Palmemordet på väg till rättsväsendets internutredare?

RPC vägrar sammanträffa med Sven Anér – oerhört!

4.12.2013. På denna, samlade och välstrukturerade förfrågan låter denne rikspolischef sin chefsjurist Lotta Gustavsson svara, med vänster hand och med en tjänsteskrivelse, sålunda inte med ett myndighetsutlåtande försett med besvärshänvisning.

Gustavsson skriver, kort och kärnfullt:

29.11.2013. Svar på brev till rikspolischefen.

Rikspolischefen har mottagit din skrivelse daterad den 23 november och gett mig i uppdrag att besvara den.

Rikspolischefen har inte möjlighet att träffa dig.

Skrivelsen har överlämnats dels till Rikskriminalpolisen för kännedom och eventuell åtgärd, dels till avdelningen för interna utredningar vid Rikspolisstyrelsen eftersom du i skrivelsen framför vissa klagomål mot polisanställda.

Lotta Gustavsson

Att en chefsjurist vid rikspolisstyrelsen, utan att på minsta sätt koppla in sitt juridiska kunnande eller engagemang, på några få sura rader avfärdar min detaljerat allvarliga skrivelse är milt talat anmärkningsvärt.

Rikspolischefen påstår sig sålunda aldrig vilja träffa mig, vilket går emot tanken bakom hela den svenska öppna administrationen. Verkschefen ska ha en tidslista upprättad, enligt vilken han eller hon alltid är beredd att ta emot representanter för allmänheten. När rpc nu går i direkt attack mot en ingalunda kriminaliserad författare och nyhetsreporter biter denne rpc huvudet av skammen.

Jag begär nu, för det första, ett myndighetsutlåtande försett med föreskriven besvärshänvisning, och, för det andra, i ett dylikt utlåtande, fullständiga kommentarer i sak till min skrivelse. Att den, tydligen, påstås bli remitterad till rikskriminalpolisen resp avdelningen för interna utredningar saknar givetvis allt faktiskt intresse, eftersom rpc mycket väl vet att dessa frågor sedan år tillbaka redan underställts dessa båda instanser utan att någon reaktion uppstått. Att rpc låtsas prestera någonting konkret, genom att skicka papper till underställda myndigheter som aldrig rör Palmeärendet, för inte saken framåt utan bakåt,

Gå in i ärendet och svara i detalj! Ta tf poliskommissarien Lars Christiansons märkliga, odaterade promemoria! Rpc måste självfallet, i likhet med mig, notera att innehållet i promemorian strider mot den av rikskrim till mig försålda Lisbeth-bilden. Samt notera att den uteblivna dateringen strider mot allt vad polisbyråkrati heter.

Jag kan försäkra rpc och den märkligt tjänstvilliga Lotta Gustavsson att skrivelser av denna typ, från rpc, endast stärker mig i mitt beslut att finna sanningar i Palmeärendet.

Jag lägger till ytterligare en punkt till min ursprungliga ärendelista, nämligen frågan om internutredningars inkopplande på Anti Avsan-affären.

Som rpc vet, blev ingen som helst internutredning inkopplad på Avsanärendet, utan all utredning som förekom leddes av just den polismyndighet, rikskrim, som hanterade hela Palmeärendet, vilket strider mot gällande förordningar, som rpc mycket väl vet.

Jag begär då: underkasta i dag Anti Avsan föreskriven granskning vilken skall utföras av Stockholmspolisens internutredning, föreskriven eftersom Avsan vid dödsskottet mot Olof Palme var i Stockholm tjänstgörande polisman. Han hördes den 14 april 1993 av rikskrims personal i stället för av internutredare. Jag begär att rpc omedelbart rättar till!

Avslutningsvis: sänd mig omedelbart begärd information samt bevis på vidtagna åtgärder! Sänd mig även motiveringen till att jag förvägras ett sammanträffande med rpc! Och svara själv, enligt gällande föreskrifter, inte via en tydligen lydig chefsjurist!

Sven Anér, utan anteckning i straffregistret, Karlsrogatan 85 A, 752 39. 018-15 12 79.

Svara själv, rpc!

Vill ”MOP86” förhärliga mordet på Olof Palme?

30.11.2013. Viktig skrivelse till Rikspolischefen!

Jag närsluter två utdrag ur min skrift ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, av vilka framgår att rådmannen vid Stockholms Tingsrätt, moderate ledamoten av Sveriges Riksdag Anti Avsan är initiativtagare till, ledare för och talesman för ”Föreningen Mordet på Olof Palme, MOP86”. Jag har, via upprepade skrivelser till Palmeenheten vid rikskriminalpolisen, begärt ut all tillgänglig info rörande denna MOP86, men jag har aldrig fått något svar.

I detta läge måste jag utgå från att föreningens syfte inte är glorifiering av Olof Palme utan tvärtom glorifiering av själva mordet på Olof Palme.

Jag vill nu ha omedelbara och klara besked. Jag menar att ledningen för svensk polis inte stillatigande kan åse hur en förening av detta slag bildas inom Stockholms polismyndighet och bemannas av just de polismän i City, vilkas främsta uppgift det var att skydda sin statsminister.

Har jag fel då det gäller eventuell glorifiering av själva mordet? Ge mig komplett och klart besked!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

4.12.2013. Inget svar i sak från rikspolischefen. SA.

Ge mig besked om Lisbeth Palme, rikspolischefen!

23.11.2013. Till rikspolischefen.

Jag önskar nu ett komplett besked rörande allt som kan kopplas till den s k Lisbeth-bilden. Se bifogad skrift!

Jag har under lång tid, och vid olika tillfällen, begärt ovanstående information från rikskriminalpolisen men inte lyckats. Jag vänder mig därför till rikspolischefen.

Jag frågar nu, och jag vill ha belägg för allt som rör denna affär:

Nr 1: Föreställer bifogad bild Lisbeth Palme samt, i bilen, TF kriminalkommissarie Lars Christianson och polismannen Hans Rehnstam, chaufför?

