Polisspåret – och privat polisverksamhet! Den stora skandalen! Högmålsbrott?

Nyårsafton 2010.

”Polisspåret”, en term som först lanserades, under 1988, av Olle Minell på Proletären och av mig själv, med termen medtagen i två olika boktitlar. ”Polisspåret” kom för att stanna. Det blev symbolen för allt det outredda, allt det skrämmande i den efter den 28 februari 1986 pågående, från allra första början misstänkta utredningen av mordet på Olof Palme.

Vad vi kritiker framför allt pekade på var att de många angivna klockslagen inte stämde, att den officiella polisinsatsen i själva verket var starkt försenad jämförd med myndigheternas sockrade tider. Vi såg ett mörkt mönster och blev djupt undrande.

Då, 1986 – 1988, var intresset stort och öppet i Palmefrågan. Debattartiklar skrevs, möten arrangerades på stan, och jag sa så när att det var en lust att leva. Men den grundfalska och av själva rättsstaten arrangerade lagföringen av den totalt oskyldige Christer Pettersson, friad av polisens egna vittnen (!), medförde ett annat stämningsläge.

Det hjälpte inte att ett antal skribenter, bland andra jag själv, berättade att Christer Pettersson, rent logiskt och matematiskt, måste vara oskyldig, en ditsatt syndabock: kvar dröjde den utomordentligt noggrant iscensatta beskyllningen, koncentrerad i det ständigt hörda ”det är nog fan Christer!”.

Så småningom började den s k rättsstatens representanter tröttna på detta gny kring Christer Pettersson. En granskningskommission tillsattes 1994 och fungerade, med Marjasin-grus i maskineriet redan från starten, fram till den heta sommaren 1999, då denna kommission, med karriärjuristen Hans-Gunnar Axberger som av allt att döma i praktiken enväldig ledamot och huvudsekreterare, presenterade en slutrapport som söker sin like i avsiktlig, planerad ovederhäftighet.

Kommissionen adopterade Minells och min term ”Polisspåret” samt anslog 138 sidor åt ”Kapitel 4 Polisspåret”: här skulle det utredas, ner till minsta polisassistent!

Hur definierar kommissionen detta polisspår?

”Med polisspåret menas”, skriver kommissionen på sidan 233, ”att polisen som sådan eller en grupp inom polisen varit inblandad i mordet. PU/polisutredningen/ har inte funnit några indikationer på ett sådant spår och har därför inte utfört några utredningsåtgärder med den inriktningen. ” Däremot har PU utrett ett mycket stort antal uppslag angående enskilda polisers eventuella inblandning i mordet., liksom ett antal andra uppslag som skulle kunna peka på en polisiär inblandning, t ex iakttagelser av walkie-talkies i Stockholms city under mordkvällen. Med ett mindre noggrant språkbruk är det därmed möjligt att hävda såväl att polisspåret aldrig utretts som att det utretts utförligt.

Denna kommissionens/Axbergers inledande sammanfattning anslår tonen. Kanske har det funnits enstaka poliser, men inte många poliser i grupp, och visst har det funnits walkie-talkies på stan ”som skulle kunna peka på en polisiär inblandning”, men i princip är kommissionen inte orolig, det rör sig uppenbarligen om mycket skrik och litet ull. Visserligen kanske polisspåret är klent utrett, men – nå ja.

Jag ska försöka analysera detta kommissionens magistrala uttalande. När den sålunda påstår att ”PU inte har funnit några indikationer på ett sådant spår/polisiärt gruppspår/” ljuger kommissionen och den smidige Axberger det beställande departementet, justitie, och den svenska allmänheten rätt upp i ansiktet.

Detta kategoriska påstående från min sida styrks av polisens egna dokument, närmare bestämt 94 registerkort från Säpos PG Näss, registerkort som för första gången kom i dagen nu den 29 december 2010; det är åt dessa registerkort jag ska ägna detta långa blogginlägg!

Varför blev PG Näss allsmäktig?

Kommissionen försöker besvara rubrikens fråga (sidan 266):

Per-Göran Näss uppfattade gången så, att han/som byråchef vid Säpo/ hade att för spaningsledningens räkning utreda förekommande polisärenden och återrapportera dem dit/till spaningsledningen/. Det var sedan spaningsledningen, där den övergripande bilden av utredningsläget fanns, som hade att bedöma ärendet.

Alltså löd läxan till Näss: titta lite grann på de här polistipsen, men låt det gå undan och skicka sen tillbaka dokumentationen till polisens Palmeutredning där de hör hemma! Varför denna konstiga tågordning? Ja, den har aldrig ordentligt förklarats, och den ledde i praktiken till grundmurad oreda: ingen, allra minst Näss själv, visste vem som hade ansvaret. ”Inte jag”, säger Näss vid upprepade tillfällen enligt rapporten.

Vad som verkligen hände var detta: PG Näss fick i sin vård 94/nittiofyra/ handlingar rörande tips om polismäns koppling till mordet på Olof Palme. Dessa handlingar, som huvudsakligen tycks ha kommit från förundersökningsledningen men också varit sända direkt till Säpo, lästes nu en efter en av Näss samt fördes upp, med komprimerade ämnesmeningar, på speciella registerkort, 94/nittiofyra/ stycken. Att Näss verkligen bedrev denna verksamhet kan jag i dag bekräfta, eftersom jag, under över alla under, i förrgår från Säpos juridiska avdelning erhöll

dessa 94 registerkort, visserligen med förekommande personnamn strukna men med den övriga texten i princip bibehållen: en sensation och samtidigt friläggandet av en stor skandal, som vänder all hittillsvarande ”utredning” över ända!

Hur då? Jag tar som exempel registerkortet nr 39 (alla kort 1 – 94 fanns med i konvolutet från Säpo, verksjuristen Marie Wessling, AD 189-4635-10). Texten på kortet (nästa sida) lyder:

Först ett ca en decimeter långt tuschstreck, följt av ”m.fl”. samt kortets löpandenr nummer, 37, och den underliggande handlingens diarienummner, D 7841 samt ”Polism. Sthlm”.

Därpå texten: Brev med tips ang. /två strukna ord, uppenbarligen personnamn/ + flera andra personer och dess /deras?/ verksamhet. Privat polisverksamhet. En av dem lik fantombild, etc. PG /Näss/ tog ärendet 880329 /skall säkert stå 860329/ för ev överförande till Sthlm /= den ordinarie Palmeutredningen/ 870813. Registerkort 39 avslutas så med ett långt, brett tuschstreck, ca en decimeter långt. Se bifogad faksimilkopia!

Vad är nu detta? Och vad går att utläsa, tolka?

Jag börjar. Tipset är mycket dramatiskt. Det omfattar flera, kanske åtskilliga polismän och dessas ”verksamhet” (måste i sammanhanget innebära extraordinära polisiära aktiviteter). Redan här framgår registerkortets egenskap av illröd larmsignal. Och uppgiften ”privat polisverksamhet” är givetvis ytterligt alarmerande! Kan det bl a röra sig om den undervisning i ”rapellering”, som bedrevs inom kretsen kring Anti Avsan? (Rapellering innebär professionell utbildning i fasadklättring.)

Vad händer så med registerkort 39? Ja, om vi utgår från att tipset redan en månad efter mordet hamnar hos Säpo/PG Näss, så vilar denne Näss i nära ett och ett halvt år, till augusti 1987, innan han börjar överväga vad han lämpligen ska göra åt den krutdurk han fått på sitt bord. Och vad Näss i slutändan vidtar för åtgärd, det får vi aldrig veta. Kortet slutar med meddelandet att Näss sitter och tänker, ”eventuellt överförande till Sthlm” -”överförande” verkar peka på att tips 39 inte först har varit nere och vänt hos ”Sthlm” utan ankommit direkt till Säpo. Vad som sedan händer får vi inte reda på.

Graverande indicium svävar bort likt Aniara

På många andra registerkort noteras t ex ”Till Rikskrim 880413”, men på kort 39 finns ingen sådan final markering. Likt Aniara svävar polisspårets mest graverande indicium i lufttomt rum, och det går inte att veta var det har landat.

Innan jag presenterar ytterligare ett antal registerkort, av de 94, ska jag omtala hur jag kom att fokusera på detta inslag i mordutredningen, över huvud taget. Jag satt en dag nyligen och bläddrade på måfå i denna eviga, mångordiga och svårlästa granskningsrapport, när jag, på sidan 268, hittar en finstilt

Promemoria avseende Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÅK), dvs nuvarande Säpo, utredning av inkomna Spaningsuppslag omkring polismän i mordutredningen gällande dåvarande statsministern Olof Palme.

I denna PM berättar nu PG Näss, sedan Säpo i allt större utsträckning fick ta emot dessa tips, (varför Säpo? Ja, det är knappast utrett) dessa tips om polisers koppling till Palmemordet, att

jag lät upprätta ett slags kombinerat diarium och minnesanteckningar genom anteckningar på registerkort. --- Inalles kom inte mindre än nittiofyra (94) registerkort att upprättas omkring ärendena och vilka fortfarande finnes i förvar.

Kommissionen, som uppenbarligen inte alls är road av de 94 tipsen, går nu in och kommenterar; magsurt bortviftande:

De nämnda registerkorten jämte ett stort antal tidningsurklipp finns mycket riktigt arkiverade hos säkerhetspolisen. De innehåller handskrivna, kortfattade anteckningar med i princip det innehåll som beskrivs i promemorian, vad saken gällt framgår dock inte alltid för en utomstående. En person kan förekomma på flera kort, det rör sig således inte om 94 personer. Alla kort avser inte polismän, och en del kan inte knytas till någon identifierad person. I sak ger registerkorten ingen för den utomstående substantiell information, vilket inte heller synes ha varit meningen, eftersom syftet alltså endast var att upprätthålla en viss ordning i materialet, i frånvaro av gängse diarieföring.

Denna beskrivning, i Axbergers sövande normalprosa, är strängt taget en enda lång lögn, och det är säkert detta avfärdande som från början gjorde att jag inte gick i närkamp med de 94 korten.

”Vad saken gällt framgår inte alltid” – nej inte alltid, det är riktigt, men på ett litet antal registerkort berättas den stora svarta sanningen; det vågar Axberger inte berätta.

”Det rör sig inte om 94 personer” – nej, det rör sig säkerligen om över 100 personer, Axberger! Enbart kort 39 kan ju omfatta uppåt tio personer/poliser!

Så vitt jag kan se har samtliga 94 kort en direkt eller indirekt koppling till poliser; Axbergers påstående är inte korrekt.

”Ingen substantiell information”? In med allt farligt under mattan, Axbergers paroll. Och då ska betänkas att Axberger har haft de ostrukna registerkorten framför sig på bordet och alltså kunnat ta del av den fullständiga informationen, med alla de möjligheter till kontroll och analys som därmed erbjudit sig!

Jag har alltså ett minne av att det var kommissionens närmast totala avfärdande av de 94 registerkorten som på sin tid gjorde att jag inte koncentrerade mig på detta ärende, som nu visar sig hela tiden ha varit glödhett.

De 94 registerkorten, fördolda i 25 år:

Jag kommer nu att redogöra för ett axplock av polistips, hela tiden med vetskapen om det totalt unika att över huvud taget ett enda sådant polistips kan förekomma i en mordutredning; här handlar det om 94…

Nr 1: ”en av tre skall med 100 % säkerhet vara identisk med (och så ett struket namn, säkerligen en polisman). ”Militärövning 28/2 1986”- ja jag vet att det finns sådana ifrågasatta alibin. ”Spaningsuppslag 860324” /kort efter mordet/. Avskrivet 860813”, efter fyra och en halv månad.

Jag noterar här att det direkt skrivs att ärendet skrevs av, av allt att döma av Näss. Men Näss skulle ju inte skriva av några ärenden? Han skulle ju bara vara hjälpreda åt den vanliga förundersökningen? Nej, i själva verket har det hela tiden varit Näss som haft hand om de 94 tipsen samt avskrivit eller lämnat utan åtgärd vartenda ett! ”Så går det till i krig”, brukar jag skriva. Och det här är ett krig, i varje fall ett uppehållande försvar!

