Sven Anérs böcker

Min far Sven Anér, författare och journalist, avled i maj 2018, nära 97 år gammal och en livslång kamp mot maktens och myndigheternas väderkvarnar är till ända.

De ständigt levande resultaten av mödan lever dock kvar i form av ord, fakta och texter i alla böcker. Ämnena rör sig från Palmemordet, Estoniaförlisningen, kärnkraften och reseskildringar fram till de avslutande biografierna.

Vill du köpa böcker, hör vänligen av dig till mig, Lennart Anér, på palmebok@outlook.com, så mailar jag all info – bilder, baksidestexter, årtal och antal sidor.

Alla böcker säljs till enhetspriset 40:- styck, plus porto och kuvert.

---

Eftersom detta är Svens privata boksamling och inte något registrerat varulager, säljs böckerna ur hand i hand, som på t.ex. Blocket.

Meddela mig vad du vill köpa, så mailar jag dig ett belopp inklusive frakt.

Beloppet swishas till 0739-46 89 21, så postar jag din order.

Välkommen att höra av dig!

Lennart Anér

Memoarer:

Palmemordet:

Estonia:

Kärnkraft:

 

Palmemordet på väg till rättsväsendets internutredare?

Skrivelser till media

Till Kerstin Skarp

Palmeutredningen i skammens och lögnernas stratosfär

28.5.14. Jag får i dag en skrivelse daterad 2014-05-28, A232.597/2014, från kriminalkommissarieinspektören Karin Johansson /ska väl vara kriminalinspektören, Karin?/ vid rikskriminalpolisen, kriminalpolisenheten, utredningssektionen.

Jag, Sven Anér, är vid drygt 92 års ålder en mycket luttrad person i detta svindlande revir, men Karin Johanssons text i dag nådde en ny dimension, ljusår bort från vanligt normalt tänkande:

Alf Lundin från Dalagatan 9 C ringde kl 10.31 den 13 april 1986, en dryg månad efter Palmemordet, upp polismannen L-E Åkerlind och berättade att han sett paret Palme på Sveavägen mordkvällen samt hört ett oidentifierat ljud. På detta tips följde (se medföljande handlingar!) en serie spaningsuppslag och förhör.

Dessa pågick, i etapper, fram till kl 11.22 den 16 februari 1989, sålunda i nära tre år efter mordet på Olof Palme. Ingenstans, på de sammanlagt 45 Lundin-sidorna, uttalas i förundersökningsprotokollen något som helst seriöst ifrågasättande av Lundins trovärdighet.

I SVT, ett Striptease-program, sänt den 25 februari 1998 (in extenso utskrivet av mig, Sven Anér, i mitt nyhetsbrev PALME-nytt, 3/98:7) konstaterar programledaren Lars Borgnäs att ett vittne i polisförhör bl a sade

att han såg en man som följde efter dem och att mannen gick som en bonddräng.

Lundin hade dock, sade Borgnäs,

hittat på allthopa för att få uppmärksamhet.

Exakt vid vilken tidpunkt det framkom, att Alf Lundin hade fantiserat fram hela den långa lögnen om sin dramatiska kväll i city, ser jag inte i dag i mitt arkiv.

Vad säger då dagens åklagarledda poliser? Jo, gå till Karin Johanssons brev. Hon skriver till mig så här.

Öppna faksimil

/Närmast med frenesi korrigerar Karin min datering i sista stycket; jo, Karin har rätt. 1989-02-22 var protokollets utskriftsdatum. Tänk om Karin i stället finge lov av sina överordnade att korrigera hela den föreliggande Palmeutredningen? Tänker jag, möjligen hädiskt./

Polisen uttalar sig alltså i dag inte om Alf Lundins tillförlitlighet; han dementeras ingalunda. De hypotetiska forskare, som så småningom kommer att sitta i universitetsbibliotekens forskarsalar för att via officiell dokumentation studera affären Lundin med omnejd, kommer sålunda inte att ha någon som helst möjlighet att precisera affärens final. Det officiella utlåtandet innebär att Lundins evigt långa påståenden aldrig har officiellt dementerats utan gäller, just i evighet.

Ibland undrar tangenterna på min ordbehandlare vad jag sysslar med samt börjar vrenskas.

En person, som så småningom, i sitt grundlösa dillande, berättar att han beskådat hur hela mordet på den svenske statsministern gick till, finns kvar med sina odementerade påståenden i de oförändrade förundersökningsprotokollen från 1989. Här strandar det svenska statsskeppet till slut på lögnens Ararat.

Officiella förhör visar sig vara snömos, vilket i sin tur så småningom kan medföra att korrekt utredning av detta mord aldrig med någon säkerhet kan genomföras. Möjligen av totalt hederliga och okorrumperade personer som förhoppningsvis kan komma att betrakta föreliggande dokumentation som partiska hugskott, inte som faktisk, hederlig redovisning.

Kriminalinspektör Karin Johanssons brev till mig kanske redovisar någon form av brott, av kriminalitet, för att inte tala om vad som borde läggas den först tidens utredare, från 1986-89, till last. Att skickliga kriminalare, kanske de skickligaste i Sverige, har kunnat höra denne Alf Lundin i evigheter utan att inse eller börja tro att detta är en förvirrad persons hjärnspöken, är otroligt, i praktiken omöjligt. Kriminalinspektörer har som första syssla att kontrollera om vittnen ljuger eller inte; de har specialutbildning på just detta område. De är proffs. Ändå har de suttit vid denne Alfs fötter och låtsats tro att varje ord från hans läppar vore vägda på guldvåg.

Palmemordet löses aldrig förrän alla medverkande statstjänstemän förhörts i botten, av hederligt folk. Om straff för dessa tjänstemän kommer att kunna utmätas går inte att med säkerhet förutspå i dag. Men sakläget, det kristallklara sakläget, måste ändå snarast sättas på pränt.

När 28 års polisutredning utan att blinka gav oss namnet Alf Lundin som rättvisans symbol, då är svensk rätt och svensk rättvisa på väg mot sitt eget Gehenna. Är kanske redan där?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-752 39.

./. Omfattande dokumentation: Sidorna 1-2 samt 7-50 med den ordagranna faksimiltexten avseende förhören med Alf Lundin. Denna mycket viktiga del av dokumentationen

finns nu separat på min blogg:

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Så sätt dig till rätta framför skärmen och läs! Länge, länge har denna Alf Lundin Story pågått, genom minuterna, genom åren. Och förhörsledarna vill att vi ska tro att de aldrig, aldrig insåg att The Alf Lundin Story fanns uppe bland molnen, inte nere på backen.

Jag har flera gånger, i olika sammanhang, frågat mig själv och mina läsande kontaktpersoner: Är mordet löst nu, de facto löst nu? Jag ställer i dag frågan på nytt:

Har The Alf Lundin Story löst Palmemordet? Har den det?

