1.1.2013. Det var
pressande att se detta avslutande avsnitt av ”Palme”. Pressande
att se och höra dessa högt uppsatta personer uttala sig, personer
som fortfarande finns med inom en inre cirkel som aldrig hörts om
mordet annat än upplysningsvis, dvs till intet förpliktande.
Såg filmen framåt, mot
mordets uppklarande? Nej, det var alldeles uppenbart. Inte en scen,
inte ett ord såg framåt. Mordet är ett faktum. Hur det löses?
Inte vårt bord, enligt filmmakarna. Inte vårt bord.
Jag har svårt att förstå
hur de har känt sig när de så abrupt, så totalt bestämt sig för
att ta avstånd.
Mordet har dock begåtts
av någon person, några personer. Indirekt frammanade detta sista
avsnitt bilden av någon enstaka förblindat hatgrubblande person som
tänkbar, trolig mördare. Knappast en organisation, knappast en tung
organisation. Tillbaka vid ”ensam gärningsman” – ja, sådana
går aldrig att försvara sig mot, och de har tydligen varit svåra
att hitta…
Så glöm allt detta, glöm
mordet, glöm Dekorima, glöm Sabbatsberg. Sätt punkt, gärna med
rött bläck om så önskas, med några ord av Anna Lindh om en Olof
vi aldrig kommer att glömma.
Men glöm hur han dog.
Hatet dödade honom. Lite allmänt, lite kusligt. Det får räcka med
det. Att utreda mordet? Ja men det har vi väl polis till…
Sven Anér
