Sverige svindlades av ett svindlande mord!



Valborgsmässoafton, 30.4.2014.
Mord är ovanliga händelser. Av den egna rättsstaten arrangerade mord blir extremt ovanliga. Lagar stämmer inte. Lagar förutsätter att mord begås av samvetslösa representanter för allmänheten, inte av samvetslösa representanter för den rättsstat som symboliserar det nationella samvetet. Allas vårt grundläggande samvete.
Jag slår upp ”riksåklagaren” i min vackert bundna Nationalencyklopedi. Om ett par generationer binds inte längre några nationalencyklopedier. Redan i dag finns de, ljudlösa och utan att ta stor plats i en bröstficka.
”Vill du ha en snygg atlas över hela Europa, så här ser den ut?”
”Tack, farfar, men behöver jag en karta tar jag fram min Samsung…”
Annan värld.. Brave New World.
Förändras allt? Förändras vår allmänna syn på rätt och rätttvisa, heder och hedersamhet och vanlig enkel hederlighet?
Jag får ibland frågan, och jag kan ställa den till mig själv:
Om viljan funnits att lösa Palmemordet, hur länge skulle det ha dröjt? Jag ser då ett normalt samhälle framför mig, inte ett nedkladdat av omoral. Ett mord händer. Det ska utredas av skickligt folk, av därtill skickat folk. Hur länge skulle det ha dröjt, inte nödvändigtvis tills gärningsmannen gripits, men tills alla kunnat se, tills den hederliga rättsstaten, inte minst, inte kunnat undgå att se att detta mord varit arrangerat på någon hög nivå?
Hypoteser? Jo, men det är kanske inte så svårt att ge hypoteserna ett stöd. Kunde ett avslöjande ha kommit mycket tidigt? Samma nattt, den mörka kalla natten till en vinterlördag?
Inte omöjligt. Säg att ett hederligt, kanske ganska högt polisbefäl, framåt lördagsmorgonen den 1 mars 1986 hade satt sig ner och försökt skaffa sig en överblick över nattens kommenderingar – vad hade han hittat? Jo, bland annat och kanske först och främst:
”Varför kom Stockholmspolisens Södermalmspiket? Varför kom den på ett mycket tidigt stadium till åsen, till trakterna av Dekorima?”
Bra fråga. Södermalmspiketen hade sitt jobb förlagt till Södermalm och Söderort, inte till City, som hade eget folk. Kommenderades Södermalmspiketen till City, för Palmemordet? Nej, någon sådan notering finns inte. Kunde piketbefälhavaren, i allmän iver, ha bestämt sig för att lämna sitt Söder och köra till Cty på eget bevåg? Kanske tänkbart. Men inte belagt. Ingenting går att bevisa första natten, kanske, men det ser underligt ut och bör nog undersökas… Kan min tänkte polis ha sagt sig…
Andra händelser har inte tett sig omedelbart intressanta, men de har blivit det efter någon tid. Sedermera huvudvittnet i Christer Pettersson-affären (och därmed i hela Palmeärendet) Roger Östlund visas och bevisas redan efter några dagar ha kommit till biografen Grand tidigast kl 23.30, alltså efter mordet nere vid Dekorima. Enligt polisens egna fem vittnen. Men saken får inte relevans förrän när förundersökningsledningen strax före jul 1988 på sina magnifika pappersbuntar påstår att Östlund kom till biografen Grand kl 23.10, såg gamle polaren Christer Pettersson långt före mordet, blev huvudvittne, enda vittne som sett Christer före mordet…
Fast inte – klockslaget var ju fel, den nedgångne Roger försvann ur bilden? Eller? Nej då, Roger försvann inte alls. Varken polis eller åklagare gjorde någon som helst affär av att Rogers tider kanske inte riktigt stämde, det kan ha kört ihop sig någonstans. Ingen utreder, mer än några envisa journalister, egentligen bara en enda journalist, som slog att larm som inte nådde ända fram.
Åtalet mot Christer Pettersson höll i Stockholms tingsrätt. Och när Svea hovrätt så småningom fick detta i alla avseenden solkiga ärende på sitt bord ute på Riddarholmen beviljades visserligen Christer Pettersson resning, men det hölls tyst, märkligt tyst, om de rena falskklockade lögnerna kring Roger och hans biobesök, och den svenska allmänheten fick nog aldrig klart för sig hur pass omfattande och beklämmande hela Roger-affären varit. Och i vems händer den hela tiden legat.
