… gjort mänskligheten den största nytta…

15.11.2013.

Ur Nationalencyklopedin:

Nobelpris, de priser som ur en donation av Alfred Nobel årligen utdelas på dennes födelsedag 10 december. I sitt testamente hade Nobel skrivit att huvuddelen av hans förmögenhet skulle bilda en fond vars avkastning skulle gå till priser åt dem ”som under det förlupna året hafva gjort mänskligheten den största nytta”. Efter legat och omkostnader uppgick summan till 31 milj. kr. (betydligt över en miljard i 1993 års penningvärde) och en så stor donation väckte givetvis sensation. En livlig diskussion utbröt om testamentets syfte och giltighet. Släktingar protesterade, vissa tidningar angrep själva idén med prisen, och de institutioner som tilldelats uppgiften att dela ut dem kände sig tveksamma. Även kung Oscar II var kritisk, eftersom prisen inte var förbehållna svenskar. Nobel hade uttryckligen skrivit att alla nationaliteter skulle komma i fråga. Det var denna internationella prägel som tillsammans med penningsummans storlek gav prisen så högt anseende från början.

Ovanstående är NE:s inledning till texterna kring detta nobelpris, som sedan länge övergått till att bli Sveriges nobelpris, med donatorn förflyttad i skymundan, nästan till myternas värld.

Detta är Sveriges pris. Kungen delar ut det, svensk allmänhet förmodas känna berättigad stolthet. Ett nationalpris.

Vilka krav kan då ställas på de utdelande länderna, Sverige och Norge? Dessa krav har aldrig preciserats, av kanske naturliga skäl, men den självklara förutsättningen har varit att de utdelande instanserna - med den norska nobelkommittén direkt avhängig av det norska stortinget - haft en hedervärd position inom det internationella samfundet, att staterna själva alltsedan prisens instiftande varit odiskutabelt hederligt etablerade inom denna globala ram.

Hjalmar Bergman skrev Swedenhielms i nobelprisets anda, och just hedersbegreppet blev det dominerande: ”den rena vita skjortan”, ställd mot penningfiffel och ocker. Det kan nog sägas att Bergmans folkkära drama hos den svenska allmänheten har rotfäst nobelprisets absoluta heder, en heder som naturligtvis – om uttrycket tillåts – fått smitta av sig på de utdelande länderna. Det svenska nobelpriset. Det norska fredspriset.

Har då inte den svenska staten dugt som etiskt och politiskt snygg utdelare? Jo, förmodligen fram till och med 1985. I och med 1986 är situationen dramatiskt en annan. Hela den svenska rättsstaten har i och med det svenska Palmeärendet försatt sig i ett läge där Alfred Nobels tal om ”gjort mänskligheten den största nytta” klingar dovt mot det svenska politiska och inte minst moraliska sakläget: en statsminister avrättad med – för att uttrycka saken milt – den svenska rättsstatens vetskap. Den efterföljande, ännu pågående, ”utredningen” måste placeras inom citat.

Ovanstående utgör alltså en våldsam anklagelse mot det officiella Sverige under perioden av 28 års utdelningar, alla med en glänsande pompa som förbjudit all punktdiskussion kring det utdelande landets eventuella lämplighet. Den solenna, möjligen något tråkiga ramen kring utdelandet har förstummat eventuella kritiker. ”Ur Hans Majestät Konungens hand” har fått utgöra krönet för den nationella äran: Se på Sverige, vad vi kan!

Nu planeras också ett nytt officiellt svenskt Nobelmuseum i Stockholm.

Är min kritik motiverad och underbyggd? Knappast, än så länge, i den existerande historieskrivningen, men sannerligen i den kritik av närmast undergroundkaraktär som i dag för fram det ”polisspår” inom Palmeärendet som snabbt kan komma att överflygla dagens ”officiella” överslätande attityd.

Det talas, inte minst i officiella vetenskapliga sammanhang, om vikten av forskningens heder, forskningens absoluta frihet, forskningens ”akribi”, dess närmast extrema noggrannhet.

I den påstådda forskningen kring det kanske viktigaste ärende svensk forskning haft att administrera, Palmeärendet, finns inom den undersökningskommission som fick inleda, juristkommissionen, ingen forskare av facket medtagen bland ledamöterna. De här är deras angivna titlar: justitieombudsman, hovrättspresident, ordförande i arbetsdomstolen, departementsråd, statsåklagare, två avdelningsdirektörer, en länspolischef – sålunda ingen enda forskare av facket, representerande erforderlig ”akribi”.

I stället har de alla rekryterats ur de etablerade ämbetsmannagrupper som innesluter just de kategorier, som vid minsta tecken på oregelbundenheter – för att ta ett milt uttryck – själva riskerar bli i hög grad ifrågasatta, under utredningens gång allt klarare ifrågasatta.

Jag går direkt in på ett avslöjande exempel. Juristkommissionen, som i sin rapportering oftast avhåller sig från distinkta fördömanden, närmar sig på en punkt ett sådant uttalande. Det gäller, på sidan 151 i kommissionsrapportens andra avdelning, SOU 1987:72, andra stycket.

Kommissionen tar här upp sannolikheten av och sanningshalten i Lisbeth Palmes påstådda beskjutning vid mordplatsen Dekorima. Jag citerar kommissionen:

En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palmes utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

Uttalandet från den samlade juristkommissionens sida är häpnadsväckande. Kommissionen ifrågasätter allt. Beskjutningen av Lisbeth Palme samt själva ”mordet på Olof Palme”.

Men var det inte just ”mordet på Olof Palme” kommissionen skulle granska?

Den inskränker visserligen sitt mandat till ”den situation som uppstod efter /min markering/ mordet på statsminister Olof Palme”, men sedan kommissionen, under resans gång, funnit åtskilliga spår av egendomligheter, borde den givetvis raskt ha breddat sitt mandat till att initiera ny avgörande viktig kompletterande utredning.

Jag har under hand förstått, vid samtal med personer som stått utredningen nära, att kommissionen ansåg sig ha gjort en avgörande viktig insats när den påtalat oklarheterna – milt talat – om Lisbeth Palmes påhittade (?) skottskada; vi har väl inte tigit? Nej, inte tigit. Men heller inte följt upp.

En alls inte otänkbar variant hade självfallet också varit att juristkommissionen, sedan den upptäckt manipulationerna kring denna skottskada, skulle ha sagt stopp och belägg samt returnerat hela ärendet till ”Statsrådet och chefen för justitiedepartementet”! En liknande åtgärd har vidtagits, i andra sammanhang. Ett departement, dvs regeringen, kan ju inte vara betjänt av halvkvädna visor. I det aktuella vittomfattande Palmeärendet har dock den svenska regeringen uppenbarligen varit betjänt av halvkvädna visor. Eller av inga visor alls. Regeringen har lastat över allt sitt ansvar på några lydiga kommissioner, som inte kunnat väntas ställa till något rabalder. En gång har en kommission (se ovan!) varit nära att snubbla i portgången men skärpt sig och garanterat den statliga hedern. Dvs vanhedern.

Vad som nu i efterhand, bland mycket annat, borde granskas vore granskarnas egna föregående officiella resp inofficiella relationer till det i så många avseenden enorma utredningsmaterialet. Jag har försökt bilda mig en uppfattning om framför allt granskningskommissionens framtoning härvidlag, och jag har då funnit att denna kommission, i dess avslutande sammansättning med Sigvard Marjasin borta ur bilden, varit så till den grad följsam i förhållande till eventuella, ej uttalade direktiv, att värdet av dess arbete i efterhand framstår som kontraproduktivt, sanningsnegativt.

Jag ger ett par korta exempel. I fallet med den s k Dekorimamannen, dvs den man som ostridigt någon minut före dödsskottet befunnit sig på plats tillsammans med två trovärdiga och i princip inte ens av kommissionen ifrågasatta kvinnliga vittnen, så anser sig granskningskommissionen sammanfattningsvis kunna konstatera att

Den i uppslaget förekommande polismannen A har såvitt kan bedömas inte med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

Detta är ett totalt ogrundat påstående från kommissionens och kanske framför allt dess huvudsekreterares, nuvarande JO Hans-Gunnar Axbergers, sida. I synnerhet när det kombineras med det mot slutet av kommissionsrapporten framlagda, ur luften gripna påståendet att

misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts.

När alla i ärendet insatta personer i Sverige sedan länge varit klart övertygade om att Christer Pettersson aldrig funnits med i den här bilden, och sedan Högsta domstolen, till yttermera visso, med förakt avvisat RÅ:s sista desperata försök 1998 att få Christer Pettersson fälld, kvarstår juristkommissionen med Axberger som det falska rättssamhällets sista falska utpost, med ett uttalande som tidigare så ofta i folkmun fått lyda:

Det är nog fan Christer!

Nej. Det var aldrig Christer. Han var utan egen förskyllan regeringens egen syndabock, falskeligen beskylld av regeringens högsta lagfarna jurist för mordet på en statsminister.

Så presenterat blir sakläget skrämmande. Eller, för att än en gång använda uttrycket: hisnande.