Nr 2: ”Livvakters beteende och författares kontakt med Holmér”. Det framgår inte när ärendet kom in till Säk, men detta är ju händelser som inträffade i direkt anslutning till mordet. Nu får det ligga hos Näss i nära två och ett halvt år, varefter det redovisas till rikskrim sedan ”livvakterna utretts”, alltså Holmérs herostratiskt ryktbara oprofessionella livvakter, med baseballerfarenhet.

Nr 4: En polisman i Stockholm fick dagen innan Olof Palme mördades, eller samma dag, besked ”att hans ansökan” /därefter struket/. ”Avskyr Olof Palme, aggressiv…” Inkommer 860324, 860915 för avskrivning”. Det fick ju Säpo inte göra?

Nr 15: ”Fotokonfrontation ska ske med vittnen enligt anmälan 860308 – vem fanns att visa upp då? 33-åringen?

Nr 20: ”Pinsp vid Sthlms pd. Skulle ha känt till att Palme skulle mördas”. Ankom 860325, avskr. 860813.

Dels fick ju inte Näss skriva av, dels är ju detta tips helt hisnande, ”skulle ha känt till”. Här ligger ju hela den svarta mordgåten i ett nötskal! Får vila i lugn och ro hos Näss i fem månader, uppenbarligen utan åtgärd, sen ajöss med den!

Nr 32: ”Vid föredragning av ärenden för PG Näss 870824, övertog han personligen ärendet för handläggning då han inte tyckte att detsamma över huvud taget hörde hemma i Palmeutr.”

Nehej. Varför ska Näss då ”personligen överta ärendet”? Mörkläggning? Detta ärende kan givetvis vara ytterst intressant.

Nr 37: Inledningsvis presenterat, i all sin dramatik!

Nr 60: ”Uppg. Från /struket/ ang. förhållande att /struket/ m.fl. låg bakom Palmemordet. Hänvisning till övriga spanuppslag från /struket/ daterade 870327 och 870331. Dvs /struket/. Till Rikskrim 880413.

Uppenbarligen har detta oerhört illavarslande tips inkommit till Säpo. När PG Näss har låtit det ligga i sin in-tray i lugn och ro ett tag – vi får inte veta hur länge – får den i sammanhanget ytterst ovilliga rikskriminalen ta sig an ärendet 880413. Förmodligen går det sedan till handlingarna. De många handlingarna. Så långt mitt axplock bland registerkkorten.

Ovanstående är givetvis min egen subjektiva sampling i krutdurken; andra skulle säkert ha hittat även andra kort att ta upp. Men genomläsningen gör mig beklämd, djupt beklämd. Gå tillbaka och läs t ex tips nr 2. Men detta tips ger, enligt Axberger, inga indikationer om poliser i gruppsamverkan, hu nej.

Jag styrks i min uppfattning att Axberger redan i starten fått underbordsdirektivet: ligg lågt med polisspåret! Mycket lågt! Det visar sig, dessutom, att rikskriminalens Palmeutredare också har laborerat med en liknande förteckning över polistips och därvid skrapat ihop till över 67 ärenden där poliser kan antas ha varit kopplade till mordet. Men dessa tips har jag inte begärt att utfå. Axberger slänger i vanlig ordning in sin våta handduk när han ska klassa sina 67 tips:

Det betyder att ingångstipsen i stort sett genomgående har ett mycket begränsat samband med själva brottet. Detta innebär i sin tur att polisärendena sammantaget inte framstår som en central och viktig del i den egentliga brottsutredningen.

Osv bla bla. Säger Axberger, som uppenbarligen inte har något att invända mot att Palmeutredarna, liksom han själv i deras efterföljd, skytt detta Minells och Anérs polisspår som pesten.

I uträkningen ingår också att Säpos 94 registerkort och Palmeutredarnas 67 polisärenden (av vilka många rimligen går om lott) inte kopplas samman i en gemensam analys; ärendena återges på skilda platser i kommissionsrapporten, skriven av den man, nuvarande JO (!) Hans-Gunnar Axberger, som i sin avslutning, bortåt sida 900+, lyckligt konstaterar att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts” – så ska en slipsten dras! Precis så!

Till sist: jag kommer nu att göra allt för att de 94 registerkorten från PG Näss hemgjorda och i dag helt insnöade diarieföring ska få publicitet. Och du, bloggbesökare, kan hjälpa till, som vanligt. Begär t ex ut de 67 polistipsen från rikskriminalen, Palmeenheten, 08-401 90 40. Hänvisa till sidan 269 i granskningskommissionens rapport, (ursprungliga tryckningen).

Vad jag i detta ganska utförliga blogginlägg har visat är detta:

Från allra första början, omedelbart efter mordet på Olof Palme, beslöts på hög ort att allt tal om ett organiserat polisspår skulle bannlysas. En hög Säpoman, PG Näss, engagerades för att hetas granska alla polistips, men kom i stället att skriva av allt som rörde sig, och när i sinom tid den med pomp och ståt tillsatta granskningskommissionen ska sätta tänderna i alla tipsen kring polisspåret, så räknar den inte upp och preciserar dessa spår utan viftar bort dem på falska grunder.

Men, som jag tidigare sagt: stora lögner slås ut av stora sanningar! ”Privat polisverksamhet”! Det kan vara lika med högmålsbrott enligt Brottsbalken 18 kap:

1 § Den som, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, om det ej är högförräderi, för uppror till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

Paragrafen har hittills aldrig tillämpats; lagboken ger inget prejudikat. Dags att damma av 18 kap 1 §?

Sven Anér

Redogörelse för HÖGMÅLSBROTT, hämtad ur Bonniers Lexikon, 1964, samt här försedd med mina kommentarer:

Högmålsbrott, sammanfattande benämning på vissa i 18 kap. brottsbalken (jfr 9 kap. strafflagen) upptagna brott mot rikets ”inre” säkerhet (utan direkt samband med utlandet – i motsats till brott mot rikets säkerhet enl. 19 kap. /resp 5 kap./; jfr Högförräderi).

Statskupper e.d. straffas som u p p r o r med fängelse i 10 år el. på livstid el. i mindre allvarliga fall med fängelse från 4 till 10 år.

SA kommentar: Mord på regeringschef är ett vanligt inslag i en statskupp.

Med fängelse från 6 till 10 år straffas v ä p n a t h o t m o t l a g l i g o r d n i n g, dvs. att någon samlar väpnat manskap, förser manskap med vapen e.d., i syfte att föröva brott mot allmän säkerhet el. medborgerlig frihet.

SA: I den fördjupade utredning av mordet på Olof Palme, som nu enligt min mening måste inledas, bör alla tecken som tyder på att ”samling av väpnat manskap” förekommit. Jag hänvisar bl a till polismannen och säkerhetschefen mm CG Östling och dennes stora personliga vapenarsenal. Se utförligt i granskningskommissionens rapport, ”polisman A”.

O l o v l i g k å r v e r k s a m h e t , som straffas med böter el. fängelse i högst 2 år, innebär att man bildar el. deltar i sammanslutning som måste anses vara avsedd att utgöra ett maktmedel av samma slag som militär trupp el. polisstyrka och som ej med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret el. ordningsmakten; även penningunderstöd el. upplåtande av lokal till el. viss annan befattning med dylik sammanslutning anses vara sådant brott.

SA: Här nämner jag den med statliga skattemedel understödda Stockholms Försvarsskytteförening, sidorna 149 – 164 i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” 2 uppl 2009, där denna förening, dess syfte, verksamhet och medlemmar utförligt presenteras. Jag har tillfrågat rättsinstanser huruvida ”olovlig kårverksamhet” kan anses föreligga, men blivit avfärdad.

I bilden finns även den förening ”MOP86” som skildras i min nyssnämnda bok, på bl a sidan 109. Denna förening är uppenbarligen inte bildad till minne av Olof Palme, utan av till mordet på ett eller annat sätt knutna poliser, till minne av just mordet på Olof Palme. Jag menar att ”MOP86”, dvs ”Mordet på Olof Palme” kan ha inneburit – och ännu i dag innebär – olovlig kårverksamhet.

Min bok närslutes denna skrivelse.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

./. 94 registerkort, artikel av Sven Anér, redogörelse för högmålsbrott, bok.

Summary:

In a letter to high echelon representatives of the Swedish administration, veteran Swedish author and journalist Sven Anér claims that Swedish Social Democratic Premier Olof Palme was shot to death in Stockholm in 1986 as a result of a high treason conspiracy within the Stockholm Police Force. New evidence, immediately before New Year´s Eve handed over to Sven Anér by the Law office of the Swedish Security Police, shows that suspicions of extra curricular police corps activities may have been afoot when Premier Olof Palme was killed in Stocholm City on February 28, 1986.

94 indications of irregular police presence near the ”Dekorima” shop in Stockholm Sveavägen Avenue on this ice cold Friday night have now for the first time come to light. In his book from 2009, Sven Anér names the then police officer, now Judge and Member of the Swedish Riksdag Anti Avsan as protagonist at Dekorima. Swedish Authorities ha ve so far obs5rved total silence in this matter, but Sven Anér believes that this new evidence, handed out by the top judicial representatives of the Swedish Security Police, will change this situation drastically, as what he calls Sweden´s doomsday approaches.

It is, next February 28, 25 years since the dramatic assassination shook Sweden, shook the world. As early as 1987, Sven Anér published his documentary book ”The Police Trail”, in which he does not name a specific person for the deed. Instead, he blames a group of Stockholm policemen known as the ”Baseball League”, with Avsan as a League member, the name derived from their appearing in the streets of Stockholm in civilian attire and armed with baseball bats.

The hitherto officially unsolved murder is ever since 1986 causing a strained atmosphere in the Capital of Sweden. It is Sven Anér´s hope that the Swedish Government will at long last get down to brass tacks and start facing the enormous problem lying before them.

I nästa blogg: Den stora skandalen!

30.12.2010.
I nästa bloggsats, efter trettonhelgen, presenterar jag den stora Palmeskandalen!
Säpo har just sänt mig alla de 94 registerkorten från Säpomannen PG Näss registerlåda, där alla tips rörande ev inblandade poliser finns upptagna, men samtliga lämnade utan åtgärd!
Det rör sig om korta noteringar på varje kort. En (eller flera) handlingar har från den ordinarie Palmeutredningen lämnats över till Säk, för vad som i praktiken blev slutbehandling av PG Näss.
Jag ger ett dramatiskt exempel:
/Övertuschade namn mm markeras med ”Tusch ”/
37 /registerkortsnummer/ D 7841 /diarienummer hos rikskriminalens Palmeutredare, PU/
/Tusch/ Polism. /av sammanhanget = Polismän./Sthlm.
Tips: Brev med tips ang. /Tusch/ + flera andra personer och dess /skall antagligen vara ”deras”/ verksamhet. En av dem lik fantombild, etc.
/Slutraderna på registerort 37 förstår jag inte riktigt men skriver ut texten som den står/:
PG /alltså byråchefen PG Näss vid Säpo, med uppgift att gå igenom detta brännheta register/: PG tog ärendet 880329 för ev överförande till Sthlm 870813. /Sth polismyndighet? Eller palmeutredarna?/
Ordningsföljden mellan dessa båda datum verkar omkastad. Mysterium. PG Näss har dock uppenbarligen ”tagit ärendet”, men så sent som drygt två år efter mordet.
/Tusch/ - ett decimeterlångt avslutande tuschstreck – som döljer vad?
I sak: vad visar detta registerkort 37, aldrig tidigare presenterat för den svenska allmänheten? Att en grupp polismän vid tiden för mordet sysslar med privat polisverksamhet samt är föremål för tips rörande koppling till mordet på Olof Palme? Ja, det är vad detta osannolikt dramatiska registerkort, sedan länge försvunnet ur den officiella hanteringen, berättar för den som sätter sig ner att granska!
Många frågor inställer sig, många, många! I nästa bloggomgång, alltså efter trettonhelgen, ska jag försöka ge några av svaren. Redan efter min första snabba genomgång denna morgon lyser strålkastaren med bländande sken mot Säpo (som dock gett mig registerkorten, tack för det!), mot den handlingsförlamade rikskriminalen, mot den arrangerande och intrigerande ledningen för den svenska rättsstaten!
När jag gick och la mig i går kväll surrade det av frågor och undringar i mitt huvud. Vore inte registerkort 37 dröminformationen för varje mordutredare? Här är tips 37 inpetat på den bortersta hyllan.
Jag får nypa mig i armen.
Sven Anér

Varför så tyst, Rosenbad?