Nr 2: Är bilden tagen kl 23.42 Olof Palmes mordnatt?

Nr 3: Vilken var anledningen till att rikskrim på sin tid oombedd försålde denna bild, jämte några andra bilder, till mig för 665 kronor?

Nr 4: Rikskrim, bildleverantören, har alltid vägrat ge en korrekt och komplett caption till denna bild – varför? Ger rpc mig nu alla upplysningar jag begär?

Nr 5: Jag har likaså begärt, utan att få svar, besked om varför Lars Christiansons odaterade PM avseende mordnatten ger en diametralt motsatt info mot vad som framgår av Lisbeth-bilden, med omnejd.

Nr 6: Kan rpc tala om för mig varför Christianson påstår att han befinner sig på Brunkebergsåsen medan bilden av honom, Rehnstam och Lisbeth Palme tas på Sabbatsberg?

Nr 7: Som du vet har, i all officiell info från mordnatten, påståtts, i något växlande formuleringar, att ”paret Palme for i ambulans från Dekorima till Sabbatsberg”.

Nr 8: Juristkommissionen skriver i sin första rapport, SOU 1987:14 sidan 19:

En ambulans passerar brottsplatsen. Den stannar och tar hand om Olof Palme samt kör honom och Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus.

Påståendet kommer uppenbarligen tämligen omedelbart på mordnatten från polisen. Det är enligt min mening synnerligen anmärkningsvärt att det grundläggande första meddelandet rörande mordet är osant. Lisbeth Palme har ju i verkligheten, ett antal minuter efter ambulansen, i Christianson/Rehnstams kommissariebil anlänt till Sabbatsberg. Polis kring Dekorima/Sabbatsberg var ju synnerligen medveten om att Lisbeth Palme valde att överge sin döende/döde makes ambulans. Jag önskar en noggrann och uttömmande förklaring, alltså inte minst till att en statlig undersökningskommission från polisen erhåller en klart osann version om de första minuterna efter dödsskottet.

Nr 9: Jag önskar att rpc låter utföra en speciell granskande jämförelse av, å ena sidan, Lisbeth-bilden på Sabbatsberg från ca 23.42, och, å andra sidan, kommissarie Christiansons påstående att han vid samma tidpunkt befunnit sig vid Johannes kyrka, på åsen.

Denna diskrepans förrycker ju, som du ser, hela mordnattens kronologi.

Nr 10: Jag ber dig lägga ner stor kraft på att få fram ett korrekt datum för Christiansons i dag odaterade promemoria, vilken alltså beskriver en eljest helt okänd körning med kommissariebilen från amerikanska ambassaden – Johannes kyrka. Klarhet härvidlag kan underlätta hela mordgåtans lösning.

11: Fel kan göras vid en polisiär förrättning; det inser jag självfallet. Men inom en formell utredning måste avsnitten självfallet stämma med varandra, inbördes. I avsnittet Lisbeth-bilden upphäver väsentliga påståenden varandra, och kvar blir en helt förvirrad bild. Det är den bilden jag ber dig klara ut.

Många ytterligare påpekanden kring Dekorima-Sabbatsberg kan göras, men jag har här koncentrerat mig på just Lisbeth-bilden. Jag kan omtala att jag under hand har haft kontakt med personer som deltog i författandet av juristkommissionens rapport.

De uttrycker mycket stor förvåning över att de aldrig blev informerade kring Lisbeth-bilden (som ju bör ha funnits hos polisen redan under mordnatten!). Det antyds, från den sedan länge avslutade kommissionen, att en kopia av Lisbeth-bilden absolut borde ha ställts till kommissionens omedelbara förfogande, inklusive korrekt information kring händelseförloppet.

”Man narrar inte en statlig kommission” har varit en replik.

Svara nu, rikspolischefen! Du måste märka att hela Palmemordet i och med just Lisbethbilden ligger i stöpsleven!

Djupt engagerad och oroad hälsning – oroad inte minst över rikskriminalpolisens markerade ovilja att över huvud taget besvara de enklaste, mest konkreta frågor från min sida!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79 – ja, ring gärna!

Och, Bengt Svenson – du kan inte ljuga dig ur en stor svart mordaffär. Nu behövs sanningar, inte lögner. TALA KLARSPRÅK!

Vill du träffa mig för ett samtal?

Begäran om utfående av allmänna handlingar

8.10.2013. Till RPS.

Jag önskar omedelbart utfå det grunddirektiv rörande speciell behandling av ”kringresande gärningsmän”, om vilka polismannen Thomas Agnevik talar i artikel i dag i Norrköpings Tidningar.

Skulle min begäran mot förmodan ej beviljas begär jag myndighetsbeslut som kan överklagas.

Bifoga faktura, sänd ej mot postförskott!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

15.10.2013, svar från RPS: Rikspolisstyrelsen sänder mig, utan kostnad, den handling som reglerar ovanstående ämne, Polisens underrättelsemodell, PUM, 22 sidor. Från 2005.

PUM omfattar idel självklarheter; jag hittar ingenting i denna ordergivning som överraskar.

Underrättelseledd polisverksamhet kan beskrivas som en modell för ledning och styrning av planlagd operativ polisverksamhet där beslut om inriktning, prioritering och genomförande baseras på underrättelser och annan relevant kunskap –

som sagt knappast överraskande. PUM understryker dock på flera ställen att underrättelsearbete ska rapporteras uppåt inom polishierarkin; bland annat där har det sålunda uppenbart brustit beträffande det antagligen olagliga romregistret nere i Malmö.

Brottsregister får endast bygga på rapportering om begångna brott, framgår det knappast överraskande. Eller, i rikspolisstyrelsens formulering i sitt missivbrev till mig:

… då det inte finns ”något grunddirektiv rörande speciell behandling av kringresande gärningsmän”.

