Värre än DÖ:s död - Konspiration Olof Palme

Tills vidare en tystnad

17.2.2014.

Att leva, självmant går att säga, inom Palmeärendets förtrollning är ett egendomligt liv. Det utspelas nästan alltid, nästan genomgående i sin egen tystnad. Ingenting stör den allmänna likgiltigheten, och att ovedersägliga bevis framläggs förändrar inte spelplanen, förändrar inte spelet.

För sanningen låstes in någon gång i december 1985. Sedan dess har den då och då, under perioder ganska ofta, tillåtits skymta, i de få fristående kommentarer som blivit synliga, men sanningen, eller rättare sagt lögnen, har aldrig fått knuffas mellan på minsta sätt jämbördiga parter. Och ett påstående, aldrig så korrekt, vinner aldrig plattform och mark så länge det inte tas på allvar, blir en del i den debatt som kan säkra ett samhälles sanning.

Jag går i min enkla och obetydliga ensamhet hemma i Sommarros tystnad, och jag känner min självpåtagna börda som inte får något gensvar. Jag har aldrig haft annat yrke än nyhetsjournalistens, i vid bemärkelse, och jag anser mig ha känt och vetat hur mitt yrke rätt ska utövas. Det rör sig om händelsejournalistik, och händelser slår själva larm, till en härskara av nyhetsredaktörer och journalister med professionens bett. Utom i fallet Palme. Här är ett helt yrke, en hel yrkesetik satt ur spel, år ut och in, ut och in.

På bloggen har du just läst min egen larmsignal: 15 svenska män anklagas för att i samråd ha röjt sittande statsminister ur vägen. Vilken blir reaktionen? Jo än sen då. Det är ingenting som behöver granskas och noteras, av statliga myndigheter eller av näst intill statliga nyhetsbyråer. Låt Anér peta med sin unkna materia, oss på samhällets äkta barrikader intresserar den inte.

Jag går omkring, mellan sovrum och kök och TV, med hjärtat stört och fjättrat av ett samvetskval som inte vill släppa. Samvetskval? Måste jag själv gå omkring med samvetskval? Tydligen, det är något jag inte själv bestämmer. Mitt budskap går inte fram, alltså är det jag själv som ska ha samvetskval. Och samvetet har en egen vilja, en mycket klar egen vilja.

Jag har låtit min blogg vara i fred under några tämligen omvälvande veckor, då stora nyhetskonglomerat har lyft uppe denne journalisten Sven Anér med en tång och befunnit honom för lätt. Smörgåsar och kaffe i Sommarro, långa diskussioner i Palmeärendets utkant, men efter många månader som kunnat ge viss hoppfullhet, ett farväl på det gråaste av papper:

”Nej, du har förverkat hela ditt journalistiska förtroende genom att publicera vad du kallar för fakta men som inte håller vid en millimetergransning!”

”Ja, då får vi väl skiljas då…”

Inget kontrakt, inget samarbete, en sedel som tack för det som varit – vad är det som har varit? Och Palmeärendet grundfast kvar i en dy som inte släpper efter?

I gå gick jag då ut med egentligen ingen annan text än de båda svenska granskningskommissionernas egen, redovisningen av 15 svenska mäns planer på att röja undan en statsminister, en text som kommissioner, åklagare och polis i årtionde efter årtionde gjort allt för att låsa inne, med åtkomsten i praktiken stoppad, Medan jag arbetar får jag, nu i februari 2014, för första gången klar vetskap om att de 15 herrarnas dödspromemoria faktiskt sedan 1990-talet suttit inhäftad i en av rikskrims orangefärgade pärmar: här står allt om de 15:s gäng! Vi har inte precis granskat så noga, kanske, men vi har de avgörande sex arken, så säg inte annat…

Detta är en ny sorts åklageri, en ny sorts polisiär aktivitet.. Viktigt material samlas in och läggs på hög och får finna registerstämplar och diarienummer, det får räcka! Skulle vi dessutom höra alla dessa påstådda 15, nej hör nu där. Den oförsynta verksamheten får Sven Anér själv ägna sig åt om han nödvändigt vill. Dnr 95-103 ligger snyggt och stilla på sin hylla, vi tänker inte röra de sex arken, som denne envise Sven Anér tycks tror löser en hel mordgåta med fortfarande okänd gärningsman. Vi arbetar med hederlig, normal polisverksamhet, och det tänker vi fortsätta med. 15 sammansvurna, vi har väl aldrig hört sån dumhet…

Aftonbladet bör ha haft min skrivelse i tid till tisdagens tidning, men där fanns inte plats eftersom Leif GW kommit i vägen med beskrivningen av sina höftsmärtor – säkerligen allvarliga, det betvivlar jag inte alls, och jag sänder gärna en tanke av medlidande.

Men var är proportionen? Journalistik är alltid en stor dosis proportion. Höftsmärta mot en kanske snart löst mordgåta?

Lugna ner dig, samvetet. Låt andra ta över din syssla, till exempel de poliser som späckade den grundläggande anklagelsen mot Christer Pettersson full med helt öppna och bevisbara och bevisade lögner! När ni hela tiden laborerade med fel Roger som mordets stora huvudvittne, hörde inget samvete av sig den gången? När Roger Cedergren gjordes om till Roger Östling? Inte det? Nej vi är inte alla identiskt funtade.

Och, RÅ, hur kändes det att be HD titta på en påse, för det mesta inte ens halvsanna vittnesmål, och när RÅ, förundersökningsledare(!), så väl visste, från sina papper och inifrån sitt samvete, att Christer Pettersson från första stunden varit krinsp Thuré Nässéns egen så duktigt falskeligen uppfunne syndabock med uppgift att svara för Olof Palmes liv och död?

Här dog ju den svenska rättvisan, den svenska rättsstaten, und der Teufel lachte dazu.

Samvete? Att tala med er om samvete, så bortkastat!

Har TT något samvete då, nyhetsbyrån som är så omvärvd av heder och nykter rapporteringsiver. Det vill jag se först. Jag kan inte veta ur egen fatabur, eftersom TT aldrig besvarar mina brev.

Mitt eget samvete nu då, på tisdagseftermiddag, medan skrinnare varv efter varv åkt sina 10 000 meter, medan Lena i lugn och vänlig ro fixat tiodagarstvätten och medan jag själv, mellan sovrum, kök och TV sökt mitt lugn och mitt godtagbart rena samvete, bortom en rättsstats lögner och Potemkinkulisser. Kanske känns hjärtat snällare nu. Och ännu en tanke går utan ironi till GW:s höft; en jämnårig nära vän har samma bekymmer, och ni bör båda tröstas.

Men hur tröstas en hel svensk narrad nation? Sven Anér

18.2.2014. Ingen som helst anmärkning har, under den tid som gått, riktats mot sakuppgifterna i mina senaste skrivelser, varför skrivelserna borde vara accepterade utan begränsningar.

Tyvärr är det inte så som min forskning tas emot. Tystnad betyder i stället ointresse, dvs låtsat ointresse.

Få se vad som händer. SA.

Aldrig dementerad.

H 19149 efterlyses i kompletta kopior!

17.2.2014.

Rikskriminalpolisen!

Jag har tidigare efterlyst rubr handling H 19149 men ej erhållit. Vänligen sänd omedelbart!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Begäran om utfående av allmänna handlingar

Jag önskar utfå, i kopior, samtliga skrivelser till rikskrim från Olle Alsén som finns registrerade och arkiverade hos rikskrim.

Jag sätter värde på omgående handläggning. Sänd som vanligt brev samt bilägg räkning om så erfordras.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 18-15 12 79.

4.12.2013. Inget svar från rikskrim. Rikskrim svarar endast om lusten infinner sig, och det sker inte alltid. Inget svar från rikskrim. SA.

Ger ett svar, kanske, men aldrig i sak…

24.11.2013. Till kriminalkommissarierna Dan Andersson och Hans Melander, rikskriminalpolisen, Palmeenheten.

Jag läser Aftonbladets uppföljning denna söndag av Göteborgs kommuns motangrepp mot Uppdrag Granskning för redovisningen av miljonrullning i Cannes med öppen bar med mera. Jag kan inte undgå att notera att detta motangrepp följer nära nog exakt samma linjer som rikskrim år efter år tillämpat gentemot mig. Ni får svara om ni anser att jag har fel.

En kort historik. Stig Edqvist, som kom före er, ville aldrig träffa mig, och jag har inte blivit erbjuden att träffa någon av er heller. Dan Andersson och Hans Melander.

När Dan Andersson, som den förste av er efterträdde Edqvist, under visst PR-sus i media, presenterades Dan Andersson som stjärna, av vilken mycket vore att vänta. Bl a uttryckte sig en annan stjärna i sammanhanget, Leif GW Persson, mycket positivt om Dan Andersson.

Jag blev omedelbart efter Dan Anderssons inflyttning på rikskrim uppringd, varvid Dan Andersson i långa och mycket hjärtvänliga ordalag tillfrågade mig om hur jag mådde samt om hur jag såg på den pågående Palmeutredningen. Jag kände detta telefonsamtal som upptakten till ett mjukare samarbete med rikskrim samt talade fritt ur hjärtat med min nye vän på barrikaden, möjligen på samma sida om barrikaden.

Det var det samtalet, det, och det har inte förnyats. I stället har Hans Melander dykt upp, utan PR-sus i media, och uppenbarligen passerat Dan Andersson. Det är i varje fall Hans Melander som har fått på sin lott att ta hand om den bångstyrige Sven Anér. Du ringer mig aldrig, men jag får numera ett antal brev från dig, märkligt uniforma, mästrande i tonen och intetsägande i sak.