29.12.2010.
För Statssekreteraren vid statsrådsberedningen samt för blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Affärerna Olof Palme och Anti Avsan
Statssekreteraren. Jag bifogar min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”,
2 upplagan 2009, samt anför följande:
Jag hänvisar dig först till sidan 82 i min bok och ber dig ta del. Det är alltså den 20 september 2007 som jag får den första informationen om de s k hot mails som gått framför allt till poliskommissarien Gösta Söderström, och dagen därpå, den 21 september 2007, skriver jag det brev du återfinner på sidan 82, till den moderata riksorganisationen
Läs detta brev! Jag ger, i originalversionen av detta brev, namnen på tre av mina nära anförvanter, som tillsammans med mig utsätts för direkta hot. Jag har anmält ärendet till bl a polisen i Uppsala, som avvisar tanken att hot skulle föreligga.
Jag trodde, statssekreteraren, att mitt brev till moderaternas riksorganisation, följt 30 september av bl a brev till statsministern, moderaternas partisekreterare samt den moderata riksdagsgruppen, skulle leda till någon form av åtgärd från statsledningens och den moderata ledningens sida. Men ännu i dag, över tre år senare, har jag ingenting hört från adressaterna den gången eller från alla de nya adressater som genom åren erhållit min bok, mina fortlöpande informationer, mina upprepade önskemål om att själv bli informerad. Men inga kommentarer har kommit, inga dementier, inga svar. Över huvud taget inga svar.
Om jag för ärendet fram till i dag kvarstår sålunda hela denna affär, där jag i andra upplagan av min bok, 2009, på sidan 200 direkt utpekar Anti Avsan, riksdagens troman, för mordet på Olof Palme! Om statsrådsberedningen varit en myndighet hade det sedan över två år tillbaka varit er skyldighet, jämlikt förvaltningslagens serviceparagraf, 4 §, att omedelbart ge mig uttömmande svar, men denna förvaltningsparagraf uppges inte gälla regering och departement, och uppenbarligen har varken statsministern eller statsrådsberedningen haft intresse att följa de regler som gäller för underställda myndigheter.
Jag slog larm, statssekreteraren, för att ge den svenska statsledningen möjlighet att ingripa i en affär som jag ansåg vara av yttersta vikt för såväl regeringen som för den svenska allmänheten, men jag har i stället mötts av en total tystnad som har känts, och i dag känns, oförsynt, skrämmande.
Jag är inte en kverulerande privatperson. Jag är, sedan 1948, professionell utredande nyhetsjournalist och författare med rutin från Dagens Nyheter och Sveriges Television, jag agerar och skriver seriöst i det mest seriösa ärende en svensk statsledning någonsin haft att handlägga – men ingenting händer. Dagarna går, veckorna går, månaderna går, åren går - samma obegripliga tystnad består.
Jag ställer nu tre konkreta frågor som jag anmodar dig att besvara:
Vet alliansregeringen att de aldrig helt släppta misstankarna mot Christer Pettersson för mordet på Olof Palme bygger på av åklagare och polis förfalskade ”bevis” mot Christer Pettersson?
Har alliansregeringen granskat den omfattande men påstått hemligstämplade polisiära dokumentationen från Dekorima med bl a de nio förhören med Avsan och de båda kvinnliga huvudvittnena i Palmeärendet, ”Anneli” och ”Anki”?
Är Anti Avsan Olof Palmes mördare?
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. -/- Bok.
Summary in English
Swedish news reporter Sven Anér, who since 2008 maintains that Premier Olof Palme, in 1986, was shot to death by Stockholm policeman Anti Avsan , to-day a judge and a conservative member of the Swedish Riksdag, in a letter 29.12.2010 to the Swedish Under-Secretary of State, poses three questions:
Is the present Swedish Administration aware of the fact that the never wholly discarded suspicions against alleged Palme assassin Christer Pettersson are founded on spurious evidence compiled by the State Attorney and by the police?
Has the present Administration investigated the allegedly classified police documentation re evidence from the three important close murder witnesses: policeman Anti Avsan, and clue witnesses ”Anneli” and ”Anki?
Sven Anér

Till Rikskriminalpolisen, Palmeenheten. 08-6505566

Begäran om utfående av allmänna handlingar.
Jag önskar utfå
samtliga förhör med
LARS JEPPSSON
I Palmeärendet.
Jag önskar omedelbar handläggning. Bilägg räkning, om så erfordras, och sänd i c k e som rek, vilka alltid försenas och ibland aldrig når mig.
Hoppas att rikskriminalpolisen kan ordna detta!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-1512 79.

OMEDELBART, TACK!

Varför Lars Jeppsson?

28.12.2010.
Ja, varför Lars Jeppsson, denne något undflyende person, med rötter ute i Rotebro och antagligen bekant till Christer Pettersson?
Så här. Det började med att jag läste den ständigt lika omhuldade GW Perssons chattkommentarer i Aftonbladet den 27 december. Jag återger här hela GW:s chattsvar:
Mördade Christer Petterson Olof Palme? Jenny Hynninen,Mjölby.
Leif GW: Nej det gjorde han inte. Jag är till och med säker. Ett vittne såg ju gärningsmannen på ett par meters håll på Tunnelgatan.
När han ett par år senare blev visad ett foto på Christer Pettersson kände han direkt igen honom – som en ökänd person från Sollentuna där båda bodde. ”Hade det varit honom jag såg borde väl polletten ha trillat ner,” sa vittnet. Det tycker jag också.
Persson namnger sålunda inte detta vittne från Tunnelgatan, men det måste röra sig om Lars Jeppsson, som spelar en framträdande roll bland de fåtaliga vittnena från Dekorima. Jag har från rikskriminalen begärt fram samtliga vittnesförhör avseende Lars Jeppsson. Flera av dem har jag tidigare läst men har dem tyvärr insnöade på landet och jag vet inte om ytterligare Jeppsson-berättelser kan ha tillkommit när snart 25 år har gått. Jag hoppas alltså få en komplett version från rikskrim, men de brukar arbeta långsamt.
Tills vidare utgår jag dock från den info jag har tillgänglig. Lars Jeppsson hördes alltså tämligen omedelbart efter mordet, i början av mars 1986, och lämnade då en mängd upplysningar, vilka sedermera på många punkter har ifrågasatts. Han beskriver bl a en språngmarsch i gärningsmannens fotspår: från Dekorima, uppför trapporna och ner till David Bagare-Regerings, där Jeppsson säger att han ser gärningsmannen försvinna bakom några presenningar framför en port.
Just vid starten på denna remarkabla språngmarsch ska Jeppsson ha sökt skydd vid de byggbodar som denna natt fanns uppställda på Tunnelgatan, mellan Sveavägen och Luntmakaregatan. Han skulle strax därefter ha hört (och sett?) gärningsmannen springa förbi, upp mot trappan till åsen. Har han då hunnit se så mycket att han kunnat uppfatta den raskt flyende gärningsmannens ansikte? Ja, det är ju frågan.
Persson säger nu, på sin chatt, att Jeppsson sett så mycket att han kunnat konstatera att den flyende inte var Christer Pettersson.
Detta konstaterande gör Jeppsson, enligt Persson, ”ett par år senare” – ja, det handlar nog snarare om nästan tre år, men detta, och annat, hoppas jag kunna fastslå när jag får några av de 15 000 papperen i mina händer.
Men det är framför allt Leif GW Perssons reaktioner som jag vill analysera. När får han kännedom om Jeppssons existens och informationer? Redan i mars 1986 eller först i samband med Christer Petterssons lögnaktiga inpetning i Palmemordet, alltså senhösten 1988?
Det vet jag inte. Men självfallet har spaningsledningen omedelbart fått alla relevanta uppgifter rörande Lars Jeppsson, bl a hans hemmahörighet i Rotebro – ringde detta en klocka? Det borde det ha gjort, under förutsättning att Christer Pettersson funnits med i bilden redan då, men det gjorde han ju inte.
Jeppsson blir alltså knappast, åtminstone inte formellt, intressant förrän Jeppssons hemmahörighet kombineras med Christer Petterssons. Eller är det enklare än så? Är det när spaningsledningen går igenom gamla vittnesmål från morddagen som den upptäcker att Jeppsson går att kombinera med Christer Pettersson: två kompisar från Rotebro? Och är det då denna pollett trillar ner: Christer Pettersson kan ju bli den perfekta syndabocken, med sin gamla bekantskapsrelation till Jeppsson?
I så fall är det ju oturligt för spaningsledarna att Jeppsson förnekar att den flyende gärningsmannen vore identisk med Christer Pettersson.
Men jag försöker nu applicera detta resonemang direkt på Sveriges skickligaste och tjusigaste brottsexpert: kriminologie professorn Leif GW Persson, anställd vid rikspolisstyrelsen med tillgång till all Palmemordsdokumentation. Vad visste Leif GW i mars 1986, och vad visste han hösten 1988?
Mars 1986. Kan ha fått tidig info om Lars Jeppsson, men det vet jag inte. Säg att han inte fick någon info förrän
Hösten 1988 – och vad gör han då? Så vitt känt ingenting. Det naturliga hade rimligen varit att Leif GW, med sitt skarpa kriminologiska intellekt, hade gått in till Palmekollegerna på Polhemsgatan och sagt:
”Men, grabbar, nu måste ni väl ändå släppa alla tankar på Christer när Lasse Jeppsson så bestämt säger att det inte var Christer som sprang in på Tunnelgatan?”
Men det gör, av allt att döma, inte Leif GW, som, följande sin tradition att veta allting bäst efteråt, först den 27 december 2010 går ut i klartext:
”Mördade Christer Pettersson Olof Palme?” – ”Nej, det gjorde han inte.”
Situationen är hisnande och häpnadsväckande, som så ofta efter Leif GW Perssons mumlade sensationer. Om GW-larmet från den 27 december 2010 i stället hade kommit den 27 april 1989, alltså 21 (!) år tidigare? Ja, då hade en oändligt och orimligt lång serie av falsk lagföring av den i sammanhanget helt oskyldige Christer Pettersson kunnat undvikas. Svea Hovrätt, Nedre Justitierevisionen och Högsta domstolen hade kunnat besparas riksåklagarens flämtande försök att få Christer Pettersson fälld, på grundval av allt mer diffusa frampressade vittnesuppgifter, Statskassan hade, fram till i dag, kunnat besparas ett stort antal miljoner i krassa pengar, och Sverige hade kanske kunnat framstå som en någorlunda hederlig rättsstat inom EU-gemenskapen.
I stället står nu denna rättsstat avslöjad, naken, medan riksåklagarämbetet och rikspolisstyrelsen, med gott stöd från JO Hans-Gunnar Axberger, söker ge sken av att representera ett hederligt arbetande rättsmaskineri – och medan Fredrik Reinfeldt, totalinformerad om Palmeskandalen, seglar vidare på popularitetsskutan – ja du milde. Sven Anér
Jag slutar där, men vill först bara notera att mina verksamma journalistkolleger har släppt Palmemordet för alla snöiga vindar och efter vanigheten svalt den store Leif GW Persson med hull och hår.
Sven Anér

Nej, Internationalen, aldrig i livet eller döden Christer Pettersson!

