Till SVT Kultur!

26.2.2014

Jag fick i går en vänlig påringning från SVT Kultur där en medverkan från min sida övervägdes men uppsköts. Däremot ringde mig en god vän ca 19.20 och berättade att jag förekommit i ett inslag – var det hos TV Kultur? Mycket tacksam om jag kunde få veta vad inslaget innehöll samt helst en utskrift av den aktuella texten! Tack på förhand!

Sedan jag tagit del av inledningen till SvD:s reportage sänder jag i dag ovanstående skivelse till bl a SvD.

Jag har blivit glatt överraskad av SVT Kulturs vänliga intresse för mitt arbete i denna svåra affär!

Engagerad hälsning och hopp om svar!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Gå in på min blogg, SVT Kultur!

26.2.2014.

SVT Kultur: I Palmeärendet, ett kort viktigt larm!

Gå in på min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

och följ, under 2014, ärendet ”Palmekommissionen 95-103” eller, med annan beteckning ”Rikskrim H 19149”, samma ärende.

Detta är, som SVT Kultur kommer att finna, ett oerhört ärende. Hela ursprungsdokumentet, en 6-sidig PM, ligger in extenso ute på bloggen.

Starta där, och ni är raskt inne i Palmegåtans innersta. Hela rättsstaten är informerad, men ingen har gjort något: regeringen, rikskrim, RÅ etc. Samtliga partiers riksdagskanslier, sex kommunstyrelseordförande, de sex största dagstidningarna. En av dessa ordförande har noterat mitt brev, utan kommentar, medan ingen av de över 25 övriga adressaterna har hört av sig. Ingenting pekar på att någon instans över huvud taget har brytt sig om att granska det dramatiska dokumentet, vilket alltså innebär att ingen utomstående i dag kan veta om sakinnehållet är korrekt eller inte.

SVT Kultur – jag gör så här, tipsar om min blogg, eftersom det är när vi själva går in i en dokumentation och själva forskar som det tunga intresset väcks och sakförhållanden kan korrekt dokumenteras!

Med vänligaste och angelägnaste hälsning – SVT Kultur är den första instans som någonsin har behandlat mig hyggligt, inte som någonting som katten envisas med att släpa in. Att jag aldrig någonsin blivit dementerad har hittills inte hjälpt, men jag hoppas alltså att SVT Kultur blir ett undantag!

Tungt engagerad i Sveriges tyngsta ärende,

Kollegial och vänlig hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Samarbete USA-FRA redan från 1954!

13.12.2013.

Det är mycket som är egendomligt i denna uppblossande FRA-affär. Reaktionen efter Uppdrag Gransknings dramatiska avslöjanden blev alls inte så skarp som kunnat förväntas. De officiella kommentarerna går närmast ut på att ”vi har kontrollorgan, och vi utgår från att reglerna följs” – detta är det standardiserade byråkratspråket.

Direkta påståenden – som nu från Uppdrag Granskning – bemöts med att ”så illa kan det inte vara, vi har allt under kontroll”. Mot denna teflonpolemik studsar alla angrepp till marken: skulle vi inte lita på myndigheterna?

Och vad har gjorts med de verkligt tunga anklagelserna från 1996, med innebörd att FRA sedan mycket lång tid tilbaka, antagligen, enligt UG, sedan 1954 (!), bedrivit ett samarbete inte på normal internationell nivå utan direktanpassat – och ack så hemligt! – mellan myndigheter på ömse sidor av Atlanten.

Eftersom jag säkert aldrig får mina frågor besvarade, så får jag både fråga och svara själv.

Vad jag ser framför mig är ett för båda parter mycket bekvämt och smidigt sätt att bedriva informationssamarbete, inklusive aggressiv specialspaning utan att gängse diplomatiska kanaler störs i någon större utsträckning. Hur mycket har den svenska ambassaden i Washington DC behövt veta om? Kanske ingenting alls. Och UD vid Gustav Adolfs torg, som i varje fall aldrig varit intresserat av att informera om denna närmast otroliga info-nisch?

Om jag då ser tilbaka. 1954 var UG:s årtal för den första kontakten NSA-FRA. Om uppgifterna im de båda generaldirektörernas inblandning i den Palmemordsanknutna sammansvärjningen från 1970- och 80-talen är ens tillnärmelsevis korrekta, så har det välsmorda samarbetet FRA-NSA funnis klart och parat att på 1980-talet träda i funktion med superhemlig toppdiplomati, med Olof Palme på dödslistan!

Nej stopp ett tag! Jag hänvisar till en tidigare statlig säkerhetsexperts uppgifter, hur vet jag att de är sanna? Det ligger i sakens natur att bevis är svårfunna, jag får gå till de kringliggande omständigheterna. Och den viktigaste och allvarligaste av dessa omständigheter är denna:

Den svenska regeringen och samtliga svenska myndigheter har gjort allt för att den aktuella säkerhetspromemorian döljs, låses in, nonchaleras, skrinläggs, och detta är förstås sensationellt. Går det att tänka sig en mera formellt uppseendeväckande PM än denna, där en statlig granskningskommission kring ett ouppklarat mord på landets statsminister till öågående plenarmöten fårutförlig muntlig och skriftlig information i ett politiskt toppärende?

Nej, knappast. Hur såtts det sekreta sigillet på en handling av det här slaget? Jo, allvarliga offentliga beskyllningar snedriktas mot den aktuella kommissionens ordförande, Sigvard Marjasin, varpå Marjasin sparkas från sitt ordförandeskap och, samtidigt, den aktuella promemorian försvinner ur hanteringen, ut till Riksarkivets bergrum och inte in i den uppsnyggade granskningskommissionens formella 1000-sidiga rapport!

Så ska en slipsten dras! Gör om en sittande kommission, och dölj därmed alla obehagliga papper! Jag påstår inte att promemorian varit oåtkomlig, men det har krävt en del arbete att hitta den i gammal överspelad byråkrati, och ingen mer än jag själv har ägnat PM ”Palmekommissionen 95-193” något som helst intresse. Inte 1995, inte 2013.

Jag kan erkänna att jag denna Luciamorgon vaknade, inte av några tunga fjät men av tung spänningshuvudvärk. Allt ville kännas så meningslöst, ingen bryr sig om mig – ja ni vet hur vi kan känna oss en grå morgon. Men jag sätter mig nu vid den trogna ordbehandlaren och berättar hur jag ser på problemet, som ju sannerligen inte bara är mitt utan är hela Sveriges spänningshuvudvärk. Min egen börjar släppa.

Jag har i dessa dagar ett än så länge ensidigt samarbete med Wilhelm Agrell, som jag alltid har uppskattat och som i dag går ut i media och än så länge är försiktig: ”det ser egendomligt ut, men jag kan inte säga hur ärendet kommer att stå sig inför domstol…”.

Jag har någon gång nämnt att ett nyhetsmedium i försiktiga ordalag sagt sig vara intresserat av mitt arbete i Palmeärendet, och när dysterheten sätter in brukar det kunna hjälpa att minnas detta än så länge mycket diskreta medium. Få se vad som händer.

Anti Avsans uttalande, så ofta citerat av mig:

Nä nä, vi har sån uppbackning att ni kan aldrig ta oss

klingar återigen.

Kanske har Avsan rätt. Kanske är uppbackningen, mot alla odds, så stark att Avsan och hans apostroferade kompisar inom MOP86, mordets kampförening, i dag är oåtkomliga. Men naturligtvis inte i längden oåtkomliga för skarp forskning, skarp lagföring. Om jag räknar rätt är det om drygt 42 år aom mordets nesliga dokument släpps fria för allmän insyn. Då blir det Elnas och Lyras och Felix jobb att granska och berätta för det nya Sverige om den skitiga värld som gammelfarfar tvangs att leva i.

Kommer någon att bry sig om vad de uträttar, barnbarnsbarnen?

Ja. Det tror jag. Sanning, skalpellvass sanning, skär med tung och stålblank kraft genom gammal murken ondska, gammal lögn, gammal dårskap. De avslöjande texterna kommer att läsas och begrundas, av 2050-talets människor, från 2050-talets super-app.

Sven Anér

Betr inköp av klipp ur Rapport-program

22.11.2013.

Juristerna SVT, 105 10 Stockholm.

Jag skriver beträffande inköp av ett Rapport-program från morgonen efter Olof Palmes död, 1.3.1986 kl 0400-0600. Jag bifogar en utskrift för vilken jag anlitat en skrivbyrå i Stockholm. Händelseförloppet i korthet:

Jag tog för ca en månad sedan en kontakt med SVT Försäljning, Sellgren, för att höra om jag kunde få det klipp ur en extra Rapportsändning kl ca 0130, om vilken jag fått ett tips från en person. På min förfrågan om kostnaden för ett dylikt programinslag svarade Sellgren ”2 000 kronor, och då gäller priset enbart visning i familjen”. Jag tackade ja, under den bestämda förutsättningen att det verkligen var ett mycket tidigt Rapport-inslag jag skulle få.

Sedan hände ingenting förrän efter min tredje skriftliga påminnelse, varefter Sellgren ringde och sade att klippet vore lokaliserat samt på väg till mig.

