Grundlagsbrott

Till Statschefen och till Regeringschefen

Värre än DÖ:s död - Konspiration Olof Palme

Olof Palme-Appellen

Mitt Göteborg?

15.9.2013. Till krönikören Anders Westgårdh, Aftonbladet, Göteborg..

Anders, jag läser dig med stigande intresse. Du har på senare tid blivit ettrigare, fränare, skarpare. Du tar nu upp samhällsfrågorna, inte minst Göteborgs, så att ditt engagemang blir synligare än tidigare.

Jag fanns, till och från, med anknytning till Göteborg på 40-talet. Jag red i Örgryte, jag bodde vid Vasaplatsen, tillsammans med mina föräldrar, med min far som chef för Turitz & co, ute i Gamlestaden, Jag cyklade dit ibland, det var nära halvmilen från Vasaplatsen, men det gick bra att cykla, eftersom stan bara hade gengasbilar, inte särskilt många.

Jag försökte testa ditt göteborgska språk, som jag alltid älskat. Det gick någorlunda men blev ingalunda perfekt, Min bästa göteborgskompis, som hette Sven han också, sa till mig att lägga av. Själv knagglade jag mig just då genom en handelshögskoleexamen uppe i Stockholm, medan den andre Sven, som gått handelsgymnasium, kunde mycket mera handel än jag.

Mina föräldrar sökte, fast de mycket bestämt förnekade detta, kontakt med Göteborgs omsusade merkantila societet, men EPA-herrskapet var aldrig välkommet, framför allt inte sedan en judisk ägarfamilj ersatts av en garanterad arier från Figeholm en bit från det småländska Oskarshamn. Jag kände slitningar och motsättningar, men jag vill inte påstå att jag varje dag hakade upp mig på dem, Att Göteborgs Morgonpost hamnade på dörrmattan och inte HT kändes aningen dystert.. Om vi åtminstone fått G-P. Min far hade merkantil knytning till Neanders Morgonpost, och entrébiljetten till aristokratin fladdrade bort i fjärran.

Det här var folkpartiets Göteborg. Invandrarproblemet hade inte tornat upp sig, och Vasaplatsen var en ö av borgerlig anständighet, även om oidentifierade damer vandrade på Storgatan. Min mor var nämndekvinna och kämpade för goda seder och anständighet, inte helt utan medkänsla för dem som inte frekventerade Vasakyrkan eller Ferdinand Lundquist. På lördagarna skjutsade Turitz-chauffören Ottosson oss till Saltholmen och ett bad som renade kropp och själ. Jag låg på K 3 i Skövde mest hela tiden och behövde nog en dubbel grovskurning då och då.

Det får räcka som snabbskiss av ett Göteborg som ligger ljusår bort. Du håller ett fönster öppet till dagens Majorna och Biskopsgården, Anders.

Men jag har kanske ett ärende med min text. Jag har synpunkter på krönikörers positioner, inte minst på Aftonbladet, där jag på 60-talet tillbringade några veckor på den allmänna redaktionen, en sejour av alla glömd, inklusive av mig själv.

En krönikör har fri lejd. Bromsar chefredaktören en formulering kan krönikören ta sin laptop och gå. Det är förstås i princip bra, antagligen nödvändigt. Men en stor tidning löser inte problemet genom att göra sig kvitt den frispråkige. Problemet kvarstår.

Ett aktuellt exempel, som ligger och skvalpar i mitt sinne. Din krönikörskollega Staffan Heimerson skrev den 7 september i år, på sin egen återkommande sida bl a:

--- han /Sven Anér/ pekar på det faktum att Lisbet Palme inte alls kom till Sabbatsbergs sjukhus i ambulansen med sin skjutne make, Hon kom fyra minuter senare i en polisbil.

Var Heimersons rader så sensationella? Ja, i Aftonbladet. Detta har aldrig tidigare stått på tidningens sidor, och Heimersons rader vänder upp och ner på Aftonbladets tidigare världsbild.

Hennes ”skador” behövde ingen omplåstring, bara lätt baddning.

Här går hela AB:s Palme-koncept i kvav. Vad då? Det har ju alltid stått att hon medföljde Olofs ambulans till Sabbatsberg, var det inte så? Nej det var det inte.

