Skrivelser till media

Förteckning över fel i Palmeutredningen

Avslöjande på gång?

Brev till RÅ m.fl.

Till Kerstin Skarp

Vi återuppstår

Eftersom det händer så mycket nu kring Palmemordet så känner jag att jag vill skriva av mig lite till i ämnet. Trots ålder, ork och lite tekniska problem med bloggsidan.

”Det talas bara om polisspåret i dag…”

9.11.2013.

Ruben Agnarsson, tidigare på Världen Idag i Uppsala, en tidning med religiös bakgrund, ringer och berättar att han numera bland annat arbetar med egen TV-kanal – ville jag vara med? Nu på måndag? Jag river först av Göran Lambertz, som i dag tydligen är övertygad anhängare till polisspåret, varpå jag tar dig – går det bra?

Visst, jag var inte svårövertalad. Problemet har ju alltid varit det motsatta, att inte hitta ett medium för dessa mina – och andras! – synpunkter. Vissa tider, vissa år har det ju varit näst intill omöjligt, men nu är det som om ridåer börjar dras undan.

”Det talas ju bara om polisspåret i dag”, säger Agnarsson. Jo. kanske en något forcerad bedömning, men visst, så börjar det bli. Efter det här samtalet gick Lena ner i källaren på Karlsrogatan och lyckades lokalisera några lådor av såväl Affären Borlänge som Polisspåret; beställ, se särskild annons på bloggen!

Om vindarna fortsätter att blåsa åt rätt håll skulle alltså Polisspåret bli sitt eget scoop, dolt i 26år, ett litet Guinness-rekord. Och Holmér, som aldrig var i Borlänge, gav stoff till en bok-”dokumentär”, som sannerligen också innehåller scoops, stora som små. Holmér, med hela sitt dubbla mandat som mordledare och utredningsledare, skrev själv en neslig kioskvältare utan ett enda ord som var både sant och relevant. Oerhört. Habent sua fata libelli, säger latinaren, böcker hava sina öden. Sannerligen.

Få se var jag har detta kartonnerade och hundörade missfoster – jo, här stod det snällt i hyllan. Sidan 33, på måfå vald:

Vi vet inte om det andra skottet, som snuddat vid Lisbet Palme, var avsett för henne eller om det också var riktat mot Olof men Lisbet kommit i vägen för kulan, när hon sjönk ihop. Den funna kulan vittnar om att mordvapnet är grovkalibrigt.

Holmér ställer sig utanför, vid sidan om, och låtsas gissa kring ett mord som han själv så noga planerat. Inte behöver han gissa. Han vet så väl att talet om Lisbeth-skottet är en noga inrepeterad skröna. Han vet så väl att mördaren sköt endast ett riktat skott, det med proffsprecision mot Olof. Det andra, om ett sådant verkligen blev avlossat, kom till som garnityr i periferin: mördaren skulle hetas vilja göra sig av med Lisbeth för att slippa undan ett farligt vittne; även andra skäl kan ha förekommit, i denna rigmarole.

”Den funna kulan” – någon funnen kula fanns aldrig med i arrangemanget. Den påstådda Lisbeth-kulan hade efter några timmar, labbskjuten, sänts med kurir till Wiesbaden, där den västtyska labbpersonalen, säkert med höjda ögonbryn, kunde konstatera att kulan saknade humanrester och alltså aldrig snuddat vid Lisbeths skuldra.

Wahlström & Widstrand (läs: Bonniers) sålde bra av detta nesliga dravel, som säkert hade stor impact på den svenska allmänheten: jaså, så var det, jaha. Holmér sålde i rejäl femsiffrig upplaga. Dit nådde vi på andra sidan barrikaden knappast tillsammans med alla våra böcker.

(När Herbert Tingsten, mot slutet på DN, skrev sina memoarer flyttade han över till W&W från Bonniers som han just då var förbannad på. Någon nämnde för honom att det var Bonniers som ägde W&W, och Herbert svor till i falsett. Habent sua fata libelli.)

Men allt gick väl inte att veta redan under 1988, då den från höften skjutande Hasse förstärkte kassan under några månader, sedan han lämnat det splittersäkra Palme-rummet som kompisen från Sveavägen, Carl Östling, just hade säkerhetsglasat för ett par miljoner. Solkigt, är ordet. Minst sagt.

Gick inte allt att veta? Nej, allmänheten fick hålla till godo med vad Bonniers slängde åt den, men Holmér visste. Allt, utan undantag. Alltsedan förberedelsernas veckor och månader.

En person som någon vecka före mordet frågade HH och gamle SÄK-kompisen PG Näss om vägen till bolaget på andra sidan Sveavägen, såg de båda herrarna, tydligen nyss lunchätna, tämligen noggrant och entusiastiskt rekognoscera Dekorima (okänt vid det laget), byggbodarna in på Tunnelgatan och trapporna upp till åsen: ”Här ska han springa!”

Fritt och frankt och öppet, ingen rampfeber. Detta har ju gällt så mycket kring statsministermordet: mycket har funnits att se för den som velat titta.

Jag sitter och undrar på Bonniers: kommer de att gå ut nu, om några veckor och säga sorry, men hur kunde någon tro?

Nej, hur kunde någon tro? Inte kunde väl Leif GW Persson tro, knuten som han var den gången i egenskap av expertkriminolog som sakkunnig till justitiedepartementet, 1985, där han sedan, centralt, centralt, satt och teg, under olika skandaler: kurder, Christer Pettersson, för att därefter bli rikspolisstyrelsens egen man. Med visst ansvar, kunde jag tycka.

Justitiedepartementets superspecialist på stora mord skulle inte ha avslöjat mordet på Olof Palme? Tell that to the Marines! Eller tro det den som vill! 2011 avslöjade GW i TV, med ett försiktigt mummel, mordet som ett polisers verk – trodde han dessförinnan på kurder? Eller Christer?

Men jag märker hur jag känner att denna affär är på väg från dammigt småpill till stort, skakande nationellt trauma, där det får vara slut med gnetandet i detaljer, där i stället fokus riktas på den odiskutabla, svarta, ostridiga helheten. Brottets Höga Visa, samsjungen av hrr Avsan, Holmér, Krusell, Näss, Ölvebro och Östling i kören och med hundratals door i kulisserna.

Märker ni att jag talar, Avsan & Co, och kanske förtalar? Stäm mig då till kungens rådstu! Men se det gör ni inte. Ett enda fall i Palmesfären har gått till åtal, nämligen Christer Pettersson-ärendet, och dess fall torde ännu förskräcka.

Jag behövde tala ut. Kanske har jag kamplusten kvar till Ruben Agnarsson.

Sven Anér

PS: Såg von Brömssen i en gammal galen fars, kompad av Ulla Skoog, som är lika bra hon. Pausfritt, och jag satt och skrattade högt. Lena tittade på mig. DS.

Vi vadar i dy och dimma sedan 1986 och många ser inte Dekorimas sanningar, ser inte den stora lögnen

5.11.2013.

”De får inte utelämna polisspåret” skrev Expressen den 27 oktober, citerande en av Holmérs absolut närmaste män i Palmerummet 1986, intendenten och spaningschefen Stig Lennart Pettersson.

Därmed blottas ju, kanske klarare än någonsin tidigare, det snart, kanske redan, ofrånkomliga faktum att mordet på Olof Palme utövades av poliser, ogärningsmännens motpoler, trodde vi.

Alla har drabbats, alla kommer att drabbas. Rättsstatens högsta ansvariga. Poliser, åklagare, domare. Och, kanske framför allt, de tio miljoner människor som bor i det här landet och som i snart 28 år har fått tacka och ta emot vad överheten har bjudit på, nämligen dess eget stora mord, dess eget fördöljande av detta stora mord.

Den som läser Expressens citerade rubrik, och som ägnar den ett par minuters eftertanke, måste se, måste känna att ett annat Sverige blev vårt, ett rått, okänsligt, iskallt Sverige. Inget dalt och jams här inte. Om en person tycks stå i vägen, så bort med honom, och om det blir bekymmer med att rädda mördaren så lovar denna ynkliga rättsstat att gå in med hur många hjälpande händer som helst –

Nä nä, vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss –

En skön själs bekännelse, sannerligen.

”De får inte utelämna polisspåret” – nej, minsann!

Jag kan ju se på min egen yrkesgrupp, nyhetsjournalistens. Frågan är om mer av hån och galla har från rättsstatens sida sprutats mot några andra än mot oss.

Jag gör så här. Jag tar fram två böcker som jag skrivit, en tidig, en sen. Jag slår upp på måfå och ser efter hur jag har behandlats.

Palmemordet: Polisspåret. 1988. Sidan 186:

Jag läser mina inlagor till olika personer och myndigheter och massmedier och inser att jag kan förefalla odrägligt beskäftig. Men min ”beskäftighet” väcks bara vid de tillfällen då jag fullständigt tappat allt förtroende för dessa myndigheter. När jag knappt tror att en enda av Palme-åklagarnas uppgifter stämmer. Petar jag på deras sköra konstruktioner förflyktigas de som såpbubblor. Då måste jag skriva och slå larm, skriva och slå larm…

Och då går jag till Palmemordet: De sammansvurna. 2011. Sidan 63:

Vad händer då skandalen avslöjas? Följderna blir oöverskådliga!

Bakgrunden till hela överhetens, hela samhällets tystnad i affären Anti Avsan är givetvis att följderna kommer att bli oöverskådliga. Det räcker med att sätta fingret på en enstaka punkt i denna affär för att katastrofen ska bli klart synlig.

Ja, jag märker, min attack är densamma den 27.2.2009 som i dag den 5.11.2013, en dyster och våt novemberdag när vi har varit på Eriksbergs vårdcentral för lnfluensavaccinering och glädjeämnena varit fåtaliga.

