.
Begäran om utfående av allmänna handlingar
Nr 1: Den handling/de handlingar, i kopia, som utvisar att Lisbeth Palme, omedelbart efter mordet på hennes make, skulle ha sagt att hon blivit påskjuten vid Dekorima 28.2.1986.
Jag hittar inte någon sådan handling. Då Lisbeth Palme i väntrummet på Sabbatsberg natten till den 1 mars 1986 bad att bli snabbt ”baddad” på ryggen av sin svåger, professorn i dermatologi Åke Nilzén, nämner hon ingenting om någon skottskada; Nilzén hade i så fall begärt omedelbart upprättande av rättsintyg. För sådan procedur fanns specialistkompetens på Sabbatsberg. Det framgår inte att Lisbeth Palme till någon enda av sina släktingar och vänner i väntrummet på Sabbatsberg skulle ha antytt någon egen skottskada, inte heller till besättningen på Sollentunaambulansen.
Nr 2: Jag önskar kopia av de förhör som avhållits med professor Åke Nilzén samt med dennes och Lisbeth Palmes svåger Claës Palme. rörande dessas kontakter med deras svägerska Lisbeth Palme i Sabbatsbergs väntrum 1.3.1986.
Vid brottsplatsen sade Lisbeth Palme ingenting om att hon skulle ha blivit påskjuten, t ex inte till poliskommissarie Gösta Söderström, förste polis på platsen, eller, så vitt känt, till ambulanspersonalen.
Är uppgifterna om en påskjutning en efterhandskonstruktion?
Omedelbar handläggning, sålunda!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Vittnesmål, avgivet till rikskriminalpolisen 6.6.2013:
Härmed meddelar jag att advokaten Claës Palme, som jag kände, för mig kring millennieskftet i telefon omtalat att han 1.3.1986 var närvarande i väntrummet på Sabbatsberg då professor Åke Nilzén baddade Lisbeth Palmes rygg samt att denne efteråt för Claës Palme omtalade att ingen som helst skråma varit synlig, endast ”en lätt rodnad”. Jag anhåller att detta vittnesmål tas till Palmeenhetens handlingar samt kommuniceras RÅ!
Sveriges regering förnekar inte att Lisbeth-kulan
är ett av svenska myndigheter arrangerat falsarium!


Sverige narrade Västtyskland att tro på alla lögnerna kring kulorna!

4.6.2013.
Per Gahrton! Du skulle göra mig en stor tjänst om du ginge in på min blogg
och läste det tämligen långa inlägg som ligger främst!
Jag tar där upp en synnerligen viktig fråga, som jag några gånger har berört men knappast någon annan, nämligen hur Bundeskriminalamt i Wiesbaden omedelbart efter mordet narrades att tro att den ena kulan genomborrat Lisbeth Palmes mockapäls medan hon burit den vid Dekorima, medan det i själva verket rört sig om en laboratorieavlossad kula, efter mordet.
Bundeskriminalamt hittar inga humanrester på vare sig denna kula eller på den påstådda Olof-kulan men utfärdar ändå intyg, i tro att den beställande svenska myndigheten lämnat sanna uppgifter.
Brottet är enligt min mening ett av de värsta inom denna mordaffär. Det går rätt in i forskningens själ: fakta får inte vrängas!
Jag är, som du ser, i viss kontakt med Spiegel, men ännu inte helt etablerad. Tyska ambassaden samt svenska UD är inkopplade.
Gå in, Per!

