Bill och Bull

31.7.2011.

Jag köper Aftonbladet hos ICA-Krysset i Almunge, jag läser Expressens löpsedel. Jan Guillou i AB skriver om den norska tragedin, Leif GW kallar Breivik för ett ”kryp”. Sverige i dag.

Båda finns i manegen, landets superkriminologer. Med oförytterliga meningar om det mesta. Fast om Palmemordet har de genom decennierna varit ganska tysta. Leif GW har i böcker närmat sig ett polisspår, medan Guillou hållit fast vid att polisspåret endast trampas av ”knäppgökar”; ett ganska märkligt sätt att bedriva seriös tidningspolemik.

I år har Leif GW gått ut med en ytterligt dramatisk specificering: mördaren finns att hämta inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner. Men denna deklaration från den statsanställde polisprofessorn Persson har inte lett någon vart. Inte till någonting över huvud taget. Inte, vad jag kunnat se, till minsta kommentar från Guillous sida, och heller inte till någon kommentar från förundersökarnas sida, RÅ och rikspolisstyrelsen. Ingen kommentar alls.

RÅ har så vitt kunnat ses inte företagit sig någonting, medan RPS åtminstone arbetat negativt. Tagit Leif GW i örat för hans uttalande, men hur den örtagningen såg ut har vi inte fått veta. Som jag nämnt har jag frågat RPS-chfen, men svaret har blivit no comment.

Vi har alltså Leif GW och Jan Guillou, publicistikens Bill och Bull. De har suttit vid många lägereldar och filosoferat över livet och över alla dumbommar som omger dem, men de skulle, i teorin, aldrig någonsin på ett konkret sätt ha kommit att beröra Palmemordet och dess otroliga rotsystem, utbrett och slingrande som askens – nej då. Allt annat har de talat om, men inte om detta mord, trots att Leif GW i utgångsläget haft tillgång till all den information som funnits, öppen och inte minst hemlig.

Palmemordet har, i alla dess aspekter, varit deras öppna bok, men detta skulle inte ha berörts vid lägereldarna, sedan gevären anoljats och ställts undan för kvällen. Tell that to the marines, Leif och Jan! Sanningen, the Truth på engelska, är den diametralt, 180-gradiga motsatta:

Båda dessa två flitigt jagande, flitigt snackande och flitigt skrivande herrar har från fredagen den 28 februari 1986 kl 23.21 och några sekunder haft den kompletta vetskapen om det för oss vanliga människor oanat skakande mordet på en statsminister.

Menar jag det? Ja. Vad dessa båda herrar inte är så är det dumma. Sannerligen inte dumma. De har förmågan att analysera, jämföra, observera, dra slutsatser, på en nivå i Sverige där de inte står ensamma, men där de inte har många i sällskap. De är förtrogna med brott och ond bråd död – men av Palmemordets framtoning skulle de ingenting ha förstått?

Guillou ingenting, Leif GW lite grann, då, som undsluppit honom på senare tid, vagt, ospecificerat, för utvärtes bruk. Men, från ingen av dem, någonting som kunnat rensa luften. Som Bill och Bull har de ingått fostbrödralag över en nyss skjuten 12-taggare och bestämt sig: Palmemordet lämnar vi därhän, trots att det är vi som kan alla slingerkrokar, som vet hur alla förberedelser gick till, som vet vem mellanchefen var, han med ljuset i tunneln, som vet vem som sköt och som vet varför han sköt – Bill och Bull lovar att vara tysta eller åtminstone att snacka så snårigt att ingen ska förstå att de allting vet. Det har de lovat Elaka Måns…

Vem är Elaka Måns? O nej, det berättar vi aldrig. Aldrig.

Ett snäpp allvarligare: Sverige har alltså, under hela den svenska Palmemordsperioden, haft två ytterst centralt placerade herrar som hela tiden, fortlöpande, haft en gnistrande klar uppfattning om vad som verkligen skett i det som har tyckts ske, men som inte har följt den vanliga hederliga medborgerliga plikten att slå larm om farliga ting på spår.

Bill och Bull ska försöka inbilla oss att de, när drevet gick efter Christer Pettersson, inte vid första ögonkastet skulle ha märkt och vetat att Christer-affären var en falsk skröna, tillsnitsad för den dumma svenska allmogens behov? Känn på den beskrivningen! I princip har Bill och Bull suttit i 22 år och aldrig invänt mot teorin Christer Pettersson. Jo, Leif GW har nu på sistone sagt sig förkasta Christer Pettersson-spåret, men han har inte lagt kraft bakom orden, inte gått vidare i klartext, tills den svenska allmänheten vant sig vid att betrakta denne Leif GW, så familjärt tilltalad, som en rasande duktig kringsnackare men inte som någon att hålla i hand då åskan, den blixtrande åskan går.

Leif GW och Jan Guillou har valt att sila tugget så att inget kommit fram av svart verklighet. Bara ett ganska ofarligt mummel. Leif GW är polisiär tjänsteman, medan Jan Guillou orättmätigt fängslades av en irrande rättsstat. Det gör viss skillnad, onekligen. Men på Bill och Bull finns i dag ingen skillnad.

En sista fråga i klartext: Har Leif GW Persson, under hela Palmemordet och dess förberedelsetid, haft full tillgång till all Palmeutredarnas och Säkerhetspolisen dokumentation? Får jag ett svar? Sven Anér

Till Tidningsutgivarna

30.7.2011.

Tidningsutgivarna

Box 22500

104 22 Stockholm.


Sven Anér angående Palmemordet och svenska tidningar.


Detta är för Tidningsutgivarna ett ovanligt brev. Jag tar upp frågor som normalt inte ska handläggas av organisationen, frågor som enligt praxis knappast brukar diskuteras av en tidning och en författare. Men situationen är unik, och jag ska komprimerat ge bakgrunden.

Jag är journalist och författare sedan över 60 år tillbaka. DN, Sveriges Radio-TV fram till 1971, därefter författare. Mina boktitlar framgår ur min senaste bok, DE SAMMANSVURNA, 2011, vilken bipackas tillsammans med den näst senaste, Affären Anti Avsan, 2007.

Ingen av dessa böcker har recenserats i mainstream media, endast, och positivt, i Miljömagasinet och ett par radikala tidningar. DN, SvD, AB, Expressen, G-P samt SDS har fått recensionsexamplar av båda böckerna men ej anmält dem, än mindre recenserat.

Temat, i båda böckerna, är min kritik mot den pågående Palmeutredningen. Jag hävdar att Olof Palme sköts inom en konspiration av poliser (Leif GW Persson har som sin egen uppfattning lagt till ”och militärer och säkerhetspersoner”).

Ingen enda av mina flera hundra uppgifter och påståenden i de båda böckerna har dementerats. På direkt fråga till RÅ om Anti Avsan vore Olof Palmes mördare har jag inte fått något svar i sak, endast att ”förundersökningen är sekretessbelagd”.

”DE SAMMANSVURNA” trycktes på ScandBook den 6 juni i år, Försäljningen, via Bokrondellen och min redaktion, har hittills omfattat cirka en tredjedel av den först tryckta upplagan, 1000 ex. F-pris måttliga 80 kronor.

Detta om bakgrunden. Jag är, som Tidningsutgivarna säkert förstår, oroad och undrande inför de sex tidningarnas till synes gemensamma aktion, och jag uppfattar den som riktad mot mig personligen och mina åsikter. Jag känner denna recensionsbojkott som ett ingrepp i min ställning som fri, etablerad, demokratisk författare. Saken hade varit en annan om åtminstone någon av rättssamhällets och det civila samhällets instanser hade uttryckt tvivel rörande mina uppgifters äkthet, men detta har inte skett. SvD:s redaktionschef Martin Jönsson har i svarsbrev till mig tagit avstånd från min namnpublicering (förre baseball-polisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt samt moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Avsan), men har på intet sätt påtalat innehållet i övrigt.

Jag har, som Tidningsutgivarna förstår, varit i kontakt med alla de instanser som i Sverige kan beröras av detta ärende:

Statsministern, justitieministern, statsråden inom Alliansen, RÅ, RPS, rikskriminalpolisen, Stockholmspolisen, JO, JK m fl. PK, SJF, SFF; jag slutar uppräkningen där. Jag har inte fått något svar i sak.

Ingen representant för dessa instanser har på minsta sätt (jfr SvD) riktat någon kritik mot mig eller dementerat en enda sakuppgift; ett par statsråd har uttalat sig ospecificerat men positivt, bland andra Göran Hägglund.

Det rör sig sålunda, Tidningsutgivarna, om två innehållsmässigt aldrig ifrågasatta dokumentära böcker i ett avgörande viktigt ämne, det formellt ouppklarade mordet på förutvarande statsministern och ordföranden för det dåvarande regeringspartiet, Olof Palme.

Den kollektiva åtgärden gentemot mig av i första hand sex approcherade tidningar, med deras chefredaktörer, kulturchefer och nyhetschefer, känns som ett yrkesförbud och har av mig kunnat uppfattas som censur. Jag sade inledningsvis att detta är ett ovanligt brev. Jag hoppas att detta förhållande inte ska hindra Tidningsutgivarna från att ge mig ett utförligt svar i en ödesfråga, inte huvudsakligen för mig men för det svenska rättssamhället.

Vad jag föreslår som remedium? Ja, inte min sak. Men jag måste konstatera att händelseförlopp av denna typ aldrig har förutsatts eller förutsetts uppkomma inom den svenska tidningsvärlden. Den livgivande naturliga konkurrensen mellan svenska tidningar har rimligen bort vara garanti för att en situation som denna aldrig skulle kunna uppkomma.

Själv önskar jag, genomgående i denna affär, publicering, öppenhet, och jag lägger i nästa vecka ut detta brev till Tidningsutgivarna på min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com 0174-500 66.

Detta inte för att utöva påtryckning på Tidningsutgivarna utan för att ge mina hittills 24 000 bloggbesökare den information de förtjänar att få. Engagerad hälsning, Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.

Fördröja, fördröja

30.7.2011. Det sitter i sedan min tid som timme för timme-journalist att texter skulle skrivas omedelbart. En gammal nyhet var ingen nyhet. Detta tänkande överdrevs ibland in absurdum, men tidsbegreppet släppte vi aldrig. En text som inte blev klar i tid finge lämnas ut till prenumeranterna en och en efteråt, sa den tämligen grovhuggne nattredaktören på DN:s fyrtital.

Bråttom, alltså. Men har detta bråttom något extra egenvärde? Ja, jag menar det. Informationer som läggs på hög åldras snabbt, för att efter några dagar försvinna, inte existera längre. De som till fulländning är insatta i fördröjningens konst är mina motparter i detta till synes eviga Palmeärende. Många, som inte är direkt engagerade, anser förstås att ärendet är avslutat, och en hel generation anser att mordet på Olof Palme aldrig blivit ett ärende: vem var Palme? Ta honom med dig in i din ålderdom och stör oss inte med honom och hans död…

Begripligt, visst. Att hela den svenska rättsstaten murknar och vittrar samman i mordets spår är än svårare att förklara: vad är det för fel på vårt samhälle?

I denna motström av närmast aktivt ointresse simmar Palmemordets enskilda, engagerade journalistiska utredare långsamt framåt, om framåt alls. Jag ögnar i DE SAMMANSVURNA – har någon av de frågor jag ställt blivit uppklarad? Tveksamt.

”Kan Kjell-Olof Feldt gå in i debatten?” frågade jag honom för drygt ett år sedan. Nej, det kunde han inte. Ville han inte.

”Styrdes Palmemordet av höga namngivna Säpobefäl?” var frågan i maj 2010. Trodde jag verkligen att jag skulle få ett svar på en så provokativ förfrågan?

”Gå in i Affären Anti Avsan! ” uppmanade jag Uppdrag Gransknings redaktörer i höstas, men Janne Josefsson & co har aldrig sänkt någon grävskopa i denna speciella dy. Underligt. Vad Uppdrag Granskning ska göra är ju att inte bocka.

Mediernas samfällda tystnad innebär ju i själva verket att de talar om för sin tittande och lösnummerbetalande publik att Palmemordet i själva verket är löst. Förstår inte Janne Josefsson det? Det är klart att han gör, men han har order uppifrån. Uppifrån den stjärnhop där Palmeärendet tas om hand.

