En stor nyhetskväll

22.2.2011. Klockan är strax 20 denna tisdagskväll. Jag har lagt ut ett stort antal nyheter på bloggen och börjar nu på ny kula – under en av våra mediers största nyhetskvällar:

Libyen och Kadaffis kusligt hotfulla tal, svår jordbävning i Nya Zeeland (där Lena och jag var för 25 år sedan, även i Christchurch), krav på Bildts avgång – och Palmemordet. Det verkar som om dessa medier har svårt att riktigt inse storleken av de senaste dagarnas avslöjanden i Palmeärendet, och just nu håller många andan inför Leif GW Perssons framträdande i TV 1 nu kl 21. Innehållet är redan förutskickat, bl a på Aftonbladets hela löpsedel och hela förstasida: Mördaren är en polis…

Jag sitter nu och tänker, framåt och bakåt. På hur Lena och jag väcktes med mordbeskedet klockan halv åtta lördagen den 1 mars 1986; vi fanns ute på Hjelmbergstorpet, vi hade inte hört på radio eller satt på TV. Palme död?

Hur jag från senhösten 1986 blivit trollbunden av detta mord, där tveksamheter och beskyllningar börjat komma allt tätare: Mygel och underligheter, poliser… Ett polisspår började konkretiseras, och till jul 1987 hette min första bok i ämnet just ”Polisspåret”. Jag har aldrig släppt det spåret – och nu skulle jag alltså ha fått rätt?

Hur har de här åren varit? Ups and downs, sannerligen. Den största adrenalinkicken fick jag nog den 20 september 2007 - är det inte längre sen? – då Gösta Söderström, första polisbefäl vid Dekorima, ringde mig och berättade att jag och mina anförvanter hånas på hot mails på nätet. Jag skrev till Reinfeldt och frågade vad detta kunde vara, fick aldrig något svar.  Resten är historia. Blandad med tystnad.

Jag minns när jag hämtade den första tryckningen av ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” med en skåpbil från Scandbook i Falun: vad hade jag gett mig in på? Blir jag anmäld för förtal? Det var förstås ett risktagande, men än så länge har ingenting hänt – mer än att jag blivit betraktad som varg i veum av det hårt trängda svenska rättssamhället, som i brev efter brev hotat mig med att bannlysas från varje kontakt med RÅ och med rikskrim. Men jag har envisats – och min envishet har nu gett frukt?

Inte helt säkert. Rättssamhället ger nog ogärna upp sina kringrända positioner. På nätet ligger min anhållan, hos RÅ och rikskrim, om att alla Palmeärenden i dagsläget släpps fria och blir offentliga. Det ska bli intressant att få veta svaret från de höga tjänstemännen.

Perspektiven, framåt och bakåt, blir i accelererande grad kusliga. Vad är det för land vi har bott i de senaste 25 åren, gått till våra jobb, ätit vår lunchmacka, sett på TV på kvällen? Har vi känt att något varit fel? Konstitutivt fel? Jag själv: ja, många gånger. Men min omvärld har inte på långa vägar reagerat lika till synes snett och surt.

Vem struntar inte i vem som sköt Palme? Frågade sig en ung man. Jag var knappt född då han försvann, det där är gammal historia…

Jag har ofta haft svårt att tala för min märkliga vara, bland annat därför att det alltid varit en lång förhistoria som först måste dras:

”Jo, vittnet Roger kom inte till biografen Grand förrän efter mordet…” ”Än sen då? Och just ingen annan bekymrar sig om det här mer än du; du menar visst att Sverige gick under för att en man blev skjuten på öppen gata?”

Ja. Det är kanske det jag hela tiden har menat, sedan Gösta Söderström en kväll ute på Herräng berättade för mig att klockslagen efter mordet, myndigheternas klockslag, inte stämde med de faktiska. Det är sex minuter fel. ”Mordets sex minuter” skrev jag sedan i ”Polisspåret”. En bok som följdes av: Fyra nycklar, Affären Chamonix (Lidbom!), Affären Borlänge (Holmér!), Dominoeffekten, Cover-up, nio årgångar av PALME-nytt-boken, Palmegåtan – mot en lösning!

Och till sist (tills vidare?) alltså ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” – aldrig recenserad av något stort medium. Aldrig recenserad av dessa fega medier, dessa stora fega medier. Svenska Dagbladet skriver i dag över ett helt uppslag om fingeravtryck på Olof Palmes ytterrock (eller DNA var det kanske), om Mockfjärdsvapen och andra parafernalia. Som om tidningen, med dess enorma resurser jämförda med mina, inte skulle ha märkt att det brinner i knutarna, ”mördaren är en polis…”.

Den stora omvälvningen kommer att bli svenska mediers omvändning – under galgen. Sveriges Television startar nu om tre kvart med Leif GW, få se hur det går. Jag har i många inlägg på bloggen varit kritisk mot Leif GW. Jag har varit tveksam till hans framtoning. Jag kan i dag sannerligen notera vad han säger, men jag vidhåller att det hade varit hans absoluta moraliska skyldighet att gå ut tidigare med sina åsikter. Och besparat oss denna ”världens största polisutredning” – som det sägs från ansvarigt håll, närmast skrytsamt.

Jag spelar in vad han säger så hoppas jag kunna ge den fullständiga texten på bloggen om några dagar.

Har de ljugit sig igenom ett kvartssekel, allihopa? Från, ja vem ska jag börja med, kanske Ingvar Carlsson, som i varje fall under hela sin statsministertid varje dag hade möjlighet att begära fram alla de konstiga handlingar som började samlas i travar och buntar. De höga tjänstemännen inom statsrådsberedning och departement, inom RÅ, JK, JO – you name them.

Alla tidningar och deras ofta så skickliga polisreportrar, vilka raskt applicerade ögonbindlar och öronproppar, under mottot: så illa kan det inte vara.

Poliser på nästan alla stolar och i alla radiobilar och sambandscentraler, med undantag för Gösta Söderström och någon chefsspanare.

Politiker av alla, jag upprepar: alla schatteringar. Försiktig tystnad

Som tills vidare otillräcklig motvikt: envisa debattörer och bokskrivare: Olle Minell i Göteborg, Gunnar Wall, bröderna Pertti och Kari Poutiainen (ja, som Tania i pisten), Thomas Kanger, Lars Borgnäs. Jag själv.

Nej, nu ser jag framåt. Strax GW.

Sven Anér