”Följderna kommer att bli oöverskådliga…” Ja, det är därför som överheten hittills aldrig vågat sig på några erkännanden, vare sig i stort eller smått. Och i dystra ögonblick känns det som om något medgivande aldrig skulle komma. Varför inte? Jo, därför att rättsstaten gräver sig fast sin egen grav, medan råttorna springer eller dör.

Vem, bland de höge, ska våga ställa sig upp och deklarera:

Ja, jag var med bland dem som röjde undan Olof Palme den gången. Men ni får förflytta er tillbaka till 1986 vid Dekorima. De är lätt att se med dagens glasögon, men den gången var det absolut nödvändigt, absolut nödvändigt…

Finns den som kommer att säga detta? Ja ställ frågan till dig själv. Och hur kommer vi ur detta megadilemma då??

Svar, hoppas jag:

Med den skarpaste rätt och det skarpaste rättarting Sverige - eller kanske någon annan stat, för den delen – någonsin upplevt. Med en sanningskommission, i starten, som släpper ingen undan. Ingen stor lögnare, ingen ynklig medlöpare – ja, jag känner ett 40-tal i tankarna: Quisling, tysketöserna, med alla problem åt båda håll som spretade. Och jag känner ett 30-tal – vad är Palmeärendet annat än diktatoriskt 30-tal? Presterat av svenska ämbetsmän som, när det behövts, sagt sig vara o så kritiska mot en mellaneuropeisk mentalitet m/30-tal?

Jag arbetar just den här veckan med ett dokumentärt uppslag som jag hoppas ska välta den här kuttingen upp och ner – men det har jag trott förr och knappast blivit besannad. Vi får se; jag sover lite oroligt innan saken mognar; i så fall snart, inte längre fram. Finns saken kommer den nu.

Mitt journalistiska liv har varit fyllt av sensationer som nästan blivit av och av några få som blivit verklighet. Jag har särskilt nu, vid stigande ålderdom, mött och krafsat fram nyheter (liksom de skickliga engelska arkeologerna i 8:ans program), jag har tyckt mig ha nått högt upp mot sanningens tinnar, men störtats ner på backen av lögnens försvarare. Palme, ESTONIA, det är sällan det har gått att frilägga den absoluta sanningen i en infekterad statlig och medial miljö.

Men jag vill inte ge mig, när jag i mitt innersta känner att jag har rätt. När jag 1933 satt med en engelsk läsebok vid Themsens strand i Wargrave kunde jag lära mig att

If at first you don´t succeed, try, try, and try again!

Uppmaningen måtte ha stannat.

Jag förhandlar just nu med SVT, med den effektiva och snälla IT-hjälpredan, med en skrivfirma (att sådana finns kvar!) på Runiusgatan i Fredhäll och med mitt eget samvete – vad kan komma ut av detta? Bliv vid din blogg får du se!

Sagan om Tommy Lindström – utan början, utan slut

14.5.2013. Halare än den snart utrotade ålen är Tommy Lindström. Jag hittar honom i mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 11 för 1993, där han av den fräne och skicklige Lars Borgnäs intervjuades sönder och samman, den 24 november 1993 i Striptease i TV 1.

Vi glömmer. Vi som dagligen sitter i smeten – vad ska då inte den oskyldiga allmänheten glömma. Vad minns denna allmänhet i dag om Tommy? En hejsan kille som gärna rundar lagens råmärken, får saker och ting gjorda… Tommy får nog i dag fler klappar på axlarna än kritik för sina faktiska, ofta skrämmande prestationer.

Naturligtvis har jag själv glömt och förträngt. Jag får sätta mig ner och tänka. Hur var Tommy Lindströms roll från Palmemordets start? Jo, han satt som chef för rikskriminalen från 1982, och han ledde den polisiära utredningen av Palmemordet ännu 1993, då detta Striptease spelades upp. Det går att kalla polisöverintendenten Tommy Lindström för Palmemordets Mr X, med de bimeningar som var och en kan känna lämpliga.

Han framträdde inte offentligt, i Palmeärendet, mer än nödvändigt, utan lät den ständigt narrade svenska allmänheten tro att detta statsmord vore Hans Ölvebros exklusiva skötebarn; så var det naturligtvis inte. Ölvebro visste vad hans frid tillhörde och hoppade inte över Tommys skaklar.

Vem som styrde under Holmérs tid det första året kan diskuteras, dit har forskningen ännu inte kommit. I själva verket rådde en själarnas harmoni mellan den store länspolismästaren och den sidoordnade (eller faktiskt överordnade?) rikskriminalchefen, den senare med en bakgrund som ständig hoppare över alla skaklar.

Dessa två bestämde, under en vagt definierad ledningsstab (Lingärde gav på 90-talet 15 namnförslag på presumtiva högförrädare). I själva verket var Lindström en av de ledande i mordkomplotten, med alla exekutiva mandat och möjligheter, samt fri lejd ovanom lagen.

Jag ägnade mycken tid åt att pulvrisera Holmérs hopljugna Borlänge-alibi, medan jag kanske lät Lindström vara bättre fredad.

I själva verket är Lindströms beskrivning av sin egen mordnatt en makaber sängkammarfars, där en födelsedag påstås ha blivit firad till långt fram på dan, med Tommy lekande sällskapslekar. Saken blev självfallet aldrig utredd i botten, skulle bara fattas. Tommy hade sin viktiga roll att spela och fick inte störas från parketten.

Det går att undra. Fanns Tommy Lindström, redan när han 1982 utsågs till det tunga jobbet som chef för rikskriminalen, påtänkt för tänkbara utflykter bortom den tjatiga laglydnaden? Jag ställer en vag fråga.

Jag återger nu ett avsitt ur detta Lars Borgnäs Striptease. Avsnittet har, i mitt PALME-nytt 11/93:13-14, fått rubriken Tommy och Thure. Antagligen täcker den rubriken inte bara Borgnäsavsnittet utan hela mordet på en statsminister. Tommy och Thure har satt sina avtryck över hela fältet, under de många åren, och avtrycken har aldrig suddats ut. Herrarna finns i dag att tillgå, om så önskas, för djuplodande förhör.

Tommy och Thure

Kvinnlig rikskrimanställd /en bit in i Stiptease-programmet/:…vi kan inte använda andra regler än vad som lagen säger…

Tommy Lindström:…jag är inte åklagare, jag är den som är misstänkt… jag är inte skyldig att bevisa ett dugg i det här sammanhanget.

Lars Borgnäs: I elva år var Tommy Lindström chef för rikskriminalen, Sveriges FBI, med uppgift att bekämpa den grova brottsligheten. I dag är han avstängd, själv misstänkt för grova brott.

Tommy Lindström är mannen som gjort vad som fallit honom in.

Vi ska syna tre fall där Tommy Lindström har dribblat med sanningen. Vi börjar med fallet med den tjallande narkotikaspanaren.

Den 9 mars 1989 far två kriminalinspektörer från en Norrlandsstad ner till Stockholm tillsammans med en kvinna. Kvinnan hade berättat om saker hon kände till från Stockholms narkotikavärld. Nu skulle hon höras på rikskriminalen.

Hon hade själv i många år missbrukat amfetamin, men var vid den här tiden på väg ut ur missbruket. Hon hade berättat att en namngiven narkotikaspanare i Stockholm i början och mitten av 80-talet brukade varna vissa narkotikalangare innan polisen kom och gjorde tillslag.

Kvinnan: Det var allmänt känt…

(Kvinnan ger därefter en beskrivning av hur narkotikaspanaren /kriminalinspektören Thure Nässén, Sven Anérs anm/ i förväg i en knarklägenhet ger tips om att en razzia var förestående. Knarket lades undan, och de knarkspanande poliserna fann ingenting.)

Borgnäs: När hon nu kom till Stockholm och hördes av en man på rikskriminalen visade det sig att man redan h a d e liknande uppgifter från ett annat håll om den namngivne polismannen.

(De båda norrländska polismännen berättar i programmet att den namngivne narkotikaspanaren redan var underkastad spaning!)

Kvinnan: Dom/på rikskrim/ visste själva inte var de hade honom, och han var då en av spanarna i Palme-utredningen…

B: Den utpekade polismannen satt i den grupp som utredde mordet på Olof Palme. Det gjorde han från början, och det gör han än i dag.

Kvinnans uppgifter rapporterades nu till Tommy Lindström. Enligt reglerna i polisförordningen ska alla uppgifter som innehåller misstanke om att en polis kan ha begått brott i tjänsten genast lämnas vidare till åklagare för särskild utredning. Men det gjorde inte Tommy Lindström.

Han lät i stället en kommissarie på rikskriminalen göra en egen liten utredning som bestod i att kommissarien frågade några polisbefäl, som kände den utpekade narkotikaspanaren, om de visste att han hade gjort något fel. Det svarade de att de inte visste.

Den här utredningen gjordes muntligt, ingenting skrevs ner, och de personer i narkotikavärlden som kvinnan hänvisat till hördes inte.

L: Vi pratade med väldigt mycket folk omkring i det här ärendet och konstaterade att det var felaktigt…

B: Men det var bara polisbefäl ni talade med…

L: Vi ska inte göra utredningen. Det finns en särskild enhet som ska göra utredningen sen…

B: Men du låg på det här i fem månader?

L: Ja visst, men jag ville kontrollera hur pass mycket substans det fanns i det här. Samtidigt som den här killen jobbade i Palmemordet, och letade också fram Christer Pettersson, så hävdar jag att det är min ansvarsuppgift som chef att se till att han inte blir beskylld felaktigt, vilket jag ansåg att han var.

B: Samtidigt fanns det på rikskrim, säger både poliser och kvinnan själv, uppgifter som pekade på s a m m a polisman, liknande uppgifter. Fanns inom rikskrim.

(Lindström gör en paus).

