”…walkie-talkie-män som stod i alla hörn…”


27.9.2010.
Walkie-talkie-männen vid biografen Grand vill inte riktigt ta form och gestalt, verkar det. Som hederligt aktiv nyhetsreporter har jag förstås, allt sedan denna affär började ta form för några veckor sedan, velat nå kontakt med Robert Gustafsson för att höra hans konkreta, koncisa version. Mina vedermödor i sammanhanget har jag ju också skildrat på bloggen.
Men Robert Gustafsson finns på sin Rondo-scen nere i Göteborg och har ännu inte hunnit komma till en telefonlur – jag kritiserar honom inte, men jag skulle gärna vilja tala med honom.
Såg honom i dag i kanske en repris i TV, en lång och intressant intervju, kompletterad med några av hans många numera så berömda gubbar, Weiron och de andra. Robert Gustafsson söker sig själv, som vi kanske alla gör. Han hittar hem till sina gubbar, men knappast till sitt eget rätta jag, är det så? Jag ska inte psykologisera. Några korta sekunder med ett Ernst-Hugo Järegård porträtt var lysande:
”…han har det i…BLODET!”
Ja, där satt Ernst-Hugo, som jag kände ganska väl. Ernst-Hugo och Robert – tvillingsjälar?
From sounds to things. Vad har Robert Gustafsson egentligen sagt om biografen Grand! Jag citerar nu ganska utförligt ur en systerblogg, ”Monica Arnesdotter Antonssons trivsamma lilla blogg”, närmare bestämt. Monica ger ett referat från den Ulf Elfving-intervju som startade hela saken, i P4. Det framgår inte om detta är Monicas eget självupplevda referat av radiosändningen; jag tror nästan det:
Robert Gustafsson såg walkie-talkie-männen i samband med Palmemordet!
Det här tycker jag är väldigt intressant. Det talades ju väldigt mycket om walkie-talkie-männen i samband med Olof Palme-mordet. Men så vitt jag vet har aldrig något av vittnena trätt fram offentligt. Men nu berättar alltså Robert Gustafsson att han faktiskt såg dem. Det är sensationellt. De fanns alltså! Vad betyder det?
Polisspåret – Robert Gustafsson förhördes i Palmeutredningen.
Skådespelaren berättar i en intervju med Ulf Elfving hur han såg en mystisk bil och walkie-talkie-män.
Det där med polisspåret ligger väldigt nära i min bok, säger Robert Gustafsson.
Den 28 februari 1986 gick Robert Gustafsson med sin teaterklass och såg ”Bröderna Mozart” på Grand – och blev därför vittne i Palmeutredningen.
”Jag minns att på vägen ut så petade jag honom på armen och tittade bort sedan. Och så skröt jag för de andra att jag petat på Palme”, säger Robert Gustafsson i ”Ulf Elfving möter…”
På natten fick han höra att statsministern hade mördats kort efter biobesöket.
Såg ”walkie-talkie” män
”Jag fick en overklighetskänsla. Sedan började jag minnas saker jag sett och noterat, som den där mannen i cowboyhatt och den här konstiga Audin med tonade rutor”, säger Robert Gusafsson i radiointervjun. Skådespelaren såg också walkie-talkie-män ”som stod i alla hörn” – och blev konfunderad när han fick veta att Palme inte haft livvakter med sig. Robert Gustafsson kontaktade Palmeutredningen. Det dröjde en och en halv vecka innan polisen återkom, och då upplevde skådespelaren att han blev mycket märkligt bemött.
Så långt Monica Antonsson. Detta referat ger faktiskt en tätare närvarokänsla än Robert Gustafsson egen beskrivning i boken, och i brist på den kontakt med Robert Gustafsson som jag kanske aldrig får, ger sig min hjärna ut på egen hand. Varför är bokbeskrivningen så glest detaljbeskrivande, varför är antalet walkie-män reducerat till en enda, specificerad? Varför säger Gustafsson, i boken, att ”där stod det en man med walkie-talkie”, utan att specificera platsen, vilken tunnelbanestation? Och hur kan han, enbart mot bakgrund av en enda walkie-talkie-man samt eventuellt den fönstertonade Audin dra slutsatsen att ”de hade säkrat upp hela Sveavägen”?
Det är som om Robert Gustafsson vill dra två versioner. Dels en ”avmaskad”  (för att tala sekretesspråk) och neddämpad för sitt bokmanus, dels en friare (och sannare?) under ett avslappnat radiosamtal.
Vad är sanning? Som om vi någonsin kunde hitta en sanning med millimeterprecision kring vår egen subjektiva upplevelse av en dramatisk situation? Men någonstans mellan Elfving- och bokversionen finns säkert en ganska hygglig sanning, med Elfving närmast, tror jag.
En kommentar, bara, till Monica Antonssons gissning att ”aldrig något av vittnena trätt fram offentligt”. Faktum tycks vara, enligt granskningskommissionen, att ”från morddagen och Stockholms innerstad inrapporterades ett 40-tal observationer, de flesta i Sveavägens närområde”.
Alltså ett anmärkningsvärt högt antal, under en period på 1980-talet då walkie-talkies var klart sällsynta inslag på stan. Förhållandet tycks dock knappast ha oroat granskningskommissionen, som, om den slagit larm, kunde ha aktiverat hela den somnambula polis- och åklagarutredningen: 40 walkie-talkies morddagen! Dagen innan var det antagligen noll!
 Den walkie-talkie-observation som ligger närmast biografen Grand, av de mycket få observationer som kommissionen detaljredovisar, härstammar från Adolf Fredriks kyrka, dvs ca 250 meter från Grand; ingen närmare. Eller har det funnits närmare observationer? Robert Gustafssons, ”i alla hörn”?
Rikskriminalen har numera faktiskt ställt i utsikt att jag ska få gå igenom samtliga vittnesförhör från biografen Grand; få se vad jag kan hitta. Men jag kommer att gå till verket med stor tvekan och stort tvivel: ger dessa utskrivna vittnesförhör hela sanningen?
Christer Pettersson och de 40 walkie-talkies – vilken rövarhistoria! Palmeutredningen är ett gungfly.
Sven Anér

Talman och Tingsrätt – begär fram Avsan-handlingarna!