Om Christer Petterssons försvar hade haft mer av gnista och gålust hade, inför Svea hovrätt, hela det skrämmande ynkliga statliga arrangemanget kunnat avslöjas för denna svenska allmänhet redan vid mitten av 1990-talet, för nästan 20 år sedan.
Men något sådant avslöjande kom aldrig. Har aldrig kommit. Vad då, Christer Pettersson, har det sagts. vissa åtal ogillas i olika instanser, inget märkvärdigt med det. Ibland kommer folk undan…
Situationen är förstås otäck. Varför har alla jurister varit så tysta? Varför är de fortfarande tysta? Varför vågar de inte svära i kyrkan?
Olof Palme föll offer för ett heltäckande arrangemang. Han kunde inte undkomma, men hans mördare kunde. Just denna Valborgsmässoafton med alla mina Uppsalaminnen, blekgula som studentmössan på någon gammal hylla – just nu går jag och väntar på det stora officiella avslöjandet. Hur kunde en hel rättsstat nonchalera en säkerhetsexperts tättskrivna 6-sidiga dokument, där det i klartext och på klarspråk omtalas att
i dagens Palme-grupp, eller rättare sagt på befattningen som Ölvebros närmaste chef, sitter fortfarande en mullvad, Tommy Lindström (F 15). Jag har talat om för Ölvebro vem det är, men han kan inte göra så mycket åt det. Däremot har Ölvebro mycket väl begripit att något är sjukt på polissidan. Han har tillsatt en mycket diskret grupp som utreder ”desinformation om polisens inblandning” –
en otrolig text, lämnad åt sitt öde, läst av en till åren kommen journalist, kommenterad av ingen. Lite blarr om Hasse Ölvebro och gamle Tommy, jo, det kan man väl tänka sig, men inte värt att ta upp! Låt Palmesaken ligga där den ligger, Sven Anér ska inte tro att han hjälper någon med att rota…
Enbart kring de svarta små raderna ovan kunde en avhandling skrivas, om hur en handplockad och handgången kriminalkommissarie försöker hålla ett öga på en annan handplockad och handgången kriminalare, en polisöverintendent rent av – det är en rättsstat det! Och alla medier tiger.
Under resans gång, avslutar säkerhetsexperten Ulf Lingärde sin skakande promemoria, har jag informerat Ölvebro personligen om alla detaljer av polisiärt intresse –
som så mycket annat: oerhört! Bevis för att polisens högste utredare i Palmeärendet ständigt varit uppdaterad kring varje detalj i denna härva, om varje skrämmande bit av den svenska rättsstatens mordpussel.
Jag satt här om dagen, medan spänningshuvudvärken vägrade att helt ge med sig, och plötsligt kände jag ett uns av eufori: är det klart nu? Går skredet att hejda? Men kanske är det alldeles för tidigt för eufori…
Just nu kommer Lena in med ett brev (post på Valborgsmässoafton? Jaha) från krkom Hans Melander, den ene av Palmeutredningens båda höjdare. Melander skriver att han sänder mig en kopia av Ai. 318-93 – jaha?
Jo, jag granskar: Melander har uppenbarligen hittat Lingärdes originaldokument, tydligen redan i originalet försett med Olle Alséns påteckningar, vilket förundrar. Nu tycks det i vart fall stå klart att rikskriminalpolisen innehaft detta original, inklusive påteckningar, sedan den 30 mars 1993. Den 31 mars 1993 kunde rikskriminalpolisen ha slagit det stora ekande larmet så att det hörts över gator och torg. Men inte en viskning hördes. Eufori? Ja, om medier vaknar. TT, t ex? Ja, varför inte?
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.  018-15 12 79.

Till Förundersökningsledaren i Palme-ärendet,



28.4.2014.
Till Förundersökningsledaren i Palme-ärendet,
Vice RÅ Kerstin Skarp:
Nr 1: Jag närsluter skrivelse till Utrikespolitiska Institutets ledning;
Nr 2: Jag begär Kerstin Skarps besked, huruvida någon enda av de informationer jag lämnar i skrivelsen, är på minsta sätt felaktig;
Nr 3: Jag begär en redogörelse, skriven av Kerstin Skarp, där hela bakgrunden till Ulf Lingärdes promemorior (i varierande versioner), sedd från RÅ:s horisont, återges. Med början år 1993 (ev redan 1992), fram till idag; jag önskar veta vilken beröring Kerstin Skarp haft med detta dramatiska men av allt att döma så nonchalerade ärende.