Jag ger denna upptakt till mitt brev, sedan jag alltså i dagens AB tagit del av hur Göran Perssons stolta PR-byrå gripit sig an problemet med att berätta för Göteborgs kommun hur man blir av med dumma och påstridiga journalister. Jag ska citera ur AB:s redovisning och dra jämförelser:

Nr 1: …håller distansen till dem, så att inspelning inte kan ske. Alla inkommande telefonsamtal får gå in på voice-mail. Svaren levereras via mail. All kontakt sker via mail. Vid oanmälda och överraskande besök i vår reception, meddelas att sökt person inte finns tillgänglig… ”kan jag lämna ett meddelande”.

Precis så ska förstås en slipsten dras. Men det har rikskriminalpolisen, utan dyr PR-coaching, länge vetat. Beskrivningen stämmer mycket väl på mitt förhållande till rikskrim, om ”mail” ändras till ”post”.

Nr 2: Fördröjning. Redaktionen har en deadline. Det har inte vi. Vi har all tid i världen, men det har inte journalisten. Allt eftersom tiden går kommer journalisten känna sig allt mer stressad och därmed avslöja flera av sina argument. Däremot är det viktigt att vår sida håller utlovade löften, att vi svarar i morgon – men att vi gör det sent på kvällen.

I rikskrims fall sker också självfallet ständig fördröjning, ofta mera subtilt genomförd. De allra flesta skrivelser jag erhåller från rikskrim sker per rek med mottagningsbevis, ett krångligt förfarande, dyrt för statsverket samt alltid totalt onödigt, eftersom rikskrims skrivelser hittills aldrig innehållit något som krävt transport med rek. De oftast helt irrelevanta och i sak ointressanta små informationerna hade nästan alltid kunnat lämnas vid en telefonpåringning. Rikskrims brevmetod innebär besvär och tidsutdräkt för adressaten, vilket naturligtvis inte har intresserat rikskrim.

Nr 3: Minimalism. Alla frågor ska ha ett svar, men det ska hållas kort och minimalistiskt. Svaren ska gärna hänvisa till andra öppna källor, årsredovisningar, broschyrer eller hemsidor. Syftet med denna minimalism är att programmet ska bli så tråkigt som…

O ja så jag känner igen mig. Detta är en djup byråkratisk grundregel. Svara, så småningom, men svaret bör inte vara fokuserat på själva den ställda frågan utan bör vimsa någonstans i periferin. Ett dylikt svr går inte att påtala: ”du har ju fått svar…”. Ett exempel, som kanske inte direkt låg under rikskrims domvärjo: Jag bad Stockholms läns landsting utreda om Olof Palmes patientjournal på Sabbatsberg hade blivut manipulerad. Landstinget svarade inte på frågan, utan på något helt annat, varefter den är låst för all framtid: ”du har ju fått svar…”. Mot denna form av superkletig byråkrati går inte att kämpa.

Dan Andersson, möjligen överflyglad av Hans Melander: jag ger nu två exempel på rikskriminalens essäistik. De är rätt snarlika:

2013.10.03

Er skrivelse inkommen till (kan vi inte säga du?) Rikskriminalpolisen 2013-10-01.

Vi har mottagit er skrivelse som har diarieförts mednr A225 320/213. Vi har tagitdel av de av er utpekade styckena i er bok.

Palmeutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighet- och sekretesslagen (2009:400). Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen. Hans Melander

2013.11.20

Er skrivelse inkommen till Rikskriminalpolisen 2013-11-18

Vi har mottagit er skrivelse och konstaterat att ni tidigare sänt in en skrivelse med liknande innehåll. Denna har diarieförts med nummer A225.320/2013.

Nu liksom då kan vi meddela att vi tagit del av de av er utpekade styckena i er bok samt att Palmeutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighet- och sekretesslagen (2009:400) och att vi inte kommenterar den pågående förundersökningen.

Hans Melander

Beskrivningen av sekretesslagen är falsk. Denna lag meddelar att den svenska administrationens alla utgående och inkommande handlingar är offentliga, med möjligt undantag i speciella fall endast efter beslut meddelat av domstol.

Naturligtvis kan och bör denna förundersökning, som så nära och sedan snart 28 år berör den svenska allmänheten, kommenteras. Så har också skett under många skeden tidigare. Er föregångare, kriminalkommissarien Hans Ölvebro, led sålunda sannerligen inte av någon munhäfta då t ex Olle Asén eller jag ringde honom.

Ur Olle Alséns bandade telefonsamtal 13.6.93 med Hans Ölvebro:

Ölvebro: Det finns ju ingenting som stämmer. Jag talade om för dej att flickorna berättade två olika historier. När vi försöker jämka ihop det här genom att göra vissa åtgärder med dom själva, att dom ska ställa upp och att man ska gå den här sträckan, peka ut etc, så vill dom inte.

Här ser ni ett klart exempel på att en av era föregångare inte drog sig för att till en journalist berätta inte bara ur det offentliga materialet utan, ur sitt eget minne, om ej protokollerade texter. Naturligtvis fick Ölvebro inte, från någon instans, någon anmärkning för detta sitt agerande. Ni kan ju kontrollera attt det citerade brevet ingår i ert arkiv!

Ert sätt att över en kam hänvisa till en lag som ni totalt övertolkar och misstolkar är enligt min mening skrämmande.

Jag slutar här. Möjligen har jag någon gång på dessa rader raljerat, men i så fall under galgen. Vad jag söker är förstås: en mänsklig, hygglig, öppen behandling. Inte en behandling ut mot den skamvrå för tydligen halvkriminella personer där ni har placerat mig, utan att låtsas inse att jag, som representant för allmänheten, representerar en minst lika viktig ingrediens som ni själva, i rättsstatens behandling av det mord på Olof Palme om vilket rådmannen vid Stockholms Tingsrätt, moderate ledamoten av Sverige Riksdag Anti Avsan aldrig har blivit förhörd som misstänkt och till vilket han aldrig har nekat, däremot, som ni vet, har sagt

att vi har sån uppbackning att ni kan inte ta oss…

Det är ett viktigt, grannlaga ärende ni har att förvalta, Dan Andersson och Hans Melander (möjligen ska ni i dag placeras i omvänd ordning).

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79 – ja, ring gärna!

./. Kopia av skrivelse 23.11.2013, ställd till rpc.

RÅ och Rikskrim: utred Avsans hemliga ”MOP86”, ”Föreningen Mordet på Olof Palme” och ”Stockholms Försvarsskytteförening”! JU och KU: granska!

28.9.2013. Till RÅ och rikskrim, till JU och KU.

8.10.2013. Angelägen påminnelse!

Jag anmodar mina adressater att ur min bok Palmemordet: Affären Anti Avsan, 2:a upplagan, läsa sidorna 109 och 111 samt sidan 151.

På de båda förstnämnda sidorna behandlar ”Anita, Tina och Asta”, dvs Anti Avsan, ”Föreningen Mordet på Olof Palme”, förkortad MOP86. Benämningarna måste tydas som ”Föreningen för mordet på Olof Palme”. I annat fall skulle denna förening, som av allt att döma existerar ännu i dag, ha fått namnet ”Föreningen till minne av mordet på Olof Palme”.

Jag begär omedelbar utredning.

På sidan 151 i samma bok återges medlemslista för Stockholms Försvarsskytteförening”, 18 namn, bland andra ”Avsan, Anti” och ”Östling, Carl”. Mycket pekar på att ett antal av namnen på Försvarsskytteföreningens lista återfinns även på medlemsförteckningen för MOP86; i varje fall finns sålunda Avsan inom båda föreningarna, Avsan antagligen som ordförande för den sistnämnda.

Läs noggrant ur min här excerperade bok, där ytterligare info ges om båda föreningarna.

Speciellt till JU och KU:

Att ingen djupgående utredning gjorts beträffande bakgrunden till dessa båda enligt min mening ytterst märkliga föreningar är givetvis uppseendeväckande. Har båda dessa föreningar redan före mordet funnits etablerade, under ledning av Anti Avsan resp av Carl Östling?

Förbereddes mordet på Olof Palme via de båda föreningarna?

Jag ber mina fyra adressater svara.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

-/- Bil. (Ej på bloggen!)
8.10.2013. Jag efterlyser svar, RÅ och rikskrim!

Allt strul kring Ulf Karlssons Lisbeth-bild – varför fick den inte publiceras?

17.8.2013.

Det finns, som jag vid flera tillfällen påpekat, en enda bild från minuterna kring mordet på Olof Palme med stort, expressivt, explosivt värde, nämligen Ulf Karlssons bild från Sabbatsbergs akutmottagning mordkvällen kl 23.41-42. Bilden som visar hur Lisbeth Palme hastigt lämnar tf poliskommissarie Lars Christiansons och Hans Rehnstams polisbil med registreringsnummer LZO 872 och springer in på akutmottagningen.

Bilden har allt, och den ställer de stora svarta frågorna:

? Vad gör LZO 872 på Sabbatsberg?

? Varför har den bilen medfört Lisbeth Palme, som ju av ett stort antal vittnen vid Dekorima sågs gå upp och sätta sig i Olofs ambulans, Sollentunaambulansen?

? Varför bär Lisbeth Palme på Sabbatsberg mörk tygkappa med slejf och kapuschong, när hon vid Dekorima sades ha burit brun mockakappa?

? Hur har Lisbeth Palme över huvud taget kommit på den makabert bisarra idén att gå med på att ambulansen, under sin ilfärd, stoppas någonstans i Vasastan medan hon går över till en polisbil?