27.12.2010. Internationalen, kort inlägg på en specifik punkt i samband med tidningens anmälan av Gunnar Walls bok! Tyvärr tycks både Gunnar Wall och tidningen lämna öppet för Christer Petterssons medverkan, trots allt. Detta är djupt beklagligt. Christer Pettersson är och var hela tiden etablissemangets syndabock. Han frias till 100 procent av polisens egna vittnen, som placerar deras eget kronvittne, Roger, långt neråt Kungsgatan kl 23.15 och inte på Grand, med Christer inom synhåll genom biografdörrarna.
Christer Pettersson är polisers och åklagares och hela rättssamhällets samlade onda samvete. Han var och är ingen Palmemördare, med halva Klarapolisen till sitt förfogande.
Men God Fortsättning, Internationalen, och tack för ett viktigt jobb, år ut och år in!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Var finns i dag mordanalysen?

Juldagen 2010. Inlåst inom den skändliga granskningskommissionens tusen sidor finns i dag mordet på Olof Palme, beskrivet i falska ord. Strängt taget är varje ord falskt, eftersom ingenstans i dessa texter finns antytt vad som verkligen är sant, relevant i denna den svartaste av svenska affärer.
Vem sköt Palme? Ja, var det inte Christer Pettersson? Nej, det var det inte. Ja, då vet jag inte – ä, det är ändå så länge sen…
Med en skräpande, släpande historia som denna, som belastar vårt nationella samvete, borde våra makthavare åtminstone för formens skull ha sagt sig att någonting måste vi göra: en ny kommission? Nej, det får räcka med kommissioner. En professorsstol vid ett universitet? För att permanenta denna sak till alla professorers döddagar? Nej tack. Vad då då? En bilderbok?
Ingen säger sanningen, ingen nalkas sanningen? Vilken är då din sanning, Sven Anér? Och varför får den inte berättas, på gator och torg?
Min sanning är den här: Anti Avsan, ingående i ett polisiärt konglomerat och med höga polischefer och höga politiker i toppen, såg till att en av Europas mest kontroversiella politiker röjdes undan, varefter detta mord, koncipierat på hög statsnivå, överantvardades åt den svenska rättsstaten att lösa. Under dessa omständigheter blir Palmemordet visserligen löst i böcker som ”Affären Anti Avsan” och i tidningen Proletärens spalter med veteranen Olle Minell vid ordbehandlaren, men låt Anér och Minell sprattla, de är ofarliga. Pressen, alla viktiga medier har munhäfta och munkavle, och om någon enstaka röst bjäbbar emot är den ofarlig eftersom den drunknar i det allt förstummande Christer Pettersson-skvalet: det var Christer, det var Christer…
Ska jag berätta varför det inte har varit Christer, måste ha varit poliser, lejda, säkert i ”statsnyttans” tjänst? Så här, kort:
Christer Pettersson skulle aldrig ha kunnat ragga och rigga en hel grupp av poliser, inklusive en villig gärningsman – ja, tanken blir barock i samma ögonblick som den formuleras. Christer brukade snurra på stan, ilsknade då och då till på en kompis. Men han använde aldrig ett skjutvapen, och han kunde sannerligen inte gå fram till en polisman öch fråga: Hänger du med och passar vid Dekorima? Åter blir tanken barock.
Den som åtminstone någorlunda hederligt söker sanningen hoppar här av Christer-vagnen och vänder sig åt annat håll. Och det finns inte många håll att välja på.
Praktiskt taget alla vittnen, som sett eller hört något av intresse, talar om poliser, polisutrustning, walkie-talkies. Ca 40 walkie-talkies kring mordplatsen mordkvällen (superhemliga), ca 50 vittnesmål från Dekorima/Avsan (osannolikt superhemliga; även om vissa är utlämnade till bl a mig så är de oförändrat superhemliga), exakt 94 vittnesmål rörande oredovisade poliser på stan (superhemliga efter en hel höst av förfrågningar hos alla tänkbara polisiära instanser).
Vad blir det? 184, om jag adderar lite gnetigt, 184 bevis (?) på att här i 25 år har förelegat och i dag fortfarande föreligger en gigantisk konspiration (detta ord som hatas i Rosenbad och på Polhemsgatan) med poliser över hela det exekutiva planet. Poliser anger inte sig själva, den s k utredningen var förpuppad innan den startade. Egentlig utredning har aldrig utförts. men de reflexrörelser som presterats och som än i dag presteras har kostat många mantimmar, många OB-timmar, mången låtsasverksamhet som endast lett till förlust i polisiär tilltro, polisiär aktning.
Och varför enbart sikta på poliser? Inga poliser har självsvåldigt medarbetat i Palmemordet. De har lejts, de har lockats, de har lurats med falskt tal om ”en hotande nationell situation”, om ”behov av krafttag” eller liknande smarta paroller, alltid lämpliga att ta till när våld initieras och kupper förbereds. Läs den klassiska Poutiainen-boken ”Inuti labyrinten”, där alla poliser den kvällen, vid datorskärmar och ute på stan, filéas av de båda skrupulöst noggranna författarna!
Våld? Kupper? Det var ju Christer Pett – jaså, nej visst nej, det var det inte. Bloggbesökare: skicka ett vanligt brev med frimärke på till: Rikskriminalpolisen, Palmeenheten, Box 12256, 102 26 Stockholm, och lägg i en lapp med texten:
Jag begär att utfå de tre omgångar Palme-dokument som Sven Anér önskar få ut från rikskriminalpolisen: ca 40 walkie-talkie-tips, ca 50 Dekorima-tips samt de av Säpo-mannen PG Näss hopsamlade 94 polistipsen. Bilägg räkning!
Och så ditt namn och din adress! Får du ett positivt svar med de handlingar du begär så berätta för mig så kan vi hjälpas åt med betalningen!
Så det var inte Christer? Nej det var inte Christer.
Stora sanningar slår alltid ut stora lögner.
Sven Anér

Julafton 2010 – ja, God jul!

24.12.2010.
Det här blir min 90:e julafton; den första minns jag inte mycket av. Och även de efterföljande lämnar efter sig tämligen vaga minnen. Jag tindrade säkert som liten, men tindrar nu allt mindre. Julaftonslunchen blev byggd på havregrynsgröt, tack för det, säger magen, normalt och bra käk.
En vänlig kollega har hjälpt mig att ta fram bloggen, fram till den 24 november i år, oavkortad på papper – materialet gör ett närmast överväldigande intryck. Ordbehandlare, datorer, är ovärderliga vid textredigering, men de är sämre då det gäller att erbjuda överblick, penetrering av materialet, sängläsning.
Skulle jag kunna duplicera vidare? Jag funderar, medan TV laddar Kalle Anka, som jag kan tänka mig att missa. Jag bläddrar i den tjocka pärmen med röd rygg. 358 fullmatade A 4 redan vid slutet av november, långt över 400 i dag – ja, det är ett tungt material, fysiskt och innehållsmässigt.
Naturligtvis skulle det kunna tryckas på någorlunda normalt sätt, men det blir svårt att uppskatta en rimlig upplagestorlek. Jag kan duplicera som print on demand, men då blir varje ny igångsättning mycket kostsam. Jag får fundera.
Inte minst är ju alla de inströmmande kommentarerna intressanta, där de hela tiden dyker upp. Nästan ingen enda negativ kommentar, desto fler positiva. Nästan alla media är tysta – hur länge?
Det var ett vågspel att starta bloggen www.svenanerpalmemordet.blogspot,com
Men efter en aningen trög start är denna blogg nu klart etablerad; besökarantal på ett rejält femsiffrigt tal, rikligt med kommentarer (som gärna finge vara ändå fler!). Jag hade dessförinnan huvudsakligen arbetat med artiklar till olika redaktioner, men så småningom insett att denna verksamhet vore av föga värde, eftersom jag sällan eller aldrig blev publicerad. Det blir jag tills vidare inte i dag heller, men jag når ändå mitt mål, dvs den engagerade svenska (även den utländska via sammanfattningar på engelska!) allmänheten.
Jag tar ju i dag upp även andra ämnen än de direkt Palme-relaterade, indirekt är alla ämnena knutna till den söndervittring av rättssamhället som skottet vid Dekorima triggade: Quick, Darfur, Bildt (”den arroganta ondskans symbol”), Assange…
Ett rättssamhälle, som formellt och nominellt låtsas följa alla lagar ner till sista kommatecken, men som i praktiken misshandlar eller nonchalerar de bakomliggande, ofta skrämmande sakfrågorna.
Att det känns helt övergivet beklämmande att en statsminister kan skjutas på öppen gata är något som knappast framskymtar när en isande kylig byråkrati påstår sig ta hand om dessa frågor. Då är det i stället lagparagrafer, tillkomna i och för en annan situation, som får fälla utslaget, till förmån för den största möjliga tyssstnad som präglar det Kafka-konglomerat som låtsas handlägga bland annat mina återkommande propåer. Lagen menar att allmänna handlingar är offentliga utom i speciella undantagsfall, medan de byråkrater jag korresponderar med anser att alla levande allmänna handlingar är hemliga utom möjligtvis ett och annat papper, när Sven Anér har bråkat tillräckligt länge.
Ja, dessa synpunkter framgår ju med önskad tydlighet av bloggens samlade text. Vill du ha den på papper? Vi hörs, och ett Gott Nytt År! Ett rättens och rättvisans nya år!
Din tillgivne Sven Anér.
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

Alla papper med ”Avsan” på är hemliga…

23.12.2010. Jag hade begärt u en kopia av en handling som jag i princip redan har men som jag vill få se i original. Det fick jag alltså inte, under kammarrättens hänvisning till paragrafer vilkas relevans i sammanhanget jag inte förstår. Jag överklagar min eländes handling till regeringsrätten så får vi se.
Även bl a obduktionsprotokollet beträffande Christer Pettersson ville jag se, men det fick jag inte. En ”vanlig olyckshändelse”, varför inte? Sven Anér