Nr 4: En sådan redogörelse är oerhört viktig, inte specifikt för mig men för hela den svenska allmänheten, som onekligen med rätta skulle kunna ställa denna fråga: Varför slog inte förundersökningsledningen larm i samma stund som den nåddes av beskedet om Lingärdes PM? RÅ:s sysslande med saken hade i så fall kunnat förkortas med ett stort antal år, och hela Palmegåtan kunnat lösas.
Nr 5: Det förhållandet att originalversionen av Ai. 318-93, som Kerstin Skarp numera bör ha inhämtat, varit försvunnen från rikskriminalpolisen sedan 1993 och i dag av mig hos rikskrim ersatts med en kopia som har påteckningar gjorda av Olle Alsén, väcker undran. Avser Kerstin Skarp att utreda? Tänker ni fortsätta forska efter originallarmet från Ulf Lingärde? Vad kan ha hänt? Rör det sig om ett avsiktligt försvinnande? Av vad som rimligen kan betecknas som hela Palmeärendets viktigaste dokument? Eftersom jag genom min assistans åt rikskriminalpolisen är direkt involverad, anser jag mig ha all rätt att erhålla komplett information. Rörande bl a: när såg Kerstin Skarp första gången Ai. 318-93? När 95-103?
Eller har Kerstin Skarp aldrig sett någon av versionerna? Svara, jämte besked om dnr för denna skrivelse, namn på handläggare (om annan än Skarp) samt begärt besked om hela bakgrunden.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Bil: skrivelse till Utrikespolitiska Institutet.
JAG ÖNSKAR OMEDELBAR OCH NOGGRANN HANDLÄGGNING!

Vart tog forskningen vägen i Palmeärendet och dess undervegetation? Kommissioner följde falska stigar.



27.4.2014.  Till Utrikespolitiska Institutet
LEDNINGEN.
Jag närsluter inledningsvis min uppsats ”Det mörka Palmemordet vid vägs ände”, och ber Institutet läsa, med engagemang och akribi. Här finns det centrala av basinformationen kring svenskt 80-tal beskrivet men sannerligen inte färdigutrett, inte utforskat i minsta mörk detalj.
Jag ber Institutet tämligen snart berätta för mig om grundtexten, promemorian om de 15:s konspiration mot sittande statsminister, Ai. 318-93, över huvud taget varit känd för Institutet och om den underkastats någon form av vetenskaplig forskning.
Det finns två motpoler: För det första den officiella, den stadfästa, Granskningskommissionsrapporten från 1999, där mördaren klassas som ”ensam gärningsman”, ensam på fältet, gärna identisk med den av Svea Hovrätt släppte och av Högsta domstolen aldrig behandlade Christer Pettersson.
Det är dagens justitie ombudsman, Hans-Gunnar Axberger, vilken - i sin egenskap av ledamot av de båda kommissionerna och huvudsekreterare i den andra! - vid sidan av de båda efter varandra följande ordförandena såg till att strålkastaren hela tiden var riktad mot en diffus grupp av ensamma vinddrivna personer, bland vilka Christer Pettersson under hela tiden hade Axbergers förkärlek: ”bevisen har successivt stärkts”. Medan sanningen kan ha legat åt det helt andra hållet, nämligen bort mot Ulf Lingärdes sannerligen inte vinddrivna 15 herrar i en klubb innehållande namn som en f d säkerhetschef, en toppkapitalist, två FRA.chefer på den edsvurna medlemslistan.
Den vinddrivne eller de höga herrarna? Axberger avgick formellt med segern – i varje fall lyckades han hålla varje viskning om de 15 utanför protokollen, öppna eller hemliga.
Axberger torde ha varit den förste som fick ta över Lingärdes heta dokument, som drygt två år tidigare, och dessutom i Lingärdes originalskick, Ai. 318-93, deponerades hos rikskriminalpolisen; som synes av min dossier tappade kriminalpolisen detta Lingärdes original, vilket under åren 1993-2014 torde ha utgjort enda i myndighets-Sverige tillgängliga ex! Vilket jag nu postat till den ansvariga rikskriminalpolisen, försett med mängder av Olle Alséns påteckningar. Ett helt orört Lingärdeoriginal varkar inte längre existera.
