Vi återuppstår

Eftersom det händer så mycket nu kring Palmemordet så känner jag att jag vill skriva av mig lite till i ämnet. Trots ålder, ork och lite tekniska problem med bloggsidan.

Tänk om någon, från A till Ö, slagit larm? Eller slår larm i dag?

22.9.2013.

Jag sitter på söndagsförmiddagen, i vår slitstarka finska blåa soffa, och ser en anglosachsisk TV-dokumentär. Med ett halvt öga, först, längre fram med intresse.

England, Frankrike. Motståndsrörelse. Den fråga som raskt kristalliseras ut är den här, eviga:

”Vad hade skett om någon sagt ifrån?”

En hypotetisk fråga som aldrig släpper oss. Om. Om, i det aktuella fallet en engelskt spionansvarig i ansvarig ställning hade slagit larm om tysk infiltration? Vad hade då hänt? Vad visste hon, vad vågade hon, vad kunde ha väntat henne? Var hon själv infiltratören?

Frågorna ligger, som ett höstligt molntäcke, även över vårt eget Palmeärende. Vem visste vad, vem hade vågat vad, vilken vedergällning hade väntat – och väntar – den som pratar bredvid mun?

Det är i denna atmosfär vi lever. Mordets totala sanning är så invävd i det svarta dramat att det kan bli allt svårare att hitta den bland äfsingar och knutar? Eller tvärtom?

Det dånar uti rättens krater – jag lekte filolog häromdagen och försökte nyöversätta den kanske mest kända strofen ur Internationalen. En korrekt översättning visade sig inte vara helt enkel – nå, vad nu än ”rättens krater” betyder, så tror jag och hoppas jag att lögnerna i Palmeaffärens krater bubblar upp till ytan i en eruption som – nu, ganska snart – renar vår solkiga by, vår solkiga byk. Hela byket.

Vilka kan redan i dag tala klartext, spotta ut? Jag gick till mina nio PALME-nytt-böcker och vaskade fram ledord, A-Ö, och fick på så vis fram namnen på män, kvinnor, grupper, som från första början hade kunnat ge oss sanningar, eftersom de själva skapat dem, och som i dag kan lyfta på alla dammiga draperier.

Frågan är evig: Vågade ni, visste ni, ville ni? Vågar ni, vet ni, vill ni?

Jag ger nu min lista, subjektiv om ni så vill. Men den tar upp namn och omständigheter som definitivt finns centralt i Palmeärendet, namn som, känner jag i dag denna söndagseftermiddag, fordrar fokusering, från fokusering. Jag är kritisk mot A-H och mot J-Ö.

”I” är undantaget och har satts kursivt.

Nog pratat. Här listan:

Ahlenius, Inga-Britt. Omsusad, men slog aldrig det avgörande larmet i sin granskningskommission.

Bergenstrand, Klas. Regeringens tidige springpojke i en från början snedvriden rättssituation, som han ingenting gjorde för att bättra.

Carlsson, Ingvar. Visste hur mycket? Träd fram, Ingvar!

DN får representera alla stora tidningar som just ingenting gjort, ingenting gör. Nye Peter Wolodarski kallar inga mannar till spadarna. Och vad med SvD:s nye Karén? DN-fotografen Åke Malmström avlyssnade extremt hemlig radiokonversation, men hans redaktionsledning gick aldrig i bräschen.

Ericson. Lars Eric, osynlig landshövding i spetsen för granskningskommissionen. Lät Hans-Gunnar Axberger styra och ställa.

Freivalds, Laila. Justitieminister. Blek, blek.

Guillou, Jan. Har från starten suttit med omfattande information som han aldrig torgfört. Sveriges självutnämnde informatör håller tyst där så mycket finns att informera.

Holmér, Hans. Navet. Skissade fram mordplanen, valde bödel, övervakade mordet i ett nattligt Stockholm. Blev rik på en bok där inte en rad var samtidigt sann och relevant. Utan Holmér hade Olof Palme aldrig mördats? Kan kanske sägas.

”Inga”, ”Ingrid” – representanter för de många modiga och hederliga vittnen, som omedelbart hade bromsat alla lögner, om makten velat lyssna.

JK hade bara behövt vända ett lyssnande öra till, under de första dagarna i mars 1986!

Krusell, Ingmar, kriminalinspektör, ledande Palmeutredare då det begav sig, med stjärnroll i spelet om Lisbeth Palmes kappor.

Lindström, Tommy. Alltid central som kontaktman mellan polis och brott. Lät rigga Olofs patientjournal så att brottets klockslag försköts ut i dyn. Han var då svensk rikskriminalchef.

Morath, Axel. En av de många svenska åklagare som drog ner ridån framför vårt värsta brott.

