Palmemordet på väg till rättsväsendets internutredare?

Skrivelser till media

Vart tog forskningen vägen i Palmeärendet och dess undervegetation? Kommissioner följde falska stigar.

27.4.2014.  Till Utrikespolitiska Institutet

LEDNINGEN.

Jag närsluter inledningsvis min uppsats ”Det mörka Palmemordet vid vägs ände”, och ber Institutet läsa, med engagemang och akribi. Här finns det centrala av basinformationen kring svenskt 80-tal beskrivet men sannerligen inte färdigutrett, inte utforskat i minsta mörk detalj.

Jag ber Institutet tämligen snart berätta för mig om grundtexten, promemorian om de 15:s konspiration mot sittande statsminister, Ai. 318-93, över huvud taget varit känd för Institutet och om den underkastats någon form av vetenskaplig forskning.

Det finns två motpoler: För det första den officiella, den stadfästa, Granskningskommissionsrapporten från 1999, där mördaren klassas som ”ensam gärningsman”, ensam på fältet, gärna identisk med den av Svea Hovrätt släppte och av Högsta domstolen aldrig behandlade Christer Pettersson.

Det är dagens justitie ombudsman, Hans-Gunnar Axberger, vilken - i sin egenskap av ledamot av de båda kommissionerna och huvudsekreterare i den andra! - vid sidan av de båda efter varandra följande ordförandena såg till att strålkastaren hela tiden var riktad mot en diffus grupp av ensamma vinddrivna personer, bland vilka Christer Pettersson under hela tiden hade Axbergers förkärlek: ”bevisen har successivt stärkts”. Medan sanningen kan ha legat åt det helt andra hållet, nämligen bort mot Ulf Lingärdes sannerligen inte vinddrivna 15 herrar i en klubb innehållande namn som en f d säkerhetschef, en toppkapitalist, två FRA.chefer på den edsvurna medlemslistan.

Den vinddrivne eller de höga herrarna? Axberger avgick formellt med segern – i varje fall lyckades han hålla varje viskning om de 15 utanför protokollen, öppna eller hemliga.

Axberger torde ha varit den förste som fick ta över Lingärdes heta dokument, som drygt två år tidigare, och dessutom i Lingärdes originalskick, Ai. 318-93, deponerades hos rikskriminalpolisen; som synes av min dossier tappade kriminalpolisen detta Lingärdes original, vilket under åren 1993-2014 torde ha utgjort enda i myndighets-Sverige tillgängliga ex! Vilket jag nu postat till den ansvariga rikskriminalpolisen, försett med mängder av Olle Alséns påteckningar. Ett helt orört Lingärdeoriginal varkar inte längre existera.

Krångligt? Ja. Läs en gång till.

Men Lingärdes PM fick inte komma fram! Sedan den i maj 1995 ”anonymt” upplämnats till Marjasins registrator, har promemorian, som ”Palmekommissionen 95-103”, under 1996, helt omskriven och försedd med omfattande korrigeringar, fått utgöra underlag för en s k ”hörning” inför Sigvard Marjasins strax utrotade Palmekommission.

Men, och detta är mycket anmärkningsvärt; vad som avhandlades under hörningen 1996 var inte Lindgärdes sensationella PM från 1995, utan några synpunkter från ett senare datum på allmänna statliga säkerhetsfrågor. Vid hörningen ställs ingen fråga om de 15 på Lingärdes brännheta ursprungliga sex sidor, inga frågor ens från den Inga-Britt Ahlenius, som genom åren fick framstå som den alerta och rättrådiga valkyrian i den här striden.

Krångligt? Ja. Läs en gång till.

Har ledamöterna fått se eller ens höra talas om andrahandsversionen från 1995 av denna ödesdigra PM? Den från 1993 har de säkerligen inte sett, den var nog bortsprungen redan då. En huvudsekreterare styr en känslig kommission med järnhand. Granskningskommissionens slutrapport blev aldrig granskad av beställaren, departementschefen, vilket känns symptomatiskt. Kommissionsrapporter läggs på breda hyllor.

Det framgår alldeles tydligt, för en noggrann och opartisk undersökare, att Axbergers uppdrag, naturligtvis aldrig utsagt, varit att hålla alla känsliga misstankar borta från kommissionsbordet, i synnerhet sådana misstankar som direkt snuddade vid namngivna poliser eller 15 väl skyddade höjdarpersoner.

Det fick bli min egen självpåtagna syssla att redan från 1987-88 fokusera på just ”polisspåret”, och det är när jag nu på nytt, och noggrant, läser igenom framför allt originalversionen av Lingärdes PM som jag märker, och skakas av, Lingärdes breda, avslöjande, säkert gjorda svep med skalpellen genom 80-talets svenska inrikes- och inte minst utrikespolitik. Hemligheter som inte skulle fått avslöjas, sekretess som inte skulle ha fått finnas.

I denna oluftade akvariemiljö har Lingärde, den gamle säkre säkerhetsexperten, trivts som gammelgäddan; huggit åt höger och åt vänster, inte nappat på falska krokar.

Lingärde ville avslöja den svenska 1980-talspolitiken, sådan han såg den, och det går att säga att han på köpet i håven fick med sig hela mordscenariot mot Olof Palme.

Fick han det? Det är här jag ställer frågan till Utrikesinstitutets ledning.