Jag undrar, denna angenäma sommarlördag, om någonsin en situation liknande denna har uppstått i Sverige. Vad skulle det vara för situation?  IB-affären (förvisso med Olof Palme i den nära bakgrunden)? Ebbes och Hasses sjukhusaffär i Göteborg? Hårsfjärden?

Nej. Dessa frågor har blivit uppklarade, praktiskt taget ända ner i botten. Och det som finns kvar kletar vid det ouppklarade Palmeärendet.

ESTONIA? J, här finns förstås en parallell, men den är så intimt kopplad till Palme-ärendet att den bör räknas dit.

Palme och ESTONIA, Mitt nyhetsbrev en gång hette först PALME-nytt, sedan ESTONIA-brevet, sedan PALME-nytt igen, det visar min inställning. Jag tar ofta fram de nio samlade PALME-nytt-böckerna och häpnar över att ingenting gjorts åt mina brandartiklar, där de fortfarande lyser i eldskrift. Dagens Lisbeth Palme-affär är ett exempel. Det jag skrev i PALME-nytt åren 2000 och på bloggen nu 2011 har egentligen inte stått att läsa någon annanstans än i min lilla skrift, varje månad utkörd till de vänliga bortpensionerade flickorna på postkontoret vid Dragarbrunnsgatan i Uppsala, samt på dagens blogg.

Ren nostalgi, Sven? Nostalgi, kanske, men i så fall en aktuellt verklighetsbetonad nostalgi. Det är den du som bloggbesökare och bokläsare upplever tillsammans med mig.

Köp DE SAMMANSVURNA!  129:- pg 75 05 55-5. Med Affären Anti Avsan 179:- . Böckerna kommer att ingå i den svenska – och internationella! – historieforskningen. När då? Det kan jag inte säga. Den generation som nu växer upp kommer att veta.

Sven Anér

"Anonym" svår att kommentera

30.7.2011.

Jag läser ”Anonyms” båda inlägg från 26 och 28.7, men jag hittar varken stringens eller struktur, varför det blir svårt att kommentera.

Påståendet att Leif GW Persson skulle arbeta med en annan ”personkrets” än övriga anhängare av polisspåret förstår jag inte (26.7), och uppgiften att den av mig publicerade Lisbeth Palme-bilden ”ej är av LP” stämmer inte.  Bilden föreställer Lisbeth Palme, något som aldrig har förnekats på officiellt håll. Däremot är bilden undertryckt genom årtiondena, men det är en annan sak.

”Anonym”, gör så här istället:

Framträd med eget namn, till att börja med. Ta därefter kontakt med Anti Avsan, vilket inte torde vara svårt för dig, och föreslå din meningsfrände att han stämmer undertecknad Sven Anér för grovt förtal – Avsan är utbildad jurist och har nog inga svårigheter med formuleringarna: ”… Härmed anmäler jag…” …”grovt förtal…” ”…omedelbar handläggning…”.

Då skulle Affären Anti Avsan hamna i ett juridiskt hanterbart läge, berätta det för Avsan!

Du skriver för övrigt på ett sätt som nära påminner om den ”hot mail”-korrespondens som bland andra Gösta Söderström och jag utsattes för 2005-07. Du förnekar, felaktigt, vissa centrala förhållanden i denna svarta affär, varefter du bygger dina resonemang på dessa dina osanna uppgifter. Metoden är densamma, i Avsan-supporterns hot mail och nu vid dina bloggbesök. Samma sätt att tänka, samma sätt att skriva.

En annan ”Anonym” bloggbesökare, 22 juli, frågar ”vem det var som motarbetat sanningen i 25 år?”. Jag har inte det fullständiga svaret, men jag har många gånger framhållit att mordets upptakt kan finnas utanför landets gränser. Om det endast gällt för den svenska regeringen att avslöja ett helsvenskt brott skulle ett sådant avslöjande ha kommit för mycket länge sedan. Är tystnaden framkommenderad utifrån? Ja, jag tror det.

Sven Anér

Varför går SvD inte in i Palmeärendet?

28.7.2011.

Redaktionschef Martin Jönsson, eller stf

SvD.

Jag översänder en dokumentation som gått bl a till TT, och jag ställer på nytt frågan:

Varför går en stor daglig tidning som Svenska Dagbladet, med kvalificerad personal,, inte in i Palmeärendet? Detta är för mig obegripligt.

Här presenterar jag nu Lisbeth Palmes underliga ambulans/polisbils-resa till Sabbatsbergs akutintag, tillsammans med den mest dramatiska bild som över huvud taget togs under minuterna efter dödsskottet mot Olof Palme, nämligen den skicklige ”blåljus”-fotografen Ulf Karlssons bild. Tagen för Aftonbladets räkning, men aldrig, inte ens i dag, publicerad av Aftonbladet. G-P hade bilden inne den 2 mars 1986 i suddig version, men tidningen hade inte uppfattat hur anmärkningsvärd bilden var!

Läs bl a vad juristkommissionen, med instämmande citerad av granskningskommissionen, säger om det påstådda skottet mot Lisbeth Palme: Lisbeth Palmes helt outredda ”skada” kan förändra synen på mordet på Olof Palme, säger kommissionen!

Jag vädjar nu till SvD: läs mitt material, aldrig dementerat på någon punkt! Inte år 2000, inte år 2011! Och sätt dig in i konsekvenserna när det rejäla officiella avslöjandet kommer!

När det visar sig att de svenska Palmeutredarna anlitade Bundeskriminalamt för att granska Lisbeth Palmes mockakappa och T-tröja, trots utredarna från första början visste hur landet låg och att det var de säjlva som skjutit genom Lisbeth Palmes dubbelvikta mockakappa, de själva som sotat till T–tröjan lite grann för att det skiulle se äkta ut. Jag tror att Bundeskriminalamt anade vad det var frågan om.

Är det rädslan för alla dessa kusliga, ibland patetiska avslöjanden , väntande i farstun, som gör att alla hukar. Alla utom jag själv, som får så dåligt genomslag för mina odementerade fakta? Gör något, SvD!

Oroad, djupt oroad hälsning,

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./- Utförlig dokumentation, aldrig bestridd.

Varför hör jag ingenting från TT?

28.7.2011.

Till Ledningen för TT.


Jag översänder den tills dags dato kompletta faktasamlingen i Lisbeth Palme-ärendet.

Det förvånar mig att TT, så vitt jag kan se, inte agerat. Innebär detta att TT har andra informationer som inte stämmer med mina? Vilken annan anledning har TT att inte gå in i ärendet?

Regering och myndigheter tiger helt, men detta innebär enligt min mening desto större skäl för TT att gå in. Saken aktualiserades av mig 1999, vilket framgår av de sidor ur mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 7/2000 som jag sänder i kopior.

Som TT ser fick jag inte heller den gången någon respons; Aftonbladets svar är närmast icke-svar.

Jag uppmanar TT att gå till dokumenten. Granskningskommissionen, som i allmänhet inte är särskilt sträng i sin kritik, säger på sidan 61 i den ursprungliga rapportversionen, att

Lisbeth Palmes skador undersöktes aldrig.

Varefter kommissionen citerar juristkommissionen:

Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning.

Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

Detta är, som TT ser, mycket skarpa formuleringar, framlagda av två statliga undersökningskommissioner, och det går att säga att juristkommissionen med sitt uttalande håller hela den dittills framlagda mordbeskrivningen öppen.

Vad som här förutskickas är just vad jag skrev år 2000 och skriver i dag. 2011. Lisbeth Palmes skada är fritt uppfunnen, hon blev aldrig påskjuten eller skadad. Varför har det varit så viktigt för utredare att påstå att hon skadades? Det får bli min gissning, men det måste ha känts angeläget för mordets arrangörer att visa att Lisbeth Palme var lika hotad som sin man.

I själva verket avlossades aldrig något skott mot Lisbeth Palme, och det skott som passerat genom mockakappan är utfört efteråt, med mockakappan dubbelvikt. Med detta sammanhänger kappbytet och fordonsbytet under Lisbeth Palmes transport till Sabbatsbergsakuten; se Ulf Karlssons avslöjande bild som aldrig fått publiceras mer än av PALME-nytt 2000 och av min blogg 2011.

Jag har tillsammans med kulturskribenten och debattören Bo Alvberger hos RÅ, som är förundersökningsledare, sedan en vecka tillbaka anhållit om personliga sammanträffanden med representanter för RÅ och för rikskriminalpolisens Palmeenhet, men vi har ännu inte fått något svar, och jag har heller inte fått något besked från rikspolischefen beträffande Leif GW Perssons uttalande i februari i år om ”den konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner” som enligt Persson, och uppenbarligen även enligt rikspolischefen, förelåg vid Dekorima.

Det är, TT, uppenbart att den svenska överheten tror att det totala tigandet kan förhindra en korrekt utredning av mordet på Olof Palme. Men Tidningarnas Telegrambyrå ska rimligen inte kunna dela denna överhetens uppfattning, eller hur? Jag önskar TT:s svar och kommentar!

Kollegial men djupt oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 6

Till Riksåklagaren. Palmemordet.

25.7.2011.
Mot bakgrund av bifogat dokumentärt material rörande Palmemordets första minuter, aldrig officiellt undersökt av svenska myndigheter, anhåller jag att RÅ, som är förundersökningsledare i Palmeärendet, snarast utreder huruvida min överlämnade information är korrekt

Som RÅ vet har uppgifterna funnits hos dåvarande statsministern Göran Persson och underlydande myndigheter sedan i varje fall år 2000, men dessa uppgifter har aldrig behandlats på ett sätt som den svenska allmänhetenv  har kunnat uppfatta.

Den fråga jag ställer kan komprimeras:

Fanns Lisbeth Palme med nära den grupp av sammansvurna, som rikspolisstyrelsens expert Leif GW Persson i februari i år utpekade som ansvarig för mordet på hennes make:?

Det dokumentära material jag nu överlämnar har aldrig dementerats, endast hållits dolt. Jag menar att det nu måste få nå ut till den svenska allmänheten. Det har gått över 25 år sedan statsminister Olof Palme sköts vid Dekorima. Dags att ta tag i de många ledtrådar som aldrig fått nystas.

Denna skrivelse, inklusive bilaga och avgörande viktig bild föreställande Lisbeth Palme vid Sabbatsbergs akutintag, läggs under dagen ut på min blogg, www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Detta material går även till TT.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge

0174-500 66.

SAP måste granska Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof Palme!

25.7.2011.

Håkan Juholt, Riksdagen

Håkan! Jag vänder mig till dig i din dubbla egenskap av SAP:s främste företrädare och samtidigt yrkeskollega!

Jag översänder ett material som nu på eftermiddagen har lagts ut på min blogg www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Samt som postat brev går till RÅ och TT.

Jag var kring millennieskiftet aktiv i denna sak, bl a skrev jag det brev till din föregångare Göran Persson, som du finner bland texterna. Jag fick aldrig något svar.

Under de år som gått har ingenting inträffat som skulle minska mitt oroade intresse för frågan. Ingenting har hänt från myndighetshåll. Anledningen till att jag nu tar upp saken igen är bl a att jag vid en genomgång av mitt arkiv påträffade den bild du ser i materialet. Saken kom med förnyad styrka tillbaka i mitt sinne.

Ja, jag beskriver ärendet grundligt i dossiern, som du ser, och jag har inte något ytterligare att tillägga. Saken är ju oerhörd, och den är tämligen oerhörd genom överhetens totala ovilja att ge mig minsta svar. Om saken i själva verket är så allvarlig som jag nu skriver på bloggen, då går djupa svallvågor genom Sverige.

Har Lisbeth Palme gått med på förslag – eller kanske närmast order - från herrarna i den ”konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner” som Leif GW Persson sedan i februari i år talat vitt och brett om – Ja då är förstås fan lös, i uttryckets mest skrämmande bemärkelse.

I så fall måste Lisbeth Palme före mordet ha kontaktats, gått med på att leda Olof till Dekorima där mördaren skulle stå och vänta, i förväg (!) ha till polis överlämnat den svarta reservkappa som fick ersätta den ”sönderskjutna” mockakappan, gått över från sin döende/döde makes ambulans till en polisbil som mött upp på vägen, anlänt ca 7 minuter efter Olof till Sabbatsberg. I hennes makabra uppdrag måste också ha ingått att hon, när den grundfalska Christer Pettersson-storyn började spelas upp, åtog sig att oerhört säkert och bestämt intyga att denne uppvisade ”gärningsman” vore den faktiska mördare hon skulle ha sett vid Dekorima.

