Den svenska rättsstaten är ansvarig för mordet på Olof Palme. Bevisen är tydliga, hundratals bevis. Här ett.

Den 1maj 2014.  Till enligt utsändningslista, nedan.

Den till svenska staten kopplade säkerhetsexperten Ulf Lingärde lämnar den 30 mars 1993 till rikskriminalpolisens Palmeutredare in en 6-sidig promemoria. Promemorian registreras omedelbart under diarienummer Ai. 318 93. Promemorians viktigaste, skakande information är att den knyter 15 svenska män till en mordkonspiration, riktad mot statsminister Olof Palme. Männen är kodmarkerade i Ai. 318 93, men öppet utsatta i ”Palmekommissionen 95-103” – se nedan.

Ulf Lingärde rundar av sin PM med detta skakande meddelande:

I dagens Palmegrupp finns fortfarande en mullvad F15.  Jag har talat om för Ölvebro vem det är, men han kan inte göra så mycket åt det. Däremot har Ölvebro mycket väl begripit att något är sjukt på polissidan, och har tillsatt en mycket diskret grupp som utreder ”information om polisens inblandning”.

”F15” är kodbeteckning för Tommy Lindström, friställd rikskriminalchef, medan kriminalkommissarien Hans Ölvebro under många år var betrodd chef för den polisiära delen av förundersökningen i Palmeärendet.

I omskriven och omredigerad version lämnades Lingärdes PM den 2 maj 1995 in till Sigvard Marjasins sittande Palmekommission och registrerades som ”Palmekommissionen 95-103”. Det är nu oundgängligen nödvändigt att betrodda kontrollanter granskar all administration kring denna svåröverskådliga affär. Jag har gjort försök, men mina resurser sätter gränser.

Varken polisen, 1993, eller Marjasin, 1995, granskade någon av promemoriorna, utan lät arkivera dem utan åtgärd. Ingenting finns som visar att någon svensk myndighet någonsin, fram till denna dag, har satt sig  in i denna osannolikt dramatiska och explosiva dokumentation och forskat, arrangerat seminarier eller konferenser eller liknande. Gjort någonting, över huvud taget.

Jag sluter härav, mina adressater: Eftersom ingen myndighet vågar röra vid detta politiska sprängstoff får det anses visat att mordet på Olof Palme, från en tidpunkt före mordet, varit koncipierat, iscensatt, genomfört samt juridiskt uppföljt inom den svenska rättsstatens högsta bestämmande organ.

Om den svenska rättsstaten stått hederligt fri och vid sidan av denna affär hade givetvis dagens situation aldrig uppstått.

Jag begär nu omedelbara, drastiska åtgärder från mordarrangörernas sida, och jag utgår från att rättsliga åtgärder kommer att vidtas mot mig, under förutsättning att representanter för den svenska rättsstaten skulle finna anledning därtill. Hittills har min nära 28 års fortlöpande journalistik i detta mörka ämne aldrig bestritts, aldrig dementerats. Endast tystats.

Jag önskar omedelbara svar. De av mina adressater, som har speciell registreringsplikt, uppmanar jag att omedelbart till mig översända uppgifter om dnr och handläggare; från samtliga adressater önskar jag utförliga kommentarer till den enligt min mening djupt skrämmande sakfrågan.

Denna skrivelse går även till EU, med förfrågan, huruvida den svenska statens agerande, under över ett kvartssekel, är förenligt med EU:s, även av Sverige, biträdda stadgar.

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 018-15 12 79.

Utsändningslista:

EU, Statschefen, Regeringschefen, Riksdagens Talman, Riksåklagaren, Rikspolischefen, Riksdagens Justitie Ombudsman Hans-Gunnar Axberger, inom Palme- och Granskningskommissionerna ansvarig handläggare av båda PM-versionerna, Ai. 318-93 rep 95-103, utan att rörande dessa ha vidtagit någon som helst åtgärd, samt den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven.

Avslutningsvis: Ingenting pekar på att sittande regeringschef, under sin ämbetsperiod som Sveriges statsminister, någonsin korrekt och komplett, jämlikt RF, informerat statschefen om de sanna huvuddragen  avseende mordet på statsminister Olof Palme:

RF 5 kap 1§: Statschefen hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter. När så erfordras sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap.

Jag anmodar samtliga mina adressater om snabba, kompletta och korrekta svar!

Sven Anér, 210814-5075, FK, DHS, journalist, författare, ger ut bloggen www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

SVAR BEGÄRS!

Vart tog forskningen vägen i Palmeärendet och dess undervegetation? Kommissioner följde falska stigar.

27.4.2014.  Till Utrikespolitiska Institutet

LEDNINGEN.