27.9.2010.
Likalydande skrivelser till Riksdagens Talman och till Ordföranden för Stockholms Tingsrätt.
Jag utgår från att rådmannen vid Stockholms Tingsrätt, moderate ledamoten av Sveriges Riksdag
Anti Avsan,
har omvalts vid höstens val.
Jag vädjar i detta läge till Riksdagens Talman och till Ordföranden för Stockholms Tingsrätt att snarast begära fram alla de handlingar inom förundersökningen rörande mordet på Olof Palme som ännu nära 25 år efter detta mord ej har visats för den svenska allmänheten, och som behandlar
Anti Avsans namn.
 Jag ger här nedan aktuell förteckning över dessa hemlighållna handlingar, som alltså skildrar händelseförloppet, minut för minut, vid Olof Palmes död:
Ai. 1010-92, första sidan, Ai. 1087-92, Ai. 80-93, Ai. 1107-92 samt vidare samtliga handlingar i serierna EH 14839 och EH 14879 nämligen handlingarna EH 14839, 1-43 och EH 14879, 1-6.
Här uppräknade handlingar är till antalet 54 st, men i själva verket blir de betydligt fler, eftersom ett antal av löpnumren, ovisst hur många, omfattar mer än en handling vartdera, med beteckningarna t ex EH 14839-1-1. Rikskriminalpolisen, som handhar denna dokumentation, har dock aldrig lämnat ut det exakta antalet.
Alltså: inga handlingar som innehåller och behandlar Anti Avsans namn i samband med mordet på Olof Palme har någonsin visats för den svenska allmänheten. Allt inom polisens samlingsbeteckning ”Dekorimamannen” har sekretessbelagts, efter prövningar i Kammarrätten i Stockholm samt till viss del i Regeringsrätten.
Jag är medveten om att Stockholms Tingsrätt, under sin sekretessprövning, har kunnat ta del av stora delar av denna dokumentation, men vissa handlingar, t ex Ai. 1010-92, första sidan, torde aldrig ha uppvisats för Stockholms Tingsrätt; denna sida, som ger hela den första upptakten till avslöjandet av Dekorima-händelserna, har sålunda aldrig öppet visats.
Mina adressater! Jag anhåller nu att Talman och Tingsrätt snarast måtte från rikskriminalpolisen begära fram den kompletta dokumentationen kring ”Dekorimamannen” (polisens egen beteckning) och ta del av vad som enligt förundersökningen rörande mordet på Olof Palme hände vid Dekorima, före, under och efter detta mord.
Anti Avsans namn torde i detta material förekomma ett stort antal gånger, men den som tar del av det i dag öppna materialet skall inte finna namnet en enda gång, vilket givetvis känns orimligt.
Granskningskommissionen från 1999 lämnar vissa uppgifter rörande Anti Avsan, men denna redovisning är varken komplett eller korrekt: sålunda nämns inte det mycket märkliga förhållandet att Anti Avsan, utpekad av två synnerligen trovärdiga och välstrukturerade vittnen, aldrig live- eller ens foto-konfronterades med dessa vittnen. Detta förhållande borde självfallet ha varit ett avgörande viktigt inslag i en trovärdig kriminologisk granskning.
Sammantaget ger sittande regeringars, polisens och åklagarnas behandling av ärendet Anti Avsan en bild av räddhågsna myndigheter, ovilliga att nalkas den sanning de har framför sig på bordet.
Mina adressater: ni har båda ett stort ansvar. Sveriges Riksdags Talman har ett klart personal- och säkerhetsansvar rörande sina 349 kolleger i kammaren, och ledningen för Stockholms Tingsrätt har självfallet ett tungt grundat arbetsgivaransvar för de rådmän som Tingsrätten, i god tro, har utsett att verka i en dömande befattning
Det omtalas i dag att säkerhetssituationen inom riksdagen påverkas av Sverigedemokraternas inträde. Denna säkerhetssituation blir givetvis inte mindre allvarlig när, enligt mina aldrig dementerade uppgifter, en av riksdagens ledamöter direkt konfronteras med anklagelser rörande mordet på en tidigare statsminister och ledamot av Sveriges Riksdag.
Så begär fram denna viktiga dokumentation, se till att den visas upp för den svenska allmänheten! Att det allvarligaste rättsövergrepp, som någonsin skett i Sverige, omgärdas av den mest rigorösa sekretess som någonsin förekommit rörande ett mordfall i Sverige, kan varken på kort eller lång sikt tolereras.
De handlingar jag efterlyses ger stora delar av, kanske hela, sanningen kring ett statsministermord. Ska inte dessa sanningar få offentliggöras, Talmannen och Tingsrätten?
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

”Audi med helt tonade rutor…”


21.9.2010. Likalydande skrivelser till RÅ och rikskriminalpolisen.
Avsnittet om walkie-talkies vid biografen Grand, jämte kommentar, ur Robert Gustafssons bok, se nedan, inges till resp myndighet, jämte anhållan om omedelbar kommentar i anslutning till ”en Audi med helt tonade rutor”, ”lång man med cowboyhatt” samt ”en man med walkie-talkie”.
Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
20.9.2010.
Dagen efter valet kommer Robert Gustafssons bok från Bonniers förlag till Hjelmbergstorpet. En omslagsbild där författaren ser ut som en gåtfull ung Hamlet. ”Från vaggan till deadline”, en onekligen välfunnen titel. Jag går till personregistret. ”Palme. Olof, sid 46”, nej, det var en liten episod bara. ”Palme, Olof, sid 120-123”. Kapitlet visar sig heta ”Pill på Palme”, ett litet skämt kring det mörkaste allvar Robert Gustafsson någonsin varit nära. Han blir strax, i boken, allvarlig själv.
Jag återger andra delen av kapitlet, oavkortad, varefter jag inger en fotostatkopia till den förundersökningsledning som uppges i ett kvarts sekel ha sysslat med denna mordutredning, alltså riksåklagaren vid Östermalmsgatan och rikskriminalpolisen vid Polhemsgatan i Stockholm. Det rör sig om ett av de tyngsta indicier i Palmeärendet som dessa representanter för rättssamhället någonsin haft att handlägga. Det blir sidorna 121-123 som jag nu skriver ut för bloggen och som jag sedan delger RÅ och rikskrim. Jag går nu in i Robert Gustafssons text mitt på sidan 121:
En vecka efter förlovningen gick gänget från Teaterverkstan på bio. För ett sällskap skådespelare var filmvalet givet. Suzanne Ostens ”Bröderna Mozart” visades på biografen Grand på Sveavägen.
I lobbyn såg jag statsministern, Olof Palme, stå och vänta på att gå in. Inga säkerhetsvakter syntes någonstans, han verkade ha gått på bio med endast sin hustru Lisbet som sällskap. Först var jag förvånad, men tänkte sedan till. Detta var en chans som inte kunde missas, så jag gjorde ett tecken åt Lotta och kompisarna. Sedan smög jag mig fram och petade honom försiktigt i ryggen.
När han vände sig om var jag redan långt därifrån. Efteråt flinade jag och skröt om att jag hade petat på statsministern.
Jag berättade också om första gången vi mötts (även om det är osäkert om den här episoden kan kallas för just ett möte). Det hade hänt när jag jobbade på videoföretaget i Skövde. En dag hade jag fått i uppdrag att vara med och filma Palmes besök på Rockwoolfabriken.
Det blev en stressig historia för mig, bandaren krånglade och det trilskades med kassetten för att få den inspelningsklar, när Palme och hans följe kom in i hallen och statsministern började gå runt och hälsa på alla närvarande. Jag var fortfarande helt koncentrerad på maskinen när någon helt plötsligt stod framför mig med utsträckt hand-
”Hej, hur var det här då?” frågade Olof Palme.
”Jaja, hej och hej å allt det där – hur är det själv?” snäste jag och såg irriterad ut. Jag hade inte riktigt fattat vem det var som kom fram.
Alla var nervösa och började skratta hysteriskt åt min nonchalans. Jag var ju bara nitton, ett barn, och så uppslukad av min videobandspelare att jag inte ens hade tid över till att vara snäll mot en statsminister. Men själv skrattade han bara, och verkade tycka att en sådan reaktion var uppriktig och komisk. Så här i efterhand får det mig att undra om han egentligen gillade uppmärksamheten och makten? Kanske tyckte han bara att det var skönt att behandlas som en helt vanlig människa för en gångs skull.
Efter filmen insåg jag att Palme nog hade haft med sig några vakter ändå. Utanför bion stod en Audi med helt tonade rutor runt om, sådana som egentligen var förbjudna att ha i Sverige. Det kunde bara vara Säpo. Även inne på Grand kändes saker lite märkliga., bland annat vankade en lång man i cowboyhatt omkring i lobbyn. Lotta och jag började gå mot tunnelbanan för att åka hem till min lägenhet på Södermalm, och där stod det en man med en walkie-talkie. När vi närmade oss vände han sig bort. Vid det laget var jag snarare förvånad över pådraget, de hade säkrat upp hela Sveavägen. Behövdes det verkligen så mycket folk för ett vanligt enkelt biobesök?
Väl hemma blev det myskväll och vi gick och la oss vid ett-tiden på natten. Jag brukade aldrig slå på radion annars, men av någon anledning slog jag på den nu. Lotta och jag pratade tills P3-skvalet plötsligt bröts med meddelandet om att statsminister Olof Palme blivit skjuten på Sveavägen, bara minuter efter att vi hade lämnat biografen. Jag trodde bara att det var ett osmakligt skämt, men insåg att det ar allvar när Lotta föll i gråt av chocken.
Dagen efter var Stockholm en annorlunda stad och Sverige ett annorlunda land. Jag kunde inte sluta tänka på det vi sett på Grand. Folk såg inåtvända ut när man mötte dem på gatan, och en massa chilenare och greker satt och grät här och där, helt öppet. För dem var Olof Palme en större man än vad vi i Sverige någonsin förstått.
Utredningen efteråt ger jag inte mycket för. Det intressanta är förstås inte vem som sköt, utan vem som beställde det. För jag har svårt att tro på ett vansinnesdåd, särskilt efter vad jag själv bevittnat i och kring biografen den där kvällen.
Jag ringde förstås polisen dagen efter och erbjöd dem mitt vittnesmål.
Först fyra veckor senare ringde en man från kriminalen och lät mig berätta vad jag hade sett. När jag var klar sa han bara ”så bra, tack för hjälpen”. Inga följdfrågor, inga faktauppgifter togs och inga kontaktuppgifter fick jag heller. Så det fanns inget namn att ringa om jag skulle komma på något mer.
En kompis som var med på biografen hade gått mot Hötorgets tunnelbana oh blivit attackerad av en påtänd och knivbeväpnad man. Hon klarade sig, men blev i stället förhörd av polisen och fick senare vittna om händelsen. Men ingen ringde mig igen, trots att jag rapporterat att jag hade sett märkliga saker.
Detta slöa och genuina ointresse för vittnesuppgifter tycker jag fortfarande är oerhört märkligt. I min värld är inte polisspåret helt otänkbart.
Slut nedtill på sidan 123. Läget är nu det här: Jag söker Robert Gustafsson men har ännu ite fått kontakt, och Robert Gustafsson har möjligen inte fått mitt senaste brev, där jag sände med kopior av de båda polisförhören.
Det är några uppgifter som inte stämmer med vad Robert Gustafsson skriver i sin bok eller med vad poliserna säger i de båda förhörsutskrifterna (rent bortsett från att inga walkie-talkies nämns), men jag vill först tala med Robert Gustafsson och höra hans version. Poliserna har andra tidpunkter för de båda förhören än dem Robert Gustafsson har erinrat sig i boken, men det har gått nära 25 år.
En intressant uppgift återfinns i det första förhöret, enligt vilket en kvinnlig bekant till Robert Gustafsson, på väg från Grand till T-banan vid Hötorget, skulle ha mött ”en man med kniv som jagade ett par ungar och hon hörde skottlossning”. Måste inte denne knivman ha varit Roger Östlund, som enligt bl a Pia Engström ”jagade punkare” någonstans vid Adolf Fredriks kyrka?
”Och hon hörde skottlossning”. Skottet mot Olof Palme? I så fall klockan 23.28 och ytterligare ett bevis för att Roger Östlund inte kom till biografen Grand förrän framåt kl 23.30?
Ingen utomstående har före mig sett Robert Gustafsson-förhören. Om jag jämför dessa förhör med Pia Engströms, så är det tydligt att Pia, vid sina upprepade förhör, inte avslöjar några ”farligheter”, inga walkie-talkie-män.
Robert Gustafsson talar om ett ”slött och genuint ointresse. Kan Robert Gustafssons – och nu mina – larmsignaler väcka rikskriminalpolis och RÅ?
Sven Anér