Är all den unter uns-information Ulf Lingärde ger oss, mixad med klart belagda uppgifter, i själva verket en väl upplyst och snitslad intellektuell motionsslinga, att följa fram till målet?

Och i så fall vilket mål? Avslöjandet av rysspaketet som det avgörande, kryddat med tillkommande delmotiv?

Lingärdes mål var i vart fall inte den dagdrivande Christer Pettersson, som ständigt tvangs agera den nesllgt sjunkna svenska rättsstatens falska räddningsplanka.

Att medierna i 28 år hållit så tyst och så tätt, att inte minsta chefredaktör, guppande på sjunkande upplagor, hittills ägnat min dossier om ”Det mörka Palmemordet” ett ord eller en tanke eller minsta blockbit på en tillbakadragen nyhetssida är förstås beklämmande: in i vilken värld vill medierna leda oss?

Jag vädjar nu till Utrikespolitiska Institutets ledning: sväng skutan!

Vad som absolut behövs i dag är forskning rätt in i mordgyttret, forskning av facket. Någon sådan forskning har inte funnits, inte fått finnas. I sådan forsknings ställe har fått komma pretentiösa, politiskt styrda, okunniga kommissioner, vilka sett som sin viktigaste uppgift att rensa arbetsbordet från illasinnade tankar om slingriga polisspår eller, kanske än värre, attacker mot de höge i samhället.

Här finns, Utrikespolitiska institutet, ett obrukat fält, dit inte minsta spade, minsta traktor släppts in. I stället en konstgödsling med lögner och förutfattade meningar, spridd med underdåniga bugningar upp mot en kritstreckrandig överhet, som inte får ha fel, inte får ha haft fel.

För redan om ett enda grovt, avsiktligt fel kan påvisas rasar den svenska rättsstatens rättrådighet, varefter vi alla befinner sig oss ute på ett laglöst gungfly, trampande dyigt vatten.

Men forskning rensar. Korrekt, kanske torr forskning. Sanningar, utan tillrättalägganden. Är Utrikespolitiska Institutet den instans som kan initiera dylik forskning? Utan att det mudderverk som ska till fastnar i dyn?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag började kvittera ut min folkpension det år Olof Palme sköts, och den kommer fortfarande in på 92-åringens konto.. Jag behöver hjälp, jag behöver lämna över. Aldrig dementerad. Det borde betyda en del.

Aldrig dementerad.

Vart tror ni, herrar i kritstreck, att ni är på väg med vår allmogeskock, lurad, narrad, nedljugen? Narrad av falska byråkraters halveleganta språk. Narrad av falskt tal från överhetspersoner, som slängt sanningar på närmaste sophög?

Krångligt? Ja. Läs en gång till. Många gånger till.

RÅ - låt utreda de 15!

25.4.2014. Till Rå.

Viktig komplettering till och uppföljning av min skrivelse 23.4.2014 – ”Det mörka Palmemordet vid vägs ände”.

Jag har i dag, denna fredag, försökt ingående tänka igenom den allvarliga situation som omnämnda skrivelse – till bl a RÅ – föranlett och måste föranleda.

Jag har granskat vilka mina egna möjligheter är att själv utreda.. Ja, de finns, men jag ser dem inte som kompletta. Det blir en fråga om kunnande och resurser. Jag har viss kunskap men naturligtvis inte hela det erforderliga kunnandet, och jag har sannerligen inte resurserna. Jag vänder mig därför till den svenska rättsstaten.

Vad är det då som måste undersökas? Det är, som jag ser saken: vad som gjorts, resp inte gjorts, i Lingärde-ärendet med exkurser. Det är mycket som inte blivit uträttat, strängt taget ingenting, i sak. Låt mig ge ett kusligt klart exempel:

Granskningskommissionen 1996-99 nämner i sin slutrapport från sommaren 1999 inte med ett ord detta ärende! Och ansvarigt statsråd, justitieministern, har inte påpekat lakunen!

Detta trots att saken funnits diarieförd från 1993 hos rikskriminalen, funnits från 1995 arkiverad hos Marjasinkommissionen (Palmekommissionen) och från 1996 blivit överförd till granskningskommissionen och därifrån till riksarkivet, funnits utförligt refererad och kommenterad i fackpressen, dvs min aldrig dementerade serie nyhetsbrev PALME-nytt, 1993-2001.

Ändå har granskningskommissionen inte tagit upp vad som har kunnat vara, som kan vara, Palmegåtans lösning. Huvudansvarig inom båda kommissionerna har varit och är, vid sidan av de båda ordförandena, nuvarande JO H-G Axberger, ledamot i den första kommissionen, ledamot och huvudsekreterare i den andra!

En viskning från Axberger hade kunnat välta all tidigare granskning och forskning över ända, som RÅ förstår.

Den utredning jag nu föreslår måste enligt min mening utföras av garanterat fristående och opartisk instans, ej tidigare involverad i detta Palmeärende. Jag ser som möjlig dylik instans riksrevisionen, om det över huvud taget blir möjligt att lägga utredningen inom den svenska rättsstaten.

Det hetaste originaldokumentet i detta ärende är dessutom enligt rikskriminalen i dag försvunnet!

Samtidigt som jag tvingas påpeka, att inte heller RÅ någonsin undersökt eller drivit detta ärende, lägger jag nu RÅ vinn om att ta det första initiativet till en snabb och förutsättningslös utredning. Skulle RÅ därvid finna att det blir nödvändigt att gå utanför landets gränser vore detta givetvis, enligt min mening, ett mycket tänkbart alternativ.