Allt visar att alla inblandade varit på förhand involverade i en komplott med avsikt att skjuta Olof Palme till döds, men nu uppstod risk att Ulf Karlssons bild från Sabb skulle röja alla hemliga förberedelser redan en kvart efter mordet! Det finns obekräftade uppgifter med innebörd att hela mordarrangemanget hade trimmats och generalrepeterats någon vecka före mordet, repeterats i detalj, på plats, varvid ingenting fick klicka.

I själva verket dunderklickade mordplanerna på två avgörande viktiga punkter:

Nr 1:  Mördaren, piketpolisen Anti Avsan, ertappas vid Dekorima en minut före mordet av vittnet Anki; hon känner igen honom som finsktalande gymbesökare från Upplands-Väsby, och hon tilltalar honom direkt på finska!

Nr 2:  Lisbeth Palme ertappas, av pressfotografen Ulf Karlsson, ca en kvart efter mordet, då hon skyndar ut ur en polisbil inne på Sabbatsbergs akutmottagning!

Här brast alla försiktighetsåtgärder, mordet stod naket och bart: ett arrangemang i polisiär regi och med Olofs hustru djupt involverad. Men då måste ju hela detta grymma mord omedelbart ha framstått som uppklarat?

Nej. Därför att arrangörerna – enligt Leif GW Persson i TV, medan han ännu var chefskriminolog knuten till rikspolisstyrelsen – ingick i

en komplott bestående av poliser, militärer och säkerhetspersoner!

Men komplotten har ännu inte fallit på dessa och andra avslöjanden, eftersom mordkomplotten i rättsstatens egen regi redan på ett mycket tidigt stadium hade inbyggda, säkerligen mångdubbla, säkerhetssystem som skulle träda i funktion om något gick snett!

Dessa mångdubbla säkerhetssystem fungerar än idag. Påstådda utredningsorgan som RÅ och rikspolisstyrelsen kan överbevisas hur många gånger som helst om att grov brottslighet hela tiden förkommit och fortfarande förekommer på statlig nivå: resultatet blir ändå noll, medan hela rättsstaten tassar tyst, liksom hela kåren av medier.

Medan jag skriver detta anländer dagens post, som en ögonblicklig bekräftelse på mitt senaste stycke ovan. Kammarrätten i Stockholm avslår alla mina önskningar om assistans, vilket delärende de än må beröra, och RÅ:s Kerstin Skarp, som formellt leder hela denna förundersökning rörande ett över 27 år gammalt statsministermord, skriver trött att

”som jag tidigare framfört lämnar jag inte några kommentarer på sådana synpunkter gällande utredningen”.

Kassaskåpssäkert.

Samtidigt inkommer 14 beställningar på min senaste skrift Mordet var löst innan det hände, så jag fortsätter väl då ett tag till, ganska ensam ute i en olaglighetens öken. Aldrig dementerad, men aldrig insläppt i Rosenbads gentila salar.

Jag återgår till Lisbeth-bilden och dödens spiral. Jag återger då, från PALME-nytt år 2000, nr 11, sidan 3, kompletterad kursivt med den information som jag nyligen fått vid sammanträffande med Ulf Karlsson samt på annat sätt:

 

Rekonstruktion av Dekorima-Sabbatsbergsdramat, minut för minut:

År 1986: 28.2.1986, kl 23.21. Olof Palme skjuts vid Dekorima. 

Detta klockslag är ej bekräftat. Troligare är ca 23.26.

23.26 (ca): En person som förmodas vara gärningsmannen ses försvinna in Tunnelgatan. Upplivningsförsök utförs.

23.28: Befälsbil med kommissarie Gösta Söderström och polisassistent Ingvar Windén anländer. 10 sekunder senare: Södermalmspiketen anländer.

23.29: Ambulans 951 från Sollentuna anländer.

23.30 (ca) och framåt: Ulf Karlsson befinner sig, tillsammans med sin hustru Agneta, vid en brand i Lugnet-området, Nacka. Han kör sin polisradioutrustade bil.

23.32 (ca): Kör in mot stan. Hör i polisradion: ”Kille gripen Mäster Samuel/Regeringsgatan. Stämmer på signalementet.”

23.36 (ca): Ulf kör Hamngatan-Sveavägen, fram till Dekorima. Hör dessförinnan i polisradion: ”Bekräftat statsministern skjuten. Förs till Sabbatsberg.”  Något senare: Ulf Karlsson har från lobbytelefonen på biografen Grand talat med Aftonbladets redaktion och fått beskedet: Kör till Sabb!

23.39: Kommissarie Åke Rimborn anländer till Sabbatsberg. Ulf träffar nu AB-medarbetaren Sjöberg på Sabbatsberg.

23.40-23-42: Ulf Karlsson uppehåller sig inne på akuten och ser där en påverkad man samt ett äldre par. Ulf Karlsson får frågan: Vad är det som står på? Ulf Karlsson går ut på plattan, mot sin bil.

22.43 (möjligen 22.41). Polisbil med tre. Möjligen 4 (nej!) personer anländer till plattan, registreringsnummer IZO 872. Lisbeth Palme, nu i tygkappa, går ut genom vänster bakdörr. Ulf Karlsson tar Lisbeth Palme-bilden.

23.55 , ungefärlig tidpunkt: En taxi, som beställts av Aftonbladets redaktion, anländer till Sabbatsberg. Med denna taxi transporteras Ulf Karlssons rulle med Lisbeth-bilden till Aftonbladets redaktion.

1.3., morgonen: Ulf Karlssons bilder, möjligen inklusive negativ (nej!), hamnar på okänt sätt hos Stockholmspolisen.

2.3., morgonen: Göteborgs-Posten publicerar Lisbeth Palme-bilden, starkt beskuren. Exakt hur bilden nått G-P är inte känt.

Så långt PALME-nytt-bokens beskrivning från år 2000, de kursiva avsnitten har tillkommit i dag. Mycket egendomligt är att Aftonbladet svär sig fritt från varje kontakt med Ulf Karlsson under mordnatten, trots att tidningens medarbetare Sjöberg samarbetade med Ulf Karlsson på Sabb samt trots att det var AB som från Ulf Karlsson lät hämta den aktuella Lisbeth-rullen.

Finalen  blir bisarr. Rikskrim ringer mig en dag i september 2000 och vill försälja (!) flera av Ulf Karlssons bilder, inklusive Lisbeth-bilden, till mig för 665 kronor! Jag slår till och får på så sätt för första gången se Lisbeth-bilden, den bild som jag därefter honorerat gode vännen Ulf Karlsson för. I motsats till rikskrim, som inte betalat Ulf Karlsson ett öre. Detta är en underlig värld. En självsäker, mobbande värld.

Jag kan inte analysera denna affär. Kan bloggbesökarna? Kvar står: det absolut obegripliga i att Aftonbladet svär sig fritt från varje samröre med denne Ulf Karlsson, som ensamjobbat för Aftobladet ute på stan om kvällarna, allt sedan 1960-talet (!).

Varför får Ulf Aftonbladets pestflagga just den kväll då han för tidningens räkning utför sitt i särklass största scoop?

Det är ju just på det radikala och socialdemokratiskt baserade Aftonbladet som vi har rätt att ställa de största kraven: påpasslighet, omutlighet. Men denna natt kom påpassligheten till pass endast då det gällde att snabbt dölja en avgörande nyhetsbild!

Tänk om nyhetsredaktören på AB den natten hade konstaterat både att Lisbeth följde med Olofs ambulans från Dekorima samt att hon anlände till Sabbatsberg i polisbil och iförd annan kappa! Nyhetsredaktören hade kunnat lösa mordet den natten, i varje fall kunnat hissa varningsflagg!

RÅ och polis säger ingenting i detta ärende, utan låter underförstå att Lisbeth kom till Sabb i Olofs ambulans. Men RÅ och polis har, i denna deras egen svarta affär, carte blanche att trolla och tiga bäst de gitter.

När bland andra jag själv attackerar denne RÅ och dessa poliser får jag svar som lyser av Palmemördaren Anti Avsans självgodhet:

”Vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss… ”

FINAL – tack för ert fina inkännande, medkännande sällskap utmed nätet! Men nu får det vara nog ett tag!

28 juni 2013.

Jag hade nyligen skrivit två brev till Uppsala Universitet där jag undrade om Palmemordet kunde intressera; breven följer strax. Det kunde mordet inte. Universitetets svarsbrev kom i dag. Det ser ut så här:

Angående skrivelser till Uppsala universitet

I två skrivelser till Uppsala universitet har Du förslagit att universitetet skulle inleda ett forskningsprojekt innebärande en granskning av mordet på Olof Palme.

Tack för visat förtroende för Uppsala universitet, men Dina skrivelser föranleder inte någon åtgärd från universitetets sida.

Med vänlig hälsning

Per Abrahamsson

Akademiombudsman

Knapphändigare hade det inte kunnat bli. Uppenbarligen har saken aldrig kommit längre än till hr Abrahamsson (jurist, förmodligen), som väl i sin tur tagit den sedvanliga lilla poliskontakten:

”Anér? Nej, det är ingenting att bry sig om. Han skriver och skriver, men det finns ingen substans. Mordet på Olof Palme handläggs helt enligt lagen av riksåklagaren och rikskriminalpolisen…”

Och så var vi av med denne Anér för gott? ”För gott”, nej, det kan jag inte garantera. Men för den här sommaren, åtminstone.