Inte polisuppror utan revolt inom överheten!


Artikeln erbjuds Verdens Gang.
Nationer skakas
25.9.2010.
Tre stora, allvarliga händelseförlopp, tre paralleller. Palme-, Quick- och Treholt-affärerna. Nationer skakas.
I alla tre fallen har polis och åklagare begått närmast otroliga brott. Palme-affären vimlar av uppenbara försyndelser, så uppenbara att bevisen och indicierna finns öppet att beskåda i de öppna förundersökningsprotokollen. Quick-affären, som just nu börjar krevera, har uppvisat en godtrogenhet från polisers och åklagares sida som kan förefalla otrolig. Treholt-affären: om de nu framkommande manipuleringarna av avgörande viktiga fotografier verkligen har ägt rum har den norska polisen tagit risker som förefaller sanslösa.
Har åklagare, och kanske framför allt poliser, arbetat självständigt, i ett egeninspirerat samhällsuppror? Nej. Missgreppen, brotten har i alla tre fallen varit så flagranta, så övertydliga, att de omedelbart, samma dag de begåtts, skulle ha upptäckts av de regeringar som hela tiden haft det yttersta ansvaret, via speciella regeringsorgan; i Sverige kanske främst justitiedepartementets polisenhet. Det skulle aldrig ha gått att dölja dessa delvis rent absurda skeenden om inte respektive regeringar i Sverige och Norge blundat och slagit dövörat till. Det skulle aldrig ha gått.
Vilken blir då slutsatsen? Jo: att det som skedde låg i linje med regeringarnas önskan. De regeringar som var verksamma då brotten skedde, eller politiska fraktioner, utnyttjade sin polismakt för diametralt andra syften än de i författning och lag förutsedda; detta är givetvis mycket skrämmande.
Och i alla tre fallen har polis- och åklagarmakten ställt personal och samvete till förfogande, högt upp i hierarkierna. Jag har granskat Palme-affären noggrannast. Här har, i veckor före mordet och fram till i dag, polis och åklagare släppt sina normala, hederliga roller och i stället, på någon oidentifierad order uppifrån, drivit ett lögnens spel, vilket just genom sin fräckhet blivit svårt att avslöja – så illa kan det väl inte vara?
Fräckhet känns som en logotype. När två centrala huvudvittnen vid Palmemordets Dekorima utförligt redogör för händelserna fram till – eller nästan fram till – själva skottögonblicket, smäller administrerande polis sekretesstämpeln på vart enda ord i de båda vittnenas uppenbarligen välstrukturerade rapportering, och kammarrätt och regeringsrätt traskar patrull. Inte ett ord från Dekorima är i dag känt utåt, men hela vårt rättssamhälle har den totala insynen och informationen.
Quick- och Treholt-affärerna: i princip samma situation. Polis och åklagare har vetat, vetat praktiskt taget allt, men media – som nu i efterhand kan tyckas ha varit lättlurade, den debatten pågår just nu inte minst i Norge – har inte fått eller kunnat rapportera sanningar.
I Sverige rullas just nu upp skådespelaren Robert Gustafssons oerhört dramatiska redogörelse för aftonen på biografen Grand vid Sveavägen, då han satt i stolen framför Olof Palme under Amadeus-föreställningen. Gustafsson slog larm om walkie-talkiemän i environgerna, men inte i något av de två polisförhören finns ordet walkie-talkie nämnt. Jag har begärt ut dessa förhör från rikskriminalen och faktiskt fått ut dem; varför inget medium tydligen gjort samma sak kan förundra, men i Palme-affären släpar det mesta kvar av tilltro trots allt till överheten: det var nog Christer…
Hur har denna trippla flathet inför polis och åklagare kunnat initieras, kunnat bestå? Överheten är hederlig, detta är ett axiom som är svårt att rubba. Att den polisiära överheten agerar ohederligt på order uppifrån tycks vara näst intill omöjligt att introducera som en faktisk sanning.
Just åklageriets kollaps i de båda länderna är möjligen allra allvarligast. I både Palme- och Quick-affärerna har åklagarna antingen tigit still eller puffat på händelseutvecklingen åt ett håll som varit käpprätt fel. Den svenska (och faktiskt också den norska) allmänheten har sakta men säkert bibringats den klara uppfattningen att det är nog Christer, det är nog Quick, Treholt är nog den store, för miljoner köpte spionen.
Jag ser åter på biografen Grand. Polisens fem egna vittnen visar klart och utan minsta tvekan att Christer Pettersson inte kan bindas vid Grand. Polisen återger, prydligt och noggrant, dessa fem mycket komplett utskrivna vittnesmål, men drar därefter diametralt motsatt slutsats.
Första bästa tjänsteman inom justitiedepartementets polisenhet borde ha uppmärksammat detta förhållande, men tydligen har detta inte passat.
Inte passat? Nej, därför att politik och rättviseutövning bedrivs inte bara enligt givna order utan bedrivs i rådande atmosfär av allmänna stämningar och strömningar, bland tjänstemän på mellanplanet. Ska jag bråka om det här? Nej, det är ingen framtid…
Särskilt i Treholt-affären börjar dessa resonemang inom den norska poliskåren att klarläggas.
Alltså: politiska, utompolisiära tankar och trender har skapat och drivit dessa tre brottsaffärer, där de verkliga brottslingarna finns på fel sida av barrikaden. Minsta lilla avsiktliga avsteg, av poliser och åklagare, från den anbefallda smala stigen innebär ju rättssamhällets kollaps; här ser vi serier, enorma serier av avsiktliga avsteg. Och vad gör vi då?
Något måste göras, fort. Varje ny uppgift som kommer fram, och som på ett begripligt sätt kan klargöras för den stora allmänheten i Sverige och Norge, leder till stegrad undran och oro: kan vi inte lite på vår polis? Det är första frågan. Sedan: kan vi inte lita på våra styrande politiker? Blir den andra.
Själv har jag, utan att hysa minsta illusion kring genomslaget, rapporterat till Internationella brottmålsdomstolen i Haag, med den enkla motiveringen att institutioner som begått brott inte bör utreda sig själva för dessa brott. För Sveriges del har jag föreslagit en inledande lösning med överflyttning av hela Palme-affären till polis och åklagare i Göteborg, med total bortkoppling av i sammanhanget fastgrodd polis i Stockholm. Och ett lika fastgrott åklageri. Hade Palme-ärendet kunnat även i fortsättningen skötas av en så hederlig fronderande åklagare som KG Svensson, i inledningsskedet, hade vi kanske i dag levat i en annan värld.
Alltså: vad göra? Ett svar känns mycket klart: utan hederlig engagerad assistans från stora svenska media kommer räfst och rättarting värda namnet inte att kunna genomföras. Namnet Christer Pettersson är proberstenen. När framstående svenska publicister ännu i dag, utan att darra på manschetten, kan återvända till sitt mantra ”det var nog Christer”, ja, då är uppenbart mycket kvar att göra.
Själv är jag reporter, reporterveteran, om så önskas, och jag har alltid haft respekt för mitt yrke. Från DN-tiden på 1940-talet – ja det är länge sen – förde jag med mig den mycket klara insikten att en reporter tänker själv och inte rapporterar på kommando. Har svenska – och norska – reportrar, i dagens tre stora och svåra affärer, böjt sig för vaga överstatliga kommandon, utan att sätta sig ner vid ordbehandlaren och fråga sig: vad är det som händer? Vad händer i det som synes ske?
Vad sysslar vi med? Vi i Sverige och Norge? Vi journalister, och vi, den vilseförda allmänheten?
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Skrivit bl a ”Polisspåret”, 1989, och ”Affären Anti Avsan”, 2008-2009.
Se även min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