Jag önskar nu omgående besked om dnr för mina båda aktuella skrivelser, besked rörande handläggare samt RÅ:s kommentar.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS, fakta

28.2.1986 -2014.

PS, fakta: Spaningsledningens enda påstådda huvudvittne, Roger Östlund, kom inte förrän  e f t e r  mordet på Olof Palme till biografen Grand, varför Christer Pettersson inte kan ha setts av Östlund vid biografen  f ö r e  mordet. Detta intygas, strax efter mordet, inför förhörande polis, av fem aldrig misstrodda vittnen vid biografen Grand. De säger samstämmigt: Östlund kom till biografen Grand, ja. Men inte förrän klockan 23.30. Då var Olof Palme redan skjuten vid Dekorima. Förhören med de fem fullt betrodda vittnena finns från början och ännu i dag intagna i det av åklagare och polis framlagda förundersökningsprotokollet, våren 1989-

Detta klara besked från polisens egna förhörsledare skulle i normalfallet omedelbart ha lett till att Christer Pettersson aldrig utpekats som misstänkt för mordet på Olof Palme, i synnerhet som andra falska serier av bevis, arrangerade på myndighetsnivå, tidigt avslöjades. Bl a noterades i förundersökningsprotokollet att ett avgörande viktigt, avlyssnat telefonsamtal i verkligheten kunde härledas till knarkhandlaren Sigge Cedergrens  b r o r  Roger Cedergren, alls inte till Roger Östlund.

I en falsk telefonavlyssningsrapport, gällande detta förfalskade telefonsamtal, anges samtalstiden till 23.15-23.21, dvs en tidpunkt då Roger Östlund ännu inte kommit fram till biografen Grands fasta telefon.

Sålunda: ett på minst tre sätt, av svenska myndigheter falskeligen arrangerade, framtagna och presenterade osanna bevis.

Christer Pettersson borde, som nämnt, i ett normalfall aldrig ha beskyllts för Palmemordet. Men detta mord har i 28 år inte varit något normalfall.

Christer Pettersson blev inte fälld, men han blev heller aldrig formellt friad, och åklagare och polis vidhöll i tio år att Christer Pettersson är skyldig och har uppenbarligen inte ändrat uppfattning. Den statliga granskningskommissionen, med nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger som ledamot och huvudsekreterare, påstår 1999 i kommissionsrapporten att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”.

Det är den otroliga menedshärvan i den svenska rättsstatens regi som aldrig någonsin kan förklaras bort, som aldrig någonsin kan försvaras. Att Christer Petterssons obduktionsprotokoll aldrig visas kan heller inte försvaras. Rättsstaten dog när Christer Pettersson snärjdes.

Sven Anér

28.2.2014.

Jag ser förstås med glädje det stora bloggintresse just nu för Ulf Lingärdes 15-manna-PM. Jag drar ner min egen aktivitet, men följer naturligtvis händelseutvecklingen, på visst avstånd. Möjligen har SvD:s  märkliga insatser lett till ett ökat intresse för saken, tyvärr i vanlig ordning fel styrt. Jag finns i kulissen. Er tillgivne Sven Anér

 Och ta gärna kontakt med dina lokala medier om Ulf Lingärdes PM 95-103, tydligen den medialt mest förbjudna PM någonsin, 19 år gammal, registrerad, diarieförd, arkiverad men aldrig refererad annat på den här bloggen. Mycket egendomligt!

Det gäller TT:s heder!

22.2.2014.

Till Styrelsen för Tidningarnas Telegrambyrå, samt till Riksmarskalksämbetet. Jag sätter stort värde på svar från båda adressaterna!

Undertecknad Sven Anér, aktiv nyhetsjournalist sedan 1948, anmäler härmed nedanstående händelseutveckling, unik i svensk presshistoria. Unik i svensk historia.

Min anmälan kommer att omfatta alla väsentliga delar av denna händelseutveckling, svidande nära kopplad till det påstått olösta mordet den 28 februari 1986 på dåvarande statsministern Olof Palme.

Vad jag begär, sedan TT:s styrelse tagit del av översända texter, är att TT:s styrelse och nyhetsledning omedelbart initierar en utredning, med tyngdpunkt på TT:s eget agerande under viktiga avsnitt av RÅ:s och polisens Palmeutredning, men även med fokus på den svenska samhällsutvecklingen i stort under tiden omedelbart före mordet samt under de många utdragna åren efter dödsskottet vid Dekorima.

Till Riksmarskalksämbetet framför jag som min mening:

Jag föreslår att Ämbetet måtte vända sig till den svenska regeringen för att i linje med Regeringsformen, 5 kap. Statschefen, från Regeringschefen infordra den svenska regeringens syn på Palmeärendet i stort, sedan 1986 och framåt.

Jag hävdar, här i korthet:

Tidningarnas Telegrambyrå har grovt åsidosatt sin skyldighet att på ett korrekt och oantastligt sätt bevaka det sensationella och skakande Palmemordet, i synnerhet efter den 2 maj 1995 – vad hände denna dag?

Det var då som säkerhetsexperten Ulf Lingärdes promemoria – som ursprungligen erhöll diarienumret 95-103, här på nytt översänd till TT och nu också till Riksmarskalksämbetet, lades på den dåvarande Palmekommissionens bord, alltså den statliga undersökningskommission under landshövding Sigvard Marjasin som under åren 1994-96 var satt att utreda alla faser av Palmemordet.