22.12.2010.
Till Regeringsrätten ÖVERKLAGANDE
Ärende: Kammarrätten i Stockholm, Mål nr 6771-10, Rotel 064.
Undertecknad Sven Anér anför följande, i detta principiellt synnerligen viktiga ämne:
Jag innehar handlingen EH 14879-A (Ai 80-93), dock med ett flertal överstrykningar, antagligen utförda av polis. Jag torde ha fått mitt exemplar av den som en gång skrev handlingen (93-02-02), journalisten Olle Alsén, som i sin tur torde ha utfått handlingen från rikskriminalpolisen. Jag är beroende av att få den kompletta ordalydelsen, eftersom denna handling torde utgöra det första skriftliga beviset för att dåvarande piket/baseball-polisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och ledamoten (m) av Sveriges riksdag och dess civilutskott, Anti Harald Avsan., ursprungligen kopplades till mordet på Olof Palme.
Dokumentet intar därmed en central plats i utredningen av mordet på Olof Palme. Det är snart 18 år gammalt, det är i sina huvuddelar känt till utformning och avfattning, det berör en tidsepok inom Palmeutredningen som sedan länge är avslutad. Fortsatt utredning av Palmemordet kan ej påverkas av att ärende EH 14879-A (Ai 80-93) utlämnas till mig och därmed till den svenska allmänheten, som har all rätt att få veta viktiga. omständigheter i samband med mordet på dess statsminister.
Jag begär sålunda att denna handling till mig utlämnas, eventuellt efter den reglementsenliga sekretessprövning som kan bli nödvändig. Någon sådan reglementsenlig sekretesstrykning har ej berört mitt exemplar av handlingen, endast helt anonyma överstrykningar, utan hänvisning till lagrum, utan vederbörandes signum, utan datum för strykningen.
Vidare, i Christer Pettersson-ärendet. Jag tar det kort: Jag kan omöjligt förstå varför en obduktion efter en olyckshändelse, vilket det ju uppges vara frågan om, ska hemlighållas. Jag önskar sålunda ta del av aktuellt Christer Pettersson-material. Christer Pettersson är, som Regeringsrätten vet, på intet sätt lagligen kopplad till mordet på Olof Palme.
Låt mig avslutningsvis tillägga. Under mina snart 25 år som journalistisk bevakare av det formellt ouppklarade mordet på Olof Palme har jag genomgått ett antal olika skeden. De första åren kunde jag , tillsammans då med ett större antal journalistkolleger, arbeta i en öppen atmosfär. Presskonferenser hölls, spaningsledare lämnade personliga intervjuer, aktuella handlingar lämnades ofta ut utan besvär eller omgång, oftast helt utan sekretesstrykningar.
I dag är situationen en annan. De enda som anser sig ha rätt att uttala sig är vice RÅ Kerstin Skarp och, för rikskrim, krkom Stig Edqvist. Dessa uttalar sig i dag, i motsats till tidigare rutiner, aldrig om Palmemordet. Skarp har rent av gett mig instruktioner att upphöra att brevledes söka kontakt med henne samt meddelat mig, via en underordnad tjänsteman vid RÅ-ämbetet, att ärenden som avser mig skulle komma att avgöras utan att jag vare sig tillfrågas eller informeras om ev utgång.
Jag vill vidare understryka att jag aldrig någonsin, i Palmeärendet, beskyllts för att lämna felaktiga eller missvisande uppgifter; jag har aldrig fått sådan kritik av mina skrivelser och kontaktförsök, eller av t ex min senaste bok, ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2009.
Jag får tyvärr, Regeringsrätten, en känsla av att själva ämnet Palmemordet av någon anledning är så känsligt för rättssamhället att märkliga åtgärder tas till mot mig, gränsande till klara trakasserier. Till trakasseri måste jag också räkna den närmast, otroliga fördröjning som mina mellanhavanden med framför allt rikskrim drabbas av; jag har i dag ärenden liggande som är över två månader gamla; jag har inte ens fått ett svar på ursprungliga skrivelser, än mindre beslut rörande de handlingar jag begär ut.
Jag frågar mig varför ett snart 25 år gammalt mord måste omgärdas av dessa rättsstatens skyhöga murar.
Jag anhåller sålunda att Regeringsrätten prövar detta ärende, med dess synnerligen viktiga principiella profil.
Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Julian Assange: ”De svenska åklagarna har problem”

21.12.2010. Affären Julian Assange har just nu skapat en Facebook- och Twitter-storm, där den svenska sexualmoralen i dag genomlyses som aldrig förr. Om denna debatt bidrar till att skapa klarhet i den i dag så otroligt grumliga Assange-affären så är den förstås bland annat därför välkommen.
Men vad som också, sannerligen, behövs i denna sak är några hekto handfast juridik och handfast polisiär hantering. Som det ser ut i dag har Assange-saken, nu utbredd över hela jordens yta, klockrent misskötts på varje punkt där det går att missköta ett polis/åklagarärende.
Några exempel (det finns äkert många fler):
De båda kvinnorna gick till polis, polis rapporterade till jouråklagare, som omedelbart lämnade ut Assanges namn till media, sedan hon anhållit Assange i hans frånvaro för våldtäkt (jag markerar i fetstil de inslag som jag ifrågasätter.). Åklagare nr 2 korrigerar tämligen omedelbart sin företrädare och reducerar anklagelsen till sexuellt ofredande, varefter åklagare 3 återigen tar till våldtäktsrekvisitet utan att Assange ännu har hörts.
Så småningom hörs och fängslas Assange i London (möjligen har den brittiska rättvisan tvingats att agera på detta sätt). Efter några dagar frisläpps Assange mot borgen, ett domstolsbeslut som överklagas – ja, av vem? Det har vi inte fått säkert besked om. Av svenska myndigheter? Dessa förnekar. Assange släpps så småningom ut, mot hög borgen och med kraftiga frihetsinskränkningar.
I dag utnyttjar Assange (som måtte sakna nerver) sin halva frihet till att redogöra för sin egen syn på denna affär, och hans varje ord återges i världens media. Han förnekar inte sexaffärerna, men hävdar att de gått lagligt till. De båda kvinnorna, som enligt Assange kan ha lurats in i detta arrangemang, uppger sig ha sparat en använd, ”söndersliten” kondom för att visa att Assange har, före användandet (?) själv förstört denna kondom, vilken alltså kvinnorna eller en av dem sparat som bevis. Här antar historien osannolika proportioner. Ungefär där står den två dagar före jul, men den lär inte stå stilla länge.
Vad var det då som gick fel? Framför allt jouråklagarens närmast otroliga åtgärd att omedelbart lämna ut Assanges namn. Om så inte hade skett hade knappast någon publicitet uppstått över huvud taget. Våldtäkter är tyvärr vanliga, och få av dem når skärmar eller spalter.
Jag slår upp lagen, brottsbalken 6:1 Om sexualbrott:
1 § Den som tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, döms för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst sex år. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller sådant tillstånd.
Som synes är våldtäktsrekvisiten mycket klara och snävt avgränsade. Våldtäkt är ett allvarlig brott, vars stränga behandling säkerligen har stöd hos den stora allmänheten. Men därav följer rimligen också att brott av lägre grad inte kan bestraffas som våldtäkt. Få se hur det ligger till i fallet Assange, som förnekar varje brott, varför det är enbart de båda kvinnornas definitioner vi än så länge har att gå efter:
”Tvingar till samlag” – nej, det påstås inte att något primärt tvång skulle ha förelegat. ”Våld eller hot som innebär trängande fara”, nej. ”Försatt i vanmakt”, nej.
Jag kan, som icke-jurist, inte se att våldtäkt någonsin kan ha varit aktuellt, och det ansåg ju inte heller åklagare nr 2. Är det så här helt enkelt: åklagare nr 3 har insett att enda möjligheten att få Assange lagförd i utlandet (och kanske över huvud taget?) är att ta till våldtäkt, enda möjligheten att få t ex brittisk rättvisa med in i bilden? Är straffet snarare kopplat till en tänkt internationell juridisk handläggning än till själva de handlingar som kan ha begåtts?
I så fall hisnar ju tanken, men det har den gjort alltsedan detta mörka kapitel i svensk rättshistoria inleddes.
Sven Anér
PS 22.12. kl 15: Media har svårt att bestämma hur de ska hantera Assange-saken. I går hade SVT Text en kort stund uppgifterna om Assanges påstådda försyndelseer, men så försvann de framåt eftermiddagen. TV 4 Text hade ingenting. I dag hade SVT Text ett ändrat syndaregister. Fram till 14, då försvann det. TV 4 fortfarande tyst. Vem rycker i trådar?
Ungern har i dag infört presscensur, och EU muttrar. Varför jag nu nämner det just nu? DS.
PPS, vad nu klockan har hunnit bli: Ringde en av de båda kvinnorna upp Assange dagen efter och undrade om de kunde ses över en kopp kaffe? Det sas visst i TV. Det svenska rättssamhället har gått till sängs och Beatrice nattar. DDS.

Palmemordet: ”En kokong av tystnad”

20.12.2010. Till Folkbladet, Chefredaktören/Nyhetschefen, gärna för publicering.
Jag har först i dag tagit del av Sven Wernströms anmälan av Gunnar Walls bok ”Mordgåtan Olof Palme”, och jag vill gärna lämna en kompletterande kommentar.
Det var alltså redan 2008 som jag skrev och gav ut ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”. I denna första upplaga placerade jag Anti Avsan – i dag rådman och riksdagsman (m), då piket/”baseball”-polis – vid brottsplatsen Dekorima fram till någon minut före mordet. Jag fick aldrig någon dementi någonstans ifrån, och i den andra upplagan från 2009 skriver jag rent ut att Anti Avsan är gärningsmannen; ingen dementi nu heller.
Något liknande har förstås aldrig tidigare hänt i svensk brottshistoria. Jag sökte redan hösten 2007, då jag fått klara indicier i ämnet, kontakt med framför allt statsminister Fredrik Reinfeldt: för att informera mig själv, för att få veta vad Reinfeldt visste. Men han har aldrig svarat.
Det snart 25-åriga mordet på öppen gata, på en svensk statsminister, är kusligt skrämmande. Men om möjligt än kusligare, än mer skrämmande, är den kokong av tystnad som i ett kvartssekel har fått omge detta mord, fått omge ett hemlighetsmakeri som tynger hela Rosenbad, och som skär blödande snitt genom hela rättsstaten.
Jag ger ut bloggen
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och välkomnar nya besökare.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Till red: Jag bifogar ovannämnd bok, andra upplagan!
PS: Fast i snön, postar boken i morgon tisdag! Sven A..
21.12.2010. Här lösgör sig boken ur snön.
God jul!

Kan en förundersökning delas?

Fax 08-14 98 89.
20.12.2010. Till Kammarrätten i Stockholm Mål nr 6845-10 Rotel 024
Viktig komplettering!

När förundersökningen rörande mordet på Olof Palme inleddes i början av mars 1986 gick undersökarna rimligen ut över hela fältet. Någon misstänkt fanns knappast från början, däremot ett stort antal avgörande viktiga vittnesuppgifter. Bland dessa fanns alltså även de ca 40 walkie-talkie-uppgifter från mordets närområde, vilka mitt rubr ärende omfattar.
I och med att dessa uppgifter förelåg då förundersökningsprotokollet våren 1989 inlämnades till Stockholms tingsrätt har dessa uppgifter därmed blivit omedelbart offentliga. Om förundersökarna ej informerat tingsrätten om föreliggande walkie-talkie-uppgifter är detta uppseendeväckande men påverkar egentligen inte sakförhållandet: w/t-uppgifterna ingår i den framlagda förundersökningen även om de inte nämns specifikt.
Därför, menar jag, behöver egentligen ingen diskussion uppstå om huruvida uppgifterna ska lämnas ut till mig; de s k a lämnas ut.
Naturligtvis är här relaterat förhållande anmärkningsvärt och illavarslande. Åklagare ska, som känt, se även till uppgifter som talar till den tilltalades förmån. Och i detta fall talar ett mycket stor antal w/t-uppgifter definitivt till Christer Petterssons förmån, eftersom denne omöjligen, som ensam gärningsman, kan i sitt dåd ha betjänats av medhjälpare med walkie-talkies kring Dekorima och biografen Grand; en självklarhet.
Mot ovanstående bakgrund hävdar jag nu, med denna komplettering, att begärd dokumentation utlämnas till mig.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Carl Bildt, Omar al-Bashir, Lundin Petroleum, kammaråklagare Magnus Elving och nio oljemiljarder?
20.12.2010.
TT skriver i rubr ämne den 19 devember i år, citerat av TT:
Sudans president gömde miljarder – Wikileaks avslöjar al-Bashirs oljeaffärer
Sudans president satte in runt nio miljarder dollar av landets oljeintäkter på brittiska bankkonton, enligt läckta dokument. Åklagare vid ICC /Internationella brottmålsdomstolen/ ville att USA skulle avslöja det för att misskreditera Omar al-Bashir.
Uppgifterna om undansmusslade oljemiljarder finns i en amerikansk diplomatrapport som i går offentliggjordes av Wikileaks. Enligt dokumenten ska chefsåklagaren vid ICC Luis Moreno-Ocampo, ha uppmanat USA att offentliggöra uppgiften, i syfte att vända opinionen i Sudan mot presidenten.
Den utpekade brittiska banken, Lloyds, förnekar koppling till al-Bashir, som åtalats av ICC för krigsbrott i Darfur.
”Vi har absolut inget som pekar på att det finns någon koppling mellan Lloyds Banking Group och mr Bashir”, sade bankens talesperson, som tillade att banken följer lagen i alla de länder där den verkar.
Den Haagbaserade domstolen ICC har åtalat den sudanesiska presidenten för folkmord och krigsbrott i Darfurprovinsen i västra Sudan. Två arresteringsorder har utfärdats mot honom, i mars 2009 åtalades han som första sittande statsöverhuvud för krigsbrott och brott mot mänskligheten. Ett andra åtal väcktes i juli i år och gäller folkmord.
Detta ärende ligger direkt kopplat till den svenska utrikesministern, exc Bildt, vilket jag tidigare omtalat på bloggen. I Sverige driver, sedan juli (!) i år, en förundersökning avseende ovanstående grova brott utförda av Bildt. Förundersökare är den till RÅ kopplade kammaråklagaren i Linköping Magnus Elving, som jag talar med ett par gånger tidigare men som jag nu iute hittar i juletid.
Jag finner det givetvis anmärkningsvärt att ett ärende, som är så solklart gravt utpekat i Haag, inte rör på sig i Sverige. ICC har alltså, helt sensationellt, hunnit till åtal, medan Elving, sedan han för nära ett halvår sedan vågat sig på att (enbart formellt?) inleda en förundersökning mot Bild, ligger mycket lågt.
Jag läser i de mycket utförliga lagbestömmelserna om hur en förundersökning ska bedrivas, och genomgående framgår att den ska bedrivas med iver och energi. Att märka är att RB 23:18 stipulerar följande:
Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken.
Ja, hur ligger till i fallet Bildt? Är han delgiven misstanke för folkmord? Det har inte sagts. Varför är han då i så fall inte delgiven misstanke, eftersom han rimligen sitter, via Lundin, sitter i samma båt som al-Basir? Sällan har en fsvensk förundersökning, dessutom med konstitutionella och internationella förgreningar, omgärdats med så stor hemlighet som denna, med Bildt. Det är lätt att ana mannamån.
En parallell till Wikileaksaffären: här rättar sig den brittiska domstolen helt efter de svenska önskemålen, men i fallet Bildt rättar sig den svenska domstolen sannerligen inte efter den internationella ICC i Haag; varför inte?
Och när tänker den i dagens opinionsundersökningar så framgångsrike Fredrik Reinfeldt uttala sig i frågan Bildt-Lundin Petroleum? Reinfeldt var uppenbarligen sur på Bildt som så snabbt twittrade till om bombattentatet i Stockholm, men i fallet Lundin håller de båda herrarna tyst och obrottsligt (?) samman.
Reinfeldt har tystnaden, upprätthållen av alla kompisar i Rosenbad och i media, som ett användbart vapen då det kör ihop sig. Tyst om Anti Avsan, tyst om Carl Bildt. Vad gör Magnus Elving, där han sitter nere i Linköping och är svår att hitta? Gör han någonting över huvud taget?
Sven Anér