Ytterligt beklämmande i denna sak är också, som du kan läsa i min text, att den socialdemokratiska tidningen Aftonbladet svär sig fri från all kunskap om affären och  om Ulf Karlssons bildrullar. Detta inslag väcker frågan: kan en socialdemokratisk tidning ha varit förvarnad om vad som skulle ske? Den bild det framför allt handlar om, alltså Lisbeth Palme på Sabb, symboliserar ju hela mordet, ger hela dramatiken under mordnatten, men den bilden vill nyhetstidningen Aftonbladet inte röra vid. Vi är båda tidningsjournalister, Håkan. Säg att vi hade varit nyhetschefer på AB på kvällen – ja, vi hade ju fyllt hela förstasidan med bilden av Lisbeth på Sabb. Men den kvällens AB ville annorlunda.

I dessa dagar, då Norden skakas av en ingalunda helt uppklarad terrorattack, känns det extra viktigt att det officiella Sverige inte har några hemligheter dolda. Är det så att framför allt svensk polis, av alla grader, har låtit mörda den socialdemokratiske partiledaren och statsministern med central assistans av hans egen för ändamålet lejda hustru – ja, då vet jag inte vart vi finge gå för att hitta en parallell. Bort mot det antika Rom?

Håkan – denna sak löses inte genom att kanske RÅ väljer att inte göra någonting. Den löses – och måste lösas! – genom att aktiva orädda politiker slår larm, tar fan i båten.

Kan du agera! Jag vet inte om en sådan åtgärd skulle gynna dig speciellt som politiker, men den skulle gynna Sverige, den svenska allmänheten.

Det var jag som fanns med bland de första som lanserade Polisspåret, och jag har aldrig ändrat uppfattning, och ingen överhet, inget massmedium har någonsin beslagit mig med felaktiga informationer, ingen enda detalj i mina böcker ”Affären Anti Avsan” eller ”DE SAMMANSVURNA” har på minsta sätt påtalats eller dementerats, trots uttrycklig begäran från mig till RÅ. Och RPS, svensk överhet, tror att tystnad löser alla problem. Du bör inte finnas med inom den överheten, Håkan Juholt!

Tacksam höra från dig!

Angelägen, oroad, kollegial hålsning!

Din tillgivne


Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Nyckeln: Lisbeth Palmes kappbyte öppnar hela mordet!


22.7.2011.

Läs det här! Aldrig dementerat, bara inknuffat på en skräphylla hos rikskrim!

25.5.2000. Öppet brev till statsminister Göran Persson!

Jag överlämnar nr 7 av PALME-nytt för år 2000, och jag anhåller om omedelbara kommentarer.

Jag påstår i detta nummer

Att Lisbeth Palme aldrig blev beskjuten vid Dekorima kl 23.21 den 28 februari 1986,

Att den ambulans med vilken paret Palme for från Dekorima någonstans i Vasastan, förmodligen utmed Odengatan, hejdades av en polisbil,

Att Lisbeth Palme då övergav ambulansen och sin då ännu ej dödförklarade man, gick över till polisbilen, tog av sin mockakappa samt tog på en annan kappa av helt annat utseende (se den inlagda stora bilden i tidningen), samt

Att Lisbeth Palme sålunda, i polisbilen och efter ambulansen, anlände till Sabbatsbergs akutintag.

Händelseförloppet strider mot bl a parlamentarikerkommissionens mycket officiella beskrivning (betänkande sidan 36) där det sägs att ”omkring kl 23.30 lämnade ambulansen Sveavägen och for till Sabbatsbergs sjukhus. Lisbeth Palme följde med.”

Jag förutsätter nu att statsministern i regeringen omedelbart låter utreda om det verkligen förhåller sig så som jag hävdar, nämligen att Lisbeth Palme, iförd sin mockakappa, aldrig besköts vid Dekorima, , utan att i stället denna kappa i efterhand preparerades med ett pistolskott samt sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, som om Lisbeth Palme. iförd mockakappan, blivit beskjuten vid Dekorima.

De vidare konsekvenserna av vad jag nu anför i detta nr 7/2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt ter sig enorma. Bl a måste hela den under fjorton år pågående s k Palmeutredningen ha förlöpt under diametralt felaktiga premisser, varjämte förhandlingarna i Stockholms Tingsrätt och Svea Hovrätt fått ett totalt missvisande förlopp. Ärendet Christer Pettersson hade i detta läge aldrig aktualiserats.

Jag önskar sålunda din omedelbara kommentar. Sven Anér

”Vad tror du att det hände sen?” är den återkommande frågan i en klassisk Mumin-saga.

Ja, vad tror du att det hände sen? Rätt gissat: ingenting. Trots att mycket tydliga originalbilder, tagna av pressfotografen Ulf Karlsson, klart och tydligt visar att Lisbeth Palme vid ankomsten till Sabbatsberg, sju minuter efter ambulansen, är iförd svart, hellång kappa med fast ryggslejf och kapuschong, så har allt sedan år 2000 ingen myndighet på minsta sätt reagerat; mina uppgifter har inte ens uttryckligt dementerats, utan skuffats undan, att förhoppningsvis glömmas.

Lisbeth Palme lämnade alltså, under de ödesdigra minuterna efter hennes makes död, ifrån sig sin helt oskadade bruna mockakappa och tog på sig en svart kappa, som de hejdande poliserna hade medfört! Mockakappan går därefter till genomskjutning, utan bärarinnan inuti. Simsalabim, Lisbeth Palme kan sägas ha blivit påskjuten och kan alltså inte ha varit inblandad i mordet. Väl?

I själva verket visar det av mig klarlagda förloppet att Lisbeth Palme från första början varit djupt involverad i mordförberedelserna och villigt medverkat i det ganska komplicerade skeendet under några efterföljande dramatiska minuter.

Men fortfarande, ännu i dag, säger den officiella historieforskningen att (granskningskommissionen, sidan 119, ursprungliga versionen):

Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 70-100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa på vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick åter ut genom mocka kappans högra ryggsida.

Detta är en av de mest gnistrande lögnerna i de officiella utredningarna. Det går inte att tänka sig att en kula skulle ha kunnat genomborra mockakappan från sidan, därefter följt Lisbeth Palmes rygg utan att åstadkomma mer än en ”skråma”, och sedan försvunnit ut via ett hål på andra sidan av mockakappan.

Detta är ett enda stort påhitt. Om det går att tänka sig att kulan skulle ha följt hennes rygg skulle skadan inte ha inskränkt sig till en ”skråma” utan varit mycket allvarligare, kanske dödande.

I själva verket dubbelveks mockakappan av poliser, efteråt, varefter ett skott sköts genom mockakappans båda delar. Kanske den fulaste lögnen. Med alla inblandade: Lisbeth Palme själv, i allra högsta grad, poliser, Holmér. Sveriges rättssamhälle destrueras under dessa minuter. Blundande åklagare, blundande kommissioner, blundande regering.

Vad hände sedan Göran Persson fått mitt PALME-nytt? Ingenting, i sak. Kulan mot Lisbeth Palme fanns redan cementerad i historieskrivningen, fick inte bortförklaras.

Hur ser jag i dag på Lisbeth Palmes roll? Med kappbytet, med ”skråman”, som hon kan ha åstadkommit med en nagelfil (”en rodnad”, sa den ”baddande” läkaren, professor Åke Nilzén, Lisbeth Palmes svåger).

Här följer några av de förhandsinstruktioner som Lisbeth Palme måste ha fått från sina medsammansvurna: se till att Olof kommer till Dekorima, det är där han ska skjutas! Följ med Olofs ambulans, och var beredd att byta till polisbil och annan kappa! Påstå sedan, nära tre år efteråt, att du knivskarpt känner igen Christer Pettersson; vi ska se till att han blir ordentligt utmärkt som alkoholiserad och avvikande klädd gärningsman! Håll fast vid identifikationen, genom hela rättsprocessen! Medverka, svik aldrig oss, dina medsammansvurna!

Överdrifter? Nej – och det här schemat fick aldrig prövas i någon av rättsinstanserna.

Du svenska Fru Justitia – vart tog du vägen?

Sven Anér


Det ofrånkomliga bildbeviset!

Jag sitter denna söndagseftermiddag och ser den dystra kavalkaden av bilder från Norge. Personer gripna vid tillslag i en Osloförort? Tragedin griper mig, jag får svårt att koppla av. Och jag ställer ideligen frågor till mig själv: varför får vi inte veta allt?

Jag stänger av TV:n och går tillbaka till det PALME-nytt som jag just citerat ur. Plötsligt hittar jag den bild jag sökt; bilden av Lisbeth Palme på Sabbatsbergs sjukhus, helt annorlunda ekiperad än vid Dekorima.

Men jag måste ha Ulf Karlssons bild i original, framkopierad på fotopapper? Var finns den bilden? Min arkivering bygger huvudsakligen på kronologi. Jag letar i en kvart – och plötsligt finns alla gode vännen och kollegan Ulf Karlssons bilder framför mig! Inlagda i ett plastfodral!

Skärpan är perfekt, Ryggbilden av Lisbeth Palme perfekt. Den svarta tygkappan med slejf och kapuschong, Lisbeth som har lämnat bilen genom höger framdörr, rundat polisbilens bakdel och nu är på väg mot akutintaget

Polisbilen? Stopp ett tag!

Lisbeth Palme måste alltså ha lämnat sin döende, kanske döde man ensam i ambulansen någonstans längs färdvägen till Sabbatsberg, gått över till denna polisbil, bytt kappa, kanske inne i polisbilen, fortsatt till Sabb!

Enligt en rekonstruktion, som jag presenterade i PALME-nytt nr 11 för år 2000, kom ambulans 951 med Olof Palme till Sabb kl 23.36, medan polisbil, med registreringsnummer LZO 872, kl 23.43, sålunda sju minuter efter ambulansen, anländer till Sabb med Lisbeth Palme som passagerare.

Inga av mina uppgifter är någonsin dementerade. Uppgifterna, och mina frågor kring dem, har betraktats som luft. Aldrig kommenterats, aldrig dementerats. Det är bara Sven Anér…

Jag återger nu sidan 6 i PALME-nytt nr 13 för år 2000. Detta är första gången någonsin som denna Lisbeth Palme-bild visats på nätet, tidigare endast via mer eller mindre suddiga papperskopior. soppdramatik nära, nära mordet på en statsminister! Men regissören lät ridån gå ner! Jag satte den gången i PALME-nytt rubriken:


Detta är Sveriges hemligaste bild!

Bilden känns igen, eller hur? /frågade jag då, år 2000/. PALME-nytt har presenterat den i snart ett halvår, en dyster följetong. Men det är endast PALME-nytts läsare som kan storyn – och hittar vägen in i storyns skymningszon. Samtliga personer och instanser, som borde veta allt om bilden och dess öden, förklarar sig inte ha en aaaning, t ex AB:s nuvarande chefredaktörer Anders Gerdin och Rolf Alsing, båda i tjänst 1986: ”Bästa Sven – aldrig hört talas om saken…” Bästa Sven.

Någon på Aftonbladet måste ju ha sett den här och Ulf Karlssons övriga förnämliga bilder, men jag hittar alltså ingen sådan person. Så småningom är jag utskuffad till hrr Mats Örbrink och Niklas Silow, som var deskfolk den här natten, men då får jag inte längre något svar över huvud taget, glöm Sven Anér!

Rikskriminalens Åke Röst,, mannen som arrangerade Hans Holmérs falska Borlänge-alibi när det begav sig, sitter fortfarande med stort inflytande inom den s k Palmeutredningen och berättar för mig per fax 2000-10-30: Sven Anér, 740 10 Almunge.

” Jag har tagit del av innehållet i ditt telefax som inkom till Rikskriminalpolisen den 27 oktober 2000.

Du anhåller att utfå kopior av de bildtexter/captions som hör till de 19 bildkopior som togs mordnatten på Sabbatsbergs sjukhus av reporterfotografen Ulf Karlsson.

Några handlingar som innehåller bildtexter av det slag som angivits i din skrivelse finns inte i utredningsmaterialet. Din begäran kan därför inte föranleda någon vidare åtgärd från Palmegruppens sida. Med vänlig hälsning, Åke Röst.”

