Bo Lindblom, Amnestymedarbetare: ”Polisen inkompetent – eller medansvarig!”

2.2.2011. För JK Anna Skarhed! 576-11-21, Palmeärendet

Bo Lindblom, Laholm, Amnestymedarbetare, forskare, försvarare av mänskliga rättigheter, skriver till mig:

Laholm 2011-01-26.

Sven Anér, Hej!

Med det här brevet vill jag egentligen bara meddela att jag tror du har rätt i din analys av Palme-mordet.

Jag har 42 års erfarenhet av arbete för mänskliga rättigheter, och har bland annat bidragit till utredningar av ”försvinnanden” och politiska mord. Det har då gällt länder som Guatemala, El Salvador, Chile, Argentina. Jag har samarbetat med oberoende MR-kommissioner i de här länderna och med de så kallade ”galna mödrarna” i Argentina. Jag är för närvarande svenska Amnestys samordnare för arbetet med Burma, även kallat Myanmar. Jag saknar alltså inte erfarenhet av dunkla kriminalfall och offentliga lögner och bortförklaringar.

På natten den 1 mars 1986 blev jag uppringd av en chilensk vän, Francisco Matta, då bosatt i Halmstad. Han hade fått ett samtal från en annan chilenare, boende i Madrid. Denne hade meddelat att man i spansk television, just innan programmen avslutades, hade uppgett att Sveriges statsminister hade mördats. Medan vi ännu pratade satte jag på radion. Där spelades underhållningsmusik. Jag trodde därför att larmet var falskt, men chilenarna fruktade en statskupp. Medan jag ännu försökt lugna Francisco kom radions meddelande om att Olof Palme var mördad.

Sedan dess har jag noga följt händelseutvecklingen. Jag recenserade bröderna Poutiainens bok ”Inuti labyrinten” i tidningen Arbetet, och den recensionen byggde på en mycket noggrann läsning av deras dokumentär. Min slutsats var att vi antingen hade en otroligt inkompetent poliskår och polisledning eller att vissa poliser var medansvariga till mordet. Jag har sedan dess inte sett något som fått mig att ändra den uppfattningen.

Leif GW har i sina romaner läckt en del av det som han förmodligen vet om Palme-mordet. Men han är försiktig och maskerar sina fakta i den fiktiva berättelsen. Hans indirekta budskap är, som jag uppfattar det, att han vet mycket mer än vad han vill berätta. Vi får nöja oss med antydningar. Han är rädd om sitt jobb och sin ställning.

Jag har av tre skäl avhållit mig från att engagera mig i den fortsatta debatten. För det första har jag haft fullt upp med annat. För det andra har jag inte haft något eget material att tillföra. För det tredje har jag inte haft lust att bli idiotförklarad som ”privatspanare”.

Nu vill jag i alla fall uttala mitt stöd för ditt arbete.

Med vänliga hälsningar,

Bo Lindblom, Byvägen 32, 312 95 Laholm.

Det är debattinlägg av detta slag, tyvärr än så länge sällsynta, som kommer att föra Palmeärendet och Affären Anti Avsan framåt. Bo Lindblom berättade också, vid ett telefonsamtal, att en privatenkät som han för någon tid sedan företog bland sina kolleger inom Amnesty visade ett klart övertag för Christer Pettersson-teorin: ”Lisbeth såg honom ju…”.

Alltså en rundfråga bland politiskt insatta och engagerade personer: Christer Pettersson? Skrämmande perspektiv öppnas. Kan det vara så att anstiftarna av mordet på förhand insåg vikten av Lisbeth Palmes kommande vittnesmål och att dessa vittnesmål var vad som behövdes för att bevara den svarta hemligheten? Var Lisbeth Palme integrerad i mordkomplotten, när hon på Sveavägens oväntade östra sida ledde sin man mot Dekorima? Hade mordet inte, utan Lisbeth Palmes medverkan, gått att genomföra på ett för anstiftarna så lyckligt sätt? Tills vidare lyckligt sätt.