Promemorians innehåll var och är dramatiskt: författaren, säkerhetsexperten Ulf Lingärde, förklarar, som synes, på de sex tättskrivna sidorna att 15 svenska män kring årsskiftet 1985-86 planerade mordet på dåvarande statsministern Olof Palme. Sant? Det vet inte jag. Det vet inte TT. Jag har forskat. Det har inte TT.

De 15 var – och är i dag – namngivna i promemorian. Och, som sagt, vad hände? Det skrämmande svaret är: ingenting. Från TT:s sida: absolut ingenting. Så vitt jag förstår har TT aldrig, under de snart 19 år som gått,  berört denna promemoria.

Hade TT haft möjligheten? Ja. Den dåvarande Palmekommissionen, liksom dess efterföljare , den statliga Granskningskommissionen, arbetade i princip med öppet diarium, vilket hela tiden, under de båda kommissionernas existens, fanns öppet för medier och andra intresserade att granska, fanns varje dag efter den 2 maj 1995 öppet tillgängligt.

Och eftersom en viktig del av TT:s arbete ständigt varit att med egna eller anknutna resurser gå till ”verken”, som termen lytt, för att ge den svenska allmänheten vetskap om annars svårtillgänglig information, så borde TT ha redovisat promemorians existens och tyngd.

Om TT missat det ursprungliga diariet, funnes då andra och senare möjligheter? Ja, i min mycket noggranna serie nyhetsbrev ”PALME-nytt” återgav jag år 1997 en klar och tydlig redovisning av vad som då var känt rörande ärende 95-103 i Palmekommissionens diarium. Mina texter var i sig själva informerande, och de har naturligtvis gett anvisningar på viktig sidoinformation, helt enkelt öppnat ärendet för en professionellt engagerad nyhetsbyrå, med nationell täckningsplikt, att ta del. Så skedde inte.

Jag har nu, för ett par dagar sedan, haft anledning att fästa speciell uppmärksamhet vid ett avgörande viktigt brev, 18.3 1998, ställt av mig till dåvarande chefen för rikskriminalpolisen Lars Nylén, med tio för kännedom-adressater, bland dessa även TT (!).

Brevet, som kan sägas innehålla Palmemordets absoluta kärna, bifogas för noggrann läsning, TT:s styrelse! Det finns arkiverat i rikskriminalpolisens omfattande Palmearkiv, men har aldrig blivit i praktiken öppet känt förrän i dag.

Och TT har naturligtvis inte varit ensam i sin totala inaktivitet. Jag fick aldrig något svar på mina skrivelser den 18 mars 1998, varför jag inte säkert kan veta vilka instanser som faktiskt nåtts av mitt dramatiska larm (min post har, under mitt arbete med detta svåra ärende, saboterats vid elva tillfällen), men jag erhöll här om dagen bevis för att i varje fall rikskriminalpolisen blivit informerad, sedan rikskrim, på min begäran, sänt mig min skrivelse i kopia, jämte PM 95-103 in extenso, dokumentet nu försett med rikskrims kompletterande diarienummer Ai 205-98/H 19149!

Av rikskrims kopia – som alltså bifogas - framgår att det inte är förrän just den 18 mars 1998 som rikskrim anser sig ha mottagit den första officiella kommunikationen om promemorians existens, vilket förstås, liksom så mycket annat, är häpnadsväckande. Borde inte Palmekommissionens sekretariat, liksom den efterföljande Granskningskommissionens sekretariat, ha skyndat sig att omedelbart larma engagerad RÅ, engagerad polismyndighet?

Tydligen inte. Promemorian fick orörd och ogranskad bli liggande på en av Marjasins innersta hyllor, tills Granskningskommissionens huvudsekreterare, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, hittade den på denna hylla och, tydligen helt oberörd, tillsammans med annan gammal Marjasin-dokumentation, sände den vidare till Riksarkivet, där den därefter legat, och ligger, orörd och ostörd i Kungsklippans inre. Den som skulle önska, t ex TT, kan i morgon dag begära fram en kostnadsfri kopia.

Dokument ”Palmekommissionen 95-103” har allt sedan det nådde Sigvard Marjasins skrivbord fört en icke-tillvaro. Många har känt till, eller i varje fall anat, dess existens, men den har i nära nitton år undgått officiell upptäckt, och regering eller myndigheter har ingenting gjort för att öppna några dörrar.

Den ende som arbetat mot strömmen tycks vara jag själv. Jag slog det första larmet år 1997, och jag har fortsatt, i PALME-nytt och i en mycket ensidig korrespondens med myndigheter och inte minst med TT, de senaste åren fortlöpande redovisat dessa tunga skeenden på min flitigt besökta blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

utan att på något avgörande sätt observeras.

Rubriken på denna skrivelse till TT:s styrels  och till Riksmarskalksämbetete lyder:

Det gäller TT:s heder.

Ja. Eftersom det på en nyhetsbyrå med TT:s monopolliknande position måste ställas krav som aldrig får töjas. Riksmarskalksämbetets heder berörs inte, eftersom det aldrig varit Ämbetets sak att bedriva separat forskning i Palmeärendet; information skulle ha kommit från den svenska regeringen:

Statschefen hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter

Det går att påstå att mordet på en statsminister är en rikets angelägenhet.