Jag närsluter inledningsvis min uppsats ”Det mörka Palmemordet vid vägs ände”, och ber Institutet läsa, med engagemang och akribi. Här finns det centrala av basinformationen kring svenskt 80-tal beskrivet men sannerligen inte färdigutrett, inte utforskat i minsta mörk detalj.

Jag ber Institutet tämligen snart berätta för mig om grundtexten, promemorian om de 15:s konspiration mot sittande statsminister, Ai. 318-93, över huvud taget varit känd för Institutet och om den underkastats någon form av vetenskaplig forskning.

Det finns två motpoler: För det första den officiella, den stadfästa, Granskningskommissionsrapporten från 1999, där mördaren klassas som ”ensam gärningsman”, ensam på fältet, gärna identisk med den av Svea Hovrätt släppte och av Högsta domstolen aldrig behandlade Christer Pettersson.

Det är dagens justitie ombudsman, Hans-Gunnar Axberger, vilken - i sin egenskap av ledamot av de båda kommissionerna och huvudsekreterare i den andra! - vid sidan av de båda efter varandra följande ordförandena såg till att strålkastaren hela tiden var riktad mot en diffus grupp av ensamma vinddrivna personer, bland vilka Christer Pettersson under hela tiden hade Axbergers förkärlek: ”bevisen har successivt stärkts”. Medan sanningen kan ha legat åt det helt andra hållet, nämligen bort mot Ulf Lingärdes sannerligen inte vinddrivna 15 herrar i en klubb innehållande namn som en f d säkerhetschef, en toppkapitalist, två FRA.chefer på den edsvurna medlemslistan.

Den vinddrivne eller de höga herrarna? Axberger avgick formellt med segern – i varje fall lyckades han hålla varje viskning om de 15 utanför protokollen, öppna eller hemliga.

Axberger torde ha varit den förste som fick ta över Lingärdes heta dokument, som drygt två år tidigare, och dessutom i Lingärdes originalskick, Ai. 318-93, deponerades hos rikskriminalpolisen; som synes av min dossier tappade kriminalpolisen detta Lingärdes original, vilket under åren 1993-2014 torde ha utgjort enda i myndighets-Sverige tillgängliga ex! Vilket jag nu postat till den ansvariga rikskriminalpolisen, försett med mängder av Olle Alséns påteckningar. Ett helt orört Lingärdeoriginal varkar inte längre existera.

Krångligt? Ja. Läs en gång till.

Men Lingärdes PM fick inte komma fram! Sedan den i maj 1995 ”anonymt” upplämnats till Marjasins registrator, har promemorian, som ”Palmekommissionen 95-103”, under 1996, helt omskriven och försedd med omfattande korrigeringar, fått utgöra underlag för en s k ”hörning” inför Sigvard Marjasins strax utrotade Palmekommission.

Men, och detta är mycket anmärkningsvärt; vad som avhandlades under hörningen 1996 var inte Lindgärdes sensationella PM från 1995, utan några synpunkter från ett senare datum på allmänna statliga säkerhetsfrågor. Vid hörningen ställs ingen fråga om de 15 på Lingärdes brännheta ursprungliga sex sidor, inga frågor ens från den Inga-Britt Ahlenius, som genom åren fick framstå som den alerta och rättrådiga valkyrian i den här striden.

Krångligt? Ja. Läs en gång till.

Har ledamöterna fått se eller ens höra talas om andrahandsversionen från 1995 av denna ödesdigra PM? Den från 1993 har de säkerligen inte sett, den var nog bortsprungen redan då. En huvudsekreterare styr en känslig kommission med järnhand. Granskningskommissionens slutrapport blev aldrig granskad av beställaren, departementschefen, vilket känns symptomatiskt. Kommissionsrapporter läggs på breda hyllor.

Det framgår alldeles tydligt, för en noggrann och opartisk undersökare, att Axbergers uppdrag, naturligtvis aldrig utsagt, varit att hålla alla känsliga misstankar borta från kommissionsbordet, i synnerhet sådana misstankar som direkt snuddade vid namngivna poliser eller 15 väl skyddade höjdarpersoner.

Det fick bli min egen självpåtagna syssla att redan från 1987-88 fokusera på just ”polisspåret”, och det är när jag nu på nytt, och noggrant, läser igenom framför allt originalversionen av Lingärdes PM som jag märker, och skakas av, Lingärdes breda, avslöjande, säkert gjorda svep med skalpellen genom 80-talets svenska inrikes- och inte minst utrikespolitik. Hemligheter som inte skulle fått avslöjas, sekretess som inte skulle ha fått finnas.

I denna oluftade akvariemiljö har Lingärde, den gamle säkre säkerhetsexperten, trivts som gammelgäddan; huggit åt höger och åt vänster, inte nappat på falska krokar.