Nässén, Thure. Rikskrims toppinspektör, som drog ut Christer Pettersson på loftgången i Rotebro, fullt medveten om att denne Pettersson var totalt oskyldig. Inte ens tavelträff.

”Olovlig kårverksamhet” bad jag rättsstaten kalla Stockholms försvarsskytteförenings aktiviteter, med statsunderstödda medlemmar som Avsan och Östlund som huvudagerande vid Dekorima. ”Inget fel på grabbarna”, fick jag höra.

Palme, Lisbeth, övergav sin döende mans ambulans, bytte kappa och bil. Det räcker långt.

RÅ, spelar från start fram till i dag en kusligt mesig och lögnaktig roll. Kerstin Skarp håller i dag de bräckliga ställningarna.

Scandic Hotel – lydde snällt order då polisen begärde osanna besked om Holmérs påstådda Dalarna-sejour under mordnatten.

Tingsrätt, Stockholms – dundertabben med att fälla Christer hade kunnat undvikas om rätten orkat granska polisprotokollen!

UD har aldrig låtsas fatta vad mordet på en av de internationellt mest kända politikerna i världen innebar. Och innebär.

Wallroth, Bengt, får representera de 15 namn, som enligt en aldrig dementerad offentlig förteckning aktivt hade engagerat sig i mordet, före Olof Palmes död. Ahlenius läste listan och teg. Listan fick inte komma med i granskningskommissionens slutrapport.

Zeime, Claes, tidig åklagare, utan önskan eller vilja att riva undan några slöjor.

Åhmansson, Nils-Erik, rikspolischef, Anna-Greta Leijons favoritsyndabock. Gick med ett vänligt leende, uppenbart oseende, genom polishus och Rosenbad.

Ölvebro, Hans, chefs-Palmeutredare, om Dekorimas centrala vittnen Anki och Anneli: ”Då är dom kriminella!”

I dag, när detta skrivs en ganska solig söndag, lever, så vitt jag kan se, samtliga nämnda personer utom Hans Holmér.

Bara som ett litet tips till rikskriminalpolisens Palmeenhet, hrr Andersson och Melander: Ni ber ju allmänheten att tipsa. Jag är en svensk allmänhet som tipsar.

Sven Anér

Ahlenius&Axberger, kriminologiskt finlir

13.3.2013.

Angelägen skrivelse till krkom Dag Andersson, rikskrim.

När granskningskommissionen, med inte minst Ahlenius&Axberger som författare, ska sammanfatta ärendet Dekorimamannen inleds ett kriminologiskt finlir som knappt går att analysera. Jag ger de båda avslutandena styckena, ”Dekorimamannen”, sid 353, urspr version.

Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.

Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att dekorimamannen skulle ha varit polis. Detta är i stället journalisten A:s hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad. Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har så vitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

I denna text finns mycket få helt sanna uppgifter, däremot många skruvade och några osanna, i varje fall i sammanhanget osanna. Jag försöker analysera, vilket inte är helt lätt:

Dekorimamannen undflyende. Endast om granskningskommissionen menar att ingen misstänkt kunnat påträffas, men Avsan påträffades ju, och förhördes rent av, 14.6.1993. Vid en konfrontation mellan de ”finska flickorna” och Avsan hade saken enkelt klarlagts, men någon sådan konfrontation arrangerades aldrig.

PU gjort stora ansträngningar. Ja, och lyckats. Hittat Avsan.

Inget egentligt polisspår. Hur ser i så fall ”egentliga polisspår” ut? Avsan är polis, och om han som sådan presenterats för Anki och Anneli hade saken varit klar.

Olle A:s hypotes. Inte en hypotes utan ett klart faktum: Olle A:s uppvisade fotografi föreställer ostridigt Avsan, men denna bild har tydligen aldrig visats för de kvinnliga vittnena, vilket knappast var Olle A:s fel.

Såvitt kan bedömas… är Avsan helt utanför. Ja, det är Ahlenius&Axbergers bedömning, och säkerligen polisens också. Men denna bedömning skulle inte stå sig en sekund efter en regelrätt konfrontation.

Även anlitad åklagare, Anders Helin, håller gärna med. Efter ett antal osannolikt flyktiga genomgångar. Jag ger hela den aktuella texten, under ”förundersökningens roll”, sid 270 urspr version:

---Inget polisärende har nått någon grad av misstanke i mordutredningen, och de har därför stannat inom polisen, även om de har varit föremål för något slags granskning av åklagare.

Kommissionen har vid några tillfällen upplysts att Riksåklagaren låtit gå igenom polisärendena och att promemorior upprättats över dessa genomgångar. Kommissionen har sedermera också fått del av dessa promemorior. De är emellertid extremt kortfattade och innehåller ingen annan information, än upplysningen att en uppföljning av tips mot polismän skett och att ingenting i materialet givit anledning till skälig misstanke mot någon enskild polisman eller grupp av polismän.