För Fredrik Skavlan, SVT, 105 10 Stockholm. Palme, Quick, Treholt – spännande nordisk trippel!


Fredrik Skavlan, jag ber dig läsa detta artikelmanus, som i dag går till Verdens Gang.
Ett uppslag för dig? Jag anser att saken har många ytterst spännande ingredienser – ja, det kan ju sägas att det jag här skildrar berör Sveriges och Norges fundamentala rötter, berör de båda ländernas själva existens.
För om det är, som jag skriver, att affärerna Palme, Sverige – Quick, Sverige och Norge – samt Treholt, Norge, i dag pekar på avgörande, skrämmande brister i de båda ländernas rättssamhällen, rättsfunktioner, rättssamveten, så står vi ju i dag vid ett vägskäl: är bådas våra konstitutioner hotade?
Låt mig ge ett färskt exempel. Den svenske komediskådespelaren Robert Gustafsson (Har du haft honom? Spelar nu på Rondo i Göteborg) berättade för några veckor sedan i radio, P4, att han sett män med walkie-talkies vid biografen Grand i Stockholm när han tillsammans med paret Palme omedelbart före mordet kom att bevista samma filmföreställning. Han ringde polisen, blev hörd två gånger, men de båda poliserna verkade helt ointresserade, säger Gustafsson.
Förhören publicerades aldrig i det frisläppta förundersökningsprotokollet avseende Christer Pettersson, trots att 38 andra förhör publicerades.
Materialet finns numera publicerat i bokform: Robert Gustafsson: Från vaggan till deadline, Bonniers 2010. Sidorna 121-123 bifogas, med min kommentar.
Jag skrev nu här om dagen till rikskriminalen och begärde ut dessa protokoll, vilket jag faktiskt lyckades med. Jag bifogar kopior.
Som du ser finns ordet ”walkie-talkie” över huvud taget inte med i förhören, vilket gör att jag misstänker att dessa förhör, vid tillkomsten eller senare, har manipulerats. Det var just förekomsten av walkie-talkies som framför allt drev Gustafsson att slå larm; skulle han då inte ha nämnt dessa walkie-talkies vid något enda av förhören?
Där står saken i dag. Jag har gjort tappra försök att nå Robert Gustafsson per telefon, men han har haft sin premiär på Rondo att tänka på; jag tror den var i torsdags. Hans producent, Vicky van der Lancken, försäkrade mig emellertid vid samtal i går fredag att hon skulle se till att Gustafsson ringer mig, nu över veckoslutet eller på måndag.
I ett nötskal innehåller denna sak stor, svart, otäck politik. För hur kan två olika polismän vägra att ta upp den viktigaste ingrediensen i ett kriminalförhör? Varför är walkie-talkies så viktiga just vid biografen Grand omedelbart före mordet? Jo: därför att inga sådana vittnesmål har varit kända tidigare och därför att walkie-talkies vid Grand definitivt inte går att förena med påståendet att ensamvargen Christer Pettersson skulle ha blivit sedd utanför biografen strax före mordet; bohemen Pettersson kan naturligtvis inte ha haft walkie-talkie-support, vilket också myndigheterna hela tiden framhållit! Alltså, det är min bestämda uppfattning, riggades Gustafssons protokoll, för att sedan, för säkerhets skull, hållas utanför all publicering – fram till i förrgår, då jag får ut dem!
I min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2008-2009 (2:a upplagan, bifogas) pekar jag, helt ostörd, ut dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt samt – förmodligen – i dag omvalde moderate riksdagsledamoten Anti Avsan som Olof Palmes mördare. Mina anklagelser har aldrig kommenterats i större media eller av regering eller myndigheter, men de har heller aldrig någonsin dementerats.
Ja, här har du en förslagssynopsis, med dramatiska deltagare:
Avsan, Robert Gustafsson, Quick (i dag Sture Bergvall), de båda centrala svenska åklagarna, (Palme) vice riksåklagaren Kerstin Skarp resp (Quick) Krister van der Kwast. Norska deltagare hittar du bäst själv, utöver Treholt.
Jag hör av mig igen då jag fått det avgörande samtalet med Robert Gustafsson. Och jag ber dig observera än en gång: ingenting i mina uppgifter om Palme-saken har någonsin, på någon punkt dementerats, ingenting i min bok, ingenting i den efterföljande debatten, ingenting i min blogg
som jag ber dig följa!
Engagerad, oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. ”Affären Anti Avsan”, förhör med Robert Gustafsson, 3 sidor, samt utdrag ur ”Från vaggan till deadline” jämte min kommentar.

Robert Gustafsson

24.9.2010.
Robert Gustafsson
Artistlogen
Restaurant Rondo Liseberg
Sofierogatan 5
41 251 Göteborg.
Robert Gustafsson – Jag har nog använt fel adresser tidigare, så jag försöker igen.
Jag talade i dag som hastigast med Vicky v d L, som lovade att återkomma. Och jag vänder mig alltså direkt till dig och framför mitt enda ärende:
Att få fem minuters telefonsamtal med dig!
Så lovar jag att sen inte störa dig vidare.
Men, som jag skrivit, är din roll i Palmeärendet hjältemodig och lysande. Det enda jag behöver är din kommentar till de polisförhör som jag nu skickar på nytt, samt ditt besked rörande omfattningen av walkie-talkie-uppställningen kring biografen Grand den här kvällen.
Jag sänder för säkerhets skull än en gång de båda polisförhören med dig, som jag tror är riggade, bl a eftersom ordet walkie-talkie inte nämns.
Hoppas vi hörs snarast!
Lycka till med ditt jobb och med den här Palmeaffären, där du i dag spelar en mycket viktig roll!
Engagerad hälsning,
Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. Telefon: 0174-500 66.
PS: Just nu, 24.9.kl 16.30 ringde Vicky! Och lovade att be dig ringa! Naturligtvis förstår jag att du har haft det snärjigt. För mig har Palmeärendet varit mitt eget snärj, från 65 – 89 års ålder. Men gamla knektar och gamla murvlar dör aldrig. DS

Finns en direkt koppling Treholt – Palme: Sovjeträdslan?