Din tillgivne Sven

Für SPIEGEL Verlag. Von Sven Anér

OLOF PALME – ZERO HOUR
Sweden fooled Germany, Sweden fooled the World
Lisbeth was never hit, but her coat was. And sent to Wiesbaden
3.6.2013.
Sehr Geehrte Damen und Herren, diesmal das Meiste auf Englisch.
Es ist heute leicht, in Schweden, die Palme Affaire und die immer wachsende Jugend-Arbeitslosigkeit zu verbinden. Die Vorortsarbeitslosigkeit in Stockholm steigert den Skeptizismus der Jungen gegen die Polizei, und die jungen Leute werden hart reagieren als sie bald die Wahrheit der Palme Affaire erfahren.
Besonders intressant für den SPIEGEL ist natürlich die Bundeskriminal-Geschichte. Sie ist ziemlich völlig beschrieben, aber ohne Verdacht gegen die Schweden in Beilage IV des Polizei-Berichts behandelt; kann bei der Schwedischen Kriminal-Polizei verlangt werden, Box 12256, S-102 26 Stockholm, Schweden. Die Sache war nie von schwedischen Medien berührt worden, obschon sie so zentral ist.
Das eine demokratische Staat die Andere in so einer Sache forschungsmässig betrügt ist unfassbar und unerhört.
My story continues in English, giving a number of the Palme Murder highlights, about which I have previously written to the SPIEGEL. It is not the full story – which has yet to be written – but enough to entice you to look inte this black mattter, via your own proficient staff reporters.
The Swedish Government fooling the West German Government should, as I just mentioned in German, be of specific interest to the SPIEGEL.

A Superb Agatha Mystery


Murder,” said Inspector Battle, ”is the culmination of a lot of different circumstances, all converging at a given time. The murder itself is the end of the story. It´s Zero Hour.” In this Agatha Christie masterpiece of murder, Zero Hour brings brutal death to an old woman whose life has harmed no one and whose death benefits no one. But this is not the end, nor is it meant to be.
A girl confesses to a crime she did not commit. A child turns in fury on its playmate. A would-be suicide returns to the place where he had attempted destruction. Slowly coming in on the murderer, Inspector Battle realizes that all the apparently unrelated episodes are connected. Then, understanding the diabolical mind that planned violent death, Battle forces the killer to face his own Zero Hour.

This text stems from the cover of an Agatha Christie pocket book. It may connote the following text about the ”Zero Hour” of the Palme Murder.
The Zero Hour concept may apply to many murders, but it fits in specially well with the murder, February 28, 1986, of the Swedish Prime Minister and Social Democratic Party Leader Olof Palme, the man who, when he was ignominiously shot to death, was Sweden´s hub.
Everything, practically everything, had been planned beforehand, most of it long beforehand. When the accurate time-planning, down to every millimetre and every second, lay on the desk, this preliminary work had been on-going for at least a couple of months, but before that, the ”idealistic” and ideological preparations had been under way for a year, at least. The blue copy of the murder already existed. The shot outside the ”Dekorima” shop in Sveavägen in Stockholm City was a small remaining detail.
It is this year-long planning precision which, from the start, has been concealed by the men behind the murder, hidden to us, the gallery spectators, the Swedish public. No, it has always been pointed out by the conspirators, that it was a lone criminal who was seen escaping up the flight of steps to the Brunkeberg Hill, it was a lone criminal who had furnished his cronies with walkie-talkies, manuals för radio transmission and maps with flight plans, with drawings for every detail of the bogus ambulance system to be implemented for the murdered Premier, communicated to the secretly hired and informed staff at Sabbatsberg Hospital: ”This is what you should say. That there was a hole shot through the brown fur coat…” All this the murderer is supposed to have done, all he alone.
Must not accept a lift from Grand Cinema!
Everything connected with the Palme couple´s complicated visit to the Grand Cinema before the Zero Hour must be thought out, complete with spare solutions in case of hitches. Lisbeth Palme must ward off any proposal of a lift back home to the Old City in the chill of the February night, the couple must cross the wide Sveavägen Avenue and its heavy traffic, they must walk towards ”Dekorima”, towards Zero Hour.
No personal guards can be on duty, so suspend the guard! And if the complicated ambulance transportation, by the ”wrong” ambulance, were to be delayed, after the contact with the police inspector´s car in Stockholm North, in Vasastan, way off the ordinary route to Sabbatsberg Hospital, forgers of Olof Palme´s admission time to Sabbatsberg Hospital must be on the alert to fake a better time of arrival, to be noted on the journal.
Much to think about, as in a family before Xmas, but here the family are policemen, with their cronies in the defense system (to defend whom?) and the Security Service etc.
Money must be got hold of. Could financier Peter Wallenberg offer cash for the Putsch? He certainly could. And a gunman must be hired, at heavy cost. Where find him? Of course from the Stockholm Police A-group, among his comrades of the same persuasion. The gunman will be Sweden´s herostratically most renowned person ever. Anti Avsan was picked at an early stage, with perfect merits. Crack shot, no nerves.
Remained only to get Olof and Lisbeth Palme in position. Nothing must fail, for then the whole million crowns undertaking (Million? Billion…) would topple at the last moment. Lisbeth Palme held the key, and she used it. Arm in arm with her husband, so soon to die, she led him along the slippery Sveavägen pavement to Zero Hour. Wearing what coat? The brown fur coat or the dark coat in black cloth, with strap and hood?
It was this penetrated fur coat that was quickly dispatched to Bundeskriminalamt down at Wiesbaden, but it is the dark coat that Lisbeth Palme wears on the photo taken at Sabbatsberg Hospital, after she had been driven there in the police inspector´s car.