Jag sammanfattar mina axplocksanmärkningar mot huvudpunkter i de båda kommissionernas redovisningar (jag har här inte tagit upp den s k parlamentarikerkommissionen, som följde samma mall):

Juristkommissionen: underlåter att slå det avgörande larmet om Lisbeth Palmes påstådda beskjutning.

Granskningskommissionen: friar, utan egentlig utredning, den ifrågasatte ”Anti A” från varje koppling till mordet på Olof Palme.

Det går att med fog ställa frågan: har dessa kommissioner varit till nytta? Eller har de varit till skada?

Jag svarar själv: till skada. Utan dessa magistrala kommissioner hade fältet åtminstone legat oplöjt, varefter nya, möjligen hedervärda kommissioner kunnat träda till, i ett annat tidsläge, med andra möjligheter att göra sig hörda.

Nu har läget kunnat anses preciserat och klart samt låst med dubbla slag.

Den svenska rättsstaten har, utan anlitande av vetenskaplig forskning, tagit sig friheten att, genom åsidosättande av alla rättmätiga krav från inte minst sin egen befolkning, frihandsteckna en bild av mordet på statsminister Olof Palme, som i alla viktiga avseenden skiljer sig från den sanna, verkliga. Det kan diskuteras om en förmodat demokratisk stat någonsin kunnat uppvisa något liknande – ja, Kennedymordet återfinns förstås i samma klass.

Tillåt mig, kort, som avslutning notera:

En person, som har all rätt att kalla sig forskare, nämligen professor Leif GW Persson, ingick inte i någon av de tre kommissionerna och kallades inte heller som tillfrågad expert. Mot bakgrund av vad Persson nu på 2010-talet öppet framfört, nämligen att

mordet skedde inom en komplott av poliser, militärer och säkerhetspersoner,

ter sig denna frånvaro mycket förklarlig.

Jag tog vid min genomgång avstamp i den svenska statens mycket markerade exponering i samband med nobelprisen och pompan och ståten vid dessas utdelning.

Jag anser att den svenska staten bör fråntas varje koppling till och varje ansvar för dessa engagemang och evenemang.

Det känns i dag symptomatiskt, att just denna stat, denna svenska rättsstat, som så hisnande kunnat nära kopplas till mordet på en statsminister, mordets efterföljd och konsekvenser, ska kunna åberopa konungsligt prerogativ. Den svenska rättsstaten har, i 27 års tid, visat att den totalt sätter sig över sitt ansvar för alla samhälleliga funktioner utan låter påstådd statsnytta slå ut globala konventioner om mänskliga rättigheter, slå ut Guds bud, i varje fall nr 5 och 8.

Hans Majestät Konungens varje år utbringade skål till Alfred Nobels minne klingar allt tunnare mot Blå hallens väggar.

En person som jag har stort förtroende för ställde frågan:

Hur pass vattentäta är dina anklagelser?

Jag har tagit fasta på frågan och ger nu en redovisning byggd på min motfråga:

Hur ofta har mina anklagelser blivit kommenterade, motsagda?

Jag svarar nu:

Nr 1: Den åklagarledda polisutredningen, PU, ger huvudvittnet mot Christer Pettersson, Roger Östlund, fel ankomsttid till biografen Grand, enligt fem trovärdiga vittnen som polisen har förhört. Vittnesmålet blir irrelevant.

PU: Ingen kommentar.

Nr 2: Det telefonavlyssningsprotokoll, som PU presenterat, är en förfalskning.

PU: Ingen kommentar.

Nr 3: Den ”Roger”, som påstås förekomma i det avlyssnade telefonsamtalet, är enligt polisens eget protokoll Roger Cedergren, Sigge Cedergrens yngre bror, och alltså inte Roger Östlund.

PU: Ingen kommentar.

Nr 4: De båda kvinnliga vittnena vid Dekorima, någon minut före dödsskottet mot Olof Palme, konfronterades aldrig med den ende utpekade misstänkte, Anti Avsan.

PU: Ingen kommentar.

Nr 5: Sollentunaambulansen kom inte av en slump till Dekorima utan var inprogrammerad från början, före skottet.

PU: Har aldrig kommenterat eller förnekat.

Nr 6: Sabbatsbergsambulansen hade larmats till Dekorima men lämnade aldrig Sabbatsberg.

PU har aldrig kommenterat eller förnekat.

Nr 7: Lisbeth Palme övergav i Vasastan sin döende/döde mans ambulans och gick, efter kappbyte, över i tf poliskommissarien Lars Christiansons tjänstebil, vilken kl 23.42 anlände till Sabbatsbergs akutintag, något som bekräftas av pressfotografen Ulf Karlssons fotografi, försålt till undertecknad Sven Anér som ”Lisbethbilden”.

PU har sålunda till mig försålt denna helt avgörande bild, uppenbarligen i syfte att redovisa Lisbeth Palmes aktiviteter under mordnatten.

Nr 8: Efter mordet framkom uppgifter, inte direkt från Lisbeth Palme, att hon vid Dekorima skulle ha träffats av ett andra skott. Uppgiften har aldrig gått att belägga, men däremot att vederlägga, sedan hudläkaren, dermatologie professorn Åke Nilzén, kl ca 0100 mordnatten i ett väntrum på Sabbatsberg kunnat konstatera att någon skottskada ej förelåg. Något formellt rättsintyg, utfärdat av erforderlig specialläkare, utfärdades aldrig, vilket i efterhand gjorde juristkommissionen mycket skeptisk:

…en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

PU har aldrig kommenterat något av detta skeende men sålunda heller ingenting förnekat. Nilzén, nu död, hördes aldrig, heller inte Claës Palme, Olofs bror, också närvarande i väntrummet på Sabbatsberg.

Nr 9: De kulor, som påstås ha träffat Olof resp Lisbeth Palme vid Dekorima, konstaterades efter noggranna laboratorieundersökningar vid Bundeskriminalamt i dåvarande västtyska Wiesbaden sakna varje spår efter humanrester.

PU konstaterar detta i sin formella rapportering, men ger ingen förklaring till den unika avsaknaden av humanrester, sedan den ena kulan penetrerat Olof Palmes kropp, medan den andra har påståtts ha varit i nära och rimligen svårt skadande kontakt med framför allt Lisbeths skuldra, den skuldra Nilzén undersökte utan att finna någon skada.

Nr 10: Olof Palmes patientjournal, sådan den i dag förvaras av Stockholms läns landsting, uppvisar klockslaget 23.45 för ankomsten till Sabbatsberg. Men den ursprungliga journalnoteringen har friserats från 23.48 till 23.45, varigenom hela tidsutdräkten från Dekorima till Sabbatsberg ytterligare blivit förlängd.

PU kommenterar inte, men noggranna undersökningar, utförda av landstinget, har inte kunnat visa att av mig påtalad frisering ej utförts.

Så långt min genomgång, vilken haft närmast stickprovskaraktär; ytterligare allvarliga diskrepanser går att notera och beskriva.

Men redan denna genomgång visar till full evidens att hela denna dödens färd Dekorima – Sabbatsberg varit påverkad och styrd av krafter inom själva den svenska rättsstaten. De diskrepanser jag påtalar kan inte härledas till en av PU påstådd ”ensam gärningsman”.

Och, som svar på den ställda frågan om hur pass vattentäta mina anklagelser är, vill jag mot bakgrund av ovanstående 10-punktsredovisning svara: de är vattentäta, inom ett koncept där redan en enda bevisad osanning välter PU:s korthus.

Samtliga anklagelser – och många fler – har under de 27 år som gått underställts såväl RÅ som rikskriminalpolisens bedömning, men de har, /L

som framgår, aldrig dementerats, aldrig förnekats, endast bemötts med tystnad. I det avgörande fallet, Lisbeth Palmes övergivande av Olofs ambulans, har rikskriminalpolisen själv, mot betalning, sänt mig det avgörande beviset:

”Vill du ha Lisbeth-bilden? Betala mot postförskott!”

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

21.11.2013

SUMMARY: Sweden, as a State, is unfit to administer the annual awarding of the Nobel Prizes in Stockholm, since Sweden lies behind the assassination, in 1986, of its Premier Olof Palme, maintains Swedish Veteran Author/Journalist Sven Anér in a letter – reproduced in Swedish below - to, among others, the Swedish Government and the Swedish Nobel Foundation, responsible in December each year for the Royal distribution of these internationally renowned prizes. The Norwegian Storting attends to the Nobel Peace Prize, but all other prizes are under Swedish auspices.

There is so far – November 21 – no Swedish commentary.

An official Swedish State Nobel Museum in Stockholm is under way. SA.

Fem grupper av händelser och företeelser i anslutning till Palmemordet – listan är ingalunda komplett.

7.10.2013.

Grupp 1 – Skottet vid Dekorima.

(1) Endast ett skott avlossades, mot Olof. Lisbeth blev aldrig påskjuten. (2) De båda kulorna, som uppvisades för och undersöktes av Bundeskriminalamt, var avskjutna, med Avsans vapen, under laboratorieförhållanden, mot icke organisk vävnad. (3) Trots noggranna tyska undersökningar påträffades inga humanrester på någon av kulorna. (3 ½) Polisens chefstekniker Wincent Lange uppgav först för en kvällstidning samt för PALME-nytt att kulorna som upphittades var äkta, men ändrade sig senare i ny tidningsintervju!