Sven Anér

Palmemordet – det blir ett scoop hur vi än vänder oss, publicerat eller förtiget!

29.9.2013. Fredric Karén – jag hade satt värde på att få ett svar på mitt förra brev, men hör av mig på nytt eftersom beggars can´t be choosers, varför jag nu alltid måste vara beggar på det nyhetsfält där jag hållit till sedan jag skrev min första – mycket aviga - text i DN:s spalter den 4 januari 1948.

Scoop, heter det, ett ord med mycket klar innebörd. Skrapa bort ett eventuellt skal av frustande sensationslystnad, kvar finns alltid i termen ”scoop” nyhetens essens., en nyhet som sannerligen inte behöver skämmas för sig. Nyhetstörst är inbyggd i den vanliga människan, det är vi professionella nyhetspersoner som får tillfredsställa behovet.

Nyheter, stora nyheter, får aldrig ligga i rännstenen, uppblötta till noll. Nyheter kräver, med automatik, vår uppmärksamhet, mediers uppmärksamhet, under förutsättning av ett land med ett minimimått av demokrati. Av icke-censur.

Jag har förstås det stora Palmescoopet i min åtanke. Detta mord hade från starten, från en aldrig korrekt specificerad minut vid Dekorima, en inneboende dramatik som varit hisnande redan innan misstankarna, de äkta misstankarna, börjat glida över från ”ensam gärningsman” till det polisspår som jag lanserade redan under 1987 och som jag – och några få av mina kolleger - aldrig har släppt.

Dramatiken fanns där, medan skottet ekade mot Sveavägens och Tunnelgatans husväggar. Sveriges i särklass mest kände politiker, en av världens mest kända, skjuts en kall fredagkväll i februari 1986 till döds i Stockholms city, gärningsmannen försvinner trapporna upp mot denna ås, som skapt för hemligheter. Dramatik, onekligen.,

Så kom polismisstankarna, och dramat fick en annan dimension som berörde oss alla som personer, som människor. Var hela samhället skakat? Var hela rättsstaten på glid?

Ett nytt scoop, aldrig ärligt presenterat. Jag kan, utan alltför våldsam egotripp, hävda att jag varit nära nog den ende som plockat upp hela detta scoop ur rännstenen innan det förflyktigats. Gett scoopet tyngd och konkretion. Struktur. Aldrig dementerat, bara bortviftat, som flugan.

I tio år, 1988-1998, hade det stora falska scoopet kuslig dominans. Christer Pettersson, som fick bli den svenska rättsstatens egen falska syndabock, utpekad på grunder där var grund för sig var slirig och slipprig och skör, med rättsstatens falska påståenden ett lapptäcke av lögner som slängde skam och nesa över politiker, där uppe högt i toppen, och över hela förmodat anständiga yrkeskårer i rättsstatens tjänst: de tongivande åklagarna, poliskåren där ingen slog det hederliga larmet. Sjukvården visade sig inte hålla måttet när det knep. Räddningskårer. Domare vacklade ute vid stupet, men drog så småningom öronen åt sig och räddade sig upp på fast mark, dock utan att slå någon näve i något bord, ”frias av brist på bevis”, när de kunde ha ställt hela det officiella Sverige mot väggen.

Kommissioner, tre stora, genom decennierna. Jurist- och parlamentarikerkommissionerna från året efter mordet hämmades av den otroliga verkligheten som de inte kunde genomskåda, medan granskningskommissionen, med slutrapportering 1999, hade den stora sanningen och den stora lögnen mitt framför utan att, i enlighet med sitt mandat, ens våga viska: Allt är fel! Allt är åt helvete, precis dit vi är på väg

Och medierna vågade heller knappast viska, inte om de avgörande tingen, inte i går och inte i dag. Det har blivit ett tomt och sterilt låtsasletande efter gärningsmän och vittnesmål – utan den klara insikten att någonting, just i grunden, hela tiden varit fel, så fel. Nya spaningschefer har inte medfört någon bättring, naturligtvis inte. En skärpning av tonfallen mot påringande journalister; knappast en bättring,

Varför, medier, har ni svikit? Varför sviker ni denna söndag i september, snart 27 ½ år efter dödens repliker från Dekorima:

Jag är upptäckt! – Skit i det och gör vad du ska!

Det är förstås din ledande artikel i den här söndagens SvD som ger upphov till de här tankarna:

Den /journalistiken/ är viktig för att den sätter sökljuset på ett beteende och maktmissbruk hos polisen som måste utredas djupare och som förhoppningsvis andra myndigheter kan lära något av.

Du låter din text vimla av understatements, men dina självklarheter är förstås korrekta. Det är den fria pressens i särklass viktigaste uppgift att utreda maktmissbruk. En uppgift som media in corpore fram till i dag så grymt nonchalerat. Det behövs tyngre tankar, Fredric Karén, än dina snälla fraser, det behövs tankar som signalerar faktisk aktivitet vid ordbehandlarna. Inget av vad du säger är nytt. En liten pekpinne.

Jag inledde med att tala om scoops. Själva morddramatiken, och all dess efterföljd upp till samhällets toppar, ja, det är ett eget scoop. Ett missat scoop.

Det andra scoopet vore att skildra hur makt-Sverige, myndighets-Sverige och media-Sverige har betett sig under de 27 ½ åren. Att skildra hur några få journalister (bland dem ingen chefredaktör) nonchalerat alla stoppljus och varningslampor, vägrat att låta sig kväsas. Det scoopet kan jag bjuda på. Medier hade kunnat säga och skriva:

Rättsstaten ruttnar i spåren av den falska mordutredningen

Nej, detta har inte skett. I stället har det passat bra att med en blandning av hån och munkavel tysta de få journalister, utanför redaktionernas sparsmakade ramar, som sett att kejsaren inte bär så mycket som en kalsong från Bangladesh.

Ett journalistiskt scoop i självfallen världsklass. Fast anti. Det går att stava anti med A, men det har SvD hittills aldrig gjort.

Ingenting, Fredric Karén, ingenting är viktigare för en tidning som står på någorlunda egna ben, än att gräva (ja, uttrycket har blivit nött och vagt) i myndigheters tillkortakommanden. I dagens Sverige handlar det inte om små underlåtenhetssynder. Det handlar om eruptioner av våld och väld, av list och stupiditet. In och leta, Fredric! Leta? Skiten kommer att lysa dig i ögonen.

Jag bifogar en text som sitter nära till i min ordbehandlare, och jag ber dig läsa. Det är ett larm till polis och åklagare, till riksdagens samhälls- och rättsansvariga, till dem som bereder våra lagar, bland andra Anti A, som granskningskommissionen anonymiserar honom.