Jag tackar er än en gång, alla bloggbesökare, och jag tackar min förnämliga medarbetare Maria Wold-Troell, som så skickligt hållit i administration och redaktionellt arbete under de många åren – tack, Maria. Och tack till min vänlige och initiativrike förläggare vid Bokskogen i Göteborg, Göran Dahlman, tack till Charlotte och Paul Rimmerfors och till Inger och Bo Alvberger, som för några år sedan stödde och stöttade starten av denna blogg, vilken därefter gått som en möjligen tunn men röd tråd genom det svenska samhället. Den röda tråden har inte slitits av.

Nu ägnar jag sommaren åt annat. Vad då? Hängmattan? Nej, den har vi knappast någon plats för längre. Åt annat skrivande? Det är inte omöjligt. Jag märker att min trogna ordbehandlare behövs för min tänkande hälsa. Jag tror på det skrivna och tryckta ordet, som ett debattforum, som den tänkande mänsklighetens gurglande Listerine.

Mina motparter, åklagare och polis, har skytt öppen debatt som pesten, utan att låtsas inse att ett liv utan frisk och fräsch och sanningsskapande debatt solkar människors livsluft, solkar deras ideal.

Den snabba tummen ner från universitetet i den här stan sitter förstås kvar som en ilsken tagg. Jag hade trott att ett universitet, en akademi, vore rätt forum, där omvälvande åsikter kunde mötas, kunde brytas. Men jag bedrog mig. Hr Abrahamsson skyndade sig att näpsa mig, så komprimerat som möjligt. Tack, fast inte.

Nå, Sverige lever vidare, mig förutan på estraden eller vid stupstocken. Det är kanske inte min syssla att rensa i den fosterländska örtagården. Men det är så här, jag har nog sagt det tidigare:

Inga plikter, inga förpliktelser måste så obrottsligt följas som de självpålagda. Kommer uppdraget utifrån – nåja, går det att utföra, visst, bra. Men visar sig detta vara omöjligt upplever jag ingen tragedi. Nästa dag, nästa jobb.

Men den egna plikten, inför det egna samvetet, har den höga prioriteten. Den högsta prioriteten.

Det förstår ni inte, Skarp hos RÅ, Andersson och Melander hos rikskrim, när ni läser det här. Det är ett resonemang som ligger utanför och ovanför er vardag, där ni sitter och vitmålar en skitig verklighet. Riktigt hur ni går i land med denna syssla förstår jag inte; kanske fordras en viss sorts gen.

Men, slutklagat. Mina båda skrivelser till Uppsala universitet lägger jag också ut, som en något dubiös avskedspresent. Kommer på slutet.

Tack, alla!

Innan hr Abrahamssons snärtiga skrivelse damp ner i vår brevlåda hade jag hunnit skriva nedanstående text, som kanske kan passa in som ett första slutord efter ett långt, långt bloggande. Så håll till godo, nu när jag drar mig tillbaka för att leta andra värden hos mitt Uppsala, så kärt sedan den tidiga våren 1933, då min nye historielärare Hilding Justus Julius Linder hälsade den lille stockholmskisen välkommen till Uppsala högre allmänna läroverk:

Den svenska administrationen snärjd i sina egna brott,

Sitter fast. Därför har vi denna tystnadens järnridå.

28.6.2013.

Jag tar fram min 300-sidiga tättryckta bok Palmemordet: DE SAMMANSVURNA. Sven Anér Förlag 2011. Jag sätter mig på min sängkant, bläddrar och läser.

En bok som är ens egen, men som fått stå oläst under några månader, är en skattkammare, öppen för nyupptäckter; mina kolleger vet vad jag talar om. Innan vi börjar en dylik omläsning är innehållet ganska vagt, hela avsnitt kan ha försvunnit ur dagens omedelbara medvetande, men när vi ställs inför de aktuella boksidorna fyller oss igenkännandets adrenalin:

Så var det, så skrev jag! Jo, det minns jag. Skrev jag så fränt, så 300 sidor fränt? Är jag försiktigare i dag, på något äldre dar?

Upplivande frågor ställer sig själva och skuffar undan den seghet som, kompletterad med åska i luften, kan bemäktiga sig den spänstigaste åldring.

DE SAMMANSVURNA utgörs av min myndighetskorrespondens under år 2010. Den rekommenderas kanske inte för sträckläsning (även om min nära anförvant Bengt en morgon ringde och pustade att han läst hela boken över natten och blivit tagen). Kanske läses den bäst styckevis och delt, en bit då och då, som när vi slår upp 30-åriga kriget i NE.

Och jag kan nästan säga: det spelar ingen roll var i boken du råkar slå upp detta 27-åriga krig. Det svarta grymma temat är detsamma, med fugans variationer av LÖGNEN. För var i Palmeaffären, med dess hala, slemmiga förgreningar, finns inte LÖGNEN som ledord? Jag menar ju att jag själv skriver i princip endast sanningar, utom då jag tvingas citera min motpart, den krackelerande svenska rättsstaten. Jag blir aldrig dementerad. Överheten slipper dementera eftersom den aldrig kommenterar.

DE SAMMANSVURNA har blivit klent recenserad, vilket innebär ett lansettvasst mord på en författare och hans verk och hans utkomst. Jag har många gånger noterat svenska mediers i dag närmast totala ointresse för Palmeärendet i dess skrämmande nakenhet, och när jag nu i dag, den 28 juni 2013, än en gång försöker fråga mig själv om anledningen till denna bokstavligen isande tystnad så har jag inget svar till hands.

Jag har någon gång på bloggen gått tillbaka till mina minnen från DN:s allmänna redaktion, 1948-62, och ställt frågan: hade någon liknande enorm, ofantlig affär kunnat döljas av en stor dagstidning den gången? Av alla stora – och små – dagstidningar? Och mitt svar har alltid blivit: nej. Stor ondska, stor kriminalitet hade inte gått att dölja.

Jag behöver inte framställa mig själv och mina redaktionskolleger som specialädla publicister, men jag kan sannerligen påstå att verkligt stora nyheter den gången inte fick stanna inom ledarredaktionens eget lilla revir, där stora news kunde få försvinna in i närmsta buskage.

Inte så att vi var extremt orädda. Naturligtvis ville vi inte i onödan riskera vår plats på en stor tidning, naturligtvis ville vi inte minsta vår månadslön (750 kronor). Framför allt hade vi ingen lust att vara uppkäftiga mot vår redaktionsledning utan tunga skäl. Men vi fanns, på DNs allmänna redaktion, som en viktig del av tidningens själ - ett ord som vi knappast svängde oss med - och vi reagerade inför vad vi betraktade som dålig journalistik, helt enkelt. Vi la lappar bland redaktionens agenda, och vi talade om att vi fanns.

Det verkar som om det sättet, för dagsjournalister att arbeta, i dag vore bortlagt. Jag kan ge ett, av många exempel. Den skickliga kolumnisten och författaren Lena Andersson fick tidigt i våras utrymme för en dramatisk och omfångsrik kolumnsida, där hon med ett novellistiskt men mycket jordnära grepp uttryckte sin vanmakt inför Palmeärendets obefintliga utredning.

Men när kolumnen väl var införd, och DN markerat sitt intresse, drog nye chefredaktören Peter Wolodarski omedelbart i nödbromsen, varpå saken fick stroke i tidningens spalter. Tidningens alla spalter. Sven Anér

Ja, till finalen kopplar jag sålunda också de båda brev som nu ligger i hr Abrahamssons papperskorg. De skrevs med eftertanke, det kan jag försäkra! Där finns också ett brev till KG Hammar och Stig Strömholm, stödjare med råd och dåd – tack!

Vad rätt vi tänkt fast det var fel…

Lisbeth Palmes genomskjutna mockapäls

8.5.2013.

Till Rikskriminalpolisen.

Begäran om utfående av allmänna handlingar.

Jag önskar omedelbart utfå

den färgbild

som föreställer rubr mockapäls. Kan jag inte få den separat önskar jag erhålla hela det dokument/den bok, där bilden finns införd. Uppstår kostnader bifoga räkning, sänd ej som postförskott.

Jag önskar omedelbar hantering av detta ärende. Skulle något haka upp sig, ring mig då omedelbart! Palmeärendet är inne i ett mycket känsligt skede, och jag är angelägen att kunna visa upp de förefintliga dokumenten.

Mvh Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Skilj RÅ och rikskrim från allt vad Palmeutredning heter!

5.5.2013.

”Jäv” är en av lagens viktigaste termer. Den är urgammal. För våra förfäder stod det sedan begynnelsen klart att jävig man inte finge vittna, inte finge döma, inte finge hantera uppgifter som han kunde vara frestad att nyttja för egen vinning. Självklarheter för Torgny Lagman.

Naturligtvis finns ”jäv” ännu i dag, i varje fall i lagboken, som skildrar ett idealt samhälle:

Rättegångsbalken:

7 kap 9§; Vad i 6§ är stadgat /rörande jäv/ om allmän åklagare äge motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet, så ock beträffande polisman, som har att vidtaga åtgärd eller meddela beslut enligt denna balk, varvid dock fråga om jäv prövas av polismyndigheten.

Jaså, ja det verkar ju bekvämt. Polis prövar eget jäv.

RÅ och rikskrim prövar i dag, utan jävsbekymmer, hur RÅ och rikskrim sedan Dekorima hanterar mordet på en statsminister, enkelt och smärtfritt. Förhållandet skiner igenom denna affärs hela 27-åriga behandling genom alla statliga instanser, med det tidigare av mig beskrivna mantrat ”Han är hörd…”

Polismannen Anti Harald Avsan hördes i april 1993 rörande Palmemordet – visserligen diskret och helt upplysningsvis – av poliskommissarien Hans Ölvebro och hans medarbetare. Ölvebro fann, efter egen utredning, att han själv inte vore jävig i ärendet och förde aldrig Avsan vidare till formellt förhör av misstänkt. Därmed var god rättvisa skipad, varefter Avsan i lugn och ro kunde avancera till ärones tinnar.