(4) Lisbeth har aldrig specifikt påstått att hon blivit påskjuten, och hon har aldrig begärt att rättsintyg skulle utfärdas. (5) Hon har endast, på Sabbatsberg någon timme efter mordet, bett sin svåger, dermatologie professorn Åke Nilzén, att ”badda lite grann på skuldran”, vilket Nilzén gjorde utan att finna något anmärkningsvärt.

Uppgiften om ”baddningen” lämnades till mig av Claës Palme, som också var närvarande i Sabbatbergs väntrum. (6) Saken finns inte registrerad inom förundersökningen och torde ha påtalats endast av mig. (7) Det går förstås att säga att Nilzéns kontroll av Lisbeths skuldra kan jämställas med undersökning för ett rättsintyg. (8) Varken Nilzén eller Claës Palme, båda döda, hördes av polis.

Grupp 2 – Ambulanshändelserna.

Först beställdes – av vem är inte känt – en Sabbatsbergsambulans till Dekorima. (9) Denna skickades dock aldrig. En förbipasserande Sollentunaambulans på hemväg från St Görans sjukhus tog Olof och Lisbeth ombord. (10) Denna ambulans, som ingick i den stora mordplanen, körde (11) inte närmaste väg till Sabbatsberg, utan (12) sammanstrålade med Christianson/Rehnstams kommissariebil i Vasastan, varvid (13) Lisbeth bytte bil och varvid (14) ett kappbyte skedde. (14 ½) Christianson, nu död, skrev en odaterad formell PM, inlämnad till förundersökningsledningen, vari transporten av Lisbeth Palme till Sabbatsberg över huvud taget ej nämns!

Ambulansen fortsatte sedan med endast Olof till Sabbatsbergsakuten, dit den anlände kl 23.38, ett klockslag som sedan (15) av okänd gärningsman ändrades till 23.35. (15 ½) Dåvarande rikskriminalchefen Tommy Lindström, ännu ej entledigad från sin tjänst, sökte i tjänsteskrivelse till mig bortförklara förfalskningen av Olofs patientjournal. Christianson/Rehnstam anlände, med Lisbeth, kl 23.42 till Sabbatsberg, där pressfotografen Ulf Karlsson tog (16) den bild som visar Lisbeth som stiger ur ambulansen vid Sabb. (16 ½) Ulf Karlsson är aldrig hörd av polis.. men kan höras av UG,

Av hela detta händelseförlopp finns ingenting redovisat i förundersökningsprotokollet, frånsett (17) den felaktiga uppgiften att Lisbeth skulle ha medföljt ambulansen hela vägen till Sabbatsberg. Myndigheter förnekar inte att att patientjournalen förfalskades, (18) de berör inte denna anmärkningsvärda sak över huvud taget.

Grupp 3. Obduktionen.

Obduktionsprotokollet har (19) hittills ej lämnats ut i dess helhet, men obducenten, Kari Ormstad, gav inför Marjasins Palmekommission en (20) utomordentligt detaljerad föredragning rörande obduktionen av Olof. Jag har hos Högsta Förvaltningsdomstolen (21) begärt protokollets frisläppande. (21 ½) Granskningskomissionen begärde aldrig sådant frisläppande.

Grupp 4. Anti Avsan, kort.

Det finns (22) inte en enda officiell handling öppet tillgänglig i Avsan-ärendet, vilket förstås är anmärkningsvärt. Det enda som finns är (23) granskningskommissionens mycket kortfattade och till synes färgade referat (eftersom kommissionen (24) förordar Christer Pettersson som gärningsman) samt Olle Alséns egen bandupptagning av det första förhöret med Anneli, sålunda ingalunda en officiellt stadfäst förhörsversion. (25) All annan dokumentation kring Avsan är alltså hemlig. (25 ½) Eftersom Avsans maka gett honom hustrualibi syns Avsan aldrig formellt ha intagits i förundersökningen rörande mordet på Olof Palme. Jag har vid upprepade tillfällen hos såväl RÅ som rikskrim (26) begärt full öppenhet rörande Avsans koppling till mordet men fått nej. Ett exempel: jag får inte se de (27) sex fotografiska porträtt som en gång uppvisades för Anki. Enligt andrahandsuppgifter (28) föreställer inget av dessa porträtt Avsan.(29) Ingen domstol har sålunda fått se Avsan-papperen, inte i samband med Christer Pettersson-rättegångarna, inte HD vid RÅs resningsförsök.

Grupp 5. Christer Pettersson, kort.

För att snärja Chr P (30) tubbades det s k huvudvittnet Roger Östlund att påstå att han sett Chr P kl 23.10 vid biografen Grand, men polisen visar själva, i och med framläggandet av (31) fem vittnesprotokoll från tiden nära mordet, att minst fem vittnen såg Östlund anlända först 23.35 till Grand. Ett (32) TK-protokoll, som skulle ytterligare styrka Östlunds story, framstår därmed som grundfalskt. (32 ½) Chefsåklagare Solveig Riberdahl beordrade snabbdestruktion av det påstådda originalbandet med påstådda samtal. Därmed bevisas att hela affären Christer Petterson var ett falskt, falskeligen uttänkt arrangemang.

Sammanfattning.

En journalistisk genomarbetning av denna stora kriminalaffär visar till full evidens att mordet på Olof Palme var ett genomtänkt arrangemang för att mörda Olof samt för att än i dag försöka undanröja förefintlig bevisning.

Framställningen visar också, till full evidens, att denna mycket komplicerade brottsverksamhet, utsträckt över årslånga perioder, aldrig skulle ha kunnat utföras av en ensam gärningsman, vilket förundersökningsledningen hela tiden falskeligen har hävdat.

Förundersökningen har aldrig gått i närkamp med polisspåret, i vid bemärkelse. (33) Jag ger ett snabbt exempel. I de beryktade ”hot mail!”, som i början av årtusendet nådde bl a Gösta Söderström, talar Anti Avsan, vilken aldrig har förnekat sitt upphovsmannaskap, om (34) ”MOP86”, dvs ”Föreningen för mordet på Olof Palme 1986”. Förundersökarna har dock ingenting gjort för att identifiera medlemmarna i denna märkliga förening, vilken syns ha varit sammankopplad med den heller aldrig i grund undersökta (35) ”Stockholms Försvarsskytteförening”, som torde ha fört ett medlemsregister delvis parallellt med det som gällt MOP86. (35 ½) Förundersökarna har aldrig berört Avsans aldrig dementerade ”hot mail”, vilken inte torde finnas nämnd inom förundersökningen.

Detta är tydliga tecken på (36) ett samlat polisspår, men förundersökningen, under mycket auktoritär ledning av vice RÅ Kerstin Skarp, har trots ett flertal påstötningar från framför allt min sida förblivit ointresserad.

Utan aktiv och noggrann utredning av polisspåret i Palmemordet samt utredning av de kontakter uppåt i rättssamhället, som vid två tillfällen i SVT påtalats av (37) dåvarande chefskriminologen vid RPS Leif GW Persson, kommer ingen sanning fram. Vet Persson allt?

Sven Anér, journalistiskt arbetande med denna mordutredning sedan år 1986, aldrig över huvud taget av myndigheter dementerad.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS 19.10.2013. Jag läser i dag i min bok Polisspåret från 1987-88, och jag slås av närhet och, om jag får säga det själv, friskhet. Jag skriver med flaggan i topp, folk lyssnar till vad jag har att säga, jag får vara med i TV:s Forum och radions Klarspråk, inget av det sega hån som skulle följa.

Det är underligt. Ingenstans, ingen gång tas sakfrågorna ifrån mig, ingen gång dementeras jag – däremot dementeras mängder av officiella funktionärer, som åklagare och höga polispersoner. När nåddes jag, och det mörka ärendet, av den definitiva knockouten, ten and out, som gjorde alla groggy? Tveksamheter, som den gången drogs fram i öppen dag, och som blev klassade som ouppklarade tveksamheter, är i dag inte längre ens tveksamheter utan endast privatspanarnas såpbubblor.

Ett ärende som går från ”nästan uppklarat” till ”ingen lösning”, trots att inga sakförhållanden har ändrats, inga sakuppgifter dementerats? Vems är skulden? Kanske de förkättrade privatspanarnas? Som tröttnat på att inte komma någon vart? Eller framför allt mediernas skuld, som släppt all den fina gålusten från 1980-talets ”Forum” och ”Klarspråk” och ”Striptease” och som i dag lutar sig tillbaka i alla sittriktiga redaktionsstolar och suckar:

Ja, fan, Palmemordet. Ja ja…

För min egen del ska jag inte förneka att min stigande ålder sätter in. Journalistik, liksom alla yrken med intellektuella inslag, har två centrala ingredienser: mentala prestationer respektive lekamliga bekymmer. När postandet av ett brev blir svårt, inköp av ny svart smet till datorns printer blir näst intill ogörligt samt en tågresa till en myndighet i Stockholm faller utanför det praktiskas gränser, ja då hjälper det föga om tankeverksamheten kvarstår i gammal god omfattning (det gör den ju knappast heller), när verkligheten råder, exempelvis mig, att inta ryggläge, med en bra bok eller med ett korsord som ju ska vara så nyttigt för alla gener och celler och ganglier och synapser.