Jag hade just gett ut den 32-sidiga skrift som Staffan citerar ur. Staffan hade ringt mig, klart uppbragt, och undrat varför i helvete detta tidigare inte har fått stå i Aftonbladet. Det hade jag också undrat, sa jag till Staffan, som jag hade i en ilsken lur från Sydfrankrike.

Jag närmar mig min poäng. Detta har alltså stått på ganska framträdande plats, men det har efteråt aldrig kommenterats i AB. Och jag ser krönikörproblemet i ett nötskal:

Bra att denne oftast tämligen löse skribent ”får in” sin text i tidningen, men mindre bra, närmast oefterrättligt, att inte tidningen förser anmärkningsvärda yttranden med kommentar. Dessa kunde vara av två slag: instämmande eller med pekpinnen avfärdande.

Nu har denna text egentligen aldrig förevarit, eftersom en ensam, aldrig noterad text alltid försvinner ut med Voyager i rymdens svarta hål.

Jag vill veta, från Aftonbladets nyhetschef och chefredaktör:

Övergav Lisbeth Palme sin Olof under blixtfärden till Sabbatsbergsakuten, och var hennes ”skador” från det påstådda skottet inte värre än att de kunde klaras av med en lätt baddning på ryggen?

Men de frågorna ställer sig inte Aftonbladets ledning. Jag menar förstås att Aftonbladets ledning har ett stort ansvar, i 1830-talets ljus och i dagens skimmer av omutlig sanningssökare och sanningssägare.

Har i själva verket krönikör Staffan Heimerson gjort sin – och framför allt min – sak en otjänst? Har han för all tid framåt låst sin tidnings spalter för alla stora svarta sanningar i Palmemordets spår? Skulle tidningen i framtiden ha kunnat arbeta med öppnare perspektiv om inte en uppkäftig Heimerson velat agera drakdödare i stället för lydig dräng i stallet?

Staffan Heimerson var ung volontär i branschen medan jag sedan länge satt någorlunda etablerad i Klara. Vi har mötts på gamla dar, på jämbördig fot, båda med hela yrkets engagemang resterande, med eventuella ilsket kända övertoner.

Anders, jag lägger ut den här texten på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

och jag ber dig reflektera. Min blogg, och mina texter över huvud taget i detta ständigt lika kolsvarta ärende, blir aldrig dementerade, men oftast positivt kommenterade på denna blogg.

Jag har, avslutningsvis, en närmast vördnadsfull syn på vårt gemensamma yrke, och jag menar att vi har ett stort ansvar som dess utövare. Ett ansvar som innebär råg i ryggen. Gott om råg.

Du ryter bra, just nu, Anders Westgårdh!

Heimerson på nästa sida.

Engagerad, som sagt, hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Får Palmeböcker inte recenseras?

12.2.2013.

Om en författare hos tidningsredaktörer påtalar klen recension svär han i kyrkan. Men om han eller hon påtalar utebliven recension, konsekvent uteblivna recensioner, i alla tunga medier ständigt uteblivna recensioner? Om en energisk författare marginaliseras ner till noll?

Nja, det är ju inte helt säkert att författaren har rätt att klaga. Hans verk kan ju vara så svaga att de inte når upp till rimliga recensionskriterier. Böcker kan vara allmänt usla, utan kontroversialitet, utan kvalitet – då får väl författaren skylla sig själv?

Jag går direkt in och exemplifierar min sakfråga. Saken gäller mig själv, och jag kan självfallet sägas vara subjektiv, partisk:

Jag fokuserar nu på mina tre senaste böcker i Palmefrågan:

Palmemordet: Affären Anti Avsan, Sven Anér Förlag, 2008-09.

De SAMMANSVURNA, Sven Anér Förlag, 2011, samt

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, Sven Anér Förlag, 2012.

Dessa tre böcker har samtliga för eventuell recension sänts till sju stora dagstidningar, nämligen

DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, G-P, Sydsvenskan samt UNT.

Enligt mina noteringar har någon recension av någon av dessa böcker inte influtit i någon av dessa sju tidningar. Men mina böcker har kanske varit på en gång urusla och okontroversiella, ingen litteratur att bry sig om?