Då klippet anländer, som DVD, visar det sig avse text och bild enligt bifogad utskrift*, sålunda inte alls ett tidigt klipp, enligt mina ursprungliga informationer. Varför givetvis min skyldighet att betala förföll.

Därefter har inträffat, dels att jag per brev informerat Sellgren, dels, å andra sidan, att jag numera vid en genomspelning av ovanstående DVD funnit att även detta sena klipp vore användbart för min blogg,

www.svenanerpalmenytt.blogspot.com.

Jag ställer nu den konkreta frågan till SVT:s jurister:

Kan jag använda den erhållna dvdns text och bild, enligt bifogad utskrift, på min blogg? Vilken skulle kostnaden bli?

Kan jag alternativt använda enbart texten på bloggen? Kostnad?

Anledningen till att jag vänder mig direkt till SVT:s jurister är att Sellgrens begärda pris, 2 000 kronor för enbart ”familjevisning”, känns så oskäligt högt att jag bedömt ytterligare förhandling med Sellgren meningslös.

Tacksam för er snabba hjälp! Jag är självfallet angelägen att göra rätt för mig, och använder inte materialet förrän jag fått klart besked från SVT.

Mvh Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. 4.12.2013: Ännu inget svar från SVT:s jurister. SA.

*

Rapports extra nyhetssändning 19860301 06.00

Nyhetsuppläsare Ewonne Winbladh, Rapport:

Statsminister Olof Palme är död. Han mördades i centrala Stockholm en kvart över elva i går kväll. Olof Palme och hans maka Lisbet hade privat besökt biografen Grand och var på hemväg till fots, helt utan bevakning av säkerhetspolis. En man i 30-45 årsåldern sköt på nära håll två skott som träffade Olof Palme i bröstet. Statsministern fördes till Sabbatsbergs sjukhus där han avled strax efter framkomsten. Också Lisbet Palme skadades vid attentatet men är nu utom fara i sitt hem. Polisen har ännu inga spår efter mördaren. Motivet till mordet är okänt. Klockan halv ett bekräftade finansminister Kjell-Olof Feldt att statsminister Olof Palme är död.

Henrik Gårdstedt, Rapport:

Det var här i en gatukorsning mitt i centrala Stockholm som statsminister Olof Palme sköts ned. Gärningsmannen eller gärningsmännen flydde sedan bort in i gränden upp för trapporna. Det var ett fåtal vittnen till händelsen. Göran Berntsson kom till platsen strax efter attentatet:

Göran Berntsson, vittne:

Vi kröp ju under den här avspärrningen då för att komma ut på Sveavägen och så frågade oss ett par poliser vad vi gjorde där. Vi förklarade då att vi hade varit inne och käkat på Bohemia och de sa ingenting mer om det men det var ett par tjejer där också då, varav den ena tydligen hade varit med under hela, hade stått i närheten när det hade hänt och tydligen försökt få igång hjärtat på honom. Men det hade inte lyckats så bra.

Henrik Gårdstedt, Rapport:

I natt har polisen dragit samman alla tillgängliga resurser för att om möjligt få tag i gärningsmännen.

Bo Larsson, polisinspektör: Ja, just nu så söker vi då ifrån den här inre kärnan och sedan utåt runt så långt vi kan. Och vi går in då på alla kända adresser och kontrollerar då organisationer och annat i den mån vi kan.

Henrik Gårdstedt: Det är ett stort polispådrag.

Bo Larsson, polisinspektör: Ja, det är väl det största i alla fall det här året. Personalen är kvarstationerad eller kvarkommenderad och får väl jobba nu fram till man upplöser det från ledningen.

Henrik Gårdstedt, Rapport:

Statsminister Olof Palme och hans hustru fördes efter attentatet till Sabbatsbergs sjukhus mitt i centrala Stockholm. Dit anlände senare också anhöriga till statsministern. Regeringen med vice statsminister Ingvar Carlsson i spetsen samlades nu i natt i regeringskansliet i Rosenbad.

Ewonne Winbladh, Rapport:

Och regeringens krismöte pågår fortfarande. Vice statsministern Ingvar Carlsson har tagit över som regeringschef och från regeringshögkvarteret i Rosenbad säger han så här:

(Inslag från presskonferens)

Ingvar Carlsson: Efter mordet på Olof Palme har regeringen varit samlad under natten. Olof Palme lämnar efter sig ett stort tomrum i svensk politik. Det är omöjligt att nu sammanfatta vad han betytt för landet och för världen. Hans engagemang och hans djupa och äkta känsla för människor som har det svårt, som lider och som förtrycks har inspirerats så många och har skapat en känsla av stolthet hos breda grupper av vårt folk. Det fanns en stor värme hos Olof Palme. Hans insatser har betytt så oerhört mycket för det svenska välfärdssamhällets utveckling. Men vi minns också hans internationella engagemang och arbete. En generation svenskar erövrade tillsammans med Olof Palme och jag är övertygad om att hans exempel kommer att leva länge än, just därför att man övervann den internationella rättvisan tillsammans under Olof Palmes ledning. Att den person som mer än någon annan bekämpat våldet och verkat för freden, har mördats på ett så brutalt sätt, det upprör oss alla i djupet av våra hjärtan. Och vi har nu alla ett ansvar för att det slag som i natt har riktats, inte bara mot Olof Palme, mot hans familj, utan också mot Sverige som ett öppet samhälle inte ska utvecklas till mer brutalitet och mer hat. Under natten har många hört av sig och velat uttrycka sitt erkännande för Olof Palmes gärning. Jag vill särskilt nämna de vackra ord från de övriga partiledarna har uttryckt i denna svåra stund. Många av oss har i natt förlorat en omtyckt arbetskamrat, ett parti har förlorat en älskad ledare, vårt land har förlorat den man som varit landets statsminister under elva år. Vi har alla idag ett ansvar som jag är övertygad om att vi ska kunna bära tillsammans.

K-G Bergström: Kan du beskriva stämningen i regeringen?

Ingvar Carlsson: Vi är djupt sorgsna över det som har inträffat. Vi känner stor saknad. Och vi tänker särskilt på Lisbet Palme, på Olofs barn och hans anhöriga i övrigt.

K-G Bergström: Vad betyder hans bortgång för partiet och landet?

Ingvar Carlsson: Ja, det är en oerhörd förlust som jag inte ens kan beskriva i ord. En mycket stor förlust.

K-G Bergström: Vad vet ni om polisens spaningar?

Ingvar Carlsson: Ja, den frågan tycker jag att polisen ska besvara. Det är deras arbete och jag är övertygad om att de gör ett mycket bra arbete.

K-G Bergström: Vilka rent praktiska beslut återstår nu att fatta?

Ingvar Carlsson: Förlåt?

Okänd kvinnlig journalist: Vilka frågor har ni diskuterat under det här mötet under natten?

Ingvar Carlsson: Ja, vi har gått igenom de... den formella fortsättningen av regeringens arbete. Det är ju så att med anledning av statsministerns död så ska Riksdagens talman enligt regeringsformen entlediga övriga statsråd. Men därefter så kommer vi att fungera som expeditionsregering med fullständiga möjligheter att fatta de beslut som behövs, med undantag för att utlysa nyval.

(Inslaget från presskonferensen slut)

Ewonne Winbladh, Rapport:

Ingvar Carlsson som alltså nu är regeringschef. K-G Bergström intervjuade honom. Kung Carl Gustav avbröt efter dödsbudet sin skidsemester i Storlien och är nu på väg tillbaka till Stockholm med flyg. Polisen har ännu få uppgifter att gå efter när det gäller mördarens signalement. Det finns vittnesuppgifter som säger att det rör sig om en man mellan 30 och 45 år. Alla tillgängliga resurser har satts in över hela landet för att spana efter mördaren.

Sune Lindgren, Rapport:

Olof Palme och hans maka hade varit på biografen Grand igår kväll. De var på väg hem mot Gamla stan när mördaren avlossade skotten vid Sveavägen Tunnelgatan. Palme hade ingen livvakt med sig eftersom biobesöket var privat och på Palmes egen begäran hade Säpo dragit in livvakten. Hotbilden har aldrig varit sådan mot en svensk statsminister att det krävs närbevakning dygnet runt, till skillnad mot till exempel kungen har Palme kunnat röra sig ganska fritt emellanåt. Mördarens identitet är fortfarande okänd. Enligt tre samstämmiga vittnesmål var det en man i 30-45 årsåldern och ungefär 175 centimeter lång. Han hade mörka byxor och mörk täckjacka, möjligen… (inspelning slut 8:14 min)

Snart slår bräschen in i skammens mur!

21.11.2013. Jag var TV-producent en gång i världen, och jag ser i dag inget större, svartare scoop för världens TV-marknader än ”Den svenska statens mord på sin egen heder”.

För en TV-producent med mod och med fullt mandat kan inte finnas en komplettare produktion på programtablån än detta:

En världen över känd statsminister mördas av just de poliser som är satta att skydda honom.

En ledande kriminolog TV-avslöjar komplotten, men ingenting händer.

Statsministerns hustru, som lögnaktigt påstår sig vara skottskadad, överger sin döende, kanske döde, makes ambulans och flyttar över i en av poliskomplottens bilar.

