28 juni 2013.
Jag hade nyligen skrivit
två brev till Uppsala Universitet där jag undrade om Palmemordet
kunde intressera; breven följer strax. Det kunde mordet inte.
Universitetets svarsbrev kom i dag. Det ser ut så här:
Angående skrivelser till Uppsala
universitet
I två skrivelser till Uppsala
universitet har Du förslagit att universitetet skulle inleda ett
forskningsprojekt innebärande en granskning av mordet på Olof
Palme.
Tack för visat förtroende för
Uppsala universitet, men Dina skrivelser föranleder inte någon
åtgärd från universitetets sida.
Med vänlig hälsning
Per Abrahamsson
Akademiombudsman
Knapphändigare hade det
inte kunnat bli. Uppenbarligen har saken aldrig kommit längre än
till hr Abrahamsson (jurist, förmodligen), som väl i sin tur tagit
den sedvanliga lilla poliskontakten:
”Anér? Nej, det är
ingenting att bry sig om. Han skriver och skriver, men det finns
ingen substans. Mordet på Olof Palme handläggs helt enligt lagen av
riksåklagaren och rikskriminalpolisen…”
Och så var vi av med
denne Anér för gott? ”För gott”, nej, det kan jag inte
garantera. Men för den här sommaren, åtminstone.
Jag tackar er än en gång,
alla bloggbesökare, och jag tackar min förnämliga medarbetare
Maria Wold-Troell, som så skickligt hållit i administration och
redaktionellt arbete under de många åren – tack, Maria. Och tack
till min vänlige och initiativrike förläggare vid Bokskogen i
Göteborg, Göran Dahlman, tack till Charlotte och Paul Rimmerfors
och till Inger och Bo Alvberger, som för några år sedan stödde
och stöttade starten av denna blogg, vilken därefter gått som en
möjligen tunn men röd tråd genom det svenska samhället. Den röda
tråden har inte slitits av.
Nu ägnar jag sommaren åt
annat. Vad då? Hängmattan? Nej, den har vi knappast någon plats
för längre. Åt annat skrivande? Det är inte omöjligt. Jag märker
att min trogna ordbehandlare behövs för min tänkande hälsa. Jag
tror på det skrivna och tryckta ordet, som ett debattforum, som den
tänkande mänsklighetens gurglande Listerine.
Mina motparter, åklagare
och polis, har skytt öppen debatt som pesten, utan att låtsas inse
att ett liv utan frisk och fräsch och sanningsskapande debatt solkar
människors livsluft, solkar deras ideal.
Den snabba tummen ner från
universitetet i den här stan sitter förstås kvar som en ilsken
tagg. Jag hade trott att ett universitet, en akademi, vore rätt
forum, där omvälvande åsikter kunde mötas, kunde brytas. Men jag
bedrog mig. Hr Abrahamsson skyndade sig att näpsa mig, så
komprimerat som möjligt. Tack, fast inte.
Nå, Sverige lever vidare,
mig förutan på estraden eller vid stupstocken. Det är kanske inte
min syssla att rensa i den fosterländska örtagården. Men det är
så här, jag har nog sagt det tidigare:
Inga plikter, inga
förpliktelser måste så obrottsligt följas som de självpålagda.
Kommer uppdraget utifrån – nåja, går det att utföra, visst,
bra. Men visar sig detta vara omöjligt upplever jag ingen tragedi.
Nästa dag, nästa jobb.
Men den egna plikten,
inför det egna samvetet, har den höga prioriteten. Den högsta
prioriteten.
Det förstår ni inte,
Skarp hos RÅ, Andersson och Melander hos rikskrim, när ni läser
det här. Det är ett resonemang som ligger utanför och ovanför er
vardag, där ni sitter och vitmålar en skitig verklighet. Riktigt
hur ni går i land med denna syssla förstår jag inte; kanske
fordras en viss sorts gen.
Men, slutklagat. Mina båda
skrivelser till Uppsala universitet lägger jag också ut, som en
något dubiös avskedspresent. Kommer på slutet.
Tack, alla!
Innan hr Abrahamssons
snärtiga skrivelse damp ner i vår brevlåda
hade jag hunnit skriva nedanstående text, som kanske kan passa in
som ett första slutord efter ett långt, långt bloggande. Så håll
till godo, nu när jag drar mig tillbaka för att leta andra värden
hos mitt Uppsala, så kärt sedan den tidiga våren 1933, då min nye
historielärare Hilding Justus Julius Linder hälsade den lille
stockholmskisen välkommen till Uppsala högre allmänna läroverk:
Den svenska
administrationen snärjd i sina egna brott,
Sitter fast. Därför har
vi denna tystnadens järnridå.