Den senaste promemorian är daterad 1995-10-25 och har i sin helhet följande lydelse:

Tips angående polismän. Denna dag har uppföljning skett av ifrågavarande tips. Tidigare genomgångar har gjorts dels under tiden april-maj 1993 dels ock under september-oktober 1994.

Ingenting i det tillkommande materialet ger anledning till skälig misstanke mot någon enskild polisman eller grupp av polismän. Anders Helin

Den andra promemorian, också den undertecknad av Anders Helin, är daterad 1994-11-23 och har en snarlik lydelse.

Förundersökningens arbete med polisärendena syns alltså ha bestått i en genomgång i efterhand av företagna utredningsåtgärder samt bedömning av om dessa varit tillfyllest, vilket de bedömts vara.

…under tiden april-maj 1993… Under denna mycket dramatiska tidsperiod, då hela det omfattande Avsan-ärendet är under slutbehandling, gör åklagare Helin inte minsta försök att koppla de polisutredningar han har i knät till den dramatiska faktiska utredning som pågår, vilket ter sig nära nog otroligt. Har han inte fått se alla rapporter? Har han aldrig, genom åren, tyckt att något enda uppslag berörande polisspåret varit det minsta intressant? Helin sitter med mordets själva essens framför sig, men han hittar ingen skälig misstanke mot polisman. Ingen mot Avsan.

Varje klok person skulle självfallet ha suttit skakad och frågat sig hur en så påver utredning av Avsan-ärendet kunnat godtas, men Helin har inte varit lätt att skaka. Han släpper hela mordet ifrån sig, det mord om vilket granskningskommissionen har fått speciellt stränga tillsägelser i departementsdirektiven:

…skall omfatta --- misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet.

Så illa kan det väl inte vara, sa sig Helin och friade varje levande polisman in blanco.

Ahlenius&Axbergers hantering av detta det absolut centrala ärendet i hela mordutredningen är lätt akademiskt syrligt, vilket går att utläsa mellan de avslutande raderna, men kommissionsledamöterna har inte haft arvode och traktamentsersättning och eftermiddagskaffe för syrlighet. De borde ha rutit till eller åtminstone begärt ett breddat mandat, inkluderande även ”ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna”, något som, hur underligt det än kan låta, var förbjudet för denna kommission.

Läsningen ovan blir kväljande. Försvinner från i utgångsläget kloka och kvalificerade kommissionsledamöter varje sans, varje vett, varje heder, så att de kan göra en brottsligt tam och tämjd åklagare vänligt sällskap till en gravt misstänkt polismans fromma?

Här står saken, krkom Dag Andersson. Vad hade du själv gjort, i krkom Hans Ölvebros ställe? Skulle du ha släppt Avsan lös, utan föregående konfrontation, rimligen en mordutredares primära åtgärd?

Jag ber dig gå in i detta centrala ärende!

Angelägen och oroad hälsning! Sven Anér

Ingen i kommissionerna såg helheten

8.3.2013. Öppet brev till Inga-Britt Ahlenius

Inga-Britt Ahlenius – det finns två sorters utredningar. En sort utförs av en enda person, den andra sorten utförs av många personer. Det finns fördelar och nackdelar i båda fallen.

En enmansutredare har inga formella rådgivare, han eller hon kan vara omedvetet partisk, kan hamna snett från början.

De enskilda personerna i en flerpersonsutredning löper å andra sidan den stora risken att hela tiden snegla på ”de andra”, varvid det egna ansvaret dras ner, kanske ner mot noll.

När du utsågs till ledamot av Marjasins Palmekommission och fick följa upp i Ericssons granskningskommission hade du vissa klara egna kännemärken. Du var Sveriges klart ledande revisor, så småningom skulle du bli en av världens klart ledande. Du var känd för en produktiv oppositionslusta, riktad mot myndighets-Sverige och inte minst mot regeringens makt-Sverige. Ingen fick sätta sig på dig, några försökte men gjorde knappast om det.

Maktfördelningen inom en kommission är klar. Alla ledamöter, ordföranden inräknad, har lika ansvar. Skulle oenighet uppstå inom en kommission, vilket ju ingalunda är någon märklighet, har en fronderande ledamot den självklara optionen att avgå ur kommissionen; han eller hon är inte livegen.

Men om en ledamot bestämmer sig för att sätta sitt namn under en kommissionsrapport har vederbörande därmed också skrivit denna rapport, inte bara hängt med på några texter som huvudsekreteraren, eventuellt tillsammans med ordföranden, petat ihop.