L: Ja, det tror jag är felaktigt.

B: Det pågick en utredning inom rikskrim, och man hade t o m bedrivit spaning mot honom sas det då.

L: Nej.

B: För att han inte följt polisförordningen och genast skickat kvinnans uppgifter till åklagare varnades Tommy Lindström den 20 juni 1991 av statens ansvarsnämnd.

Samma dag, på eftermiddagen, befordrades han av den socialdemokratiska regeringen till polisöverintendent.

Där slutar de ordagranna Striptease-citaten, och jag läser igenom en extra gång. Jag har givetvis mints hela saken, i stort, men detaljer har försvunnit. När nu detta otroligt skrämmande skeende presenteras våren 2013, för en ny bloggande generation av allmänhet, måste reaktionen bli närmast misstrogen: är detta sant? Kan detta vara sant?

Ja, det är sant, och åskmolnet kastas kolsvart, inte bara mot Tommy Lindström. ”med hans ansvarsuppgift som chef”, utan i allra högsta kusliga grad mot den socialdemokratiska regering som så demonstrativt och så blixtsnabbt går ut och bildar en räddande järnring kring den store Tommy Lindström, som inte får rubbas i sitt risiga bo utan måste få vara kvar för att parallellsköta mord och mordutredning.

Tommy och Thure. Thure Nässén var ju Tommys kanske allra närmaste man, med samma breda samvete. ”Den här killen jobbade i Palme-mordet och letade också fram Christer Pettersson…” här dryper det om Lindströms replik, med ett par ordval som drar uppmärksamheten till sig. ”…jobbade i Palmemordet”, antagligen så sant som det är sagt, resp ”letade också fram Christer Pettersson…”, ja minsann. Thure Nässén skräddarsydde en oskyldig syndabock till statsministermördare.

Och tankarna glider bakåt-uppåt. Hur fanns den sanna informationen om detta mord etablerad hos topparna inom det socialdemokratiska partiet? Hur ser den informationen ut i dag?

Vore det inte dags för Sveriges Television att med en rejäl repris av det citerade Striptease-programmet hedra Lars Borgnäs och fördöma denne otrolige Tommy Lindström, som måste ha satt europeiskt rekord den dagen då han samtidigt varnades och fick den långa fina titeln av polisöverintendent. Sov sittande justitieminister den dagen? Eller var vederbörande i själva verket riktigt på alerten?

Detta Stripteaseprogram måste visas. När jag själv, som onekligen borde vara både informerad och luttrad, skakas då de skitiga bilderna åter kommer upp på näthinnan, vad ska då inte vår ständigt narrade allmänhet i dag tänka och tro?

Var Sverige den gången befolkat av tjuvar och banditer, från tinnarna och ner i dyn?

Och hur står det till i dag?

Bom, bom, bom! Här kommer spökparaden! Bom, bom, bom! Nu är den redan här…

”Ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss”, säger Avsan. Kan ingen någonsin ta er? Är det det ni tror, Tommy och Thure och Anti? Sven Anér

Vad händer nu, i maj? Oväntat, sensationellt mycket. Vänds gamla Svedala ner och upp? Rätt upp?

3.5.2013. Kompletterande bakgrundsinformation till

Socialstyrelsen, ärende 8.2-23202/2013, samt till

Filippa Reinfeldt, ärende I-5341.

Det känns viktigt för mig att tämligen exakt markera var jag står i fråga om mordets bakgrund. Ett mord på en statsminister är ett i alla avseenden stort företag, och skulle detta mord ha tillkommit mer eller mindre slumpmässigt skulle förövaren bl a knappast ha kunnat undkomma.

Det utmärkande för mordet på Olof Palme är alla förberedelser, alla förtänksamma skyddsåtgärder, alla komplicerade efterhandsförklaringar. Det har, enlig min bestämda mening länge, nära nog från första början, varit lätt att ana en närmast militärt organiserad konspiration bakom bakhållsmordet vid Dekorima.

Vem har kunnat ställa upp med en dylik organisation? Personalmässigt och utrustningsmässigt självfallet Stockholms polismyndighet, sorterande under en länspolismästare Hans Holmér, som tydligen med en blandning av disciplin och camaraderie – och, i botten, en allmänt cynisk attityd till sitt uppdrag och till livet, inte väjde för den yttersta av åtgärder.

From sounds to things: Jag kom tidigt under mina forskningar – och jag har ingalunda varit ensam – till slutsatsen att detta statsministermord, alltsedan ett antal veckor, kanske månader före själva gärningen, fanns så att säga invävt inom Stockholms poliskår och säkerhetspolisen, exekutivt förberett. Ovanför den exekutive Hans Holmér och dennes tjänstvilliga underlydande har funnits en högsta stab, som skymtar i det följande.

På årsdagen av Palmemordet 2011 och 2012 , den 28 februari, framträdde den dåvarande chefskriminologen vid rikspolisstyrelsen professor Leif GW Persson i ett kvällsprogram i SVT 1, där han vid båda tillfällena, och med nära nog identiska formuleringar, förklarade att

statsminister Olof Palme mördades inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner,

alltså det mest sensationella yttrandet någonsin i anslutning till detta formellt olösta mord. Lydelsen kan mina adressater givetvis kontrollera hos SVT:s ledning.

Det hade varit att vänta att hela mordgåtan därmed, helt officiellt, finge ansetts löst. Om en vid polisen anställd, högst stabsplacerad person, i TV för den svenska allmänheten kan berätta hur mordet gick till, måste ju, kan man tycka, saken ha varit klar.

Men ingalunda. Perssons uttalande väckte varken 2011 eller 2012 minsta uppmärksamhet. Persson själv kommenterade aldrig sin egen sensation, och inget medium har, så vitt jag kunnat se, noterat saken, refererat, kommenterat.

Perssons uttalande från SVT:s kateder är i dag i princip okänt för svensk allmänhet. Själv har jag med yttersta uppmärksamhet följt Perssons rapportering, vilken helt har kommit att stämma med min egen uppfattning av sakläget.

Poliser? Ja, mordet begicks av dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Avsan, i dag rent av moderat representant i det betydelsefulla justitieutskottet.

Avsan har vid mordet varit omgiven av de av Holmér rekryterade poliskamraterna, på fältet och vid olika rapporteringscentraler.

Som jag tidigare nämnt har ju Anti Avsan nyligen konstaterat att

vi har en sådan uppbackning att ni kan inte ta oss,

i praktiken ett morderkännande, för egen och kamraternas del.

Jo då, poliser är helt rätt, Persson.

Militärer. Ja, säkert. Bl a ett antal höga militärer och försvarsanknutna personer finns listade i en 15-mannaförteckning, framlagd inför den första granskningskommissionen av en tidigare statligt anställd säkerhetsexpert. Listan, med en tidigare chef för säkerhetspolisen i toppen och med den entledigade chefen för rikskriminalpolisen, polisöverintendenten Tommy Lindström som sista men säkerligen inte minst betydelsefulla namn, har sedan 1996 funnits med i dokumentationen från Marjasinkommissionen, men den har aldrig analyserats eller lagts till grund för minsta utredning, av åklagare eller polis.

Så militärer, ja.

Säkerhetspersoner. Holmér, vilken som tidigare själv chef för säkerhetstjänsten hade god kvarvarande kontakt med bl a den inflytelserike säkerhetsmannen PG Näss. Dessa två kom gemensamt bl a att ansvara för att praktiskt taget varenda i Palmesammanhanget misstänkt polis mönstrades ut ur kortlådorna, under mantrat ”han är hörd”.

Som säkerhetspersoner, ja.

Mina adressater frågar mig givetvis nu: hur har detta kunnat hållas hemligt? Svaret blir: det har egentligen aldrig hållits hemligt. De omständigheter jag här skildrar har länge varit kända, för makt och myndighet och medier, men detta är ett område som inte följer gängse revirregler. Vissa saker hålls det tyst om.

När mina adressater båda, var för sig, just har beslutat att på eget initiativ skapa ett ärende av i första hand de aldrig dementerade uppgifterna om förfalskningen och omförfalskningen av statsminister Olof Palmes patientjournal, djupt in i en avgörande ömtålig och samhällsviktig hantering, har ni också, som de båda första svenska instanserna, drivit en bräsch i den mur som sedan över ett kvartssekel byggts av riksåklagaren och rikskriminalpolisen, till lögners fromma. Detta är ett hälsotecken, ett glädjande konstruktivt hälsotecken.

Det är min förhoppning att kränkningen av Sabbatsbergs integritet kan få bilda upptakten till en allomfattande, hederlig, opartisk granskning av detta sörjiga, odikade fält. Jag har här ovan dragit fram några av de mest skrämmande ingredienserna i affären Olof Palme, affären Hans Holmér, affären Anti Avsan, och jag lägger tills vidare ned pennan, i den klara och grundade förhoppningen att mina adressater känner det stora, det ofantliga ansvaret.

Sven Anér Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS 1: Den anförda 15-mannlistan, med de utpekade landsförrädarna, finns registrerad och arkiverad /riksarkivet/ under beteckningen ” Palmekommissionen 1995-05-02 Dnr 95-103”.

Åt lunch med Avsan på NK… ”Ni kommer aldrig åt oss med den uppbackning vi har…”

18.3.2013. Krkom Dag Andersson, rikskrim.

En pensionerad polisman som jag haft kontakt med tidigare, bl a i samband med Holmérs påstådda utflykt till Borlänge mordnatten (ett rent påhitt), ger mig i dag intressant information; jag litar på hans uppgifter.

”För en månad sedan, berättar polismannen, ”hade jag bjudit Anti Avsan på lunch på NK. Jag känner Avsan sedan hans baseball-tid på 80-talet och kan tala fritt med honom.