Summary in English:
Why al-Bashir but not Bildt?
20.12.2010. The Sudanese President, Omar al-Bashir has allegedly invested 9 billion US dollars via British-owned Lloyd´s Bank, money derived from Lundin Petroleum. Al-Bashir is being charged by the International Criminal Court (ICC) in The Hague, for crime against humanity, and an order of arrest has been issued. Swedish Foreign Minister, Carl Bildt, is under investigation by the Swedish State Prosecutor´s Office for the same crime, but the matter advances very slowly. Bildt, when he joined the newly elected Conservative Swedish Government, was forced to resign from the Board of Directors of Darfur-based Lundin Petroleum and to reinvest his personal Lundin holdings. SA.

Rikskriminalpolisen, Palmeenheten

15.12.2010
Från Rikskriminalpolisen har jag som rekommenderat brev med mottagningsbevis mottagit nedanstående information:
2010-12-14 APAL-428-214/10
Sven Anér, Svar på Er förnyade begäran om utfående av allmänna handlingar
Som svar på Er begäran begträffande de 40 walkie-talkie-tipsen vill jag informera Er om att Ni mottagit ett myndighetsbeslut beträffande dessa. Ni har överklagat detta beslut och Er överklagan behandlas för närvarande av Kammarrätten.
Ni skriver vidare i Er förnyade begäran om 94 polistips. Er begäran behandlas för närvarande av Rikskriminalpolisen.
I Er tidigare begäran daterad den 15 november 2010 och med Dnr APAL-428-194/10 begär Ni att enligt granskningskommissionens kapitel ”Dekorimamannen” få ut 50 handlingar. Vi måste be Er precisera vilka handlingar Ni åsyftar.
Stig Edqvist, 08-401 38 61.
Svar till Edqvist:
15.12.2010.
Varför tror du att jag inte vet vad som händer med de 40 walkie-talkie-tipsen?
Jag noterar att de 94 polistipsen fortfarande behandlas av rikskriminalpolisen, i strid med tryckfrihetsförordningen som anger den tidsfrist som bör observeras till ”genast”.
Beträffande de (ca) 50 handlingarna avseende ”Dekorimamannen” är det rikskriminalpolisen, inte jag, som kan precisera och specificera dessa handlingar. Jag kan endast, som tidigare, meddela att jag önskar i kopior utfå dessa ca 50 handlingar, vari bl a bör ingå förhören med Avsan, Avsans hustru, Anneli och Annika, Per Alfredsson samt övriga personer, vilkas namn jag inte känner. Jag önskar även kopior av all, framför allt mycket tidig info som till rikskrim inkommit från Olle Alsén.
Jag önskar för rikskrim nämna att Tryckfrihetsförordningens bestämmelser avseende allmänna handlingar har tillkommit för att tillförsäkra sökande personer omedelbar tillgång till dessa handlingar. Bestämmelserna har inte tillkommit för att månad efter månad fördröja utlämnandet av dessa handlingar.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Wikileaks – in i den hemska döden…

Det är söndagkväll, klockan 21. Jag har just sett entimmesprogrammet om Wikileaks och Julian Assange på TV 2, och jag är, som jag ofta har anledning att säga, skakad. Djupt skakad.

Jag hade tidigare bara sett en kort dramatisk bildsvit från skotten i Afghanistan; nu fick vi se hela serien av helikopterskyttar som knäpper figurer som på Gröna Lund. Fast det nu är människor. Ett spel, som spelhallarnas spel. Eller hemmaspelen.

Det blev trots allt en ganska nyanserad bild vi fick se av denne bleke, tunne Julian Assange: aldrig stilla, aldrig bofast, vandrande genom offentligheten och publiciteten med alla sina ägodelar i ett par bags som han släpar med sig vart han går.

Jag kunde förstås inte undgå att under hela programmet jämföra med min egen situation.

Det jag sedan 1986 resp 1994 har arbetat med publicistiskt, Palmemordet resp ESTONIA, har egentligen aldrig förts vidare. Aldrig kommit längre än till mina nyhetsbrev, än till denna blogg. I övrigt: stängt, låst med dubbla lås. Myndigheternas lås, om sina papper, och mediernas lås, om sin egen yttrandefrihet. Jag har aldrig direkt vänt mig till Wikileaks, men de måste ju själva hitta mig på nätet; när sker det?

Det talades om hot, hot mot reportrars barn. Visst, jag har också känt mig hotad, och närstående har utpekats. Ett visst hot känner jag nog hela tiden.

Men en polisman i Uppsala tröstade mig en gång när jag tog upp saken:

”Du är inte hotad, Sven!”. Det visste han, och där fick ärendet bero.

Affären Anti Avsan och affären ESTONIAs sprängning och efterföljande människorov är drömscoops för varje normalvaken journalist, men här sover de alla.

Jag kanske inte alls är hotad. Jag behöver inte hotas. Jag arbetar med två alldeles för farliga scoops. Naturligtvis vet alla medier innerst inne att jag talar sanning, men utåt håller de masken: Sven Anér har bitit sig fast i de här båda bitarna, men vi tar inte upp det han skriver.. Vi tar upp andra saker, lite halvfarliga saker. Lugnast så.

God jul!

Sven Anér

Terror mitt i City

12.12.2010.

Centrala Stockholm skakades i går eftermiddag av ett komplicerat bombdåd: en död (vem är just nu ovisst), två lättare skadade, oro inom regeringskansliet. Carl Bildt har omedelbart gått ut med en allvarlig bloggkommentar, presskonferenserna, med bl a Reinfeldt, avlöser varandra nu på söndagen. Är detta en terrortyp som för första gången når Sverige?

Ingenting blir bättre av att dessa politiker och poliser, som självklart fördömer dådet, ingår i samma grupperingar som stillatigande observerat och förtigit de faktiska förhållandena vid en statsministers död och vid den grymt olagliga borttransporten över Sverige av nio estniska besättningsmän från den förlista ESTONIA.

Jag förringar på intet sätt det hot som kan ligga i detta bombdåd, men råder: sopa rent för egen dörr! Naturligtvis löper en regering med dylika mörka hemligheter större risker i en värld av ondska och oro. SA.

”ESTONIA – mot en lösning!”

Den här rubriken, på sidan 8 i min debattidning ”PALME-nytt” från den 25 november 2002, inledde min första, dramatiska presentation av de nio först räddade, sedan försvunna estniska besättningsmedlemmarna på ESTONIA, förlist den 28 september 1994 i hög sjö på Östersjön.

Jag minns hur förväntansfull jag var vid nyhetsbrevets publicering: ska det äntligen lossna? Men myndighets- och mediareaktionen uteblev helt. Det har varit tyst i denna sak alltsedan dess. Någon som helst dementi har aldrig lämnats, men heller inga som helst kommentarer, och kvar ligger än i dag ESTONIA på havets botten, kringgärdad av strikta dykförbud.

Det känns i dag nödvändigt att återge hela denna text – ge dina kommentarer, bloggläsare, tack!

Uppgifter rörande de båda aktuella planen VRCLM, typ Boeing 727 resp N971L, typ Gulfstream 4.


De uppgifter rörande dessa båda flygplans ankomster och avresor från Arlanda 27, 28 och 29 september 1994, som PALME-nytt här återger resp refererar. är samtliga hämtade ur luftfartsverkets officiella statistik och omfattar fyra typer av information rörande dessa flygplan:


1        Daily Traffic Survey, dvs uppställning över flygtrafiken dag för dag

2        Invoice Specification A, dvs underlag för fakturering

3        Luftfartyg(GR210), dvs diverse statistisk info rörande själva planen, samt

4        Kunder(GR212), dvs noggrann information rörande de kunder som får fakturorna.

PALME-nytt inehar nu all information under 1-4 för VRCLM resp N971L. Informationen har, med stor beredvillighet, utlämnats av informationschefen vid luftfartsverket (LFV) Arlanda flygplats. Uppgifterna är på många punkter mycket klarläggande. De kompletteringar PALME-nytt sökt men inte kunnat införskaffa gäller i huvudsak utländska data rörande de båda planen och deras fyra flighter.

Nr 1  Daily Traffic Survey:

VRCLM, Boeing 727, anländer, från Amsterdam, 27.9.94 kl 19.41. Medför inga passagerare till Arlanda. Avfärd från Arlanda 28.9.94 kl 20.54, destination Amsterdam. Medför nu fyra passagerare från Arlanda.   

 N971L, Gulfstream 4. Anländer, också från Amsterdam, 28.9.94 kl 22.56. Medför inga passagerare till Arlanda. Avfärd från Arlanda 29.9.94 kl 17.13, destination Bangor, Maine USA. Medför nu fem passagerare från Arlanda.

Nr 2  Invoice Specification A:

VRCLM, Boeing 727. Sammanlagda landnings- och parkeringsavgifter: SEK 10 132:- Passageraravgifter har ej upptagits, eftersom dessa debiteras endast vid ankomst, ej vid avfärd.

N971L, Gulfstream 4. Sammanlagda landnings- och parkeringsavgifter: SEK 3 337:60. Beträffande passageraravgifter: se ovan.

Nr 3  Luftfartyg(GR210) resp  Nr 4  Kunder(GR212.  Se blanketterna nästa sida. /Dessa blanketter refereras i det följande/.