Inga-Britt, du har alltså skrivit granskningskommissionens nära tusensidiga slutrapport, den som skulle

granska polismäns eventuella medverkan till mordet,

enligt rapportens inledning. Det noterades också i direktiven från justitieministern att

kommissionen har frihet att behandla andra till uppdraget anslutande frågor, som kan aktualiseras under kommissionens arbete.

Fritt fram, sålunda, ingen hämsko.

Du var en av kommissionsledamöterna, ja. Men du hade också, med din närmast formidabla bakgrund i branschen, ett stort eget moraliskt ansvar. En revisor ägnar sig inte åt siffer- eller annan detaljgranskning. En etablerad revisor, med vunnen bakgrundserfarenhet och inte minst vässad intuition, ska sätta luppen på helheten.

Vilken var – och är – helheten i det konkreta fallet mordet på Olof Palme? Den från granskningens början avgörande frågan har varit:

Mördades Olof Palme av en ensam, fristående, antagligen opolitisk gärningsman, eller låg någon form av sammansvärjning bakom? Eller, än värre: låg själva rättsstaten bakom? Låg rättsstaten bakom inte bara själva dådet utan bakom den i så fall grovt och grymt avsiktligt snedvridna efterföljande rättsliga behandlingen?

Men dessa båda klara frågeställningar tog varken du eller kommissionens övriga ledamöter till era egna. Du och kommissionen ägnade fem år åt smågnet kring detaljer, aldrig åt den stora frågan: en stor kupp av staten mot staten?

Hade det varit för mycket begärt att redan kring julen 1994 och åren närmaste efteråt en sådan frågeprecisering kunnat vara tänkbar? Fanns moln vid horisonten?

Ja, sannerligen. Men de allt gråare skyarna skockades nästan enbart som ett resultat av fristående journalisters och författares arbete. Det fanns böcker att läsa, jag nämner några författare, med verk utkomna under 1990-talet:

Gunnar Wall, Kari och Pertti Poutiainen, Tomas Kanger, Lars Borgnäs, Sven Anér, med tillsammans tiotalet böcker, alla med den klara inriktningen (jag kan citera bröderna Poutiainens omslagstext till ”Inuti Labyrinten”):

Där kommissionen undvikit denna och andra svåra frågor har bokens författare gått vidare för att komma närmare sanningen. Det visar sig att mordutredningen under hela sin existens, från de första minuterna efter skotten till dags dato, präglats av halvsanningar och rena lögner. Något i själva fundamentet tycks vara ruttet. Boken är ett försök att lyfta fram rötan i dagsljuset.

Övriga böcker har samma tendens – men tog du och dina kommissionskamrater intryck, Inga-Britt Ahlenius? Nej, det går inte att utläsa ur den i praktiken läsdödande tjocka rapporten. Och ni ger i inledningen en lång förklaring som närmast syns innebära att kommissionen borde vara försiktig med all sådan dokumentation som inte kommer från staten själv eller från myndigheter. Kommissionen vidtar själv inga anstalter för att informera sig om pågående, i princip obyråkratisk forskning, och det går inte att ur rapporten utläsa att en enda av nyssnämnda författare och forskare finns refererad eller excerperad i den mammutlånga rapporten.

Däremot syns kommissionens förtroende för polisväsendet och andra inblandade myndigheter, alltså de instanser ni var satta att granska, redan i utgångsläget vara i princip obrutet; jag hittar få exempel på att en tjänstemans förhörsutsaga ifrågasätts, det får räcka med att ”han är hörd”, så har den fulla sanningen kommit fram.

Men bröderna Poutiainens och andras sanningar berörs aldrig av kommissionen. Du bidrog med ett alternativt förslag, nämligen att två av dina från riksrevisionsverket handplockade och av dig garanterat lysande revisorer skulle göra något slags övergripande bedömning.

Hrr Sandberg och Skogwik tillsattes med visst buller: nu skulle här vädras, men resultatet av deras arbete blev en flop, eftersom de aldrig insåg att de bort mönstra ut alla konstruerade misstankar mot Christer Pettersson (ej fälld av Svea hovrätt!) utan ägnade sig, med grafisk uppfinningsrikedom, åt att jämställa alternativen ensam gärningsman (läs: Christer Pettersson) och flera gärningsmän.

Och här ligger, Inga-Britt Ahlenius, inte bara dina revisionsexperters utan hela kommissionens totala misslyckande. Bland andra jag själv hade redan i början av 1990-talet utan att på minsta sätt dementeras kunnat konstatera och redovisa polisens falskt uppfunna och konstruerade vittnesmål mot Christer Pettersson. Några av dessa var och är groteska, som att ett framdraget gammalt bandat telefonsamtal till Sigge Cedergren aldrig ringts av polisens med stor pompa presenterade huvudvittne Roger Östlund utan av Sigges bror Roger Cedergren!