Riksdagen: Gå in på mordutredandets revir! Mordutredarna lyfter oengagerat på sina tiotusentals papper, ur detta kommer inga sanningar.

Det vore väl märkvärdigt om inte Sveriges riksdag kunde ta ansvar för Sveriges skötsel när rättsstatens folk i 27 ½ år har tagit ledig dag! Det går undan nu, Fredric Karén, i åthutade svenska romers och falska svenska statstjänares land!

Vi kommer att vakna upp till ett annat Sverige.

./. Bilagor, som bl a skildrar elitpolisers ”Föreningen Mordet på Olof Palme”. Du kan ju tänka till och tycka till! ”Föreningen för Mordet…?”

Djupt angelägen hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

”Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum” – granskningskommissionen om Anki och Anneli!

13.8.2013. Till RÅ resp till Rikskriminalpolisen!

Rubrikens ord visar sålunda att den statliga granskningskommissionen år 1999 inte hade någon anledning att misstro huvuddragen i Ankis och Annelis berättelser från Dekorima: kvinnorna hade faktiskt träffat en person som Anki hade känt igen från gymet i Upplands-Väsby; Anki hade tilltalat mannen på finska, hon hade hört honom tala finska under ett samtal i walkie-talkie:

”Jag är upptäckt!” - ”Skit i det, gör vad du ska!”

Det måste vara ytterligt ovanligt att undersökande polis får så klara direktbesked från en mordplats, sekunder före själva dödsskottet, men varken Stockholmspolisen eller, från 1987, rikskriminalpolisen har gått in i ärendet med någon som helst energi.

Sålunda finns ett enda förhör med den av flickorna utpekade piketpolisen Anti Avsan, från april 1993. Förhöret avhölls endast upplysningsvis, varför Avsan aldrig tillfrågades om huruvida han skjutit Olof Palme. Förhöret har hela tiden hållits hemligt, men det är att förmoda att granskningskommissionen noterat förhörets väsentliga uppgifter, vilka dock torde ha varit tunnsådda.

Så här skriver kommissionen i sin slutrapport:

Även Anti A själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen.

Ytterst kortfattat, sålunda, och samtliga uppgifter har givetvis före mordet varit kända för Stockholmspolisen, de hade inte behövt förhöras fram. Uppenbarligen har Avsan inte ens fått den centrala frågan om huruvida han befunnit sig vid Dekorima aktuell tid. Läsaren får intrycket att förhörande polis inte velat gå in närmare i ärendet.

Jag summerar: granskningskommissionen ställer sig  i n t e  frågande till de unga kvinnornas berättelser, men ändå görs inget försök att begära klart besked från Avsan.

Jag lägger då fram nedanstående förslag till åklagare och polis inom pågående förundersökning rörande mordet på Olof Palme:

Hör Anti Avsan i botten!

Avsan finns omedelbart tillgänglig, bl a på sin nuvarande arbetsplats, riksdagen i Stockholm, tjänsterummet eller justitieutskottet, dit Avsan numera promoverats, från civilutskottet.

Vid detta förhör bör Avsan ställas inför sitt uttalande till en tidigare poliskollega, för några månader sedan, där Avsan på direkt fråga huruvida han skjutit Olof Palme replikerat:

”Ha ha, vi har sådan uppbackning att ni kan aldrig ta oss.”

Uttalandet är märkligt. Vilka ”oss” är det? Och vilka ”ni” är det som inte kan ta ”oss”?

Redan detta Avsans uttalande, vilket bekräftas av den polisman som han samtalade med vid ett lunchsammanträffande, ger naturligtvis anledning till ett rejält förhör. Är ”oss” en grupp av sammansvurna som står bakom mordet på Olof Palme?

Förundersökningsledningen är genomgående synnerligen ovillig att höra poliser som kan tänkas ha koppling till Palmemordet. Sålunda vill förundersökarna i dag inte höra polismannen Hans Rehnstam, vilken är ende kvarlevande polisman som kan redovisa Olof Palmes ambulansfärd Dekorima – Vasastan – Sabbatsbergs akutintag.

Sammantaget: I Palmeärendet finns mängder av aldrig prövad officiell information: utred!

Polis och åklagare efterlyser fortfarande tips till Palmeutredningen. Här några mycket konkreta tips, använd er av dem! Dekorimahändelsen omedelbart före mordet bekräftas av en statlig granskningskommission; är inte detta grund nog för förhör av den på platsen utpekade?

Jag önskar nu omedelbart svar från RÅ och från rikskriminalpolisen. Jag önskar även, från båda adressaterna, dnr och namn på resp handläggare.

Se även min aldrig dementerade skrift

Mordet var löst innan det hände, Bokförlaget Kärret 2013!  

Uppsala Universitet – en god idé?

25.6.2013. Likalydande skrivelser till Professor KG Hammar, Lunds universitet, och till Professor Stig Strömholm, Uppsala Universitet.

Jag har med båda mina vänliga adressater haft goda kontakter under mitt långa arbete för klarhet i Palmeutredningen. Jag har fått den support jag inte fått från annat kvalificerat håll, en support som betytt mycket för mig, även om stödet kanske ännu inte tagit helt konkreta former.

Jag skriver nu för att informera om ett initiativ jag tagit i riktning mot ett av universiteten, Uppsalas. Det är här vi bor, det var här jag tog studenten för 74 år sedan, det var här jag tog ut en fil kand när kriget tog slut. Jag lyssnade på föreläsningar i romanska språk på X-an redan 1936 – det blir stora sjok av tid.

Men den viktiga anledningen till att jag över huvudtaget vänder mig till ett universitet är denna:

Jag ser universiteten, akademierna, den akademiska världen som vår kanske sista garant för gammaldags heder, noggrannhet, sanningskärlek, aldrig sviktande. Detta är några egenskaper som jag i dag över huvud taget mycket sällan träffar på inom den del av det svenska rättssamhället som jag möter, alltsedan Olof Palme sköts till döds den 28 februari 1986.

D… här kommer Lena hem med dagens Aftonblad! Där Säpo-infiltration mot vänsterpartiets Lars Ohly och Jens Holm på ett mycket trovärdigt sätt avslöjas!

Det är inte svårt för mig att koppla detta rent osannolika komplex av händelser till den av mig för mordet på Olof Palme så starkt misstänkte rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan.

Jag har tidigare ofta känt en förbindelse mellan Säpo och Avsan ligga nära. Till att börja med eftersom mordet på Olof Palme, sannerligen inte endast av mig, har kopplats till Säpo. Från första sekund fanns förre Säpo-mannen Hans Holmér tillsammans med den lydige byråchefen vid Säpo, PG Näss, i verksamhet som speciella självutnämnda white-washers av alla utpekade poliser, egentligen utan att utföra någon undersökning.