Lisbeth Palme leaving the police inspector´s car at Sabbatsberg Hospital, having a few minutes earlier deserted her husband Olof´s ambulance before its arrival at the hospital. This photo, this statement, have never been contradicted.

A police inspector´s car? Yes. She had switched from ambulance to police car in far away Vasastan, having deserted her dying or possibly dead husband´s ambulance near Odengatan – perhaps the most shattering event right after Zero Hour. Ambulance people I have talked to know no parallel. Dying or dead? No one could know for sure, before death had been certified by a Sabbatsberg doctor at 0.06 hrs on the first morning of March, 1986.
I have described Lisbeth Palme´s shameful activities at Dekorima in my book The Murder Closes Round Lisbeth Palme/ Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme /2012– this is the book in my Palme production which has caused the most controversy: could Lisbeth have…?
But there is a picture to prove.

The Fur Coat
The fur coat was thus dispatched to the then West German Wiesbaden, but had the shooting really been performed, with Lisbeth Palme wearing the fur coat? Or had the fur coat been shot through after the murder, under laboratory conditions – and had the Bundeskriminalamt been fooled?

Bundeskriminalamt in Wiesbaden found no human remains on any of the two alleged Palme bullets, but did not question the authenticity, did not ask for a Lisbeth Palme medical certificate, to prove possible injury. Bundeskriminalamt could have arrested the on-going spurious Swedish police investigation.

It has always been difficult, not to say impossible, to believe that a bullet could have passed through the narrow gap between fur coat and the victim´s back without injuring either Lisbeth Palme or the furry inside of the coat. Her back would have been badly hurt, as would the inside of the coat, next to the body. We are not allowed to see and hold the coat.