En skamlig förfalskning, utförd av en kriminalinspektör men presenterad med åklagares och poliser fulla support.

Här kommer de stora linjerna in, Inga-Britt Ahlenius. Inte minst du, efter dina kontakter årtionde efter årtionde med presumtiva brottslingar i kritstrecksrandig kostym, borde ha tagit exemplet Roger/Roger som bevis för, inte ett litet missförstånd utan för den grövsta brottsförvanskningen (ja, det finns knappast något bra ord) i den svenska rättens annaler.

Landsförrädisk konspiration för att röja en statsminister ur vägen? Eller en i sammanhanget oskyldig person, med tveksam ”handel och vandel”, för att använda hans egna ord, men utan koppling till statsanknutet högförräderi?

Hur kunde vi journalister och författare se verkligheten, hur kunde stora medier någon gång se denna verklighet? Bara inte den stora ämbetsmannakorporationen i vilken du, Inga-Britt Ahlenius, så glatt ingick med professionell tyngd, föregången av obefläckad moral?

Någon som helst tanke på Christer Petterssons oskuld har du, i kommissionen, egentligen aldrig haft. När du kommer fram till det evigt långa och grymt överflödiga Christer Pettersson-kapitlets sammanfattning skriver du, till din skam och nesa, följande ganska krångliga och inkrökta text som i praktiken mynnar ut i den så svårutrotade folkliga kommentaren till detta svarta mord:

”Det var nog fan Christer!”

Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägarens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet., är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P. Det ligger i sakens natur att många sådana åtgärder inte har lett någon vart och att en del av dem i efterhand kan verka mindre ändamålsenliga; med den bedömning vi gör ter det sig därför inte meningsfullt eller rättvist att anlägga synpunkter på alla de enskilda åtgärder som vidtagits. (Rapporten sid 766-767, 1:a uppl)

Vad är det du skriver? Vad är det du försöker säga? Att visserligen har några av försöken från åklagares och polisens sida att en gång för alla sätta dit Christer Pettersson kanske inte varit helt lyckade, men kvar står enligt min och kommissionens bestämda mening att Christer Pettersson är den i särklass hårdast misstänkte, ”brottsmisstankarna har aldrig försvagats.”

Alltså: polisens egna vittnen friar Christer Pettersson till full evidens, men du vet bättre. Christer är den skyldige, i den falnande rättvisans namn.

Rodna av skam, Inga-Britt Ahlenius!

Sven Anér

Debattartikel, erbjuds SvD

Ett snabbt omtänkande sker i dag bland Palmeutredare. Nya kvastar sopar, tyngdpunkten flyttas från RÅ:s passivitet till rikskrims nyväckta energi. Förbrukade Christer Pettersson-ikoner som Inga-Britt Ahlenius - ”att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts” – mönstras ut till förmån för en snabb, realistisk och målinriktad planering.

Med Christer Pettersson ute ur bilden kan fokus i dag riktas i relevant riktning: mot militär- och landsförrädarspåret, mot den polisiära infrastrukturen runt Dekorima.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 30 Uppsala. 028-15 12 79.

Öppet brev till Inga-Britt Ahlenius, varför förträngde du 15 misstänkta landsförrädare?

5.3.2013. Inga-Britt Ahlenius, Kvarnvägen 41, Danderyd. Framträder i kväll, 5.3.2013 kl 20.00 i TV 2, ”Min sanning.”

Inga-Britt Ahlenius är alltså hyperaktuell i dag, och den svenska allmänheten hade kunnat önska sig att hon sökt sanningen även i Palmeärendet, i stället för den beskedliga tystnaden. Inga-Britt Ahlenius hade från 1995, ja, ända från 1993, möjligheten att avslöja de 15 misstänkta landsförrädare som konspirerade mot Olof Palmes liv, men där höll hon tyst. Håller tyst i ärendet än i dag – eller kommer något i TV i kväll?

F k: krkom Dag Andersson, rikskrim, justitieministern samt Ekot.

Jag går tillbaka till de gamla dokumenten, de som behandlar Ulf Lingärdes promemorior om bland andra de 15 ”landsförrädarna” och de som ordagrant återger den s k hörningen inför vad som då, under Marjasin, hette Palmekommissionen.

Jag försöker datera, vilket inte är helt lätt. Hörningen av Ulf Lingärde är ju klart daterad till den 14 juni 1995, och en ordagrann utskrift kunde av mig publiceras i nr 11 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt för år 1997.

Men saker hade, som du vet, hänt långt innan. En första version av Lingärdes promemoria, som alltså delvis behandlar samma frågor som togs upp vid hörningen, finns redan den 30 mars 1993 registrerad och diarieförd under beteckningen Ai. 318-93 i rikskriminalpolisens arkiv, medan en något omredigerad och på väsentliga punkter kompletterad version lämnades in till Palmekommissionen, som ”Palmekommissionen, ink 1995-05-02 – Dnr 95-103”. Vilka lämnade in Lingärdes båda promemorior, dessa promemorior som skulle ha skakat den svenska rättsstaten om rejäl publicitet hade följt?