Ingen SÄPO-man fälldes någonsin för medverkan vid mordet, men, i den av Marjasin-kommissionen arkiverade 15-mannalistan över tänkbara sammansvurna inför mordet, finns en hög Säpo-chef klart utpekad som samhällsförrädare; han hördes aldrig av utredande polis. Stilenligt.

Och Anti Avsan har säkerligen aldrig formellt förhörts av SÄPO (det behövdes knappast, herrarna visste var de hade varandra).

Osv. Efter Aftonbladets avslöjande i dag ligger den svenska rättsstaten i ruiner. Och jag återknyter till inledningen av mitt brev och frågar:

Vad kan komma i denna nerdekade rättsstats ställe, med ett rykte kvar om tillförlitlighet även när det blåser snålt? Ja, jag är beredd att sätta min lit till de stora universiteten, med god förmåga att sopa rent för egen dörr, med forskningens absoluta akribi som ledstjärna!

En akademi förirrar sig inte in mot pengar och utlovade nådevedermälen, personliga fördelar och maktpositioner, imponeras inte av höga titlar. Överdriver jag det bländvita? Må så vara, en aning. Men jag överdriver inte förmågan till akademisk självsanering.

Nej, jag tror att det i dag finns endast en organisation som skulle kunna rycka in i detta rättssamhälles ställe. Jag väljer universiteten, och jag handplockar Uppsala Universitet!

Situationen i Sverige är i dag gravt allvarlig, och beteckningen demokrati svajar.

Jag sätter nu mycket stort värde, KG Hammar och Stig Strömholm, på svar, där ni var för sig ger mig er syn på mitt projekt – som är färskt, jag har i helgdagarnas kölvatten ännu inte fått en svarskontakt från Uppsala Universitet.

Avslöjanden om öppen och sluten svensk polis skrämmer. Skakar. Och dagens Snowden-dramatik skapar en mörk fond. Medan svensk rätt och rättvisa falnar och dör sitter moderate riksdagsledamoten Anti Harald Avsan, Olof Palmes aldrig dementerade mördare, vid justitieutskottets avlånga bord och bestämmer över svensk lag och ordning. Jag skriver detta utan någon som helst rädsla för att bli lagförd. Det lagförs inte i Palmemordets förgreningar. Då kunde fan komma lös.

Vänliga, oroade, djupt engagerade hälsningar!

Mycket tillgivne

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. 2 bilagor.

”Svensk administrativ heder får aldrig ifrågasättas”

30.4.2013. Dnr 8-2-23202/2013.

Jag har med glädje och full förtröstan mottagit Styrelsens bekräftelse på att ett ärende har öppnats i det av mig anhängiggjorda ärendet.

Svensk administrativ heder får naturligtvis aldrig ifrågasättas, och den får inte solkas av vaga men falska hänvisningar till ”statsnyttan” eller liknande.

Jag motser information om ärendets utveckling.

Med vänlig och angelägen hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Svensk administrativ heder fär inte ifrågasättas”

30.4.2013.Stockholms läns landsting, Box 22550, 104 22 Stockholm.

Ärende I-5341.

Filippa Reinfeldt/Maria Olovsson, landstingsrådssekreterare.

Jag har med glädje mottagit brev i rubr ärende och noterar att saken nu finns etablerad på högsta ort inom Stockholms läns landsting. Jag känner mig övertygad om att landstinget inte kommer att släppa detta stora och svåra ärende förrän full klarhet nåtts.

Jag lämnar givetvis all önskad ytterligare information.

Djupt engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Min kommentar denna valborgsmässoafton!

Möjligen innebär denna brevväxling med det administrativa Sverige en rejäl kick framåt. Jag har vid många tillfällen sökt kontakt med myndigheter utanför polis/åklagarbunkern men då alltid snabbt fösts tillbaka in i fållan: det här sköter polisen, inte vi.

Nu verkar det ju faktiskt som om dagens båda myndigheter, socialstyrelsen och landstinget, stora, viktiga myndigheter, rimligen med stor självständighet, skulle gå in i det stora Palmeärendet, med egen kraft och eget ansvar. Detta är sensationellt, efter över 27 år, och det kan få oerhörda konsekvenser, om upptakten håller vad den lovar.

Just denna sjukvårdsaspekt, som jag tar upp, förfalskningen av Olof Palmes patientjournal, återkommer ju på många plan. Låt mig ta ett exempel, banalt till synes men i själva verket upprörande:

När Sabbatsbergsakuten fick ambulanslarmet till Dekorima tycks en ambulans ha körts fram, men den lämnade aldrig sjukhusområdet, kom aldrig till Dekorima! Varför inte? Därför att det för alla inblandade stod klart att det här skulle den redan vidtalade Sollentunaambulansen ta hand om, och den finge inte störas.

Två ambulanser, sålunda. Sollentunaambulansen genom att avbryta färden någonstans uppe i Vasastan, släppa av den skjutnes maka, fortsätta sin kusligt avbrutna färd till Sabbatsberg. Den körde en lång omväg, självfallet en bokstavlig dödssynd för en ambulansförare.

Sabbatsbergsambulansens dödssynd är knappast mindre. Larmad till Dekorima men kör inte. Som så ofta stockar sig orden när dessa oerhörda förhållanden skildras och analyseras. Polisen driver en krånglig lögn: Sabbatsbergsambulansen skulle visst ha kommit till Dekorima men funnit jobbet taget, varefter en man ur Sabb-ambulansen skulle ha gått över till Sollentuna-ambulansen; en ren och skär komplicerad lögn, en lögn direkt kopplad till Stockholms läns landstings revir, där ingenting får klicka, där ingenting får fejkas, där ingenting får förfalskas.

Som mina bloggbesökare vet har ingenting i mina kontrauppgifter dementerats. Möjligen är hela denna ambulanssväng allvarligare än det dubbla fifflet med Olof Palmes patientjournal – ja, det blir en bedömningsfråga.

Nu ligger detta på bloggen, och jag hänvisar mina myndighetsadressater hit. Skulle verkligen en ny trend börja avteckna sig? En hederlig?

Medan Uppsalas Islandsbro sviktar under vårfloden.

Sven Anér

PS: Jag lägger till på kvällen den första maj och författar väl snarast ett öppet brev till Palmeutredningens nuvarande chef, kriminalkommissarie Dag Andersson:

Dag, jag började tro på ett jordskred när du strax efter utnämningen för ett par månader sedan själv ringde upp mig för att få en genomgång, för att få reda på var jag stod. Själv fick jag inte mycket i retur, mer än allmänna, för mig oväntat välvilliga tonfall. Men i sak fanns det inte mycket för mig att hitta.

I dag, denna första maj, ser jag att du ingalunda har fått något mandat att lägga om rodret. Det är – bl a i Expressen i dag – samma gamla sega visa. Det är, tänka sig! – en Magnum på gång, och nya vittnen sällar sig till den kö som för ett par år sen ringlade utanför HD men aldrig blev insläppt.

