FINAL – tack för ert fina inkännande, medkännande sällskap utmed nätet! Men nu får det vara nog ett tag!

28 juni 2013.

Jag hade nyligen skrivit två brev till Uppsala Universitet där jag undrade om Palmemordet kunde intressera; breven följer strax. Det kunde mordet inte. Universitetets svarsbrev kom i dag. Det ser ut så här:

Angående skrivelser till Uppsala universitet

I två skrivelser till Uppsala universitet har Du förslagit att universitetet skulle inleda ett forskningsprojekt innebärande en granskning av mordet på Olof Palme.

Tack för visat förtroende för Uppsala universitet, men Dina skrivelser föranleder inte någon åtgärd från universitetets sida.

Med vänlig hälsning

Per Abrahamsson

Akademiombudsman

Knapphändigare hade det inte kunnat bli. Uppenbarligen har saken aldrig kommit längre än till hr Abrahamsson (jurist, förmodligen), som väl i sin tur tagit den sedvanliga lilla poliskontakten:

”Anér? Nej, det är ingenting att bry sig om. Han skriver och skriver, men det finns ingen substans. Mordet på Olof Palme handläggs helt enligt lagen av riksåklagaren och rikskriminalpolisen…”

Och så var vi av med denne Anér för gott? ”För gott”, nej, det kan jag inte garantera. Men för den här sommaren, åtminstone.

Jag tackar er än en gång, alla bloggbesökare, och jag tackar min förnämliga medarbetare Maria Wold-Troell, som så skickligt hållit i administration och redaktionellt arbete under de många åren – tack, Maria. Och tack till min vänlige och initiativrike förläggare vid Bokskogen i Göteborg, Göran Dahlman, tack till Charlotte och Paul Rimmerfors och till Inger och Bo Alvberger, som för några år sedan stödde och stöttade starten av denna blogg, vilken därefter gått som en möjligen tunn men röd tråd genom det svenska samhället. Den röda tråden har inte slitits av.

Nu ägnar jag sommaren åt annat. Vad då? Hängmattan? Nej, den har vi knappast någon plats för längre. Åt annat skrivande? Det är inte omöjligt. Jag märker att min trogna ordbehandlare behövs för min tänkande hälsa. Jag tror på det skrivna och tryckta ordet, som ett debattforum, som den tänkande mänsklighetens gurglande Listerine.

Mina motparter, åklagare och polis, har skytt öppen debatt som pesten, utan att låtsas inse att ett liv utan frisk och fräsch och sanningsskapande debatt solkar människors livsluft, solkar deras ideal.

Den snabba tummen ner från universitetet i den här stan sitter förstås kvar som en ilsken tagg. Jag hade trott att ett universitet, en akademi, vore rätt forum, där omvälvande åsikter kunde mötas, kunde brytas. Men jag bedrog mig. Hr Abrahamsson skyndade sig att näpsa mig, så komprimerat som möjligt. Tack, fast inte.

Nå, Sverige lever vidare, mig förutan på estraden eller vid stupstocken. Det är kanske inte min syssla att rensa i den fosterländska örtagården. Men det är så här, jag har nog sagt det tidigare:

Inga plikter, inga förpliktelser måste så obrottsligt följas som de självpålagda. Kommer uppdraget utifrån – nåja, går det att utföra, visst, bra. Men visar sig detta vara omöjligt upplever jag ingen tragedi. Nästa dag, nästa jobb.

Men den egna plikten, inför det egna samvetet, har den höga prioriteten. Den högsta prioriteten.

Det förstår ni inte, Skarp hos RÅ, Andersson och Melander hos rikskrim, när ni läser det här. Det är ett resonemang som ligger utanför och ovanför er vardag, där ni sitter och vitmålar en skitig verklighet. Riktigt hur ni går i land med denna syssla förstår jag inte; kanske fordras en viss sorts gen.

Men, slutklagat. Mina båda skrivelser till Uppsala universitet lägger jag också ut, som en något dubiös avskedspresent. Kommer på slutet.

Tack, alla!

Innan hr Abrahamssons snärtiga skrivelse damp ner i vår brevlåda hade jag hunnit skriva nedanstående text, som kanske kan passa in som ett första slutord efter ett långt, långt bloggande. Så håll till godo, nu när jag drar mig tillbaka för att leta andra värden hos mitt Uppsala, så kärt sedan den tidiga våren 1933, då min nye historielärare Hilding Justus Julius Linder hälsade den lille stockholmskisen välkommen till Uppsala högre allmänna läroverk:

Den svenska administrationen snärjd i sina egna brott,

Sitter fast. Därför har vi denna tystnadens järnridå.