För NRK, för SR/SVT!
24.9.2010.
De båda stora nordiska affärer, som nu är under avslöjande, affärerna Treholt och Palme, uppvisar skrämmande paralleller, möjligen direkta paralleller.
Nr 1: Båda dessa högt placerade personer beskylldes under 1980-talet – och beskyllningarna har vidmakthållits! – för otillåtna kontakter med Sovjetunionen.
När det gällde Arne Treholt innebar en av de viktigaste beskyllningarna att han skulle ha mottagit mycket stora penningsummor från Sovjet, ett påstående som nu i högsta grad ifrågasätts.
När det gällde Olof Palme innebar den kanske oftast upprepade beskyllningen att Palme, under sitt 1986 förestående Moskvabesök, avsåg att ”sälja ut Sverige”.
Som synes ligger de båda beskyllningarna mycket nära varandra.
Nr 2: Det långvariga fängslandet av Treholt och mordet på Olof Palme, båda händelserna i mitten av 1980-talet, inspirerades och initierades av höga samhälleliga särintressen, vilka ännu inte med säkerhet har kunnat identifieras. Uppenbarligen låg i båda fallen skarpa politiska opinioner bakom händelseförloppen.
Nr 3: Den mest skrämmande likheten mellan affärerna Treholt och Palme är, i båda fallen, det fungerande rättssamhällets. Regeringars, åklagar- och polismyndigheters tydligen totala medlöperi.
Treholt: Det norska stortinget går i dag in med eds-utskottsgranskning av de avgörande centrala fotobevisen i ärendet. Beskyllningen i dag är: den norska säkerhetspolisens fotografier av Treholts väska med påstått mycket stora kvantiteter pengar skall ha varit riggade och uppvisat mycket större mängder kontanter än vad Treholt någonsin medgav samt ansåg sig kunna förklara. Hur många polisanställda och, inte minst, regeringsanknutna personer som varit och i dag fortfarande är involverade är tills vidare okänt, men uppenbarligen har det gällt många personer, inte ett fåtal. Vidare är det uppenbart att viljan att snärja Arne Treholt fanns utbredd inom det norska åklageriet och polisväsendet – allt under förutsättning att dagens anklagelser visar sig hålla streck.
Palme: Mordet på Olof Palme planerades inom ramen för en fraktion inom det svenska politiska samhället och utfördes av svensk polis. En polisman, Anti Avsan, sköt, och ett tjugotal, eventuellt flera, av hans kolleger inom Stockholmspolisen var beredvilligt behjälpliga.
Nr 4: De norska och svenska rättssamhällenas overksamhet har varit näst intill total.
Treholt-saken verkar ha legat nära nog bortglömd på senare tid, medan Palme-saken, efter otroligt försiktig statlig kommissionsbehandling under 1900-talet, i tysthet lagts till handlingarna.
Några få svenska författare och journalister har bevakat Palme-ärendet, bland dem jag själv, i dag med bloggen
men den svenska överhetens sammanbitna, samfällda tystnad har varit bedövande. Mina egna många graverande påståenden har aldrig bemötts i sak. De har aldrig förnekats, endast fått försvinna.
Ett exempel, högaktuellt i dag: Den svenske skådespelaren Robert Gustafsson har, enligt egen uppgift i sina i dag utkomna memoarer ”Från vaggan till deadline”, Bonniers, starkt kritiserat det förhållandet att hans egna uttalanden 1986 för svenska polismän, om observerade walkie-talkie-män, undertryckts. Till detta kan jag själv lägga att de enligt min mening antagligen tillrättalagda förhören aldrig visats för den svenska allmänheten förrän här om dagen, då den svenska rikskriminalpolisen fann för gott att på min preciserade begäran lämna ut graverande kopior.
Det rör sig om serier av aktiva försök att hemlighålla de ”farliga” tingen.
Nr 4: Mediabevakningen. Jag har inte tillräcklig kunskap om den norska mediabevakningen av Treholt-saken, men den svenska mediabevakningen av Palme-saken har jag självfallet, under snart 25 år, noga följt och själv deltagit i.
Bevakningen, under 2000-talet, kan utan överdrift beskrivas som obefintlig. Min bok, 2009-2010, ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, har inte recenserats i något enda större eller medelstort medium, men ingen av mina uppgifter har på minsta sätt dementerats av Sveriges samlade medier.
Tidningen Expressen tog för ett par år sedan på eget initiativ kontakt med mig och omtalade att tidningen tänkte göra en stor sak av Avsan-affären. Förberedelserna för detta scoop pågick i ett par veckor, med en serie av uppskov, varefter saken, under ett telefonsamtal mellan mig och Expressenmedarbetaren, rann ut i sanden: ”Chefredaktören anser att saken saknar tillräckligt nyhetsvärde.” Denne chefredaktör avgick, men hans efterträdare har inte återupplivat saken.
Så långt denna snabba redogörelse för en koppling mellan affärerna Treholt och Palme. Jag har lagt denna sak, huvudsakligen Palme-delen, hos EU och framför allt hos den Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Den svenska överheten är på varje punkt fortlöpande informerad, inte minst via min blogg. Ärendet pyr, de båda ärendena pyr samtidigt, kanske inflätade i varandra.
Stor politik. Kolsvart politik. Förnedrande politik.
Sven Anér. Utredande journalist och författtare.
Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge. Sverige- (460)174-500 66.

The Palme/Avsan Affair – the Documents


23.9.2010.
To The International Criminal Court, Box 19519, 2500 CM, The Hague; Netherlands. Also for His Excellency Carl Bildt.
Your reference: OTP-CR-250/10.
Addendum to letter from yesterday, 22.9.2010.
Sirs, The true Palme Murder situation is as follows; I hereby give the formal background:
No 1: The murder was prepared and executed by high echelon civil servants within the Swedish administration.
Background described in openly published letter, under Police registration  Ai. 448-93.
No 2: The perpetrator of the murder is Anti Avsan, then a Stockholm Police Officer, to-day a Judge at the Stockholm Primary Court and probably reelected Conservative Member of the Swedish Riksdag /Parliament.
Background described in, among other documents, Ai. 1010-92, EH 14879, EH 14879-1, EH 14839-B. There are in all more than a hundred official Police documents covering Avsan´s activities. I have repeatedly asked the authorities to release these documents but in vain. See also APAL-428-14310.
No 3: The coup was led by the Stockholm Chief of Police, Hans Holmér, with the close assistance of P G Näss, second in command of the Swedish Secret Police.
Background Holmér/Näss described in ”Granskningskommissionen”, pp. 106-112.
No 4: Scape-goat was Stockholm suburb alcoholic and drug addict Christer Pettersson, alleged to have appeared at 23.15 hours outside the ”Grand” cinema and to have been spotted by prison crony Roger Östlund. But Östlund, according to five police witnesses, did not arrive at the Grand until 23.30.
According to Palme/Pettersson Police minutes III:1. Lantz, Olofsson, Wängstam, Eriksson, Engström.
No 5: Allegedly secretly overheard and recorded telephone call between Östlund and drugs dealer Sigge Cedergren 23.15 – 23.21 from pay telephone in the Grand lobby can never have taken place, since Östlund had at the time not yet arrived at the Grand, and since Cedergren was at this point of time not in his home. Alleged written telephone record falsified as well, by the authorities.
Police minutes 28.2.1986, 2386/093027. Cedergren: KB 10393-1.
The above records and minutes may all be requested from and delivered at short notice by the Stockholm Police Authorities. RPS, Box 12256, S-102 26, Stockholm, Sweden. The Police can, if they so wish, immediately release for your perusal also the Avsan documents.
Yours very sincerely
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sweden.

Sweden´s Palme Murder – another Treholt story?


22.9.2010.
To the International Criminal Court. Box 19519, 2500 CM
The Hague, Netherlands. Also for His Excellency Carl Bildt.
Your ref: OTP-CR-250/10.

Sirs, I hereby inform you that the Swedish authorities, in charge of  the Olof Palme Assassination investigation, have first doctored, then withheld evidence concerning decisive elements of the Prosecutor´s judicial inquiry.
Thus, evidence concerning the presence at crucial places connected with the assassination in Stockholm City, in 1986, of suspicious and unidentified walkie-talkies and cars, has been left out, and the remaining evidence was never published. 192 persons were interviewed among those present at the ”Grand” cinema during a performance immediately prior to the shooting of Prime Minister Palme, but only the ”harmless” 38 interviews have been published by police.
I am asking the Police authorities to hand over the remaining 160 interviews. Had just one of these 160 interviews, correctly reported, been made known at an early stage of the criminal proceedings, the outcome of the Palme investigation would have taken a wholly different route, focusing on the actual assassin, now protected by the Swedish Administration.
The International Criminal Court: you will find much of the information necessary for your handling of this question on my blog
The text is mainly in Swedish, but a few précis are in English, one, a letter to the European Union, is fairly exhaustive.
The recent accusations, in Norway, regarding the handling of the Treholt spy affair, go to show that poor, deliberately poor police work ruins any effort to go to the bottom of important high-echelon criminal affairs.
I can give you all further information that may be needed, and, of course, the Swedish authorities should be able to amplify.
My original application to the International Criminal Court was about Darfur and His Excellency Carl Bildt, Swedish Foreign Minister. The Palme assassination, however, is closely connected to the Bildt affair and the Conservative Swedish Administration. The Swedish prosecutor in charge of the Bildt/Darfur/Lundin Petroleum Affair has so far, after nearly three months, nothing to show for his alleged activities re Bildt. A procrastination of this kind is practically unheard of in Sweden. This prosecutor serves under Sweden´s Prosecutor-General, whose Vice-Prosecutor-General, in turn, is allegedly leading the Palme inquiry. These are, to my mind, knots and bonds that only an International Criminal Court could resolve.
So, I am of the definite opinion that Sweden´s Palme and Bildt affairs can be resolved only through distinct activities by the International Criminal Court in The Hague.
Yours very sincerely
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge. SWEDEN.

