Slut 28.2 – eller är det då det börjar?

15.2.2011. 25-årsdagen av mordet närmar sig, och det känns som om det därmed skulle vara slut. Tiden skulle få gå vidare, mordet skulle få leva vidare, men förpuppat i historien. Inget mer att göra. Ad acta. Till handlingarna.

Jag går lite halvsorgsen i vår lägenhet i Sommarro – fast vi bara bor här på vintrarna – och ser halvsorgset på min och den svenska historiens framtid. Vad ska följa? Ingenting? Nej. Jag rycker upp mig, som jag alltid gör då jag sätter mig vid min ordbehandlare med dess skrivlockande tangentbord. Mycket ligger framför oss – framför mig och dem som kommer att ta över efter mig – ja, det blir ni bloggbesökare det. Det är ni som ger stadga åt denna undersökning av vårt största mord någonsin.

Jag lovar att försöka hålla bloggen i gång. Så där – nu känns det genast bättre. Vad hoppas jag? Vad ser jag för ljus i Holmérs tunnel?

Rättvisan, faktiskt, Rättsstaten, rättssamhället, den hederliga rätten som ser på tingen och ger dem deras rätta, faktiska värde. Jag tror att denna rätt kommer tillbaka, väcks upp ur dagens förfall.

Förfall? O ja. Ett exempel. Jag kan ta fram den tio sidor långa dossier från rikskrims jurister, en dossier som rikskrim uppenbarligen hoppas ska sätta punkt och lås och bom för affären Palme. Affären Avsan. Det är ett klent lås, en klen bom.

Inte på en enda punkt har rikskrims jurister Per Lagerud och Linda Siljedahl tagit ett konkret tag i någon enstaka handling och sagt sig:

Ja, vad står det nu i den här handlingen? Hur trovärdiga verkar uppgifterna? Kan vi ens avge ett utlåtande utan att begära in ytterligare information? Kan vi ta ställning till de över 50 handlingar som redovisar allt som hände under avsnittet ”Dekorimamannen”, under beteckningarna 14839 resp 14879, utan att verkligen läsa vad där står? Hur kan vi veta att ”förutsedda åtgärder motverkas”, när de enda som påstår detta är rikskrims egen polisledning, som är en så otroligt involverad part i målet?

Frågorna kan gå vidare.

Lagerud och Siljedahl borde se till att skaffa sig en opartisk bedömning av hur deras ”förutsedda åtgärder” – vilka de nu kan vara efter 25 år – kan ”motverkas” om den envise Sven Anér får sin vilja fram. Det är så här:

Det finns ingen allt dominerande ”förundersökningssekretess” som RÅ:s Kerstin Skarp och rikskrims Stig Edqvist så gärna predikar om. Det finns däremot en regel som säger att allmänna handlingar är offentliga. Från denna offentlighet kan, under strängt reglerade former, undantag göras, ett efter ett, för handlingar som verkligen, efter en opartisk bedömning, kan anses behöva sekretess.

Det är något annat än att RÅ och rikskrim , helt oemotsagda, får dra hela buntar av handlingar över en kam och påstå att här fordras minsann sekretess om inte landet ska gå under. I själva verket är det under sekretessens, jag skulle vilja säga gissel, som landet ska gå under.

Jag har sagt detta tidigare: när Anki och Anneli i sina sammanlagt åtta förhör noggrant redogör för sina aldrig ifrågasatta upplevelser och åtgärder under de så centralt och kapitalt viktiga minuterna kring en statsministers död, varför ska då inte deras redogörelser, aldrig i sak betvivlade ens av hartassarnas granskningskommission, undandras varje allmän insyn? Ska vi inte få veta hur Olof Palme dog? Tydligen inte. Tvärtom: om allmänheten får denna vetskap ”skadas den framtida verksamheten”! Vilket oerhört nonsens! Skadas? Vem säger det? Jo RÅ och rikskrim, som i praktiken ingenting gjort för att finna Olof Palmes mördare, utan som tvärtom har gjort och fortfarande gör allt som står i deras makt för att rädda och skydda denne mördare. Värre kan det förstås inte bli. Men bättre kan det bli. Nämligen om kammarrätten i Stockholm och, i sinom tid, högsta förvaltningsdomstolen väljer att inte ordagrant följa de så hårt kopplade parternas påståenden utan använder det egna, separata, förhoppningsvis ofördärvade omdömet.

Att Justitia är blind får rimligen inte betyda att Justitia inte ser oförrätterna omkring henne. Utan precis motsatsen. Blind bör hon vara för det vackra talet.

I en bilaga till det svar jag fick från rikskrims jurister ingår, som jag nämnt tidigare, en förteckning över samtliga de originalhandlingar från rikskrim som på sin tid lämnades över till säkerhetspolisen och hamnade på dess nu snart klassiska 94 registerkort. Den här förteckningen gör mig undrande.

Här uppräknas sålunda samtliga 94 registerkort med angivande av vilka originalhandlingar, spaningsuppslag och liknande, som hör till varje registerkort. I en del fall har registerkorten ej varit försedda med hänvisning till någon originalhandling. Då markeras vid dessa ”tomma” registerkort, t ex:

Registerkort 43. Registerkortet har ej ärendenummer angivet. Identifierade ärenden som hänförs till kortet: M 4504, M4504-A.

Jag blir som sagt undrande. Vem har gjort upp denna förteckning? Rikskrim eller Säk? Har rikskrims jurister sammanställt listan? Det tvivlar jag på; det måste i så fall ha utgjort ett mycket stort detektivarbete. Gjorde Säk på sin tid upp listan? Gjorde rikskrim upp den en gång i tiden? Jag undrar bland annat eftersom granskningskommissionen uppenbarligen aldrig fick se listan – varför inte? Papper, papper – men varenda handling hemlig? Varför då skicka denna förteckning till mig – som aldrig ska få se handlingarna? Som en lömsk aptitretare.

I sak är denna lista kusligt intressant. Här finns alltså, helt komplett och betydligt utförligare än på registerkorten, all grunddokumentation rörande polismäns irreguljära inblandning i mordet på Olof Palme (”privat polistjänstgöring”, ” han visste om mordet i förväg”, ”personen har ev samhörighet med den person som bussföraren tog upp 28 feb”, ”PG Näss övertog personligen ärendet”, ”skall ha uttalat glädje över mordet på Palme” osv). Allt detta tydligen oerhört väl och noga sorterat och registrerat hos såväl rikskrim som Säk, men till vilken glädje? Till vems glädje? Inte min i varje fall. Ett mordets kusliga sidoregister.

Kafka tittar in på mitt arbetsrum och ögnar i mina papper.

- Mina tag, säger han, så ska en byråkrati drivas. Så att ingenting kommer ut. Så att ingenting händer. Men folket är ju sysselsatt.    SA.