Västtysk expertis narras att ge klartecken till kulor som aldrig fanns med vid mordplatsen.

Statsministerns patientjournal förfalskas för att den avsiktligt sinkade dödsfärden till Sabbatsbergs sjukhus ska framstå som mer aptitlig.

En äkta TV-reproduktion av sådan statligt sanktionerad ondska – när kommer den? Där också hela den mörka fonden målas upp med fräna penseldrag, där huvudpersoner och statister får schavottera?

Jag frågar mig: var finns hela min journalistkår? Alla de skickliga, kunniga, stridslystna? Allt vad de presterat sedan dödsskottet den sista kalla februarikvällen 1986 förbleknar inför den stora onda nyheten: Olof Palme undanröjd av sina egna!

Som kuslig krydda: mördaren är utpekad, i böcker och på blogg. Han svarar, hånfullt men närmast förvirrad: Ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss! Som om denna affär vore en barnets kurragömmalek, när den i själva verket är grymmaste allvar, grymmaste hot mot en stat som, så ofta och så länge, berömt sig av djupaste trohet mot alla gängse demokratiska spelregler.

Var finns den TV-producent, här hemma eller utanför svenska gränser, som vågar ge alla kulörer och valörer, alla dramats nyanser, all faktaspäckad information som skär som skalpell genom 27 års lögnarkiv, där ingenting förvaras som är samtidigt sant och relevant?

Var finns den journalistiska hedern, den som borde tvinga oss att aldrig svika i vår kamp mot en neslig värld? När kommer bräschen in i skammens mur?

Sven Anér

27 amerikanska, 1 engelskt, 0 tyskt, 0 franskt, 0 spanskt…

3.11.2013. Mitt utbud från ComHem är ingalunda det största, det tycks vara ett normalutbud. Jag satte mig i dag, denna söndag, ner och kontrollerade hur många program, av de utländska, som är amerikanska och hur många inte. Jag tog endast med de kanaler som just då låg i sändning. Resultatet blev ungefär det jag gissade:

27 amerikanska,1 engelskt (här kan det dock variera upp mot 3, beroende på veckodag/klockslag), inga tyska, franska eller spanska…

Jag frågar mig beträffande anledningen. Eller anledningarna, det finns förstås flera. Jag har inte ringt runt och hört mig för; jag har inte varit säker på att få sanningsenliga svar. Men jag tillåter mig gissa:

Nr 1: De amerikanska (de flesta B- eller C-produktioner) programmen är oftast tämligen ålderstigna. De har sedan länge spelat in sina produktionskostnader och kan gärna reas ut till svenska tittare.

Nr 2: Dessa USA- filmer får kanske, dolt eller öppet, ett säljunderstöd från någon del av den amerikanska administrationen, varigenom de känns extra lockande för svenskplacering. Tanken bakom är givetvis förhoppning om USA-PR.

Nr 3: Att övriga länder med stor filmproduktion inte finns representerade (ta Indien, Japan m fl) beror förmodligen på en blandning av högre försäljningspris kombinerat med förmodat lägre acceptans hos en svensk publik.

Resultatet blir i dag en bedövande massiv övervikt för en kusligt glättad amerikansk B- och C-produktion, antagligen billig för säljande distributörer, men alls inte billig för den betalande svenska kanalabonnenten.

Är USA-PR garanterad? I dag? Det tror jag inte, inte bland oss ComHem-abonnenter, som sliter ut våra fjärrstyrare i jakten på guldkorn. Faran, från t ex president Obamas synpunkt, är att resultatet blir det motsatta, leda vid mediokert Hollywood. Det finns ju självfallet en god amerikansk filmproduktion, men den får vi knappast se skymta.

Är det någon mening med att klaga? Kanske inte. Filmplaceringen för svenska tittare är djupt anonym. Vi skymtar knappast någon vänligt sovrande hand inom det utlandsstyrda ComHem, än mindre inom det sammantagna kanalutbudet i Sverige.

Jag har någon gång försökt ringa ComHem men bara hamnat hos en förprogrammerad telefonsvarare som ber mig berätta, ut i cyberrymden, om det är nästa Brynäsmatch jag vill se i Pay per view. Det är det inte. Jag får ingen mänsklig kontakt och tröttnar, sitter där igen i min blåa soffa med hundörade produktioner som jag inte vill se.

Jag får in några sportproduktioner, det är sant, men inte alls enligt ett rimligt urval.

”Du kan göra annat än att se på dum TV”, säger Lena, och jag kan inte säga emot.

Söker jag en världens TV-direktör? Nej, egentligen motsatsen. Jag söker väl snarare världens egna programväljare, med den tittande allmänheten som skapar beslutsunderlaget. Inte ComHem och de andra kanalbolagen, med money money, och enbart money, i blicken.

Sven Anér

Leif GW Persson – varför försvarar du bara alla poliser? Varför gick du aldrig in i mordet? Eller gjorde du det?

23.10.2013.

Till förre chefskriminologen vid rikspolisstyrelsen Leif GW Persson.

Jag har skrivit till dig ett antal gånger, men av någon anledning svarar du inte. Nu vill jag att du svarar på detta brev.

Jag har i dag sett igenom en diskett med 23 minuters samtal mellan dig och mig, lett av TVs Jan Jingryd (var det i Göteborg vi satt?), Denna diskett ligger i dag ute på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

så att du själv kan se och bilda dig ett omdöme. Mitt omdöme blir i dag det här:

Du är mycket angelägen att försvara varenda åtgärd som kan ha vidtagits av någon i polisledningen eller av någon enstaka polisman, ute på fältet eller i sambandscentral, och du är påfallande angelägen att vid flera tillfällen under samtalet betona att mordet på Olof Palme onekligen inte är uppklarat. Framför allt är ditt buskap att poliserna – du nämner knappast åklagarna - har gjort ett bländande jobb.

Skulle det, någon gång, tyckas ha begåtts ett fel i sammanhanget, så är dessa dels obetydliga, dels bevis för att allt gått korrekt till, eftersom total felfrihet i hanteringen verkar misstänkt.

Med någon chargering skulle jag kunna säga att svart blir vitt, eftersom poliser är människor. Ungefär så verkar du vilja tänka.

Men din diagnos gör mig orolig. Var skulle gränsen gå mellan naturliga och oundvikliga fel å ena sidan och olämpliga och oundvikliga fel å den andra – jag har svårt att uttrycka mig eftersom jag inte förstår tankemodellen.

Och jag går ett steg längre. Lite längre. Du satt, då mordet begicks nere vid Dekorima, som sakkunnig vid justitiedepartementet, onekligen med huvudsysslan kriminolog, och 1991 blev du professor vid polishögskiolan, med kriminologi som disciplin.

Vad gjorde du då, som sakkunnig i bl a kriminologi vid justitiedepartementet? Blev du skakad? Blev du lockad att omedelbart som expert kasta dig in i ärendet? Det kan jag inte se – och naturligtvis hade det inte varit självskrivet att en kriminolog direkt skulle gå in i problemlösning på fältet; jag är medveten om att kriminologi omfattar även andra sysslor.

Men ändå. Varför blev din till synes viktigaste insats att vid två tillfällen berätta för din fåkunnige kombattant Sven Anér (TV Forum, 1988, och TV3, 1995) att jag fått allting i samband med detta mord om bakfoten samt att jag borde inse att jag skulle låta fackfolket sköta sitt, prickfria poliser, vilka endast i undantagsfall begår några missfall och i så fall närmast för att låta dessa fåtaliga undantag bekräfta regeln, den regel som säger att ett eller annat fel enbart är verklighetsnära och ingenting att bråka om.

Men jag är inte med dig riktigt, GW. Jag förstår inte ditt fokus, som det alltid ska heta i dag. Varför lägger du, som hög och betrodd departementstjänsteman medan det smäller vid Dekorima, ned ett så noggrant arbete på att skriva äreminnen över spanande poliser som misslyckats? Det kan knappast ligga i linje med ditt over all-uppdrag. Eller hur?

Varför, och detta är min tunga fråga, varför i fridens namn gick du inte in i själva mordet, själva mordgåtan, och gjorde en analys, med din skarpa professionella blick som verktyg; ja, jag är inte alls ironisk.

Jag tror att en Leif GW med engagemang och gålust skulle ha haft den kanske allra största svenska chansen att presentera en lösning, kanske en allroundlösning, med alla de små gåtorna hoppusslade till ett enda stort klartecken, inte till det EWKs svarta frågetecken som pryder Palmemordet: Affären Anti Avsan

Du är den envise terriern, sagt definitivt som beröm. Om du från första början hade tagit dig an Palmemordet så hade du arbetade med både överblick och detaljkontroll och framför allt med det omdöme som varit oundgängligt: vad är stort, vad är litet, vad hände egentligen?

Men du gick aldrig ut på gator och torg med någon kampanj mot det onda, svarta mordet. Du nöjde dig, med någon överdrift, med att nypa till framför allt undertecknad som inte ville vara underdånig, och ur den clashen har hittills bara kommit arrogans gentemot fortsatta misstankar, aldrig sinande misstankar. Spretande misstankar.