Bo Lindblom understryker under vårt samtal värdet av bröderna Poutiainens forskning. Jag instämmer och har alltid instämt. I den av mig så ofta kritiserade granskningskommissionens rapport finns så vitt jag kunnat se ”Inuti labyrinten” inte nämnd, men rapporten saknar person- och händelseregister. När Palmegåtan inom kort lyfts ut ur sitt skal kommer mycket av äran att tillfalla Kari och Pertti Poutiainen.

Det är den 2 februari i dag. Inget svar från vice RÅ Kerstin Skarp på min fråga: befann sig Anti Avsan vid Dekorima aktuell tid? Och några avslöjande dokument har rikskrims Stig Edqvist ännu inte sänt mig, vilket är ett grundlagsbrott, men mordet på Olof Palme stävar tills vidare sin egen väg genom sjön.

Anna Skarhed, du arbetar i dag med en hopplös sak! Sätt dig ner med Poutiainens ”Inuti labyrinten”, studera hederlig forskning – och tänk om!

Oroad, men ändå hoppfull hälsning! Sven Anér

Är hela statsapparaten Palmemordets jämngrå skyddsmur?

Jag har prövat rubrikens fråga nyligen. Går det att hitta skillnader i regeringens och myndigheters behandling av en fronderande journalist och författare som Sven Anér? Kanske. Jag ska försöka penetrera. Få se hur långt jag kommer.

Statsministern. Noll reaktion, noll respons. Reinfeldt var alltså den förste jag vände mig till sedan kommissarie Gösta Söderström – först av poliser på plats vid Dekorima – hade blivit översköljd av s k hot mail, med ilsken och i huvudsak anonym udd mot Söderström själv och hans närmaste och mot mig och mina närmaste. Jag skrev till Reinfeldt i slutet av september 2007 helt enkelt i hopp om att få ett klargörande besked: vad är detta, vem är det som skriver, hur ser regeringen på denna aktivitet?

Det fick jag aldrig veta. Reinfeldt har aldrig svarat, trots att mina brev gått såväl till statsrådsberedningen som till det moderata partihögkvarteret.

Som sagt: noll respons. Eller en icke-respons som når mig med hela tyngden av en statsministers onda vilja, onda samvete.

Statsrådsberedningen. Jag har försökt att få några besked från statsrådsberedningen, som är en statsministers personliga och rimligen mycket kvalificerade kansli. Här hamnar skrivelser till sittande statsminister, härifrån utgår svar; i mitt fall noll svar.

Efter viss möda fick jag, då i september 2007, kontakt med en postansvarig: jo, vederbörande kunde, han också efter viss möda, lokalisera mina skrivelser under samlingsrubriken ”brev från allmänheten”. Mitt ursprungliga larm till Reinfeldt har alltså aldrig hedrats med eget, separat diarienummer, varför det är tveksamt om det verkligen är korrekt diariefört. Men det är det, försäkrade mannen från statsrådsberedningen (ett semantiskt sorgbarn, jag frågar mig vem som har myntat det?). Så här gör vi med brev från allmänheten. Journalister är också allmänhet.

Statsrådsberedningen: noll respons, inget svar. Noll.

Övriga regeringsmedlemmar. Justitieminister Ask svarade i september 2009 på en interpellation från miljöpartisten Jan Lindholm, där mycket klara frågor hade ställts rörande Anti Avsans funktioner i samband med mordet på Olof Palme, men där de konkreta svaren uteblev. Ask kringgick interpellationens hela huvudfråga och svarade på detaljer som inte rörde Avsan.

Asks departement är helt ointresserat av Palmeaffären. Jag har frågat om justitiedepartementet har läst rapporten från den granskningskommission det en gång i världen tillsatte, men det finns inget dokument som visar att rapporten blivit rejält genomläst av ansvarig departementsanställd; möjligen är rapporten aldrig läst, det vet jag inte. Det finns ingen formell kommentar till rapporten.

Några enstaka regeringsmedlemmar har noterat att de fått min senaste bok, med fraser som om jag hade sänt dem en bok i trädgårdsskötsel, ”jag har noterat ditt intressanta arbete” eller liknande sockervadd.