Njaa, jag är inte helt säker. Detta eftersom Bibliotekstjänst, som förmedlar alla bokinköp till de cirka 600 svenska kommunbiblioteken, har recenserat de tre böckerna, tämligen utförligt och med precisering av de skarpaste och mest kontroversiella inslagen.

Helhetsomdömena har varit goda men dessa omdömen utgör inte min poäng. Bibliotekstjänst har anmält böckerna, det är det viktiga. Enligt de regler Btj tillämpar skall en första men klen recension följas av en annan recensents anmälan, varefter kommunbiblioteken får dra sina slutsatser. I mina tre fall har någon dylik omrecension inte blivit aktuell; den ursprungliga har stått fast.

Är det viktigt att Btj skriver? Och hur Btj skriver? Och att kommunbiblioteken köper?

Ja, på de tre frågorna. Btj sätter böcker på kartan, dess recensioner går ut till alla kommunbiblioteken, vilka självfallet knappast inköper i någon större utsträckning om recensionerna är dåliga; en självklarhet.

Och då det gäller Btj:s recensenter, så är dessa naturligtvis medvetna om sin position och sitt ansvar. Rimligen leder detta till att vederbörande recensent sällan anser en bok vara vare sig ”lysande” eller ”usel”; en statistik kunde vara intressant, men den har jag förstås inte kunnat utföra, bl a eftersom Btj-recensioner knappast är allmänt tillgängliga i full utsträckning.

Vikten av inköpens omfattning är självfallet ingenting att sticka under stol med. Arbetaren är sin lön värd, och litteraturarbetarens lön härrör från bokförsäljning, onekligen. Grädde på moset i form av statliga kulturbidrag förekommer, någon gång, men ligger utanför normala författarkalkyler.

Går jag som katten kring gröten? Är dålig lönsamhet mitt enda klagomål? Nej, sannerligen inte det enda. Denna sak handlar i mycket stor utsträckning om en författares yrkesglädje, tillfredsställelse inom yrket. Och detta är sannerligen inte vilket yrke som helst. Normalsituationen för en författare, då första nedslaget görs på ordbehandlaren, är att någon garanti för en blivande publicering inte föreligger. En bok planeras på spekulation, oftast en riskabel spekulation.

Den support som kan vara att räkna med kommer från Bibliotekstjänst. Annonsering förekommer i dag endast från de stora förlagen och deras bästsäljande författare, men även denna annonsering är i dag gles, oerhört gles i jämförelse med situationen för ett antal decennier sedan, då hugade bokköpare botaniserade bland tidningsannonsernas ”7:e tusendet”.

Om jag skulle förutskicka redaktörernas motargument blir dessa givetvis att bra bok alltid blir såld och läst, och fristående tidningar kan aldrig tvingas recensera alla nyutgivna verk.

I och för sig riktigt. Om definitionen ”fristående tidningar” håller. Det är just på denna punkt jag i dag är tveksam. Djupt tveksam.

Gå tillbaka till min inledande sampling: 21 uteblivna recensioner från sju stora tidningar, alla med omfattande kulturbevakning. Ingen av dessa tidningar vill ta upp till behandling tre böcker från en i Palmeärendet aldrig någonsin dementerad författare. Aldrig dementerad, men, verkar det, alltid undanskuffad till någon överfylld in-tray.

OK, kan redaktörerna svara: skriver du för brödfödan får du väl skriva bättre då?

Om boken är bra, kan jag svara, bestämmer ju inte författaren utan den anmälande recensenten. Vad ger ni mig för kriterier på att mina böcker är ointressanta i denna dödens cirkel?

Där upphör denna fiktiva (?) debatt av brist på syre.

Till sist, i rent klarspråk:

Jag menar, mot bakgrunden av vad jag här har sagt, att de svenska medierna, inte bara de stora utan nästan alla, till det yttersta drar sig för att över huvud taget beröra denna inflammerade Palmefråga, där dagens svenska medier uppenbarligen inte har någon egen skarp åsikt men cirkulerar någonstans kring Christer Pettersson.