Då säger jag så här; naturligtvis har jag inga bevis i din kriminologiska eller kriminalistiska mening (den senaste termen Krusells älsklingsord). Men det skulle högeligen förvåna mig att du inte bara suttit på din kammare och krattat manegen för gråmelerade poliser. Du har, med din läggning, din bakgrund, din kalla det skapelselust, inte kunnat låta bli att sätta en lapp i maskin – som vi sa på Haldatiden – och låta tankarna redan på första bladet spela kring nya, bisarra idéer: Vem mördade Olof Palme?

Eller hade du den gången, vid den fiktiva Halda, redan ett mycket klar koncept framför dig på näthinnan: så här kan det ha gått till? Och därifrån är det, som du förstår, inte ett särskilt långt steg till att du hade haft egna, personliga aningar kring mordets bakgrund och utförande, kring de våldsamt oprofessionella spaningsturerna, kring ett slarvigt arrangerat kaos.

Kunde du sitta vid din Halda och se dylik dilettantism utan att ingripa? Och om du inte kunde eller ville ingripa, berodde detta i så fall på att du kände dig alldeles för nära kopplad? Äreminnen över poliser kunde du bygga utan risk, men du har hittills inte gärna kunnat gå fram med klar uppvisad förhandsvetskap, klar underhandsvetskap – har du haft sådana informationer som kan ha lockat dig att fixa och dona och använda ditt obestridliga kriminalistiska kunnande?

Jag är medveten om att det bränns, men jag vill gärna ha klara svar. En parallell: om en stor bro rasar och folk dör går inte institutionschefen i byggteknik på KTH ut och berömmer broingenjörer och brojobbare för att de har arbetat så duktigt. Byggtekniksprofessorn tar reda på vad som faktiskt hände, utser syndabockar. Eventuellt sig själv.

Men du, som i det aktuella fallet sitter på motsvarande stol, bestämmer dig raskt för att det som gjordes, med mikroskopiska undantag, vore perfekt utfört. Ingen skugga.

För två år sen och för ett år sen viskade du vid två tillfällen i den tjänstvilliga SVT att poliser fanns med i mordbilden. Visste du inte det 1988, Leif? Och 1995? Har du ett bra svar? Eller blev du smygande verbalinspirerad genomde många åren?

Det har under 27 år slagit mig hur f e l allting varit. I smått och i stort, i tanke, omdöme. Framför allt omdöme, över huvud taget.

Ska jag summera. Var mordet på Olof Palme din möjligen perifera tankesyssla redan före Dekorima? Jag har dig på näthinnan denna TV- kväll 1988: snygg och proper och med ett etablerat överdirektörsleende, färdig att göra mos av enklare journalister i branschen. Du talade till synes övertygat i ett grått ärende – menade du verkligen allt du sa? Kom det från ditt hjärta? Var du 1988 så bedövande okunnig om allt som sammanhängde med det faktiska mordet att du den gången inte såg ett enda faktiskt sammanhang? För att 2011 plötsligt påstå dig veta? Har du under de många åren befunnit dig i krigarens lovliga ärende att såra och döda?

Såra och döda för att inte minsta droppe sanning finge sippra ut?

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Denna skrivelse kommer att läggas ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

sedan jag fått ditt svar, alternativt efter tio dagar om jag inte fått något svar.

Ljög Leif GW vartenda ord i TV 1988?

23.10.2013
Jag sitter skakad denna oktoberdag 2013, sedan jag sett vårt gamla samtal, Leif GW Perssons och mitt, från 1988, sedan min förmodligen revolutionerande första bok i Palmeärendet, Polisspåret, utkom.

Jag ska förklara. Leif GW Persson, den gången absolut inte mumlande utan klar i rösten som en ung polisaspirant, avfärdar under filmens 23 minuter – ja, se och här själva - varje minsta antydan till misstanke mot den pågående och tämligen nystartade polisutredningen. Han anlägger en ton av förmyndare gentemot denne obotligt opolisiäre Sven Anér som tar sig friheten att skriva om ting som han inte är utbildad för, och han utnyttjar varje tänkbart litet fel i polisresonemangen som stöd för, inte att någonting pekar fel utan i stället pekar rätt: det är just underligheter och tveksamheter som i en riktig förundersökning vittnar om att allt gått korrekt till: alltför elegant korrekt är anmärkningsvärt. Och hör sen, Sven Anér!

Jag tar mig för pannan. Dels inför GW:s attityd att säga att det är just fel som blir rätt, dels, och inte minst av hans absoluta, i varje fall framförda, övertygelse att polisspåret är från första avtrycket påhittat, framfört och drivet, möjligen på jäkelskap, av denne sorglige Sven Anér.

Den positionen vore egendomlig över huvud taget, mot bakgrund av den polisundersökning som förevarit. Den blir, i dagens läge groteskt ohållbar när GW numera friskt och frejdigt går ut med det säkra påståendet att mordet framför allt begåtts inom kretsen av poliser!

Då hade jag väl rätt då, GW? Ring och be om ursäkt! GW ringer inte, han svarar mig aldrig, och han jämför aldrig den unge, rätt elegant klädde, GW med dagens mumlande polisspårsproselyt. Först tycka vitt och sen tycka svart, det är ungefär så polisrapportering kan gå till: rapporter läggs ovanpå varandra, syntes och kontinuitet saknas.

Rikspolisstyrelsens så småningom chefskriminolog framstår, med denna film i blickfånget, som direkt lögnare. För han har aldrig talat om, mellan 1997 och 2013, vid vilken tidpunkt fjällen föll från hans ögon: ”Heureka! Det var hela tiden ett polisspår!”

Det rör sig om en intellektuell oredlighet som är hisnande. GW har numera i katastrofrubriker i Expressen meddelat att han avser att lämna TV. Hans kvinnliga medarbetare tycker att detta är tråkigt. Det tycker inte jag. GW har gjort precis nog som suddare i spåren efter mordet på en statsminister. Ett grymt, solkigt mord.

Se nu filmen och dra dina egna slutsatser! http://www.youtube.com/watch?v=icxVRgZNFzw

Jag önskar en TV-sekvens från mordnatten.

20.10.2013. Till Sveriges Television, bildbeställningen.

Jag beställer nedanstående bildsekvens:

Under mordnatten den 28 februari 1986 såg en trovärdig uppgiftslämnare på sin TV i bostaden, i en extra Rapportsändning, hur Ingvar Carlsson kom ut från Rosenbad och vid en improviserad presskonferens redovisade sina intryck av denna kväll då Olof Palme just mördats.

Enligt uppgiftslämnaren har den aktuella bildsekvensen visats endast då, i direktsändning, och sålunda aldrig kommit att sändas i repris.

Jag önskar alltså denna sekvens, inspelad på dvd. Bilägg räkning! Uppstår någon tveksamhet ber jag SVT ringa mig. Jag uppskattar omedelbar handläggning.

Kollegial hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Detta är vårt Sverige nere i dyn

23.5.2013. Till Kalla Fakta!

Jag skakas när jag hanterar detta ärende. Jag påtalar för socialstyrelsen att Olof Palmes patientjournal förfalskades, men det struntar denna styrelse i. Jag påtalar att ambulansen var avsiktligt 3 minuter försenad, från Dekorima till Sabbatsberg.

Det bryr sig socialstyrelsen inte det minsta om.

Styrelsen säger, omtolkad till vardagsspråk:

Det gjorde inte det bittersta att ambulansen med Palme blev lite försenad, för han var ändå död innan han kom fram till Sabb. Ingenting att gnälla om, Sven Anér. Ärendet avskrivs.

Djupare i cyniskt människoförakt går inte att komma.

Slå larm, Kalla Fakta! Begär fram hela ärendet från socialstyrelsen!

Han var ju redan död – fast inte dödförklarad; nej, nej, men visst var han död…

Mordet på Olof Palme har förändrat människor. Förändrat socialstyrelsens jurister från normala tjänstemän till Stasi-folk. Till 30-tals-folk.

Oroade och engagerade hälsningar,

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Dokumentation. Begär även fram alla handlingar i ärendet från socialstyrelsen.

Händelser, personer, indicier och bevis i Palmeärendet

12.3.2013.

Listan är självfallet inte komplett, Men gör så här: printa ut och markera, i någorlunda bokstavsordning, mellan raderna vad du saknar. Här och där har jag tagit ut svängarna, men det bjuder jag på. Mycket kommer du att känna igen, en hel del kommer att vara nytt. Välkommen! SA.