Tack för det – eller jag vet inte. Ett hederligt svar av typen ”Vi ger fan i dig, Sven Anér ”, hade, om uttrycket tillåts, känts bättre, men Åke Röst höjer ej rösten då han i kavaj och slips författar sina skrivelser till hr Anér i dennes gråmulna Almunge.

Men Åke Röst – och hans föregångare inom Stockholmspolisen (och Säk?) – har alltså suttit i snart 15 år och klämt på dessa bilder de bestulit Ulf Karlsson på, men de påstår sig alltså nu inte veta vad bilderna föreställer – hur kan dessa människor se sig i spegeln. Vad gjorde Lisbeth Palme mordnatten? Ingen vill svara, och Ulf Karlssons bild från Sabbatsbergs akutmottagning, som borde varit ett fotografiskt bevis på alla märkligheter, ”föranleder inte någon vidare åtgärd”. Nej, inte någon vidare åtgärd. SA

PS! I pressläggningsögonblicket svarar Mats Örbrink!

PALME-nytt tackar för svaret /återges inte här/, men konstaterar samtidigt att Örbrinks beskyllningar mot Ulf Karlsson är både skrämmande och grundlösa! Jag ringer Ulf Karlsson som kommenterar: ”Naturligtvis arbetade jag för AB denna kväll! Det var Mats Örbrink, som via mig, från telefonkiosken utanför biografen Grand, fick det första meddelandet om attentatet. Jag for tillsammans med min fru till Sabbatsberg där jag sammanträffade med Tomas Sjöberg. Jag lämnade mina rullar till AB:s nattredaktion, Örbrink. Naturligtvis har jag inte sålt Lisbeth-bilden till G-P; bilden har över huvud taget aldrig honorerats!” Hela AB ljuger! Självfallet mer om detta i nr 14 av PALME-nytt, utkommer ca 10 december. SA.

Så långt PALME-nytt, den gången. Jag skakas under utskriften. Att myndigheter ljuger för mig och tiger för mig hade jag förstås vant mig vid. Men att en tidning som Aftonbladet, där jag f ö arbetade ett tag under 1963, på ett så kusligt sätt slirar på mordkvällens sanningar känns otäckt.

Hur kunde Aftonbladet minuterna efter mordet veta att speciella publiceringsregler hade börjat gälla? Minuterna efter mordet?

Två avslutande kommentarer bara:

Det framgår av PALME-nytts rekonstruktion att Ulf Karlsson kl 23.36, då ambulansen anländer till Dekorima, inte har hunnit längre än till biografen Grand, varifrån han talar i telefon med AB:s redaktion. Ulf kommer till Sabb först 23.40 och tar bilden av Lisbeth på väg in till akutintaget kl 23.43. Bilden hade inte kunnat tas 23.36. Lisbeth Palme måste ha gått över till polisbil LZO 872 någonstans mellan Dekorima och Sabbatsberg.

Var tidningskvarteren i Klara, som för mig den gången, om jag får citera Norges Stoltenberg, var ett paradis men skulle förvandlas till ett helvete, var de genomsyrade av ambitioner som inget hade med hederlig journalistik att skaffa?



Och granska bilden av Lisbeth Palme och polisbilen, granska den noga! Det är första gången den kan förmedlas i perfekt pixelpresentation. Lisbeth Palme kommer från ett mord. Detta är bildbeviset.

Beviset för all falskhet kring mordet på en statsminister.

Sven Anér

Filmförslag: Mordet på Olof Palme.

21.7.2011.

Strix Television AB

Lumaparksvägen 11

120 87 Stockholm.

Filmförslag: Mordet på Olof Palme.

Jag medsänder två böcker i rubricerade ämne: ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2009, samt ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, 2011.

I den första boken utpekar jag dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan som Olof Palmes mördare. I den senare boken ansluter jag mig till det officiella, offentliga, odementerade uttalande som gjorts av den vid rikspolisstyrelsen högt stabsplacerade chefskriminologen och professorn Leif GW Perssons (bifogas), med innebörd att mordet på Olof Palme skedde inom en konspiration av bland andra poliser.

Jag står fortlöpande i förbindelse med riksåklagaren och rikskriminalpolisen, men på mina frågor om huruvida Avsan är mördaren eller om över huvud taget en poliskonspiration föreligger får jag inga svar, endast upplysningen att ”förundersökningssekretess råder”.

Där står saken i dag. Jag utpekar en bestämd f d polisman, medan Leif GW Persson hävdar att en poliskonspiration föreligger; ingen av dessa uppgifter har dementerats.

På min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

går mitt fortfarande pågående arbete med denna sak att följa.

Jag föreslår nu att denna stora men av den svenska rättsstaten förträngda händelse dokumenteras av Strix. Jag ser nu ert fina program om vårdcenralen i Maria, gjord med aldrig sviktande gott omdöme.

Gå in i denna stora svarta affär och se vad ni hittar, se vad ni som filmare blir lockade av! Den klargörande dokumentären om Palmemordet har givetvis också en stor presumtiv utländsk publik.

Angelägen hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.   ./. bil.

Ett svek från en hel ämbetsmanna- och politikergeneration

17,7.2011. Jag läser dagens dödsrunor i Svenska Dagbladet. Det är de mellankända som får dessa runor. Inte de mycket kända. Men män och kvinnor som gjort bra jobb livet igenom. Omdömena verkar äkta; en tränad familjeredaktör märker när det har gått tomgång i texten.

Bra hederligt folk helt enkelt. Ett bra livsverk. Men hur ska familjeredaktörerna bete sig när turen är kommen till Palmeaffärens många svikare och medlöpare och mörkermän? Hur ska de behandlas av den dagens familjeredaktör?

”Efter civilingenjörsexamen i industriell ekonomi” jo, det kan ju alltid sägas. ”Han kunde alltid finna en väg framåt och ge ett gott råd.” Jo. ”Han representerade bland de finaste egenskaper en människa kan ha: sanning, kärlek och omtanke” – nej, här kärvar det. Familjeredaktören får börja fundera. ”Sanning…”, ja men det var ju just sanningen han i över 25 år motarbetade?…

När den stora sanningen har fått komma fram går vi, i vårt svenska samhälle, på så många punkter och på så många sätt, in i en annan värld. Vad då för värld? Kallare och klarare? Renad från lögn och svek? Tyvärr inte. Jo, kallare, säkert. En desillusionerad värld. En värld där vi tvingas se tillbaka på de stora synderna, den stora synden. Hur klarar vi av denna situation?

Där får väl de professionella träda till: läkarna, psykologerna. Men inte en enda åklagare, inte en enda polis, knappast en enda politiker, bör göra sig ärende. Alla så dödstysta medan det begav sig. Situationen kommer att vara helt ny.

Läs i Bo Alvbergers recension av DE SAMMANSVURNA:

Ingen myndighet eller enskild tjänsteman med anknytning till ärendet kan skylla på att man ”inte visste”.

Numera vet alla – men det finns förstås sådana som alltid vetat.

Alltid vetat. Vetat långt innan skottet föll vid Dekorima. Skottet mot hela det svenska samhället.

Sven Anér

… som ställer makthavarna till svars…

17.7.2011. Vår ”professor i nordamerikanska studier” här i Uppsala, Erik Åsard, presenterar en intressant understreckare i denna söndags SvD Kultur. Bl a om papperstidningars möjligheter att överleva i konkurrensen med det allt mer inkräktande och allsmäktiga nätet. Han tror inte på papperstidningens död, men han noterar sensationella uppgifter om dessa papperstidningars minskade antal och försämrade service: Washington Post stänger sina lokalredaktioner i Chicago, New York och Los Angeles.

Vi har sett samma utveckling här hemma. Expressens lokalredaktioner var på 1950-talet en både lokal och nationell maktfaktor, med den residerande lokalredaktören som stadens småpåve vid Stortorget; en svunnen tid.

Vilket är då Åsards recept för en förhoppningsvis livsduglig tidning? Han                                                                                                                                                        citerar veteranjournalisten Alex S Jones som mycket allmängiltigt – men i dag sällsynt – presenterar sin metod för publicistisk överlevnad:

Han tror på behovet av seriös journalistik och på ädla värderingar som objektivitet och opartiskhet. I ett ständigt föränderligt medielandskap är det särskilt viktigt att försöka upprätthålla de gamla principerna, menar han. Det stora problemet är enligt Jones urgröpningen av den faktabaserade rapporteringen (”accountability news”), den som fokuserar på reella samhällsproblem och som ställer makthavarna till svars för deras handlingar.

Citatet kan förefalla ärkekonservativt, men det är sannerligen tillämpligt på all journalistik värd namnet. Genom alla tider och kriser och twittrar.

Hur arbetar då Svenska Dagbladet, som torde vara både Åsards och Jones meningsfrände på publicistikens höjder. Följer Svenska Dagbladet de ädla normerna?

Ofta ja, om än med en moderat touche även över vissa av de rena nyhetsinslagen. Men stora händelser och företeelser, så stora att de når upp till himlen, kan falla utanför tidningens bevakning.

”Vi tittar på Palmeärendet, men inte så noggrant som du”, skrev SvD:s redaktionschef en gång till mig, citerat här på bloggen. Det var ett avslöjande yttrande. Omvälvande händelser kan inte bevaka på detta sätt av en stor tidning, menar jag, som en självklarhet. Lite petande och duttande på en tillrättalagd och förpuppad nyhets yta avslöjar inga journalistiska sanningar.

Jag går tillbaka till Jones-citatet nyss:

Urgröpniongen av den faktabaserade rapporteringen, den som fokuserar på reella samhällsproblem och som ställer makthavarna till svars för deras handlingar…

Jag måste erkänna att jag inte riktigt kan förstå hur Svenska Dagbladet, om just den tidningen får utgöra exemplet, kan försvara en icke-bevakning av en stor nyhet, en meganyhet. Jones berättar inga sensationer, han håller sig till grundmurade idéer som börjat vittra.

Jag är yrkesjournalist och författare, har alltid haft nyhetsjobb. Skulle yrkets värderingar få förblekna, ja då finns ingenting kvar av den journalistik som jag, säkert yrvaket och tafatt, började utöva i DN:s enspaltare den 1 januari 1948.

Då var rågången mellan ledarsida och nyhetssida knivskarpt dragen, och nyheten ansågs kapabel att stå för sig själv. Kanske kan en till snömos förvandlad rapportering också ha ett värde, men den bör inte presenteras under falsk varubeteckning.

Ser jag svensk journalistiks undergång och död i spåren av icke-rapporteringen om det fortsatt dova och ogenomskinliga Palmeärendet? Ja – och det värsta är att även efter ett avslöjande, eller kanske just då, kommer denna svenska journalistik att framstå som ynkligt vingklippt.

Jag märker att jag kanske låter konservativ i överkant. Men låt gå för den typen av konservatism, den som sätter sanningar i högsätet. Lögner i högsätet har vi haft nog av. 30-talslögner.

”…som ställer makthavarna till svars…”. Det var ju det det handlade om.

Sven Anér

Likalydande skrivelser till Riksåklagaren och till Rikspolischefen.

Palmeärendet, angelägen önskan!

Undertecknade, Bo Alvberger och Sven Anér, anhåller om ett sammanträffande med Riksåklagaren och Rikspolischefen (eller med dem de kan önska att sätta i sitt ställe) för att diskutera den aktuella utvecklingen av det ärende som gäller det ouppklarade mordet den 28 februari 1986 på dåvarande statsministern Olof Palme i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholms city.

Palmeärendet är alltid aktuellt, och det är extra aktuellt i dag, efter utgivningen av min senaste bok, DE SAMMANSVURNA och efter Bo Alvbergers dramatiska anmälan av denna bok i Miljömagasinet den 15 juli i år, nr 28.

Jag, Sven Anér har, under de senaste åren, ej fått sammanträffa med någon representant för vare sig RÅ eller RPS. Detta trots åtskilliga förfrågningar, vilka har avslagits på grund av ”förundersökningssekretess”. Jag fick kring sekelskiftet träffa dåvarande förundersökningsledaren Agneta Blidberg på hennes tjänsterum, och då åberopades, under ett långt, fritt samtal, ingen förundersökningssekretess, och åren närmast efter mordet stod jag i tät, personlig kontkt med såväl RÅ:s som rikskriminalpolisens talespersoner, varvid synpunkter kunde framläggas och svar erhållas. Jag har svårt att förstå dagens ändrade förutsättningar.