Krångligt? Ja. Läs en gång till.
Men Lingärdes PM fick inte komma fram! Sedan den i maj 1995 ”anonymt” upplämnats till Marjasins registrator, har promemorian, som ”Palmekommissionen 95-103”, under 1996, helt omskriven och försedd med omfattande korrigeringar, fått utgöra underlag för en s k ”hörning” inför Sigvard Marjasins strax utrotade Palmekommission.
Men, och detta är mycket anmärkningsvärt; vad som avhandlades under hörningen 1996 var inte Lindgärdes sensationella PM från 1995, utan några synpunkter från ett senare datum på allmänna statliga säkerhetsfrågor. Vid hörningen ställs ingen fråga om de 15 på Lingärdes brännheta ursprungliga sex sidor, inga frågor ens från den Inga-Britt Ahlenius, som genom åren fick framstå som den alerta och rättrådiga valkyrian i den här striden.
Krångligt? Ja. Läs en gång till.
Har ledamöterna fått se eller ens höra talas om andrahandsversionen från 1995 av denna ödesdigra PM? Den från 1993 har de säkerligen inte sett, den var nog bortsprungen redan då. En huvudsekreterare styr en känslig kommission med järnhand. Granskningskommissionens slutrapport blev aldrig granskad av beställaren, departementschefen, vilket känns symptomatiskt. Kommissionsrapporter läggs på breda hyllor.
Det framgår alldeles tydligt, för en noggrann och opartisk undersökare, att Axbergers uppdrag, naturligtvis aldrig utsagt, varit att hålla alla känsliga misstankar borta från kommissionsbordet, i synnerhet sådana misstankar som direkt snuddade vid namngivna poliser eller 15 väl skyddade höjdarpersoner.
Det fick bli min egen självpåtagna syssla att redan från 1987-88 fokusera på just ”polisspåret”, och det är när jag nu på nytt, och noggrant, läser igenom framför allt originalversionen av Lingärdes PM som jag märker, och skakas av, Lingärdes breda, avslöjande, säkert gjorda svep med skalpellen genom 80-talets svenska inrikes- och inte minst utrikespolitik. Hemligheter som inte skulle fått avslöjas, sekretess som inte skulle ha fått finnas.
I denna oluftade akvariemiljö har Lingärde, den gamle säkre säkerhetsexperten, trivts som gammelgäddan; huggit åt höger och åt vänster, inte nappat på falska krokar.
Lingärde ville avslöja den svenska 1980-talspolitiken, sådan han såg den, och det går att säga att han på köpet i håven fick med sig hela mordscenariot mot Olof Palme.
Fick han det? Det är här jag ställer frågan till Utrikesinstitutets ledning.
Är all den unter uns-information Ulf Lingärde ger oss, mixad med klart belagda uppgifter, i själva verket en väl upplyst och snitslad intellektuell motionsslinga, att följa fram till målet?
Och i så fall vilket mål? Avslöjandet av rysspaketet som det avgörande, kryddat med tillkommande delmotiv?
Lingärdes mål var i vart fall inte den dagdrivande Christer Pettersson, som ständigt tvangs agera den nesllgt sjunkna svenska rättsstatens falska räddningsplanka.
Att medierna i 28 år hållit så tyst och så tätt, att inte minsta chefredaktör, guppande på sjunkande upplagor, hittills ägnat min dossier om ”Det mörka Palmemordet” ett ord eller en tanke eller minsta blockbit på en tillbakadragen nyhetssida är förstås beklämmande: in i vilken värld vill medierna leda oss?
Jag vädjar nu till Utrikespolitiska Institutets ledning: sväng skutan!
Vad som absolut behövs i dag är forskning rätt in i mordgyttret, forskning av facket. Någon sådan forskning har inte funnits, inte fått finnas. I sådan forsknings ställe har fått komma pretentiösa, politiskt styrda, okunniga kommissioner, vilka sett som sin viktigaste uppgift att rensa arbetsbordet från illasinnade tankar om slingriga polisspår eller, kanske än värre, attacker mot de höge i samhället.