Där fick jag gråta en kort stund. Vad bläddrandet i detta sprudlande Polisspår gav mig i dag var en vag tanke på ett omtryck. Men det blir inte jag som administrerar. Många uppgifter i Polisspåret återfinns, i praktiken, endast mellan dess pärmar, med EWK-teckningarna. De går inte att hitta i hrr Andersson-Melanders i och för sig enorma kassavalv med de många hundra pärmarna med ryggar i orange.

Förre utredningsbasen Stig Edqvist och förre rikskriminologen Leif GW Persson hade för ett par år sedan ett TV-samtal där inne bland de orangetonade ryggarna, vilket mynnade ut i ett glödande självberöm för ”den största kriminalutredningen någonsin i världen”.

Då var det något som brast.

Sven Anér

Från biografen Grand till Sabbatsberg – en dödens väg

23.6.2013. Till Uppsala Universitet, i anslutning till min skrivelse av 18.6.2013, ”Ett stort samhällsprojekt”.

Själva biobesöket: Det finns inget känt belägg för att paret Palme någon gång tidigare hade gått på bio utan vare sig bevakning eller ordnad transport, någon av (!) vägarna.

Promenaden mot Dekorima: Det har anmärkts att denna ensamma promenad, efter kl 23 en fredagskväll utan bevakning, inte följt paret Palmes gängse mönster. Bl a har anmärkts att paret korsat den trafikerade Sveavägen, till synes utan anledning. Vid promenad direkt hem till Gamla stan borde de ha hållit sig kvar på västra sidan av Sveavägen.

Mordet. Olof Palme träffas med ett välriktat skott, medan det påstådda skottet mot Lisbeth Palme uppges ha missat, från 70 cm håll, vilket ter sig mycket ologiskt.

Lisbeth Palmes påstådda skottskada. En dylik skada finns aldrig belagd, vare sig via erforderligt rättsintyg eller trovärdiga vittnesmål. Lisbeth Palme ber, i Sabbatsbergs väntrum, sin svåger dermatologen Åke Nilzén om ”baddning” av en påstådd irritation på ett skulderblad. Nilzén baddar men finner endast ”en lätt rodnad”, alls ingenting som liknar en skottskada, och han påkallar ingalunda något rättsintyg.

Den statliga juristkommissionen från 1987 är kritisk:

En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

En statligt tillsatt utredning rörande mordet på en statsminister uttalar sålunda skarpa, nära nog totala tvivel rörande åklagarnas och polisens dittills framlagda teorier om detta mord. Då hade kommissionen ändå inte haft tillgång till uppgifterna om professor Nilzéns ”baddning av en rodnad”, varvid han sålunda inte fann tillstymmelse till skottskada.

Förhandsarrangerade ambulanser. Två ambulanser finns med i bilden. Dels den ambulans från Sollentuna som ”på hemväg från S:t Görans sjukhus” hämtade upp Olof Palme samt en del av sträckan medförde Lisbeth Palme., dels den Sabbatsbergsambulans som larmades från Dekorima.

Båda ambulanserna fanns sålunda med i förhandsplaneringen. Sollentunaambulansens personal var tillsagd att ”passa” mordet samt att därefter köra en lång omväg över Vasastan till det eljest mycket närbelägna Sabbatsbergs sjukhus, för att någonstans vid Odengatan kontakta en poliskommissariebil (se nedan), medan Sabbatsbergsambulansen aldrig ryckte ut till Dekorima, aldrig lämnade sjukhusområdet.

Lisbeth Palme lämnar Olofs ambulans. Lisbeth Palme gick i Vasastan över från Olofs ambulans till den vid (ca) Odengatan anslutande poliskommissariebilen. Efter att ha bytt ytterplagg, anländer Lisbeth Palme i kommissariebilen ca 4 minuter efter Olofs ambulans till Sabbatsbergs akutintag. Fotografen Ulf Karlsson anger tidpunkten till 23.42.

Ett fotografi, taget av pressfotografen Ulf Karlsson och publicerat med korrekta underskrifter i Göteborgs-Posten resp Aktuell Rapport), visar, aldrig dementerat, Lisbeth Palme lämnande kommissariebilen vid Sabbatsbergs akutintag. Hon bär där en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, medan polisutredarna talar om en pälskappa i brun mocka. Ulf Karlssons fotografi utgör omslagsbild till min dokumentär Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, 2012.

Olof Palmes patientjournal förvanskas. Patientjournalen var ursprungligen ankomstmarkerad ”23.38”, men uppgifterna förvanskas, antagligen tämligen snabbt efter mordet, till 23.35, uppenbarligen för att visa Olof Palmes snabba omhändertagande.

Dessa uppgifter förnekas inte av Stockholms läns landsting/Sabbatsberg (som endast kan garantera att en uppvisad journal inte har ändrats efter 1996), eller av sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt eller av socialstyrelsen eller, på min förfrågan, av socialminister Göran Hägglund.

Rörande dessa av mig presenterade uppgifter finns inga dementier framlagda från officiellt håll, mer än det bl a av juristkommissionen betvivlade påståendet att Lisbeth Palme skulle ha blivit påskjuten, samt det helt orimliga fastställandet av ambulansens ankomst till Sabbatsberg till 23.31.40 (den statliga granskningskommissionen); jfr 23.38 (antagligen korrekt ankomsttid) och 23.35 (på patientjournalen förfalskad ankomsttid).

I övrigt har viktiga påståenden från bl a min sida lämnats utan referat och utan avseende, t ex de avgörande uppgifterna om professor Nilzéns ”baddning” av Lisbeth Palmes rygg. Nilzén tycks aldrig ha blivit hörd av polis.

Jag skulle sätta stort värde på om Uppsala Universitet lät granska detta synnerligen allvarliga ärende bl a från de utgångspunkter som denna förteckning ger. Tystnad kan aldrig ersätta öppen redovisning.

Palmeutredningen bedrivs i dag av rikspolisstyrelsen via dess rikskriminalpolis, Palmeenheten, varjämte den fortsatt pågående förundersökningen leds av RÅ via vice RÅ. RÅ torde upprätta årliga protokoll över sin verksamhet, men beträffande dessa är inget känt. I detta och andra sammanhang utgår jag från att större offentlig öppenhet skulle komma till stånd vid en aktivitet från Uppsala Universitets sida.

Jag sätter värde på dnr samt uppgift om handläggare.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 52 39 Uppsala. 018-15 12 79.

AVSAKNADEN AV DEMENTIER ÄR GIVETVIS YTTERST ILLAVARSLANDE!

Hej på ett tag! Sven

Statsrådet Göran Hägglund – ANGELÄGET!

14.6.2013,

Göran, jag noterar ett svarsbrev från Alexandra Mossberg, vilket visade sig enbart vara ett kvitto på mina skrivelser; tyvärr mycket påvert som svar.

Vid en korrespondens nyligen (se min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com)

med Per Gahrton menade denne närmast att enskilda händelser och företeelser inom Palmeärendet var för sig kan ha tillkommit av en slump, utan biavsikter. Och alltså inte utgör en samlad information att säkert bygga på. Bäst att ”vila på hanen” (som en gång var en DN-redaktörs favorituttryck, ibland till unga ledarskribenters harm och förtvivlan), vila på hanen tills flera och säkrare data kommer fram.

Frågeställningen är givetvis central och borde i högsta grad intressera en socialminister. Mycket av händelseförloppet kring Dekorima handlar ju om sjukvård, i vid bemärkelse.

Jag tar här fyra exempel ur dagsdebatten: Lisbeth Palmes påstådda beskjutning, Lisbeth Palmes övergivande av Olofs ambulans, förfalskningen av Olofs patientjournal samt walkie-talkie-dialogen vid Dekorima. Allt sjukvård, händelser som krävde sjukvård.

Till att börja med: händelserna och företeelserna, som jag i flera omgångar har presenterat dem, har aldrig dementerats.

Rättsstaten vidhåller säkert i princip att Lisbeth Palme blev påskjuten, men mina upprepade konstateranden av motsatsen har aldrig lett till dementier i sak.

Att Lisbeth Palme övergav Olofs ambulans har aldrig ens antytts i den officiella rapporteringen, men mina egna, mycket klara dementier har å andra sidan aldrig motsagts.

Och då socialstyrelsen och Filippa Reinfeldt i landstinget fick min begäran om förklaring till den förfalskade patientjournalen svarade de båda instanserna på ett par helt andra detaljer och lät min grundfråga bli obesvarad.

”Precis som det går till i politiken”, sa en gammal kollega. ”Bara du svarar på nånting, strunt samma vad, så har du fått ditt svar och kan inte gnälla vidare. Det här är knäsatt rutin.” God dag yxskaft.

Och till sist, den här gången, Ankis och Annelis vittnesmål från Dekorima, aldrig dementerade.

Nr 1: Påskjutningen av Lisbeth Palme. Kommissionen sidan 119:

Den som skjutit avlossade ännu ett skott som gick in och ut genom ryggen på Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg.

En utförligare beskrivning följer strax nedanför på sidan 119:

Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 10-100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick ut genom mockakappans högra ryggsida.