Jag komprimerar en kronologi:

1993.03.30 Lingärde slår det första stora larmet, via registreringen hos rikskrim av den första versionen av sin PM Ai. 318-93. Datum då promemorian författades är okänt, möjligen redan under 1992. Vid detta tillfälle var, som du vet, den första kommissionen, Palmekommissionen under Marjasin, ännu inte tillsatt. Detta skedde först 1994, då Marjasin av regeringen under hösten 1994 utsågs till ordförande, medan övriga ledamöter, bland andra du, inte utsågs förrän vid jultid 1994.

Jag frågar dig nu idag: När fick du kännedom om att det existerade en osannolikt dramatisk och innehållsdiger rapport rörande 15 påstådda landsförrädare, anonymiserade under beteckningarna F1, F2 etc men klart möjliga att avhemligas?

”De i samhället högt uppsatta personerna, F1, F4, F7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet…”

När fick du kännedom? När slog du larm, om någonsin? Har du någon gång, under dina tider i de båda kommissionerna, Palme- resp gransknings-, ångrat din praktiskt taget totala tystnad? Eller fick du ingenting veta?

1995.05.02. Lingärde-rapport nr 2 anländer till Palmekommissionen/Marjasin. Det framgår inte helt klart av dokumentationen, men av allt att döma är ”hörningen” av Lingärde inför Palmekommissionen orsakad av att rapport nr 2 har lämnats in.

1995.06.14. Hörningen arrangeras, utskriften hemligstämplas. Du har deltagit vid hörningssammanträdet med Palmekommissionen, men dina inpass är korta, ute i periferin. Det klart anmärkningsvärda är att kommissionsledamöterna, som är närvarande in pleno, inte verkar att ha tagit del av promemorian från den 5 maj. Alltså 39 dagar tidigare. Kan du svara, Inga-Britt Ahlenius?

Fick du någonsin se Lingärderapporten nr 1? Duplicerades dessa sex sidor åt medlemmarna? Om den hade duplicerats i maj borde ju ledamöterna, väl pålästa, ha suttit med denna pm i sina händer under hörningen och ställt frågor i anslutning till Lingärde ytterligt dramatiska text, mot vilken vad som framkom vid hörningen känns klart ointressant. När fick du se Lingärdes andra PM? Och när fick du se Lingärdes första PM?

1997.17.11. Hörningstexten släpps av Palmekommissionen, som numera heter granskningskommissionen under Ericsson och med dig som övervintrande kommissionsledamot. Jag måste få fråga: har du i denna andra vända fått se Lingärdes andra PM? Jag har aldrig fått någon registrerad kopia från granskningskommissionens sekretariat, endast den som Marjasin stämplade in. Har inte Axberger, nu promoverad från enbart ledamot av kommissionen till ledamot och huvudsekreterare och förmodligen mer eller mindre allenabestämmande, tagit fram någon enda av Lingärdes promemorior?

Vad har hänt, Inga Britt Ahlenius? Har Axberger dolt allt som rört sig i centrum för denna mörka affär?

Inte en rad står, som du vet, att läsa i den nära tusensidiga granskningsrapporten från sommaren 1999, inte en rad om15 misstänkta landsförrädare, inte en rad om att några av dessa skulle ha tagits in till förhör. När granskningskommissionen, efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen presenterar sig den heta sommaren 1999, är minsta landsförrädarbrus dolt och skyddat från insyn av garanterat ljuddämpande svarta dok. Finns ens Marjasins hörning nämnd? Jag hittar inte en rad, men säg till mig om jag har missat något.

Du sitter, Inga-Britt Ahlenius, i över fem långa år och tröskar denna gråmelerade materia, och när du kommer till en osannolikt dramatisk promemoria om misstänkt landsförräderi i syfte att röja sittande regeringschef ur vägen, så bryter du aldrig av mot den femåriga lunken, inte minsta pip av alarm.

Ännu i dag har ingenting av detta material nått utanför mitt PALME-nytt, en gång i världen, eller utanför min blogg i dag. Det här jobbet var ju skräddarsytt för dig, topprevisor med mandat att revidera allt dig behagar? Ändå sitter du som en försynt liten mus och inte ens piper.

Fick du inte protestera? Såg du aldrig promemoriorna?

Som du förstår, Inga-Britt, är det av yttersta vikt att du snarast redovisar vad du minns från den långa tid du var de båda kommissionernas högt betrodda ledamot. Den ende som egentligen rört detta otroliga ärende är jag själv, och jag har inte kunnat göra ett komplett jobb. För ett sådant fordras ett par studiedagar hos riksarkivet på Kungsholmen i Stockholm, dit all kommissionsmaterial numera är transporterat.