Aftonbladet, förnekar koppling till Ulf Karlssons Lisbeth-bilder från Sabbatsberg

Aftonbladet i dag, appell om intensifierad utredning. ja. vi får se…

Ahlenius, Inga-Britt, har inte dragit tillbaka sin syn på Christer Pettersson ärendet

Alexandra, restaurang, aldrig helt utredd

Almblad, Jörgen, åklagare, falska uttalanden om bl a det centrala vittnet Ulla

Ambulanserna 91 och 951, se Dekorima

Anstrin, Bo, en av de 15 nisstänkta landsförrädarna

Avsan, Anti, är Olof Palmes mördare:

Avsan aldrig hörd annat än upplysningsvis

Avsan aldrig konfronterad med Ankki eller Anneli

Ankki fåt se sex fotografier, inget föreställande Avsan

Avsan talat på finska i walkie-takie

Avsan burit vapen vid Dekorima

Avsan aldrig eftersökt på Östling/Grundbergs kontor

Avsan fått avsevärda, ej identifierade studiebidrag till jur kand

Arvidsson, Per, FMV, identifierar påstådda Dekorimakulor mm

Axberger, Hans-Gunnar, i dag JO, har aldrig släppt Christer P som skyldig

Baseball-ligan, där Avsan var framstående medlem

Bergenstrand. Klas, bl a RÅ, förföljde Christer P med resningsansökan till HD

Berggren, Nils-Olof, juristkomm, slog förgäves larm om påhittade Lisbeth-skottet

Bildt, Carl, regeringschef, utrikesminister, aldrig särskilt intresserad av Palmeärendet

Blidberg, Agneta, Palmeansvarig åt RÅ kring millennieskiftet, föga aktiv

Bodström, Thomas, passiv som justitieminister

Borgnäs, Lars, ledande Palmebevakare, med ytterligare ett steg hade gåtan öppnats

Bundeskriminalamt, se Bundesmaterialprüfungsanstalt

Bundesmaterialprüfungsanstalt, Wiesbaden, narrad i kappärendet

Carlsson, Bernt, central i gåtan, dog vid Lockerbie

Carlsson, Ebbe, god vän och nära knuten till mordets Hans Holmér

Carlsson, Ingvar, aldrig hörd i botten som nära Dekorima-anknuten

”Classe” Björklund, rättrådig polis, avslöjade hela Ulla-affären

Dagens Nyheter, stor tidning som aldrig grävt djupt i Palmeärendet

Dalsgaard, Christian, central mordnatten kring Avsans flykt

Dekorima, den stora oredan. Ambulanser, hemgjorda klockslag, Lisbeth Palme...

Djurfeldt, Claes, outredd polis uppe på åsen

DN-fotografen Åke Malmström, illa behandlat huvudvittne; bilradio ”statsmin skjuten”

Edenman, Ragnar, politiker med mörkblått förflutet som ledde kommission

Enerström, Alf, Palmeförföljare, klent förhörd

Engström, Stig, ”Skandiamannen”, klent förhörd

Engström, Pia, avgörande viktigt Grandvittne, välter ensam hela Christer P-affären

Ericsson, Lars-Eric, mycket tyst och blek efterträdare till Sigvard Marjasin

Expressen, bland de aktivaste vid förföljandet av Christer P

”Fantombilden” tillkom för att snärja den helt oskyldige Christer P

Feldt, Kjell-Olof, en av de få i toppen som varit skeptiska till Christer P-spåret

Fischer, Tomas, med outredda bevekelsegrunder till Holmér-hjälp

FOA (i dag FOI), FRA, Palmekoppling aldrig utredd i botten

Grand, biografen, huvudvittnet mot Christer P kom först efter mordet till Grand

Granskningskommissionen, vidhåller fram till 1999 (och efter!) Christer P:s skuld

Grundberg, Ingvar – hos G på Regeringsgatan upphör alla spår efter den flyende Avsan

Guillou, Jan, nästan helt tyst i Palmeärendet, smågläfser mot ”privatspanare”

Gärningsmannaprofilen, GPS, bisarrt, meningslöst inslag i Gr-kommissionen

Göteborgs-Posten publicerade 2.3.86 avgörande Lisbeth-bild, men har sedan varit tyst

HD, högsta domstolen, beröms för avfärdande av RÅ:s resningsansökan mot Chr P

Heimer, Ingvar, mördad i kampen för klarhet i Palmeärendet

Holmberg, Erik, hovrättslagman: ”Säpo-analys om Palmemordet måste utredas”

Holmér Hans, länspolismästare, inblandad före, under och efter, i Palmemordet

Industriförbund, Sveriges, centrum för de 15 misstänkta landsförrädarna: Vinge

Vittnet ”Inga” avslöjade mordförberedelser i Gamla stan, blev ej trodd

Vittnet ”Ingrid” avslöjade mordförberedelser i City, blev ej trodd

”Inuti labyrinten”, avgörande viktig Palmebok av Kari och Pertti Poutiainen

Irvell, Arne, chef för Stockholms mordkommission, fick inte utreda Palmemordet

Jeppsson, Lars, vittne, såg gärningsmannen försvinna in genom Grundbergs port

Journalistförbundet, Svenska, mycket tyst i Sveriges största mediafråga

Juristkommissionen, oväntat skeptisk, misstror Lisbeth Palmes påskjutning

Jutterström, Christina, chefred DN, höll Holmér om ryggen i anmärkningsvärd kampanj

KU: ”Warmland och Carlsson hade talats vid…”

Kammarrätten i Stockholm, limmad vid lagboken, såg inte helheten

”Kanalen”, ljudradion, ett salt innan den tappade sin sälta

Kanger, Tomas, skicklig författare i Palmeärendet

Karlsson, Alf, spindel i Säpos nät, en av de 15 misstänkta

Koci, Hans, följde inga mordrutiner i polisens sambandscentral

Kohut, Annette, gåtfull inne på Skandia

Kramm, ”österrikarn”, Holmérs falska spår

LAC, länsalarmeringscentralen, arbetade inte trovärdigt

Lambertz, Göran, justitiekansler, hovrättsråd, på väg att se sanningar

Lange, Wincent, chefstekniker: ”Det var inte de här kulorna…”

Leijon, Anna-Greta, en bisarr aktris från sin taburett

Lidbom, Carl, hann aldrig bli ordentligt förhörd av ovilliga förhörare

Lindencrona, Alvar, i outredda ”Stay Behind”

Liljeros, Arne, Christer P:s försvarsadvokat, klarade inte av Lisbeth Palme

Lindström Tommy, avskedad rikskrimchef samt en av de 15, mullvad hos Holmér mm

Lingärde, avslöjade de 15, förträngd av kommissioner, död ung

Ljunggren, Lars, en av de 15

Lundin Alf, ljög ett långt vittnesmål, avslöjad, ändå lite grann trodd

Machnow, död i polislokal, bildar mörk fond till Avsans mord på Olof Palme

Marjasin, Sigvard, ordf Palmekomm 1994-96, offer för justitiemord? Visste för mycket?

Mellin, Lena, orädd AB-journalist men tam i Palmeärendet

Miekkalina, Harri, användbart vittne för rikskrim och RÅ

Minell, Olle, författare, i tidig attack mot Anti Avsan, Minell och jag de enda

Morath, Axel, chefsåklagare, en av de många åklagare som blundade

”Mordet på Olof Palme”, tyska NDR- och WDR-program för TV resp radio, sänds än

Mårtensson, Gun-Britt, i grkommissionen, såg aldrig bortom utanverken

”Mörkläggning”, Gunnar Walls båda böcker som tillfälligt (?) öppnade en dammlucka

Nilzén, Åke, dermatolog, professor, ”baddade” Lisbeth P:s axel, fann ingen skottskada

Nilson Ulf, världsreporter Expresssen, var på ett ABF-möte – vart tog du vägen?

Nylén, Lars, en gång rikskrimchef i Tommy L:s spår, men vände bara blad

Näss PG, hög byråchef vid Säpo, handgången och lydig man åt vännen Holmér

Nässén, Thure, fixade och riggade Christer P, mot bättre vetande

Obduktionsprotokoll, Olof P:s och Christer P:s. aldrig offentliggjorda

Olovlig kårverksamhet har baseballpoliserna aldrig bedrivit…

Ormstad, Kari, obducent, kåserade om sin obduktion av Olof Palme

Oxen, nattklubb, fick hållas öppen, för märklig hållhake på besökare

Palme, Claës, bekräftade för Sven Anér att hans svägerska Lisbeth ej påsköts

Palme, Lisbeth, ledde Olof till döden vid Dekorima

Palme, sönerna, har aldrig berättat öppet

Parisambassaden, svenska, en Dekorimafilial

Parlamentarikerkommission under mörkblå fana, rev aldrig i

Persson, Göran, statsminister, bland de tysta

Pettersson, Christer, vållade en våg av medvetet falska anklagelser

Pistolskytteförbundet, Svenska, betalade glatt ut stöd till ”försvarsskytteförening”

”Polisspåret”, term skapad nästan samtidigt i Olle Minells och Sven Anérs böcker

Poutiainen, Kari och Pertti, skarpa författare av ”Inuti Labyrinten”

RÅ, totalt desavouerad instans sedan HD förgäves approcherats

Regeringen, ja , har det stora övergripande ansvaret

Rikskrim, engagerad på fel sida men kanske byter i år, 2013?

Rikspolisstyrelsen, d:o?

Röst, Åke, sekretessansvarig krkom i Palmeutredningen, vet allt, men är ej hörd

SKL, det statliga kriminallaboratoriet, lyder statens order, ingen annans

SVT, njaa, inte så mycket härifrån. Ingen Janne J

Sabbatsbergs sjukhus, blev ilsket surrande bikupa efter en statsministers död

Sandberg Bo, en av Ahlenius båda ”specialrevisorer” som i praktiken förseglade mordet

Scandic Hotel i Borlänge, en annan falskt och ilsket surrande bikupa, till Holmérs värn

Schuback, Bengt, amiral, marinchef, en av de 15 misstänkta

Sjödin, Nicke, färdledare längs polisspåret

Skarp, Kerstin, har i Polisspåret endast slagit back

Socialdemokraterna – nej, knappast deras bord. Varför inte, kan jag tycka

Stay Behind – vargen utklädd till får??