Och Rå bestämde likaså att han inte bekajades av något jäv, detta trots att han som förundersökningsledare i Palmeärendet underlåtit att vidta den i svåra brottmål självklara åtgärden, att konfrontera Avsan med de båda fullt tillgängliga huvudvittnena Anki och Anneli. Underlåtit i varje form: ingen bildkonfrontation, ingen livekonfrontation.

Jag yrkar nu att såväl RÅ som rikskrim fråntas varje befattning med det stora Palmeärendet, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Regeringens JK verkar helt ointresserad, liksom naturligtvis den överordnade – eller det kanske den inte är – regeringen.

I dagsläget får vi sitta skvalpande i ankdammen, med konstsimmande åklagare och poliser, som är fullt medvetna om och i stor utsträckning medskyldiga till den situation som har uppstått. En lösning, som jag flera gånger gett som tips till mina höga instanser, är givetvis att åtala mig för osann anklagelse av något slag, men detta tycks inte ske. I så fall skulle rättens bord snöas ner av dokument som snyggt och prydligt klarlade sak- och skuldfrågan, men så roligt ska vi inte ha.

Mycket hänger i dag på socialstyrelsens heder, Stockholms läns landstings heder. Vågar dessa båda tunga instanser frondera mot statsmakten? Diskussionerna bakom stängda dörrar har säkerligen redan inletts, medan den svenska allmänheten blir allt mer oroad, i linje med Lena Anderssons fiktiva hjälpsökande:

Alla dessa underligheter som inte stämmer. Alla lösa trådar, förkomna dokument och konstiga dödsolyckor. Vi måste få veta i vilket sorts skuggrike vi levde och lever i. Lös mordet åt oss! /Lena Andersson i sin DN-kolumn den 5 maj/.

Sven Anér

Sverige förbereder sig inför ett mycket stort musikevenemang nere i Malmö, men står fegt och naket i den rämnande Palmeskandalen. Den svenska allmänheten har tappat tron. På poliser och åklagare, på tysta medier, på en tyst Fredrik, medan Filippa fingranskar kriminell ”sjukvård” kring Dekorima och Sabbatsberg. Vår svenska värld är en underlig värld. Det är inte särskilt roligt att leva i den svenska världen just nu.

Lena Andersson: ”Vi är som du förstår professionella, ska jourhavande mordutredare svara. Därför är allt kollat.”

De i samhället högt uppsatta personerna Per-.Gunnar Vinge, Bengt Schuback, Lars Ljunggren och Bengt Wallroth

”Tjänare, jag hör att ditt inköp av franska kanoner är klart”

Hans ämbetsmannaheder hindrade honom dock från att deltaga formellt, påstod han

Anmäl, anmäl – allt skulle ha anmälts!

5.5.2013. Jag har den tjocka blåa lagboken framför mig och slår upp Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Jag märker omedelbart att varenda en av de försyndelser som begicks i anslutning till Sabbatsbergs sjukhus under Olof Palmes sista stunder borde ha inrapporterats, åtgärdats, kanske lett till åtal.

Tänkbara lagbrott finns noggrant kodifierade. Lagen har funnits. Men lag hjälper inte stort om efterlevnaden saknas; en banalitet, men en otäck banalitet.

Jag citerar nu ur denna lag och angränsande förordningar, tämligen slumpvis, och katastrofminuterna Dekorima-Sabbatsberg blir kusligt konkreta. Det uppstår en skur av brott. Brott mot konkret lag, brott mot personligt ansvar. Brott mot vanligt vett.

Jag låter den torra lagtexten ge grund för eftertankens skarpa reflexioner:

Inledande bestämmelser

1§ Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjuvården hör även sjuktransporter samt att få ta hand om avlidna.

Anslaget är klart. ”Förebygga skador. ”Sjuktransporter”.

Mål för hälso- och sjukvården

2§ Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

Självklart och kristallklart. På varje enskild punkt har arrangörerna av mordet på Olof Palme brutit mot lagen.

Krav på hälso- och sjukvården

2§ Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård. Detta innebär att den skall särskilt

Nr 1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,

Nr 2. vara lätt tillgänglig,

Nr 3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

Nr 4. Främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Lag (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården

Allmänt

1§ Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av Socialstyrelsen.

Socialstyrelsens befogenheter

10§ Den som bedriver verksamhet som står under tillsyn enligt denna lag och den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att på Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material som rör verksamheten samt ge styrelsen de upplysningar om verksamheten som styrelsen behöver för sin tillsyn.

Jag bryter där. Här sägs alltså att det definitivt inte får finnas några vattentäta skott mellan sjukvården och socialstyrelsen, dessa instanser ska snarare fungera som kommunicerande kärl.

Men om det klickar, vad händer då? Låt se:

13§ Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en bestämmelse som gäller verksamhet som står under Socialstyrelsens tillsyn, skall styrelsen vidta åtgärder för att vinna rättelse och, om det behövs, göra anmälan till åtal.

Visst, och det är exakt detta som nu sker, i varje fall börjat ske: socialstyrelsen har av mig fått tips om förfalskning och omförfalskning av en patientjournal, och socialstyrelsen agerar nu. Ända fram? Det är det jag hoppas.

20§ Socialstyrelsen skall, om inte annat följer av 33§ lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m .m. på hälso- och sjukvårdens område, göra anmälan till åtal, om den mot vilken disciplinpåföljd kan ifrågasättas är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott, för vilket fängelse är föreskrivet.

Så långt mina centrala axplock ur de lagar som finns men som samtliga så cyniskt nonchalerats. Om jag inte, för några dagar sedan, hade anmält den dubbla förfalskningen av Olof Palmes patientjournal både till socialstyrelsen och till ansvarigt landstingsråd skulle denna svarta affär antagligen ha för alltid fastnat i den kletiga sörja som omger mordet på en statsminister.

Det är lätt att peka på enstaka brott som begåtts, på vägen mellan Dekorima och Sabbatsberg. Jag kan ta några ur högen:

Sabbatsbergsambulansen som rekvirerades men aldrig ryckte ut;

Sollentunaambulansen som körde fel, lång väg till sjukhuset och som stannade till (!) under den påbjudna ilfärden till akutmottagningen;

Det lögnaktiga hemlighetsmakeriet kring Lisbeth Palmes osant presenterade skottskada, samt

Förfalskningarna av Olof Palmes patientjournal, av vilka den första uppenbarligen beordrats samt försvarats av i tjänst varande chef för den svenska rikskriminalpolisen, sedermera entledigad polisöverintendenten Tommy Lindström.

Jag tänker ofta på hur nära jag var att direkt och för all framtid avslöja de stora brotten, när jag av Lindström narrades att tro att patientjournalen inte alls vore förfalskad, det hade bara kört ihop sig lite grann vid kopieringen…

Ja, vad hade inte kunnat göras om vi, ganska fåtaliga journalister, redan på ett tidigt stadium beslutat oss för att inse att allt, bokstavligen allt inom Palmesfären var vrångt, skevt, snett, fel? Vi såg diskrepanser, men det hade velat mycket till för att vi skulle ha upptäckt och dissekerat den totala, besinningslösa lögnen.

Gunnar Wall och jag slog alltså det första larmet om patientjournalen i tidningen Internationalen så tidigt som 1989. Borde inte detta ha uppmärksammats? Har inte det allmänna skyldighet att följa dramatiska informationer i pressen? ”Det allmänna”? Styrt av kriminella personer som rikskrimchefen Lindström?

I fjol, 2012, larmade jag på nytt, efter 23 år (varför hade jag dröjt så länge?), men absolut ingenting hände, i linje med någon av de lagparagrafer jag just citerat. Ingenting. Naturligtvis borde landstinget i Stockholms län ha skakats av den information som inkommit från en aldrig dementerad professionell journalist. Landstinget skulle ha uppsatt en skrivelse till den överordnade socialstyrelsen, ”det finns misstanke om allvarliga förvanskningar av Olof Palmes patientjournal, vi skyndar oss att anmäla…”.

Men inte. I stället blev jag obstruerad och befunnen besvärlig, och i tidernas fullbordan sitter jag med ett krav på 65 kronor från landstinget, för rekommendation av skickade handlingar.

Det är ju bra. I denna allmänt nedgångna byråkrati tillser i alla fall den sjukvårdande myndigheten att 65 kronor för (ett helt onödigt och möjligen i grunden lagstridigt) rek krävs ut från denne bråkige hr Anér som sätter sig upp mot överheten. Ärendet behandlas i dag av en av landstingets jurister, som borde ha annat att syssla med. Hon har nu funderat i över två veckor, möjligen generad.

Den här snabba och ingalunda kompletta översikten visar framför allt ett förhållande: lag hjälper inte om inte viljan finns. Att det är förbjudet att radera i ett offentligt dokument begriper varje 5:eklassare, det behöver han eller hon ingen lag för. Men ämbetsmän som vill begå brott kan alltid ta den lilla risken av upptäckt. Samhället lever på gränsen av att bli avslöjat, på randen av bråddjupet.

Nu mal rättens kvarnar, hoppas jag. Och då kanske de inte så lätt kan stoppas.

Sven Anér

Avsan sköt från grymt bakhåll – Sven Anér anmäler mord

29.4.2013.

Likalydande skrivelser till

Rikskriminalpolisen

och till

Riksåklagaren. För kännedom: Ledningen för TV4.

Undertecknad Sven Anér anmäler härmed förre piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag,

Anti Avsan,

för

Mordet den 28 februari 1986 på statsminister Olof Palme.