”Kringresande gärningsmän” är en egendomlig formulering. Det är ju just kringresande gärningsmän, beslagna med brott, som naturligtvis får och ska registreras, oavsett etnisk tillhörighet!

PUM innehåller inget explicit förbud mot etnisk registrering, så långt har polisens debattör Thomas Agnevik rätt. Men det är ju aldrig fel att tänka själv. Eller att fråga RPC Bengt Svenson: ”Får vi djävlas med romer?” Svensons svar borde då ha blivit ett nej, men han fick nog aldrig frågan. SA.

3.9.2013. Till Kammarrätten i Stockholm - ÖVERKLAGANDE.

Jag överklagar Rikspolisstyrelsens beslut

Kammarrätten i Stockholm, ärende APAL-428-265/13. Jag anför:

Jag vänder mig mot RPS enligt min mening ogrundade användning av ett sekretessinstitut, och jag får ett intryck av att RPS närmast utgår från att för en förundersökning i brottmål gäller i nära nog alla lägen sekretess. Motsatsen är fallet. En brottsundersökning i Sverige är öppen. Det är endast i absoluta undantagsfall som någon sekretess kan inträda, då efter ett domstolsbeslut som bygger på noggrant styrkta skäl. RPS avslagsyrkande innehåller inga styrkta skäl.

Jag ger ett exempel: RPS hävdar att ”den enskilde eller någon närstående” skulle kunna lida men av öppenhet. Men ingen närstående har så vitt känt uttryckt några som helst farhågor i den riktningen, varför denna hänvisning inte kan beaktas.

Jag önskar för Kammarrätten nämna att jag kring millennieskiftet tog kontakt med Uppsala Tingsrätt och begärde att få tillgång till  dokumentation som avsåg ett antal, ospecificerade domar i mål avseende mord. Jag fick omedelbart tillgång till 3-4 dylika domar från senaste tid. Det lades inga som helst hinder för mitt journalistiska arbete i sammanhanget: jag fick sitta ensam i ett rum vid ett bord, läsa och göra anteckningar.

Att obduktioner skulle kunna hemligstämplas, helt eller delvis, föreföll inte  vara aktuellt för tingsrätten.”Våra domar är helt öppna”, underströk en notarie till mig.

Mot denna bakgrund ter sig Kammarrättens ställningstagande i här aktuellt fall anmärkningsvärt. Enligt Kammarrätten borde, verkar det, alla obduktionsprotokoll vara hemligstämplade, eftersom det ligger i sakens natur att vid praktiskt taget varje mord åtminstone någon anhörig drabbas, och eftersom jag måste utgå från att skillnad inte görs på person.

Skulle någon skillnad göras beträffande ett så etablerat mordoffer, borde denna skillnad kännetecknas av mer än normal öppenhet, mer öppen info.

Om Kammarrätten fortsatt skulle hävda att sekretess delvis skulle föreligga rörande Olof Palmes obduktionsprotokoll, menar jag att det åtminstone vore RPS skyldighet att styrka ett dylikt påstått sekretessbehov med ett opartiskt expertintyg, där RPS yrkande eventuellt finge stöd.

Sålunda: stöd från anhöriga samt säkert stöd för en sekretessbegäran! Om dylik begäran skulle inkomma till Tingsrätten bör enligt min mening beaktas att detta i så fall inkommer över 27 år sent.

Jag vill tillägga: Mordet på statsminister Olof Palme är i alla avseenden det allvarligaste mord som drabbat den svenska staten och den svenska allmänheten, inte minst den senare. Det har under de gångna 27 åren alltid känts egendomligt att inte noggrann och total utredning framlagts för inte minst den svenska allmänheten, i synnerhet som någon begäran om sekretess utgående från Olofs anhöriga aldrig har offentliggjorts.

Och, Kammarrätten i Stockholm: obduktion tillgrips i syfte att skapa klarhet, inte mörker.

Mot bakgrund av ovanstående skäl överklagar jag sålunda Kammarrättens i Stockholm beslut, APAL -428-265/13, samt upprepar min begäran att obduktionsprotokollet avseende statsminister Olof Palme måtte omedelbart frisläppas för den svenska allmänhetens avgörande viktiga information.

Som bilaga till min skrivelse närsluter jag min skrift Mordet var känt innan det hände, Bokförlaget Kärret 2013, vilken beskriver några av bakgrunderna till det mord som i så hög grad förtjänar belysning. Ingen enda av mina uppgifter i skriften har efter utgivningen för tre veckor sedan på minsta sätt dementerats av regering eller myndighet.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Skrift.

Godtar RÅ och RPS de av mig markerade 32 punkterna i min skrift Mordet var löst innan det hände! som korrekta påståenden från min sida?

26.8.2013. Likalydande skrivelser till RÅ och RPS.

Jag närsluter, till båda adressaterna, ett ex av Mordet var löst innan det hände!, där påståenden rörande Palmemordet och dess utredning preciseras av mig. Jag finner nu att varken RÅ eller RPS hittills kritiserat någon enda av dessa 32 punkter, varför jag noterar att de båda myndigheterna på varje punkt accepterar min beskrivning av Palmemordets aktuella situation,

Men önskar mina adressater, efter detta påpekande, komplettera sina attityder i ämnet, avvaktar jag till denna månads slut, varefter jag givetvis formellt noterar att RÅ och RPS delar min inställning till detta mord och dess sedan 27 ½ år pågående utredning.

Svar i Sveriges allvarligaste ödesfråga någonsin avvaktas sålunda.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Skriften Mordet var löst innan det hände! närsluts till båda adressaterna, med 32 påståenden förprickade och numrerade.

28.8.2013. Registrator, RÅ:

Jag glömde tyvärr att i eget ex kopiera de 32 rödprickade noteringar jag nämner i brevet, varför jag ber dig från det den 26.8 insända exemplaret kopiera sidorna 1-22 samt mittuppslaget och sända till mig. Bilägg räkning om så erfordras! Och ursäkta besväret!