En sådan noggrann undersökning, gjord av myndighetspersoner, t ex av dig själv, skulle kunna rensa den sällsynt unkna luften. Men det fordras god arkivkunskap.

Jag märker, när jag läser igenom min text, att det varit svårt att skriva den helt klara och förklarande texten, eftersom mitt grundmaterial är så ofullständigt, Vad som bl a nu måste göras är en jämförande studie av de båda Lingärde-promemoriorna, vilka givetvis till en början bör datoriseras; otroligt att detta aldrig skett i statlig regi. Min egen datorisering är inte komplett.

Frågorna virvlar. Hur har den svenska rikskriminalpolisen den 30 mars 1993, medan lagföringen av Christer Pettersson pågår som bäst, i lugn och ro, och utan att slå minsta larm, kunnat formellt och officiellt registrera och diarieföra detta skakande dokument Ai. 318-93 samt lyfta in det i en av de klassiska orangeröda pärmarna?

Det handlar ju om tjänstefel så att det ryker om det. Tjänstefel även från din egen sida? Du hade givetvis under de över fem långa åren både undersökningsplikt och sanningsplikt och redovisningsplikt (i den rapport som du själv skrev, tillsammans med dina kommissionskamrater).

Men uppenbarligen har ditt arbete tillgått som det gör inom de flesta kommissioner, dvs ett lydigt lyssnande till en i praktiken enväldig huvudsekreterare, i ditt fall Hans-Gunnar Axberger, vilken sedan han totalt och aktivt nonchalerat ett landsförrädarärende avancerat till justitieombudsman, att döma över levande och döda.

Bestäm dig nu för att verkligen agera, att rädda vad som räddas kan! Jag ser på mitt bord på den inledande delen av din kommissionsrapport, där du rimligen är ansvarig för varje ord. Jag ser flygbilden över Dekorima. Jag läser den långa rubriken

GRANSKNINGSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE i anledning av Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme.

Och jag ser tillbaka på de fem långa åren av totalt meningslös utredningsaktivitet. Tänk om kommissionen i stället, genast i starten, hade gått igenom polismaterialet kursivt och redan efter någon vecka hade träffat på dokumentet om de 15 landsförrädarna!

Kommissionsordförande Ericsson hade då, omedelbart i början av år 1995, kunnat gå till sin justitieminister och rapporterat: Vi behövs inte längre, Vi har hittat ingången till hela gåtan. Låt polis snabbutreda!

I stället gnetar kommissionen efter de fem åren fram en nära tusensidig rapport, som bl a innehåller ovidkommande nonsens om ”utredningen avseende Christer P” (128 sidor) och ”Gärningsmannaprofilen” (110 sidor) samt den avslutande förlösande slutklämmen du fick till:

”Misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts.”

Är det så en slipsten ska dras, Inga-Britt Ahlenius?

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

5.3.2013. Formellt torde en ordförande ha samma ansvar som sina medkommissionärer, medan, i det aktuella fallet, huvudsekreterarna kanske kan sägas ha haft ett annorlunda formulerat ansvar. Men självfallet ska ett kommissionsarbete bedrivas med full och omedelbar öppenhet, vid varje tillfälle. Så har inte skett, vare sig under Marjasin eller Ericsson.

Hur kan jag säga och veta det? Jo, så fort ett ärende inkommer till och registreras hos en kommission ska ledamöterna informeras. De sitter där med uppgift att bevaka vad som har hänt och som händer nu; en självklarhet.

Men, fortfarande i det aktuella fallet: när Lingärdes promemoria nr 2 inkommer, som nr 103 under 1995, så borde hela den dåvarande Palmekommissionen omedelbart ha snabbinkallats, kompletta kopior av handlingen iordningställts och ärendet med de 15 misstänkta landsförrädarna ha granskats av samtliga ledamöter med stor akribi.

Ingenting av detta händer. Ingenting pekar säkert på att ens ordförande Sigvard Marjasin blev informerad, allting tyder på att ledamöterna inte blev informerade. Huvudsekreterare Per Kjellson har rimligtvis varit den som stämplat handlingen som inkommen, men sedan? Har han vänt sig till Marjasin? Talat med ledamöterna? Det vet vi inte.

Året efter, 1996, förpuppas Marjasins Palmekommission och allt material lagras så att den efterföljande Ericsson/Axberger-kommissionen ska kunna ta del av vad föregångarna sysslat med. Den nya granskningskommission understryker dock, tämligen sötsurt, att vissa förhör som gjorts kanske kan genomläsas, men i övrigt är det en helt ny kommission som tillträtt, från scratch.