Inte i någondera av dessa beskrivningar uttalas någon som helst reservation i förhållande till det påstådda händelseförloppet.

Däremot följer, på sidan 120, en tämligen utförlig och rent av syrlig kommentar från granskningskommissionens sida:

Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften om hennes skador kommer från en rättsläkare, som i sin tur fått dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde ca 10 månader efter mordet. Sjukvårdsbiträdet, som mordkvällen arbetade på Sabbatsbergs sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme av med kläderna och då konstaterat en skada mellan skulderbladen som ”påminde om en brännskada, piskrapp”.

Skadebeskrivningen presenteras knappast med någon större säkerhet. Den är dessutom klart ologisk. Den påstådda skadan kan inte rimligen lokaliseras till ”mellan skulderbladen”, eftersom den påstådda kulan framför allt måste ha skadat de båda utskjutande skulderbladen, inte området däremellan. Detta framgår också tydligt av den – arrangerade – bilden av Lisbeth Palmes T-shirt (hon bar i själva verket en vit blus!), där de kraftigaste missfärgningarna kan noteras inom områdena för skulderbladen. Men granskningskommissionen tar ingenting tillbaka, och nämner heller inte, så vitt jag kunnat se, den statliga juristkommissionens mycket starka tvivel på denna påskjutning över huvud taget, där juristkommissionen låter tveksamheten mynna ut i tveksamhet till rapporteringen även avseende mordet på Olof Palme.

Vid en realistisk granskning av denna påstådda episod återstår absolut ingenting av fakticitet, däremot blir alla bortförklaringar och kompletterande förklaringar tydliga.

Lisbeth Palme lät sig, i väntrummet på Sabb, ”baddas på en lätt rodnad” av en professionell hudläkare, exakt på den plats, vänstra skulderbladet, där en livsfarlig kula sägs ha snuddat.

Ingen skada på Lisbeth Palmes rygg, ingen lagligt föreskriven anmälan av skottskada, inget rättsintyg upprättat – slump? Nej, ett genomfört narrspel för att cementera den solklara lögnen att Lisbeth skulle ha blivit påskjuten.

Nr 2: Att Lisbeth övergav Olofs ambulans, en otrolig åtgärd, har varken dementerats eller omnämnts av denna märkligt fungerande rättsstat. Här låg givetvis lång eftertanke bakom engagerandet av en poliskommissarie som i sin tjänstebil plockade upp Lisbeth, medan Olof, då död eller levande, försenad kunde fortsätta mot Sabbatsberg. Stoppa och sinka en ambulans under utryckning med skottskadad person – för mig känns detta som ett klart lagbrott, även om jag inte kan precisera lagrum.

Arrangemanget med ambulansen och den tillstötande kommissariebilen har varit komplicerat, eftersom så många personer måste ha förhandsinformerats:

Lisbeth Palme, Sollentunaambulansen, 2 personer, avbeställning av Sabbatsbergsambulansen, 2 personer, den tillstötande kommissariebilen, 2 personer, dvs sammanlagt sju personer. Saken finns inte så mycket som antydd i den officiella dokumentationen och har, så vitt jag vet, noterats endast av mig. En anledning, av många, varför detta inte har kunnat nämnas öppet är förstås att detta arrangemang omöjligt hade kunnat sjösättas av en ensam Christer Pettersson.

Nr 3. Patientjournalen. Socialstyrelsen och landstinget hade den klara möjligheten att gå i närkamp och för mig förklara att jag hade fel beträffande patientjournalens förfalskning, men aktade sig för att ta vara på denna möjlighet, varför faktum kvarstår: journalen blev förfalskad, av personer som ville sudda i faktiska tidsuppgifter nära Dekorima. Jag är inte motsagd, annat än av landstinget, som försäkrar att ingenting hänt med Olof Palmes patientjournal sedan den lämnats in till landstingets arkiv 1996.

Nej, det vet jag också. Det här var en förfalskning som 1989 eller tidigare hade ordnats i dåvarande, sedermera entledigade rikskriminalchefen Tommy Lindströms regi, och som detta år avslöjades i två Palmeengagerade publikationer: tidningen Internationalen över en hel förstasida resp mitt nyhetsbrev PALME-nytt. Båda versionerna har självfallet varit tillgängliga för granskningskommissionen, som begärde in klippen men nonchalerade dem..

Nr 4: Ankis och Annelis vittnesmål. Här har den dåvarande – och även den nuvarande – förundersökningsledningen presterat ett kraftprov då det gällt mygel och nonchalerande av dokumenterade uppgifter.

Att notera är dock att granskningskommissionen inte kunnat undvika att ge en någorlunda, om än avtrubbad, skildring av det inträffade, utan rent av säger att

Det finns dock knappast något skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum –

Detta snåla medgivande kommer från en kommission som dels vet exakt hur mordet på Olof Palme gick till, dels, mot slutet av rapporten, skyndar sig att påstå att

Misstankarna mot Christer Pettersson successivt skärpts –

Dvs ett blodigt, ett blödande hyckleri.

Jag försöker summera granskningskommissionens skötsel av sitt fögderi:

Kommissionen kan inte undgå att nämna påskjutningen av Lisbeth Palme resp Anki-Anneli-händelsen, men gör detta med lama reservationer som inte är avsedda att slå igenom vid läsningen.

De djupt skrämmande mordinslagen med ambulanserna resp den förfalskade patientjournalen har granskningskommissionen inte velat ta i med tång, trots att de omnämnts i den mediedebatt, som kommissionen – i och för sig - aldrig velat studera.

Detta, om inte allt annat, dömer granskningskommissionen.

Och detta, Göran Hägglund, är stor svart svensk historia. europeisk historia. Du har, som partiledare, ett tufft valår framför dig. Kunde du då inte kosta på dig en något skarpare profil i detta oerhörda Palmeärende? Ärendet är inte alliansvänligt, sannerligen inte, med en allierad riksdagsledamot misstänkt för själva mordet, men du är inte för tid och evighet försvuren åt alliansen.

Palmeärendet är tung sakpolitik, Göran Hägglund. Och betrakta inte mig, vilket Mossbergs skrivelse tycks förmedla, som en apart figur i periferin som inte förtjänar någon uppmärksamhet.

Det pyr bland allmogen, kan jag försäkra dig, Göran! Ta dig en halvtimma och gå in på bloggen! Vore jag något yngre kunde jag möjligen agera än kraftfullare, men kanske bleve en sådan förstärkt aktion kontraproduktiv.

Det här är inget lätt jobb, det kan jag försäkra dig, och under vargtimmarna bestämmer jag mig ibland för att strunta i alltsammans och låta Sverige fortsätta sin kurs mot Hel och Ginnungagap. Så får jag en kopp kaffe och ofta en påringning från den stora fans-gruppen, och så fortsätter jag igen.

Detta brev, med idel aldrig dementerade inslag, hamnar nu på ditt statsrådsbord. Det kräver åtgärd! Från ett litet partis företrädare, med råg i ryggen!

Engagerad hälsning – kommentera själv med eget brev!

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS: Varför inte också se på instituten internutredning resp. riksenheterna för polismål?

Jag är inte säker, men jag har fått intrycket att internutredning just inte längre tillämpas – är det så? Jag fick ett mycket gott intryck av Stockholms internutredare kring 1990. De arbetade självständigt i förhållande till vanliga poliser, hade helt avskilda kontorslokaler bl a. Är de borta nu?

Av riksenheterna för polismål – bl a de i Stockholm, Göteborg och Malmö - har jag ett tveksamt intryck. De tycks vara nära kompisar med de åklagare de ska granska, finns i samma lokaler, och dömer aldrig några poliser till tidsbestämda straff – det är i varje fall min uppfattning.

Minst tre fall pågår nu: den som sköt en massa skott mot ett gym, turligt nog utan att skada någon, de som lät öppna Hjulstabron, varvid två unga män dog, samt den som körde flera km med en demonstrant på motorhuven (den sistnämnde fick villkorligt och böter).

Risken är att vi i dag i Sverige har en poliskår som skrämt dem som borde få bestämma över dem. Det är lätt att bli hemmablind, men kan Palmeärendet ha spelat roll?

Anti Avsan återkommer flera gånger i sina akronymiserade hot mail till ”MOP86”, dvs ”Föreningen mordet på Olof Palme 1986”, observera ordalydelsen!! Denna förenings medlemmar framstår, i Avsans beskrivning, som en extra poliskår, vid sidan av lagen, med poliser som fanns med vid Dekorima, och som vid flera tillfällen efteråt ska ha hjälpt till att rädda Avsan och sig själva när det efter mordet brunnit i knutarna. Detta är samma poliser som av Holmér på sin tid rekryterades som ”livvakt”, som om Holmér skulle behövt en sådan. Det var en allmän uppfattning den gången att ”livvakterna” i praktiken själva hade gett sig jobbet: att se till att inte Holmér hoppade över skaklarna.

Har MOP86 anhängare försökt ta över ruljansen inom RPS? Så illa är det förmodligen inte, framför allt inte utanför storstäderna, men varför inte be riksdagens upplysningstjänst starta med att utreda frågan om dömda poliser och ev tidsbestämda straff?