Där får det räcka med blanketter, och där får det också räcka med förklaringar. Det känns orimligt att en ensam journalist ute på ett insnöat Hjelmbergstorp ska nysta och detaljpeta i den här härvan: vilka är ägare till planen, vilka har varit ägare? Är ”MAGNAIR” gamle äventyraren Lasse Magnussons plan som han hyr ut? Och är ”MAG” i °ANCHRMAG” också spår av Lasse M. Var kommer Bermuda in? Varför flyga till Bangor i den amerikanska nordstaten Maine? Vad döljer sig bakom kundbeteckningen ”International Lease Finance”? Jag har ringt kontaktpersonen David M Thompson på hans telefonnummer på Bermuda, men vi har inte fått kontakt. (Forts efter blanketterna.)


/ Av bl a utrymmesskäl ger jag här, på bloggen en komprimerad sammanfattning av de fyra blanketterna. Det rör sig alltså om det svenska luftfartsverkets egna, förtryckta blanketter, där texterna är på svenska./

Luftfartyg (GR210) Registreringsbeteckning  VRCLM  19920101  Icaotyp  B722  Version  B 727-200  Vikt 76884   Antal säten  181  Buller  2  Miljö  1  Ant motorer  0

Nationalitet  U  Trafiktyp C  Senaste flygning  19941209  Ändringsdatum  19951012  Användare  GORMO 2

Kundnr 105782  MAGNAIR LIMITED  Från datum  19920001  Till datum  22991231

BRUKARE kundnr  MAGNAIR LIMITED  Från datum 19930303  Till datum  1993030

Kunder (GR212)  Kundnr  105782  Kundnamn  MAGNAIR LIMITED  Adress  PO BOX HM579  Postadress  Hamilton HMCX  BERMUDA  Telnr  441-295 3784  Kontaktperson  Thompson, David M  Betalningsvillkor 30

Språkkod  Eng  Ksak  Nej  Telefax  441-292 3623  Senaste fakturadatum  19941214  Ändrad datum 19980421  Avsändarid  GORMO1

Luftfartyg (GR 210)  Regbet 971L  Från datum  19920101  Icatyp GLF 4  Vikt 33203  Ant säten 22  Buller 3  Miljö 4  Motortyp TAY 611-8  Ant motorer  0

Nationalitet U  Trafiktyp C  Takeoff  0  Sideline  0  Approach  0  Nox  45,6  Hc 10,7  Co 69,3

ÄGARE  Kundnr  104670  Kundnamn  International Lease Finance  Från datum  19911213  Till datum  22991231

BRUKARE  Kundnr 108608  Kundnamn  UNIVERSAL WEATHER AVIATION INC

Från datum  19971001  Till datum  19990531

Kunder  (GR212)  Kundnr 104670  INTERNATIONAL LEASE FINANCE  199 AV OF THE STARS, 39 FLOOR  Los Angelse, CA 90067  USA  Betalningsvillkor 30

Språkkod Eng  Ksak  nej  Telefax (310)788-1990  Senaste fakturadatum 20020402  Ändrad datum  20020507  Användarid  ANCHRMAG  Moms  nej

/Här slutar blanketterna, som alltså i PALME-nytt är återgivna i faksimil. Naturligtvis är många av uppgifterna svår- eller obegripliga för mig, den gången då jag först såg blanketterna såväl som i dag./

PALME-nytt fortsätter: Nu ska jag i stället försöka berätta vad det här handlar om. 

Det började – som jag så ofta skriver – med att jag för PALME-nytt 6/2002 översatte ett avsnitt ur Jutta Rabes senaste bok ”ESTONIA”. Där skriver Jutta Rabe bl a:

”Nu tvangs man i stället välja sjövägen, fram till närmaste lämpliga flygplats, och det var Arlanda utanför Stockholm.”

Och i mina kommentarer till Rabe-avsnittet  skrev jag den gången i PALME-nytt nr 6:

”Hur är det med det förplanerade amerikanska lastplanet från Arlanda? (en av de segaste uppgifterna i denna affär, den återkommer ideligen.) Finns någon officiell svensk kommentar?”

Ja. Uppgifterna har återkommit, dock hittills utan några belägg. Henning Witte (som av någon anledning alltid ska ifrågasättas, vad han än säger) skriver i ”M/S ESTONIA sänktes” (Eget förlag 1999):

I den tyska Geojournalisten Cay Rademachers roman ”Geheimsache ESTONIA” påstods att ett amerikanskt Boeing 747 fraktplan tvingade till sig startpermission på Arlanda ca kl 01.00 svensk tid denna katastrofnatt, för att lyfta tomt, trots att det är förbjudet för plan av denna storlek att starta nattetid. Vid denna tidpunkt hade inte ens TT erhållit informationen om förlisningen. Cay Rademacher har erhållit mycket detaljrik information, antagligen från Hummel då de båda bor i Hamburg.

Ett skal kring dessa uppgifter kan alltså vara någorlunda korrekt – men varför har ingen kontrollerat? Varför hade ingen kontrollerat när jag den 29 juli i år vände mig till Luftfartsverket med nedanstående förfrågan:

Luftfartsverket, fax 08-797 80 00. Informationschefen (eller stf)

Betr Estonia. Jag vore tacksam för besked på nedanstående punkt:

Landade ett amerikanskt militär/transportplan den 28 september 1994 (ev kvällen 27) på Arlanda för att hämta gods från Estonia? Och lyfte planet tidigt på morgonen den 28 september utan denna last, sedan Estonia förlist? Uppgiften förekommer i ett flertal böcker och andra skrifter beträffande Estonia.

Tacksam för förtursbehandling!

Kollegial hälsning  Sven Anér, 740 10 Almunge. Utgivare av nyhetsbrevet PALME-nytt, som även behandlar Estoniaärendet.Jag undrar hur många liknande fax som knastrat i väg från Hjelmbergstorpet? Utan att besvaras eller som besvarats med god dag-yxskaft?

Men denna gång får jag napp. Läs!!

5. aug.2002  13:52  LFV ARN STAB INFO  Nr 529  5.1/1

Fax till Sven Anér, 0174-501 05.

Hej!

 Som jag berättade per telefon har vi inte hittat något som direkt motsvarar det du efterfrågar (avs. flygplanrörelser i samband med Estonia-förlisningen, 28 sept.1994.). Det ”närmaste” vi har är:

27/9. Reg, VRCLM, arrival 18.41, Larmag Aviation Cayman (Boeing 722 har nog bytt ägare sedan dess)

28/9, Reg. Som ovan, departure 19.54.

Möjligen av intresse: 28/9, N 971L, arrival 22.56, fakturerad till amerikanska ambassaden. (Ingen uppgift om departure, vilket indikerar ett kortare stopp som inte lett till parkeringskostnader i vårt system)

Med vänliga hälsningar

Jan Lindqvist Informationschef  LFV Arlanda flygplats

Obs! Jan Lindqvist återkom efter ett par dagar och meddelade att denna flight N971L ej fakturerats till USA:s ambassad utan, som framgår av uppställningen ”Kunder GR 212” på sidan 10 till finansieringsbolaget ”International Finance” i Los Angeles. Vem och vad kundnamnet ”International Finance” i själva verket representerar är en av de frågor som ingår i den utredning som nu måste följa.  SA, /Skrev jag alltså, 2002/.

Alltså: en svensk statlig tjänsteman gräver för Hjelmbergstorpets räkning fram dokument som ingalunda varit preciserade i ansökan, men som denne statlige Jan Lindqvist på eget initiativ påträffar: kan det här vara av intresse? Om! Med flera statliga tjänstemän i Jan Lindqvists klass vore Sverige ett annat, tro mig!

Sedan vidtog så en ganska ivrig sommarforskning. Men ärendet kom i skymundan för ”Palmegåtan – mot en lösning”, dags att ta fram materialet? Onekligen. Helt tyst har varken ärendet eller jag varit under mellantiden, jag har bl a en gång farit ut till Arlanda och av Jan Lindqvist fått komplett uppsättning ifyllda blanketter, vilket visar sig vara ytterst värdefullt när jag nu, den 22 november 2002, sätter mig att försöka systematisera.

Och det jag nu alltså hittar är detta:

Det visar sig att två västerifrån kommande flygplan (läs det föregående, gå igenom och jämför: viss självverksamhet är oundviklig!) har landat på Arlanda, ett före och ett efter Estonias förlisning, varefter båda flugit från Arlanda efter förlisningen.

Nå. Än sen då? Det behöver ju inte finnas någon koppling till Estonia? Neej, fast:

Nr 1  De här två planen är de enda plan Jan Lindqvist hittar som tillnärmelsevis uppfyller de kriterier som skulle kunna gälla ett par ”Estoniaplan”,

Nr 2  Planen tillhör inget reguljärt trafikflygbolag;

Nr 3  Inga andra plan av denna typ noteras, annat än just före och efter Estonias förlisning.

Nå, så här mycket har jag kanske vetat hela denna höst. Men det är först när jag denna fredag i november /2002/ sätter mig ner och försöker systematisera min Arlanda-dossier som jag upptäcker det faktum som för mig ter sig avgörande. Nämligen

Att två västerifrån kommande flygplan anländer till Arlanda omedelbart före resp omedelbart efter Estonias förlisning för att, efter förlisningen, båda återvända västerut, då medförande nio passagerare vilka ej funnits med i planen på vägen till Sverige.

Nio passagerare – vilka nio passagerare? Ja, nu spekulerar jag. Men jag spekulerar onekligen mot en klar faktabakgrund medan mina föregångare tvingats arbeta med obestyrkt hypoteser. Det  h a r  kommit ett lastplan och dessutom ett mindre plan (en Gulfstream IV, samma typ som Göran Perssons regeringsplan). Och nio passagerare, än så länge oidentifierade, h a r  följt med de båda planen västerut.

Vilka nio? Ja naturligtvis går mina tankar till just de nio personer – kanske ytterligare någon – som uppgetts ha följt Estonia till botten, men som enligt bl a Jutta Rabes och mina efterforskningar kan ha överlevt och sedan transporterats bort, kanske västerut: Viktor Bogdanov, Kaimar Kikas, Lembit Leiger, Tiina Müür, Avo Piht, Meos Tiit, Kalev Vahtras, Hanka-Hannika Veide, Hannely Veide. 

Detta skeende har, fram till nu, varit mycket hypotetiskt. Men i dag? Då förekomsten av två flygplan på Arlanda kan preciseras, då nio passagerare på ett ytterst okonventionellt sätt svischats bort västerut – börjar inte hypoteser närma sig fakta?

OK. Säg inte klara fakta ännu. Men låt mina uppgifter (mina och Jan Lindqvists!) bli en signal till Mona Sahlin och hennes fögderi inom näringsdepartementet, till statens haverikommission, till den militära underrättelsetjänsten MUST (alla tre instanserna sedan många veckor informerade av PALME-nytt) att för en gångs skull göra någonting i ämnet Estonia! (jag sliter på utropstecknen.)

Det är en bisarr situation att en ensam journalist ute i ett sönderblåst Uppland ska ta på sig hela ansvaret för ett research- och forskningsarbete som självfallet borde bedrivas av horder av experter från Rosenbads eller Lidingövägens horisonter. Så gör något!

Särtryck av denna artikel för PALME-nytt nr 9/2002 faxas i dag den 22 november 2002 till Sahlin, SHK och Must, med anhållan om omedelbar kommentar! (Det fick bli sista utropstecknet.)

Sven Anér  -  ESTONIA – nya sanningar

Nu lägger jag till, den 11 december 2010: Det känns skakande, omskakande, att efter så många år än en gång gå i clinch med dessa ständigt lika olösta frågor. Tidigare på bloggen i dag ligger annat ESTONIA-material, med händelserna framförda till i dag. Jag ska bara avslutningsvis kommentera, då och i dag:

När affären med de båda egyptierna som hämtades från Bromma av maskerade CIA-män var aktuell var ”min egen” ESTONIA-hämtning hyperaktuell, men inget medium drog parallellen. Ett spännande arbete på denna egyptierhämtning lades ner av TV 4-Nyheterna, ett av de många medier som jag, med mössan i hand, har försökt intressera för denna hemska tragedi, men TV 4 var inte roat; jag betraktades enbart som ett irriterande och störande element ur allmänheten, inte som en initierad yrkesjournalist. Det kändes bittert.