Har Axberger läst Lingärdes promemoria nr 2, om möjligt ännu mer dramatisk än PM 1, som polisen fick 1993?? Har han larmat sina ledamotskolleger (Axberger är alltså numera både ledamot och, verkar det, tämligen enväldig huvudsekreterare)? Har han i så fall t ex informerat den administrativt så insatta Inga-Britt Ahlenius? Eller är Ahlenius överhoppad en andra gång?

Jag ser framför mig en brandkårskommission i förfall. Har det aldrig slagit enskilda ledamöter att de alltid kunnat kontrollera kommissionens diarium, alltid öppet? Är det en sekretesstyrning som råder, från de båda huvudsekreterarnas sida? Väntades ledamöterna - det gäller båda kommissionerna – bara sitta snällt och doppa sin skorpa och inte ställa irriterande frågor om landsförrädare och annat krafs? Jag tycker mig se en sjuk fars.

Jag har här sålunda vänt mig mot kommissionernas totala overksamhet i fallet med de båda promemoriorna. Men overksamheten fortsätter ju fram till i dag. Ett ansvar har hela tiden, fram till i dag under Beatrice Ask, justitiedepartementet haft. Det var detta departement som tillsatte, 1994 resp 1996, och det är tillsättande departement som har så att säga rektorsansvaret för att kommissionsarbetet löper klanderfritt, vare sig det gäller sammanträdes- och bevakningsrutiner eller traktamentsersättningar.

Ju mer jag försöker kontrollera detta vindlande ärende, desto mer blir jag övertygad om att petningen av Marjasin var dubbelbottnat motiverad. Hade Marjasin kommit något farligt på spåren? Måste han därför bort?

Det skylldes på dyr representation (inte minst jag själv fanns med i den hanteringen), men den efterföljande domstolsprocessen friade ju Marjasin? Jo, men med reducerad auktoritet har han inte haft mycket att sätta emot.

Och i förlängningen? Desto mer auktoritet till Hans-Gunnar Axberger i två hattar: ledamotens och huvudsekreterarens? Total auktoritet?

Något känns fel. Ledamöter och sekreterare ska visserligen samarbeta, men en sekreterare ska självfallet arbeta på annat sätt då han sitter med den ena eller andra hatten på huvudet. En sekreterare ska strikt följa alla regler och förordningar, medan en ordförande kan ta sig vissa friheter och spela över hela fältet. Finns prejudikat om liknande dubbeljobb?

En sekreterare har sitt ansvar inför ordförande och ledamöter, men här fick Axberger ett ansvar inför sig själv som sekreterare och ett annat ansvar inför sig själv som ledamot – nej, det känns fel. Herbert Tingsten skriver i sina memoarer om sin tid som utskottssekreterare i riksdagen; han markerar den barrikad som fanns mellan ledamöter och sekreterare, dom och jag.

Axberger har aldrig velat gå ut och efteråt kommentera sitt fögderi. Kanske förklarligt. Och han påstod sig hela tiden ha trott på den domstolsfriade Christer Pettersson som ensam gärningsman.

Vilken hatt han än bar var han till skada, grov skada, för de båda kommissioner han fick bemanna.

Till sist: varför bråka? Det går inte att utreda – jag är inte så säker på det. Fram med alla de dubbla kommissionshandlingarna från deras bombsäkra förvar under Kungsklippan, försök följa vad framför allt sekreterarna Kjellsson och Axberger har gjort – och inte gjort. Det rör sig om ett viktigt skede i svensk samhällshistoria.

Ett explosivt skede, där tändhatten ständigt är nära att detonera. Detonerar den nu? SA.

PPS: Frågorna upphör inte att komma:

Det var bråttom då granskningskommissionens rapport skulle presenteras för en snabbinsatt presskonferens sommaren 1999. En blixtupplaga trycktes, vilken i stort sett oförändrad blev slutversionen.

Men hann alla ledamöter verkligen läsa och kommentera? Läsa från ett manus som hade gått att ändra? Eller har ledamöterna, utan föregående noggrann läsning, gett Axberger carte blanche i en ödesfråga? Har det gått alldeles för gesvint till?

Jag frågar inte i luften. Under Kungsklippan bör finnas sekretariatnoteringar rörande vilka ledamöter som fått läsa vilka avsnitt samt bevis för att de verkligen säger sig ha läst. Korrigeringar ledamöter kan ha gjort måste gå att rekonstruera.

Justitiedepartementet har, vilket jag kontrollerat, i princip nöjt sig med att ta emot den tusensidiga rapporten med tack för jobbet.

Det finns ingen officiell notering i Rosenbad om att någon från departementet över huvud taget läst rapporten.

Olle Alsén och jag läste den och häpnade.

SA.