Engagerad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Rikspolischefen svarar: Inte mitt bord!

Brevsvar från Rpc: 2013-08-06  Diarienr (åberopas) RPC/212-13

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Ni har skrivit till rikspolischefen om förundersökningen avseende mordet på statsminister Olof Palme. Rikspolischefen har bett mig att besvara ert brev.

Ni har ställt en fråga huruvida Polisen avser att höra en under mordnatten tjänstgörande polisman om vissa förhållanden. Förundersökningen leds av åklagare som därmed är den som beslutar om vilka utredningsåtgärder som ska vidtas.

Eftersom er skrift i övrigt rör en pågående förundersökning och utfående av handlingar i förundersökningen har den överlämnats till Rikskriminalpolisen.

Stockholm den 6 augusti 2013   Håkan Öberg

Detta av Rpc delegerade svarsbrev kom till mig den 8 augusti, dvs i samma minut som min skrift Mordet var löst hade börjat gå i press. Denna skrift har delvis samma dramatiska innehåll som mitt brev till RPC, vilken dock tar avslöjanden från en whistle-blower i Uppsala lugnt. Mycket lugnt. Att rikskrim inte skulle våga göra något utan att fråga RÅ? Jaha. Men RÅ vågar ju inte heller. ”Inte mitt bord”, säger Bengt Svenson.

Lisbeth-chauffören aldrig hörd!

23.7.2013. Till Rikspolischefen Bengt Svenson:

Jag närsluter, i kopia, brev 2013-07-17 till mig från Hans Melander på Palmeutredningen. Brevet gör mig mycket förundrad. Jag koncentrerar mig nu på de 5 punkterna på brevets förstasida. Jag ger mina kommentarer:

Nr 1: Hans Rehnstam är sålunda den polisman som körde Lars Christiansons kommissariebil Palmes mordkväll. På en plats någonstans vid Odengatan togs Lisbeth Palme, som övergav Olofs ambulans, upp i kommissariebilen, och efter Lisbeth Palmes kappbyte fortsattes färden till Sabbatsbergs akutmottagning.

Christianson har avlidit, men Hans Rehnstam är fortfarande i polistjänst, nu inom Gävleområdet. Rehnstam är i dag ende polisman som känner till och kan bekräfta hur kommissariebilen kördes mordnatten och vilka som medföljde.

När Melander nu säger att Rehnstam över huvud taget inte är hörd baxnar jag. Han är huvudvittne för hela Sabbatsbergsdelen, med alla dess ovissheter, men han ska sålunda inte vara hörd?

Jag ber om din kommentar, innehållande uppgift om huruvida polisen avser att, över 27 år efter händelsen, höra den polisiärt tillgänglige Rehnstam?

Nr 2: Den aktuella bilden, föreställande kommissariebilen samt Lisbeth Palme, Christianson och Rehnstam, togs av pressfotografen Ulf Karlsson mordnatten kl 23.41-42. Den har därefter, på okända vägar, tämligen omedelbart på mordnatten hamnat hos Stockholmspolisen, men den är aldrig försåld av Karlsson, som aldrig fått någon som helst ersättning.

Detta har inte hindrat Stockholmspolisen att till mig försälja denna bild och flera andra för ett rejält belopp till mig; se postens rek-kvitto!

Att Melander nu påstår att rikskrim saknar varje handling rörande denna polisens försäljning av bilder, till vilka de inte hade några rättigheter, känns otroligt. Och hur har bilden den 2.3.86, resp några dagar senare, kunnat dyka upp i Göteborgs-Posten resp Aktuell Rapport? Har polisen försålt bilden till de båda tidningarna och tagit betalt?

Och, för att fortsätta listan, varför erbjuds jag kopior av Lisbeth-bilden och ett antal andra Ulf Karlsson-bilder våren 2000?

Sammantaget anser jag det oförsvarligt av Melander att ta så lätt på denna komplicerade affär och att dessutom låta påskina att han, som representant för dem som tillvällat sig Lisbeth-bilden, inte skulle veta vad bilden föreställer! En bild som ligger så otroligt centralt i hela Palmemordet!

Nr 3: Ja, ungefär samma sak. Nu tar Melander sin tillflykt till påstådd sekretess. Det finns, som du vet, ingen sådan generell sekretess. Hela Palmeutredningen är självfallet öppen, såvida inte Kammarrätten i Stockholm, i speciella och noggrant motiverade fall, skulle medge sekretessundantag. Hur sekretess över huvud taget skulle kunna gälla namn på personer på en för 27 år sedan i två tidningar publicerad bild kan jag inte förstå. Men Melander vill uppenbarligen helst inte ge mig någon information alls.

Nr 4 säger ca 23.42 på Sabbatsbergsakuten! Den felaktigt påstådda förundersökningssekretessen igen; dessutom är ju Christiansons PM öppen handling inom Palmeutredningen, tillställd mig för några veckor sedan! Ska jag då inte få fråga om deluppgifter i denna PM? Christianson säger i sin PM att han ca 23.42 befann sig vid Johannes kyrka, medan Lisbethbilden säger ca 23.42 vid Sabbatsbergsakuten! Otroligt!

Nr 5: Punkten gäller ett mycket väsentligt bidrag till Palmeutredningen, vilket jag begärt ska bli föremål för undersökning med mig som uppgiftslämnare, hörd under ed. Men Melander menar tydligen att det är tämligen oväsentligt vad en professor i dermatologi, Åke Nilzén, till Olofs bros Claës kan ha sagt rörande Lisbeth Palmes av allt att döma helt uppdiktade skottskada. Båda herrarna finns inte längre i livet, men jag skulle onekligen kunna höras. Ett förhör med mig skulle, tillsammans med bl a juristkommissionens mycket stora skepsis 1987 till hela Lisbeth-skottet, medföra att detta påhittade skott omedelbart måste avföras från RÅ:s och rikskrims agenda.