Ur detta utkristalliseras ett iskallt yrkesförbud för den som dristar sig att frondera, medan demokrati, och i praktiken tryckfrihet, naggas i kanten. Äts upp.

Jag söker en debatt i ett hårt, kristallhårt ämne.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

Var fanns Aftonbladet under Olof Palmes dödsnatt?

Öppet brev till Aftonbladets ledning! För angelägen kännedom: Göteborgs-Posten!

14.12.2012. Den i särklass mest dramatiska bilden från Olof Palmes dödsnatt är den som klockan 23.42 på Sabbatsbergs akutintag togs av pressfotografen Ulf Karlsson. Den föreställer Lisbeth Palme som i en poliskommissariebil anländer till Sabbatsberg samt skyndar in mot akutintaget. Bilden talar sitt entydiga språk, och den har aldrig i klartext ifrågasatts. Se min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.

I övrigt är det mesta kring den s k Lisbethbilden tvetydigt, mörkat, okänt.

Sedan bilden tagits for Ulf Karlsson tämligen omedelbart till Aftonbladets redaktion, där han överlämnade den än så länge oframkallade filmrullen till nattredaktionens nyhetsdesk, allt enligt Ulf Karlssons mycket klara redogörelse, i efterhand lämnad till undertecknad Sven Anér.

”Det var standard”, sa Ulf Karlsson. ”Jag hade som stående frilansuppdrag att med ensamrätt för Aftonbladet ta s k blåljusbilder, dvs bilder av händelser som rapporteras på polisradion. Jag lyssnade på polisradion de kvällar och nätter som jag var ute, jag for till de platser där något allvarligt verkade ha inträffat. Det var standard. Sedan skulle självfallet den beställande tidningen, Aftonbladet, få tillgång till de aktuella bildrullarna, varför jag snarast möjligt tog mig till Aftonbladets redaktion och lämnade över rullarna för framkallning och kopiering, alltså det gamla sättet att ta fram bilder. Så gjorde jag självfallet också Palmenatten.”

Så långt Ulf Karlsson. Men då jag är 2000 tar kontakt med Aftonbladets ledning får jag en diametralt annorlunda version, vilken efter mina samtal med olika chefer vid redaktionen kan sammanfattas så här:

”Ulf Karlsson arbetade inte åt oss den här kvällen, han kom aldrig in med någon bildrulle till vår news desk, vi såg honom aldrig den kvällen. Vi framkallade sålunda aldrig någon av Ulf Karlssons bilder, vi kopierade inte heller, vi såg aldrig den påstådda Lisbeth-bilden, och vi publicerade den alltså heller inte. Vi har aldrig haft någon som helst kontakt med Lisbeth-bilden.”

Jag skulle självfallet ha litat på Aftonbladets mångordiga och mångstämmiga avståndstagande från mordnattens exklusiva bild om inte just denna bild dykt upp i den stora nyhetstidningen Göteborgs-Posten för söndagen den 2 mars 1986. G-P:s caption löd:

Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen som körde henne till sjukhuset och springer in på akutmottagningen.

Visst, detta är en helt korrekt underskrift till Ulf Karlssons bild, korrekt på varje punkt. Lisbeth Palme, som av många vittnen vid Dekorima setts gå in i Olofs ambulans, iförd brun mockapäls, anländer till Sabbatsberg i en poliskommissariebil, iförd mörk tygkappa.

Här var det nära att spaningsledningens hela skönmålning av mordet skulle spricka. Det hade bara behövts att G-P i sin bildunderskrift hade noterat:

”Lisbet Palme, som lämnat Dekorima i Olofs ambulans, kommer till Sabbatsbergs sjukhus…”

Hade G-P formulerat sig på detta sätt hade avgörande viktiga fakta funnits till allmän beskådan. G-P har säkert handlat i helt god tro, och i hastigheten inte hittat motsägelsen; far i ambulans, anländer i polisbil.

Nu åter till Aftonbladets åtgöranden eller rättare sagt icke-aktivitet. Aftonbladet påstår sig aldrig ha sett skymten av Lisbeth-bilden, men bilden finns, bevisligen, i G-P knappt 24 timmar efter tagningen. Hur har detta gått till? AB vägrar att hjälpa till på minsta sätt.