Jag önskar sålunda snabba erkännanden från TT:s och Riksmarskalksämbetets sida sida av mottagandet av detta konvolut. Jag önskar även, från TT, beskedet att TT inte tänker släppa denna sak. Denna kolmörka sak.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-752 39.

Bil:  promemorians fullständiga ordalydelse, PM 95-103, inkl rikskriminalpolisens kopia av mitt brev (för kännedom bl a TT) 18.3.1998, Lars Nylén.

Ytterligare info kan TT:s styrelse inhämta från Rikspolisstyrelsen, resp förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp. Hela serien ”PALME-nytt-boken, för åren 1993-2001, finns tillgänglig hos bl a universitetsbiblioteken,

PS: Svenska Dagbladets chefredaktör meddelar denna söndag den 23 februari att tidningen fr o m tisdagen den 25 februari avser att publicera en reportageserie kring Palmemordet, med delvis ”nygamla” inslag.

Jag kan inte kommentera reportageserien förrän den föreligger i tryck, men jag kan redan denna söndag konstatera att SvD ingalunda stängt dörren för Christer Pettersson som Olof Palmes mördare. Jag blir rädd att denna notering beträffande Christer Pettersson kommer att ange tonen: gamla, många gånger bestridda, avfärdade, dementerade påståenden lyfts på nytt fram i rampljuset, med nyputsat trovärdighetsskimmer.

Men jag återkommer efter noggrann läsning.

Sven Anér, FK, DHS, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. Nyhetsjournalist och författare sedan 1948, DN, SVT samt free lance. 210814-5075.

PPS

.SvD med det damatiska palminitiativet kom kl 8 i vår brevlåda, och ett antal nerver  vill inte lkägga sig till ro inför

hockeyns guldmatch 0m någon timms. Tankarna går. Skulle allt om skrivits under de 38 åren plötsligt vara ointressant? Vi får se om några dagar, när SvD;s oväntade Palmegiv har nått styrfart..

Ryker allt undan då de nya vågsvallen börjar nå styrfar1?

Kommer det här Poutiainenuttalandt uttalandet att få stå kvar, i stenstil:

Imaj 1989 när förundersökningen mot Christer Pettersson släpptes väntade vi att finna det protokoll Rimborn skrivit om sina samtal med Lisbet Palme på sjukhuset. Detta lyste dock med sin frånvaro, Rimborn förekom inte i den 3000-sidiga förundersökningen, Officiellt hade han alltså över huvudet taget inte pratat mef Lisbet Palme, Han var helt enkelt bortretuscherad ur handlingen; en icke-person.

Jag slutar citatet där, men saken blir tydligare och tydligare. Fakta virras bort. Oreglementsenligt polisiärt handlande lägger sig  som en svart smet över händelseutvecklingen och rapporteringen. Ska detta glömms bort i SvD-serien?

Som jag flera gånger skrivit på bloggen och i Lisbethboken är Rimbornavsnittet helt centralt – och ouppklarat. Hur kommer SvD-journalisterna att kunna tas med Rimborn och med Lisbeth Palme? Hur kommer de att kunna tas med journalistkollegerna Kari och Perti Poutianen, de båda bröderna som naglade fast de flesta av mordets sanningar? SA.

DS

Bilaga

Scannad kopia av promemorian

I Palmeärendet har den svenska rättsstaten sedan 1986 brutit mot regeringsformen!

”Statschefen hålles av statsministern underrättad…”

Likalydande skrivelse, inklusive 6-sidig bilaga Dnr 95-103, går till Riksdagens Talman, till Regeringen, samt till TT.

Uppsala i Sommarro, den 15 februari 2014.

De uppgifter jag lämnar är sedan länge kända för olika grupper inom det svenska samhället, för några har de varit kända sedan en tid före mordet på statsminister Olof Palme. De har aldrig på minsta sätt dementerats.

I stället har vi i 28 år fått uppleva en oformligt utdragen, medvetet partisk förundersökning, falskeligen ledd av riksåklagaren och rikspolischefen, varför den svenska allmänheten – och inte minst det grundlagsmässigt så involverade kungahuset – har tvingats lita till halvkvädna visor och medvetet arrangerade lögner.

Jag understryker: det jag här kommer att berätta är inte nytt, men det har uppenbarligen varit livsfarligt för makt och myndigheter och medier att ge ärendet den publicitet och den gnistrande uppmärksamhet som det förtjänat.

Vad är då ärendet? Jag komprimerar:

Den 2 maj 1995 ingavs, ursprungligen anonymt, till den då sittande s k Palmekommissionen (ledd av landshövding Sigvard Marjasin) en tättskriven 6-sidig promemoria, som av Palmekommissionens sekretariat inregistrerades under dnr 95-103. Senare framkom att författaren varit numera avlidne, tidigare vid flera tillfällen statligt engagerade säkerhetsexperten Ulf Lingärde.

I denna PM uppges att 15 på olika nivåer statsanställda män varit sammansvurna i syfte att – som ett par av de sammansvurna uttrycker det -

röja Palme ur vägen.

Denna 6-sidiga PM, uppenbarligen sålunda med Ulf Lingärde som författare, är nu fogad till denna skrivelse. Provenienser och litteraturhänvisningar till denna PM och några övriga bilagor återges i slutet av brevet, och det känns viktigt att redan nu notera hur pass öppet denna praktiskt taget hemlighållna promemoria i själva verket funnits inregistrerad och noterad i offentliga arkiv.