Jag hittar inget som helst nytänkande. Det hade fordrats en signal, Dag Andersson, en hoppfull signal, men i stället fick vi höra samma gamla raspiga låt från 78-varvaren. Osannolikt, Dag Andersson. Ska du sitta där fram till pensionen och veva samma visa, där det aldrig sägs att nu ska vi glömma bort Christer Pettersson. Nej då, Christer kan vara bra att ha i bakfickan även om han har gått och dött. Han blev ju aldrig friad, bara inte fälld. Axbergers valse macabre från granskningskommissionen.

Dag Andersson, jag frågar mig ocm du och jag lever i samma sekel, talar samma språk, upplever samma värld. Samma onda värld. Du vet lika väl som jag att i samma sekund som Anti Avsan sköt Olof Palme till döds ur bakhållet vid Dekorima så var affären klar. Inga orangeröda pärmar skulle komma att behövas, det skulle räcka med ”Anti Avsan mördade Olof Palme,” punkt och slut.

Men vad fick vi? Och vad fick vi behålla sedan du kom? Allt. Ett skräckkabinett av lögner, Kasper-upptåg som borde ha kunnat sväljas av de små barnen, men som i stället var beräknat att svåljas av de vuxna i kritstreckrandigt.

Det är ett stort ljug du sysslar med, Dag Andersson, och det är förunderligt att du tydligen kan gå hem till kåldolmarna och kroppkakorna med gott samvete. Vad kommer du att göra när du läst detta? Du borde, som jag i olika versioner skrivit till dig ett antal gånger, anmäla mig för grovt avsiktligt falskt vittnesbörd samt nagla mig vid väggen. Men det gör du inte. Du håller fortfarande den till intet förpliktande hyggliga minen, stilen.

Tänk om du exploderade. Om du tog fram några gamla handlingar och rödmarkerade de osanna – det blev nästan varenda en.

Men jag har ändå en del hopp. Socialstyrelsen och Filippa Reinfeldt som sjukhuslandstingsråd har fått upp ögonen för vad som i 27 år har skett inom ditt fögderi. Båda instanserna har gjort aktiva utredningsärenden av de dubbla patientjournalsförfalskningarna, som gamle Tommy tillsammans med sina hejdukar hade förfalskat. Jag kan se Tommy i den fina ljusa tjänsteskinnsfåtöljen när han visade mig och gick i god för den i dag klassiska 5:an. Att tidningen Internationalen, Gunnar Wall och jag gjorde slarvsylta av Tommys rutinmässiga lögner rörde inte Palmeutredningen i ryggen. Vänsterblaska långt åt helvete åt vänster, ingenting att bry sig om, naturligtvis är journalen inte förfalskad, 5:an inte fixad…

”Fixa dokument” heter ”to doctor” på engelska, som du vet, Dag. Du kan ju dra en parallell om du kommer på någon.

Dag Andersson, jag kan bara ge dig ett råd:

Lägg av! Förstör inte en hittills lysande karriär med att låta dig limmas fast vid en hopplös syssla: att låtsas tro att Palmemordets gärningsman skulle vara okänd!

Sven Anér

Avsan förnekar inte mordet vid förhör!

9.2.2013.

Det händer oss alla. Vid omläsning av gamla texter hittar vi nya aspekter, nya nyanser. Jag läser på nytt granskningskommissionens, nuvarande JO Hans-Gunnar Axbergers, redovisning av händelserna vid Dekorima. Och Jag hittar nya aspekter, nya nyanser.

Jag plockar ut några väsentliga avsnitt ur kommissionsrapportens ”Dekorimamannen – Bakgrund och utredning”, 2 ½ trycksida, och jag koncentrerar mig på vad Axberger påstår att Anti Avsan sagt och gjort och framför allt inte gjort under utredningen av mordet på Olof Palme.

Kommissionen säger:

Även Anti A själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen.

Det mest egendomliga med detta ultrakorta referat av en central händelse i ett statsministermord är att Avsan, i ett långt förhör den 14 juni 1993, tydligen aldrig får den mycket naturliga frågan: ”Sköt du Olof Palme?”

Förundersökarna inom polisen är uppenbarligen angelägna att på alla sätt frikoppla Avsan från själva mordet. Men varför ska han höras om det inte finns någon koppling till mordet? Vad betyder ”tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen”? Betyder detta att hans tjänstgöringsschema vid denna tid placerade honom inom piketgruppen, eller betyder det att han just vid mordets klockslag befann sig på mordplatsen? Det får vi inte veta.

Och varför tillfrågas hans hustru om hans aktiviteter mordnatten, och varför ges hon alltså tillfälle att förse honom med ett i och för sig värdelöst hustrualibi? Hustrun kopplas direkt till mordomständigheterna, men Avsan hålls av förhörande polis helt utanför?

Finns förhöret bevarat, i klarspråk? Det kan jag inte veta. Antingen i klarspråk eller också i efterhand ”indikterat”; i så fall en mycket svagare version. Naturligtvis är detta förhör o så hemligt.

Längre fram följer dessa båda meningar:

Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.

Detta tål att analyseras. Det kan, som det står skrivet, inte tolkas på annat sätt än att ”är det någon som är Dekorimamannen så inte är det piketpolisen Anti Avsan!”.

Granskningskommissionen går alltså i god för att Anti Avsan aldrig befunnit sig vid Dekorima, än mindre avfyrat det dödande skottet mot sin statsminister! Och kommissionens huvudsekreterare sitter i lugn och ro vid sitt skrivbord och rensar bort alla farliga vittnesmål, alla farliga uppgifter: Det var inte Anti. Inte var det Anti…

När huvudsekreterare Axberger krattat manegen för sig själv kan han magistralt avslutningsvis konstatera att

Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med Dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

Axberger och hans lugnt stillatigande kommissionskolleger har alltså aldrig satt sig ner och erinrat sig kommissionsdirektiv nr ett:

Kommissionens uppdrag skall omfatta en uppföljning av den tidigare parlamentariska kommissionens särskilda granskning av brottsutredningen vad gällde misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet.

Här har nu Ericsson (jag ska kanske inte glömma den andra vändans föga framträdande kommissionsordförande) och Axberger och naturligtvis Ahlenius (synnerligen tystlåten i ämnet Anti Avsan) haft framför sig uppgifterna om en av två vittnen direkt utpekad mördare. Men med några raska nedslag på ordbehandlaren har alla misstankar kunnat trollas bort till obefintlighet.

Detta förhållande dömer kommissionen, dömer Axberger. ”Granskning av misstankar mot poliser” – hade det då inte varit lämpligt att följa den kriminologiska regel som föreskriver att misstänkt och tillgänglig person ska konfronteras med trovärdiga tillgängliga vittnen?