Vid lunchen ställde jag den raka frågan till Avsan: ´Var det du som sköt Palme?´

Då fick jag ett märkligt svar. Han flög ingalunda i taket och förnekade blankt att han skulle ha skjutit Olof Palme, utan sa:

Nä, nä, vi har sån uppbackning så ni kommer aldrig åt oss…´”

Jag delar polismannens uppfattning. Detta var knappast ett svar som man väntar sig på en sådan stenhård fråga. Svaret är förstås helt avslöjande. Avsan räknar med att klara sig helskinnad hur länge som helst, men allt pekar i stället i dag, Dag Andersson, på att det går fort nu. Den svenska demokratin tål inte ytterligare påfrestningar, den fordrar klara sanningar, den kräver att hela bölden skärs. Jag menar, Dag Andersson, att du inte gärna stillatigande längre kan beskåda hur en av staten lejd mördare årtionde efter årtionde ”backas upp” av staten själv. Ta in Avsan!

Avsans sätt att försöka komma undan raka frågor är inte nytt. Jag har på bloggen redovisat två exempel. En gång, i samband med ett möte i Söderort, förnekade Avsan blankt att han över huvud taget befunnit sig vid Dekorima, och en annan gång, vid ett samtal med en riksdagskollega, bad han denne be ”Anér att ta det lite lugnt, det är så besvärligt för familjen…”

Om han skulle varit oskyldig hade det ju bara varit att stämma mig för förtal.

Polismannens lunchdejt med Anti Avsan riktar klara strålkastare mot mördaren Anti Harald Avsan. Scenen är närmast otrolig. En äldre poliskollega sitter med Avsan på NK:s lunchrum, men Avsan blir inte förbannad utan säger något så klart misstänkt som ”ni får aldrig ta på mig”; som en barnlek, ”du kan inte ta mig…”

Polismannen hade också fäst sig vid Lars Jeppssons uppgifter i Expressen i dag om en lång person med bred ryggtavla – ja, säger han, det är Avsan. En hård tuffing bland andra tuffingar i baseballgänget. Avsan säger och skriver ofta ”vi” när mordet kommer på tal. Han antyder en liga, den som efter – eller möjligen före - Dekorima fick namnet ”Föreningen Mordet på Olof Palme”.

Lars Jeppssons vittnesmål i dag är ganska magert jämfört med vad han tidigare sagt till polisen; du kan ju ta fram förhören. Jag har tidigare på bloggen skrivit om Jeppssons rätt detaljrika beskrivning av hur Avsan springer David Bagares gata ner och under ett par byggskynken försvinner in i den port som leder till Grundbergs och Östlings gemensamma kontor, där Avsan kunde pusta ut.

Jag litar inte helt på Jeppsson, men å andra sidan kan han knappast ha vetat om att de båda herrarna nära mordet, Grundberg&Östling, hade sitt kontor så lämpligt lokaliserat.

Jag föreslår, ta in Avsan. Den pensionerde polismannen hade den klara uppfattningen att Avsan, i sitt för allmänheten hemliga förhör den 14 juni 1993, aldrig blev tillfrågad om ett alibi eller om han var skytten.

Denna beskrivning stämmer ganska väl med granskningskommissionens Ahlenius&Axberger-version. Gärningsmannen kallas ”undflyende”, ”han gick aldrig att hitta” osv. Avsan går som en osynlig ande i denna version, och han påträffas aldrig – fast han hörs…

Dag Andersson, statsminister Olof Palmes mördare heter Anti Harald Avsan. Ta in honom och låt honom redovisa sitt fögderi!

Angelägen hälsning – mordet blir löst denna vår!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.

PS – jag lägger till ett PS, Dag Andersson, eftersom detta aldrig får ett slut. T ex: vad måste göras för att ”rätta till” vad den lejde Avsan, och inte minst de som lejt honom, har ställt till?

Listan blir oändlig:

Avsan har varit och är fast anställd rådman vid Stockholms tingsrätt, och han har som sådan haft hundratals ärenden att handlägga, dömt ut straff, dömt i civilmål – allt detta måste gås igenom och fingranskas.

Ärenden där Avsan funnits med som rådgivare inom tingsrätten måste granskas. Jävsrisker måste granskas. Över huvud taget har ju Avsan, som mördare, varit jävig i en domstol. Domstolsverket måste samarbeta med Sth tingsrätt för att försöka skapa någon slags ordning, men båda instanserna sitter ju själva synnerligen illa till, eftersom de utan minsta granskning antagit en redan vid antagningstillfällena även utåt djupt misstänkt mördare. Avsan avlade jur kand-examen i Stockholm 1995.

Då hade han, sedan två år tillbaka, mycket klart och synligt figurerat inom rikskriminalens Palmeutredning och av två aldrig dementerade vittnen utpekats som Olof Palmes mördare.

1998 gick Avsan domarkurs I i det kriminellt sömniga domstolsverket, medan RÅ springer till HD och bönar för, eller rättare sagt mot, Christer Pettersson.

Och 1999 var det dags för domarkurs II, just medan granskningskommissionen påstår sig kunna konstatera att denne blivande domare naturligtvis vore oskyldig till Palmemordet samt egentligen aldrig ingått i något polisspår. Domstolsverket och Stockholms tingsrätt borde givetvis med egna resurser ha gått ini ärendet för att omedelbart konstatera att Ahlenius&Axberger slirar på sanningen.

Minsta granskning från de anställande myndigheternas sida borde ha gett utslag. Bl a hade ju de åtta (!) förhören med de unga kvinnorna med viss finsk bakgrund funnits att tillgå, läsa och ta till sig. I förhållande till domstolsverket och Sth tingsrätt har ju all Avsan-dokumentation varit en öppen bok, i motsats till för t ex mig. Otroligt, som så mycket.

Granskning av polisen måste nu göras från scratch, på alla punkter – men vilka blir granskarna? Sitter inte alla tänkbara granskare i en jävsax? Ska åklagare granska? Knappast, däremot ska de själva granskas. Av vilka?

Antagligen ger granskningen av åklagarna det fylligaste resultatet samt drar med sig hela Sveriges samlade åklageri i fallet. Med undantag för den rättrådige KG Svensson, i Palmeaffärens inledning, har samtliga åklagare spelat med i denna svarta fars, vilken de självfallet omedelbart har genomskådat, eller rättare sagt själva regisserat. I stället har de markerat arbete genom att sitta med en del polismaterial i knät, bara för att efteråt konstatera att ”han är hörd”, ”han är färdigutredd”, ”ingenting pekar på att poliser skulle vara inblandade” och liknande nonsens. Åklagare ska självfallet inte leka Följa John efter polisen. Åklagare är polisers förmän i viktiga avseenden, bl a som förundersökningsledare, och ska givetvis granska polisers verksamhet, medan denna pågår samt efteråt.

Detta har aldrig skett i Palmeärendet. Se t ex på den låtsasmarkering som Holmér och Näss ägnade sig åt så tappert längs polisspåret i flera år, men som bara ledde till att alla poliser friades från alla tänkbara felgrepp och inrangerades i den stora grupp som, enligt Holmér/Näss, aldrig ingått i ett polisspår, fattas bara det!

När RÅ på sin tid, tidigt 1987 efter Holmér, sattes att leda Palmeutredningen var givetvis detta RÅ-ämbete fullt medvetet om att mordet var Stockholmspolisens egen lilla affär, men RÅ protesterade aldrig utan snitsade tvärtom, tillsammans med rikskrim, till en alldeles egen syndabock, 1988, som väl skulle kunna passa, alltså den knark- och alkoholskadade Christer Pettersson. Att folk med någon insikt kan ha låtsats tro att den vinglige Christer P skulle kunna organisera och leda en bred vapen- och mordorganisations tillblivelse och infrastruktur har självfallet hela tiden varit orimligt.

De många åklagare som markerat medverkan, från Solveig Riberdahl och Axel Morath, från Zeime, Almblad och Helin m fl i starten, fram till den totalt intetsägande Kerstin Skarp i dag, representerar, som skock, det svenska åklageriets branta nedgång och fall.

Svenskt åklageri finns i dag knappast kvar, står inte på benen.

Svenska myndigheter i övrigt – ja det är ett ämne utan gränser, utan hejd. Alla myndigheter har, under hela den långa s k utredningen, spelat med i valsen ”ja det är Christer, ja det är Christer”. Statens kriminaltekniska anstalt, sjukvården (ambulanser, märkliga turer vid Sabbatsberg, läkare som aldrig klart konstaterar att något rättsintyg om Lisbeth Palmes påhittade skottskada aldrig hade kunnat upprättas), skojet med Lisbeth Palmes påstått påskjutna mockapäls, det gemena skojet med Bundeskriminalanstalt, som fick arbeta med falska klädesplagg, osv.

Att detta nödtorftigt hållit och inte rejält avslöjats under 27 år är otroligt.

Mediernas roll har varit oförlåtligt svag, med få undantag. Under de första åren fanns vissa andningshål, men sedan Christer Pettersson placerats på estraden blev den korrekta rapporteringen allt tunnare. Om jag tar mig själv som exempel – eftersom det är det exempel som jag onekligen känner bäst – har jag aldrig, av t ex Hans Ölvebro, någonsin behandlats på ett korrekt sätt – självfallet inte, eftersom Ölvebro utgjorde en av de viktigaste länkarna i denna dödens kedja, som inte fick brista. Om jag skulle begära ersättning med 10 kronor per dag för bortkastade taxiresor, telefonsamtal, fax och frimärken, skulle det uppstå ett belopp med en etta och 5 nollor.

Regeringen – ja, dess ickeverksamhet är ju i backspegeln helt otrolig – eller högst självklar, om förutsättningarna äntligen ligger på bordet:

Håll tyst, medge aldrig ett misstag eller besvara knepiga frågor, håll fast vid Christer Pettersson fram till hans död – och efteråt, låt aldrig Christer Pettersson vila som Olof Palmes lämplige mördare, jaga honom med blåslampa och med en knippa hemmagjorda vittnesmål att springa till HD med, efter, ja vad blev det, 12 år.