Sålunda blev alltså promemorian för första gången registrerad i den sedermera nedlagda Palmekommissionen, under beteckningen ”Palmekommissionen 2-5-1995, Dnr 95-103”, men det finns inget tecken på att denna så otroligt eldfängda redovisning blivit formellt granskad, då eller senare.

PM har tydligen, hos Palmekommissionen, lagts att vila fram till en tidpunkt under 1996, då Palmekommissionen förpuppades och ersattes av den nya Granskningskommissionen, under landshövding Eric Ericsson. Men jag har inte kunnat finna att promemorian omregistrerades inom den nya kommissionen. I stället syns den, helt obearbetad, ha sänts över, tillsammans med hela det uppkomna Palmekommissionsmaterialet, till Riksarkivet, där det fortfarande, till synes obehandlat, finns att tillgå och kan beställas fram.

Någon gång, antagligen efter 1995, har promemorian också, i yttersta tysthet, hamnat hos RÅ:s och rikskriminalpolisens gemensamma förundersökning och där fått rikskrims specialbeteckning H 19149. Rikskrim ger inga närmare upplysningar.

Sålunda får jag inte ut promemorian i rikskrims kopieversion, varför jag inte kan veta vid vilket datum skrivelsen anlände till rikskrim och heller inte om den blivit föremål för någon bearbetning inom rikskriminalpolisen eller RÅ, som är förundersökningsledare, något som jag inte har anledning att förmoda. Rikskrim har inte förrän i skrivelse till mig A043.812/2014, 2014-01-30, någonsin utåt avslöjat att Lingärdes promemoria, den i särklass viktigaste handlingen inom hela Palmeutredningen, existerat.

Så, så sent som den 11 november 1997, alltså två och ett halvt år sedan promemorian blivit inlämnad till Sigvard Marjasins Palmekommission, kan jag för första gången i mitt nyhetsbrev nr 11/97:8, ingående i serien PALME-nytt, redovisa upptakten till denna oerhört tunga affär. Men inget annat medium tar upp ärendet, vare sig då eller i dag. Saken har alltså, så vitt jag vet, hittills aldrig noterats annat än av PALME-nytt resp på min nu löpande blogg:

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

där den 6-sidiga texten i dag återges in extenso; i tryck finns den ännu inte i sin helhet någonstans återgiven.

Detta i alla avseenden så skrämmande ärende kryper i dag mycket nära den svenska regeringsformen, som är vår viktigaste grundlag.

Enligt regeringsformen, som i nuvarande skick kungjordes 1972, gäller följande rörande Statschefen, kapitel 4:

1§. Statschefen hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter. När så erfordras sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap.

I ärendet med de 15 uppgivna upprorsmännen har inget som helst sådant samråd förekommit, ett flagrant brott mot regeringsformens kapitel 4, dess första paragraf.

Detta påpekande berör alltså, direkt och i högsta grad, den i dag sittande kungen, vårt kungahus i dag. Kungen undanhålls all skrämmande relevant information, och detsamma gäller givetvis tronföljaren kronprinsessan Victoria. Kungahuset har, liksom vi övriga svenskar, förletts att lita på uttalanden från regeringar av olika partikulörer: ständigt inkorrekta, mot bättre vetande falska.

Jag överlämnar nu detta stora, tunga, mörka ärende till den svenska rättsstaten, och inte minst kungahuset, för genomläsning, kontroll, åtgärd.

Är de framlagda uppgifterna korrekta? Låg en sammansvärjning av 15 män i statens tjänst bakom mordet på sittande statsminister, Olof Palme? Detta är i dag ännu inte officiellt fastslaget, men uppgifterna är offentligt registrerade och framlagda av granskningskommissioner, riksåklagare och polis, de har aldrig på minsta sätt dementerats, varför inte bara jag utan hela det privata och offentliga Sverige, ledamot av den Europeiska gemenskapen, har stor anledning, bävande anledning, att se Ulf Lingärdes promemoria ”Palmekommissionen Dnr 95-103” framdragen i det sanna, skarpa dagsljuset.

Sverige står vid ett vägskäl.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, Sommarro, 752 39 Uppsala.

018-15 12 79. Journalist, författare. FK, DHS
Länk till referat av promemorian 95-103

Referenser, litteraturhänvisningar:

Promemorian ”Palmekommissionen, Ink 1995-05-02, Dnr 95-103” innehåller inledningsvis, i texten, vissa upplysningar rörande promemorians bakgrund och tillkomst.

I PM namnges de 15 män som utpekas som upprorsmän med syfte att ”röja Olof Palme ur vägen”. PM tillskrivs säkerhetsexperten Ulf Lingärde, nu död.

Promemorian kan beställas från Riksarkivet, Box 12541, 102 29 Stockholm, under samlingsbeteckningen ”Palmekommissionens /Marjasin/ efterlämnade dokument”, och även från rikskriminalpolisen, Palmeutredningen, Box 12256. 102 26 Stockholm, ärendenr H 19149, där promemorian okänd befunnit sig under ovisst antal årtionden.

Min egen inledande behandling av ärendet återfinns i ”PALME-nytt-boken” för 1997, 11/97:8, förvaras hos universitetsbiblioteken. Denna presentation har, så vitt jag vet, aldrig noterats av andra svenska medier.