Från 1986 till september år 2000 är det helt tyst, i alla medier, om Lisbethbilden. G-P upptäcker aldrig att tidningen allt sedan mordet suttit på en krutdurk, och den officiella spaningsledningen aktar sig för att röra vid saken.

Men i september år 2000 får jag ett telefonsamtal från rikskriminalpolisen där jag tillfrågas om jag vore intresserad av några bilder från Sabbatsberg, bl a bilden av Lisbeth Palme då hon i polisbil anländer till Sabbatsbergsakuten? Visst, onekligen intresserad. Jag får veta att jag kommer att få ett postförskott för nitton bilder, kostnad 665 kronor. Bilderna kommer, jag har Lisbethbilden i min hand.

Från rikskrim? Hur har rikskrim kommit åt bilderna? Ulf Karlsson har inte sålt bilderna, han har aldrig fått betalt, han har aldrig sett Lisbethbilden – vad är det som har hänt?

Det känns närmast patetiskt att jag, på min blogg nu fjorton år senare, tvingas gissa i detta stora mörka ärende, när sanningen finns inom Aftonbladets redaktion. Och i polisens valv. Jag har frågat rent ut: kan ni se i er bildbokföring när och hur bilden kom till Aftonbladet, hur den hamnade hos polisen?

Men Aftonbladet tiger, polisen tiger. Om vi ingenting säger har vi ingenting sagt. Jag får en vision av en i särklass dramatisk bild som på egna små fötter förflyttar sig från Ulf Karlssons kamera till G-P:s spalter, aldrig hanterad av människohand, simsalabim.

Mycket mer är konstigt. Har rikskrim sålt Lisbeth-bilden till G-P? Och om bilden uppenbarligen är så hemlig, varför erbjuds den då i sinom tid till en av landets ivrigaste journalistiska Palmeutredare, nämligen till undertecknad Sven Anér?

Ledningen för Aftonbladet, detta är en stor, komplicerad journalistisk händelse, inne i ett gåtlikt dunkel.

Rikskrim vill inte, vill bl a inte förklara för mig varför de, mot dryg betalning, offererar Lisbethbilden till mig.

Aftonbladet kan ge fullständigt besked, bl a om varför tidningen ratar tidningens kanske mest explosiva bild någonsin, och om hur bilden telefotades till Göteborgs-Posten – den sista frågan är kanske den märkligaste: AB telefotar sin bästa bild till en av sina hårdaste konkurrenter men publicerar den inte själv – ordbehandlarens tangenter trasslar in sig.

Göteborgs-Posten skulle naturligtvis också ha mycket att berätta: när och hur och varför fick G-P en bildkontakt över huvud taget? Och såg G-P aldrig, nära ett dygn efter mordet, att Lisbeth Palme övergett Olofs ambulans och sprungit över till en polisbil?

Som en randanmärkning kan jag lägga till att den statliga granskningskommissionen 1999 inte har ett ord om denna dramatik, inte nämner att den sett G-P:s bild. Självfallet såg kommissionen bilden, men valde att tiga, efter att ha konstaterat hu så hemskt.

I fallet mordet på statsminister Olof Palme gäller andra lagar eller rättare sagt brottsregler. Aftonbladet! Tidningen skulle med ett penndrag kunna öppna upp för en hederlig redovisning av Palme-fallet. Ett penndrag, där tidningens förhållningssätt i fallet Lisbethbilden klarläggs från botten.

Under de många åren som gått har Aftonbladet aldrig dementerat någon enda av mina väsentliga uppgifter i detta mörka skeende. Vore det inte dags för ett journalistiskt omtänkande, Aftonbladet? Jag önskar ett svar!

Sven Anér, enda yrkesjournalist som noterat denna sak nere i mordets dy.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Rikskrim sätter lögnen i högsätet

1.12.2012. Till riksdagens justitieutskott, att benäget delges samtliga ledamöter och suppleanter.

Den 19 november 2012 får jag denna skrivelse från rikskriminalpolisen, utredningssektionen, Gustafsson Ann-Helene, kriminalinspektör:

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Ni har till utredningen skrivit ett brev där ni bifogat en bild från Sabbatsbergs sjukhus som enligt er är tagen av fotograf Ulf Karlsson utanför akutintaget ca kl 23.40 den 28 februari 1986. Ni hävdar att detta är fru Lisbeth Palme som ankommer till Sabbatsbergs sjukhus.