O nej, det hade varit farligt.

Därför utesluter Axberger varje omnämnande av att Anki vid förhör i april 1993 ombads se igenom sex bilder på manspersoner för att avgöra om hon kunde känna igen någon mördare. Anki bläddrade mycket noggrant men kunde inte hitta någon mördare.

Fanns Anti Harald Avsan med bland de sex på bilderna?

O nej, det hade varit farligt…

Att kommissionen inte låtsades upptäcka en promemoria rörande 15 personers grova landsförräderi, är förstås upprörande. Hade den reagerat hade det varit farligt. Gnistrande farligt.

Det farligaste av allt.

Jag har undersökt möjligheterna att ställa en kommission till svars för sitt fögderi, men det verkar inte gå. En kommission – jag har skrivit det tidigare – som under viss pompa har till regeringen/justitieministern överlämnat sina texter, är därmed fri såsom fågeln, och vilka rena lögner och klara uteslutningar som än framkommer riskerar kommissionärerna aldrig bakläxa utan kan kvittera ut sina arvoden och traktamenten, tack för ett fint jobb, Ericsson, Axberger, Ahlenius… Och tack också Sigvard Marjasin, fast du fick det där med Lingärde och hans 15 landsförrädare om bakfoten…

Sven Anér

PS: Läs noga!

Granskningskommissionens rapport, sidan 766 i den ursprungliga rapporten:

Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste betraktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P.

Här står det i svart på vitt: släpp aldrig någonsin misstankarna mot Christer Pettersson! Misstankarna mot honom har inte hållit i hovrätten, de har aldrig godkänts för prövning av Högsta domstolen, men vi i denna fina granskningskommission ger inte tappt. Misstankarna har successivt skärpts, och så småningom kan vi nog få det till att Christer var den ensamme gärningsmannen…

Kommissionens aktstycke är kväljande. Vad den borde ha gjort, vid sitt första plenarsammanträde 1996, borde ha varit att säga sig:

Nu gör vi ingenting förrän vi i grunden har fått utrett Ulf Lingärdes anklagelser mot 15 svenskar för landsförräderi. Allt annat inledande arbete blir ju kusligt meningslöst innan vi får klarhet om ett 15-faldigt landsförräderi…

Men vad hände i själva verket? Lingärdes hos rikskrim redan 1993 ordentligt registrerade och förvarade promemoria Ai. 318-93, uppföljd av Lingärdes personliga besök hos Marjasins Palmekommission 1995, påtalad hos JK 1998, blev aldrig någonsin ens omnämnd i granskningskommissionens rapport, varefter kommissionen i lugn och ro kunde ägna sig åt tre års blaj, hela tiden med Christer Pettersson i fokus.

Det gick att skriva mycket strunt om Christer Pettersson:

De uppgifter kring Christer P:s person m m som framkommit måste i vart fall numera anses peka i annan riktning än den hovrätten angav - kommissionen slår fast att Christer Pettersson är den i särklass mest misstänkte. Kommissionens huvudsekreterare, nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, vet bättre än alla andra, på sin juridiska klätterstege.

Absurt, i detta groteska sammanhang, är palmeutredarnas aldrig av dem dementerade uppgift, att Roger Östlund, efter ankokmst kl 23.10 till biografen Grnd,skulle ha ringt ett samtal från Grands lobby kl 23.15, alltså mordnatten, samt under denna tid sett Christer Pettersson utanför Grands lobby.

Men Roger Östlund är på fyra sätt inte på plats. Går det? Ja, läs här:

Nr 1: Roger Östlund kan inte tala med Sigge Cedergren före kl 23.15 eftersom Roger Östlund inte kommer till Grands lobby förrän kl 23.30:

Nr 2: Roger Östlund kan inte tala med Sigge Cedergren före kl 23.15, eftersom Sigge bevisligen inte finns hemma på Tegnérgatan utan rör sig längs Luntmakargatan, med omnejd;

Nr 3: Roger Östlund kan inte tala med Sigge Cedergren, eftersom polisen redan 1987 kunde konstatera i offentligt vittnesutlåtande att det var Cedergrens bror, också vid namn Roger, som vid något tidigare tillfälle ringt det telefonsamtal som av Palmeutredarna 1988 fiskades upp, med Roger omdöpt från C till Ö, att användas mot Christer Pettersson.

R 4: Den s k ”TK” som presenterats som kompletterande bevisning för att ett Rogersamtal ska ha bandats kl 23.15 är i alla avseenden en fiktion. Roger Östlund har inte kunnat ringa så tidigt, Sigge Cedergrens avlyssnade telefon kan inte ha bandat något samtal till Sigge, av samma skäl, och slutligen är allt en strid om påvens skägg, eftersom det aldrig var Roger Ö som ringde, då eller tidigare, utan Sigges bror Roger, vilken Sigge, enligt för rätten framlagd TK, i broderliga vändningar förmanar. Läs noga, Kerstin Skarp! Och blogggbesökare!

Angiver man oskyldig till åtal…

8.2.2013.

Jag tänker här ge det svenska rättssamhället en liten lektion i logik.

Detta rättssamhälle tror att om varje påstående i t ex Palmeärendet förnekas är allt gott och väl. Gärningsmännen bakom Palmemordet skulle då aldrig kunna påträffas eller lagföras.

Så enkelt är det faktiskt inte, eftersom olika händelser, i olika instanser, kan kollidera med varandra, precis som två läkemedel tillsammans kan få farliga effekter; ett stort problem inom dagens medicin.

Jag går nu till mitt konkreta exempel; jag tar det kortfattat:

Jag hävdar, i landsförräderimålet Ai. 318-93, att 15 namngivna personer tillsammans konspirerat mot Olof Palmes liv. JK svarar: ingen åtgärd.

Bra, då skulle väl saken vara ur världen? Inget landsförräderi, Sven Anér!

Men hur går det då med säkerhetsexperten Ulf Lingärdes mycket klara promemoria med ovanstående aktnummer, där Lingärde presenterar dessa 15 angivelser? Ja, det går ju inte alls, under förutsättning att angivelserna är falska. I så fall ska en lag träda i kraft, nämligen Brottsbalken 15:6:

Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år, eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. –

Det vill säga; om det svenska rättssamhället anser att något landsförräderi aldrig förelegat har angivaren Lingärde gjort sig skyldig till falsk angivelse! Och jag själv!

Det är logiken som träder in, och logik är järnhård, tillåter inte fiffel och mygel. I och med att Ulf Lingärde aldrig på minsta sätt någonsin blev lagförd (han finns inte längre i livet) har hans påståenden varit korrekta och de 15 personerna sålunda gjort sig skyldiga till landsförräderi; även ytterligare brottsbeskrivningar kan komma i fråga.