Vi sätter alltså nu mycket stort värde på ett personligt sammanträffande enligt ovan. Ämnet skulle bli en öppen diskussion kring öppna, aldrig lösta frågor. Till exempel det arrangerade Christer Pettersson-åtalet, Sigvard Marjasins hearing med Ulf Lingärde och vad därvid framkom, samt över huvud taget vilken kännedom olika svenska befattningshavare kan ha haft i ärendet, före, under och efter mordet vid Dekorima.

Men vi önskar ett öppet samtal utan i förväg låsta debattämnen. Ett samtal som skulle dra upp linjerna för dagens situation samt riktlinjerna för framtiden. Vi känner det som ytterst vikigt att inte bara vi själva utan givetvis den stora svenska allmänheten får kännedom om vad som har hänt och om vad som kommer att hända.

Ett avgörande viktigt besked gavs vid tillsättandet av granskningskommissionen 1993/94 varvid riksdagen, som beställde kommissionen, uttalade att

”redovisningen av kommissionens arbete bör, så långt som möjligt, ske öppet.”

Det är i denna, i och för sig självskrivna anda som vi, Bo Alvberger och Sven Anér, framför vår önskan om ett sammanträffande, i Stockholm i någon av respektive myndigheters tjänstelokaler. Skulle någon av våra adressater önska separata sammanträffanden med representanter för RÅ resp RPS kan vi acceptera ett sådant förslag, men det känns kanske naturligast att fyra personer samtidigt träffas.

Om mötet/mötena bandas har vi inget att invända, och vi kommer givetvis själva att arbeta på motsvarande sätt.

I förhoppningen att denna skrivelse upptas och besvaras positivt ser vi alltså fram mot att sammanträffa.

Engagerade och fortsatt oroade hälsningar,

Bo Alvberger, /den titel du vill använda/ och

Sven Anér, aktuell som författare till nyutgivna ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”.

Adress i ärendet: Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.

0174-500 66.

Bo Alvbergers recension öppnar dammluckan!

16.7.2011. Under rubriken ”Ingen enda av lagens föreskrifter” presenterar Bo Alvberger i senaste numret av Miljömagasinet, nr 28 den 15 juli, en avgörande, positiv recension av min bok ”DE SAMMANSVURNA” Jag återger hela recensionen:

Marjasinaffären – vem minns den idag? När riksdagen 1994 hade beslutat om en °medborgarkommission° för att granska polisens utredning av mordet på Sveriges statsminister åtta år tidigare valde man att utse Sigvard Marjasin till ordförande. Efter att tidigare ha lett ett av landets största fackförbund var han vid den tiden landshövding i Örebro län. Men bara ett år senare tvingades han avgå på grund av slarvig redovisning av representation. Var detta det verkliga skälet eller hade Marjasin varit för djärv i sökandet efter sanningen bakom mordet på Olof Palme?

Detta är en av de många spännande frågor som Sven Anér diskuterar i sin nya bok: ”Palmemordet: De sammansvurna”.

Av massmedia kan man få intrycket att mordutredningen är nerlagd och att inget nytt händer i saken. Ingetdera stämmer – verkligheten är avsevärt mer komplicerad och mycket intressantare! Polisens utredning, den så kallade förundersökningen, pågår på pappret men utan att något arbete utförs för att söka mördaren.

Genom att sätta upp skylten ”Förundersökning” tar polisen sig rätten att vägra lämna ut dokument som annars enligt gällande grundlag skulle vara offentliga. Den verkliga mordutredningen sker numera genom undersökande journalister som Sven Anér, Olle Minell,, Gunnar Wall och Olle Alsén som vägrar släppa greppet om den största politiska händelsen i Sverige på hundra år.

Nya förhållanden kommer fram och belyser redan kända fakta som den hemliga övervakningen av paret Palme mordkvällen. Nu har skådespelaren Robert Gustafssons viktiga vittnesmål blivit känt först efter 24 år och liksom Lars Jeppsons iakttagelser på mordplatsen hade det kunnat förhindra justitiemordet på Christer Pettersson – om det inte hemlighållits.

I första hand ger Anérs bok en återblick på de viktigaste momenten i utredningen av mordet och därmed också på svensk samhällshistoria. Den som inte engagerat sig i saken får koncentrerade svar på frågor om hur polisen ljugit, om hur det gick till när anklagelserna mot Pettersson konstruerades, om bakgrunden till misstankarna mot moderate riksdagsmannen Anti Avsan och mycket annat som man kan undra över. Läsaren kan också följa den sega kampen mot myndigheterna.

”Jag hävdar att ingen enda av lagens föreskrifter följs vid myndigheters arroganta behandling av en aktiv undersökande journalist och författare som mig själv”, suckar Anér.

”De sammansvurna” är författarens tionde bok i ämnet. Den är speciell på det sättet att den till stor del består av bloggtexter från året 2010 (svenanerpalmemordet.blogspot.com) kombinerade med nyskrivet material. Det ger närhet och engagemang, men gör det också möjligt för författaren att förtydliga sig och fördjupa sig på vissa punkter. Till det nya och brännande hör Palmemordets eventuella samband med mordet på Catrine da Costa 1984 och i synnerhet författarens nu öppet presenterade syn på bakgrunden till statsministermordet.

Det är inget mindre än ett Sisyfos-arbete Sven Anér har utfört för att göra det möjligt för oss alla att tränga igenom de dimridåer som polisiära och rättsliga instanser lägger ut. Inte minst beundransvärd är den möda han satsat på kunskapsspridning till just dessa.

Ingen myndighet eller enskild tjänsteman med anknytning till ärendet kan skylla på att man ”inte visste”. Anér har hållit dem informerade om sakernas rätta tillstånd och såväl polischefer som chefredaktörer liksom hela den moderata riksdagsgruppen har fått sig tillsänd förra boken ”Affären Anti Avsan”.

Numera vet alla – men det finns förstås sådana som alltid vetat. Därmed är vi tillbaka hos Medborgarkommissionen. Marjasin bjöd in säkerhetsexperten Ulf Lingärde till en hearing angående en promemoria som denne skrivit om bakgrunden till palmemordet. Det handlar om det mest skakande dokumentet i hela utredningen och både promemorian och bandupptagningen av utfrågningen låstes omedelbart in. Locket lades på och ligger i princip där än.

Det som Lingärde hade avslöjat var en fullständig konspiration för att förändra de politiska förhållandena i landet, alltså en statskupp, som inleddes med mordet på statsministern. Femton högt uppsatta personer fanns i ledningen, till exempel tidigare SÄPO-chefen P G Vinge och marinchefen Bengt Schuback. Ingenting har alltså hänt med detta ”spaningstips” lika lite som med de finska kvinnornas samstämmiga iakttagelser på brottsplatsen. Det är svårt att finna någon annan förklaring än den som Anér formulerat så här:

”Från månader före mordet den 28 februari 1986 har trådar löpt och trådar dragits, och det är de högsta i vårt samhälle som styrt. Ingen av våra högsta politiker, våra högsta ämbetsmän, våra högsta makthavare alla kategorier har varit eller är okunnig om vad som verkligen skett; många har vetat vad som skulle ske, och det är icke-händelserna som visar att informationen inom detta höga etablissemang var så total, tystnaden så dov, lojaliteten så absolut.  Alla har inte vetat allt, i detalj.. Men alla har förstått, från första stund och kanske från den stund som föregick den första stunden, att här gäller det att låtsasutreda och låtsassvara och låtsashäkta.”

En sak blir helt uppenbar genom boken: rättsstaten fungerar inte vid brott på den här nivån. Om det hndlat om en beväpnad kommunistisk liga hade lagens strängaste straff utdömts. Nu skyddas i stället brottslingarna med alla tillgängliga medel, och det sker sannerligen inte i folkmajoritetens intresse.  Rättsstat och demokrati förutsätter varandra. Vart tar demokratin vägen när myndigheterna sätter sig över lagen och samtliga politiska partier blundar för vad som sker?

Bo Alvberger

Till 4 tidningar och TT!

Chefredaktör, Nyheter, Kultur!

Jag översänder fotostat av Bo Alvbergers recension i Miljömagasinet nr 28 av min tidigare översända bok ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”.

Jag ber om en kommentar. Varken min bok eller Alvbergers recension har på minsta sätt dementerats, medan dammluckan öppnas och oemotsagda, sanningar strömmar ut.

Det är ett nytt Sverige som presenteras och som måste få visas upp i sanningens och demokratins namn. Jag ber om uppmärksamhet, en uppmärksamhet som i längden inte kan undandras det falskeligen arrangerade mordet på en statsminister.

Palmemordets Sverige måste avslöjas.

Har mina adressater några frågor ska jag försöka besvara dem, har ni några beskyllningar mot mig i denna sak kommer jag att analysera dessa beskyllningar.

Djupt oroad men, till sist, hoppfull, kollegial hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.


./. Artikel av Bo Alvberger i Miljömagasinet nr 28,

Riksrätt fanns en gång i tiden…

15.7.2011.

Vad händer om vår överhet bryter mot lagar? I dag finns en sorts garanti som i princip kan te sig trygg och säker: riksdagen via sitt konstitutionsutskott. Till KU, denna så kända förkortning, kan varje riksdagsledamot anmäla fel och brister, framför allt i statsrådens skötsel av sina ämbeten. Med andra ord borde hela den samlade riksdagen utgöra en garanti för heder och rättvisa inom den svenska statsförvaltningen – fungerar det så?

Nej. Dåligt De frågor som, ofta i långa rader, ställs till de olika statsråden leder ju aldrig till räfst och rättarting. Ett hyfsat samtal på hög nivå i riksdagens lokaler, en verbal liten näpst, saken har förevarit.

Vad har då KU för mandat? Jag går tillbaka en bit i historien. Förr fanns den s k riksrätten, vilken formellt bibehölls som tänkbart korrektiv fram till 1974, då regeringsformen ändrades. Då hade regeringsrätten dock inte aktualiserats i Sverige sedan 1854.

Det kan vara intressant att återge vad Nordisk Familjebok, den gamla Ugglan, inledningsvis berättar i en upplaga från 1916:

Riksrätt, den särskilda domstol inför hvilken ställas under tilltal: 1) statsråds ledamot eller för tillfället förordnad föredragande, om han finnes ha uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag eller tillstyrkt någon öfverträdelse däraf eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan öfverträdelse eller den vållat och främjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning.  Eller om han som föredragande underlåtit att, i det fall han funnit något konungens beslut vara stridande mot regeringsformen, vägra sin kontrasignation å beslutet (R.F. § 100).

Denna del av riksrätten gällde alltså statsrådet, dvs regeringen. Jag tar inte upp Högsta domstolen, regeringsrätten m fl instanser, som också kunde dras inför riksrätt.

Redan den först återgivna riksrättssatsen framkallar ilningar, rysningar. Jämför med vad vi i dag vet om Palmeärendet! Jag tar upp några konkreta punkter:

”om han finnes uppenbarligen ha handlat emot rikets grundlagar”

Ja, hur ska vi karaktärisera ett ignorerat statsministermord, utfört i regi av delar av rättsstaten?

”underlåtit att göra föreställningar emot sådan öfverträdelse”

Nej några sådana ålderdomligt klingande föreställningar har sannerligen inte gjorts. Mordets efterföljande låtsasutredningar ligger förvisade till det innersta arkivet, tand- och innehållslösa redan från första början, byråkraters fadda snömos.

”eller den vållat och främjat genom uppsåtligt fördöljande av någon upplysning”,

Ja, uppsåtligt fördöljande av alla upplysningar.

”vägra sin kontrasignation°

Dvs icke reagerat mot lögner och andra försyndelser.

Men de här gammalstavade reglerna gäller alltså inte. Riksrätten är avskaffad, i sin stränga utformning. Men, skulle man tycka, vad som kommit i riksrättens ställe behövde ju sannerligen inte vara tom, fadd paragraf, utan riksdagens stolta försvar för rättvisa, sanning och demokrati.

Varför har det inte blivit så? Ja, den frågan omfattar ju hela vårt samhällstänkande, hela vår livsstil.