Denna skrivelse går till Riksdagens Talman, 100 08 Stockholm, till Regeringen. 103 33 Stockholm, samt till Tidningarnas Telegrambyrå, 105 12 Stockholm, vilken, så vitt jag vet, under 28 år aldrig har behandlat promemorian ”Palmekommissionen 2-5-1995”.

Marjasinaffären

17.12,2013.

Sigvard Marjasin fick den stora publiciteten kring 1995, då de klippta kvittona avslöjades och blev nationell story. Parallellt med dessa kvitton och så småningom med rättegången mot Marjasin – där han helt friades - lade den tidigare statliga säkerhetsexperten Ulf Lingärde, i två etapper, fram för den av Marjasin ledda ”Palmekommissionen” skrämmande uppgifter om en 15-mannakomplott som skulle ha utmynnat i Olof Palmes död.

Men någon egentlig granskning av dessa sensationella uppgifter följde aldrig. I stället medförde kvittokritiken mot Marjasin att hans kommission helt sonika lades ner, trots att någon kritik mot själva kommissionsarbetet inte framkommit. Palmekommissionen förpuppades nu raskt, och det togs föga hänsyn till de utredningar kommissionen faktiskt utfört: ”knappast intressant” sa den blivande huvudsekreteraren för vad som nu skulle heta Granskningskommissionen, Hans-Gunnar Axberger, varefter Palmekommissionens handlingar förflyttades till Riksarkivet, där också bl a Lingärdes PM ”Palmekommissionen 95-103” hamnade.

Lingärde hade bidragit dels med närvaro vid en s k hörning med kommissionen, dels genom att översända sin promemoria. Så småningom började materialet sippra ut, och helhetsbilden blev djupt skrämmande – ansåg och anser i varje fall jag, medan däremot myndigheter och medier knappast reagerade alls, närmast under hänvisning till att nu skulle en ny och fräsch granskningskommission träda till och raskt överflygla Ulf Lingärdes aktiviteter.

Det går att säga att detta är sakens status ännu i dag, trots att promemorian alltså direkt utpekar två (!) tidigare generaldirektörer vid FRA, hyperaktuellt just nu för sina kontakter med amerikanska NSA, vilka tycks ha hållits öppna ända sedan 1954! (Läs bifogad PM in extenso!)

Det är märkligt att konstatera, som så ofta, att dramatiska händelser inom Palmesfären blir omvänt proportionella mot det aktuella sakläget: de stora sensationerna väcker föga intresse. Att i denna atmosfär försöka arbeta fristående och journalistiskt engagerat och korrekt är inte helt lätt. Genom att myndigheterna själva inte skapar något eko eller sorl kring händelseförlopp som de avsiktligt nonchalerar frågar sig allmänheten, med rätta, vad det är för konstigheter som t ex Sven Anér letar upp, okända för stora och förmodat seriösa medier.

En journalists uppgift borde vara att presentera stora, självklara nyheter, men i Palmeärendet tillkommer det speciella kravet att berätta för allmänheten varför nyheten är en nyhet. Ett segt sakernas tillstånd.

Jag har viss kontakt med min publicistiska omvärld, naturligtvis, men vart denna kontakt i dag leder vet jag inte. Kanske går Palmevärlden att bevaka endast av en helt fristående journalist med journalistiskt ansvar. När även andra hänsyn kommer till, ägaransvar, samhällshänsyn och liknande synpunkter, är det lätt för ett externt nyhetsflöde att stanna av – ”du med din Palme, Sven Anér”.

Till slut preciseras en kraftmätning av närmast surrealistisk karaktär, där jag möts av frestelser varje grå morgon: ska jag slita med text som ingen vill läsa, eller ska jag odla min gamla själ och min jämngamla lekamen med muntrare ingredienser: omläsning av bokhyllornas många bra böcker, en glad promenad med min röda rollator, något överraskande gott till middagen vid köksbordet Eller ens vet om om jag klarat dem? Det ingår i bilden att mina motståndare, rikskrim och RÅ, sällan eller aldrig berättar för mig om jag har rätt eller fel utan håller mig på en ständig sträckbänk, under tillrop som att ”handlingen kan ej frisläppas” eller ”den frågan besvarade vi år 1987”.

Sven Anér

Jag går omkring med ont samvete – behöver jag det?

6.10.2013. Bör stora, mörka, för samhället oavvisligt viktiga frågor döljas av stora medier, vilka alla är fullt medvetna om att frågorna finns, att frågorna lever? Mitt eget svar ligger förstås i frågeställningen: nej.

Jag sitter vid min ordbehandlare i Uppsalas Sommarro, dit hösten redan har kommit, och jag känner det vaga onda samvetet komma. Vad då ont samvete? Ska jag ha ont samvete för att jag aldrig släpper vårt svenska nationaltrauma efter skottet vid Dekorima för över 27 år sedan? Har jag gjort något fel? Har jag publicerat osanningar, har jag riktat obestyrkta anklagelser? Nej.