Stenholm, Olle, gav ett första larm om Lingärde, men förtydligade aldrig bakgrunden

Stenström, Carin, viktig pressröst

Stockholms försvarsskytteförening – med Avsan och Östling - början till högmålsbrott?

Stockholmspolisen, sidsteppad från första sekund

Striptease med efterföljare, lysande TV men klent genomslag

Sundgren Per-Erik, gick med machete genom de falska mordspåren

Ståhlberg, Knut, ett fan från Oxelösund; gav mig en tjuga som jag ramat in

Svea hovrätt, friade Christer P men fick aldrig ta tag i Avsan

Säkerhetspolisen, Säpo, segt inblandad med herrar som Vinge, Alf Karlsson och PG Näss

Svensson, KG, hederlig åklagare som tyvärr tog sin hatt och gick

Södermalmspolisen, på plats med Söderpiketen på Norr, jaha?

Söderström Gösta, poliskommissarie, en ikon i röran, som aldrig svek

Söderström, Henry, son till G, skicklig, flitig och välstrukturerad Palmeskribent

TV 3, herostratiskt ryktbar kanal, högtalare för poliser, inte för polisspår

Talmannen, helt ointresserad av vad en moderat rådman tagit sig för

”33-åringen”, falska beskyllningar från mordets forntid

UD, har inte velat smutsa tassarna

USA, nämns ofta. Men med små bokstäver

WACL antikommunistiska världsförbundet, d:o.

Walkie-talkies, otaliga kring Dekorima. Ledda av Christer P? Knappast, väl?

Wall, Gunnar, skapade sensation, som nämnts, med ”Mörkläggning”.

Wallenberg, Peter. En av de 15 misstänkta, aldrig hörd.

Warmland, Sten, upplevde Ingvar Carlsson på nära håll

Sven Anér mindes.

Öppet brev till Inga-Britt Ahlenius, varför förträngde du 15 misstänkta landsförrädare?

5.3.2013. Inga-Britt Ahlenius, Kvarnvägen 41, Danderyd. Framträder i kväll, 5.3.2013 kl 20.00 i TV 2, ”Min sanning.”

Inga-Britt Ahlenius är alltså hyperaktuell i dag, och den svenska allmänheten hade kunnat önska sig att hon sökt sanningen även i Palmeärendet, i stället för den beskedliga tystnaden. Inga-Britt Ahlenius hade från 1995, ja, ända från 1993, möjligheten att avslöja de 15 misstänkta landsförrädare som konspirerade mot Olof Palmes liv, men där höll hon tyst. Håller tyst i ärendet än i dag – eller kommer något i TV i kväll?

F k: krkom Dag Andersson, rikskrim, justitieministern samt Ekot.

Jag går tillbaka till de gamla dokumenten, de som behandlar Ulf Lingärdes promemorior om bland andra de 15 ”landsförrädarna” och de som ordagrant återger den s k hörningen inför vad som då, under Marjasin, hette Palmekommissionen.

Jag försöker datera, vilket inte är helt lätt. Hörningen av Ulf Lingärde är ju klart daterad till den 14 juni 1995, och en ordagrann utskrift kunde av mig publiceras i nr 11 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt för år 1997.

Men saker hade, som du vet, hänt långt innan. En första version av Lingärdes promemoria, som alltså delvis behandlar samma frågor som togs upp vid hörningen, finns redan den 30 mars 1993 registrerad och diarieförd under beteckningen Ai. 318-93 i rikskriminalpolisens arkiv, medan en något omredigerad och på väsentliga punkter kompletterad version lämnades in till Palmekommissionen, som ”Palmekommissionen, ink 1995-05-02 – Dnr 95-103”. Vilka lämnade in Lingärdes båda promemorior, dessa promemorior som skulle ha skakat den svenska rättsstaten om rejäl publicitet hade följt?

Jag komprimerar en kronologi:

1993.03.30 Lingärde slår det första stora larmet, via registreringen hos rikskrim av den första versionen av sin PM Ai. 318-93. Datum då promemorian författades är okänt, möjligen redan under 1992. Vid detta tillfälle var, som du vet, den första kommissionen, Palmekommissionen under Marjasin, ännu inte tillsatt. Detta skedde först 1994, då Marjasin av regeringen under hösten 1994 utsågs till ordförande, medan övriga ledamöter, bland andra du, inte utsågs förrän vid jultid 1994.

Jag frågar dig nu idag: När fick du kännedom om att det existerade en osannolikt dramatisk och innehållsdiger rapport rörande 15 påstådda landsförrädare, anonymiserade under beteckningarna F1, F2 etc men klart möjliga att avhemligas?

”De i samhället högt uppsatta personerna, F1, F4, F7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet…”

När fick du kännedom? När slog du larm, om någonsin? Har du någon gång, under dina tider i de båda kommissionerna, Palme- resp gransknings-, ångrat din praktiskt taget totala tystnad? Eller fick du ingenting veta?

1995.05.02. Lingärde-rapport nr 2 anländer till Palmekommissionen/Marjasin. Det framgår inte helt klart av dokumentationen, men av allt att döma är ”hörningen” av Lingärde inför Palmekommissionen orsakad av att rapport nr 2 har lämnats in.

1995.06.14. Hörningen arrangeras, utskriften hemligstämplas. Du har deltagit vid hörningssammanträdet med Palmekommissionen, men dina inpass är korta, ute i periferin. Det klart anmärkningsvärda är att kommissionsledamöterna, som är närvarande in pleno, inte verkar att ha tagit del av promemorian från den 5 maj. Alltså 39 dagar tidigare. Kan du svara, Inga-Britt Ahlenius?

Fick du någonsin se Lingärderapporten nr 1? Duplicerades dessa sex sidor åt medlemmarna? Om den hade duplicerats i maj borde ju ledamöterna, väl pålästa, ha suttit med denna pm i sina händer under hörningen och ställt frågor i anslutning till Lingärde ytterligt dramatiska text, mot vilken vad som framkom vid hörningen känns klart ointressant. När fick du se Lingärdes andra PM? Och när fick du se Lingärdes första PM?

1997.17.11. Hörningstexten släpps av Palmekommissionen, som numera heter granskningskommissionen under Ericsson och med dig som övervintrande kommissionsledamot. Jag måste få fråga: har du i denna andra vända fått se Lingärdes andra PM? Jag har aldrig fått någon registrerad kopia från granskningskommissionens sekretariat, endast den som Marjasin stämplade in. Har inte Axberger, nu promoverad från enbart ledamot av kommissionen till ledamot och huvudsekreterare och förmodligen mer eller mindre allenabestämmande, tagit fram någon enda av Lingärdes promemorior?

Vad har hänt, Inga Britt Ahlenius? Har Axberger dolt allt som rört sig i centrum för denna mörka affär?

Inte en rad står, som du vet, att läsa i den nära tusensidiga granskningsrapporten från sommaren 1999, inte en rad om15 misstänkta landsförrädare, inte en rad om att några av dessa skulle ha tagits in till förhör. När granskningskommissionen, efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen presenterar sig den heta sommaren 1999, är minsta landsförrädarbrus dolt och skyddat från insyn av garanterat ljuddämpande svarta dok. Finns ens Marjasins hörning nämnd? Jag hittar inte en rad, men säg till mig om jag har missat något.

Du sitter, Inga-Britt Ahlenius, i över fem långa år och tröskar denna gråmelerade materia, och när du kommer till en osannolikt dramatisk promemoria om misstänkt landsförräderi i syfte att röja sittande regeringschef ur vägen, så bryter du aldrig av mot den femåriga lunken, inte minsta pip av alarm.

Ännu i dag har ingenting av detta material nått utanför mitt PALME-nytt, en gång i världen, eller utanför min blogg i dag. Det här jobbet var ju skräddarsytt för dig, topprevisor med mandat att revidera allt dig behagar? Ändå sitter du som en försynt liten mus och inte ens piper.

Fick du inte protestera? Såg du aldrig promemoriorna?

Som du förstår, Inga-Britt, är det av yttersta vikt att du snarast redovisar vad du minns från den långa tid du var de båda kommissionernas högt betrodda ledamot. Den ende som egentligen rört detta otroliga ärende är jag själv, och jag har inte kunnat göra ett komplett jobb. För ett sådant fordras ett par studiedagar hos riksarkivet på Kungsholmen i Stockholm, dit all kommissionsmaterial numera är transporterat.

En sådan noggrann undersökning, gjord av myndighetspersoner, t ex av dig själv, skulle kunna rensa den sällsynt unkna luften. Men det fordras god arkivkunskap.

Jag märker, när jag läser igenom min text, att det varit svårt att skriva den helt klara och förklarande texten, eftersom mitt grundmaterial är så ofullständigt, Vad som bl a nu måste göras är en jämförande studie av de båda Lingärde-promemoriorna, vilka givetvis till en början bör datoriseras; otroligt att detta aldrig skett i statlig regi. Min egen datorisering är inte komplett.