Just nu, på fredagseftermiddagen, ringer en kollega från Rättvikshållet och berättar att Miljömagasinets kunnige och orädde debattör Bo Alvberger tydligen på ett mycket klart sätt tagit ställning för min bok DE SAMMANSVURNA. Bra, mycket bra, jag ska kommentera över veckoslutet.

Men Miljömagasinet är ingalunda miljöpartiets eget organ, snarare mycket löst knutet. Jag har sagt det flera gånger: den dagen miljöpartiet ägnar sig mindre åt allmän välvilja och mera åt hård aktion mot sittande regering, ja då kan något börja hända.

”statsråds ledamot, om han finnes ha uppenbarligen handlat mot rikets grundlag eller allmän lag eller tillstyrkt någon överträdelse…”

I ärendet Olof Palme smattrar överträdelserna som ett fyrverkeri från taket på Rosenbad ut över Riddarfjärden.

Sven Anér

Regeringen medger polisspåret!

15.7.2011. Till Justitieministern. F k: RÅ och RPS.

Sedan mina upprepade förfrågningar beträffande regeringens och myndigheters syn på Leif GW Perssons uttalande om polisspåret i Palmemordet ej besvarats, noterar jag att Perssons uppgifter är korrekta och att sålunda det polisspår, som jag 1987-88 presenterade i min bok ”Palmemordet: POLISSPÅRET”, utgjorde den faktiska verkligheten den gången och utgör den faktiska verkligheten i dag.

Detta innebär bland annat att hela lagföringen av Christer Pettersson var grundad på myndigheters falskt framtagna premisser.

Har Justitieministern synpunkter är jag anträffbar på

Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. Telefon och fax: 0174-500 66.

./.  PS: Jag bifogar klipp ur dagens Miljömagasin, recension av min bok ”DE SAMMANSVURNA”, tidigare ingiven till departementet.

Troligt att de två samhällsdebattörerna Bo Alvberger och Sven Anér är två töntar, utan kontakt med den svenska verkligheten? Knappast, Justitieministern. DS.

Bertil Torekull, vart tog min Brännpunkt vägen?

13.7.2011.

Bertil, En god vän sände mig klippet om din poliskonfrontation med åtföljande blåsning, roligt men lite otäckt.

Jag ligger ute med en blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

och undrar om du har lust att gå in och kommentera nedanstående fråga:

Hur och varför försvann mitt Brännpunktsinlägg från all debatt, även inom SvD? Mit inlägg kommenterades aldrig av dig eller någon annan inom SvD, och inget annat medium tog upp saken.

När du fanns med i Marjasinkommissionen hade du förstås möjlighet att ta upp denna aldrig dementerade artikel, men det går inte att se att du gjorde det.

Och en inte alltför omfattande arikivgenomgång från kommissiionens sida hade förstås medfört att ”Undertrycker åklagarna sanningen i Palmemålet?” kommit i dagen.

Varje auktoritativ genomläsning av min artikel skulle ha visat att åklagarna verkligen undrtryckte sanningen i Palmemålet.

Kort: Roger Östlund kunde inte ha sett Christer Pettersson vid Grand kl 23.10 – 21, eftersom Östlund inte kom till Grand förrän 23.30, detta enligt fem klara och nyktra vittnen. Än mindre kunde han ha talat med Sigge Cedergren i dennes hemtelefon eftersom Sigge inte var hemma vid denna tidpunkt. Allt var ett spaningsledningens falska arrangemang.

Detta är och har alltid varit enkel aritmetik som en femtekklassare hade kunnat klara av på svarta tavlan och som skulle ha dödat alla påstådda spaningsrön. Kan göra det också i dag, förstås..

Alltså, min korta önskan: kan du kommentera, gärna för min blogg?

Din tillgivne

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Klipp ur SvD 8.7.1989, bok.

Leif GW, Riksväbelstyrets härold – en satir

12.7.2011.

Det var en gång en riksdrots som blev tagen av daga . När 25 år voro gångna kungjorde riksväbelstyrets självutnämnde härold, Leif Snacke, att nidingsdådet hade förövats av väblar, knektar och trygghetshirdens män. Det ropades då från folket:

Tag fast de skyldiga! Tag fast väbeln som dräpte! Beordra rikshärolden att förklara sig!

Men ingenting av detta skedde. Ingenting skedde. Leif Snacke fick gå vidare med lösandet av andra förbrytelser, och riksväbelstyret teg. Den nye riksdrotsen och hans anhängare vid tinget näpste dem inom allmogen som varit högljuddast och tillsade dem att ej mera yttra ett knyst.

Leif Snacke, som ansågs särskilt lämpad för detta värv, korades till ständig talare vid tinget, sökarna efter nidingen från Huddinge, som tog riksdrotsen av daga, hemförlovades med fem årsgrödor i belöning, riksväbelstyrets troman, Bengt Överväbel, valdes till ny konung vid Mora Stenar, knektarna fingo nya älgkyller, och sökarna efter nidingen erhöllo vardera 25 örtugar i belöning för väl ryktat värv.

Nidingen utsågs till lagman vid tinget och troman för Huddinge socken. Den nye riksdrotsen förväntade sig nu att lugn skulle lägra sig över landet, men oroväckande tidender förspordes. Allmogen knorrade, tredskande sattes i stocken, och det ristades blodörn i skogarna mellan Almunge och Moga.

Hur saken slöt? Detta blir känt och utsagt först efter nästa kungsval vid Mora stenar i Lagga socken. Leif Snackes tal hörs till Vaksala och svagt ända hän till Gråmunkehöga.

Sven Vrång, bonde på Hjelmbergstorpet i Tuna socken i Olands härad.

Talade Leif GW Persson sanning?

10.7.20011. Till Justitieminister Beatrie Ask

För första gången sedan Christer Pettersson anklagades för mordet på Olof Palme har rikspolisstyrelsen nu, genom en av sina högst uppsatta tjänstemän, den av RPS anställde pr0fessorn och chefskriminologen Leif GW Persson, vid månadsskiftet februari-mars i år, som jag i upprepade skrivelser omtalat, lämnat besked rörande mordet på statsminister Olof Palme:

”Mordet begicks inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner,”

Men Perssons uttalande har följts av total rystnad från justitieministerns, rikspolisstyrelsens och rikskriminalpolisens sida: varför?

Jag har av rikspolischefen muntligen fått veta att djup sekretess råder rörande vad som den 1 mars avhandlades mellan Persson och rikspolischefen i detta ärende; ett otroligt och oefterrättligt besked.

Jaag har sedan 1987 hävdat att mordet på Olof Palme skedde genom polisers medverkan, på olika plan. Nu låter RPS Persson säga samma sak, men omger därefter hans uttalande med dimridåer som hittills inte kunnat genomträngas.

Justitieminister Beatrice Ask: ställer du dig bakom Leif GW Perssons uttalande? Gå då ut och bekräfta  att detta också är den svenska regeringens inställning, samt att mina anklaagelser i böckerna ”Polisspåret”, ”Affären Anti Avsan” och ”DE SAMMANSVURNA” ingalunda är ogrundade utan alltid har varit korrekta! Förklara också varför inte seriösa förhö harr inletts mot bland andra förre piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan! Låt också omedelbart höra Leif GW Persson, bland annat med frågan varför han i över 25  år hållit tyst med sitt dramatiska besked från i vintras!

Detta brev går även till RPS och till rikskriminalpolisen, för omedlbara kommentarer.

Jag önskar, med, vändande posr besked om dnr och namn på handläggare!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Affären Anti Avsan – De sammansvurna…

9.7.2011. Lördag och lite gråmelerat väder på Hjelmbergstorpet, där grannen Brunos vedhuggning är ett angenämt och konkret tecken på liv, i motsats till mitt författeri som ibland vill försvinna ut mot horisonten.

Det är naturligtvis tilltro, empati jag känner mig behöva, credit, som det heter i dag. Får Leif GW Persson credit i dag? Nej. Han möts av ett mycket stort ointresse. Kanske har hans verbala eskapader i dag lett till att den kloka svenska allmänheten betraktar Leif GW som en angenäm pajas, i rutan och i spalterna, men ingen att hålla i handen när åskan går.

Tror den kloka svenska allmänheten mer på mig än på Leif GW? Det kan jag förstås inte säga. Leif GW finns i alla vardagsrummen, medan jag inte får hitta hem till så många.

Det är underligt. När förintelsen förnekades blev oron och kritiken påfallande även i Sverige, men när Palme-affären, som har klara likheter med 40-talets förintelse, kommer på tal förmärks ingen oro i spalt eller ruta. Förmärks ingenting.

En god vän sa till mig i dag: ”Glöm inte din bok om Anti Avsan! Det är ju den som ligger i botten, som ger hela upptakten till allt som följde efteråt. Kronologiskt, sorterat. Tala om för dina bloggbesökare att Affären Anti Avsan behövs för att rätt kunna avnjuta och smälta DE SAMMANSVURNA, med dess många disparata (och desperata) texter, hamrande in och kompletterande Affären Anti Avsans budskap.”

Visst. Så är det. Så köp Affären Anti Avsan, köp och ge bort. Jag sänker priset för bloggbesökare till 50:- varav 30:- går till porto och expedition.  Vill du köpa fler sänks styckpriset, beroende på detta porto som är så betungande för en förläggare; ring 0174-500 66 så gör vi upp specialpris!

Pg 75 05 55-5, det plusgiro-nummer som hette postgiro på 90-talet, när så många av er prenumererade på PALME-nytt! Och ring gärna! Ni stör inte, det är er jag är till för!

Tillgivne Sven Anér

Varför släpper ni Leif GW?

8.7.2011. Till Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet. G-P och Sydsvenskan - chefredaktörer och nyhetschefer!

I anslutning till de recensionsexemplar av min senaste bok, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, vilka översänts, lämnar jag nedanstående information.

Rikspolisstyrelsens anställde chefskriminolog och professor Leif G W Persson deklarerade den 1 mars i år, och även i andra sammanhang, att mordet på Olof Palme utfördes i samband med en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Detta meddelande, som välter hela den hittillsvarande Palmeutredningen över ända, har väckt endast obetydligt medialt intresse. Jag skriver nu till de fem instanser som kan betecknas som närmast utpekade av Persson, och jag begär deras omedelbara kommentar. Men jag skulle också sätta stort värde på motsvarande kommentarer från de sex tidningarnas sida, tidningar med omfattande resurser, personella, ekonomiska och administrativa, att på ett utförligare sätt än vad jag själv kunnat prestera ge den fullständiga bilden av Persson - RPS – den blinda hönan som kanske hittat ett korn.

Som nyhetsuppslag, researchuppslag har detta ärende allt. Aktuellt, dramatiskt, kopplat till bråd död, hög politik, själva rättssamhällets vara eller inte vara.

Det skulle kännas förmätet av mig att ge mina adressater den kompletta uppdragslistan, men jag kanske vågar lämna några förslag:

Höra Anti Avsan?

Tala med justitieministern?

Begära fram Avsans, Annelis och Ankis förhörsprotokoll?

Precisera samtliga 130 oredovisade walkie-talkie-tips?

Detta vore en god start. Skulle tidningarna, under denna kvalificerade genomgång, finna att jag under mitt arbete med denna affär gjort mig skyldig till tvivelaktig journalistik vore jag tacksamför sådan info; hittills har jag inte nåtts av sådana uppgifter.

Framför allt, DN, Expressen, SvD, AB, G-P och SDS; gör något! Det är de stora medierna som öppnar de låsta dörrarna. Ensamma, fria journalister och författare kan slå larmen, men slutresultaten, genomslagen verkar dröja tills ärendet blivit stor mediasak.

Ur ren krass nyhets- och försäljningssynvinkel har Palmemordet allt, det behöver jag inte berätta för sakkunskapen. Jag ser framför mig CNN:s återkommande larmsignal ”BREAKING NEWS” – BREAK då NEWS!, stora svenska tidningar! Eller gå för en gångs skull in och dementera min 25-åriga och mycket klara journalistik!

Kanske en notis på Kultur om ”DE SAMMANSVURNA” kunde bli ett steg på vägen mot en guided tour genom Palmemordets kusliga irrgångar och villospår.

Min blogg och min telefon tar ideligen emot frågor från besökare och uppringare: varför tiger varenda tidning, utom de små och mycket radikala? Ja, vad tycker ni att jag ska svara på det?