JK har hamnat ur askan i elden. Om de 15 frias måste Lingärde ha fällts. Detta är solklart. Och jag fällas i dag.

Men JK vidtar varken 1998 eller i år 2013 någon som helst åtgärd och låtsas ha glömt den enkla logik han lärde sig vid sin juridiska fakultet. Det är illa nog att JK säger nej där han enligt min bestämda mening borde ha sagt ja. Men här kan förstås en debatt föras. När JK dessutom totalt nonchalerar grundläggande logik placerar han sig själv i rättsskipningens skräpkammare.

Vad borde JK ha gjort så fort han en gång i världen fick kännedom om det aktuella förhållandet?

Han borde ha fått kännedom, från rikspolisstyrelsen, redan under år 1993. Hade RPS lagt saken åt sidan, i så fall fantastiskt, borde han ha upptäckt Palmekommissionens (under Marjasin) notering från 1995, eller, i sista hand, onekligen, min direkta JK-anmälan från 1998. Eller tagit sig en ny funderare i år, 2013.

Men JK, det svenska rättssamhällets Argus och lagövervakare, har i 20 år suttit med maffia-mörka glasögon. För JK gäller ingen logik, utan endast den ömtåliga statsnyttan.

Jag ställer nu denna skrivelse till Sveriges justitieminister Beatrice Ask med begäran om omedelbart initiativ från regeringens sida. Jag hävdar mycket bestämt att ett 15-manna landsförräderi föreligger samt begär aktion gentemot mig för falsk angivelse om regeringen bedömer detta lämpligt.

Jag skriver till Sveriges tidigare ärkebiskop, KG Hammar, att vårt land sjunker ner i evig dy. Om regeringen agerar i ovan beskrivet ärende finns kanske möjlighet att något uns av rätt och rättvisa kan räddas. Något uns.

Har du aldrig reflekterat, Beatrice Ask, över vad som kommer att hända, i en nära framtid, då hederliga och opartiska utredare, i ännu ej raderade eller strimlade dokument, påträffar din grymt ohederliga karusell av avsiktligt falska påståenden? Har du reflekterat över vad omvärlden kommer att tänka och säga om ditt fögderi på lösan sand?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

018 (ja, ring gärna!) -15 12 79.

Till Håkan Holmberg, UNT:

I anslutning till den kontakt du nyligen haft med min meddebattör Hans Johansson i Vänge sänder jag dig ett uppseendeväckande material som, om det finge uppmärksamhet, kunde i mycket allvarliga former drabba dagens per definition demokratiska Sverige.

Jag ber dig läsa, och jag ber dig, med användande av en stor tidnings alla resurser, presentera saken i tidningens spalter, behandlad av tidningens egna medarbetare.

Jag sänder alltså den skrivelse jag i dag också sänder till JK. Ärendet är, hårt komprimerat detta:

En tidvis statligt anställd säkerhetsexpert, Ulf Lingärde, skrev i början av 1990-talet en promemoria, som registrerades och arkiverades hos rikskriminalpolisen den 30 mars 1993 under beteckningen Ai. 318-93 och hos Palmekommissionen /under Marjasin/ under beteckningen 95-103 den 2 maj 1995.

Jag ber dig noga läsa. Lingärde hävdar i sin PM att 15 personer, många av dessa mycket högt placerade i det svenska samhället, konspirerade inför mordet på Olof Palme samt medverkade till och vid brottets genomförande. I spetsen för konspirationen stod, enligt Lingärde, förre säpochefen Per-Gunnar Vinge, från början av 60-talet verksam inom Sveriges industriförbund.

Promemorian år utförlig. De 15 personerna, från ”F1” Vinge till ”F15” Tommy Lindström, namnges i PM med precisering av deras aktiviteter, inom sina officiella yrken och inom konspirationen. Saken är som du märker djupt allvarlig redan här. Men fortsättningen blir kanske än allvarligare genom den totala tystnad som inom statsadministrationen och inom media ägnats och ägnas affären.

Du ser i min översända text vilka ansträngningar jag gjort för att nå publicitet, du ser till vilka instanser jag vänt mig, så ock i dag: men bara för att mötas av tystnad.

Kan jag veta om varje uppgift är sann. Det kan jag inte, men det kan ingen annan heller, mer än de kvarlevande konspiratörerna själva, eftersom detta ärende rörande landsförräderi aldrig granskats, aldrig på någon nivå.

Jag fick i går från rikskrim denna handling Ai. 215-98 (ingår i översänd dokumentation) ur vilken du lätt kan utläsa att materialet av mig 1998 översändes till åtta (8) instanser. Ingen enda instans har vare sig svarat mig eller, såvitt går att utläsa, försökt utreda.

En fråga om landsförräderi uppslukas oläst. Av dem som aldrig läst finns även den statliga granskningskommissionen från 1999 med i bilden eller rättare sagt inte alls: kommissionen hade tillgång till allt polisens material från före 1999, men brydde sig aldrig om att kommentera ett så sensationellt ärende som utförlig dokumentation i ett landsförräderiärende, inlämnat först till bland annat polisen och sedan till Palmekommissionen.

Det officiella Sveriges representation måste drabbas av totalt, samlat klander, och den enda person som över huvud taget rört saken är jag själv, arbetande enbart med föreliggande officiell dokumentation.

Håkan Holmberg – här har du saken, i varje fall den viktiga upptakten. Saken är aldrig någonsin dementerad – den är ju inte ens uppmärksammad.

Jag föreslår nu alltså att du och UNT går in med egna medarbetare. Jag erbjuder översänd text, som i valda delar kommer att återfinnas på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

inom den närmaste tiden.

Fri rätt för UNT att referera eller citera ur detta brev till dig, om källa anges.

Engagerad hälsning i en ödesfråga,

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. dokumentation, kan behållas.

JK: Jag anmäler vice RÅ Kerstin Skarp för avsiktlig misstolkning av gällande lag, varigenom hela Palmeutredningen vrids snett.

30.1.2013. Till Regeringens Justitie Kansler.

Jag hänvisar till min handlings rubrik samt anför:

Vice RÅ Kerstin Skarp, som sedan ett antal år tillbaka innehar posten som förundersökningsledare i Palmeärendet, har under sin tid som förundersökningsledare genomgående påstått att handlingar som berör mordet på statsministern aldrig över huvud taget i kopior kan lämnas ut till mig på min begäran, eftersom, enligt Skarp, ”förundersökningssekretess” föreligger.

Det faktiska förhållandet är, som JK vet, det motsatta. En förundersökning ska bedrivas öppet och med full insyn för allmänheten. I enstaka, klart specificerade och reglerade undantagsfall, må förundersökningsledare hos domstol begära undantag från denna regel om öppenhet, varefter det blir domstolens sak att avgöra huruvida sådant undantag föreligger.