28.6.2013.

Jag tar fram min 300-sidiga tättryckta bok Palmemordet: DE SAMMANSVURNA. Sven Anér Förlag 2011. Jag sätter mig på min sängkant, bläddrar och läser.

En bok som är ens egen, men som fått stå oläst under några månader, är en skattkammare, öppen för nyupptäckter; mina kolleger vet vad jag talar om. Innan vi börjar en dylik omläsning är innehållet ganska vagt, hela avsnitt kan ha försvunnit ur dagens omedelbara medvetande, men när vi ställs inför de aktuella boksidorna fyller oss igenkännandets adrenalin:

Så var det, så skrev jag! Jo, det minns jag. Skrev jag så fränt, så 300 sidor fränt? Är jag försiktigare i dag, på något äldre dar?

Upplivande frågor ställer sig själva och skuffar undan den seghet som, kompletterad med åska i luften, kan bemäktiga sig den spänstigaste åldring.

DE SAMMANSVURNA utgörs av min myndighetskorrespondens under år 2010. Den rekommenderas kanske inte för sträckläsning (även om min nära anförvant Bengt en morgon ringde och pustade att han läst hela boken över natten och blivit tagen). Kanske läses den bäst styckevis och delt, en bit då och då, som när vi slår upp 30-åriga kriget i NE.

Och jag kan nästan säga: det spelar ingen roll var i boken du råkar slå upp detta 27-åriga krig. Det svarta grymma temat är detsamma, med fugans variationer av LÖGNEN. För var i Palmeaffären, med dess hala, slemmiga förgreningar, finns inte LÖGNEN som ledord? Jag menar ju att jag själv skriver i princip endast sanningar, utom då jag tvingas citera min motpart, den krackelerande svenska rättsstaten. Jag blir aldrig dementerad. Överheten slipper dementera eftersom den aldrig kommenterar.

DE SAMMANSVURNA har blivit klent recenserad, vilket innebär ett lansettvasst mord på en författare och hans verk och hans utkomst. Jag har många gånger noterat svenska mediers i dag närmast totala ointresse för Palmeärendet i dess skrämmande nakenhet, och när jag nu i dag, den 28 juni 2013, än en gång försöker fråga mig själv om anledningen till denna bokstavligen isande tystnad så har jag inget svar till hands.

Jag har någon gång på bloggen gått tillbaka till mina minnen från DN:s allmänna redaktion, 1948-62, och ställt frågan: hade någon liknande enorm, ofantlig affär kunnat döljas av en stor dagstidning den gången? Av alla stora – och små – dagstidningar? Och mitt svar har alltid blivit: nej. Stor ondska, stor kriminalitet hade inte gått att dölja.

Jag behöver inte framställa mig själv och mina redaktionskolleger som specialädla publicister, men jag kan sannerligen påstå att verkligt stora nyheter den gången inte fick stanna inom ledarredaktionens eget lilla revir, där stora news kunde få försvinna in i närmsta buskage.

Inte så att vi var extremt orädda. Naturligtvis ville vi inte i onödan riskera vår plats på en stor tidning, naturligtvis ville vi inte minsta vår månadslön (750 kronor). Framför allt hade vi ingen lust att vara uppkäftiga mot vår redaktionsledning utan tunga skäl. Men vi fanns, på DNs allmänna redaktion, som en viktig del av tidningens själ - ett ord som vi knappast svängde oss med - och vi reagerade inför vad vi betraktade som dålig journalistik, helt enkelt. Vi la lappar bland redaktionens agenda, och vi talade om att vi fanns.

Det verkar som om det sättet, för dagsjournalister att arbeta, i dag vore bortlagt. Jag kan ge ett, av många exempel. Den skickliga kolumnisten och författaren Lena Andersson fick tidigt i våras utrymme för en dramatisk och omfångsrik kolumnsida, där hon med ett novellistiskt men mycket jordnära grepp uttryckte sin vanmakt inför Palmeärendets obefintliga utredning.

Men när kolumnen väl var införd, och DN markerat sitt intresse, drog nye chefredaktören Peter Wolodarski omedelbart i nödbromsen, varpå saken fick stroke i tidningens spalter. Tidningens alla spalter. Sven Anér

Ja, till finalen kopplar jag sålunda också de båda brev som nu ligger i hr Abrahamssons papperskorg. De skrevs med eftertanke, det kan jag försäkra! Där finns också ett brev till KG Hammar och Stig Strömholm, stödjare med råd och dåd – tack!

Vad rätt vi tänkt fast det var fel…

Uppsala Universitet – en god idé?

25.6.2013. Likalydande skrivelser till Professor KG Hammar, Lunds universitet, och till Professor Stig Strömholm, Uppsala Universitet.

Jag har med båda mina vänliga adressater haft goda kontakter under mitt långa arbete för klarhet i Palmeutredningen. Jag har fått den support jag inte fått från annat kvalificerat håll, en support som betytt mycket för mig, även om stödet kanske ännu inte tagit helt konkreta former.

Jag skriver nu för att informera om ett initiativ jag tagit i riktning mot ett av universiteten, Uppsalas. Det är här vi bor, det var här jag tog studenten för 74 år sedan, det var här jag tog ut en fil kand när kriget tog slut. Jag lyssnade på föreläsningar i romanska språk på X-an redan 1936 – det blir stora sjok av tid.

Men den viktiga anledningen till att jag över huvudtaget vänder mig till ett universitet är denna:

Jag ser universiteten, akademierna, den akademiska världen som vår kanske sista garant för gammaldags heder, noggrannhet, sanningskärlek, aldrig sviktande. Detta är några egenskaper som jag i dag över huvud taget mycket sällan träffar på inom den del av det svenska rättssamhället som jag möter, alltsedan Olof Palme sköts till döds den 28 februari 1986.

D… här kommer Lena hem med dagens Aftonblad! Där Säpo-infiltration mot vänsterpartiets Lars Ohly och Jens Holm på ett mycket trovärdigt sätt avslöjas!

Det är inte svårt för mig att koppla detta rent osannolika komplex av händelser till den av mig för mordet på Olof Palme så starkt misstänkte rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan.

Jag har tidigare ofta känt en förbindelse mellan Säpo och Avsan ligga nära. Till att börja med eftersom mordet på Olof Palme, sannerligen inte endast av mig, har kopplats till Säpo. Från första sekund fanns förre Säpo-mannen Hans Holmér tillsammans med den lydige byråchefen vid Säpo, PG Näss, i verksamhet som speciella självutnämnda white-washers av alla utpekade poliser, egentligen utan att utföra någon undersökning.

Ingen SÄPO-man fälldes någonsin för medverkan vid mordet, men, i den av Marjasin-kommissionen arkiverade 15-mannalistan över tänkbara sammansvurna inför mordet, finns en hög Säpo-chef klart utpekad som samhällsförrädare; han hördes aldrig av utredande polis. Stilenligt.

Och Anti Avsan har säkerligen aldrig formellt förhörts av SÄPO (det behövdes knappast, herrarna visste var de hade varandra).

Osv. Efter Aftonbladets avslöjande i dag ligger den svenska rättsstaten i ruiner. Och jag återknyter till inledningen av mitt brev och frågar:

Vad kan komma i denna nerdekade rättsstats ställe, med ett rykte kvar om tillförlitlighet även när det blåser snålt? Ja, jag är beredd att sätta min lit till de stora universiteten, med god förmåga att sopa rent för egen dörr, med forskningens absoluta akribi som ledstjärna!

En akademi förirrar sig inte in mot pengar och utlovade nådevedermälen, personliga fördelar och maktpositioner, imponeras inte av höga titlar. Överdriver jag det bländvita? Må så vara, en aning. Men jag överdriver inte förmågan till akademisk självsanering.

Nej, jag tror att det i dag finns endast en organisation som skulle kunna rycka in i detta rättssamhälles ställe. Jag väljer universiteten, och jag handplockar Uppsala Universitet!

Situationen i Sverige är i dag gravt allvarlig, och beteckningen demokrati svajar.

Jag sätter nu mycket stort värde, KG Hammar och Stig Strömholm, på svar, där ni var för sig ger mig er syn på mitt projekt – som är färskt, jag har i helgdagarnas kölvatten ännu inte fått en svarskontakt från Uppsala Universitet.

Avslöjanden om öppen och sluten svensk polis skrämmer. Skakar. Och dagens Snowden-dramatik skapar en mörk fond. Medan svensk rätt och rättvisa falnar och dör sitter moderate riksdagsledamoten Anti Harald Avsan, Olof Palmes aldrig dementerade mördare, vid justitieutskottets avlånga bord och bestämmer över svensk lag och ordning. Jag skriver detta utan någon som helst rädsla för att bli lagförd. Det lagförs inte i Palmemordets förgreningar. Då kunde fan komma lös.

Vänliga, oroade, djupt engagerade hälsningar!

Mycket tillgivne

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. 2 bilagor.

Till Uppsala Universitet – ett stort samhällsprojekt!

18.6.2013.

Sveriges statsminister Olof Palme sköts ned på öppen gata i Stockholms city den kalla fredagen den 28 februari 1986. En synnerligen omfattande utredning följde, men denna byggde dock på helt falska premisser, eftersom Olof Palme ingalunda sköts av ”en ensam gärningsman”, vilket alltid sagts från Rosenbad och nedåt, utan av en därtill anmodad statstjänsteman.

Mordet på Olof Palme är ett statens mord på sin egen statsminister.

Det är detta nära nog otroliga koncept som lett till 27 års ickeutredning. Betraktare, från media och från den svenska allmänheten, har stegrat sig: visserligen kan många uppgifter te sig otroliga och många reflexioner te sig himlastormande, men så illa kan det väl ändå inte vara…

Just där har den öppna, obundna debatten tystnat, sedan den egentligen aldrig väckts. Ja ja, Palme – det finns så mycket annat…

Jag är en av mycket få engagerade, nyfikna, som aldrig stannat upp inför de till synes stängda dörrarna. Jag har skrivit många böcker i ämnet Olof Palmes död – universitetet har dem alla tillgängliga -, jag hade under många år ett nyhetsbrev, PALME-nytt, som åtnjöt en engagerad läsekrets på knappa tusen personer, jag startade för fyra år sedan en egen blogg, i tidens anda,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

som har en stor besökskrets: gå in och läs!

Konkret: I augusti i år ska jag, är det tänkt, fylla 92 år. Jag har mitt tänkande i behåll, men mitt skröpliga fodral behöver nog lappas i några ändar. Här är mitt förslag:

Universitetet startar research rätt in i Palmeaffären, byggd bland annat – självfallet inte enbart – på ovanstående blogg, tillgänglig, givetvis till alla delar fritt tillgänglig, för Uppsala Universitets forskning.

Ni kommer först. Det finns i dag ingen professionell forskning i detta mörka och monumentala ämne. Jag och andra journalister har forskat, på vårt yrkesplan, men vad Sverige och kanske världen hela tiden har saknat är den strikt akademiska approach som ett stort lärosäte och forskningscentrum skulle kunna erbjuda.

Överdriver jag inte värdet av min blogg? Jag tror inte det. Jag har i stor utsträckning – och det är jag ensam om – byggt på egna skrivelser till alla berörda instanser: regeringen, myndigheter, media, och bloggen återger allt in extenso, min text och deras svar. Mina många egna skrivelser samt svaren jag fått, ett antal, men inte särskilt många, men alla avspeglande maktens attityd: negativ, hyschande, nedvärderande, inget att hålla på med, Sven Anér…

Jag bestämde mig för ett par dar sen för att dra ner på mina egna bidrag till bloggen till noll. Nära nog noll. Jag kände en vargnatt att mitt eviga letande efter maktens brott endast blivit kontraproduktivt. Makten cementeras ytterligare: inte mer, Sven Anér!

Efter vargnatten försöker jag nu bli produktiv, på annat sätt. Bloggens långt över 1 000 sidor går inte att på annat sätt reproducera, de kan, i praktiken, endast lockas fram på en datorskärm, printas fram från en Apple.

Jag hävdar – jo, jag är partisk – att sanningen, nästan hela sanningen, finns på min hårddisk, och det skulle kännas fel om denna hårddisk inte finge möta rejäl, professionell samhällsforskning, samtidsforskning.

Är Uppsala Universitet intresserat? Det känns naturligt för mig att vända mig till just det universitet som praktiskt taget finnes i huset och som jag besökt både som turist från Stockholm på 20-talet och som darrande student med tentamensbok i hand på 40-talet – jo, det blev en liten FK så småningom. Och faktiskt också en av min merkantile fader önskad DHS. Yrket blev sedan enbart journalistiken, med dess många förgreningar och djupdykningar. Och författeriet.

Fundera! Hör av er! Gå in på bloggen! Här står allt. Skarpa attacker mot de höge – och emot den höga, Lisbeth Palme. Ett rannsakande av alla låtsassanningar, ett konstaterade av ett sammanstörtande rättssamhälle.

Jag vill göra helt klart: jag vill inte ha någon ersättning, över huvud taget. Om däremot en verksamhet från universitetets sida skulle generera någon avkastning skall denna oavkortad tillfalla universitetet. Den inställningen från min sida kostar mig ingenting, tvärtom. Att en kunskap, delvis framtagen av mig, skulle sätta spår vore min rikhaltiga belöning. Enväldig bedömare av min blogg och av mordets infrastruktur blir självfallet Uppsala Universitet. Jag går in med bloggen, inte i dag med mig själv!

Med obrutet engagemang och en inför ämnet alltid oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.