De 15 sammansvurna, från PG Vinge ner till Tommy Lindström, har hittills behandlats med silkesvantar, sedan sekretessexperten Ulf Lingärde, aldrig dementerad, avslöjat deras högförräderi (ja, högförräderi är aldrig dementerat).

Mordet på statsminister Olof Palme har sedan årsskiftet 1985/86 varit svenska regeringars, oavsett partikulör, magnum opus, dvs stora grej. Regeringarna, omfattande alla partier utom v och mp och Ny Demokrati, om jag räknat rätt, har i kuslig enighet i över ett kvartal konstaterat:

Ensam gärningsman!

Detta kunde ha blivit en proper bonad i korsstygn, om inte Anti Harald Avsan för ett tag sedan hade deklarerat att ”ni kan inte ta mej, ni kan inte ta mej…”

Där avslutar jag mitt snabba svep genom 27 år av ett helt kungarikes grova, genomtänkta brottslighet.

Står våra samhällsforskare nu möjligen beredda att förklara för oss i den enklare allmogen hur i helvete detta har kunnat hända, detta som i dag har lett oss raka spåret, raka polisspåret, in i helvete

Mordets raka, logiska linjer, från militärer till Dekorima

7.3.2013. Till krkom Dag Andersson, rikskriminalpolisen.

Dag Andersson. Det finns, och har länge funnits, en risk att det stora Palmemordet fastnar i de små detaljerna. Jag ska här försöka att hitta den raka, logiska linjen, från den huvudsakligen militära upptakten till flykten från Dekorima.

Efter vad på senare tid framkommit om den sammansvärjning i landsförrädiskt syfte, som skedde månaderna före mordet på Olof Palme, börjar bilden klarna. Poliser finns med, framför allt ute på fältet, men jag ser i dag inte poliser, av högre eller lägre grad, som avgörande utlösande faktor. Poliser fanns med i slutplaneringen, men den tändande gnistan var militärt inspirerad.

Jag följer nu, i mycket stora drag, mordet från dess koncipiering fram till mördarens ankomst till sitt flyktmål.

Sammansvärjningen. Denna sammansvärjning, av, som Leif GW Persson vid flera tillfällen ordagrant har preciserat den,

poliser, militärer och säkerhetspersoner,

tar form kring årsskiftet 1985-86. Ulf Lingärdes promemoria nr 2, Palmekommissionen 95-103, som är det avgörande dokumentet, preciserar ingen exakt tidpunkt, men uppenbarligen har förberedelserna intensifierats vid nyssnämnda årsskifte.

Ett avgörande skede har självfallet inträtt då ledande personer inom sammansvärjningen för första gången tar direkt kontakt med vad som kommer att bli mordplaneringens exekutiva del.

Här måste länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér, ha spelat den stora rollen. Om ett mord av detta slag över huvud taget framgångsrikt ska kunna utföras i Stockholms city, måste den högsta polisen i Stockholms city inte bara vara informerad och införstådd utan måste också aktivt engageras.

Holmér hade alla erforderliga kvalifikationer. Stora delar av Stockholms polisstyrka var direkt gripbar, han hade ett direkt befälsförhållande som uppenbarligen sällan eller aldrig ifrågasattes. Skulle ett arrangemang av detta genomgripande slag kunna genomföras måste, som sagt, Holmér finnas med i bilden, inte bara som stödjande utan som direkt och engagerat agerande.

Kontakt tas alltså, kanske i första hand mellan sammansvärjningens ledare (enligt Lingärde) P-G Vinge å ena sidan och Hans Holmér å den andra. Från Holmér tar planerna fastare form framför allt åt två håll, det ena åt Stockholmspolisen, den andra åt säkerhetspolisen.

På polissidan är Carl Östling den självskrivne andre mannen, ”överstelöjtnanten” i statskupper, medan Holmér ju själv är mycket initierad på Säpo-sidan, med egna personkontakter från sin tidigare säkerhetsbakgrund och vänskapsförhållande till bl a Säpos byråchef PG Näss, ”överstelöjtnant” inom Säpo.

Holmér och Näss sågs, enligt aldrig dementerade uppgifter, veckan före mordet tillsammans vandra i Dekorimaområdet, antagligen rekognoscerande.

För Östling gällde det nu att skaffa en ”hit man”, och valet föll mycket naturligt på piketmannen och baseballpolisen Anti Avsan, som var gammal god vän till Östling och dennes framstående elev inom Stockholms försvarsskytteförening. Antagligen var Avsan den polisman som hade de lägsta samvetsbetänkligheterna inför mordet. Avsan torde helt ha delat den inom Stockholmspolisen spridda uppfattningen att Olof Palme vore skadlig för Sverige.

Jag övergår nu till själva mordhandlingen. Poliser för mordövervakning är kommenderade och kan sina roller, Avsan kan sin uppgift: att skjuta Olof Palme vid Dekorima med ett enda avgörande påsittande skott.

Avsan, och alla mordplanerare, vet nu att Lisbeth Palme, någon gång efter kl 23 denna fredagskväll den 28 februari 1986, ska komma fram till Dekorima samt att hon kommer att befinna sig i Olofs sällskap. Lisbeth Palmes roll är självfallet avgörande viktig; det är endast genom hennes insats som garanti kan uppnås för att Olof Palme verkligen kommer, enligt planerna, till Dekorima.

Lisbeth Palme och Olof anländer. Avsan skjuter Olof till döds på öppen gata. Jag anser inte att det är helt bevisat att även ett andra skott avlossas, eftersom ljud kan ha rikoschetterat mellan husväggarna, men om ett andra skott verkligen avfyras så är detta definitivt inte riktat mot Lisbeth Palme utan ut i luften. Lisbeth Palme har aldrig behövt vara rädd för att Avsan skulle skjuta henne; hade han velat detta hade han inte kunnat missa på en knapp meters håll.

Efter någon sekunds dröjsmål springer Avsan mot trappan upp mot Malmskillnadsgatan. Han når utan besvär krönet och fortsätter David Bagares gata ner mot Regeringsgatan. Lars Jeppssons vittnesmål är ingalunda invändningsfritt, men det är inte troligt att han hittat på denna viktiga flyktdetalj: Jeppsson uppfattar att någon springer in under byggnadsskynkena i hörnet David Bagare/Regerings. I detta hörn finns en port som bl a leder in till Östlings och hans kompanjon Grundbergs kontor. Avsan kan pusta ut. Ingen kommer att genomsöka detta kontor, i varje fall inte under de närmaste timmarna. Mordet är i hamn.

Vilka faromoment har funnits? Det går att urskilja några klara sådana moment. Framför allt har ju hela tiden risk funnits för att Lisbeth Palmes och Olofs dödspromenad skulle störas av ovidkommande händelser, och två sådana händelser har varit nära att stjälpa alla planer för den här gången: den nattvandrande gruppen från personalfesten, samt, inte minst, Anneli och Ankki som hamnar mitt i den aktuella mordminuten.

Östling, som håller walkie-talkie-kontakten med Avsan, på finska, tvingar dock Avsan att ”göra vad du ska”, och nattvandrarna har försvunnit. Det andra faromomentet är givetvis att Avsan blir igenkänd, men detta faromoment undviks i möjligaste utsträckning genom att Avsan tar raka och kortaste vägen till Östlings kontor, som antagligen under lång tid före mordet tjänstgjort som mordets kansli.

Varför Avsan? Allt pekar på Avsan, som bevisligen höll till rätt ofta på Väsby-gymet, där han egentligen inte själv tränade men hade kontakter med andra som tränade. Ankki har sett Avsan på gymet, detta är helt klart, och ett trovärdigt vittne, som ser den bild Olle Alsén visar upp, förklarar att bilden föreställer just Avsan. Ankki säger att mannen har ”ett kort finskklingande namn med två korta ord”, vilket förstås stämmer med Anti Avsan.

Så långt min snabba sammanfattning. Återstår det väsentliga: vad göra? Och vad görs? Jag har på senaste tid fått indikationer om att i dag någonting verkligen görs från förundersökningens sida, att åklagare och polis i dag går ”from sounds to things”, att det är slut med den rena sorgliga bladvändningen.

Jag har dessa senaste dagar också fått prov på att mitt och t ex Olle Minells arbete, efter 27 år och en vecka, kanske börjar bära frukt. Om jag skulle ge dig ett råd, Dag Andersson, vore det: släpp den minutiösa, enorma vittnesbevakningen och följ de stora linjerna, med den intuition som vi alla har men som just poliser i ledande ställning torde ha mest av.

Engagerad och möjligen något mindre oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Här är maktens Palmelögner; några stickprov

14.2.3013.

Christer Pettersson:

Var aldrig vid Grand

Var aldrig vid Dekorima

Roger Östlund såg aldrig Christer vid Grand

Roger Ö talade aldrig i telefon med Sigge C

Roger Cedergen talade 1987 med sin bror Sigge C, avlyssnat och sparat

Telefonavlyssningsprotokollet, med inklippt Roger C-band, är förfalskat

Christer Petterssons obduktionsprotokoll är aldrig företett

Anti Avsan:

Avsan sågs av två unga kvinnor vid Dekorima

Avsan talade i walkie-talkie, på finska

Avsan sköt Olof Palme ca 40 sekunder sedan de båda vittnena lämnat Dekorima; de hörde skottet

Avsan hördes endast upplysningsvis, och han konfronterades aldrig med de unga kvinnorna

Avsans hustru ger honom alibi

Anki fick se 6 bilder vid ett sekretessbelagt konfrontationsförhör, men ingen av bilderna föreställde Avsan

Lisbeth Palme:

LP ledde Olof Palme över Sveavägen och fram till dödsplatsen Dekorima

LP:s kappor är outredda. Brun mockapäls vid Dekorima blev mörk tygkappa med kapuschong och slejf vid Sabbatsberg

LP lämnar bevisligen Dekorima i Olofs ambulans, men anländer, enligt bildbeviset, till Sabbatsberg i poliskommissariebil

LP:s påstådda skottskada ej bevisad med rättsintyg.