Avsan har för en dryg månad sedan, vid samtal med en äldre poliskollega, i praktiken erkänt detta mord. Han har, på den äldre polismannens fråga om huruvida det var han, Avsan, som sköt Olof Palme, svarat:

”Nä nä. Vi har sån uppbackning så ni kommer aldrig att ta oss!”

Uttalandet är ett erkännande av mordet samt en upplysning om att ”vi” fanns med, uppenbarligen några av Avsans poliskamrater.

Jag hävdar sålunda, om möjligt än bestämdare än tidigare, att Anti Avsan, en domare och en riksdagsledamot, den 28 februari 1986 sköt Olof Palme till döds i Stockholms city, från grymt bakhåll.

Att Avsan, under dessa omständigheter, engageras av TV4 för att debattera ungdomsbrottslighet, ter sig för mig som medlem av den svenska allmänheten djupt upprörande.

Jag begär nu att min anmälan omedelbart upptas av mina adressater. Skulle mitt mycket klara utpekande anses utgöra

falsk angivelse enligt BrB 15:6,

anhåller jag att jag, Sven Anér, omedelbart måtte lagföras jämlikt detta lagrum.

Jag understryker att ärendet brådskar. Som mina adressater vet lanseras i dessa dagar Anti Avsan som medial moderat expert på ungdomsbrottslighet. Avsan framträdde i går, 28.4, live i TV4 Nyheterna, och en sammanfattning av hans inlägg låg under denna måndagsförmiddag. 29.4, ute på TV4 Text, med denna avslutning:

Det behövs tidiga och tydliga åtgärder för att förhindra att ungdomar fastnat i kriminalitet. När du går i pension är du ganska sliten, säger Anti Avsan (m), riksdagsledamot.

Sven Anér. 21 08 14-5075. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79-

Jag önskar, från båda adressater och med vändande post, uppgifter rörande dnr och handläggare.

Tack för att du väntar…

Det finns ett TV-program från BBC där ett antal medelålders och äldre herrar klagar över mycket i det engelska samhället, ofta, som det verkar, med rätta. Tele, i vid bemärkelse, är en populär skottavla. Udden har av producenten huvudsakligen riktats mot de klagande herrarna, inte mot de anförda samhällsfunktionerna, vilket brukar kännas orättvist.

Nu är jag själv en äldre klagande herre; jag ska ta premisserna kort. Jag hade den 16 april sänt ett ganska digert konvolut till polismyndigheten i Huddinge, men när jag i dag, den 29 april, på nummer 114 14 efterfrågar bland annat diarienummer och handläggare för detta grannlaga ärende (Olof Palmes förfalskade patientjournal) kan det inte anträffas i något arkiv, i något register, på minsta datorskärm.

Jag tillfrågas rörande handläggare och svarar att det är ju en handläggare jag söker, jag tillfrågas om diarienummer (som brukar vara ”öppna sesam!) och berättar att det är ju just detta dnr jag söker. Jag får en känsla av att det är jag som är den skyldige, i alla avseenden. Borde jag inte ha skrivit till Palmeutredarna? Nej, säger jag. Detta är framför allt ett landstingsärende, och landstinget har sin hemvist i Huddinge.

”Men landstinget har två kontor. Ett i Flemingsberg…”

”Men det borde ju ändå gå att hitta konvolutet på ettdera stället.”

”Om vi prövar på ditt personnummer?

”Ja, kanske det”.

Min samtalspartner i Huddinge (ja, jag vet ju inte om han sitter just i Huddinge) verkar dra en djup suck då mitt personnummer kommer upp i all sin förmodade skröplighet.

”Hur skulle det vara om du vände dig till Palmeutredarna?

”Det har jag gjort i 27 år, men ingenting har hänt, så jag säger god middag till dig…”

Kvirr i onödan? Nej, det anser jag inte. Jag är rutinerad, onekligen, på det här området, och jag inser att en mindre rutinerad representant för den svenska allmänheten skulle ha tröttnat långt tidigare än jag. Tröttnat under den 12 minuter långa väntan på att få en levande person i 114 14- luren, ”vi tar hand om dig så snart som möjligt…” Och plötsligt blir jag ju faktiskt omhändertagen!

För ett antal år sedan gick det att ringa direkt till den polisstation vi sökte. Detta bekväma förhållande har upphört. Nu väntar hela den svenska allmänheten tillsammans inom samma centrala växelnummer, vilket bl a innebär att polisstationerna ute i bygderna inte har någon naturlig kontakt med sitt bygdefolk. Många samtal fullbordas aldrig, när många lätt desperata hoppar av sin sorgliga telefonkö.

Gnällig äldre herre? I varje fall äldre.

210814 – uj uj uj!

SA

Viktigt PS!

Mina engagerade bloggbesökare vet vid det här laget att jag ingalunda överdriver mina svårigheter att föra detta enorma, segt enorma ärende vidare.

Mina motståndare – ja visst, motståndare – inom regering och myndigheter håller en närmast glättig min vid de kontakter som jag någon gång lyckas uppnå, men det har tyvärr alltid kört ihop sig.

”Jag har inte bara dig att ägna mig åt, jo, jag har tittat på att Olof Palmes patientjournal skulle vara förfalskad -

”Och flugit i taket?”

”Inte precis. Kom aldrig ner i botten på ärendet, men framåt slutet på den här veckan…”

Så förlöpte, ungefärligen, mitt samtal i dag med en av landstingets jurister, med placering i landstingshuset i Stockholm. Hon heter Hanna Nyström och hade fått mitt ärende den 12 april, tjänstevägen från landstinget i Huddinge.

Engagemanget för detta kolossala Palmeärende är omvänt proportionellt mot ärendets vikt, och tyngden lättar ytterligare då den envise Sven Anér hör av sig på nytt och i praktiken beter sig kontraproduktivt. Det är sorgligt.

Ingenting blir bättre av att jag efter åtta /8/ flagranta brott mot egen och andras postsekretess i samband med den pågående Huddingeincidenten och tidigare affärer tvingas undra om mitt brev till landstinget i Flemingsberg blivit uppsnappat av någon nitisk tjänsteman.

Som jag nyss berättat har en mycket förtroendeingivande manlig tjänsteman vid polisen i Huddinge verkligen letat efter min dossier till Huddingepolisen men inte kunnat hitta den. Det rör sig alltså inte om ett fladdrande A-kuvert utan om ett tungt konvolut med dubbelt porto.

Det är så här – och det har jag framhållit senast när min bok om mtt 20-tal var borta i över två veckor innan det viktiga grundmaterialet, också ett tjockt konvolut, utan minsta ursäkt från posten levererades till mitt tryckeri i Falun. Inte ett litet ”sorry”. Jag hade hjärtat i halsgropen, något som inte berörde posten.

Brevet till Huddingepolisen kan ha varit mycket matnyttigt på andra sidan barrikaden, med detaljerad info om farliga förgreningar av Palmemordet.

Tror jag att min post öppnas när det passar sig? Ja, jag ser inga fungerande spärrar. De som vill öppna post är kvalificerat fackfolk som en amatör inte kan försvara sig mot.

Det är i sådana här lägen som jag avger nattliga löften till mig själv att inte agera självmant ett tag framåt, men jag märker attjag pressas till löftesbrott. Det vore ett hårt liv enbart att kämpa mot ovilliga myndigheter. Om posten så ställer upp på de onda makternas sida blir ingenting precis lättare.

Det rör sig om en byråkrati i fritt fall, men samtliga svenska medier vägrar att medge att situationen är så vrång, så farlig. Jag är journalist och har alltid varit, alltid trott att hederlig journalistik belyser osanningar och ibland röjer väg för hederlighet.

I dag undrar dag. Jag märker att jag med viss tveksamhet bläddrar i min morgons nyslickade Svenska Dagblad, skitfint ut i häftkanten. Jag tror inte det jag läser, och jag saknar det jag inte får läsa. Bl a rapportering om hr Avsan. Det kunde få bli spaltkilometer av rapportering om hr Avsan, i dag i talarstolen som vår samhällsförbättrare och guru.

Sven Anér

Nej, jag betalar ingen rek-avgift!

22.4.13. Till Cecilia Söderman, Landstingsarkivet. Med uppmaning till Cecilia att kommunicera till Hanna Nyström, Landstingshuset, samt Veronika Lövgren, Landstingsarkivet.

Som brevets rubrik anger kommer jag inte att betala någon rek-avgift i detta ärende. Jag beställde kopia av originalet till Olof Palmes patientjournal, men jag erhöll en omförfalskning av den ursprungliga förfalskning, som 1989 lämnades ut till mig av sedermera i samband med oreglerade penningtransaktioner entledigade polisöverintendenten, rikskriminalchefen Tommy Lindström.

Naturligtvis betalar jag inte rek-avgifter för förfalskningar, men om Landstinget kan sända mig

Olof Palmes patientjournal i ursprungligt originalskick

ska jag gärna betala uppkommen rek-avgift. Originalet bör, som inklockningstid, ange kl 23.3_ samt en siffra högre än förfalskningarnas ”5”, av sakförhållandet att döma en siffra ”8”. Som Landstinget inser skulle någon förfalskning självfallet aldrig varit erforderlig om redan journaloriginalet hade innehållit en siffra ”5”; det är enkel logik. Förfalskarna önskade en med 3 minuter kortad ambulanskörtid.

Så sänd mig nu kopia av den äkta, ursprungliga patientjournalen avseende en beskjuten statsminister. Det är skrämmande obegripligt att dubbel förvanskning har kunnat äga rum just vid detta, Sveriges mest uppmärksammade dödsfall någonsin.

