Granskningskommissionen – en av de stora skandalerna

18.2.2011.

När man som jag tämligen noggrant studerar granskningskommissionens utlåtande från 1999 framstår vissa luckor i redovisningen som det mest anmärkningsvärda. Sålunda finns inget sak- eller personregister och inte heller något samlat källregister, vilket förstås är egendomligt. Av källor har kommissionen tydligen uteslutit praktiskt taget all den tryckta litteraturen, forskningen, debatten. Wall, Poutiainen, Borgnäs, Kanger, Anér.

Jag tar genast ett exempel. När kommissionen ska redovisa Holmérs famösa (icke-)färd till Borlänge hänvisas enbart till det material som den utredande (?) polisen presenterat, inte till vad en annan polis, Holmérs chaufför Rolf Dahlgren, har berättat, i en lång samlad redovisning: om den aldrig genomförda resan till Borlänge vilken ersattes med ett komplicerat och virrigt åkande runt Stockholm och dess förorter (läs Sixten Dahlins referat ”Sanningen om Palmemordet måste döljas!” på annan plats i dagens utförliga bloggavsnitt!).

I mina böcker har jag vid flera tillfällen återkommit till Rolf Dahlgrens berättelse (bl a PALME-nytt-boken 10/94-6, 12/94-17, 3/95-7, 6/95-3 osv), varför den alltså finns återgiven i tryckta skrifter och inte bara i mina egna. Men det har inte passat granskningskommissionen att gå till källor som talar emot dess tes, nämligen att Hans Holmér på intet sätt skulle vara inblandad. Kommissionen nöjer sig regelmässigt med att hänvisa till och tro på polisens uppgifter, trots att det varit just dessa uppgifter som kommissionen skulle granska, bock till trädgårdsmästare.

I fallet med de 94 registerkorten rörande inblandade poliser har kommissionen, i kapitlet ”Allmänt om polisärendena”, excellerat i allmän skönmålning och nedtoning av polisers koppling till mordet.

Tydliga kopplingar till mordet är sällsynta

påstås sålunda av kommissionen – ja det beror på vilka glasögon som används.

Åsikter, likheter med fantombilden samt vapeninnehav eller vapenintresse är de dominerande ”misstankarna” bakom tipsen.

Kommissionen aktar sig mycket noga – vilket är närmast fantastiskt – att nämna den handling i sammanhanget som så klart är kopplad till flera polisers inblandning i händelserna kring mordet, nämligen den handling D 7841, som kommissionen (eller enbart Axberger) har studerat men som jag i dag inte får se.

Jag skrev ”fantastiskt”. Redan då han läser registerkort 37 med dess skrämmande formuleringar (”Brev med tips angående flera andra personer och dess verksamhet. Privat polisverksamhet”) borde Axberger och kommissionen ha slagit larm, begärt fram grundhandlingen D 7841 och ställt en blixtfråga till regeringen: vad vill regeringen att vi gör?

Men kommissionen/Axberger gör ingenting. Inte med en rad i granskningskommissionens rapport finns registerkort 37 eller dess underliggande handling D 7841 nämnd! Det tycks vara så här, bloggbesökare: all dokumentation, från den hederliga till den svart och svårt ohederliga, kan beskrivas på städad normalsvenska och med snälla adjektiv, utan några rösters höjande.

Eller också kan obehagliga ting hoppas över. Den som läser detta kapitel om hundratalet poliser ifrågasatta mitt inne i en mordutredning (att det finns en enda polis är ju klart anmärkningsvärt!) inspireras inte till några explosiva reaktioner; meningen är att läsaren ska ta denna lilla polisinfiltration, på gränsen till högmålsbrott, mycket lugnt.

Mot den angivna bakgrunden finns det ingen anledning att redogöra för samtliga polisärenden. Redovisningen bör inriktas i stället på de utredningsåtgärder som är relevanta för bedömandet av hur polisspåret utretts -

bla bla i doktor Axbergers lugnande psykoterapi. Har kommissionen och dess Axberger inte varit läskunniga? Privat polisverksamhet? Rättssamhällets slutliga förfall?

Nå ja, riktigt förfallet är det ännu inte. Fortfarande kan dess tjänstemän hålla hårt i alla mordavslöjande dokument och förvägra en fri journalist hans lagliga rätt till inblick i den sörja som de vill kalla för lag, rättsskipning. Sanning. SA