28.6.2013.
Jag tar fram min
300-sidiga tättryckta bok Palmemordet:
DE SAMMANSVURNA.
Sven Anér Förlag 2011. Jag sätter mig på min sängkant, bläddrar
och läser.
En bok som är ens egen,
men som fått stå oläst under några månader, är en skattkammare,
öppen för nyupptäckter; mina kolleger vet vad jag talar om. Innan
vi börjar en dylik omläsning är innehållet ganska vagt, hela
avsnitt kan ha försvunnit ur dagens omedelbara medvetande, men när
vi ställs inför de aktuella boksidorna fyller oss igenkännandets
adrenalin:
Så var det, så skrev
jag! Jo, det minns jag. Skrev jag så fränt, så 300 sidor fränt?
Är jag försiktigare i dag, på något äldre dar?
Upplivande frågor ställer
sig själva och skuffar undan den seghet som, kompletterad med åska
i luften, kan bemäktiga sig den spänstigaste åldring.
DE SAMMANSVURNA
utgörs av min myndighetskorrespondens under år 2010. Den
rekommenderas kanske inte för sträckläsning (även om min nära
anförvant Bengt en morgon ringde och pustade att han läst hela
boken över natten och blivit tagen). Kanske läses den bäst
styckevis och delt, en bit då och då, som när vi slår upp
30-åriga kriget i NE.
Och jag kan nästan säga:
det spelar ingen roll var i boken du råkar slå upp detta 27-åriga
krig. Det svarta grymma temat är detsamma, med fugans variationer av
LÖGNEN. För var i Palmeaffären, med dess hala, slemmiga
förgreningar, finns inte LÖGNEN som ledord? Jag menar ju att jag
själv skriver i princip endast sanningar, utom då jag tvingas
citera min motpart, den krackelerande svenska rättsstaten. Jag blir
aldrig dementerad. Överheten slipper dementera eftersom den aldrig
kommenterar.
DE SAMMANSVURNA
har blivit klent recenserad, vilket innebär ett lansettvasst mord på
en författare och hans verk och hans utkomst. Jag har många gånger
noterat svenska mediers i dag närmast totala ointresse för
Palmeärendet i dess skrämmande nakenhet, och när jag nu i dag, den
28 juni 2013, än en gång försöker fråga mig själv om
anledningen till denna bokstavligen isande tystnad så har jag inget
svar till hands.
Jag har någon gång på
bloggen gått tillbaka till mina minnen från DN:s allmänna
redaktion, 1948-62, och ställt frågan: hade någon liknande enorm,
ofantlig affär kunnat döljas av en stor dagstidning den gången? Av
alla stora – och små – dagstidningar? Och mitt svar har alltid
blivit: nej. Stor ondska, stor kriminalitet hade inte gått att
dölja.
Jag behöver inte
framställa mig själv och mina redaktionskolleger som specialädla
publicister, men jag kan sannerligen påstå att verkligt stora
nyheter den gången inte fick stanna inom ledarredaktionens eget
lilla revir, där stora news kunde få försvinna in i närmsta
buskage.
Inte så att vi var
extremt orädda. Naturligtvis ville vi inte i onödan riskera vår
plats på en stor tidning, naturligtvis ville vi inte minsta vår
månadslön (750 kronor). Framför allt hade vi ingen lust att vara
uppkäftiga mot vår redaktionsledning utan tunga skäl. Men vi
fanns, på DNs allmänna redaktion, som en viktig del av tidningens
själ - ett ord som vi knappast svängde oss med - och vi reagerade
inför vad vi betraktade som dålig journalistik, helt enkelt. Vi la
lappar bland redaktionens agenda, och vi talade om att vi fanns.
Det verkar som om det
sättet, för dagsjournalister att arbeta, i dag vore bortlagt. Jag
kan ge ett, av många exempel. Den skickliga kolumnisten och
författaren Lena Andersson fick tidigt i våras utrymme för en
dramatisk och omfångsrik kolumnsida, där hon med ett novellistiskt
men mycket jordnära grepp uttryckte sin vanmakt inför Palmeärendets
obefintliga utredning.
Men när kolumnen väl var
införd, och DN markerat sitt intresse, drog nye chefredaktören
Peter Wolodarski omedelbart i nödbromsen, varpå saken fick stroke i
tidningens spalter. Tidningens alla spalter. Sven Anér
Ja, till finalen
kopplar jag sålunda också de båda brev som
nu ligger i hr Abrahamssons papperskorg. De skrevs med eftertanke,
det kan jag försäkra! Där finns också ett brev till KG Hammar och
Stig Strömholm, stödjare med råd och dåd – tack!
Vad rätt vi tänkt fast
det var fel…