Sammantaget: Melanders skrivelse till mig visar mycket klart att rikskrim inte har något som helst intresse av att presentera centrala sanningar inom Palmemordet. Detta är illvarslande. Jag förbereder en skrift, vilken jag kommer att tillställa dig, där jag riktar synnerligen stark kritik mot rikskrims hela hantering av detta stora ärende. Om ett svar från dig tillför saken ny viktig information kommer jag självfallet att foga detta till min skrift, som är under utformning, rubrik ”27 års utredande ett nesligt miljardspel”. Ärendet är överklagat till Kammarrätten i Stockholm, men jag ville ge dig en vidare bild.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Inga humanrester på kulorna – vad leder det till?

11.6.2013. Till RPS. Angeläget!

Begäran om utfående av allmänna handlingar

Jag ger en bakgrund:

I Bilaga IV av förundersökningsrapporten avseende mordet på Olof Palme, sidan 122, sägs bl a:

Under vårt arbete vid mikroskopet sökte vi efter bland annat humant vävnadsmaterial. Vi såg mikroskopiskt små (okulärt ej iakttagbara) bruna till rödbruna fläckar. Vi var överens om att en analys borde företas för att utröna om fläckarna utgjordes av humant material. Emellertid visade det sig att så inte var fallet. Se vidare analysresultat sidan 18.

FBI konstaterar, sidan 4:

No blood or other tissue was identified on 02 and 03.

RPS kan alltså inte veta huruvida de båda kulorna verkligen berört paret Palmes kroppar, eller om det endast varit kläderna, inte deras ägare, som påskjutits.

Samtidigt kan konstateras att undersökningsresultaten från Bundeskriminalamt är censurerade, enligt Bilaga IV:s innehållsförteckning, sista sidan:

Utlåtande från Bundeskriminalamt, Wiesbaden, avseende undersökning av makarna Palmes kläder mm.

Detta utlåtande påstås alltsåvara hemligt. Uppenbarligen finns endast vissa, till svenska översatta delar av BKA-rapporten, medtagna i Bilaga IV, mot vilket jag starkt reagerar.

Jag önskar nu sålunda utfå utlåtandet/utlåtandena från Bundeskriminalamt i komplett och ostruket och ej översatt originalskick. Jag begär också att RPS beslut i detta ärende skall vara försett med utförlig motivering.

Jag begär omedelbar handläggning samt besked om handläggare och dnr.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Bengt Svenson – stressad och pressad?

9.5.2013.

Rikspolischefen Bengt Svenson har tagits in på sjukhus i Sundsvall, vid en inspektion. Han har en hårt stressad befattning. Finns med i den omdebatterade Palmeutredningen, där nyligen två nya kriminalkommissarier tillsatts, finns med i den stora retrospektiva mordutredningen, sitter i ett synnerligen omdebatterat yrke, en omdebatterad position.

Jag avundas honom inte hans lott, och jag önskar honom ett snabbt tillfrisknande. Det ska fan vara teaterdirektör, hette det. Möjligen gäller samma predikament för en polischef. Att slitas mellan hötapparna. Krav på utökade personalresurser, kamp med regeringen för större anslag. Motvind från folket på fältet – själv har jag förstås lätt att se den miserabla Palmeutredningen som ständig grogrund för polisers missnöje, för allas missnöje. Romaner och spelfilmer tar upp Dekorima och dess efterspel som ett självklart tema, poliser som köper hem en pocket från kiosken för att förströ sig riskerar att var och varannan gång få läsa hur värdelösa de är som inte kommer någon vart med en utredning som gått i stå.

Och i aktuella medier stiger undran och svärtas frågetecknen: står allt rätt till? Står någonting rätt till? Inte minst som en del i polisiär personalvård borde Svenson när han kommer tillbaka (han är nog redan tillbaka) ta tjuren vid hornen, kosta vad det kosta vill. I pengar och prestige, men Dekorima måste klaras av.

När DN:s nyutnämnde chefredaktör Peter Wolodarski uppmanade den kunniga Lena Andersson att fylla nära nog en hel ledarsida med en kolumn som skär skalpellsnitt ur mordets lögner, går Palmeärendet rätt in i tiotusentals polisers undrande sinnen och samveten, och jag ställer mig, inte för första gången, frågan:

Vilken kommer att bli den samlade svenska poliskårens reaktion när debaclet står fram i svart på vitt? Att det var fel alltsammans. Att det gick snett alltsammans. Att det gick åt helvete, och de var tvungna att spela med.

Palmemordet har många synder och många syndare. En av de värsta synderna är dräneringen, av en hel yrkeskår, på yrkesstolthet, på god prestation, på gott samvete efter jobbet. Ett jobb Sverige inte kan vara utan.

Tänkte ni på detta, ni mordets arrangörer? Att Sveriges samlade poliser skulle komma att dras ner i den gyttja som några få, några stycken av er, sprätte över Polhemsgatans heder? Sven Anér

Var finns uppgivenheten, upprördheten?

8.5.2013. Det är en vanlig svensk våronsdag, men från Ohio kommer de otroliga rapporterna om att tre unga kvinnor i tio år suttit inspärrade. Jag häpnar – och blir samtidigt misstrogen. Har vi fått höra hela sanningen? Hur kan tre tydligen skärpta kvinnor i tio år avstå från att, i desperation, slå ut ett fönster och ropa på hjälp? Och hur har omvärlden kunnat undgå att slå larm?

Jag hittar ett exempel från min ombonade svenska aspekt: matbutikerna, närkioskerna brukar undra. Om kvinnorna bevakades endast av en person, skolbusschauffören, måste det så småningom ha tett sig underligt att så mycket livsmedel och andra förnödenheter inköptes till en ensam man. Och kvinnliga hygienartiklar?

Vi kan vara enstöringar – men så länge? Och så till den milda grad?