Mockapälsen besköts efteråt under laboratorieförhållanden samt sändes till Bundeskriminalamt

Hudläkare ”baddar en rodnad” på Sabbatsberg, anmäler ingen skottskada

Olof Palmes patientkort

Kortet förvanskas efter Olof Palmes ankomst till Sabb. Ursprunglig tidpunkt förvanskas till 23.35, från, antagligen, 23.38

Tommy Lindström förnekar som rikskrimchef, vid personligt sammanträffande med undertecknad Anér 1990, att förvanskning ägt rum och hänvisar till ”förstoringsfel”, men de av rikskrim gjorda förstoringarna ger i själva verket klara bevis för förvanskning.

Olof Palmes obduktionsprotokoll aldrig företett

Dessutom tillkommer mängder av avsiktliga felaktigheter från åklagares och polisers sida, t ex

Hans Holmérs långa serie av lögner, dels kring mordnatten då han falskeligen uppgav sig ha bott på hotell i Borlänge, medan flera vittnen, bland dem även poliser, sett honom i Stockholm under mordnatten. Holmérs generalattack mot en hel folkgrupp, kurderna, är utan motstycke i svensk rättshistoria.

Holmér och Säpos PG Näss sorterade systematiskt undan uppgifter om poliser inom mordarrangemangen

Kommissionerna tog aldrig något helhetsgrepp, och framför allt granskningskommissionen uppvisade ett antal underlåtenhetssynder: refererade sålunda aldrig den hos rikskrim registrerade och arkiverade landsförräderipromemoria som lämnats in av säkerhetsexperten Ulf Lingärde till kommissionens tidigare ordförande Sigvard Marjasin. Denna promemoria är fortfarande inte granskad av någon officiell instans.

Jag slutar här, listan är självfallet ingalunda komplett. Mycket få av de aldrig dementerade punkter jag tar upp har behandlats svenska medier. Då det gäller polisinsatser kring mordkvällen är bröderna Poutiainens ”Inuti labyrinten” djupt och komplett avslöjande. Sven Anér

GW hittade totalt avslöjande dokument, men drev inte rättssak utan gav mys åt TV-sofforna

21.1.2013. Här nedan dokumentet Ai. 318-93, som helt öppet sedan 1993 förvaras hos den svenska rikskriminalpolisen, men som aldrig har publicerats. Dokumentet är i den version som jag innehar det försett med kommenterande anteckningar inne i den löpande texten, utförda av journalisten Olle Alsén, som var den som förmedlade denna promemoria till rikskrim. Dessa anteckningar är inte medtagna i min utskrift i dag.

Jag låter nu promemorians text tala, till en början inte kommenterad av vare sig Olle Alsén eller mig. Detta är avgörande viktig och dramatisk läsning. Ett par rena skrivfel har rättats. Originaltexten omfattar drygt fem sidor, och handlingen är i övre högra hörnet av den första sidan försedd med rikskriminalpolisens formella ankomststämpel, vilken fyllts i för hand med ”Ai. 318-93” samt ”93-03-30”. Den är aldrig tidigare datoriserad.

Promemorian upptar 15 anonymiserade personnamn, från F1 till F15. Jag har inte tillgång till den kompletta och helt korrekta namnlistan, som dock bör finnas hos bl a rikskrim.

Läs! Sätt dig in! Detta är nutidshistoria! Svart kuslig nutidshistoria!

Hej! Borgnäs ringde mej häromdan om ett Norra Magasinet-program om Palmemordet och undrade om jag kunde delta. Jag har funderat ett tag på hur jag skulle kunna bidra, vilket inte är alldeles enkelt. Antingen kunde jag ha förhållit mig passiv och kommenterat de sakfrågor som någon hänsköt till mig. Eller också kunde jag kommit med någon sorts utspel, som kanske inte platsat i programmet. Nu ringer Borgnäs på nytt och säger att jag inte behövs. Så i stället skriver jag nu detta PM som du får använda som du vill (om du över huvud taget vill ta i det). För egen del vill jag inte – som framgår av innehållet – framträda offentligt med det.

Sven Anérs kommentar: Vem som ursprungligen fick motta promemorian i original vet jag inte. Den som ingav dokumentet till rikskrim var förmodligen Olle Alsén. Men jag låter texten tala som den i dag föreligger.

Du bjöd mej på lunch för några år sedan, på Östergök eller något sådant, och frågade bland annat om jag hade någon slags offentlig ställning. Jag är rädd att jag den gången missledde dej ganska rejält. Jag var då i full färd med att rota i ny och gammal sk-t inom underrättelseväsendet, stödd av ett särskilt bemyndigande. Jag tröstar mej med att jobbet minst av allt var offentligt. Det där är slutfört sedan länge och jag har i dag brutit mej en ny bana såsom journalist och författare inom databranschen. I tidningarna Mikrodatorn, PC World, Computer Sweden och Affärsekonomi medarbetar jag regelbundet, och ett antal datahandböcker är utgivna eller under utgivning /bl a storsäljaren 256 tips om DOS/. Materialet från de där åren har jag inte längre på ett enkelt sätt tillgång till, och när jag nu skriver en sammanfattning är det med stöd enbart av minnet. Fel kan alltså ha insmugit sig i detaljer, men helhetsbilden står sej nog.

Historien börjar med studentrevolternas 1968 som skrämde många på högerkanten. Timbro organiserades i en öppen och en hemlig del, och den hemliga delen tog över det gamla manuella registret över svenskar med misstänkta kommunistsympatier. 1970 började två unga och briljanta jurister lägga över det på data, och man använde därvid Säpos kodsystem. Anledningen var dels att man som extra sparkapital hade en kopia av Säpos primära sökregister, dels att man då på ett enkelt sätt kunde komplettera akter vid behov genom diskreta förfrågningar genom säpoingångarna. Säpos primära sökregister vid denna tid var ett s k flexoramregister, och jag har skrivit (troligen i Arbetet) om det bekanta inbrottet på säpo en natt 1970 då kopieringen skedde med några hasselbladare.

Detta register var mycket modernare och effektivare än Säpos så länge det existerade, och informationstrafiken gick ofta nog i motsatt riktning mot den avsedda. Det existerade ända fram till 1988 då Industriförbundet vaknade till liv och insåg potentialen hos den politiska mina man satt på. Men den utlöstes aldrig och registret som då fanns på Birger Jarlsgatan skrotades. Ett antal magnetbandskopior av huvudindex och dataakterna tillverkades dessförinnan och säkrades av olika högerextremister, och gick sannolikt även till utlandet (Israel).

Parallellt förde socialdemokratin ett liknande register som först systematiserats genom Collector AB. Sedermera grundades IB, som både betydde inhämtning Birger och informationsbyrån, beroende på vem man pratade med. Där stoppades Collector in som en skenavdelning med numret 03, men övriga IB hade inga närmare kontakter med 03. Personregistret i 03 datoriserades aldrig eftersom det var uppbyggt på de s k kommunkorten i grunden. Övriga IB-avdelningar som kan ha intresse var 00, som var Birger personligen för olika övergripande ändamål. Och 01, som ursprungligen var en obetydlig enhet för krigsplanläggning och som efter omorganisationen 1976 fick husera det s k krigs-IB. Anledningen var främst att flytta över en del tämligen rent socialdemokratiska aktiviteter då landet fick en borgerlig regering.

IB och ”SAF:s hemliga byrå” som det hette i vänsterns mun hade en del beröringspunkter av vikt för fortsättningen. Två IB-agenter kom att jobba på byrån, och samtidigt hade denna en mullvad i IB:s stab, närmare bestämt i Wenblads närhet, denne sorterade då under Anstrin. Jag märker att det blir svårt att föra framställningen framåt utan personreferenser så jag numrerar fortsättningsvis personerna F1, F2…, efter (F)rihetsrörelsen eller Frame) som de sammansvurna senare kom att kalla sej. F 1 var chef för byrån (men har i dag ett eget företag) och F2 var mullvaden borta på IB.

En del andra personer måste nu föras in i handlingen, främst F3 som först satt som operationschef under F1 men sedan fick flytta till Linköping då massmedia började bli efterhängsna. F3 skötte (och sköter fortfarande) dels den svarta propagandan, som man såg som moteld mot ”socialdemokrati och annan kommunism”, och försökte dessutom organisera en liten operationsavdelning för diverse ändamål. Den senare blev inte så lyckad pga bristande personliga kvalifikationer hos de inblandade, men de gjorde sej bemärkta ändå genom att trakassera diverse personer som extraknäck åt en skum vapenhandlare. Den svarta propagandan vet jag inte om man ska betrakta som lyckad, men synlig blev den i varje fall, exempelvis med Alf Enerströms stolliga framfart. Jag såg att AE framträdde i Norra Magasinet, slokörad och med omöblerad lägenhet. Om filmteamet inte vet om det kan jag berätta att det hos Ölvebro finns besvärande vittnesmål mot AE från tiden före mordet, då han och hans uppjagade kumpaner diskuterar vad som ska hända dem efter mordet. Hans bostad vid den tiden (han har fyra varav en i Sthlm) var huvudsakligen möblerad med två klädstreck som ledde besökaren i en snitslad gång från dörren till en tronliknande fåtölj där han presiderade. I klädstrecken hängde hans artiklar och annonser i klädnypor och bildade en sammanhängande allé.