Jag upprepar: du har ett speciellt ansvar som ledare för ett mindre parti, du måste hålla ett öga på de store på din kant! Ta fram min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”. (Har inlevererats till Rosenbad.) Det är enda skrift där konceptet ”MOP86” finns presenterat. ”Olovlig kårverksamhet” har jag ifrågasatt, men inte fått rättssamhällets gehör. DS.

Trakasseri?

14.6.Göran Hägglund – läs även nedanstående, är du hygglig – det är det liv jag lever:

Till Ledningen för Polismyndigheten i Stockholm – ANGELÄGET! 0201-K105642-13.

Jag översänder ett ärende och önskar klart besked.

Ungefär så här:

En polisassistent Susanne /inget namnförtydligande/ bestämmer sig för att den 7 juni i år gå in i en dator, ta fram ena sidan av ärende 0201-K105642-13, samt skicka denna sida till mig 2013-06-07 med påskrift på en Post-it-lapp, sin egen påskrift, inte inspektören Dan Holmbergs.

Hur blir Susanne verbalinspirerad att sända mig denna överspelade lapp? Holmberg vet ju sedan två månader tillbaka att han själv avstyrt förundersökning: skulle han skicka samma mess till mig två månader senare? Är det här Susannes egen idé?

När jag ringer Dan Holmberg på angivet 010-nummer hamnar jag hos en vänlig manlig polisman i Norrtälje (?) som inte känner till Susanne men som tror att Holmberg arbetar i Stockholm. Han tror att ”G” kan betyda ”gods” men är inte säker.

Rör det sig helt enkelt om ett grovt trakasserande skämt, med mig och med, i förlängningen, Olof Palme? Finns mina skrivelser till Polismyndigheterna i Uppsala och Stockholm framme för fri beskådan, där yngsta polisassistent kan gotta sig åt min journalistiska verksamhet?

Jag bilägger nu erhållet blad, varefter jag utgår från att Ledningen för Polismyndigheten gör en omedelbar utredning samt söker ursäkta detta märkliga trakasseri!

Jag begär omedelbart svar, varefter jag kan få anledning återkomma med preciserade frågor. Det är, Polismyndigheten i Stockholm, inte vi inom allmänheten som ska vara välstrukturerade och hitta i alla polisiära irrgångar; det är för polisväsendet som dessa kriterier är uppställda. Slarviga Post-it-lappar utan namnförtydliganden är inte den behandling vi förväntar oss, inte heller återuppståndna ärenden som tycks kippa efter andan ett ögonblick för att därefter dö igen.

Skulle Polismyndigheten anse att min verksamhet strider mot några polisiära bestämmelser kan ni ju göra en egen anmälan. Jag är onekligen, efter 27 år, mycket medveten om att affären Olof Palme/Anti Avsan ligger som en tung sten över svensk polisverksamhet, men därifrån till direkt trakasseri är steget skrämmande långt.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Dokument

Något sådant hade vi aldrig tolererat över våra Haldor och LC Smith, det kan jag försäkra. Redaktionsklubben (in på 50-talet omadministrerad till facklig journalistklubb) skulle ha reagerat. Vi skulle alla ha reagerat, agendaboken skulle ha proppats full med våra ilskna uppslag. Det kan jag försäkra, för jag var med.

Men i dag, och i Palmeärendet, kan vad som helst hända, eller rättare sagt inte hända. Trots att journalistyrkets nya teknikaliteter, med allt vad nätet har betytt, borde ha underlättat det ”grävande” som kåren gärna talar om men som sällan når ner till botten. ”Allmänna handlingar” kunde den gången inte tas fram bara genom en knapptryckning.

Så varför, som sagt: varför denna tystnad, en tystnad som sitter klistrad inte bara vid svenska medier utan vid världens medier. Om jag tar min egen blogg så finns denna ju tillgänglig runt klotet, eftersom nätet inte känner några territoriella gränser. Jag har även specialtestat. Jag har gått ut till danska, norska och finska nyhetsorgen, till ingen verkan. Och jag har, som synts här på bloggen, prövat den stora tyska SPIEGELS intresse: ett rutinsvar från en insändarredaktör, det blev allt.

En globalt cementerad tystnad – inget muntert perspektiv för en yrkesspridare av nyheter. Kan jag ändra? Kan jag och inte minst de parallella bloggar som dock finns? Jag vet inte. Men DE SAMMANSVURNA ger mig ändå ett hopp på sikt, när det en gång blir siktigt väder.

Obundna publicister, som om ett antal år sätter sig på sina sängkanter och bläddrar i denna min bok från 2011, måste väl reagera inför det budskap som bokstavligen hamras in på de många sidorna:

Jag begär: att Kammarrätten i Stockholm begär in hela aktmaterialet samt ställer Djurfeldt-papperen mot Avsan-papperen…

Vad är detta? Måste väl ändå någon sentida skribent börja fråga sig?

Om det svenska rättssamhället skulle anse att mina synnerligen allvarliga anklagelser mot Anti Avsan är oberättigade…

Denna handläggning av en anmäld polis i ett mordärende är,, som du ser, Dennis Töllborg, en skrämmande parodi på polisiär behandling av en polisanmäld polosman…

Så går det till i krig. Marjasin hade blivit farlig sedan han fått Lingärdes brev…

Detta, menar jag, går inte att bara slöläsa och lämna åt sitt öde. Det måste, av nya och oförvillade ögon, penetreras, granskas. Sker detta, innan jag själv närmar mig den vaga, suddiga värld som anses böra förunnas de åldrande?

”Den svenska administrationen snärjd i sina egna brott?” Jo visst. Sven Anér

Olof Palmes patientjournal förfalskades i n n a n den kom till landstinget! Distribuera inte falska dokument!

4.6.2013. Stockholms läns landsting:

Jag noterar mottagandet av ett papper som anges utgöra kopia av Olof Palmes äkta patientjournal, men som i själva verket är en kopia av en kopia av Olof Palmes falska patientjournal.

Den äkta journalen hade före maj månad 1989 förvanskats, på ett eller annat sätt i polisens regi. Den första förfalskningen uppvisades för mig av ännu ej i samband med förbrytelser entledigade rikskriminalchefen Tommy Lindström i maj 1989. På denna förfalskningen gick att se vid förstoring, redan med en lupp, att den påstådda siffran ”5” var en falskeligen ändrad siffra, av allt att döma en siffra ”8”, vilken skulle ha gett en mycket trolig ankomsttid, 23.38, till Sabbatsberg.

Under de mellanliggande åren, 1989 – 2006, har därefter en ny och tekniskt bättre förfalskning ägt rum; jag anser mig sålunda inte böra betvivla Landstingets uppgift att ingen förändring av patientjournalen skett sedan den andra förfalskningen 2006 nått Landstinget.

Men: det papper som Landstinget i dag innehar, och som Landstinget på beställning distribuerar – mot uttagande av rek-avgift - i kopior till alla som beställer, är en i grovt kriminellt syfte dubbelt förfalskad kopia, vilken måste ha utförts i nära anslutning till rikskriminalpolisen, eftersom dess dåvarande chef, den så sällan trovärdige Tommy Lindström, inför mig på sitt tjänsterum gick i god för den första förfalskningsversionen. Denna har antagligen utförts tämligen raskt efter mordet, men det kan jag ju inte veta säkert.

Stockholms läns landsting: Jag anklagar inte Landstinget för annat än ett ointresse av klarhet. Ta upp saken med rikskriminalpolisen, som i så hög grad är involverad! Hur har förfalskningarna kunnat gå till? Landstinget har redan alla relevanta bilagor.

Jag kommer inte att betala rek-avgiften, liksom jag inte betalar den första. Mitt agerande är självfallet konsekvent på denna punkt.

Undrande, ständigt oroad hälsning, även till Filippa Reinfeldt, som tyvärr känner så föga ansvar för detta så allvarliga landstingsärende.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Für SPIEGEL Verlag. Von Sven Anér

OLOF PALME – ZERO HOUR

Sweden fooled Germany, Sweden fooled the World

Lisbeth was never hit, but her coat was. And sent to Wiesbaden

3.6.2013.

Sehr Geehrte Damen und Herren, diesmal das Meiste auf Englisch.

Es ist heute leicht, in Schweden, die Palme Affaire und die immer wachsende Jugend-Arbeitslosigkeit zu verbinden. Die Vorortsarbeitslosigkeit in Stockholm steigert den Skeptizismus der Jungen gegen die Polizei, und die jungen Leute werden hart reagieren als sie bald die Wahrheit der Palme Affaire erfahren.

Besonders intressant für den SPIEGEL ist natürlich die Bundeskriminal-Geschichte. Sie ist ziemlich völlig beschrieben, aber ohne Verdacht gegen die Schweden in Beilage IV des Polizei-Berichts behandelt; kann bei der Schwedischen Kriminal-Polizei verlangt werden, Box 12256, S-102 26 Stockholm, Schweden. Die Sache war nie von schwedischen Medien berührt worden, obschon sie so zentral ist.

Das eine demokratische Staat die Andere in so einer Sache forschungsmässig betrügt ist unfassbar und unerhört.

My story continues in English, giving a number of the Palme Murder highlights, about which I have previously written to the SPIEGEL. It is not the full story – which has yet to be written – but enough to entice you to look inte this black mattter, via your own proficient staff reporters.