Oroad och engagerad fråga från en person som i långt över 60 år har ägnat sig åt författeri, journalistik och TV-produktion, men som i dag inte känner igen sig på ett slagfält där ingen slåss men alla tiger.

Det handlar inte om mig, om det är jag som skrämmer. Det handlar om mediers hatälskling Leif GW Persson, som annars alltid får de stora rubrikerna för sina mycket bestämda omdömen om ”idioter” och ”blinda hönor” som omger honom, nedanför elfenbenstornet.

Varför inte den avslöjande intervjun med Leif GW i soffa? Han har hittills inte gett minsta bakgrund till sitt uttalande om denna komplott med poliser, militärer och säkerhetspersoner inblandade. Ett mer explosivt uttalande är svårt att tänka sig. Persson fiskar upp hela det svenska rättssamhället i sin sänkhåv och uttalar sitt allomfattande anatema, men svenska medier, annars på alerten inför varje guldkorn från hr Persson, tiger. Forskar inte, researchar inte, frågar inte, utan låter Persson ostörd breda ut sig i tidningars spalter om andra gamla svenska mord! Inte om det gamla mordet på en statsminister.

Fokusera på Leif GW. Be honom precisera! Vilka poliser (!), vilka militärer (!!), vilka säkerhetspersoner(!!!)?  Det kan kännas skakande att här ute på landet vakna till en ny dag som till synes ende journalist i Leif GW:s, polisers, militärers och säkerhetspersoners spår.

Kollegial, oroad hälsning!

Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66-´.

Kommentar önskas till Leif GW:s ”konspiration”?!

8.7.2911. Likalydande skrivelser till:

Justitieministern

RÅ.

Rikspolisstyrelsen,

Säkerhetspolisen samt

Högkvarteret.

Vid månadsskiftet februari-mars i år meddelade RPS-anställde kriminologiprofessorn Leif GW Persson, med något varierande formuleringar, att

mordet på Olof Palme begicks inom en komplott med poliser,  (RPS, RÅ, justitieministern!), militärer (Högkvarteret!) och personer inom säkerhetstjänsten (säkerhetspolisen!).

På detta uttalande följde att Persson kallades till RPS-chefen, men vad som då avhandlade har av okänd anledning sekretessbelagts.

Jag anmodar nu mina adressater att gå in i detta ärende och agera i anledning av Perssons yttrande. Om det skulle förhålla sig så som Persson säger måste ju detta innebära att hela Christer Pettersson-affären omedelbart framstår som på sin tid arrangerad av RÅ och RPS, eftersom den ”ensamme gärningsmannen” Christer Pettersson omöjligt kan ha disponerat över de omfattande resurser som mordet på Olof Palme faktiskt måste ha krävt: personal, ca 20 man, walkie-talkie-nät och apparater, tillgång till sambandscentral med mera, som självfallet legat utanför Christer Petterssons räckvidd.

Alltså: har Persson lämnat felaktig information? I så fall bör detta utredas och kungöras.

Har Persson rätt? I så fall är hela gärdet upprivet, all tidigare utredning förvisad till soptippen och hela Palmeärendet i behov av totalt omtänkande.

Som startpunkt för ett nytt utredande föreslår jag att Persson och inte minst rikspolischefen hörs, så att klarhet vinns om hur Perssons sensationella uttalande handlagts på högsta ort.

I en av sina TV-kommentarer till sitt uttalande sade Persson beträffande de s k ”privatspanarna”, sedan han av vederbörande TV-reporter uppmärksammats på att detta ju just är det polisspår som flera reportrar och författare sedan länge följt (bl a jag själv i boken ”Polisspåret” 1988),  att ”även en blind höna kan finna ett korn”, vilket är en märklig kommentar. Innebär kommentaren att Persson för sin del från första stund efter mordet vetat att detta bottnade i ett polisspår? Följdfrågan måste i så fall bli:

Varför slog inte Persson det stora larmet redan på 1980-talet? Varför såg han inte till, eller i varje fall föreslog, att Anti Avsan, baseballman från VD 1:s beryktade piketstyrka, hördes i botten, inte endast en gång upplysningsvis?

Jag hoppas att mina adressater inser att Perssons uttalande vänder upp och ner på all hittillsvarande utredning i Palmeärendet, bl a eftersom det så klart visar att hela Christer Pettersson-arrangemanget hela tiden varit ett kusligt påhitt från de utredande myndigheterna själva.

Den av mig i två böcker utpekade rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan bör sålunda enligt min bestämda mening höras på nytt, bl a om den hotfulla ”hot mail”-serie som Avsan, huvudsakligen under fingerade namn, publicerade från år 2005 och framåt, med onda uddar riktade mot bl a mig och mina närmaste anförvanter.

I en apologi, som han författar på nätet i annans namn, påstår Avsan att han aldrig blivit anmäld under sin tid som piketpolis samt att han aldrig författat mail i annans namn; båda påståendena grundfalska och kan bl a hos Stockholmspolisens arkiv studeras av mina adressater.

Då jag 1987-88 presenterade mina uppgifter om ett polisspår i Palmeärendet möttes jag huvudsakligen av tystnad, blandad med ironi. När Persson nu, exakt 25 år efter mordet, deklarerar samma uppfattning blir reaktionen från officiellt håll endast räddhågsen tystnad.

Så jag begär mina fem adressaters svar (vilka kommer att läggas ut på min blogg som i dag besökts av över 30 000 engagerade personer!): talar Persson sanning?

Djupt oroad hälsning,

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. bilaga: Anmälan mot piketpolisen  Anti Avsan för ”mened samt grovt förtal”. Utlämnad av Stockholmspolisens arkiv.

”…inga anmälningar på sej när han jobbade på VD 1…”

7.7.2011. I ett av de underliga hot mailen, som jag återger i ”Affären Anti Avsan , mail nr 16, sidan 114, säger Avsan, här förklädd till Lars Krantz, att

han /Avsan/ hade aldrig några anmälningar på sej när han jobbade på VD 1.

Detta är ett av de ganska fåtaliga exemplen på rena, belagda lögner från Avsans sida.

När jag under mitt arbete med den första Avsan-boken hade kontakt med Stockholmspolisens arkiv fick jag beskedet att Avsan skrivit sex mot-anmälningar (mot förväntade anmälningar som kan vara försvunna eller som kanske aldrig kom in!), samt att en anmälan förelåg från en person som ansett sig förfördelad av Avsan. Den anmälan lyder så här, maskinskriven:

Dnr 324/85, 1982-08-26:

ANMÄLAN

På grund av att polisman Avsan har begått mened samt grovt förtal i samband med att han var uppe i rätten och vittnade falskt, så vill jag nu göra en anmälan på honom. Jag skall förklara hur det gick till.

Den 4 maj /1982/, då jag greps, så blev jag tagen i en lägenhet, Avsan och en kollega tog ned mig till ”Piketbussen”, dom frågade mig om jag hade något knark på mig, varav jag tog fram min börs med några påsar i, då frågade dom om jag hade mer på mig, jag sa då nej. När dom började klä av mig, så hittade dom 70 gr, då började Avsan att sparka och slå mig och ställde frågan var jag hade fått tag på knarket, jag  sa då att jag köppt det på stan. När han vittnade i rätten så sa han att jag skulle ha uppgivit att jag fått det av ”Gubben där uppe”, vilket är en stor lögn. Så jag vill nu stämma honom för mened, grovt förtal och osant intygande.

Jag är för närvarande häktad på kriminalvårdsanstalten Österåker, häktesavdelningen, Box 68, 184 00 Åkersberga, tel 0764/60000.

Namnteckningen är övertuschad. Jag kan gissa att vederbörande fått hjälp med utskriften, som är gjord av en skrivmaskinskunnig. Vad som hänt med anmälan står inte noterat, men jag utgår från att anmälan avskrevs.

Det väsentliga är ju dock att det faktiskt fanns minst en anmälan mot Anti Avsan från hans tid vid VD 1. När nu Avsan i sitt ”Lars Krantz”-mail förnekar varje förekomst av dylika mail är detta intressant eftersom det ger grundad anledning att misstänka att Avsan regelmässigt svär sig fri från just sådana anklagelser som är korrekta,

I ”Krantz”-mailet sägs vidare bl a att

Han /=Avsan/ var aldrig på Sveavägen –

- lika sant som detta med obefintliga anmälningar? Detta mail nr 16 är över huvud taget extra obehagligt, och jag får en kuslig känsla av att Anti Avsan den 29 maj 2007, då mailet skrivs, är helt förvissad om att han står över vanlig rättvisa och är lovad fri lejd för all framtid. Lovad fri lejd i de stora medierna också?

Avsan-affären kommer att i en nära framtid utredas i botten. Då kommer alla sanningar fram. Sanningarna om anmälan från VD 1-tiden och om att han ”aldrig var på Sveavägen”. Dessa påståenden har alltså gjorts av en person som fick bli rådman och riksdagsman - har varken tingsrätt eller riksdag minsta rutinmässiga personkontroll? Och är det för sent att sätta in dylik personkontroll i morgon dag?

Han har inte skickat mejl i andra namn än sin eget. Nehej. Sven Anér

JK förvånar

Svenska folket bör informeras!

7.7.2011.

Till Högsta Förvaltningsdomstolen

Överklagande av ärende 3481-11.

Jag överklagar rubr beslut samt anför:

De handlingar jag efterlyser hänför sig samtliga till den del av förundersökningen rörande mordet på Olof Palme vilken gällde beskyllningarna mot Christer Pettersson. Denna del av föriundersökningen är sedan förra århundradet avslutad, varför skäl saknas för att bibehålla sekretessen för däri ingående handlingar.

Det svenska folet har, sedan så lång tid gått, all rätt att få besked rörande centrala, dokumenterade händelser som direkt kan kopplas till detta statsministermord. Jag anhåller nu att Högsta Förvaltningsdomstolen, med egna resurser, måtte gå in i ärendet och konstatera huruvida de ursprungligen av rikspolisstyrelsen anförda sekretesskälen verkligen kan anses föreligga. Dessa sekretesskäl är uppenbarligen inte analyserade och självständigt bedömda av Kammarrätten.

Jag menar, Högsta Förvaltningsdomstolen, att utomordentligt grava skäl föreligger för öppet offentliggörande av hela Palmeärendet, och anhåller att Domstolen måtte frisläppa aktuell dokumentation

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66

Inte JK:s bord – vems bord då?

7.7.2011.

Till RÅ.

Jag frågade den 29 juni JK om jag genom att i DE SAMMANSVURNA namnge Hans Holmér, Carl Östling och Anti Avsan gjort mig skyldig till falsk angivelse jämlikt brottsbalken 15:6.

JK ger mig nedanstående svar, vilket förbryllar och inte ter sig särskilt komplett. JK rubricerar sitt svar 2011-07-05 med IFRÅGASATT TRYCKFRIHETSBROTT, men jag har aldrig ifrågasatt något tryckfrihetsbrott utan falsk angivelse. JK skriver:

Sven Anér har till Justitiekanslern gett in en bok som han har författat med titeln ”Palmemordet: De sammansvurna”, utgiven på eget förlag 2011. I en skrivelse har han samtidigt begärt att Justitiekanslern ska utreda om han genom ett visst angivet citat i boken har gjort sig skyldig till brottet falsk angivelse enligt 15 kap. 6 § brottwbalken.

Justitiekanslerns bedömning

Justitiekanslern är ensam åklagare i mål som avser tryckfrihetsbrott. Vilka brott som är tryckfrihetsbrott anges i 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen (TF). Brottet falsk angivelse är inte ett sådant brott,

Någon åtgärd av Justitiekanslern – utöver detta konstaterande – aktualiseras därmed inte av Sven Anérs skrivelse.

Jag sänder nu denna skriftväxling till riksåklagaren och anhåller att RÅ, från ämbetets utgångspunkt, tar upp min anmälan av 29.6.2011 och bedömer huruvida brott enligt BrB 15:6 föreligger. Anmälan ställs alltså nu till RÅ. Boken DE SAMMANSVURNA har redan tidigare ingivits till RÅ,

Min ursprungliga anmälan till JK samt JK:s svar bifogas. Jag anhåller om RÅ:s dnr samt namn på handläggare.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Cedergren eller Öatlund?