Du minns säkerligen IB-affären under åren 1972-73 som initierades av Guillou och Bratt. F1 gjorde stora ansträngningar att kompromettera IB03:s register medan tid var, för verksamheten höll på att decentraliseras till partidistrikten. Olof Palme hade omkring 1970 tappat intresset för de små och obetydliga intelligence-operationerna i Sverige. Av allt att döma var Guillous och Bratts scoop dock en ren tillfällighet. Att Guillou var gammal IB-agent som rest i Östeuropa var det då inte många som visste. Decentraliseringen av personregistret var inget vidare argument för (s) att komma med, och man fick genomlida affären till slut. Men IB-affären kunde gått mycket värre. Den ovannämnde F2 kopierade IB:s agentförteckning med kassaskåpssprängare och allt, och F1 skickade detta minst sagt graverande dokument till DN. Den historiska slumpen slog till på nytt. Ankommande post blir inte alltid öppnad och läst. När jag långt senare fick infört en artikel på DN Debatt stack Göran Beckérus ett nyöppnat kuvert i handen på mej innehållande ovannämnda kopior. Det hade upptäckts 15 år senare. En kriminalteknisk undersökning bekräftade att kopiorna var tagna under 1970-talets första hälft. Tidigare funderade jag på att skriva en bok om IB-affärens dråpliga interiörer. Det är nämligen inte allmänt känt hur uppgiftslämnaren /namnet struket/ efter varje möte med Guillou & Bratt genast sprang till Anstrin och bekände dagens synder. Han slutade på Hall, där han trots eller tack vare sin alkoholism lyckades lura fängelseprästen på hans pengar.

Jag ska nu gå över till händelserna under 1980-talet. Vid 1970-talets slut fanns en grupp militärer inom försvarsmaktens ledning som med oro övervägde socialdemokratins faror för landet på sikt. Man beslöt i all stillhet att börja bygga upp en kuppberedskap mot ett socialistiskt maktövertagande. Det är inte så långsökt som det låter, alla hade Tjeckoslovakien i friskt minne. Den önskade kuppberedskapen måste bestå av en samordnande central enhet, stödd på lokala enheter i ett riksomfattande militärt nätverk. Detta var ingen lätt uppgift att organisera eftersom landet redan hade Lindencronas beredskapssystem och nygamla IB01. Dessutom satt Birger som en stoppkloss, oavsättlig eftersom han redan hade avgått, och höll ögonen på allt som rörde sej inom landet.

Nätverket ute i landet var enklast att åstadkomma och snart fanns ett lösligt system av beväpnade militära grupper litet varstans, rekryterade övervägande ur hemvärnet, armén och marinen. Det organisatoriska kittet åstadkoms genom att spjälka av en del pålitliga personer ur SSI och ÖB/Säk och bilda den s k Hemliga byrån. Uttunningen väckte en del praktiska bekymmer men väckte inga direkta misstankar. Byrån skulle ursprungligen husera på marinstaben, men delar av den lämnade aldrig försvarsstaben och resten övertog en SSI-lägenhet ute på stan, i närheten av F1:s ovannämnda byrå. Beslutet om avspjälkning togs av F4, och F5 informerade cheferna för UND Säk och SSI att organisationen fanns ”för särskilt ändamål” och skulle lämnas i fred (jag har ett vittnesmål om denna orientering från en som var med). Huvudsyftet att hålla Birger utanför lyckades alldeles utmärkt. Länken mellan denna lilla byrå (som nu inte längre existerar) och det riksspridda nätverket sköttes av de regionala säkerhetstjänster som finns ute på milona. Det är inte många som känner till dem, och de bemannas av värnpliktiga ungdomar som under och efter sin grundtjänstgöring sköter diverse operationer. De har inte så högt anseende centralt eftersom de ofta nog är ”ganska galna”, men det är dessa killar som ibland är ganska synliga när militären opererar. Jag upprepar avslutningsvis att syftet med hela denna organisation var en ren kuppberedskap mot en tänkt inre fiende. Något offensivt tänkande fanns inte vid denna tid.

Under 1980-talet spreds ett rykte att det fanns en högt placerad socialdemokratisk läcka mot öst, à la Treholt eller värre. Misstankarna häftade länge vid Pierre Schori. Inom FOA och psykförsvaret hade det vid denna tid bildats en tredje gruppering för ”socialistisk moteld”, och de gav bland annat ut en fictionbetonad bok under pseudonym som föga inlindat utpekade Schori som läckan. Det skulle bli fler böcker. FOA grundade t o m en enhet för studier i desinformation. Noga räknat var det två enheter, en i Karlstad som verkligen forskade i desinformation och en i Stockholm som bedrev desinformation tillsammans med psykförsvaret och en f d IB-agent F6 på högerkanten (som synts i TV nyligen).

Den reella vändpunkten sker utan att några egentliga operationer inleds. I Sverige finns tre subversiva huvudgrupperingar. Låt oss i detta dokument kalla dem P3a i näringslivet, P3b inom militären och FRA, samt P3c inom FOA och psykförsvaret. (P3 var i början mitt /alltså Lingärdes/ interna arbetsnamn.) I P3c:s närhet fanns olika forskningsgrupper för öststudier och från en av dessa kom nu det alarmerande påståendet att Olof Palme var rysk spion. Påståendet grundade sig på en noggrann analys av Palmes aktiviteter inom sexnationsinitiativet och palmekommissionen, parad med en kompletterande analys av diverse ryska fältaktiviteter på svensk jord. Slutsatsen väckte ett enormt uppseende och den trots allt ganska lösiga grupperingen i smått populistiska organ svetsades ihop till en enhet. De antog namnet Frihetsrörelsen.

De i samhället högt uppsatta personerna F1, F4, F7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur vägen. F1 betonade att han stödde beslutet men att hans ämbetsmannaheder hindrade honom att formellt delta. Alla var eniga om att hålla ”tyst och hemligt intill evärdlig tid” om beslutet, men hittills är det åtminstone två som skvallrat ur skolan.

I all hemlighet började man nu rekrytera ett lämpligt hit-team i nätverket, och aktionsgrupp Arla Gryning (AGAG) formades. De utvalda huserade i södra Norrlands militärområde och kom huvudsakligen från Jämtland, bland dem F9. Det tränades och övades och det gick ganska lång tid innan man blev klar över att något fattades – skytten. Ingen som man litade till ville vara skytt, men väl bistå på alla andra sätt vid dådet. Och de som kunde tänka sig att hålla i vapnet litade man inte ett dugg på. AGAG sammanblandas ibland med Magnumklubben, men detta beror bara på att vissa skyttar genom skytterörelsen kommit i kontakt med Magnumklubben den vägen och blivit medlemmar även där.

De sammansvurna befann sej nu i den märkliga situationen att alla var eniga och välorganiserade och att säkerhetsförhållandena var goda. Men att vad gäller offensiva åtgärder var man tillbaka på ruta ett, alltmedan medvetandet om undanröjandet var på väg ut i organisationens perifera delar.

En rad olika försök gjordes nu inom och utom landet att försöka ro iland ett attentat. Men i olikhet mot thrillerlitteraturen visade sig detta allt annat än lätt. Kontakter blev misstänksamma, något frilansande Murder Inc fanns inte, och verksamheten gick i stå. Den kunde förblivit där om inte den historiska slumpen ingripit på nytt.

Jag ska nu redogöra för ett samtal, där jag visserligen inte känner till hur orden föll, men har desto större anledning att känna till innehållet. Som författare av ett PM med oviss framtid tar jag mej den friheten.

”Tjänare, jag hör att ditt inköp av franska kanoner är klart.”

”Ja, affären är i hamn nu och det blir officiellt inom kort.”

”Jag ringer dej för att jag har ett bättre erbjudande.”

”Jaså.”

”Du vet det ännu inte men jag kommer att avgå inom kort, du vet ålder och trötthet och allt det där. Och jag har en hel del som behöver städas upp. Till att börja med behöver vi den där ordern av inrikespolitiska skäl. Du får naturligtvis samma villkor från oss i det praktiska. För det andra behöver jag ett ordentligt kapitaltillskott för ett särskilt ändamäl. Och för det tredje – och här kommer poängen för dej – behöver jag definitivt avsluta det svenska kärnvapenprogrammet. Du anar vart jag syftar?”

”Hmm… ja.”

”Vi har en del material lagrat i Forsmark som jag vill bli av med. 650 kg kärnvapenuran till att börja med. Och så litet av varje av annat i varierande kvantiteter. Våra experter upplyser om det. Men jag vill att du övertar rubbet.”

”Jag måste medge att det där skulle passa oss rätt bra.. Men du måste leva upp till fransmännens villkor: full kreditgaranti, fabriksproduktion hemma hos oss, leveransgaranti i händelse av krig och allting sådant. Och förstås, våra egna finansiella intressen.”

”It´s a deal.”

”OK, jag skickar över en delegation att inventera ditt material. Men får jag ställa en personlig fråga. Du är inte precis känd för att sko dej personligen?”

”Pengarna ska till ANC.”

”Ska dom ha en armé nu då?”

”Nej det ordnar ryssarna om det skulle behövas, men det är något annat som behövs. Vi pumpar in stora summor till rättshjälp och socialhjäp åt ANC-anhängare inom landet och det håller på att växa mej över huvudet.”

Indienordern blev av. Men i ANC:s ledning satt nu en mullvad som registrerade vad som skedde. Och det väckte närmast panik i Sydafrika, som sakta men säkert stryptes av sanktionerna samtidigt som stödet till ANC envist vägrade låta sej slås ner. I kniptången mellan sanktioner och ett ANC med folkstöd och en karismatisk ledargestalt i form av Nelson Mandela höll tiden på att rinna ut. Raseriet vändes mot socialistinternationalen och mot Olof Palme i synnerhet.