The Swedish Government fooling the West German Government should, as I just mentioned in German, be of specific interest to the SPIEGEL.

A Superb Agatha Mystery

”Murder,” said Inspector Battle, ”is the culmination of a lot of different circumstances, all converging at a given time. The murder itself is the end of the story. It´s Zero Hour.” In this Agatha Christie masterpiece of murder, Zero Hour brings brutal death to an old woman whose life has harmed no one and whose death benefits no one. But this is not the end, nor is it meant to be.

A girl confesses to a crime she did not commit. A child turns in fury on its playmate. A would-be suicide returns to the place where he had attempted destruction. Slowly coming in on the murderer, Inspector Battle realizes that all the apparently unrelated episodes are connected. Then, understanding the diabolical mind that planned violent death, Battle forces the killer to face his own Zero Hour.

This text stems from the cover of an Agatha Christie pocket book. It may connote the following text about the ”Zero Hour” of the Palme Murder.

The Zero Hour concept may apply to many murders, but it fits in specially well with the murder, February 28, 1986, of the Swedish Prime Minister and Social Democratic Party Leader Olof Palme, the man who, when he was ignominiously shot to death, was Sweden´s hub.

Everything, practically everything, had been planned beforehand, most of it long beforehand. When the accurate time-planning, down to every millimetre and every second, lay on the desk, this preliminary work had been on-going for at least a couple of months, but before that, the ”idealistic” and ideological preparations had been under way for a year, at least. The blue copy of the murder already existed. The shot outside the ”Dekorima” shop in Sveavägen in Stockholm City was a small remaining detail.

It is this year-long planning precision which, from the start, has been concealed by the men behind the murder, hidden to us, the gallery spectators, the Swedish public. No, it has always been pointed out by the conspirators, that it was a lone criminal who was seen escaping up the flight of steps to the Brunkeberg Hill, it was a lone criminal who had furnished his cronies with walkie-talkies, manuals för radio transmission and maps with flight plans, with drawings for every detail of the bogus ambulance system to be implemented for the murdered Premier, communicated to the secretly hired and informed staff at Sabbatsberg Hospital: ”This is what you should say. That there was a hole shot through the brown fur coat…” All this the murderer is supposed to have done, all he alone.

Must not accept a lift from Grand Cinema!

Everything connected with the Palme couple´s complicated visit to the Grand Cinema before the Zero Hour must be thought out, complete with spare solutions in case of hitches. Lisbeth Palme must ward off any proposal of a lift back home to the Old City in the chill of the February night, the couple must cross the wide Sveavägen Avenue and its heavy traffic, they must walk towards ”Dekorima”, towards Zero Hour.

No personal guards can be on duty, so suspend the guard! And if the complicated ambulance transportation, by the ”wrong” ambulance, were to be delayed, after the contact with the police inspector´s car in Stockholm North, in Vasastan, way off the ordinary route to Sabbatsberg Hospital, forgers of Olof Palme´s admission time to Sabbatsberg Hospital must be on the alert to fake a better time of arrival, to be noted on the journal.

Much to think about, as in a family before Xmas, but here the family are policemen, with their cronies in the defense system (to defend whom?) and the Security Service etc.

Money must be got hold of. Could financier Peter Wallenberg offer cash for the Putsch? He certainly could. And a gunman must be hired, at heavy cost. Where find him? Of course from the Stockholm Police A-group, among his comrades of the same persuasion. The gunman will be Sweden´s herostratically most renowned person ever. Anti Avsan was picked at an early stage, with perfect merits. Crack shot, no nerves.

Remained only to get Olof and Lisbeth Palme in position. Nothing must fail, for then the whole million crowns undertaking (Million? Billion…) would topple at the last moment. Lisbeth Palme held the key, and she used it. Arm in arm with her husband, so soon to die, she led him along the slippery Sveavägen pavement to Zero Hour. Wearing what coat? The brown fur coat or the dark coat in black cloth, with strap and hood?

It was this penetrated fur coat that was quickly dispatched to Bundeskriminalamt down at Wiesbaden, but it is the dark coat that Lisbeth Palme wears on the photo taken at Sabbatsberg Hospital, after she had been driven there in the police inspector´s car.

Lisbeth Palme leaving the police inspector´s car at Sabbatsberg Hospital, having a few minutes earlier deserted her husband Olof´s ambulance before its arrival at the hospital. This photo, this statement, have never been contradicted.

A police inspector´s car? Yes. She had switched from ambulance to police car in far away Vasastan, having deserted her dying or possibly dead husband´s ambulance near Odengatan – perhaps the most shattering event right after Zero Hour. Ambulance people I have talked to know no parallel. Dying or dead? No one could know for sure, before death had been certified by a Sabbatsberg doctor at 0.06 hrs on the first morning of March, 1986.

I have described Lisbeth Palme´s shameful activities at Dekorima in my book The Murder Closes Round Lisbeth Palme/ Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme /2012– this is the book in my Palme production which has caused the most controversy: could Lisbeth have…?

But there is a picture to prove.

The Fur Coat

The fur coat was thus dispatched to the then West German Wiesbaden, but had the shooting really been performed, with Lisbeth Palme wearing the fur coat? Or had the fur coat been shot through after the murder, under laboratory conditions – and had the Bundeskriminalamt been fooled?

Bundeskriminalamt in Wiesbaden found no human remains on any of the two alleged Palme bullets, but did not question the authenticity, did not ask for a Lisbeth Palme medical certificate, to prove possible injury. Bundeskriminalamt could have arrested the on-going spurious Swedish police investigation.

It has always been difficult, not to say impossible, to believe that a bullet could have passed through the narrow gap between fur coat and the victim´s back without injuring either Lisbeth Palme or the furry inside of the coat. Her back would have been badly hurt, as would the inside of the coat, next to the body. We are not allowed to see and hold the coat.

These pictures were taken in Wiesbaden by the Bundeskriminalamt´s photographer, who evidently must have thought that this was a genuine piece of evidence he had before him. It was not. It was a lie, it was high treason. Lisbeth Palme was never hit by any bullet.

”Sehr Geehrte Kollegen in Wiesbaden, wir schicken Ihnen Frau Palmes Mantel mit Gewebedurchtrennungen…” - an insult to the West German authorities.

Palme fired at or not? It has been under discussion why the conspirators have been so anxious to make the Swedish public believe this story. In order to show that the murderer did all in his might to get rid of a dangerous witness? This has always sounded complicated. If the murderer had really wanted to kill Lisbeth Palme he could not have missed. But he did not want to kill his conspiratrix.

The story of the shot directed at Lisbeth Palme does not come to earth at Dekorima but at Sabbatsberg Hospital, more than an hour later, when Lisbeth Palme, referring to an alleged pain, asked her brother-in-law Åke Nilzén, Professor of Dermatology, who as a near relative was present in the waiting-room, to sponge this spot with a wad of cotton. Nilzén, according to his brother-in-law Claës Palme, whom I knew personally, found no trace of a wound whatsoever.

If Nilzén had discovered a wound and not asked for the special certification required, this would have been a grave breach of medical conduct. Police have never touched this story, always anxious to guard Lisbeth Palme´s privacy.

The special Commission of Law Experts, appointed by the Swedish Government shortly after the murder, eyes in its report with great concern the non-existing medical certification and points out that this fact may well affect later inquiries into the very murder of Olof Palme; a grave accusation coming from the state´s own consultants. The matter is noted in a report paragraph, but it has never been reviewed by assassination inquirers or police. The official attitude still is that Lisbeth Palme had a very narrow escape, being fired at by the (lone!) murderer.

Further tasks for the conspirators? Oh yes.

Olof Palme must be picked up by an ambulance driver instructed to make a long detour from Dekorima to Sabbatsberg Hospital. He must stop somewhere in Vasastan and await the arrival of the police inspector´s car, let Lisbeth Palme leave the ambulance and her dying/dead husband, let Lisbeth Palme switch coats, and, at long length, continue to Sabbatsberg after this historically unique interruption, with the police car following after an unknown number of minutes.

In the picture was also the other ambulance, the Sabbatsberg ambulance, which had been ordered to Dekorima but must be stopped: ” What is this, we have already had one ambulance?”

This complicated ambulance planning must have called for several accomplices, some of them alerted to falsify Olof Palmes hospital journal.

I am not noting every single remarkableness. Most remarkable is perhaps the fact that everything, in spite of so many threatening stumbling-blocks and pitfalls., was a success. But the conspirators were lucky, and they are, if you wish, lucky to this day.

If someome had stumbled, what would have happened? Nothing, really?

Yes I think so. There was an applied intricate security thinking over the whole affair.

What could have gone wrong? Many things. Someone could have revealed a secret, perhaps unintentionally? Yes, but the gossip would have stuck in the police filter and been explained away.

The assassin, Anti Avsan, could have been recognized; this was his regular beat. Well, he w a s recognized, at the most dangerous spot and at the most crucial time! Yes, but the special kind of security thinking held. For seven years, no one sounded the alarm about Anneli and Anki, addressing Avsan in Finnish (!) in front of Dekorima. When the lid blew off, late in 1992, the investigators (of their own crime) may however have been slightly worried.