Nå, nu är upprördheten stor, och mitt fokus får gå över till Palmeärendet. Här finns i dag knappast någon upprördhet över det kusligt cyniska mordet. En ganska tunn förvåning över att polisens utredning drar ut på tiden, med mordet förpassat till historiens skräpkammare.

Och ny information, nya synpunkter orsakar inte något höjt tonläge. Palmemordet är som det är, polisen gör väl sitt, och att några journalister höjer rösten är väl deras jobb. Det var nog Christer.

Ett av de största sidobrotten i denna av staten så ondskefullt misskötta affär är den tioåriga lagföringen av Christer Pettersson. Det har inte gått att förklara för den svenska allmänheten att alla åtgärder som regering och myndigheter i tio års tid vidtagit varit inte bara omotiverade utan i grunden falska, cyniskt beräknat falska.

Jag ser framför mig de personer som kom till mitt möte i Tuna i fjol, för att höra min beskrivning av Lisbeth Palmes mordnatt. Ingen trodde på allvar att Olofs hustru kunde vara inblandad, det sågs på deras ansikten, när de lyssnade till denne så engagerade journalist och ortsbo. Jag förklarade att hela karusellen kring Christer Pettersson var falskt, av polis och åklagare påhittat skoj - nej, Sven Anér, inte i vårt rena och raka samhälle.

Skulle RÅ ha sprungit till högsta domstolen med en arrangerad vittnesdokumentation för att trots allt få Christer fälld? Det här är ju svensk sanning, ingen kioskdeckare…

Och mot Christer Pettersson-vallen studsar de nya, allt mer skakande informationer som bl a jag själv levererar, över min blogg. Men när nu chefredaktören för en stor tidning som Dagens Nyheter ber en av sina toppkolumnister lista alla hemskheter kring Dekorima så orkar inte allmänheten reagera. Begripligt, kanske, men vad med alla andra mediers tystnad, vad med DN;s egen klena uppföljning?

Det är precis så här som nyhetsjournalistik, dokumentärjournalistik inte får bedrivas. Ett stort nyhetsmedium får inte först leverera klart skakande information, i kanske något svårbegriplig förpackning, för att därefter lugnt och stilla återgå till ruta 1, lämnande sin betalande allmänhet i ovisshet, i avsaknad av de fakta som hindras strömma.

Jag märker att jag kan låta uppgiven. Jag är givetvis spänd inför utfallet av mina dubbla myndighetsanmälningar av myndigheters dubbla förfalskningar. Än så länge har jag ingenting hört, mer än ett långt och rätt otroligt brev från en av landstingets jurister som, i ett sidoärende, hävdar att landstinget sannerligen inte har något ansvar för eventuellt förfalskade utlämnade handlingar: tala med polisen, Sven Anér!

Vi är hemmablinda i Palmeärendet och dess kinesiska askar där lögner kryper .En sådan lögn, som blir allt mer tydlig, är tanken att polisen ska vara rätt instans att med förtroende approchera, i alla väder.

Rikspolisstyrelsen har i dag, i uppenbart självförsvar, signalerat massjakt på alla sedan årtionden missade mördare, men namnet Anti Avsan får inte nämnas.

RPS borde i dag inte gå ut över ett obegränsat mordfält utan ta in Anti Avsan för förhör. Skulle detta ske har RPS vidtagit den första adekvata polisåtgärden på 27 år, men RPS kan inte förhöra sig själv. Därför är det både ofarligare och aptitligare att krafsa i det kriminella förflutna än att gripa sig an det stora, fortfarande grymt aktuella svenska mordet.

Hur har vi det i dag med den evige Leif GW? Hur vore det om GW, med sitt ostridiga kunnande, sin ostridiga kunskap, tog sig ner till Dekorima, hoppade upp på ett bord utanför den gamla färghandeln och än en gång berättade för Sveavägens flanörer att Olof Palme

sköts inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner?

Skulle flanörerna haja till? Jag tror det, i varje fall om det Perssonska budskapet följdes upp av stora dagliga medier. Det är här det ligger: dagens svenska medier.

Men ESC tar all er svärta. Sven Anér

8.5.2013.

Justitieutskottet: varje enskild ledamot bör ha blicken riktad mot vad som händer då Palmemordet löses!

21.3.2013. Till justitieutskottet; ordföranden, ordinarie ledamöter samt suppleanter; angeläget!

Jag vill fästa justitieutskottets omedelbara uppmärksamhet vid de förhållanden som kan komma att skapas i Sverige den dag då det står helt klart, säkerligen redan under detta år, att mordet på statsminister Olof Palme sannerligen inte begicks av en vinglig a-lagare utan av en nykter och skärpt statstjänsteman, en man i staten.

Vad kommer att hända, hur kommer den svenska allmänheten att reagera den dagen då det står helt klart att Christer Pettersson inte längre kan användas som trots allt tänkbar gärningsman, utan att denne måste sökas i ett helt annat läger – vad kommer att hända?

Jag menar att det är av yttersta vikt att inte minst justitieutskottet och alla dess enskilda medlemmar förbereder den svenska allmänheten på en omvälvning som den aldrig tidigare upplevt. För vad är det som måste förklaras, egentligen redan nu?

Det måste berättas för medborgarna, som de allra allra flesta har vett och sans i behåll, att det blev så fel från början, att allt gick käpprätt fel. Fast egentligen gick det ju helt enligt noggrant uppdragna ritningar.

Brottsplats utvald i förväg, mördare noggrant utvald och trimmad i förväg av sakkunnigt folk, sambandscentraler varskodda liksom ett antal utvalda personer på plats runt åsen. Flyktväg rekognoscerad, arrangemang för att leda offret till Dekorima – allt var planerat och duktigt uttänkt, inte i syfte att skydda den svenske statsministern på hans väg från ett kvällsbesök på bio, utan i syfte att, rimligen i strid med alla bestämmelser och förordningar, röja denne statsminister ur vägen.