Och det var bråttom. Någonting måste göras. Via en hög svensk affärsman F10 med rötterna i Afrika fick man kontakt med Frihetsrörelsen. Och ett hit-team organiserades snabbt bestående av legoknektar och några svenska poliser som brukade resa till Sydafrika på betald semester. Dessa semestrar hade tidigare organiserats för att svenska legosoldater skulle kunna resa hem ett slag i annans namn. Förutom fri resa, kost och uppehälle ingick en tortyrafton som lockbete. Äntligen hade man tillgång till kompetent folk för ett attentat.

Själva utförandet var relativt enkelt. Palme måste avlyssnas för att få litet kläm på hans rörelser. En insatsgrupp kunde rycka ut med kort varsel. Ursprungligen hade man tänkt att bara glutta på den avlyssning som ändå skedde hos F11 vid Säpo. Men F12, F1:s specielle förtrogne, sade med sitt speciella språkbruk:

”Vem som helst kan räkna ut att avlyssning skett. Och sen sitter vi här allihop med piss upp till halsen!”

Avlyssningen sköttes i stället via televerkets säkerhetsavdelning. I slutet av februari 1986 visste man att OP planerade ett biobesök med Joakim. /Skall vara: Mårten/. Det blev verkligen av och attentatet kunde varit banalt att slutföra. En för allmänheten okänd polisman F13 var operationschef. Men det höll på att gå alldeles galet. När tillslaget skulle ske på Sveavägen stod skytten, en legosoldat, fryst till is medan paret Palme ovetande promenerade förbi. En lång tystlåten polisman, F14, gick då på eget initiativ med raska steg ner till Tunnelgatan och sköt Olof Palme i ryggen när han passerade. Sedan sprang /ord som fallit bort: skytten/ uppför trappan och norrut på Kungsgatan och förenade sig med gruppen. Och alla som var med eller sett på fick brått att komma undan.

Innan historien avslutas måste något nämnas om Holmérs palmerum. Ovannämnde F12 satt med i palmerummet, trots att han inte är nämnd i Holmérs bok, och förankrade kurdspåret. F 12 och jag känner varandra ganska väl och jag pikade honom en gång för att han inte nämndes i boken.

”Jajaja, jag var bara med ett par gånger, sedan måste jag ta itu med omorganisationen av Säpo…”

”Du satt i palmerummet ända fram till sommaren.”

”…det minns jag inte.”

Jag kan lösa några smärre gåtor som den om Holmérs livvakt. Hans Holmér är känd som en synnerligen stöddig person, men så är inte fallet i alla sammanhang. I vissa situationer är han hundlikt undergiven. Livvakten utsåg sig själv för att tjäna pengar och Holmér fann sig i det.

I dagens palmegrupp finns fortfarande en mullvad F15. Jag har talat om för Ölvebro vem det är, men han kan inte göra så mycket åt det. Däremot har Ölvebro mycket väl begripit att något är sjukt på polissidan, och har tillsatt en mycket diskret grupp som utreder ”desinformation om polisens inblandning”.

Nu slutar jag detta långa aktstycke. Det kunde vara bättre planerat och formulerat, men är å andra sidan högst spontant. Så det får vara som det är. Namnen F1 – F15 kan du få muntligt vid tillfälle när jag är i Stockholm någon gång. Ölvebro har jag under resans gång informerat personligen om alla detaljer av polisiärt intresse, senast om F9:s plötsliga anställning vid Säpo som dataexpert med speciell behörighet.

Och till slut den avgörande frågan: är detta skrivet av en knäppgök eller inte? Det får du själv avgöra.

/En sista kort fristående rad är övertuschad/.

Ven som ”själv får avgöra” vet jag alltså inte, jag vet inte vem Lingärde lämnade sin PM till.

Jag går inte in med en detaljgranskning av de hundratals påståenden som Lingärdes promemoria innehåller, men jag konstaterar att denna märkliga promemoria måste granskas av därtill lämpade myndigheter, om sådana finns.

Har inte detta skett? Efter 1993 och framåt? Jag går till den nära tusensidiga rapport som granskningskommissionen avgav 1999, den sista genomgripande rapport som producerats.

Finns Lingärdes PM genomgången eller åtminstone antydd?

Jag ska försöka kontrollera, med självfallen reservation för att något kan undgå mig. Jag läser redovisningarna av rapportens olika huvudkapitel, och jag läser den noggranna rubriceringen av underkapitlen – förutom att jag givetvis, delvis mycket noggrant, redan tidigare har studerat denna rapport, som jag avhämtade hos kommissionen sommaren 1999.

Vad hittar jag? Jo: det enda som på något sätt verkar att kunna kopplas till ämnessfären i Lingärdes PM är kommissionens utförliga rapportkapitel om Sydafrika. Men det rör sig knappast om samma fakta, i varje fall inte om samma aspekter som hos Lingärde. Och dennes promemoria, med så tydligt och klart nummer hos rikskrims Palmeutredare som

Ai. 318-93. 93 03 30

finns ingenstans nämnd på de nära tusen sidorna; Lingärdes namn hittar jag inte. Och de dramatiska meningar där Lingärde utpekar poliser, höga militärer och ansvarigt Säpobefäl för klart högförräderi har aldrig intresserat denna statliga granskningskommission – har kommissionen fått se Lingärdes promemoria, över huvud taget, där den bör ha stått snyggt och prydligt insorterad bland de tusentals övriga dokumenten, rimligen etiketterad med ”Anklagelser av säkerhetsman mot poliser, militärer och ansvariga Säpomän”?

Nej, ingenting av detta. Men börjar några ord kännas igen? ”Poliser, militärer, Säpo…” Vem har nyligen talat i dessa termer? Jo, just det: Leif GW Persson på årsdagarna av mordet på Olof Palme, den 28 februari 2011 och 2012! Och Leif GW:s spökskrivare i Pilgrimsfilmerna: ”Säpo finns med i bilden!”

Just när andra avsnittet av det påkostade avsnittet avslutades nu på söndagskvällen fick vi i TV-soffan veta vad dokumentären, förlåt fiktionen, handlar om: Hög chef vid Säpo direkt inblandad i spelet kring mordvapnet!

Då börjar jag reflektera. Var har Leif GW fått sin trio poliser–militärer-Säpo från? Jag hittar ingen annan källa än Ulf Lingärdes promemoria Ai.318-93! Där riktar den tidigare i statlig regi anställde säkerhetsexperten direkta, våldsamma anklagelser just mot dessa tre yrkeskategorier, där personerna i fråga är noga kodbetecknade och möjliga, nästan alla, att identifiera i de klart angivna sammanhangen.

Jag har själv försökt definiera de flesta namnen, men självfallet har de påstått utredande RÅ och rikskrim omedelbart kunnat namnge de 15 – vad har då dessa förundersökare haft att säga i saken? Ingenting. Ingenting så vitt känt.

Ger Lingärdes PM klara belägg? Till vissa delar, säkert. Men den ger framför allt anledning till eftertanke på hög svensk ort, och till nya krafttag från utredare som dock redan verkar att ha gått in i väggen. Kippande om Christer Pettersson.

Till GW och hans böcker och filmer. Jag försöker precisera. Långt innan Leif GW hade låtit pensionera sig hade han som hög statstjänsteman skrivit ett antal böcker med polisiär och militär och Säpoinfekterad bakgrund, med udden klart riktad mot dylika befattningsinnehavare.

Har det varit svårt för Leif GW att hitta materialet? Knappast. Han har bara behövt söka på ”Lingärde, Ulf” så har han varit hemma. Vad gör han när han hittar Ai. 318-93? Går han till rikskrim eller RÅ och undrar vad de har gjort åt den här saken? Icke, han går in i sin kammare och börjar snitsa till klart läsbar text, insnurrad i fiktionens skyddsmapp: Säpo var med och mördade och jobbade med vapen – fast inte. Ni förstår väl skoj? Han skriver bok på bok, och royalties strömmar in. Pengar att tjäna – varför skulle han larma krim och RÅ? De får väl hålla sig vakna och läsa sina egna texter?

Jag har från vissa håll fått kritik för mitt krav på att fact måste skiljas från fiction – visst får väl GW skriva lite snitsigt och spännande. När jag i dag konfronteras med den bakgrund som Lingärde ger blir jag än mer styrkt i min uppfattning, nämligen att fiction om ett ännu officiellt olöst statsministermord är grov verklighetsförfalskning som vår nästan statliga television inte bör ta i med tång. Släpp ut GW på andra cirkusarenor, men släpp in hederligt yrkesfolk på det faktiska svarta mordet!

Har GW gjort sig skyldig till brott? Kanske inte juridiskt, även om jag gärna skulle vilja veta vilka friheter en anställd hög polisman kan ta sig när han på ett olöst mord vill tjäna grova pengar, bl a licenspengar? Finns ingen renlighetskod hos rikspolisstyrelsen? Den moraliska skulden finns där däremot – men jag tror inte att ordet moral är något Leif GW Persson somnar in till om kvällarna. Pengar luktar inte… nej nej.

Efter det andra pilgrimsavsnittet står det klart att poliser, militärer och Säpo alla tre finns med i filmens synopsis. Bra, då vet vi det. Kunde det då vara dags för denne pensionerade professor Persson att gå ut, i nutid och realtid, och berätta för oss i den fåkunniga allmänheten att det är alldeles sant att rättssamhället självt såg till att statsminister Olof Palme avrättades i dess egen regi.

Han har mumlat detta i snart tre år – gå då ut i en drive av gnistrande facts, där svensk allmänhet får veta att staten själv är gärningsmannen, att det var staten som sköt och att det är staten som utreder skottet. Få se vad svensk allmänhet säger då, när det som troddes omöjligt fått sjunka in. Sven Anér