JO – nej, ingen reaktion. Jag har rätt ofta skrivit till ämbetet, men då ställt mitt brev personligt till JO Hans-Gunnar Axberger, vilket väl knappast har underlättat kommunikationen. JO vill inte höra talas om Palmemordet.

Stockholms Tingsrätt, Svea hovrätt och Högsta domstolen – nej jag har inte varit domstolarnas bäste brevvän. Jag har nämnt för Stockholms tingsrätt att den gärna kunde titta på Anti Avsans antecedentia, men min propå har avfärdats med hu nej.

Att ingen av dessa domstolar ens tillsätter minsta enmansutredning för att kontrollera om det kan finnas sanningar begravda i Sven Anérs och andras texter kring Anti Avsan är givetvis egendomligt och illavarslande.

Riksdagen – ja, riksdagen är ju Anti Avsans uppdragsgivare. Jag har, förutom med enskilda riksdagsledamöter från olika partier, talat med riksdagsdirektören (närmast personalchef, i begränsad omfattning) och givetvis med talmannen, som hög och oåtkomlig sitter på Helgeandsholmens krön. Men ingen som helst vilja här heller, ingen vilja att utreda. Eller, om så hade önskats, att nypa till denne journalist och författare som i tryckt skrift anklagar en ledamot för statsministermord. Nej nej.

Riksåklagaren och rikskriminalpolisen – de får komma under gemensam rubrik eftersom de innehar det gemensamma monopoluppdraget att leda förundersökningen rörande mordet på Olof Palme. En förundersökning som ursprungligen oftast fick heta förundersökningen rörande Christer Pettersson, men i dag förundersökningen av mordet på Olof Palme. Begreppsförvirringen har smittat av sig på den faktiska hanteringen av detta enorma och enormt misshandlade ämne.

Jag har skrivit om det tidigare: borde inte alla spaningsuppslag kring mordet ha tagits med vid förundersökningen av Christer Pettersson? Jo, självfallet. Nu följde en enorm snedbelastning av dokumentationen, till Christer Petterssons nackdel, och kvar på den aldrig redovisade tippen finns i dag, som jag ofta påpekat på bloggen, en beklämmande uppsjö av material som klart talar till Christer Petterssons fördel, som klart demonstrerar att Christer Pettersson, rent praktiskt och fysiskt, aldrig skulle ha kunnat mörda Olof Palme.

Detta är Palmeutredningens stora rättsröta, men den har gått ointresserade och djupt invigda poliser och åklagare förbi, den har gått största delen av den mediala bevakningen förbi.

Är det någon skillnad på RÅ:s och rikskriminalens sätt att agera, att reagera?

Kanske. RÅ säger alltid att hon (vice RÅ Kerstin Skarp) inte innehar några dokument, men jag ser just i granskningskommissionens rapport att ”viss dokumentation förvaras av riksåklagaren” – jaså minsann, vilken dokumentation då?

RÅ ägnar sig annars, då och då, åt att ta mig vid örat från fru Justitias kateder och berätta för mig att jag

”informeras om att ytterligare skrivelser av likartat innehåll som den du nu har inkommit med i fortsättningen kan komma att lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta ” (Peter Lundkvist vid RÅ-ämbetet)

Naturligtvis ett otroligt aktstycke. Så skriver endast den som tyngs av kilovis med dåligt samvete. Brevet och dess anda strider självfallet mot både regeringsformen och tryckfrihetsförordningen och mot bestämmelserna rörande de mänskliga rättigheterna, men fru Skarp och hr Lundkvist kör över all denna juridik med sin egen bulldozer: så ska en slipsten dras och så ska envisa journalister tas!

Skarp och Lundkvist låtsas inte förstå att detta brev till mig, ÅM2011/0036, representerar riksåklagarämbetets evärdliga skam.