När den svenska allmänheten får verkligheten klarlagd för sig finns självfallet en risk att den reagerar avigt och vrångt.. Den kan t ex hävda att den svenska staten kastat en miljard i sjön på att skylla på oskyldiga gärningsmän. Den kan skärpa tonen och fråga varför så många polismän runt Dekorima inte kunde garantera en statsministers säkerhet utan i stället garantera ett perfekt genomfört mord.

Och rösterna kan naturligtvis höjas ytterligare – då kommer det att gälla inte minst för justitieutskottets ledamöter att ha en tänkbar policy spikad i förväg, att i möjligaste mån hitta godtagbara förklaringar till allt som gick så fel, förlåt, som gick så rätt.

Om det blir justitieutskottet som tar ledningen, i den största psykologiska försvarsövning som någonsin förevarit i det här landet, så är det givetvis ytterst viktigt att övningen handhas på säkrast möjliga sätt.

Jag menar, allvarligt, att justitieutskottets och alla dess ledamöter måste göra sig beredda på att försvara den rådande samhällsordningen, med extraordinära åtgärder och med extraordinära medgivanden. Ska polisverksamhet löpa efter tidigare linjer? Kommer allmänheten att godta? Ska åklagare och polis även i fortsättningen få döma över påstådda brottslingar?

Jag förespråkar inga extraordinära åtgärder, och jag hoppas att extraordinära händelser ska kunna undvikas, men jag medger att jag ser den närmaste framtiden som i dimma. Vi har haft, och vi har ännu i dag, ett rättssamhälle i upplösning, även om denna upplösning hittills i stor omfattning kunnat döljas av de osanningar som signerats av regeringen, av RÅ och RPS. När lögnerna driver undan kommer Sverige att befinna sig i en annan situation, med regeringsgrundvalar som står kala.

Vad kommer justitieutskottet att göra, vad kommer varje enskild ledamot, även de nytillkomna att göra?

Jag önskar, med vändande post, besked rörande dnr och handläggare samt utskottets första kommentar.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

”Mutbrott, det som är pliktstridigt…”

26.2.2013.

Likalydande skrivelser till RÅ och rikskriminalpolisen.

Undertecknad Sven Anér anmodar mina adressater att snarast och noggrant utreda huruvida förre chefskriminologen, professorn Leif GW Persson, enligt här nedan lämnad sakbeskrivning, gjort sig skyldig till

tagande av muta, jämlikt brottsbalken 20:3. Jag ifrågasätter även bestickning, jämlikt BrB 17:7.

Jag ger först sakbeskrivningen, vilken även läggs ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet,blogspot,com:

Guld och gröna skogar – Leif GW:s mantra?

26.2.2013 kl 14.

Jag tittar ut genom mitt arbetsrumsfönster och ser en grå molntapp segla bort. Det är den sista resten av den svenska rättsstatens anständighet och anseende som försvinner.

Leif GW Persson, professor rimligen med en professors heder, har på nytt, möjligen för sista gången, sålt ut sin namnteckning för guld och gröna skogar, genom att för dagens Expressen fundera kring den förfinade teknik som hade kunnat avslöja Olof Palmes mördare, om den funnits att tillgå år 1986.

Är detta så farligt? Ja, det är oerhört, avgörande farligt. Därför att GW därmed vill slå fast, en gång för alla, att Olof Palme mördades av en ensam, fristående gärningsman. Kanske inte Christer Pettersson, men…

Hur kan jag säga det? Jo, så här:

Om denne professor Persson i stället hade hållit fast vid sina uttalanden i TV samma årsdagar 2011 och 2012:

”Mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”,

så hade Persson ju inte samtidigt kunnat bolla med prat om ny teknik. Den som vet var mördaren står att hämta sätter sig ju inte ner och drar krångliga jämförelser mellan gammal och ny kriminalteknik utan hämtar hem mördaren för snabb och opartisk lagföring. Sedan är ju gärningsmannen gripen, eftersom rättsstaten visste precis var den skulle leta.

Alla Perssons reflexioner kring kameror och DNA är ju irrelevanta och har kommit till enbart för att GW ska kunna sitta och säga, i Expressen och antagligen i TV nu på tisdagskvällen (jag får bli hans spökröst):

”Det blev så fel i förfjol och i fjol, naturligtvis var det inte poliser, naturligtvis var det en ensam gärningsman…”

Men det helt korrekta beskedet om poliser som gärningsmän fick försvinna när rättsstatens tjänare klappade på Perssons dörr och bönade och bad:

”Du kan väl gå ut lite försiktigt, va? Ta bort det där med poliser…”

Och Persson har lytt och fått rejält tack uppifrån.

Den svenska rättsstatens sista rest av anseende och anständighet har försvunnit, tillsammans med tacket till Persson.

Fanns något kvar av dessa båda honnörsord? Ja, kanske en aning. Rättsstaten kunde i alla fall gå omkring och inbilla sig att det rört sig om ensam gärningsman. Men när osannolikt tydliga spår rensas undan på rättsstatens eget initiativ och rättsstaten därefter ju vet att den i praktiken tvingar en till för några månader sedan högt stabsplacerad ämbetsman inom rikspolisstyrelsen att ändra ett tidigare i princip korrekt besked till ett svammel som står granne med lögnen, då blir ”anständighet” och ”anseende” till sjuka skämt.

Med på köpet rinner ut i avloppet svensk nyhetsjournalistik, till klirret av slantar, många slantar.

Jag ser tillbaka på mina år på 1940-talet, som, först, oerfaren nattreporter på Dagens Nyheter. Oerfaren, ja, okunnig, säkert ibland, men sannerligen inte jonglerande med sanningar, i en manege som krattats åt oss, inte av sittande regering utan av chefredaktörer och redaktionschefer med egen, oväldig beslutanderätt, eget ansvar.