Kusliga paralleller Treholt- och Palme-affärerna!


Dagsrevyen, NRK, fax 23047060, Oslo.

Enligt nu faxade två rapporter som jag i dag sänt till Internationella Brottmålsdomstolen i Haag, noterar jag att stora likheter förefinns mellan de båda affärerna Treholt och Palme. I båda fallen misstänks polis och åklagare ha tillskapat falska bevis för att gynna sina egna orättmätiga syften. Ärendet ligger, delvis, etablerat hos den internationella brottmålsdomstolen i Haag.
I Palmeärendet anklagar jag, som framgår av texterna, dåvarande piket- /”baseball”-polisen, nuvarande rådmannen (alltså domaren) vid Stockholms tingsrätt och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan (förmodligen omvald i vårt val i söndags) för mordet på dåvarande statsministern Olof Palme, 1986.
Jag framför dessa anklagelser i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2008-2009, men dessa anklagelser har aldrig dementerats av någon myndighet och de har heller inte lett till någon förtalsanmälan från Avsans sida. Svensk press har varit mycket tyst, tydligen i avvaktan på någon info från den svenska regeringens och myndigheternas sida.
Jag hänvisar till min synnerligen aktuellt förda blogg,
och jag vore mycket intresserad av en kontakt med Dagsrevyen!
Engagerad hälsning

Sven Anér – 1963–1971 medarbetare vid Sveriges Radio TV, samhällsredaktionen.
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge, Sverige. Tel och fax: 46-(0)174-500 66.

Treholt – Christer Pettersson?


22.9.2010.
Likalydande skrivelser till RÅ och rikskrim!
I Norge rullas i dessa dagar fallet Treholt upp på nytt, och paralleller är inte svåra att dra med den falska lagföringen av Christer Pettersson. I Oslo förefaller den norska säkerhetstjänsten ha snärjt Treholt med ett antal rent kriminella metoder, som fejkade fotografier och gravt felaktiga påståenden från de utredande säkerhetspolisernas sida.
Parallellen till Christer Pettersson-fallet blir kusliga. Och dessa paralleller blir än mer markanta när det nu visar sig att två utredande poliser, omedelbart efter mordet, har förträngt alla Robert Gustafssons uppgifter om bl a walkie-talkie-män och en Audi med tonade rutor, varefter de ”bearbetade” förhörsutskrifterna undanhållits den svenska allmänheten genom att de aldrig införts i det öppna förundersökningsprotokollet; dessa walkie-talkie-män blev alltså dubbelt undertryckta, de fick inte visas.
Det är nu ytterst väsentligt att affären Robert Gustafsson utreds i botten. Men vilken instans ska utreda? Finns förtroende för någon enda polisinstans i Sverige? RÅ och rikskrim borde omedelbart överlämna ärendet Robert Gustafsson till någon rimlig internationell instans, t ex den internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Liten tuva kan välta stort lass. Kan affären Robert Gustafsson, där Gustafsson har rollen av hederlig men totalt sidsteppad avslöjare, bli tuvan som välter hela det falska svenska rättssamhället?
En skrivelse i ämnet, på engelska, går nu till den internationella brottmålsdomstolen i Haag, där ärendet Bildt redan har ett aktivt diarienummer,
OTP-CR-250/10.
Mina adressater kan alltså via detta diarienummer följa ärendets vidare gång.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. Skrivelse till The International Criminal Court i Haag.

Jag begär besked om Anti Avsan!


21.9.2010.
Till Regeringsrätten. Ärende Kammarrätten i Stockholm 5153-10.
Jag överklagar rubr ärende.

Jag önskar sålunda full öppenhet i detta ärende, enligt mina tidigare motiveringar till rikskriminalpolisen samt Kammarrätten i Stockholm.
Jag anför:
Regeringsrätten, jag har sedan 1986 journalistiskt arbetat med detta material rörande mordet på statsminister Olof Palme, och jag har sedan på dagen tre år tillbaka, den 21 september 2006, fokuserat på förre piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate riksdagsledamoten Anti Harald Avsan.
Men – med reservation för något minnesfel – har jag under dessa tre år ej från myndigheter som RÅ eller rikskriminalpolisen, förundersökare i ärendet, erhållit ett enda dokument som specifikt behandlar Anti Avsan, trots att jag sedan 2009 anklagar Avsan för mordet på statsminister Olof Palme. Mina anklagelser mot Avsan har aldrig, av vare sig regering eller myndighet, avvisats eller dementerats, endast tystats.
Saken ställs, enligt min bestämda mening, på sin spets då jag inte ens, i det ärende som detta överklagande gäller, kan få bekräftat att de fyra handlingar, som jag räknar upp, existerar. Än mindre får jag ut dem från rikskriminalpolisen trots att jag visar för rikskriminalpolisen att dokumenten faktiskt existerar. Det förefaller uppenbart att rikskriminalpolisen vägrar att lämna ut någon enda handling som direkt berör Anti Avsan, vilket gör normalt journalistiskt arbete svårgenomförbart, något som av allt att döma är rikskriminalpolisens syfte.
Om det svenska rättssamhället skulle anse att mina synnerligen allvarliga anklagelser mot Anti Avsan är oberättigade borde detta rättssamhälle rimligen för länge sedan ha agerat gentemot mig, men detta har inte skett. Någon förtalsfråga har aldrig blivit aktuell, antagligen eftersom Anti Avsan själv i formellt uttalande för en riksdagskollega försäkrat att han inte ”avser att stämma Sven Anér för förtal eftersom jag då får leva hela livet med denna sak”, alltså ett uttalande som ligger nära, men inte innebär, ett erkännande.
Ta Ai. 1010-92, som bildar själva upptakten till upprullningen av Palme/Avsan-ärendet. Utan denna skrivelse, från journalisten Olle Alsén till rikskriminalpolisen, skulle antagligen hela ärendet ”Dekorimamannen” ännu i dag varit okänt och obearbetat. Alséns larm är alltså avgörande för hela ärendet och för en eventuell lagföring av Anti Avsan, men ändå (eller just därför?) vägrar rikskriminalpolisen och kammarrätten i Stockholm att ens kännas vid handlingen trots att den är registrerad och diarienumrerad av rikskriminalpolisen.
Jag bifogar därför nu denna skrivelse i original, sådan jag har tillgång till den, och uppmanar Regeringsrätten att noga studera. Så här startade ärendet ”Dekorimamannen”, men det svenska rättssamhället vägrar att ens erkänna att papperet existerar. I min version föreligger vissa avmaskningar, och en av anledningarna till att jag begär ut originalet är att avslöja dessa avmaskningar, eventuellt efter överprövning i första hand hos Kammarrätten i Stockholm.
Men jag får inte ens ett specificerat svar – varför inte? Det känns mycket angeläget att Regeringsrätten begär in samtliga dokument i ärendet och alltså bl a granskar Ai. 1010-92 i original.
Jag överlämnar ärendet till Regeringsrätten, i förhoppningen att Regeringsrätten väljer att kasta ljus, att skingra skuggor.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. bil: dokumentet Ai. 1010-92, i delvis avmaskad version.

Varför så tyst om Avsan, kammarrätten?