Sålunda: förundersökningsöppenhet, inte förundersökningssekretess.

Det är, JK, mycket svårt att förstå hur Skarp kunnat ta sig denna frihet, år efter år, varigenom hela hanteringen av Palmeärendets öppenhet totalt snedvridits. Det går även att slå upp förvaltningslagens ”serviceparagraf” och finna att Skarps tillvägagångssätt inte på någon punkt överensstämmer med vad denna för svensk allmänhet så avgörande viktiga paragraf föreskriver.

Öppenhet anbefalld, sålunda. Och när jag går tillbaka genom de 27 åren sedan händelserna vid Dekorima kan jag notera att sittande förundersökningsledare under de inledande åren faktiskt tillämpade nära nog komplett öppenhet.

Sålunda kunde jag under 1990-talet samtala helt öppet i dessa frågor med dåvarande sekretesshandläggaren krkom Åke Röst, vilken ofta utan resonemang frisläppte dokument av just den art som Skarp i dag anser sig böra, mot lagen, sekretesslägga.

Som ytterligare ett exempel kan jag anföra att Röst, utan att jag bett därom, vid ett tillfälle till mig utan kostnad överlämnade cirka 2 000 handlingar, av honom för min räkning specialnumrerade och insatta i ca 5 pärmar. Öppet förundersökningsmaterial, sålunda.

Skarps attityd inom RÅ är i dag den motsatta: inget enda papper lämnas ut. Vidare har Skarp vid olika tillfällen vägrat sammanträffa med mig, vägrat medverka till en telefonkonferens mellan oss två.

Jag kan nämna ett flagrant exempel vid vilket mina krav på öppenhet blockerats av den informationsansvariga Skarp:

Jag har begärt att få ta del av utskrifter av åtta förhör med Anki och Anneli (jag utgår från att JK känner förhistorien) samt av det enda förhör som, förmodligen endast upplysningsvis, avhållits med dåvarande piketpolisen Anti Harald Avsan, i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt samt moderat ledamot av Sverige riksdag.

Men Skarp har endast blankt hänvisat till en ej existerande, påstådd generell förundersökningssekretess.

Vad har då detta oerhört anmärkningsvärda förhållande fått för konsekvenser? Jo, som JK inser, det har lett till att de avgörande viktiga ingredienserna i Avsanaffären aldrig har fått röjas, varför den svenska allmänheten har undandragits vetskap om mordets nära ingredienser. Förhållandet har under många år och fram till i dag varit oefterrättligt.

Jag tar ytterligare ett exempel. Jag fick på sin tid höra av nyssnämnde krk Röst att en konfrontation, antagligen under 1993, mellan Anki å ena sidan och 6 manspersoner å den andra hade arrangerats, men att Avsan ej fanns med bland statisterna.

Förhållandet har varit rättsvidrigt och utgjort ren provokation. Om Anki inte sagt sig känna igen någon av de sex som gärningsmannen vid Dekorima hade konfrontationen antagligen inte föranlett någon åtgärd (detta var tydligen också vad som skedde) medan om Anki pekat ut en av de sex som gärningsmannen och därvid råkat peka ut en i sammanhanget oskyldig statist, förundersökningsledning kunde ha sagt sig att hela episoden vid Dekorima vore påhittad och aldrig förevarit. I det läget hade någon form av bestraffning av de båda unga kvinnorna kunnat bli aktuell, i enlighet med ett uttalande av dåvarande chefen för polisutredningen Hans Ölvebro (till journalisten Olle Alsén):

”Ja, då är dom kriminella!”

Om RPS hade placerat in någon faktiskt misstänkt i sexmannagruppen är inte känt.

Jag sammanfattar: Hela detta ärende har avsiktligt misskötts av Skarp, men inte på samma sätt av hennes föregångare på posten som förundersökningsledare. Det vill synas att Skarp har fått stränga order av sina överordnade (vilka nu dessa i praktiken kunnat vara?) att aldrig någonsin ge till exempel undertecknad Sven Anér min lagliga rätt att ta del av öppna dokument.

När, JK, regeringen tillsatte sin granskningskommission i mitten av 90-talet, inledningsvis under Sigvard Marjasin kallad ”Palmekommissionen”, var regeringen i sina direktiv angelägen att framhålla att en av kommissionens viktigaste uppgifter vore att tillse att

redovisningen av kommissionens arbete bör, så långt som möjligt, ske öppet.

Självfallet har regeringen ställt samma redovisningskrav på sittande förundersökning, krav som i högsta grad framförs även av den så snålt informationsförsedda svenska allmänheten.

Vi har ett sedan tjugosju år tillbaka officiellt olöst statsministermord. Men en juridisk handhavare tar sig rätten att år efter år ta till munkavle. Jag kan ge ett drastiskt exempel på vart detta lett:

Jag har för en tid sedan ställt den klara frågan till Skarp:

Begicks mordet på Olof Palme av Anti Avsan?

Men fått till bleklagt svar:

Förundersökningssekretess råder.

Ingen myndighet har inför mig förnekat att Avsan är mördaren. Ingen. Och Avsan har aldrig stämt mig för förtal.

Jag vill också hänvisa till den i dag uppblossande debatten rörande Palmemordet, där allt tal om Christer Pettersson som ensam gärningsman försvunnit ur bilden, medan fokus i dag i stället är riktat mot ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”, för att citera RPS chefskriminolog professor Leif GW Perssons uttalanden 2011 och 2012 i öppna televisionssändningar med klart dokumentär faktainriktning.

En svensk säkerhetsexpert, tidvis statligt anställd, har skrivit en omfattande PM i just detta ärende, där femton inblandade personer utpekas, de flesta tills vidare endast med anonyma kodbeteckningar.

JK: vad som behövs är aktivitet och öppenhet i detta stora ärende, inte sekretess.

Jag anklagar vice RÅ Kerstin Skarp för avsiktlig misstolkning av gällande lag i syfte att undandra den svenska allmänheten viktiga informationer rörande Palmemordets dolda men av allt att döma synnerligen illavarslande aspekter.

Jag anhåller att JK omedelbart agerar. Jag önskar med vändande post uppgifter om dnr och handläggare samt JK:s kommentar i ett svenskt ödesärende.

Mina påståenden finns samtliga belagda inom Palmeutredningen och kan självfallet begäras fram från vice RÅ Skarp.

Denna skrivelse läggs ut på min i dag mycket flitigt besökta blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

till vilken jag hänvisar JK.

Sven Anér, FK, DHS, SJF, SFF, PK, utredande nyhetsjournalist och författare, ett 15-tal böcker i Palmeärendet, ingen väsentlig sakuppgift någonsin trovärdigt dementerad. Allt tryckt material finns för JK tillgängligt hos universitetsbiblioteken.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Skrivelse 29.1.2013 till Vice RÅ Skarp.