Operation Hush-Hush was launched, but intensive hushing up by diligent police officers at work led to the dimming of the whole Avsan story, and in 1999 the new Enquiry Commission reduced Avsan´s activities at Dekorima to nil. He was never there, he did not shoot… The Commission instead boosted Christer Pettersson´s guilt, and Anti Avsan, never mentioned by name in Swedish media, could, undisturbed by these media, commence his career up to the Stockholm Court of Justice, not to mention up to the Swedish Riksdag, for the Moderates. The Moderate MPs have been advised by me to read my book The Palme Murder; The Anti Avsan Affair, 2008, -09. To no avail.

The emergency brake had worked, so full speed ahead!

So much for background. Very much of this summary, not at all complete, has been left out by the Palme police unit, been left out or distorted.

And life and time goes on, after Zero Hour. Does the formal investigation go on? Hardly, since the civil servants at Polhemsgatan HQ know in detail, in minute detail, how the murder transpired. Anamnesia. Diagnosis. No use, really, to pretend to investigate what is so well known within the Palme Unit. A well cemented unit.

I have from time to time handed over relevant information to the Palme Unit, but the information has never been accepted, never looked into. I have, for instance, asked what has happened to the Lisbeth/Nilzén incident at Sabbatsberg, but this quite decisive episode has left no track on the orange-red covers in the police vault, so securely closed.

”Let us handle the Palme story, we do not need the assistance of news-mongers. Lisbeth Palme was hit – must Sven Anér question our every statement?”, the unit people seem to ask.

Why was this sordid, almost non-existent police inquiry never, in detail, questioned by media journalists? I can truly say that I never understood why not. Disclosures, small or big, create perspective and contour. How could journalists have believed that Christer Pettersson, officially under suspicion 1998-1998, unofficially suspected to this day, although dead, was Olof Palmes assassin? Swaying throgh the streets of Stockholm, always tipsy, often dead drunk – and he should have been the military-minded organizer of Sweden´s most complicated murder ever?

My colleagues, did you never grasp the absurdity?

How could the murder site have been so undisturbedly positioned at Dekorima, where all the people walked?

How could the very many policemen round Brunkeberg Hill have been accepted by journalists as natural elements of ordinary Stockholm police activities?

Did you never wonder?

Did you never wonder at the Prime Minister and his wife leisurely walking through the city streets of the night, unguarded, near midnight in the chill?

Why were you always so willing to explain away remarkable matters?

Why did you let me be the only one to single out Olof Palme´s assassin, now City Judge and Conservative member of the Swedish Riksdag?

An instance: Avsan, when asked this year by an elder police Colleague whether he was Olof Palme´s killer, evades the sharp question but answers:

”Oh, oh, we have so many good people behind us that you will never take us!”

This, of course, is consent:

”Yes, me and my buddies we were behind all this – and we still are!”

I walk through life considering myself to be reasonably honest, and I do not expect anyone to ”take” me. But Avsan does, he says so himself:

”There are some who wish to take me and my comrades, but we have our staunch supporters.”

An odd kind of life.

I notice that I am approaching the legal side of this affair. When I am in a sad mood I say to myself that there is no legality whatsoever, of the old, honest kind. A court judges impartially, that should be the base.

In the Palme Affair there is little court justice. ”Stockholms tingsrätt” and ”Svea hovrätt” glanced at Christer Pettersson and eventually did not condemn him, but they could have done much more. Something definite.

When the accusation against Pettersson was placed before the first of these courts, it should have been easy for the presiding judge to establish that Roger Östlund, alleged main witness for the prosecution, never had entered the picture. He was supposed to have placed a telephone call to drug dealer Sigge Cedergren, but this call, according to police minutes, actually came from Roger C e d e r g r e n , who was Sigge´s younger brother. Police had listened in, but their protocol was doubly falsified, which could have been easily seen by police, attorneys and judge, if they had wanted to. But no one wanted to go to the bottom and thus get Christer Pettersson, once and for all, off the hook.

If so, the case would probably never have reached the higher level of jurisdiction, nor would then the National Attorney have applied to the Supreme Court for review of the Pettersson case, based on doubtful ”new evidence”. Review was denied. What happened, now that no review was granted? The conspirators have had to start afresh but without Christer Pettersson, who was never connected with the Palme murder. Never.

But this murder went to court just once, with Christer Pettersson. Police and at least ten attorneys-at-law, with wide conscience, always pretended to believe what their police offers told them; it is Pettersson.

Take the entire Avsan Affair, which was never addressed by a critical judge because it never reached one. Only these mild attorneys who chose to swallow chatterboxes like Hans Ölvebro, the police inspector in charge, and similar persons. The attorneys never distrusted their police colleagues, who in some way managed to get hold of Avsan for a light interview, in spite of their allegation that they never found him – the Avsan Affair is full of absurd contradictions.

My good friend and colleague Olle Alsén, who found Avsan (one of the most exciting stories connected with the Palme murder), had many recorded telephone calls with the police officer in charge, Hans Ölvebro or his next-in-command, Lars Jonsson, dutifully following in Ölvebro´s footsteps. It is notable, however, how openly Jonsson expresses himself in this dialogue, never before published:

Jonsson: Well, showing one picture, or two… We do not show people pictures until we have a situation where we have not been able to identify a culprit in another way, or where we are pretty sure that we have got our man. But since our present information is so vague, we must really be sure in advance where we stand…

/Jonsson is obviously unwilling to confront Avsan with the two young witnesses from Dekorima – naturally, since Jonsson knows that his man is Avsan!/

Alsén: But would it matter if no result were reached, why can´t you just try? I showed a photo of Avsan /at the Upplands-Väsby gym which Avsan used to visit/, and of course this was perhaps not the right thing to do in a criminal matter, but I never said that this had to do with the Palme murder. I showed the Avsan picture to seven persons. One thought it resembled while one was certain, this shouldnt be irrelevant.

Jonsson: People want to help, they think this could be him. Then you go back to him showing a new photo – the possibility of a sure identification has disappeared.

Alsén: Yes, but if this is the only way?

Jonsson: Yes but if…

Alsén: You do not believe the original story, is that it?

Jonsson: No… well… the two girls have perhaps been in the city, and they have experienced something, but there is something that does not tally.

Alsén: But you cannot really know until you know…

End of page, but the long conversations go on. Go on to show that neither Ölvebro nor Jonsson will have anything to do with these girls. They are just causing trouble, and mole-hills become mountains, like when we talk to an unwilling child. Then everything becomes so difficult.

This Jonsson interview is clear. Police could have heard Avsan on a regular basis, but that was not part of the pattern.

The background is frightening. Jonsson knows, during the conversation with Alsén, that Anti Avsan is Olof Palme´s murderer. Jonsson knows, because he was one of those who hired him…

Alsén handed over some of his conversations, on paper, to the police authorities and had them registered and thus entered among the official murder documents; if this goes also for the Jonsson conversation I do not know.

It hurts when I specify: Police inquirers, who hired Olof Palme´s murderer, refuse to confront the two girls with pictures of Avsan, let alon confront them with Avsan live! You cannot get deeper. The attorneys do not object, and Sweden´s Courts were never informed.

I have never really been contradicted, over the years, the 27 years. And on many many occasions, especially during these last weeks, I have come across ominous proof of blatant criminal activities on the part of the authorities, criminal activities directly linked to the assassination of a Prime Minister. I protest, but I am whisked away.

Left, faked digit ”5”,from the spurious Olof Palme ambulance journal.. Right, a properly printed digit ”5” – but the correct, original digit, which has now disappeared, was an ”8”!

The almost unbelievable incident of Olof Palme´s doubly faked patient´s hospital journal is still officially unsolved. I approached Premier Fredrik Reinfeldts ex-wife Filippa, head of Stockholm hospitals, and ”socialstyrelsen”, the State Board of Social Services, asking them to investigate.

Filippa Reinfeldt never really answered my question whether the Journal was faked. Instead she insisted, in her official answer, that her Stockholm Board had no means of knowing if the journal in question had been falsified, and she did not care. She had no responsibility, and if I were so anxious to be informed, I ought to apply to Police HQ, she or her people did not intend to. It was Police HQ who had , back in 1989, given me the spurious journal…

And my original question was left unanswered.

The State Social Board, on the other hand, reported that the Board did not have to go to Court with such an irrelevant matter. No one had suffere the Board said, hinting that Olof Palme was probably dead anyway, before arrival at Sabbatsberg Hospital.

An incredible statement, massive in its cynicism.

My questions were never answered, but I received answers. This is what happens, along the line. Police, attorneys, Government institutions give me answers, of a kind, but the answers rarely apply to my distinct questions. This does not seem to matter. Once I have had their few lines I should be happy, the matter has been handled and is dead.

In Kafka Land.

I read what I have just written. There is nothing I would like to change. I might add black trimmings, which would only strengthen my thesis: the Palme Story is an enormous black lie, supported to this day by all important Swedish powers. It is my hope that international search-light on national Swedish shortcomings will, in the end, the near end, cause truth to win.

Uppsala, Sweden, June 3, 2013. Sven Anér, journalist, author

Karlsrogatan 85 A, Uppsala, S-752 39, Sweden. 018-15 12 79.

My blog, where this text will also appear:

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com