Enligt uppgifter i utredningen färdades Fru Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus i samma ambulans som maken Olof Palme.

RKP kommenterar inte den pågående förundersökningen i övrigt.

Så långt Gustafsson. Aktstycket är uppseendeväckande. Det blandar halvsanningar, lögner och antydningar på ett sätt som är beklämmande.

Till att börja med: ”där ni bifogat en bild”.

Ja, och det är inte vilken bild som helst. Sedan den togs vid angiven tidpunkt lämnade Ulf Karlsson tämligen tidigt på mordnatten in den exponerade filmrullen på Aftonbladets centralredaktion; därefter fick han aldrig se bilden vidare. Den kopierade bilden publicerades aldrig av Aftonbladet; däremot hamnade den, antagligen redan under mordnatten, hos just Stockholmspolisen, som uppenbarligen förmedlade den till minst två tidningsredaktioner, vilka publicerade dem, Göteborgs-Posten i numret för söndagen den 2 mars och bild- och nyhetstidningen Aktuell Rapport något längre fram i mars.

Stockholmspolisens befattning med bilden ställer frågor, eftersom Ulf Karlsson, som inte fick se bilden över huvud taget, inte hade överlåtit någon copyright till Stockholmspolisen. Så, i maj 1989, får jag en påringning från en medarbetare vid rikskriminalpolisen – som ju nu hade övertagit ansvaret för Palmeutredningen – där jag erbjuds att mot kontant betalning till statskassan från rikskrim för 665 kronor inhandla Ulf Karlssons bilder från Sabbatsbergs akutintag mordnatten; mitt minnesintryck är att det var krkom Åke Röst som ringde. Det var med Röst jag vid denna tid hade närmast kontakt inom rikskrim.

”Du får dem för 665 kronor, mot postförskott”, sade mannen som ringde mig, troligen alltså Röst.

Rikskrim går asålunda ut och försäljer – jag frestas skriva nasar, kränger – ett antal bilder nära knutna till Palmemordet utan att ha tillstymmelse till försäljningsrätt. Jag får någon dag senare omnämnt postförskott, vilket jag löser ut för 665 kronor. En av bilderna är bilden av en kvinna som lämnar en polisbil (alltså inte ambulansen) och syns skynda in på akutavdelningen.

När Gustafsson i sin skrivelse omnämner bilden lyckas hon förmedla intrycket att det rör sig om en av Karlsson och mig hanterad bild vilken, som Gustafsson går att förstå, inte föreställer Lisbeth Palme.

Som Ju ser är förhållandet det helt motsatta: bilden har under år efter år handlagts och hållits inlåst av just den rikskriminalpolis som Gustafsson tillhör, medan min minnesbild från försäljningserbjudandet är att Röst (ev annan polisman) till mig sade inte bara att den vore tagen vid Sabbatsbergsakuten utan också att kvinnan på en av de elva bilderna vore Lisbeth Palme. Detta var givetvis det avgörande försäljningsargument som skulle locka mig att gå in på denna mycket irreguljära transaktion.

Alltså: när Gustafsson skriver ”som enligt er är tagen av fotograf Ulf Karlsson” slirar hennes historieskrivning. Det är tvärtom hennes tidigare chefer vid rikskrim som hävdar att bilden är tagen av Ulf Karlsson.

När Gustafsson påstår att ”uppgifter i utredningen” säger att Lisbeth Palme ”färdades till Sabbatsbergs sjukhus i samma ambulans som maken Olof Palme” blir detta en semantisk fråga. Över allt i det officiella materialet står, och är ostridigt, att Lisbeth Palme tog plats i makens ambulans vid Dekorima, men ingenstans nämns att hon anländer till Sabb i denna ambulans.