Här finns, Utrikespolitiska institutet, ett obrukat fält, dit inte minsta spade, minsta traktor släppts in. I stället en konstgödsling med lögner och förutfattade meningar, spridd med underdåniga bugningar upp mot en kritstreckrandig överhet, som inte får ha fel, inte får ha haft fel.
För redan om ett enda grovt, avsiktligt fel kan påvisas rasar den svenska rättsstatens rättrådighet, varefter vi alla befinner sig oss ute på ett laglöst gungfly, trampande dyigt vatten.
Men forskning rensar. Korrekt, kanske torr forskning. Sanningar, utan tillrättalägganden. Är Utrikespolitiska Institutet den instans som kan initiera dylik forskning? Utan att det mudderverk som ska till fastnar i dyn?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag började kvittera ut min folkpension det år Olof Palme sköts, och den kommer fortfarande in på 92-åringens konto.. Jag behöver hjälp, jag behöver lämna över. Aldrig dementerad. Det borde betyda en del.
Aldrig dementerad.
Vart tror ni, herrar i kritstreck, att ni är på väg med vår allmogeskock, lurad, narrad, nedljugen? Narrad av falska byråkraters halveleganta språk. Narrad av falskt tal från överhetspersoner, som slängt sanningar på närmaste sophög?
Krångligt? Ja. Läs en gång till. Många gånger till.

RÅ - låt utreda de 15!



25.4.2014. Till Rå.
Viktig komplettering till och uppföljning av min skrivelse 23.4.2014 – ”Det mörka Palmemordet vid vägs ände”.
Jag har i dag, denna fredag, försökt ingående tänka igenom den allvarliga situation som omnämnda skrivelse – till bl a RÅ – föranlett och måste föranleda.
Jag har granskat vilka mina egna möjligheter är att själv utreda.. Ja, de finns, men jag ser dem inte som kompletta. Det blir en fråga om kunnande och resurser. Jag har viss kunskap men naturligtvis inte hela det erforderliga kunnandet, och jag har sannerligen inte resurserna. Jag vänder mig därför till den svenska rättsstaten.
Vad är det då som måste undersökas? Det är, som jag ser saken: vad som gjorts, resp inte gjorts, i Lingärde-ärendet med exkurser. Det är mycket som inte blivit uträttat, strängt taget ingenting, i sak. Låt mig ge ett kusligt klart exempel:
Granskningskommissionen 1996-99 nämner i sin slutrapport från sommaren 1999 inte med ett ord detta ärende! Och ansvarigt statsråd, justitieministern, har inte påpekat lakunen!
Detta trots att saken funnits diarieförd från 1993 hos rikskriminalen, funnits från 1995 arkiverad hos Marjasinkommissionen (Palmekommissionen) och från 1996 blivit överförd till granskningskommissionen och därifrån till riksarkivet, funnits utförligt refererad och kommenterad i fackpressen, dvs min aldrig dementerade serie nyhetsbrev PALME-nytt, 1993-2001.
Ändå har granskningskommissionen inte tagit upp vad som har kunnat vara, som kan vara, Palmegåtans lösning. Huvudansvarig inom båda kommissionerna har varit och är, vid sidan av de båda ordförandena, nuvarande JO H-G Axberger, ledamot i den första kommissionen, ledamot och huvudsekreterare i den andra!
En viskning från Axberger hade kunnat välta all tidigare granskning och forskning över ända, som RÅ förstår.
Den utredning jag nu föreslår måste enligt min mening utföras av garanterat fristående och opartisk instans, ej tidigare involverad i detta Palmeärende. Jag ser som möjlig dylik instans riksrevisionen, om det över huvud taget blir möjligt att lägga utredningen inom den svenska rättsstaten.
Det hetaste originaldokumentet i detta ärende är dessutom enligt rikskriminalen i dag försvunnet!
Samtidigt som jag tvingas påpeka, att inte heller RÅ någonsin undersökt eller drivit detta ärende, lägger jag nu RÅ vinn om att ta det första initiativet till en snabb och förutsättningslös utredning. Skulle RÅ därvid finna att det blir nödvändigt att gå utanför landets gränser vore detta givetvis, enligt min mening, ett mycket tänkbart alternativ.
Jag önskar nu omgående besked om dnr för mina båda aktuella skrivelser, besked rörande handläggare samt RÅ:s kommentar.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.