21.9.20010.  ÖVERKLAGANDE
Kammarrätten i Stockholm
Ärende APAL-428-143/10.
Jag överklagar rubr ärende i vad gäller rikskriminalpolisens beslut att ej till mig utlämna de handlingar som berör dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt samt moderate riksdagsledamoten
Anti Harald Avsan,
dvs handlingarna EH 14879, EH 14879-1 samt EH 14839-B.
Jag begär nu att dessa tre handlingar omedelbart tillställs mig.
Bakgrund: Ursprungligen begärde jag att utfå handlingar avseende tips och liknande rörande Claes Djurfeldt och Anti Avsan. Tidigare har fem av dessa handlingar, av svårförståelig anledning, för mig presenterats i klump, utan specificering på Djurfeldt och Avsan.
Nu meddelar stabsjuristerna vid rikskriminalpolisen, efter långt, egendomligt dröjsmål, att rubr tre handlingar faktiskt avser Avsan.
Jag ställer då frågan: varför denna skiljelinje mellan polismannen Djurfeldt och polismannen Avsan? Det sägs av  rikskriminalpolisen, i ”Skäl för beslutet”, 35 kap. 1 par 1 st. bl a att ”sekretess, under vissa förhållanden, gäller för en uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden”. Men när jag då går till handlingarna som avser Djurfeldt finner jag ytterligt kritiska omdömen som ”vapenfixerad, åsikter hos yttersta högerkanten”, ”mycket vapenfixerad”, ”ordning och reda i Chile”, beordrade vpl att ”köra ner den där djävla skylten” (med Olof Palmes bild och en ros) etc.
För mig framstår dessa uppgifter rörande polismannen Claes Djurfeldt som ägnade att vålla ”den enskilde, Djurfeldt, eller någon närstående till denne skada eller men”.
Jag frågar då, kammarrätten i Stockholm: hur allvarliga måste i så fall uppgifterna rörande Avsan inte vara när de måste sekretessbeläggas? Jag talar rent ut: uppenbarligen menar rikskriminalpolisen att de uppgifter, som framgår av de tre stoppade handlingarna, är så graverande för Anti Avsan att rikspolisstyrelsen av denna anledning vägrar att lämna ut dem; i så fall en illavarslande partisk bedömning: frisläpp gärna en störtsjö av mer eller mindre belagd kritik mot Djurfeldt, men låt Avsan vara i fred!
Jag begär: Att kammarrätten i Stockholm begär in hela aktmaterialet samt ställer Djurfeldt-papperen mot Avsan-papperen och därefter beslutar att dessa Avsan-papper ska få samma behandling och bedömning som Djurfeldt-papperen.
Jag kan, kammarrätten i Stockholm, inte se att jag någonsin hittills fått ut ett enda väsentligt papper avseende Anti Avsan. I ett annat ärende begär jag ut fem specificerade Avsan-handlingar från upptakten till avslöjandet av ärendet Dekorimamannen, men dessa fem handlingar, registrerade och diarieförda hos rikskriminalpolisen, lämnas inte ut. (Detta ärende  handläggs på annat sätt.)
Jag överlämnar rubr ärende samt begär omgående handläggning.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

”Jag var aldrig på gymmet i Väsby…”


18.9.2010.
Rikskriminalen
Palmeenheten
Begäran om utfående av information samt allmän handling  i anslutning till Palmeärendet
 I samband med ett valmöte i Söderort under gårdagen, 17,9, sade Anti Avsan vid ett privat samtal med en besökare följande:
”Jag har aldrig varit på gymmet i Upplands-Väsby”.
Detta var hans enda kommentar till anklagelserna om delaktighet i Palmemordet.
Som Palmeenheten märker är uttalandet mycket intressant. Att Avsan faktiskt, flera gånger, besökt Väsby-gymmet har vid polisförhör bekräftats av Per Afredsson, och saken finns, som Palmeenheten vet, utförligt beskriven i den handling Ai. 80-93 från 93-02-02, som jag sedan länge begär ut från Palmeenheten men som jag ännu inte har fått.
Jag begär åter utfående av Ai. 80-93.
Alfredssons identifiering av Avsan har aldrig ifrågasatts, men däremot har viss diskussion rått rörande Avsans kunskaper i finska.
Att Avsan i dag använder en ren lögn för att undkomma anklagelserna för närvaro vid Dekorima någon minut före dödsskottet mot Olof Palme är givetvis sensationellt, och jag föreslår Palmeenheten att omedelbart höra Avsan, gärna tillsammans med Per Alfredsson.
Jag utgår från att Palmeenheten önskar lösa Palmemordet.

”Ditt brev och din bok finns därför tillgängliga…”

31.8.10.

Det är inte ofta ett ämbetsverk sänder mig ett brev med ett vänligt, hyggligt tonfall. Därför blev jag glad då jag här om dagen fick det här brevet från Riksrevisionen. Jag blev glad över att för en gångs skull behandlas som en normalvettig person:

Till Sven Anér, 2010-08-27, dnr 15-2010-0855.

Angående ditt brev med anmodan att Riksrevisionen tar sig an handläggningen av mordet på statsminister Olof Palme.

Riksrevisionen tackar för ditt brev med bifogad bok. Vi beklagar att svaret dröjt, men vi har stor tillströmning av brev och e-post till Riksrevisionen.

Som du känner till från tidigare svar i annat ärende från Riksrevisionen (Dnr 16-2005-0339) innebär Riksrevisionens självständiga beslutanderätt om granskningar att Riksrevisionen inte vidtar några utredningsåtgärder eller revisionsinsatser på enskildas begäran eller uppmaning. Några utlåtanden eller kommentarer kan vi därför inte lämna utifrån önskemålen i ditt brev.

Emellertid kan information från enskilda ibland beaktas och påverka planeringen av kommande revisionsinsatser. Ditt brev och din bok finns därför tillgängliga för områdesbevakningen inför planeringen av framtida granskningar.

Ditt brev föranleder, utöver sådant eventuellt beaktande, ingen åtgärd från Riksrevisionens sida.

Med vänlig hälsning

Jan Wollin

Rättsenheten

Det går förstås att pressa denna skrivelse ett snäpp. Jag skulle kunna säga mig att tydligen inte alla skrivelser till Riksrevisionen görs ”tillgängliga för områdesbevakningen inför planeringen av framtida granskningar”, men att min skrivelse alltså får denna placering. Därifrån är det förstås ett långt steg till att riksrevisionen någonsin tar upp min sak (min? svenska folkets) någon gång i framtiden. Men den finns med i bilden, tycker jag mig se av Jan Wollins elegant sirliga brev. Jämfört med t ex RÅ:s periodiska standardutskällningar är brevet ett sjumilakliv.

Om en klart positiv tanke ligger bakom denna info från riksrevisionen är brevet förstås en sensation. Sven Anér

Till JK: Här följer Olle Alséns ursprungliga larm till Ölvebro! Aldrig utnyttjat av rikskrim, i dag ej anträffbart!

3.9.2010. JK – sedan jag skrev mitt senaste brev, 1.9.10, har jag erhållit ytterligare två dramatiska dokument i Avsan-affären; de kommer inte från rikskriminalen eller dess jurister, vilka fortfarande inte hör av sig.

Dokumenten består av två skrivelser från Olle Alsén, daterade resp 19 december 1992, 2 sidor, och 21 december 1992, 1 sida. De är av rikskriminalpolisen diarieförda som Ai 1107-92 resp enbart 1107-92. Enligt normala rutiner bör alltså dessa handlingar kunna återfinnas i rikskriminalpolisens arkiv, men på specifik begäran av journalisten Olle Minell, och efter honom av mig. har de av rikskriminalpolisen varken uppgivits existera eller, än mindre, till mig utlämnats.

Jag återger nu delar av de båda dokumenten, med uteslutning av avsnitt som går nära en del personliga förhållanden, framför allt Anti Avsans men även de båda vittnande unga kvinnornas från Dekorima, Anneli och Ankki.

Den som önskar ta del av det fullständiga innehållet kan givetvis vända sig till rikskriminalpolisen, Palmeenheten, kriminalkommissarie Stig Edqvist, 08-401 90 00. Jag har haft svårt att nå Stig Edqvist, men ha tålamod!

Vad JK nu kommer att läsa, är starten på en åklagarledd polisutredning som hade havererat innan startskottet gick. Denna utredning kom att bedrivas i knapp styrfart, ledd av en helt passiv åklagare och under honom av den polisiäre spaningsledaren Hans Ölvebro, vilken som ledord hade:

”Glöm det, hörru!”

Dokument Ai. 1107-92. PM Olle Alsén 19/12/92. EH 143 04-B. (Reservation de båda fyrorna). Under står ”921221”, vilket möjligen innebär att handlingen alltså skrevs av Alsén den 19 december, men registrerades hos rikskrim den 21. I så fall gick startskottet den 21 december, det datum då rikskrim alltså har fått del av båda dokumenten.