Vad som i själva verket hände, vilket jag utförligt redovisar i min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” (bifogas), med den aktuella bilden på omslaget, är att Lisbeth Palme någonstans mellan Dekorima och Sabbatsberg överger Olofs ambulans och ett antal minuter efter ambulansen anländer till Sabbatsberg i den poliskommissariebil som så tydligt dominerar Ulf Karlssons bild.

Det är denna svårförklarade serie av händelser som rikskrims Gustafsson försöker trolla bort genom att hänvisa till ospecificerade ”uppgifter i utredningen” och genom att klart antyda att Ulf Karlssons bild ej föreställer Lisbeth Palme, mot gällande författningar försåld till mig med beskedet att bilden föreställer Lisbeth Palme.

Justitieutskottet. Granska denna sak, som sedan mordet skötts eller rättare sagt misskötts av den svenska polisorganisation för vilken riksdagens justitieutskott har ett avgörande viktigt ansvar.

Jag föreslår, JU: gå in i ärendet, t ex via riksdagens upplysningstjänst! Sedan ni bildat er en uppfattning om ärendet, som alltså enligt min klara mening vänder upp öch ner på alla hittillsvarande officiella påståenden rörande mordet på Olof Palme, skulle ju utskottet kunna initiera en formell utredning av ärendet, vid vilken jag självfallet vore villig att medverka, gärna som på ett eller annat sätt misstänkt, om så önskas.

Varför såldes bilderna till mig? Var det för att locka mig att dra slutsatser som därefter osannfärdigt skulle kunna avvisas? I denna solkiga bild ingår även ytterligare ett långt sjok av händelser, där bl a den sedermera avpolletterade rikskrimchefen (!) Tommy Lindström falskeligen försökte förklara för mig, vid ett personligt sammanträffande på Lindströms tjänsterum 1989, att Olof Palmes tidkort från Sabbatsberg skulle visa en ankomsttid till Sabb, enligt instämpling, kl 23.35, när denna siffra ”5” i själva verket utgjordes av en förfalskad annan siffra, troligen en siffra ”8”.

Att så många oförklarade egendomligheter i efterhand kan kopplas till något så visserligen sorgligt men ändå så banalt som en sjuktransport är, JU, skrämmande. Ärendet blir givetvis direkt skakande då det kan uppdagas att initiativtagare till denna danse macabre är svensk polismyndighet.

Jag sätter värde på att denna text, som sagt, förmedlas till samtliga ledamöter och suppleanter, och jag ger självfallet all kompletterande info som kan bli önskvärd. Texten finns utförligt belagd i flera årgångar av mitt dåvarande nyhetsbrev PALME-nytt, och den är aldrig dementerad på något trovärdigt sätt. Aktuella årgångar finns inbundna som ett antal ”PALME-nytt-böcker”, vilka är inlämnade till rikspolischefen och rimligen kan rekvireras från honom.

Till sist, justitieutskottet: forskning måste bygga på korrekta och säkrade basfakta, vilka aldrig får ändras i någon av utredaren önskad riktning. Detta är en självklarhet, vilken inte har respekterats av Sveriges högsta polisiära ledning.

I denna högsta polisiära ledning har under nära nog hela utredningstiden ingått kriminologie professorn Leif GW Persson. Persson har vid de båda senaste årsdagarna av mordet på statsminister Olof Palme i två olika TV-sändningar uttalat att mordet skedde inom en komplott av ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Att detta upprepade uttalande av Persson inte offentligt uppmärksammats av någon annan än mig själv är givetvis djupt anmärkningsvärt.

Jag känner, Ju, efter utskriften av denna krigsförklaring mot oredligheten i den pågående Palmeutredningen, att det ansvar, såväl moraliskt som juridiskt, som åvilar justitieutskottet och därmed hela Sveriges riksdag i denna heta fråga, är enormt och oåterkalleligt.

Själv har jag, under en lång följd av år, riktat synnerligen allvarliga anklagelser mot det svenska rättssamhället för oredlighet, falskhet, ondska, men ingen formell kritik har någonsin riktats mot mig.

En rättegång, med mig som åtalad för grovt förtal, skulle naturligtvis omedelbart rensa luften.

Jag önskar bevis på mottagandet av skrift och bok. Jag önskar Ju:s kommentar!

Angelägen och djupt oroad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. bok.

JU har ej svarat.