These pictures were taken in Wiesbaden by the Bundeskriminalamt´s photographer, who evidently must have thought that this was a genuine piece of evidence he had before him. It was not. It was a lie, it was high treason. Lisbeth Palme was never hit by any bullet.
Sehr Geehrte Kollegen in Wiesbaden, wir schicken Ihnen Frau Palmes Mantel mit Gewebedurchtrennungen…” - an insult to the West German authorities.
Palme fired at or not? It has been under discussion why the conspirators have been so anxious to make the Swedish public believe this story. In order to show that the murderer did all in his might to get rid of a dangerous witness? This has always sounded complicated. If the murderer had really wanted to kill Lisbeth Palme he could not have missed. But he did not want to kill his conspiratrix.
The story of the shot directed at Lisbeth Palme does not come to earth at Dekorima but at Sabbatsberg Hospital, more than an hour later, when Lisbeth Palme, referring to an alleged pain, asked her brother-in-law Åke Nilzén, Professor of Dermatology, who as a near relative was present in the waiting-room, to sponge this spot with a wad of cotton. Nilzén, according to his brother-in-law Claës Palme, whom I knew personally, found no trace of a wound whatsoever.
If Nilzén had discovered a wound and not asked for the special certification required, this would have been a grave breach of medical conduct. Police have never touched this story, always anxious to guard Lisbeth Palme´s privacy.
The special Commission of Law Experts, appointed by the Swedish Government shortly after the murder, eyes in its report with great concern the non-existing medical certification and points out that this fact may well affect later inquiries into the very murder of Olof Palme; a grave accusation coming from the state´s own consultants. The matter is noted in a report paragraph, but it has never been reviewed by assassination inquirers or police. The official attitude still is that Lisbeth Palme had a very narrow escape, being fired at by the (lone!) murderer.
Further tasks for the conspirators? Oh yes.
Olof Palme must be picked up by an ambulance driver instructed to make a long detour from Dekorima to Sabbatsberg Hospital. He must stop somewhere in Vasastan and await the arrival of the police inspector´s car, let Lisbeth Palme leave the ambulance and her dying/dead husband, let Lisbeth Palme switch coats, and, at long length, continue to Sabbatsberg after this historically unique interruption, with the police car following after an unknown number of minutes.
In the picture was also the other ambulance, the Sabbatsberg ambulance, which had been ordered to Dekorima but must be stopped: ” What is this, we have already had one ambulance?”
This complicated ambulance planning must have called for several accomplices, some of them alerted to falsify Olof Palmes hospital journal.
I am not noting every single remarkableness. Most remarkable is perhaps the fact that everything, in spite of so many threatening stumbling-blocks and pitfalls., was a success. But the conspirators were lucky, and they are, if you wish, lucky to this day.
If someome had stumbled, what would have happened? Nothing, really?
Yes I think so. There was an applied intricate security thinking over the whole affair.
What could have gone wrong? Many things. Someone could have revealed a secret, perhaps unintentionally? Yes, but the gossip would have stuck in the police filter and been explained away.
The assassin, Anti Avsan, could have been recognized; this was his regular beat. Well, he w a s recognized, at the most dangerous spot and at the most crucial time! Yes, but the special kind of security thinking held. For seven years, no one sounded the alarm about Anneli and Anki, addressing Avsan in Finnish (!) in front of Dekorima. When the lid blew off, late in 1992, the investigators (of their own crime) may however have been slightly worried.
Operation Hush-Hush was launched, but intensive hushing up by diligent police officers at work led to the dimming of the whole Avsan story, and in 1999 the new Enquiry Commission reduced Avsan´s activities at Dekorima to nil. He was never there, he did not shoot… The Commission instead boosted Christer Pettersson´s guilt, and Anti Avsan, never mentioned by name in Swedish media, could, undisturbed by these media, commence his career up to the Stockholm Court of Justice, not to mention up to the Swedish Riksdag, for the Moderates. The Moderate MPs have been advised by me to read my book The Palme Murder; The Anti Avsan Affair, 2008, -09. To no avail.
The emergency brake had worked, so full speed ahead!
So much for background. Very much of this summary, not at all complete, has been left out by the Palme police unit, been left out or distorted.
And life and time goes on, after Zero Hour. Does the formal investigation go on? Hardly, since the civil servants at Polhemsgatan HQ know in detail, in minute detail, how the murder transpired. Anamnesia. Diagnosis. No use, really, to pretend to investigate what is so well known within the Palme Unit. A well cemented unit.
I have from time to time handed over relevant information to the Palme Unit, but the information has never been accepted, never looked into. I have, for instance, asked what has happened to the Lisbeth/Nilzén incident at Sabbatsberg, but this quite decisive episode has left no track on the orange-red covers in the police vault, so securely closed.
Let us handle the Palme story, we do not need the assistance of news-mongers. Lisbeth Palme was hit – must Sven Anér question our every statement?”, the unit people seem to ask.
Why was this sordid, almost non-existent police inquiry never, in detail, questioned by media journalists? I can truly say that I never understood why not. Disclosures, small or big, create perspective and contour. How could journalists have believed that Christer Pettersson, officially under suspicion 1998-1998, unofficially suspected to this day, although dead, was Olof Palmes assassin? Swaying throgh the streets of Stockholm, always tipsy, often dead drunk – and he should have been the military-minded organizer of Sweden´s most complicated murder ever?
My colleagues, did you never grasp the absurdity?
How could the murder site have been so undisturbedly positioned at Dekorima, where all the people walked?
How could the very many policemen round Brunkeberg Hill have been accepted by journalists as natural elements of ordinary Stockholm police activities?