Rikskriminalpolisen försenar i dag utlämnandet av central dokumentation inom Palmesfären med inte bara månader utan hela kvartal, utan att tydligen få minsta tillsägelse från kamraterna inom RÅ. Uppenbarligen får rikskrim underhandsbeskedet från RÅ - och i praktiken från regeringen - att rikskrim kan fortsätta med denna försinkningsattityd in i evigheten. Parkinson har skrivit en bok om denna typ av elegant trakasseri, den heter ”The Law of Delay”, lagen om att försena. Skickligt tillämpad kan ”The Law of Delay” stoppa varje nyttigt men impopulärt projekt. Detta fordrar viss energi av utövarna, men sådan energi, i övermått, har den svenska rikskriminalpolisen, jag försäkrar.

Knepen är många. Bl a gör rikskrim så här:

Först ber jag att få ut papper A. Sen går minst två veckor, sedan får jag ett rekommenderat svarsbrev med mottagningsbevis där kriminalkommissarien Stig Edqvist meddelar mig att han har fattat ett eget tjänstemannabeslut om att jag inte får ut papper A. Beslutet går inte att överklaga. Däremot kan jag be att få ett myndighetsbeslut.

Edqvist blir knappast överraskad då han följande dag får en begäran från mig om ett sådant myndighetsbeslut; det var ju det jag från början ville ha. Så går ytterligare två veckor (eller tre, fyra) varefter juristerna vid Stockholms polismyndighet berättar för mig att jag inte får papper A. Jag överklagar då till kammarrätten i Stockholm som efter ett par veckor meddelar mig att jag inte kan få papper A, men att jag kan överklaga till en myndighet som i dag inte heter regeringsrätten utan något annat långt och krångligt som jag får slå upp. Och så vidare. Und der Edqvist lacht dazu.

Den här dystra och klart sadistiska metoden skulle aldrig kunna tillämpas av rikskrim om inte påbud utgått från högre instanser, i sista hand från regeringen, att trakasserier av Sven Anér är enbart lovvärda och måste fortsätta. In, som sagt, i evigheten.

Säkerhetspolisen: Ja, här ser jag trots allt en strimma av sol. Säpo sände mig faktiskt de i sammanhanget fantastiska 94 registerkorten, där dörrarna öppnas mot oegentligheter som få hade kunnat drömma om: förhör med nära hundra poliser eller polisanknutna personer som beslås med direkt irreguljära metoder i samband med Palmemordet: privat polistjänstgöring, ”han visste om mordet innan det begicks” osv.

Jag har grunnat och funderat. Har Säpo haft en extra tanke, en bitanke? Att inifrån den konkurrerande organisationen Säpo dra undan mattan för kollegerna inom rikskrim? Jag har förstås inte ett heltäckande svar, men jag får undra.

Rikskriminalen fullföljer dock, så långt det går, sitt åtagande: att aldrig släppa lös Sven Anér. Så rikskrim/Edqvist sitter nu med en begäran från mig att få ut de utförliga handlingar som, ordentligt diarieförda, finns kopplade till varje kortfattat registerkort, så att jag kan få tillgång till de kompletta bilderna. Den bevakas självfallet noggrant enligt ”The Law of Delay” – ännu inget svar.

Och så då JK, regeringens justitie kansler. Som alltså, faktiskt, nu har beordrat rikskrim att ge Sven Anér de papper han ropar efter. Först var det jag som blev tillsagd av JK att säga till rikskrim, men i dag verkar det som om JK har insett at rikskrim knappast lyder Sven Anér, varför JK har sänt en tillsägelse direkt till rikskrim: under över alla under! En självständig myndighet ger Palmepolisen en reprimand? Otroligt! Kommer någonting att hända? Det vet jag inte. Edqvist har inte reagerat än, när detta skrivs den 2 februari.

Men. Skulle Säpo och JK faktiskt ha öppnat en liten dörr på glänt genom att påskynda utlämnande av dessa oerhört centrala Palmedokument, som kan öppna hela den mörka affären? Det är det jag går och hoppas på. Jag ska berätta för de ivriga bloggbesökarna hur det går, vad som händer. Eller om det blir ändå mera delay!

Sven Anér