Finska 1: (Anneli) /Personuppgifter, ges ej här/.

Finska 2: Förnamn Ankki. /Personuppgifter, ges ej här/

Dekorimamannen: / Även här är vissa personuppgifter uteslutna/. Kort förnamn, kort efternamn.

Ankki känner igen honom från träning på gym vid Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Han angavs för henne åtm en gång av --- som hon brukade gymma med. Mannen kom då inspringande, bråkade eller ”tjafsade” med några killar där, försvann sen ut igen – hon fäste sig då vid att han inte stannade och tränade. Har förmodligen sett honom flera gånger där. Detta var under tiden för mordet, 84-85, möjligen också efter. Ankki sägs eller säger sig numera, enl väninnan /Anneli/, ha glömt mannens namn (kan vara gardering, livrädd historien ska komma ut, har inte ens berättat för sambon om mötet vid Dekorima, annat än att de var i centrum den kvällen).

Ankki känner igen honom om hon ser honom igen, och påstås vara säker på att hennes dåvarande gym-kompis vet namnet.

/Ett långt avsnitt behandlar därefter frågan om vilken film de båda unga kvinnorna hade sett, före Dekorimahändelsen. Anneli placerar nu filmen vid Lilla Kvarn./

De gick /efter filmen/ längs andra, dvs norra sidan Kungsgatan och tittade på kläder i skyltfönster (”som vi alltid brukar göra i stan”) innan de vek av ned på Sveavägen, för att ”troligen” gå ned och titta på möbler, dvs Otto Dahlin på Sveavägen.

Att de stannade vid mannen utanför Dekorima – varvid Ankki upptäckte att hon kände igen honom. (liksom han henne) osv, berodde på att hon skulle fråga vad klockan var, för att säkert hinna tillbaka i tid till tåget till Upplands-Väsby. Väninnan /Ankki/ hade glömt sin klocka när hon duschade hos väninnan /Anneli/ ute i Upplands-Väsby, innan de for in till stan, i brådska. Ankki brukar inte ha klocka. Anneli hade vid den tiden nyligen flyttat in till Stockholm men kommit ut för att hälsa på.

/Avsnitt om konversationer mellan de båda flickorna./

Först igår /18.12/ frågade jag om de aldrig har tänkt på den utfästa belöningen. O nej, frånsett att Ankki för några år sen halvt på skämt sa ngt därom., varvid Anneli blev upprörd. Flickorna har dessutom utgått från att de ju inte har några bevis och inte har sett själva mordet eller gärningsmannen vid mordtillfället, och att det skulle vara ett villkor. Anneli fortfarande inte intresserad, pengar betyder inte så mycket, livhanken viktigare. Säker på att Ankki också tänker så.

Alséns fotnot: Enligt Anneli är jag /Alsén/, min urspr tipsare, som hon för någon månad sen berättade en del för, under förhandslöfte om absolut tystnad, och en tidigare pojkvän som brukar hjälpa henne (”men honom litar jag helt på”) de enda som hon eller Ankki sagt ett ord till om affären.

Så långt Alséns första meddelande till Hans Ölvebro. I detta meddelande är sålunda Anti Avsans namn inte nämnt, och inte heller Ankkis efternamn. Brevet daterat 21 december 1992 går däremot direkt in på namnet Anti Avsan. Huruvida Palmespanarna då, tre dagar före jul, redan visste att gärningsmannen kan ha varit Avsan framgår inte.

Dnr 1107-92 92-12-21 21/12/92 från Olle Alsén

Ett möjligt tips om Dekorimamannen som flickorna träffade på skulle kunna vara Avsan, Anti Harald, 580108-1034, i den mån han kan finska och – om flickornas påstående håller – bodde i /här utesluts personuppgifter/.

Enligt Annelis uppgift i andra hand hade Avsan besökt samma gym som hon, i Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Det gymet är numera flyttat till Väsbyskolan, öppet vardagar från 16 el 16.30, en bit in på kvällen./ Alséns meddelande avslutas med bl a ytterligare personuppgifter/

Det känns viktigt att placera in ovanstående information i deras tids- och bakgrundssammanhang. Detta var alltså en tid, inom Palmeärendet, då lagföringen av Christer Pettersson pågick för fullt, och då den svenska allmänheten hade bibringats den närmast kassaskåpssäkra uppfattningen att Olof Palmes mördare vore just Christer Pettersson. Mängder av påpekanden, bl a mina egna, rörande falsarierna kring bindningen av Pettersson vid mordet hade inte hjälpt. Det rådde en klar oro bland allmänheten: måtte det inte vara fel den här gången också, måtte det vara Christer…

Detta kan ha varit en förhållandevis behaglig tid för Palmeåklagaren Anders Helin och för rikskriminalpolisens toppspanare Hans Ölvebro. Visserligen hade det kärvat i högre instanser, men det skulle nog ordna sig med Christer.

Att i detta läge radikalt behöva kasta om skulle säkert ha känts avigt även i en ”normal” förundersökning, i en ”onormal” undersökning än avigare.

Det har, JK, framgått av mina tidigare skrivelser och borde framgå än tydligare i dag, att förundersökarna nalkades affären Anti Avsan med stor ovilja. Denna ovilja står i bjärt kontrast till den utomordentligt fylliga information Helin/Ölvebro fick på en bricka från journalisten Olle Alsén, mannen som helt kom att stå bakom upptakten till Avsanspåret.

I ett normalfall skulle självfallet alla mordspanare ha vaknat upp ur sin letargi i Pettersson-fallet, alla klutar skulle ha satts till, varenda en av Alséns uppgifter skulle ha granskats med lupp.

JK kan själv göra upp ett hypotetiskt tidsschema: Ankki kunde ha varit helt identifierad inom 24 timmar, Anti Avsan kunde varit hämtad till ett upplysningsförhör samma dag breven kom in från Alsén, Anneli och Ankki hade likaledes kunnat höras nära nog omedelbart, alltså allt detta före jul 1992. Detta hade varit att följa normal polisrutin.

Vad händer i stället? Åtta förhör med de båda unga kvinnorna, januari – april 1993, Dekorimamannen ”efterspanad men aldrig påträffad”, sägs det, och Avsan inte hörd förrän i mitten av juni. Ankki hörd med bildkonfrontation i april 1993, men av de sex visade bilderna föreställde ingen Anti Avsan.

Jag ber JK även noga läsa Expressen-reportern Georg Cederskogs grymt avslöjande intervju (bilagd denna skrivelse) med Hans Ölvebro, som i god form avvisar alla tankar på att en polisman egentligen skulle vara misstänkt: han har ju hustrualibi!

Tips ens i närheten av vad Olle Alsén, ständigt tråkad och trakasserad, presenterar i ett stort mordfall är något normala förundersökningsledare endast kan drömma om.

Jag vädjar alltså än en gång till JK om djupgående granskning av det ärende jag lägger fram, och jag avslutar med några kompletterande utdrag ur de med Ölvebros godkännande bandade telefonsamtal som sitter snyggt och prydligt insorterade i rikskrims orangefärgade pärmar, bortglömda, oåtkomliga för folket utanför Polhemsgatan:

Bandat telefonsamtal Ölvebro – Alsén 13.6.1993. Sida 000316 i handling EH 14839:

Ölvebro: Jag slipper gärna att prata med så mycket folk som möjligt, jag ska ju göra mitt jobb. Det innebär att jag ska läsa utredningen och försöka styra den så den går åt rätt håll. Och i det här fallet så har det aldrig inträffat nånting efter det att uppgifterna kom som har gjort att intresset ökat. Vi försöker fullfölja det här liksom allt annat.

Men för mig är det så att jag är av den uppfattningen att dom har inte gjort någon iakttagelse som har med mordet på Olof Palme att göra.

Klart att det är nånting dom har sett, men jag tror inte… tänk efter själv, om du har varit ute på mordnatten och så har du gjort den iakttagelsen om walkie-talkie – självfallet skulle jag väl vända mig till polisen då?

Alsén: Nja, inte i den situationen som hon var.

Ölvebro: Ja, då är dom kriminella.

Jag överlämnar ärende 118-10-21 till JK:s grannlaga bedömning.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. Bilaga: ”Polisbefäl i förhör om Palmemordet”, utskrift 1.9.10, 4 sidor.