”Sven Anér ville berätta för hela sockna…”

7.2.2011.

Medan en avi från Säpo anlände med posten satt jag med medarbetare och fotograf från en stor tidning vid matsalsbordet. Framgång? Det får vi se. Men det digra konvolutet från Säpo var intressant och avslöjande; ett svar på en begäran där jag bett att få ett specifikt material, omnämnt av granskningskommissionen; tack för det!

Det tjockaste dokumentet visade sig innehålla nära 100 sidor av ordagrann utskrift från den s k hörning som den 26 mars 1996, några månader före Marjasin-skrällen, avhölls med hela granskningskommissionen, ännu med Marjasin i spetsen samt de båda Säpohöjdarna PG Näss, byråchef, och Jan Sundström, egentligen bara kriminalinspektör men minst lika framstående som en kommissarie eller visst intendent, försäkrades det. Varför ska jag vara den förste att få se detta material in extenso?

Kommissionen frågar rätt tappert, och de båda Säpoherrarna svarar, också de tappert, även om PG Näss trots evinnerlig svada trängs mot väggen: vad gjorde du egentligen med registerkortens 94 polistips? Undersökte du? Gick till botten?

Det gjorde nu inte Näss. Han hade order av Holmér att ingenting göra, och sällan har en polischefs order blivit så till den grad åtlydd:

Det var nämligen så, säger Näss på sidan 1, att när Hans Holmér greppade mordutredningen den 1 mars så gick det ungefär fram till den 3 mars så har han enligt vad han själv redovisar tagit kontakt med Ingvar Carlsson som då hade blivit statminister –

Kommer vi alla ihåg tidsföljden mellan de viktiga händelserna den gången?

Holmér hade då klagat över att det gick alldeles för trögt med samarbetet med säkerhetspolisen. Nå, det skulle det bli bättring på. Näss fick rycka in och troget hjälpa den forna Säpochefen Holmér, om nu hjälpa är ordet. Näss skulle titta igenom alla handlingar som nu började skickas över från den öppna Palmeutredningen, men vad han gjorde med dessa papper (alltså dem som jag nyligen redovisade i mitt bloggavsnitt om högmålsbrott) det framgår inte. Eller rättare sagt: det framgår visst. Näss gjorde ingenting.

På sida upp och sida ner berättar PG Näss på flödande polisspråk att hans jobb var att ingenting göra, och medan kommissionens herrar och damer faktiskt kom med några stycken riktigt snärjande frågor, mynnade förhöret – förlåt, samtalet – med Näss ut i ingenting, mer än att en del information faktiskt tycks ha försvunnit på sin byråkratiska väg från Palmeutredarna via Näss till Holmér, som hela tiden, uppenbarligen rent pro forma, instämde i Näss avskrivningsförslag.

Märk väl, det gällde hundratalet poliser som varit antingen själva misstänkt kopplade till mordet på Olof Palme eller som lämnat tips om sådana poliser (”skulle ha känt till saken före mordet…”). Djupt allvarligt, alltså, men hela rasket behandlat på det mest legära sätt, enligt parollen ”han är hörd”. Och därmed OK. ”Han är hörd”. Amen.

Kommissionen ställde bl a den självklara frågan om det inte gjordes någon sammanfattande bedömning av dessa många tips, ingen sammanställning av personkontakter mellan poliser som skulle ha kunnat peka på en konspiration? Nej, sa Näss, men om jag själv hade fått vara ensamrådande förundersökningsledare, då jäklar! Det var han nu inte. Vad var han då? Springpojke åt Holmér och dem som kom efter Holmér? Ja det är nog en korrekt beskrivning.

Carl Östling, mannen mest känd för sin blindtarm, får ta upp en stor del av hörningen, där man faktiskt då kan märka att kommissionsfolket känner sig uppleva historia eller åtminstone storpolitik. Frågorna blir fräna:

Tittade ni ordentligt på Östling! Jo, det hade gjorts. Hur var det med sviterna efter blindtarmen? Jo, han var i varje fall så krasslig att han inte hade kunnat springa uppe på fredagskvällen. Men ni har ju inget ordentligt läkarintyg? Har inte vi? Det måste finnas. Ja, men det är skrivet flera år efteråt och inte av den läkare som opererade. Nehej. Att Östling delade kontor med en person vid David Bagares gata precis utmed flyktvägen?

Här tar Näss nästan till brösttoner:

Skulle Östlund ha haft någon glädje av det? Ingen kunde ju veta, förrän någon minut före skottet, att mordplatsen skulle bli Dekorima, eller hur? Så glöm det där huset på David Bagare!

Detta är en av standardursäkterna: att det bestämdes så sent. I själva verket bestämdes det mycket tidigt, och Olof Palmes promenad från biografen Grand till Dekorima tillkom sannerligen inte på en slump.

Hans-Gunnar Axberger, då ännu bara vanlig kommissionsledamot, deltog med liv och lust i den kritik som vid denna hörning 1996 riktades mot polisens handläggning av Carl Östlund. Men när Axberger tre år senare, som kommissionens huvudsekreterare, skulle skriva den stora granskningsrapporten, inleder han med att konstatera att ”några misstankar har aldrig riktats mot A” (som Östlund får heta, anonymiserad). Inga misstankar? Det haglar misstankar mot Östlund under hörningen! Men i och med omstruktureringen av kommissionen efter Marjasins fall har tydligen nya instruktioner gått ut från Rosenbad.

Affären Krantz, bussföraren samt Tell och Piltz får också visst utrymme. Krantz misstros så långt det går och en bit till, bussföraren likaså, envist förhörda av just den kriminalinspektör Jan Sundström som sitter med vid hörningen och som tycks ha haft en enastående förmåga att missförstå såväl Krantz som bussförare. Sanningen, hela sanningen, kring buss 43 kanske vi får veta någon gång. Kanske.

”Sven Anér ville berätta för hela sockna” säger Näss under hörningen; det är när historien med vattenläckan, SS-hjälmen och telefonarrangemanget uppe på Traneberg kommer på tal: Var detta ett bevakningsnäste för mordkoll, eller var det en enkel telefonsvarare, inget märkligt med det?

Själv blev jag rejält och länge anklagad i denna affär, delvis korrekt: jag hade fått tipset från en kommunalman i Stockholm och rapporterade om vattenläckan till polisens spanare. Vicevärden hade varit tvungen att slå sig in i lägenheten och hugga undan skadat virke och golvplank, och därmed var fan lös. Jag ville dröja med publicering (i Arbetet, som jag den gången hade kontakt med), men när det dröjde sa jag mycket riktigt till polisen ungefär att jag tänkte ”berätta för hela sockna”, som PG Näss uttryckte det.

Hur pass viktigt det faktiska sakinnehållet i denna affär i realiteten var fick vi aldrig veta, men den innehöll tragikomiska detaljer. Som att husrannsakan begärdes och först underställdes lägenhetsinnehavaren/polisen –

Måste ni ha polismannens tillstånd för en husrannsakan? Kunde ni inte bara ha gått in? Undrades det från kommissionen.

Vi måste följa reglerna blev svaret från Näss, som tydligen genomgående arbetat med silkesvantar i Palmeärendet. Det visade sig att polismannen vägrade gå med på husrannsakan – men hörde av sig två dagar senare och hade ändrat sig: nu går det bra att gå in.

Vad hade polismannen gjort under mellantiden? Undrade kommissionsfolket; onekligen en sund reflexion.

Det går att undra hur ”hörningar” av detta slag arrangerades av granskningskommissionen? Och med vilket konkret syfte? Att få saker tillrättade i efterhand? Knappast, det gavs egentligen inga hemläxor. Och varför, när de kallats dit till detta säkert fyra timmar långa möte, inte se till att alla vore försedda åtminstone med de 94 registerkorten? Möjligen, det framgår inte säkert, hade Näss med sig sin originalbunt, men den höll han i så fall för sig själv.

Riktig klarhet om registerkorten nåddes väl inte, mer än att PG Näss än en gång kunde avsvära sig allt ansvar för denna låtsaskontroll av poliser som han fått medverka i.

Riktig ordning har det inte varit på alla papper. Det slinker vid ett tillfälle ur PG Näss att utförliga uppgifter om just Carl Östlund skulle framgå av dennes registerkort från 860625. Men när jag går igenom mina kortkopior finner jag att det enda kort som finns från detta datum endast upptar en halv, nedstruken rad samt ”hörd 860625”. Vilket inte stämmer på någon punkt, egentligen, för Näss skulle ju inte själv höra folk, och någon hänvisning till den öppna polisens eventuella spaningsuppslag finns inte.

Blanketterna var inte riktigt på Näss sida den här dagen. Han får försvinna in i diset som Hans Holmérs trognaste och lydigaste vän och i praktiken den som såg till att ingenting, absolut ingenting hände med dessa 94 polistips: ”Privat polisverksamhet”, ”han kände till mordet innan…” Sådana beskrivningar taggar inte säkerhetsmannen PG Näss, men när Anér larmar om en vattenläcka då tar det hus.

En bild av den vemodige mannen på ”fantombilden” fick följa med i konvolutet; den ansågs jag tydligen också ha begärt att få se.

En katastrof, sa Näss. En katastrof! Bildpubliceringen – eller hela Näss egen verksamhet i sammanhanget? Välj själv. Hans Holmér och PG Näss sågs ett par veckor före Palmemordet vandra längs Sveavägen, muntert pratande. En vandring som kan ses som en tanke.

Sven Anér

PS Det har inte varit någon journalistisk bragd att ta fram detta tidsdokument. Men varför kunde inget massmedium ha lyft på en lur till Säpo? DS.