4.7.20011.

Till RÅ.

Jag har frågat JK om bakgrunden till den märkliga sammanblandningen av Roger Cedergren, i ett spaningsuppslag från 1987 (RÅ kan ärendet) resp Roger Östlund, i ett spaningsuppslag från 1988.

Jag har tidigare vid flera tillfällen frågat RÅ i detta ärende men aldrig fått besked.

Nu skriver JK, ärende 4351-11-21, aktbil 2, brevet bifogas i kopia. Jag tolkar JK:s skrivelse på så sätt att JK utgår från att jag får ett uttömmande svar från RÅ.

Då begär jag ett sådant svar. Även min skrivelse till JK bifogas till RÅ, Jag önskar omgående svar, enligt JK:s brev till mig.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.

./. brev från JK till Anér samt brev från Anér till JK.

Till JK, föredragande Anna Cappelen-Smith. Ärende 4351-11-21.

4.7.2011.
Ditt brev förvånar mig. Eftersom jag sedan hösten 1986 professionellt journalistiskt har arbetat med Palme-ärendet, har jag i nära 25 år sökt kontakt med såväl RÅ som med rikskriminalpolisen, men jag har fått glest med information i sak.

Fallet Roger Cedergren/Östlund har jag vid åtskilliga tillfällen underställt dessa båda instanser, men jag har aldrig fått något svar som fört ärendet framåt.

Det är därför som jag nu vänder mig till JK, t ex enligt vad som sägs i Nationalencyklopedin 1993, ”justitiekanslern”, där det noteras att

JK har vidare enligt en särskild lag tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.

Jag utgår från att NE:s uppgift är korrekt, varför jag ber JK besvara min förfrågan i det mycket märkliga och helt oförklarade ärendet med de båda Roger.

Av ditt brev kan jag få intrycket att du utgår från att jag saknar kunnande i allmän journalistik. Så är inte fallet, och jag önskar sålunda JK:s svar på min ursprunglliga förfrågan.

Angelägen hälsning


Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Domareden: "Jag, Anti Harald Avsan, lovar och försäkrar…"

4.7.2012.

Svenska Dagbladet har i går på ledarplats tagit upp den svenska domareden. Förslag ligger angpende modernisering av den ålderdomliga texten, men SvD-skribenten vill bibehålla nuvarande lydelse:

Domare skall, innan han må tjänstgöra,, avlägga denna ed:

Jag N.N. lovar och försäkrar, på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar, aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap,, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må, ej den saker göra som saklös är, eller den saklös som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller ändra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.”

Ed skall avläggas inför domstoil eller inför rättens ordförande.

Anti Avsan avlade domareden vid Stockholms tingsrätt  år 1998.

Nog bör den här domareden ha gått att förstå. Aldrig orätt främja.

Sven Anér


 


Episod 2 i årskavalkaden: 1994

Ett av de otäckare utslagen av den ohederliga handläggningen av detta gråmelerade Palmeärende är den befordran som förunnats just de höga statstjänstemän som misskött sig mest.

Jag gjorde i nr 10 för 1994 av PALME-nytt, sidan 12, en förteckning över dem som lyckats bäst i sina respektive karriärer, trots sina respektive tillkortakommanden. Det känns angeläget att publicera denna lista även i dag.


Vanskötsel av Palme-saken gav ämbetsmän BEFORDRAN!

Vi brukar tala om att folk ”sparkas snett uppåt vänster”.

Innebörden är ju den här:

Disponent Karlsson, som börjat bli gammal och oduglig, placeras i ”verkställande direktörens stab”, ”till VD:s förfogande”, ”att leda framtidssekretariatet” – alltid går någonting at hitta på. Personalen låter dock inte lura sig. Karlsson har hamnat på soptippen,

I Palme-mordets mrka kölvatten handlar det inte om att sparkas snett uppåt vänster. Här handlar det om att sparkas rätt upp mot solen, rätt upp till de faktiska toppjobben. Och meriten tycks genomgående ha varit denna:

Att riktigt gravt ha misslyckats med viktiga uppdrag i Palme-ärendet. Riktigt gravt – i vissa fall avsiktligt!

PALME-nytt ger här en lista. Den är mycket aktuell, men den gör inte anspråk på att vara fullständig; kanske PALME-nytt-läsare kan skriva till redaktionen om de har namn på andra herrar och damer som platsar.

Här listan, som alltså är byggd på detta kriterium:

Undermålig Palme-handläggning gav toppenjobb!

ALMBLAD, Jörgen

Almblad blev under sin tid som åklagare vid RÅ berömd för luddiga, obelagda, osanna uttalanden, och toppen i denna svarta karriär nådde han då han tillsammans med Solveig Riberdahl (nedan) arrangerade en påstådd konfrontation mellan Lisabet Palme och en videoupptagning av Christer Pettersson, den 14 december 1988.

Fel och brister i denna ”konfrontatiion” var bl a dessa:

Ingen normal förhörslokal (utan inne hos RÅ)

Ingen bandspelare i förhörsrummet

Inga samtidiga snteckninger förda

Lisbet Palme bevisligen tipsad om att ”en alkoholist” var aktuell

Pettersson iförd avvikande klädsel

Lisbet Palme placerad så att hennes ansiktsuttryck inte gick att utläsa

Petterssons försvarsadvokater aldrig kallade eller ens informerade om ”konfrontationen”

”konfrontationsprotokollet” kom att bestå av ett tiotal luddiga rader, presenterade över en månad efter ”konfrontationen”

Almblad är i ddag Sveriges rikskriminalchef.

BERGENSTRAND, Klas

Berömd för att ett par timmar efter mordet på Olof Palme ha begett sig till Stockholmspolisens nytillsatta utredning samt därefter i månad efter månad ha suttit där som regeringens representant, ”ifall några terroristfrågor skulle dyka upp” Kvalificerade jurister har betecknat Bergenstrands närvaro i en ”oberoende” polisutredning som grundlagsstridig.

Bergenstrand är i dag Sveriges riksåklagare.

CARLSSON, Ingvar

Ingvar Carlsson har som oppositionsledare uppgett att han fick besked om Ebbe Carlsson-affärens tillblivelse på ett  l å n g t  senare stadium än vad en polisman, som i tjänsten skjutsade toppherrar till Grand Hôtel och Gamla stan, har hävdat.

PALME-nytt kan inte veta om Carlsson eller polismannen ljuger. Har Carlsson ljugit är detta synnerligen allvarligt.

Carlsson är i dag Sveriges statminister.

DAHLGREN, Hans

Dahlgren lät den 1 april 1986 statsrådsberedningen utanordna 6.134:20 som likvid för flygbiljetter åt hrr Ebbe Carlsson och Mattias Palme, Paris – Stockholm.

Dahlgren hade därvid inget resebeslut/reseräkning att stödja sig på, han undersökte aldrig om resorna faktiskt hade ägt rum- han begärde aldrig in flygbiljetternas ”stammar”. De båda flygresorna har aldrig ägt rum, varför 6.134:20 har hamnat i Riddarfjärden.

Dahlgren lanseras i dag som prominent medlem av Ingvar Carlssons personliga stab.

DAHLSTEN, Ulf

Dahlsten var vid tidpunkten för mordet p0å Olof Palme statssekreterare i statsrådsberedningen .Juristkommissionen preciserade vid förhör med Dahlsten i februari 1987 Dahlstens ansvar så här:

Du är statsministerns förlängda arm i den grupp som sysslar med övergripande säkerhetsbedömningar.

Dahlsten omtalar i förhöret bl a att

Vad jag inte gjorde under de fyra månader jag var säkerhetsansvarig var att göra en självständig prövning av säkerhetsrutinerna.

Dahlsten var vid mordtillfället högste – möjligen en av de högsta – säkerhetsansvariga, ansvariga för Olof Palmes liv.

Dahlsten är i dag generaldirektör för Posten.

HIRSCHFELDT, Johan

Hirschfeldt var vid mordtillfället  o c k s å  ansvarig för säkerhet inom Rosenbad, tillsammans med, för säkerhets skull, en  t r e d j e  säkerhetsansvarig, Kjell Larsson, se nedan.

Hirschfeldts och Larssons samarbete på säkerhetsfronten beskrivs så här, av Larsson, i förhör hos juristkommissionen i mars 1987:

I dom frågorna så kan man väl säga att vi arbetar väldigt nära tillsammans.

Ska man diskutera uppdelningen av ansvaret mellan Johan Hirschfeldt och mig så handlar det om att Johan som kanslisäkerhetschef har ansvaret för den delen av säkerheten som rör regeringeskansliet och dess byggnader.  Och jag har som statssekreterare i och för sig detta ansvar,och det utför vi i i allt väsentligt tillsammans, Johan och jag.

Hirschfeldt är i dag regeringens justitiekansler.

LARSSON, Kjell Se ovan. Vid mordtillfället en av tre säkerhetsansvariga statssekreterare.

Larsson är i dag designerad till toppjobb inom Ingvar Carlsson stab.

LIDBOM, Carl.

Lidbom har – onekligen välkänt för läsare av PALME-nytt – med fri hand beskrivit en flygresa timmarna efter mordet på Olof Palme, vilken skulle ha företagits av Lidbom, Ebbe Carlsson och Mattias Palme. Denna flygning har aldrig ägt rum.

Lidbom har även hos statsrådsberedningen begärt – och fått! – utanordning av 6.134:20, utgörande ersättning för påstådd men aldrig genomförd flygning av Carlsson/Mattias Paris – Stokholm.

Lidbom är i dag inhyrd ”inspiratör” i anslutning till Ingvar Carlssons nya stab.


 


 


Är det inte ANSVAR det heter?

”Jag tar mitt ansvar” brukar det heta. När vi enklare medborgare undrar vad detta tagande av ansvar innebär brukar vi få väldigt bleka besked. Rimligen bör detta ansvarstagande bestå i att vederbörande, efter en s k tavla, avgår,

Titta då på niomannalistan ovan! Där sitter de, alla som gjorde bort sig, som gjorde fel, som tänkte fel, som tänkte avsiktligt fel, stryk det som ej önskas! Men de här åtta herrarna och den enda damen blev sannerligen inte utstrukna ur rullorna. I stället sitter de där i dag och

STYR SVERIGE!

Jag har tidigare någon gång frågat om det inte funnits möjligen mindra briljanta men mera trovärdiga personer en de som går att hitta i detta stim i Riddarfjärden. Hade det inte gått att våga sig ut i landsorten? Måste alla vara stockholmare, måste alla ha kladdiga händer i Palme-affären?

Jag ska berätta för er: Medan jag vid ordbehandlaren låtit denna oktett och den enda kvinnan klicka fram på skärmen har jag gripits av en djup oro. Är det icke-meriterna, icke-skötandet av ålagda sysslor som öppnar dörrarna till ärones troner? Jag känner djup oro.

Kunde  i n g e n  ha sagt: Jag skötte inte mitt jobb, jag är inte förtjänt av en toppenpost? Inte då! Upp för stegen!

Det bör sägas att några koryféer faktiskt tycks ha följt den sedvanliga kometbanan, alltså snett uppåt vänster. Jag ser på dem, åtminstone i jämförelse med niomannaklungan, närmast med värme: Holmér, Leijon, Lindström /Tommy/, Wickbom, Åjhmansson… SA.

Så långt denna inverterade meriternas förteckning från 1994, och när jag från dagens horisont ser tillbaka på det mycket händelsrika året 1994vill jag häpna över den aktiva inkokmpeten som karriärers glidmedel. Kronans kaka…


Har det tillkommit några bra namn under de sjutton år som gått? Det har det säkert, men just nu kommer jag bara på

NYLÈN, Lars, som satt rikskrimchef under några viktiga år utan att just ägna Palme-ärendet en tanke, och så en men ett lejon.

I dag avgående chef för kriminalvården, med annat toppjobb på lut.

AXBERGER, Hans-Gunnar, som hade haft möjligheten att avslöja varje skumt skrymsle av detta ärende under sitt uppdrag inom granskningskommissionen, men som slätade över, pomaderade över tills egentligen ingenting fanns kvar av ondska, av ond bråd död. Lite strul, en del som hakat upp sig, men brott, brott i megaklass? O nej.

Gå in på bloggen om ni har några bra klättrare att föreslå!  SA 1994-2011.

Sven Anér