Skulle Landstinget hävda att ingen annan journal finns tillgänglig än de båda förfalskade begär jag besked härom, varefter jag kommer att informera bl a rikskriminalpolisen, polismyndigheten i Huddinge samt socialstyrelsen, vilka samtliga instanser jag tillskrivit.

Nu inkrävd rek-avgift betalar jag således inte.

Oroad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Kontrollera nätet av anmälningar!

18.4.2013.

Till Rikskriminalpolisen, Palmeenheten.

Jag uppmanar rikskrim att hos nedantående instanser kontrollera inkommen korrespondens och anmälningar från mig:

Justitieministern

Justitieutskottet

Polismyndigheten i Huddinge

Landstinget/Sabbatsberg

Socialstyrelsen.

Materialet kan av vederbörande instans tas fram på mitt namn, Sven Anér.

Mina efterforskningar och allvarliga påpekanden börjar medföra undrande förfrågningar, och jag hänvisar vederbörande till rikskrim.

Har någonting inträffat som enligt rikskrim skulle visa att mina anmälningar skulle sakna grund önskar jag givetvis besked härom. Så länge jag ej avhör någon dementi från rikskrim utgår jag självfallet från att samtliga mina uppgifter och påståenden är helt korrekta. Jag räknar nu med att denna, mycket väsentliga del av Palmeutredningen kommer att vara klarlagd under innevarande vår.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

29.4.2013. Rikskrim vägrar.

Falsk polisutredning måste hållas hemlig… Till Kammarrätten i Stockholm, ÖVERKLAGANDE.

Överklagandet sker i form av rikspolisstyrelsens avslagsyrkande av ärende APL-428-169/13, interfolierat med mina kommentarer, vilka sålunda ingår i överklagandet.

Polisens text = kursiv

Sven Anérs text, överklagandet = rak

Polisen Datum 2013-04-11 APAL-428-169/13

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala

Beslut

Rikspolisstyrelsen avslår begäran

Begäran om uppgift huruvida ett visst fotografi finns med i en fotokonfrontation lämnas utan bifall.

Det svenska rättssamhället strider för sin överlevnad.

Samtidigt som allt tydligare, aldrig dementerade uppgifter framkommer i den allmänna debatten rörande detta rättssamhälles pågående brott mot alla en demokratis hedersregler avseende en i detta rättssamhälles regi mördad statsminister, så lägger den svenska rikskriminalpolisen ned ett antal juridiska arbetstimmar på att räkna ut hur en hederligt undersökande yrkesjournalist ska, för all framtid, kunna förvägras tillgång till handlingar och uppgifter, vilka enligt lagens generella förordningar utgör öppen dokumentation.

Rikskriminalpolisen är, in i varje skrymsle, medveten om den massiva olaglighet som kännetecknar 27 års hittillsvarande behandling av mordet vid Dekorima, men fortsätter att driva olaglighetens försvar som ett juridiskt finlir, utan kontakt med faktisk verklighet, faktiskt avslöjad verklighet. Detta är ynklig dramaturgi.

Ett exempel. När jag skriver detta, lördagen den 13 april 2013, beslår jag samtidigt denna svenska rikskriminalpolis med kriminell, upprepad förfalskning av den mördade Olof Palmes patientjournal, ett av de mest oerhörda brott en rättsvårdande (!) myndighet kan nedlåta sig till. Saken finns specifikt reglerad i Lag (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, § 5:

Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med noggrannhet och omsorg.

Rikskriminalpolisen, först under en kriminellt belastad chef, polisöverintendenten Tommy Lindström, i dag under en ledning som gör sitt yttersta för att hålla ställningarna i ett dödandets mål, drar skam och vanära över allt vad svensk rätt heter. Det är ett bisarrt skådespel.

Jag presenterar det senaste ärendet med rikskriminalpolisens ord;

Bakgrund

Sven Anér har via en skrivelse inkommen till Rikskriminalpolisen den 21 mars 2013 begärt att få ta del av förhör med Anti Avsan, samtliga förhör med de finsktalande kvinnorna samt få ta del av de fotografier som uppvisats för en av de finsktalande kvinnorna. Därutöver har Anér begärt att Rikskriminalpolisen ska lämna uppgift huruvida ett visst fotografi fanns med vid en fotokonfrontation.

Ja, det har jag begärt, och mycket av vad som här sägs är redan tidigare känt för mina många tusen bloggbesökare, www.svenanderpamemordet.blogspot.com,

som följer rikskriminalens evigt pågående juristeri. Jag kommer nu att överklaga rikskriminalens beslut på framför allt två grunder:

För det första: Stora delar av den information jag begär att få ut är sedan länge i andra hand redan kända för mig, och

För det andra: Stora delar av den information jag begär att få ut är sedan länge återgivna i offentligt statligt tryck, nämligen i Granskningskommissionens rapport om utredningen av Palmemordet, publicerad sommaren 1999 av det svenska justitiedepartementet.

Det går inte, rikskriminalpolisen och Kammarrätten i Stockholm, att försöka hemligstämpla sådan info som redan är avhemligad. Det blir nonsens, vilket rikskriminalen självfallet vid opartisk eftertanke inser.

Jag granskar i detalj:

Förhör med Anti Avsan.

Att ett sådant förhör ägt rum framgår tydligt av Grkom sidan 352 /ursprungliga versionen/, och en del detaljer, om än fåtaliga, lämnas av kommissionen, jag citerar:

Även Anti A själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tidpunkten för mordet i piketgruppen.

Själva faktum, att förhöret ägt rum, är sålunda klarlagt och kan inte hemligstämplas – vad är det då som är hemligt? Annat som sägs i förhöret? Men det skulle kännas egendomligt om kommissionen valt att publicera redan kända resp oväsentliga uppgifter, men hemlighållit uppgifter av relevans, t ex, onekligen, huruvida frågan ställdes till Avsan huruvida han vore statsminister Olof Palmes mördare, och vad han i så fall svarat.

Det är illavarslande om en statlig kommission, med uppdrag att skapa full klarhet, valt att redovisa perifert material men hemlighålla det viktiga. Det är självfallet inte så det ska gå till. Det är inte en allutredande kommission som ska ålägga sig hämsko. Eventuell censur får i efterhand utövas av hemligstämplande domstol i samband med publicering, men kommissionens ursprungliga rapport måste självfallet vara fri, öppen, obunden, ostruken.

Så är uppenbarligen inte fallet då det gäller ”Granskningskommissionens betänkande med anledning av brottsutredningen efter mordet på Olof Palme”. Vilket givetvis är skakande.

Samtliga förhör med de finsktalande kvinnorna

Förhörens antal har sammanlagt varit åtta, och dessa åtta förhör är av kommissionen komprimerade till 15 rader, vilket enligt min bestämda mening varit kortfattat i grov underkant, när det som här gällt hela Palmemordets i särklass viktigaste vittnen, mordets huvudvittnen.

Nedanstående är vad kommissionen skriver om Anneli och Anki:

Olle A hade själv kontakt med kvinnan, som hette ”Anneli”.

Olle Alsén, sålunda, den engagerade och flitigt verksamme tidningsman som praktiskt taget ensam kom att avslöja affären Anti Avsan. Alsén fick sitta med vid det först förhöret, med Anneli, och bandade då själv förhöret, utan att detta stoppades av förhörsledaren. Mer om detta strax.

Hennes, /Annelis/, väninna som tilltalat och känt igen dekorimamannen, hette Anki. Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes. Berättelserna har en gemensam kärna men innehåller motsägelser, bl a hade kvinnorna olika uppfattning om vilken film de skulle ha sett, då de tidigare varit på bio. De har varit ovilliga till att medverka vid rekonstruktioner av händelseförloppet och konfrontationsförhör.

Ankis uppgifter om dekorimamannen var mycket detaljerade. De innefattade signalement, familjeförhållanden och att han frekventerade ett namngivet s.k. gym i en ort norr om Stockholm samt hur han där betett sig. Han skulle vidare ha ett finskt namn, där såväl för- samt efternamn var korta.

Och kommissionens redovisning är också onekligen kort. På annan plats finns den i dag klassiska dialogen mellan den anonyma walkie-talkie-rösten och dekorimamannen snålt återgiven, med den centrala repliken från w/t-rösten ”Nu kommer dom!” bortrensad. Palmemordets i särklass centrala replik censurerad av en kommission som var satt att skapa klarhet om detta Palmemord.

Min kritik nyss för censur återkommer. Kunde inte åtminstone ett centralt förhör med Anneli ha fått presenteras i extenso?

Den frågan blir så mycket tyngre som Olle Alséns bandupptagning av det inledande Anneli-förhöret varit formellt frisläppt av rikskriminalen på ett mycket tidigt stadium: inlämnat till rikskrim av Olle Alsén, ankomststämplat, fritt fram.

Det förhåller sig så här: utan Olle Alséns utskrivna och hos polisen registrerade öppna version, skulle den svenska allmänheten ha fått veta ytterst litet av vad som sagts under de båda förhören, vilka ännu i dag är helt hemligstämplade.

Det fordras inte något större mått av fantasi för att inse att framför allt kommissionens huvudsekreterare, i dag JO Hans-Gunnar Axberger, suttit som på nålar då han över huvud taget tvingades redovisa affären Anti Avsan/dekorimamannen.

De fotografier som uppvisats för en av de finsktalande kvinnorna.

Dessa fotografier, som enligt trovärdiga uppgifter torde ha varit sex till antalet, visades alltså upp för Anki på ett sent stadium, troligen i april 1993.