Did you never wonder?

Did you never wonder at the Prime Minister and his wife leisurely walking through the city streets of the night, unguarded, near midnight in the chill?
Why were you always so willing to explain away remarkable matters?
Why did you let me be the only one to single out Olof Palme´s assassin, now City Judge and Conservative member of the Swedish Riksdag?
An instance: Avsan, when asked this year by an elder police Colleague whether he was Olof Palme´s killer, evades the sharp question but answers:

Oh, oh, we have so many good people behind us that you will never take us!”

This, of course, is consent:
Yes, me and my buddies we were behind all this – and we still are!”
I walk through life considering myself to be reasonably honest, and I do not expect anyone to ”take” me. But Avsan does, he says so himself:
There are some who wish to take me and my comrades, but we have our staunch supporters.”
An odd kind of life.
I notice that I am approaching the legal side of this affair. When I am in a sad mood I say to myself that there is no legality whatsoever, of the old, honest kind. A court judges impartially, that should be the base.
In the Palme Affair there is little court justice. ”Stockholms tingsrätt” and ”Svea hovrätt” glanced at Christer Pettersson and eventually did not condemn him, but they could have done much more. Something definite.
When the accusation against Pettersson was placed before the first of these courts, it should have been easy for the presiding judge to establish that Roger Östlund, alleged main witness for the prosecution, never had entered the picture. He was supposed to have placed a telephone call to drug dealer Sigge Cedergren, but this call, according to police minutes, actually came from Roger C e d e r g r e n , who was Sigge´s younger brother. Police had listened in, but their protocol was doubly falsified, which could have been easily seen by police, attorneys and judge, if they had wanted to. But no one wanted to go to the bottom and thus get Christer Pettersson, once and for all, off the hook.
If so, the case would probably never have reached the higher level of jurisdiction, nor would then the National Attorney have applied to the Supreme Court for review of the Pettersson case, based on doubtful ”new evidence”. Review was denied. What happened, now that no review was granted? The conspirators have had to start afresh but without Christer Pettersson, who was never connected with the Palme murder. Never.
But this murder went to court just once, with Christer Pettersson. Police and at least ten attorneys-at-law, with wide conscience, always pretended to believe what their police offers told them; it is Pettersson.
Take the entire Avsan Affair, which was never addressed by a critical judge because it never reached one. Only these mild attorneys who chose to swallow chatterboxes like Hans Ölvebro, the police inspector in charge, and similar persons. The attorneys never distrusted their police colleagues, who in some way managed to get hold of Avsan for a light interview, in spite of their allegation that they never found him – the Avsan Affair is full of absurd contradictions.
My good friend and colleague Olle Alsén, who found Avsan (one of the most exciting stories connected with the Palme murder), had many recorded telephone calls with the police officer in charge, Hans Ölvebro or his next-in-command, Lars Jonsson, dutifully following in Ölvebro´s footsteps. It is notable, however, how openly Jonsson expresses himself in this dialogue, never before published:

Jonsson: Well, showing one picture, or two… We do not show people pictures until we have a situation where we have not been able to identify a culprit in another way, or where we are pretty sure that we have got our man. But since our present information is so vague, we must really be sure in advance where we stand…
/Jonsson is obviously unwilling to confront Avsan with the two young witnesses from Dekorima – naturally, since Jonsson knows that his man is Avsan!/
Alsén: But would it matter if no result were reached, why can´t you just try? I showed a photo of Avsan /at the Upplands-Väsby gym which Avsan used to visit/, and of course this was perhaps not the right thing to do in a criminal matter, but I never said that this had to do with the Palme murder. I showed the Avsan picture to seven persons. One thought it resembled while one was certain, this shouldnt be irrelevant.
Jonsson: People want to help, they think this could be him. Then you go back to him showing a new photo – the possibility of a sure identification has disappeared.
Alsén: Yes, but if this is the only way?
Jonsson: Yes but if…
Alsén: You do not believe the original story, is that it?
Jonsson: No… well… the two girls have perhaps been in the city, and they have experienced something, but there is something that does not tally.
Alsén: But you cannot really know until you know…

End of page, but the long conversations go on. Go on to show that neither Ölvebro nor Jonsson will have anything to do with these girls. They are just causing trouble, and mole-hills become mountains, like when we talk to an unwilling child. Then everything becomes so difficult.
This Jonsson interview is clear. Police could have heard Avsan on a regular basis, but that was not part of the pattern.
The background is frightening. Jonsson knows, during the conversation with Alsén, that Anti Avsan is Olof Palme´s murderer. Jonsson knows, because he was one of those who hired him…
Alsén handed over some of his conversations, on paper, to the police authorities and had them registered and thus entered among the official murder documents; if this goes also for the Jonsson conversation I do not know.
It hurts when I specify: Police inquirers, who hired Olof Palme´s murderer, refuse to confront the two girls with pictures of Avsan, let alon confront them with Avsan live! You cannot get deeper. The attorneys do not object, and Sweden´s Courts were never informed.

I have never really been contradicted, over the years, the 27 years. And on many many occasions, especially during these last weeks, I have come across ominous proof of blatant criminal activities on the part of the authorities, criminal activities directly linked to the assassination of a Prime Minister. I protest, but I am whisked away.


Left, faked digit ”5”,from the spurious Olof Palme ambulance journal.. Right, a properly printed digit ”5” – but the correct, original digit, which has now disappeared, was an ”8”!

The almost unbelievable incident of Olof Palme´s doubly faked patient´s hospital journal is still officially unsolved. I approached Premier Fredrik Reinfeldts ex-wife Filippa, head of Stockholm hospitals, and ”socialstyrelsen”, the State Board of Social Services, asking them to investigate.
Filippa Reinfeldt never really answered my question whether the Journal was faked. Instead she insisted, in her official answer, that her Stockholm Board had no means of knowing if the journal in question had been falsified, and she did not care. She had no responsibility, and if I were so anxious to be informed, I ought to apply to Police HQ, she or her people did not intend to. It was Police HQ who had , back in 1989, given me the spurious journal…
And my original question was left unanswered.
The State Social Board, on the other hand, reported that the Board did not have to go to Court with such an irrelevant matter. No one had suffere the Board said, hinting that Olof Palme was probably dead anyway, before arrival at Sabbatsberg Hospital.
An incredible statement, massive in its cynicism.
My questions were never answered, but I received answers. This is what happens, along the line. Police, attorneys, Government institutions give me answers, of a kind, but the answers rarely apply to my distinct questions. This does not seem to matter. Once I have had their few lines I should be happy, the matter has been handled and is dead.
In Kafka Land.
I read what I have just written. There is nothing I would like to change. I might add black trimmings, which would only strengthen my thesis: the Palme Story is an enormous black lie, supported to this day by all important Swedish powers. It is my hope that international search-light on national Swedish shortcomings will, in the end, the near end, cause truth to win.
Uppsala, Sweden, June 3, 2013. Sven Anér, journalist, author
Karlsrogatan 85 A, Uppsala, S-752 39, Sweden. 018-15 12 79.
My blog, where this text will also appear: