”Undertrycker åklagarna sanningen i Palmemålet?”

28.2.2011. Det var den 8 juli 1989 som denna av mig skrivna Brännpunktsartikel publicerades i Svenska Dagbladet, sedan den efter noggrant övervägande av tidningens dåvarande chefredaktör Bertil Torekull bedömts ”intressant, nödvändig” (Torekulls ord).

Det blir kusligt att se tillbaka. Om detta, aldrig någonsin dementerade, debattinlägg hade kommenterats, fått leva vidare, så hade hela den pågående Palmeutredningen omedelbart måst länkas in på ett diametralt motsatt spår. Ett hederligt spår. Ett spår utan ”42-åringen”, Christer Pettersson.

Bertil Torekull kallade upp mig till SvD:s redaktion, och över hans enkla bjudfrukost, ett par baguetter, diskuterade vi artikeln.

”Jag måste höra med mina kolleger”, minns jag att Torekull sa. ”Du får ringa mig prick kl 14 i morgon”. Jag ringde – det här var före mobilernas tid - till Torekull från en telefonautomat på Stockholms tämligen högljudda centralstation:

”Ja, vi tar artikeln!”.

Jag såg framför mig det stora scoopet. Det blev ett icke-scoop. Ingen reagerade. Inga medier. Inte Svenska Dagbladet (!). Inga myndigheter. Inga förundersökare. Inga åklagare. Artikeln blev på sovjetiskt manér utmönstrad ur allas medvetande.

Vad var det då som jag så sensationellt beskrev? Jag ska strax återge artikeln. Jag gav hela det skrämmande myglet kring Christer Pettersson-ärendet, och jag byggde helt på förundersökningens egen dokumentation. Ingenting var mitt eget påhitt. Min egen spekulation. Alla åberopade dokument var utlämnade på formell väg från rikskriminalpolisen vid Polhemsgatan (eller det var nog Kungsholmsgatan den gången).

Några namn skrevs ut med enbart initialer; jag ger nu de fullständiga namnen.

Jag skrev:

Undertrycker åklagarna sanningen i Palmemålet?

Undertrycker åklagarna sanningen i Palmemålet? Och sker detta avsiktligt? Frågorna måste sannerligen få ställas.

Jag tar här upp ett centralt avsnitt i förundersökningen och rättegången. Jag måste komprimera och sammanfatta, men självfallet ändrar jag ingenting i grunddragen. Följ med nu.

Sedan jag begärt att utskrifter från vissa hemliga telefonavlyssningsband skulle släppas fria ur förundersökningen har jag nu dessa utskrifter framför mig.

Det väsentliga samtalet är det som ett vittne, Roger Östlund, har från en telefonautomat i biografen Grands lobby till gode vännen Sigge Cedergren, som bor ett stenkast från Grand. Enligt utskriften sker detta samtal kl 23.15-23.21 mordkvällen den 28 februari 1986.

Ingen har bestritt att samtalet har ägt rum. Det är tiden saken gäller.

För vittnet Roger Östlund befinner sig, enligt fyra samstämmiga vittnen, i Grands lobby från 23.30 och ett antal minuter framåt; han har inte setts där tidigare. Och ett vittne, som förefaller mycket trovärdigt, ser Roger Östlund på väg söderifrån mot Grand några minuter före 23.30. Någon gång kring 23.50 tar Roger Östlund en taxi från Grand till kafé Röda Rummet vid Norra Bantorget.

Hur kan ett samtal som äger rum efter 23.30 finnas noterat i polisens referat (det handlar nämligen om mycket förkortade referat, inte om ordagranna utskrifter) som påbörjat 23.15?

Ja, det går ju inte. Hur förklarar åklagarna detta underliga förhållande? Egentligen inte alls. De hänvisar till bandutskrifter utförda av en signatur ME, det är allt. Och enligt åklagarna tar tydligen signaturen ME över vad sex samstämmiga vittnen intygar.

Jag väljer att tro på vittnena, och därmed väljer jag självfallet också att inte tro på klockslagen 23.15-23.21 i polisreferatet. Texten kan mycket väl vara korrekt, det är klockslagen det handlar om,

Vilka tider som i verkligheten varit Fröken Ur-noterade på polisens avlyssningsband får vi aldrig reda på!

Hans Ölvebro uppgav vid samtal med mig den 5 juli, som representant för polisens spaningsledning i Palmeutredningen, att banden för länge sen är avmagnetiserade på order av chefsåklagare Jan Danielsson. Men då jag når Danielsson den 6 juli uppger han mycket bestämt att raderingen måste ha utförts av chefsåklagare Solveig Riberdahl, vilket måste betecknas som uppseendeväckande. Riberdahl har ju praktiskt taget sedan mordet inträffade varit inkopplad på utredningen, och hon har en ledande position inom RÅ-ämbetet, som ju numera, efter Hans Holmérs fall, har regeringens direkta uppdrag att leda förundersökningen i Palmemålet. Solveig Riberdahl är nu i början av juli på semester och oanträffbar.

Hur någon person med polis- eller åklagarutbildning kan beordra avmagnetisering av band där det bland annat sägs att ”polisen söker igenom alla klubbar och liknande – alla restauranger, Alexandra, Bolaget etc” är obegripligt; citatet är hämtat ur ett samtal som påstås ha avlyssnats mindre än en timme efter mordet på Olof Palme!

Men banden påstås vara utsuddade. Då vågar jag gissa: tidpunkten 23.15-23.21 måste vara oerhört viktig för åklagarna. Är den det? Låt oss kontrollera.

Olof Palme skjuts klockan 23.21. Just då hör två av polisens vittnen, Sigge Cedergren och Reine Jansson, två skott när de befinner sig i bil knappa hundra meter från brottsplatsen. De är på väg Luntmakargatan norrut, mellan Apelbergsgatan och Tunnelgatan (i och för sig mot enkelriktningen) då de i två omgångar hejdas av en vit Volvo som verkar att avsiktligt spärra deras väg. De kan sedan fortsätta Luntmakargatan norrut (lagligt, nu) för att, efter att ha sett en springande man, parkera vid Sigge Cedergrens bostad vid Tegnérgatan.

Jag har räknat till nio gånger som de båda, var för sig och utan att någonsin ändra ens i detaljer, beskriver händelsen med den vita Volvon. I ett av vittnesmålen nämns också att fyra personer, en med walkie-talkie, funnits i närheten på Apelbergsgatan.

Men, menar nu åklagarna, ME:s notering gör rent bord, så här.

1 Sedan polis och åklagare i många omgångar ambitiöst lirkat med vittnet Roger Östlund uppger denne numera att han före Grandsamtalet sett den för mordet misstänkte 42-åringen på trottoaren utanför Grand! 42-åringen skulle alltså ha haft god tid att förflytta sig ner till brottsplatsen, mellan cirka 23.12 och 23.21.

2 Sigge Cedergren och Reine Jansson måste vid denna tidpunkt ha befunnit sig hemma hos Sigge Cedergren på Tegnérgatan och talat med Roger Östlund! Enligt polis och åklagare.

Simsalabim!

Att detta måste medföra att sammanlagt åtta vittnen ljuger bekymrar inte åklagare Helin och Almblad det bittersta. ME:s klockslag tar över.

Vad har då i själva verket hänt? Ja, rimligen är Sigge Cedergrens och Reine Janssons totalt samstämmiga berättelse korrekt. Teoretiskt sett hade de kunnat ljuga ihop sig, men också bara teoretiskt. I själva verket har det ju kunnat vara farligt för dessa båda vittnen, med viss brottslig bakgrund, att placera sig själva praktiskt taget på brottsplatsen vid brottsögonblicket. Men alldeles tydligt har de velat berätta sanningen. Och berättat sanningen.

Och att Roger Östlund verkligen talat med Sigge Cedergren strax efter 23.30 och sex minuter framåt, ja det bekräftas av så många av varandra oberoende vittnen att det måste vara sant.

Jag frågar mig, vilket är åklagare och polis räddast för? Att 42 åringen skall visa sig ha ett alibi för mordet? Eller att uppgiften om den vita Volvon och de fyra med walkie-talkie skall vara korrekt? Förmodligen är de lika rädda för bådadera.

Men att en åtalad person inför svensk domstol skall kunna fällas på osanna uppgifter från åklagare och polis, det bör ändå inte kunna hända.

Det får inte hända.

Sven Anér är författare.

Jag hör, under utskriften, fraset från Torekulls frukostbaguetter, och jag förflyttas tillbaka till 1989, då Christer Pettersson, som falskeligen beskylld Palmemördare, helt dominerade makt och myndighet och medier.

Och så kommer en uppkäftig frilansjournalist och författare till ”Polisspåret” och påstår att allt är fel, att ingenting är vad det synes vara samt att ”42-åringen” ingalunda kan bevisas ha med mordet att skaffa. Anér måste tystas. Och det gick ju bra. Kanske.

Telefonsamtalet vid Grand – om det någonsin ägde rum eller om det var ett hopklippt band ME fick höra – har varit märkligt svårt, kusligt svårt att med kraft placera i den svenska överhetens och den svenska allmänhetens sinne. Trots att saken är så tydlig, så klar. Jag lyckades inte ens få Christer Petterssons advokat Arne Liljeros att nappa; märkligt.

Självfallet står sig min Brännpunkt från sommaren 1989. Och ytterligare detaljer har kommit till, vilka envist pekar i samma riktning, som pekar ut myndigheter som arrangörer av hela detta falska spel.

Ingen kommission har i efterhand lyckats upptäcka det grymma falsariet. Granskningskommissionen, som hade tillgång till bl a min Brännpunktsartikel (som ingår i mitt kompendium ”Fyra nycklar”) skriver att

Roger Ö, bekant till Christer P, har uppgivit att han iakttagit och tilltalat honom vid biografen Grand vid 23.10-tiden.

Utan att informera om att Rogers påstående är osant, frampressat av framför allt kriminalinspektören Thure Nässén, i denna danse macabre kring den i en poliskonspiration mördade statsministern Olof Palme.

I dagens tidningar haussas Christer Pettersson återigen som mördare, av Lisbeth Palme och av andra. Leif GW Persson nämns nu ingenstans i sammanhanget, trots hans oerhörda uppgifter tidigare i debatten. Tillbaka till Christer. Då får samhället ro. Ro?

Sven Anér, den 28 februari 2011