Konfrontationsfotografier av detta slag ingår i förundersökningsmaterialet och skall företes; jag har aldrig påträffat något exempel på motsatsen. Ett flagrant exempel på motsatt agerande från åklagarnas och polisens sida är ju den mycket uppmärksammade bilden /från en live-konfrontation/ av Christer Pettersson, i diskriminerande ekipering. Här följde rikskriminalpolisen lagen och spred bilden av Christer Pettersson över hela Sverige, eftersom det passade bra.

Uppgift huruvida ett visst fotografi fanns med vid en fotokonfrontation.

Ja, jag hade frågat om Anti Avsan funnits med på någon av de visade bilderna, men det vägrar sålunda rikskriminalen att berätta, av mycket begripliga skäl. Det går att sluta sig till att någon Avsan-bild inte funnits med i sextetten. Ett utpekande, från Ankis sida, hade ju varit bokstavligen mördande för förundersökningsledningen. En av de sex bör rimligen ha varit en misstänkt person, och den ende, officiellt mycket starkt misstänkte vid denna tidpunkt, april 1993, var som känt Christer Pettersson. Fanns Christer med på en av bilderna? Rikskriminalen har mycket att svara på, och jag begär dessa svar.

Skäl för beslutet

Enligt 18 kap. 1 § första och andra styckena offentlighets- och sekretesslagen (2009-400) gäller sekretess bl.a. för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål och för uppgift i annan verksamhet som bedrivs av en polismyndighet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Jag kommenterar på två punkter:

”om det kan antas att syftet motverkas” – ja, men vem avgör detta? I praktiken polismyndigheten i fråga, som självfallet önskar sekretess eftersom den går ut och kräver sekretess, något annat vore bisarrt. Lagen specificerar inte vem som ”kan anta” att något syfte skadas, men eftersom polismyndighet är jävig i sammanhanget borde ifrågakommande undersökningsplikt givetvis åvila beslutande domstol. Jag har dock aldrig sett att någon domstol någonsin ifrågasätter rimligheten av begärd sekretess. Sådan utdöms alltid, så fort den är begärd, vilket ger en torftig lagföring, i vilken den klagande får hålla tyst i sin skamvrå.

Jag begär nu att Kammarrätten i Stockholm, i de aktuella fallen, noggrant prövar om sekretess är rimlig. Jag ger, för Kammarättens begrundan, ett mycket klart exempel:

För att sekretess vid förundersökning över huvud taget ska kunna upprätthållas, måste förundersökningsledningen tillse att från dess verksamhet ingenting slipper ut som på minsta sätt kan vara diskutabelt.

Då går jag till en synnerligen omfattande bandad redovisning, registrerad och öppet tillgänglig hos rikskriminalpolisen,

EH14839-E, sidan nr M000311, ”Samtal /Olle Alséns/ med Ölvebro 13/6 (1993)”. Från ca mitten av sidan till sidans slut:

OA: Men ni har ju haft en del konfrontationer och förhör, men om det inte är klart än… HÖ: Hon /Anki/ vet ju inte vad han heter.

OA: Men hon känner igen honom.

HÖ: Jo, men man måste ju också hitta en tänkbar person.

OA: Men den jag har trott är tänkbar, och som en på gymet har identifierat, den…

HÖ: Glöm det, hörru. Man kan ju inte ta en som är anställd inom polishuset eller inom Stockholmspolisen och placera ut den personen på ett ställe där han aldrig har varit, bara för att nån påstår att den personen har han sett (där). Det finns ju ingenting koppling över huvud taget.

OA: Men hur kan ni veta att han aldrig har varit där om ni inte har hört honom? /paus/

HÖ: Man har ju ingen koppling åt det hållet, det har du ju själv konstaterat, Man åker ju inte från söderförort till norrförort för att träna, han har ju gratis träningslokal i polishuset.

/vidare över till sidan 000312, mitt på sidan/:

OA: Men det namnet som hon påstår, den måste ni ju kunna identifiera.

HÖ: Men det finns inte nån.

OA: Det finns inte nån med det namnet som hon påstår?

HÖ: Nej men alltså, det är ju inte nåt fullständigt namn – det här är ju bara ett förnamn, va.

OA: Det betyder alltså att den här mannen som jag har tänkt på och som nån kille därute identifierade, påstod sig känna igen, han är inte hörd än?

HÖ: Nä, det finns ingen anledning.

Nr 1: Här blottar rikskriminalpolisens Palmeutredare krkom Hans Ölvebro viktiga informationer och interna överväganden till en nyhetsjournalist – är detta förenligt med den rigida sekretess som rikskriminalen nu önskar genomdriva gentemot mig, en annan nyhetsjournalist?

Nr 2: Jag går till sakinnehållet i den citerade texten och skakas på nytt av Hans Ölvebros så ytterligt partiska inställning till hela mordutredningen i allmänhet och till Anti Avsan i synnerhet. Det behövs ingen större detektiv förmåga för att inse att denne Ölvebro hade som sina viktigaste mål att

a/ hålla Anti Avsan utanför bilden, med vilka medel som helst, samt

b/ att låta Palmeutredningen för all framtid kvarstanna på den helt oskyldige Christer Petterssons axlar.

Jag menar att rikskriminalpolisen, från 1993 och naturligtvis långt tidigare, varit och är totalt diskvalificerad som utredare av ett statsministermord, och jag har sedan några veckor en begäran av detta slag liggande hos berörd instans.

Enligt 35 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden om uppgiften förekommer i polismyndighets verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men.

Rikspolisstyrelsen gör följande bedömning:

Förhöret med Anti Avsan och förhören med de finsktalande kvinnorna ingår i den pågående förundersökningen rörande det ouppklarade s.k. spaningsmordet på statsminister Olof Palme. De begärda handlingarna innehåller sådana uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål och uppgifter om enskilds personliga förhållanden Det kan antas att beslutade eller förberedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om dessa uppgifter röjs och det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Uppgifterna ska därför inte lämnas ut.

Myndigheten har som ett led i skadeprövningen övervägt huruvida risken för skada eller men kan undanröjas genom att myndigheten lämnar ut handlingarna i maskerad form, men har kommit fram till att det innehåll som i så fall kvarstår helt förlorat sitt värde i informationshänseende.

De fotografier som efterfrågas ingår i den pågående förundersökningen. Fotografierna har inte expedierats eller behandlats på annat sätt som innebär att de är att anse som upprättade i den mening som avses i 2 kap. 7 § i tryckfrihetsförordningen. Någon på tryckfrihetsförordningen grundad rätt att få ut handlingarna föreligger inte. Rikspolisstyrelsen avslår begäran om att få ta del av fotografierna.

Vad avser begäran om uppgift huruvida ett visst fotografi finns med i en fotokonfrontation konstaterar rikspolisstyrelsen att uppgiften inte finns i någon allmän handling. Palmegruppen vid Rikskriminalpolisen uppger att de inte kommenterar innehållet i den pågående förundersökningen. Rikspolisstyrelsen lämnar begäran utan bifall.

Hur man överklagar

Detta beslut får överklagas hos Kammarrätten i Stockholm. Överklagandet ska ske skriftligt. I skrivelsen ska anges vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som begärs. Skrivelsen med överklagandet ska skickas till Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen, Box 12256. 102 26 Stockholm. Den ska ha inkommit till styrelsen inom tre veckor från mottagandet av beslutet.

Beslutet kan inte överklagas i den del som avser din begäran att få ta del av uppgift huruvida ett visst fotografi fanns med vid en fotokonfrontation, (Jämför RÅ 1981 245).

Detta beslut har fattats av biträdande chefsjuristen Björn Malmqvist med stabsjuristen Karin Mostad som föredragande.

RIKSPOLISSTYRELSEN

Björn Malmqvist Karin Mostad

Jag kommenterar de avslutande styckena.

Rikskriminalpolisens skrift är en partsinlaga, och det blir Kammarrättens i Stockholm sak att svara för en helt opartisk bedömning. Få se hur det går. Kopplad till den för rikskriminalen grymt avslöjande bandade telefonkonversationen mellan hrr Övebro och Alsén ter sig rikskriminalens försök att slippa berätta sanningar som närmast desperata.

Att rikskriminalen tror sig kunna frånta en person rätten att överklaga delar av ett RPS-beslut /fotografiet/ är anmärkningsvärt. Jag inkluderar givetvis det aktuella fotografiet i mitt efterföljande överklagande.

ÖVERKLAGANDE

Undertecknad Sven Anér, FK DHS, yrkesverksam journalist och författare,

överklagar till Kammarrätten i Stockholm

samtliga rikskriminalpolisens i handling APAL-428-169/13 intagna dekret och begär omedelbart utfående av samtliga i detta dekret upptagna handlingar och uppgifter. Jag önskar omedelbar handläggning och omedelbart besked avseende Kammarrättens handläggare och diarienummer.

Jag uttrycker avslutningsvis som min förhoppning att Kammarrätten måtte noga granska de inblickar i behandlingen av affären Anti Avsan som min redogörelse erbjuder. En hög domstol som Kammarrätten i Stockholm måste ha rätt att kräva att föreliggande myndighetshandläggning skett och sker enligt gällande lag samt med gott och opartiskt omdöme. Detta har Kammarrätten i Stockholm, och inte minst den svenska allmänheten, rätt att kräva.

De återgivna avsnitten av samtalet mellan Ölvebro och Alsén borde kunna ge Kammarrätten anledning att ex officio agera, dels mot att detta och ytterligare många samtal över huvud taget har ägt rum, dels mot Ölvebros skrämmande partiska uttalanden. Jag önskar besked även på denna avslutande punkt.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39,Uppsala. 018-15 12 79.