I dag har mer och mer kommit fram om CIA:s snart klassiska ”snatches”, men ändå är det tyst om affären ESTONIA: var finns de nio estländarna ur ESTONIAS besättning? Varför just endast estländare? Varför inga svenskar? Vad har hänt med kaptenen Avo Piht? I Estland har intresset för denna svarta sak aldrig fått dö, men Sverige utmärker sig genom att aldrig informera, aldrig svara, aldrig bry sig – kunde det vara dags nu?

Jag minns, som jag skriver på annan plats, Sirje Pihts sorg. Det är svårt att sörja en saknad man. Det är svårt att leva i ovisshet. Men det allra svåraste måste vara att känna sig övertygad om att mannen lever men aldrig kommer tillbaka.

Om detta har inte stått en rad i den tidning du får i din brevlåda. Ring nyhetschefen och fråga.

Sven Anér

PS: Signaturen ”Nisse” skriver i Aftonbladet den 11 december:

Det är inte Julian Assange, och inte Wikileaks, utan vi alla som riskerar bli de verkliga offren om detta tillåts fortgå. Händelserna illustrerar möjligen vad som händer de mediaredaktioner som inte efterlever den amerikanskdikterade självcensur som anses självklar i det svenska offentliga livet, och som ytterligare belysts av de senaste dagarnas telegramläckor.

Läs ”Nisse” två gånger! SA.

Rikskrim: har ni gått i ide?

10.12.2010. Till rikskriminalen, Palmeenheten:

Förnyad begäran om utfående av allmänna handlingar!

Redan den 9 november, alltså för över en månad sedan, skrev jag till rikskriminalpolisen bl a följande:

”Sedan den 20 och 22 oktober ligger mina önskemål och påstötningar rörande de 40 walkie-talkie-tipsen resp Säpos och PG Näss 94 fribrev för 94 anmälda poliser i sak orörda, obehandlade.”

Vad som har hänt sedan dess är att ärendet med de 40 w/t-tipsen efter avslag har hamnat hos Kammarrätten i Stockholm, som ännu inte har svarat. De 94 tipsen om 94 i Palmemordet eventuellt inblandade poliser (!) är dock fortfarande orörda, och tydligen ser rikskrim det nya året an i förhoppningen att inte behöva bekymra sig om dessa 94 tips som jag envisas med att, jämlikt grundlagen (TF), begära fram.

I denna situation konstaterar jag att rikskrim, och därmed den svenska rättsstaten, för att undgå att behöva ta upp 94 utpekade polisfall, tydligen bestämt sig för att aldrig någonsin besvara mina skrivelser i ämnet.

Eller funderar rikskrim fortfarande på saken? Svara! Det normala vid ett mord är självfallet att inget enda polistips av detta slag inkommer till polismyndigheten, men här finns 94 polistips – är det ingenting som får rikskrim att fundera? Tydligen inte.

Som sagt: svara!

Denna skrivelse läggs den 13 december ut på min blogg www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

Julian Assange – i världens absoluta centrum

7.12.2010. Han såg tunn och blek ut, Julian Assange, omgiven denna tisdag av ett enormt blixtrande pressuppbåd. Alla Londons fotografer var på plats när Assange som en storförbrytare fördes från domstol till fängelse; kanske Wandsworth med mörk klang.
Vad kommer att hända? Intervjuade experter vet inte. Assanges engelske advokat klassade den pågående processen som ”politiskt motiverad”, och det är inte svårt att hålla med honom. Vilken anledning kan en svensk överåklagare (stram i bild) ha haft att återuppliva ett en gång avfärdat våldtäktsärende?
Det är mycket av hard facts vi saknar kännedom om, medan det svenska åklageriet rider på sin förundersökningssekretess. Vad finns för rättsintyg från den påstådda våldtäkten (som givetvis är allvarlig om den verkligen har ägt rum)? Hur ser parternas bakgrunder ut? Är Assange någonsin straffad, för sexbrott eller annorledes?
En amerikansk representant klassade i kvällens Aktuellt Assanges agerande som ”stöld”. Ämnet är inte nytt: kan den som avslöjar en hemlighet straffas för att hemlighetens bevarare har misslyckats?
Men hela ämnet väcker olust, med ett förestående dragande och slitande i Julian Assange.

Finns längre några hemligheter?
8.12.2009. Den ilsnabba utvecklingen på IT-området kan i dag möjligen överblickas av superteknikerna själva, men jag är inte helt övertygad. Vanliga 80+-medborgare är givetvis ställda helt offside. Kan supertekniken garderas för insyn? Nej, den enorma Wikileaks-affären har visat att avancerad hackerteknik drar fram allt ur alla skrymslen, ingenting verkar kunna döljas.

Och vad blir följden, politiskt, Sverigepolitiskt, världspolitiskt? Ett tänkbart resultat skulle kunna bli återgång till icke-datoriserad information och interkommunikation, eftersom första bokstav som tillförs det allt mer skrämmande ”nätet” numera i samma ögonblick tycks bli allmän egendom. Och om så kvantiteten bokstäver når megahöjder så klarar de självbjudna hackarna av problemen; allt tas fram.

Situationen, och dess följder, är i dag omöjliga att överblicka. Vi är inte på långa vägar slutligt informerade om de båda Wikileaks-vågor som hittills sköljt över oss: tidningar och nyhetsbyråer läser fortfarande för fullt, försöker sammanfatta och kommentera.

Om 100 000 meddelanden ska granskas och om vi anslår tio sekunder till varje granskning tar hela proceduren 1 000 000 sekunder, dvs ca 3 000 timmar eller ca ett halvårs dygnet runt-granskning. Tekniken kan inte undvara delar av det mänskliga tänkandet; politiska bedömningar är ännu inte teknikens revir.

Detta betyder att vi i dag endast känner till en bråkdel av lavaströmmen från Wikileaks. Mänskligheten – och då framför allt USA – får bereda sig på ytterligare ett antal månader av oro: vad kommer fram härnäst? Och härnäst? Och vad kommer så småningom fram om de senaste bokstäver vi knattrat in? Knattrat in i dag?

Återgång till penna och suddgummi? Medan megatekniken, supertekniken välter sig själv över ända?

Eller också: När allt ändå blir offentligt inom nanosekunder eller dagar, varför inte lika gärna avhemliga all korrespondens mellan myndigheter, mellan ambassader, mellan stater? Wikileaks har startat en process som varken på lång eller kort sikt kan hanteras. Jag gör själv sannerligen inte anspråk på att sitta inne med några radikallösningar. Jag är, som en journalist fostrad i yrket för två generationer sedan, skrämd och handfallen inför vad jag ser.

Det går att lätt skadeglatt le åt fadäser och tavlor som strömmat emot oss från ambassaders think tanks, men verkligheten som ligger bakom lockar knappast till några leenden, medan hela vår värld ligger i ny strålkastarbelysning. För vår del har den totala kärvänligheten mellan Sverige och USA överraskat den oinformerade svenska allmänheten; vad resultatet blir kommer framtida opinionsundersökningar att ge besked om. Redan i dag ligger en, för all del ganska vag, Novus-enkät ute hos nyhetsmedia: repar sig socdem, och det mycket snabbt?  SA
”Vi visste ingenting”! Bildt och Ask sitter nu mitt i smeten. De bör gå och deras höga medarbetare bör avskedas!
5.12.2010.
Två högt placerade tjänstemän vid UD respektive försvarsdepartementet har, enligt de senast avslöjade Wikileaks-telegrammen från USA-ambassaden i Stockholm till Washington, suttit i långtgående närmast intima, underdåniga samtal med Stockholmsambassaden. Som den skickligt och koncist kommenterande underrättelseexperten Wilhelm Agrell påpekade – i SVT:s ”Inuti dokumenten” denna söndagskväll - verkar det inte ha rört sig om samtal mellan två skilda parter utan om ett taktiskt samtal mellan två parter som egentligen står på samma sida.

TV-programmet, förtjänstfullt utfört och presenterat, gav en skrämmande  bild av en värld där det lismande svenska medlöperiet har upphöjts till en kväljande konst. Här har det gällt från svensk sida att bara prata på vid samtalsbordet men samtidigt förvissa sig om att alla deltagare håller tyst; mest angelägna om denna största möjliga tyssstnad har uppenbarligen de svenska deltagarna varit: ”vi får se upp så att inte riksdagen får veta något…”

Wilhelm Agrell var hård i sin kritik av denna vänliga svenska inställning till amerikansk terroristjakt på svensk mark, och tydligen rör sig samarbetet ingalunda bara om spaning på demonstrationer och liknande, utan USA får tydligen all information de kan önska sig från alla tillgängliga svenska register - som det ju sannerligen finns gott om; vi vet ju inte ens själva hur många dessa register är.

På min TV-skärm tycktes Sverige fosterland sakta försvinna och ersättas av ett visserligen solkat men dock existerande Star-spangled Banner. Vad ska nu hända? Vi kan, som folk, inte stillatigande ta emot sådana råsopar mot vår heder och hederlighet och integritet och sanningskärlek, ta vilka ytterligare honnörsord du vill.

Vad göra? Jag hörde under dagen ett vänsterinlägg där Linde (v) begärde en sanningskommission, ja visst! Tanken har säkert föresvävat många. Usch, jag får försöka skaka av mig min olust. Men det är inte lätt.

Samtidigt med denna affär pågår det svenska statliga skrytmeddelandet att Sverige sannerligen stoppade alla planer 2006 på CIA-flygplan som varit här i ”snatch”-syfte. Pytt! Dessa CIA-plan hade från början av 1990-talet, likt Karl-Gerhards trojanska häst, ”gått i reguljär trafik”, läs vad jag skriver i ämnet på annan plats i dag!

Och jag hajade till då dåvarande UD-toppen Jan Eliasson i ett annat TV-program (det har varit en späckad dag!) påstod att han inte hade en aaaning om om det förekommit några snatches före 2006. Inte en aning. Har inte någorlunda alerta departement som UD, försvar och justitie samt Säpo en rutinmässig skyldighet att kontrollera om Arlanda härbärgerar svårförklarliga flighter på Arlandas mera undangömda ställen? Jag har ägnat mig åt utredning av många påstått hemliga företeelser, men något så obeskrivligt hemligt och svårpublicerat som CIA-planen, från 1994 och framåt, har jag inte mött. Ingen aning, sa Eliasson.

Som om detta inte skulle ha räckt till, av högspänningspolitik, fortsatte TV4:s Kalla Fakta attacken mot drottning Silvia. Välgjort, självförklarande. Men skulle Silvia ha tagit vara på sin far? Jag menar nog det, men här kan åsikterna skifta. En annan tanke vore kanske att just ”UD, försvar och justitie samt Säpo”  för trettio år sedan hade kontrollerat Walther Sommerlath lika effektivt som TV4:s journalister nu gjorde det. Men för kungligheter gäller inte vanliga CV.

När Bush skulle tala förtroligt med Reinfeldt fick vi inte vara med. Får vi över huvud taget vara med då våra avgörande öden beslutas? Inte. Har världens diplomati över huvud taget spelat ut sin roll, världen över?

Men starta, i avvaktan på Vinlands Ragnarök, med att sparka höjdarna och näst intill-höjdarna, så kanske någonting händer. Nyval går det ju alltid att spekulera om. Men som Agrell sa:

”Har svenska politiker och inte minst statliga tjänstemän väl hamnat inne i den här förtrolighetsbubblan så sitter de där och bedriver samma spel, oavsett partikulör” (citat ur minnet).

Oavsett partikulör? Då hjälper inga nyval…

Sven Anér