Men ett ont samvete är irrationellt. Det kan vara partiskt, det kan slira i sakfrågorna, det kan vara grymt subjektivt, helt oavsett den samvetsondes egen strikta logik,

I min journalistik kring Palmemordet står personen Anti A, så förkortad hos den sista (?) granskningskommissionen från 1999, den som först, under Sigvard Marjasin, fick heta Palmekommissionen. 1999 års granskare lät det mesta av Marjasins texter försvinna ut till Kungsholmens insprängda riksarkiv, varefter de nya granskarna, inklusive den prisade Inga-Britt Ahlenius, slapp ägna tid åt en statlig säkerhetsexperts utförliga avslöjanden inför Sigvard och Inga-Britt. Var Marjasin obekväm, inte så mycket för de klippta kvittona, utan därför att han var Palmemordets sanning i hasorna?

Jag undrar, och jag prövar mitt onda samvete. Borde jag ha skrivit böcker och bloggat? Borde jag i stället aldrig ha stört alla dessa tysta chefredaktörer med appeller och propåer? ”Du skriver för många brev”, sa en gång Expressens chefredaktör Thorsell.

Han kanske hade rätt, i varje fall tycks samvetet mena det. Fast snarare förhåller det sig väl så här: Den som inte vill höra hör inte, och den som inte vill se ser inte, och upprepningar förseglar öron och blick. Situationen bättras inte av att jag aldrig, bokstavligen aldrig, får höra att jag narras eller är ute och cyklar. Jag läggs oläst till handlingarna.

Borde jag då ha tigit från första stund? Borde jag inte 1987-88 ha skrivit den bok Palmemordet: Polisspåret, som då för första gången riktade misstankarna åt det håll dit de fortfarande riktas, inte bara av mig utan, envist upprepat, av den store Leif GW, identifierbar utan efternamn, som på 1990-talet i TV och radio berättade för mig hur urbota korkad jag var som sköt in mig på poliser; han hade då aldrig hört på maken.

I dag anslår GW (han går att förkorta ytterligare) en något mildare ton mot mig, men inte överdrivet, och han upprepar i dag ogärna sina dramatiska deklarationer från den 28 februari 2011 och 2012, då ”en komplott med poliser, militärer och säkerhetspersoner” nådde miljontals TV-antenner.

Jag tycker själv i min enkelhet, att när polisens expert hors concours omtalar att Palmemordet tillkom inom en poliskomplott, så borde saken vara klar och mogen för att slututredas ner till botten. Men GW har uppenbart fått order snett uppifrån att ligga lågt.

Samvetet. Till exempel GW:s samvete. Jag tror inte att han är särskilt bekajad. Det han gör är alltid rätt eftersom det är han själv som bestämmer. Onda samveten kan veklingar som Anér hålla sig med.

Vad borde jag ha gjort? Inte skrivit så många böcker? Kanske. Men mina böckers sanningar är envetna, och jag får nära nog dagligen tecken på att dsanningarna har lästs. Och läses.

Känner du inga bra journalister?” brukar jag tillspörjas. Jo. Men denna kunskap har aldrig hjälpt mig i Palmeärendet. Har någon av mina kolleger svarat eller tagit en kontakt så har det närmast varit för att beklaga att en så pass skaplig journalist som signaturen Svan en gång i världen, i DN, ska ha gått och dekat ner sig i denna affär. Inte sällan med tillägget att ”det vet du väl för fan att det var Christer”.

Efter sådana kontakter känns livet tungt, hur mycket solen än lyser över Sommarro.

Alltså, jag summerar:

En svensk statsminister skjuts till döds på öppen gata. Fram till någon minut före skottet samtalar, enligt två av granskningskommissionen i princip betrodda vittnen, mördaren i walkie-talkie med mordets osynlige arrangör, på finska, men Anti A – för jag använder kommissionens identitet – konfronteras aldrig med de båda vittnena, och han hörs endast upplysningsvis, dessutom av samma poliser som har hand om den påstådda Palmeutredningen, inte av särskilda påbjudna internutredare – ett osannolikt brott mot gällande förordning.

Därmed är saken solklar över Dekorima. Anti A har inget ont gjort, han behöver inte höras – mer än en gång till intet förpliktande upplysningsvis – och Sven Anér kan prata bäst han vill, men det är inte Ant…

Nej, det sägs aldrig. Det sägs aldrig att Anti A inte var skytten, för här råder, enligt RÅ och rikspolisstyrelsen, förundersökningssekretess, ett av dessa instanser nyuppfunnet begrepp.

Ja, där kan jag och mitt onda samvete säga att saken just nu står. Anti A har avancerat till Stockholms tingsrätts betrodde rådman och domare, han har tillsammans med sin maka – som gav honom sitt hustrualibi en gång i världen - blivit ledande politikerpar i den moderata Huddinge kommun, och han har, som moderat ledamot av Sveriges riksdag och dess imposanta justitieutskott, en position i dag inom det officiella Sverige som förefaller orubblig.

Och det var ju det som var meningen.

Jag glömmer mitt onda samvete.

Sven Anér

PS: En tydligen nära god vän till paret Avsan ringer mig och undrar, tämligen skarpt, om jag inte kan dra tillbaka mina beskyllningar mot Anti Avsan. Det är svårt för familjen…

Jo,, det kan jag förstå. Men det finns ett mycket effektivt botemedel, sa jag till den uppringande, nämligen en anmälan mot mig för förtal, efter att jag i tryckt skrift har kallat Avsan för mördare.

Men jag blir inte förtalsanmäld, tydligen. När jag lagt på luren undrade jag ett ögonblick om inte denna telefonpropå vore övergrepp i rättssak? Men det kunde ju juristen Anti Avsan svara på, om han ville. DS