Frågorna virvlar. Hur har den svenska rikskriminalpolisen den 30 mars 1993, medan lagföringen av Christer Pettersson pågår som bäst, i lugn och ro, och utan att slå minsta larm, kunnat formellt och officiellt registrera och diarieföra detta skakande dokument Ai. 318-93 samt lyfta in det i en av de klassiska orangeröda pärmarna?

Det handlar ju om tjänstefel så att det ryker om det. Tjänstefel även från din egen sida? Du hade givetvis under de över fem långa åren både undersökningsplikt och sanningsplikt och redovisningsplikt (i den rapport som du själv skrev, tillsammans med dina kommissionskamrater).

Men uppenbarligen har ditt arbete tillgått som det gör inom de flesta kommissioner, dvs ett lydigt lyssnande till en i praktiken enväldig huvudsekreterare, i ditt fall Hans-Gunnar Axberger, vilken sedan han totalt och aktivt nonchalerat ett landsförrädarärende avancerat till justitieombudsman, att döma över levande och döda.

Bestäm dig nu för att verkligen agera, att rädda vad som räddas kan! Jag ser på mitt bord på den inledande delen av din kommissionsrapport, där du rimligen är ansvarig för varje ord. Jag ser flygbilden över Dekorima. Jag läser den långa rubriken

GRANSKNINGSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE i anledning av Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme.

Och jag ser tillbaka på de fem långa åren av totalt meningslös utredningsaktivitet. Tänk om kommissionen i stället, genast i starten, hade gått igenom polismaterialet kursivt och redan efter någon vecka hade träffat på dokumentet om de 15 landsförrädarna!

Kommissionsordförande Ericsson hade då, omedelbart i början av år 1995, kunnat gå till sin justitieminister och rapporterat: Vi behövs inte längre, Vi har hittat ingången till hela gåtan. Låt polis snabbutreda!

I stället gnetar kommissionen efter de fem åren fram en nära tusensidig rapport, som bl a innehåller ovidkommande nonsens om ”utredningen avseende Christer P” (128 sidor) och ”Gärningsmannaprofilen” (110 sidor) samt den avslutande förlösande slutklämmen du fick till:

”Misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts.”

Är det så en slipsten ska dras, Inga-Britt Ahlenius?

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

5.3.2013. Formellt torde en ordförande ha samma ansvar som sina medkommissionärer, medan, i det aktuella fallet, huvudsekreterarna kanske kan sägas ha haft ett annorlunda formulerat ansvar. Men självfallet ska ett kommissionsarbete bedrivas med full och omedelbar öppenhet, vid varje tillfälle. Så har inte skett, vare sig under Marjasin eller Ericsson.

Hur kan jag säga och veta det? Jo, så fort ett ärende inkommer till och registreras hos en kommission ska ledamöterna informeras. De sitter där med uppgift att bevaka vad som har hänt och som händer nu; en självklarhet.

Men, fortfarande i det aktuella fallet: när Lingärdes promemoria nr 2 inkommer, som nr 103 under 1995, så borde hela den dåvarande Palmekommissionen omedelbart ha snabbinkallats, kompletta kopior av handlingen iordningställts och ärendet med de 15 misstänkta landsförrädarna ha granskats av samtliga ledamöter med stor akribi.

Ingenting av detta händer. Ingenting pekar säkert på att ens ordförande Sigvard Marjasin blev informerad, allting tyder på att ledamöterna inte blev informerade. Huvudsekreterare Per Kjellson har rimligtvis varit den som stämplat handlingen som inkommen, men sedan? Har han vänt sig till Marjasin? Talat med ledamöterna? Det vet vi inte.

Året efter, 1996, förpuppas Marjasins Palmekommission och allt material lagras så att den efterföljande Ericsson/Axberger-kommissionen ska kunna ta del av vad föregångarna sysslat med. Den nya granskningskommission understryker dock, tämligen sötsurt, att vissa förhör som gjorts kanske kan genomläsas, men i övrigt är det en helt ny kommission som tillträtt, från scratch.

Har Axberger läst Lingärdes promemoria nr 2, om möjligt ännu mer dramatisk än PM 1, som polisen fick 1993?? Har han larmat sina ledamotskolleger (Axberger är alltså numera både ledamot och, verkar det, tämligen enväldig huvudsekreterare)? Har han i så fall t ex informerat den administrativt så insatta Inga-Britt Ahlenius? Eller är Ahlenius överhoppad en andra gång?

Jag ser framför mig en brandkårskommission i förfall. Har det aldrig slagit enskilda ledamöter att de alltid kunnat kontrollera kommissionens diarium, alltid öppet? Är det en sekretesstyrning som råder, från de båda huvudsekreterarnas sida? Väntades ledamöterna - det gäller båda kommissionerna – bara sitta snällt och doppa sin skorpa och inte ställa irriterande frågor om landsförrädare och annat krafs? Jag tycker mig se en sjuk fars.

Jag har här sålunda vänt mig mot kommissionernas totala overksamhet i fallet med de båda promemoriorna. Men overksamheten fortsätter ju fram till i dag. Ett ansvar har hela tiden, fram till i dag under Beatrice Ask, justitiedepartementet haft. Det var detta departement som tillsatte, 1994 resp 1996, och det är tillsättande departement som har så att säga rektorsansvaret för att kommissionsarbetet löper klanderfritt, vare sig det gäller sammanträdes- och bevakningsrutiner eller traktamentsersättningar.

Ju mer jag försöker kontrollera detta vindlande ärende, desto mer blir jag övertygad om att petningen av Marjasin var dubbelbottnat motiverad. Hade Marjasin kommit något farligt på spåren? Måste han därför bort?

Det skylldes på dyr representation (inte minst jag själv fanns med i den hanteringen), men den efterföljande domstolsprocessen friade ju Marjasin? Jo, men med reducerad auktoritet har han inte haft mycket att sätta emot.

Och i förlängningen? Desto mer auktoritet till Hans-Gunnar Axberger i två hattar: ledamotens och huvudsekreterarens? Total auktoritet?

Något känns fel. Ledamöter och sekreterare ska visserligen samarbeta, men en sekreterare ska självfallet arbeta på annat sätt då han sitter med den ena eller andra hatten på huvudet. En sekreterare ska strikt följa alla regler och förordningar, medan en ordförande kan ta sig vissa friheter och spela över hela fältet. Finns prejudikat om liknande dubbeljobb?

En sekreterare har sitt ansvar inför ordförande och ledamöter, men här fick Axberger ett ansvar inför sig själv som sekreterare och ett annat ansvar inför sig själv som ledamot – nej, det känns fel. Herbert Tingsten skriver i sina memoarer om sin tid som utskottssekreterare i riksdagen; han markerar den barrikad som fanns mellan ledamöter och sekreterare, dom och jag.

Axberger har aldrig velat gå ut och efteråt kommentera sitt fögderi. Kanske förklarligt. Och han påstod sig hela tiden ha trott på den domstolsfriade Christer Pettersson som ensam gärningsman.

Vilken hatt han än bar var han till skada, grov skada, för de båda kommissioner han fick bemanna.

Till sist: varför bråka? Det går inte att utreda – jag är inte så säker på det. Fram med alla de dubbla kommissionshandlingarna från deras bombsäkra förvar under Kungsklippan, försök följa vad framför allt sekreterarna Kjellsson och Axberger har gjort – och inte gjort. Det rör sig om ett viktigt skede i svensk samhällshistoria.

Ett explosivt skede, där tändhatten ständigt är nära att detonera. Detonerar den nu? SA.

PPS: Frågorna upphör inte att komma:

Det var bråttom då granskningskommissionens rapport skulle presenteras för en snabbinsatt presskonferens sommaren 1999. En blixtupplaga trycktes, vilken i stort sett oförändrad blev slutversionen.

Men hann alla ledamöter verkligen läsa och kommentera? Läsa från ett manus som hade gått att ändra? Eller har ledamöterna, utan föregående noggrann läsning, gett Axberger carte blanche i en ödesfråga? Har det gått alldeles för gesvint till?

Jag frågar inte i luften. Under Kungsklippan bör finnas sekretariatnoteringar rörande vilka ledamöter som fått läsa vilka avsnitt samt bevis för att de verkligen säger sig ha läst. Korrigeringar ledamöter kan ha gjort måste gå att rekonstruera.

Justitiedepartementet har, vilket jag kontrollerat, i princip nöjt sig med att ta emot den tusensidiga rapporten med tack för jobbet.

Det finns ingen officiell notering i Rosenbad om att någon från departementet över huvud taget läst rapporten.

Olle Alsén och jag läste den och häpnade.

SA.

”Mutbrott, det som är pliktstridigt…”

26.2.2013.

Likalydande skrivelser till RÅ och rikskriminalpolisen.

Undertecknad Sven Anér anmodar mina adressater att snarast och noggrant utreda huruvida förre chefskriminologen, professorn Leif GW Persson, enligt här nedan lämnad sakbeskrivning, gjort sig skyldig till

tagande av muta, jämlikt brottsbalken 20:3. Jag ifrågasätter även bestickning, jämlikt BrB 17:7.