Jag fick en gång, av redaktionschefen Sten Hedman, 25 kronor i ovikta sedlar som gratifikation för mitt journalistiska jobb i samband med ett av dåtidens mord.

Pengar som inte tyngde mitt samvete.

Så långt min sakframställning, tagen från min blogg. Mot bakgrund härav anhåller jag sålunda att mina adressater snarast måtte utreda huruvida Leif GW Persson, genom tagande av muta, denna dag förmåtts att avstå från att vidhålla sitt i SVT i februari 2011 och i februari 2012 demonstrativt och, den första gången sensationellt, utan reservationer gjorda påstående att statsminister

Olof Palme mördats inom en konspiration av poliser, militärer och sälerhetspersoner.

Lagen säger att muta kan tas emot av ”arbetstagare”, och NE konstaterar i senaste upplaga att, sedan 1978, muta kan tas även av privat arbetstagare. Jag undersöker då. Åren 2011 och 2012 var Persson ostridigt arbetstagare i offentlig tjänst, rikspolisstyrelsen. I dag, då jag alltså ifrågasätter tagande av muta, är Persson pensionerad från RPS men utför omfattande tjänster åt olika uppdragsgivare, bl a åt SVT och åt tidningen Expressen.

För SVT har han under lång tid arbetat med bl a reportageserien ”Veckans mord”, i många avsnitt, samt med fiction-serien ”En pilgrims färd”, till vilken han sålt och för vars räkning han inledningsvis bearbetat TV-produktionens (-”avsnitt”) konception.

I ”Veckans mord-”serien har han i dag låtit sända samt deltagit i ett avsnitt där, enligt förutskickat material, endast mordet på Olof Palme skulle avhandlas, ”med ett nytt grepp”, sades det.

Jag hävdar att Persson i dag innehar en anställningsliknande position i förhållande till SvT och Expressen, även till Aftonbladet enligt nedan.

Men i detta senaste avsnitt har Persson demonstrativt frångått sina tidigare fastslagna misstankar mot framför allt poliser, för att i stället (se sakframställningen) huvudsakligen ägna sig åt kriminalteknik. Tittarna, inklusive jag själv, har givetvis fått intrycket att poliser inte längre misstänks av Persson.

Nå, spelar hans åsikter åt ena eller andra hållet resp vid olika tidpunkter någon större roll?

Ja, menar jag mycket bestämt, och det är därför jag inlämnar denna begäran om en utredning. Persson har nämligen, med acceleration under de senaste åren, erbjudits och skaffat sig en plattform för framförandet av sina åsikter som lett till att hans synpunkter och åsikter och påståenden för stora grupper av den svenska allmänheten framstår som välgrundade och sanna, officiella och närmast sakrosankta. Någon debatt värd namnet medger Persson sällan, sedan han på 1990-talet som ”opartisk” ordförande och RPS-anställd ledde en TV 3 debatt och därvid hävdade att han vore opartisk. Hela hans framtoning visade dock att han helt avfärdade det ”polisspår” som skulle vara föremål för debatten.

Persson har som synes oscillerat. 1990-talet entusiastisk motståndare till varje tanke på ett polisspår, 2011 och 2012 lika entusiastisk anhängare av detta polisspår, för att i dag ha placerat polisspåret att glömmas ad acta.

Om jag vågar examinera Perssons tankar så verkar det ju som om han, efter sin inledande polisspårsdrive fram till 2011, har kommit på andra (enligt min egen mening korrekta) tankar, för att nu ha svängt till ett slags ingenmansland.

Det är denna sista omsvängning, dagens omsvängning, som jag anser kan utgöra grunden för ett mutbrott.

Vilka pengar – eller möjligen andra förmåner – det handlar om kan jag förstås inte säkert veta, än mindre precisera.

Men Persson har, i flera mediauttalanden, oförblommerat berättat om sina mycket stora inkomster och om sina kolleger nämnt att ”jag tjänar betydligt mer än vad de gör”.

Ett mutbrott bedöms inte efter beloppsstorlek, i varje fall inte efter beloppen enbart. Dessutom kan i Perssons fall behöva avgöras om belopp erhållna från Expressen och SVT, enligt ovan, samt inte minst från Aftonbladet, vars redaktion under långa perioder tycks ha använt Persson som tidningens eget mantra eller skyltdocka. Jag vågar gissa att Persson tagit rejält betalt för varje dylikt bildframträdande.

Nå, Perssons ensak? Det är detta jag önskar få utrett. I varje mutaffär torde den undersökte vilja hävda att erhållna penningbelopp utgör ersättning för arbete. I fallet Persson tillkommer hans anställning, till för några månader sedan, som en komplicerande faktor. Om Persson, medan han arbetade som tjänsteman hos RPS och samtidigt förordade polisspåret, försäkrade sig om separata tillstånd för varje biinkomst kommer saken möjligen i ett annat läge.

Jag understryker slutligen att professor Leif GW Perssons position inför den svenska allmänheten har varit grundmurad. Den svenska allmänheten har trott honom, i vått och torrt.

Grundfrågan: har tagande av muta varit förutsättningen för Perssons saltomortal denna dag, den 26 februari, från ett direkt utpekande av personer ur den polismakt som är satt att försvara sittande regeringschefs liv, till – ja, till vad då? Till ingenting, som saken tycks framstå denna kväll.

Ett mutbrott tillkommer inte utan bestickning. Självfallet anmodar jag mina adressater att även utreda möjliga bestickare, kanske placerade inom rättsstatens högre regioner.

Jag önskar omedelbart besked, från båda mina adressater, rörande dnr och handläggare samt myndigheternas första kommentarer.

Sven Anér, journalistisk utredare av RÅ:s och rikskriminalpolisens handläggning av detta ärende sedan hösten 1986. Jag noterar att jag under denna tid aldrig, från dessa båda myndigheter, någonsin mottagit en enda samtidigt korrekt och relevant information. Nu önskar jag bättring.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.