Jag ger först sakbeskrivningen, vilken även läggs ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet,blogspot,com:

Guld och gröna skogar – Leif GW:s mantra?

26.2.2013 kl 14.

Jag tittar ut genom mitt arbetsrumsfönster och ser en grå molntapp segla bort. Det är den sista resten av den svenska rättsstatens anständighet och anseende som försvinner.

Leif GW Persson, professor rimligen med en professors heder, har på nytt, möjligen för sista gången, sålt ut sin namnteckning för guld och gröna skogar, genom att för dagens Expressen fundera kring den förfinade teknik som hade kunnat avslöja Olof Palmes mördare, om den funnits att tillgå år 1986.

Är detta så farligt? Ja, det är oerhört, avgörande farligt. Därför att GW därmed vill slå fast, en gång för alla, att Olof Palme mördades av en ensam, fristående gärningsman. Kanske inte Christer Pettersson, men…

Hur kan jag säga det? Jo, så här:

Om denne professor Persson i stället hade hållit fast vid sina uttalanden i TV samma årsdagar 2011 och 2012:

”Mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”,

så hade Persson ju inte samtidigt kunnat bolla med prat om ny teknik. Den som vet var mördaren står att hämta sätter sig ju inte ner och drar krångliga jämförelser mellan gammal och ny kriminalteknik utan hämtar hem mördaren för snabb och opartisk lagföring. Sedan är ju gärningsmannen gripen, eftersom rättsstaten visste precis var den skulle leta.

Alla Perssons reflexioner kring kameror och DNA är ju irrelevanta och har kommit till enbart för att GW ska kunna sitta och säga, i Expressen och antagligen i TV nu på tisdagskvällen (jag får bli hans spökröst):

”Det blev så fel i förfjol och i fjol, naturligtvis var det inte poliser, naturligtvis var det en ensam gärningsman…”

Men det helt korrekta beskedet om poliser som gärningsmän fick försvinna när rättsstatens tjänare klappade på Perssons dörr och bönade och bad:

”Du kan väl gå ut lite försiktigt, va? Ta bort det där med poliser…”

Och Persson har lytt och fått rejält tack uppifrån.

Den svenska rättsstatens sista rest av anseende och anständighet har försvunnit, tillsammans med tacket till Persson.

Fanns något kvar av dessa båda honnörsord? Ja, kanske en aning. Rättsstaten kunde i alla fall gå omkring och inbilla sig att det rört sig om ensam gärningsman. Men när osannolikt tydliga spår rensas undan på rättsstatens eget initiativ och rättsstaten därefter ju vet att den i praktiken tvingar en till för några månader sedan högt stabsplacerad ämbetsman inom rikspolisstyrelsen att ändra ett tidigare i princip korrekt besked till ett svammel som står granne med lögnen, då blir ”anständighet” och ”anseende” till sjuka skämt.

Med på köpet rinner ut i avloppet svensk nyhetsjournalistik, till klirret av slantar, många slantar.

Jag ser tillbaka på mina år på 1940-talet, som, först, oerfaren nattreporter på Dagens Nyheter. Oerfaren, ja, okunnig, säkert ibland, men sannerligen inte jonglerande med sanningar, i en manege som krattats åt oss, inte av sittande regering utan av chefredaktörer och redaktionschefer med egen, oväldig beslutanderätt, eget ansvar.

Jag fick en gång, av redaktionschefen Sten Hedman, 25 kronor i ovikta sedlar som gratifikation för mitt journalistiska jobb i samband med ett av dåtidens mord.

Pengar som inte tyngde mitt samvete.

Så långt min sakframställning, tagen från min blogg. Mot bakgrund härav anhåller jag sålunda att mina adressater snarast måtte utreda huruvida Leif GW Persson, genom tagande av muta, denna dag förmåtts att avstå från att vidhålla sitt i SVT i februari 2011 och i februari 2012 demonstrativt och, den första gången sensationellt, utan reservationer gjorda påstående att statsminister

Olof Palme mördats inom en konspiration av poliser, militärer och sälerhetspersoner.

Lagen säger att muta kan tas emot av ”arbetstagare”, och NE konstaterar i senaste upplaga att, sedan 1978, muta kan tas även av privat arbetstagare. Jag undersöker då. Åren 2011 och 2012 var Persson ostridigt arbetstagare i offentlig tjänst, rikspolisstyrelsen. I dag, då jag alltså ifrågasätter tagande av muta, är Persson pensionerad från RPS men utför omfattande tjänster åt olika uppdragsgivare, bl a åt SVT och åt tidningen Expressen.

För SVT har han under lång tid arbetat med bl a reportageserien ”Veckans mord”, i många avsnitt, samt med fiction-serien ”En pilgrims färd”, till vilken han sålt och för vars räkning han inledningsvis bearbetat TV-produktionens (-”avsnitt”) konception.

I ”Veckans mord-”serien har han i dag låtit sända samt deltagit i ett avsnitt där, enligt förutskickat material, endast mordet på Olof Palme skulle avhandlas, ”med ett nytt grepp”, sades det.

Jag hävdar att Persson i dag innehar en anställningsliknande position i förhållande till SvT och Expressen, även till Aftonbladet enligt nedan.

Men i detta senaste avsnitt har Persson demonstrativt frångått sina tidigare fastslagna misstankar mot framför allt poliser, för att i stället (se sakframställningen) huvudsakligen ägna sig åt kriminalteknik. Tittarna, inklusive jag själv, har givetvis fått intrycket att poliser inte längre misstänks av Persson.

Nå, spelar hans åsikter åt ena eller andra hållet resp vid olika tidpunkter någon större roll?

Ja, menar jag mycket bestämt, och det är därför jag inlämnar denna begäran om en utredning. Persson har nämligen, med acceleration under de senaste åren, erbjudits och skaffat sig en plattform för framförandet av sina åsikter som lett till att hans synpunkter och åsikter och påståenden för stora grupper av den svenska allmänheten framstår som välgrundade och sanna, officiella och närmast sakrosankta. Någon debatt värd namnet medger Persson sällan, sedan han på 1990-talet som ”opartisk” ordförande och RPS-anställd ledde en TV 3 debatt och därvid hävdade att han vore opartisk. Hela hans framtoning visade dock att han helt avfärdade det ”polisspår” som skulle vara föremål för debatten.

Persson har som synes oscillerat. 1990-talet entusiastisk motståndare till varje tanke på ett polisspår, 2011 och 2012 lika entusiastisk anhängare av detta polisspår, för att i dag ha placerat polisspåret att glömmas ad acta.

Om jag vågar examinera Perssons tankar så verkar det ju som om han, efter sin inledande polisspårsdrive fram till 2011, har kommit på andra (enligt min egen mening korrekta) tankar, för att nu ha svängt till ett slags ingenmansland.

Det är denna sista omsvängning, dagens omsvängning, som jag anser kan utgöra grunden för ett mutbrott.

Vilka pengar – eller möjligen andra förmåner – det handlar om kan jag förstås inte säkert veta, än mindre precisera.

Men Persson har, i flera mediauttalanden, oförblommerat berättat om sina mycket stora inkomster och om sina kolleger nämnt att ”jag tjänar betydligt mer än vad de gör”.

Ett mutbrott bedöms inte efter beloppsstorlek, i varje fall inte efter beloppen enbart. Dessutom kan i Perssons fall behöva avgöras om belopp erhållna från Expressen och SVT, enligt ovan, samt inte minst från Aftonbladet, vars redaktion under långa perioder tycks ha använt Persson som tidningens eget mantra eller skyltdocka. Jag vågar gissa att Persson tagit rejält betalt för varje dylikt bildframträdande.

Nå, Perssons ensak? Det är detta jag önskar få utrett. I varje mutaffär torde den undersökte vilja hävda att erhållna penningbelopp utgör ersättning för arbete. I fallet Persson tillkommer hans anställning, till för några månader sedan, som en komplicerande faktor. Om Persson, medan han arbetade som tjänsteman hos RPS och samtidigt förordade polisspåret, försäkrade sig om separata tillstånd för varje biinkomst kommer saken möjligen i ett annat läge.

Jag understryker slutligen att professor Leif GW Perssons position inför den svenska allmänheten har varit grundmurad. Den svenska allmänheten har trott honom, i vått och torrt.

Grundfrågan: har tagande av muta varit förutsättningen för Perssons saltomortal denna dag, den 26 februari, från ett direkt utpekande av personer ur den polismakt som är satt att försvara sittande regeringschefs liv, till – ja, till vad då? Till ingenting, som saken tycks framstå denna kväll.

Ett mutbrott tillkommer inte utan bestickning. Självfallet anmodar jag mina adressater att även utreda möjliga bestickare, kanske placerade inom rättsstatens högre regioner.

Jag önskar omedelbart besked, från båda mina adressater, rörande dnr och handläggare samt myndigheternas första kommentarer.

Sven Anér, journalistisk utredare av RÅ:s och rikskriminalpolisens handläggning av detta ärende sedan hösten 1986. Jag noterar att jag under denna tid aldrig, från dessa båda myndigheter, någonsin mottagit en enda samtidigt korrekt och relevant information. Nu önskar jag bättring.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.