Lingärde ville avslöja den svenska 1980-talspolitiken, sådan han såg den, och det går att säga att han på köpet i håven fick med sig hela mordscenariot mot Olof Palme.

Fick han det? Det är här jag ställer frågan till Utrikesinstitutets ledning.

Är all den unter uns-information Ulf Lingärde ger oss, mixad med klart belagda uppgifter, i själva verket en väl upplyst och snitslad intellektuell motionsslinga, att följa fram till målet?

Och i så fall vilket mål? Avslöjandet av rysspaketet som det avgörande, kryddat med tillkommande delmotiv?

Lingärdes mål var i vart fall inte den dagdrivande Christer Pettersson, som ständigt tvangs agera den nesllgt sjunkna svenska rättsstatens falska räddningsplanka.

Att medierna i 28 år hållit så tyst och så tätt, att inte minsta chefredaktör, guppande på sjunkande upplagor, hittills ägnat min dossier om ”Det mörka Palmemordet” ett ord eller en tanke eller minsta blockbit på en tillbakadragen nyhetssida är förstås beklämmande: in i vilken värld vill medierna leda oss?

Jag vädjar nu till Utrikespolitiska Institutets ledning: sväng skutan!

Vad som absolut behövs i dag är forskning rätt in i mordgyttret, forskning av facket. Någon sådan forskning har inte funnits, inte fått finnas. I sådan forsknings ställe har fått komma pretentiösa, politiskt styrda, okunniga kommissioner, vilka sett som sin viktigaste uppgift att rensa arbetsbordet från illasinnade tankar om slingriga polisspår eller, kanske än värre, attacker mot de höge i samhället.

Här finns, Utrikespolitiska institutet, ett obrukat fält, dit inte minsta spade, minsta traktor släppts in. I stället en konstgödsling med lögner och förutfattade meningar, spridd med underdåniga bugningar upp mot en kritstreckrandig överhet, som inte får ha fel, inte får ha haft fel.

För redan om ett enda grovt, avsiktligt fel kan påvisas rasar den svenska rättsstatens rättrådighet, varefter vi alla befinner sig oss ute på ett laglöst gungfly, trampande dyigt vatten.

Men forskning rensar. Korrekt, kanske torr forskning. Sanningar, utan tillrättalägganden. Är Utrikespolitiska Institutet den instans som kan initiera dylik forskning? Utan att det mudderverk som ska till fastnar i dyn?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag började kvittera ut min folkpension det år Olof Palme sköts, och den kommer fortfarande in på 92-åringens konto.. Jag behöver hjälp, jag behöver lämna över. Aldrig dementerad. Det borde betyda en del.

Aldrig dementerad.

Vart tror ni, herrar i kritstreck, att ni är på väg med vår allmogeskock, lurad, narrad, nedljugen? Narrad av falska byråkraters halveleganta språk. Narrad av falskt tal från överhetspersoner, som slängt sanningar på närmaste sophög?

Krångligt? Ja. Läs en gång till. Många gånger till.

Hur fick polisen info om 15-mannaupproret? Svar: från Sven Anér…

Men jag drar mig nu tillbaka.

21.2.2014.

Det känns rätt skönt. Jag blir den pensionerade stinsen: där går ett tåg till, och där fastnar ett tåg till, men det bryr jag mig inte om.

Varför sätter jag mig då på nytt vid ordbehandlaren? Jo, för att stora ting i Palmeärendet måste reläas vidare till den forskning som väntar, om inte precis bakom knuten så inom överskådlig tid.

Kan jag påstå att min info kan vara så unik? Ja, i många avseenden. Följ med här:

Jag är nu i tillfälle att ge hela kronologin för Ulf Lingärdes 15-manna-PM, sedan rikskrim i dag, sent omsider, låter mig få veta att den första informationen om denna centralt unika promemoria av mig sändes den 18 mars 1998 (ankomstregistrerad den 20 mars hos rikskrim) till rikskrims dåvarande chef, kriminalkommissarien Hans Ölvebro.

Jag var givetvis på det klara med att jag på sin tid informerade Ölvebro (samt en rad av rättsstatens toppar!) om Ulf Lingärdes dramatiska rapportering, men jag har hittills utgått från att rikskrim den gången, sedan åtminstone ett par år tillbaka, redan varit fullgott informerad.

Nu ser jag att så inte varit fallet. Officiellt blev rikskrim aldrig briefad innan mitt brev den 20 mars 1998 ankom till registraturen. Otroligt – som så mycket.

Hur har då denna promemoria vandrat? Jag ger vad jag nu ser som den kompletta kronologin:

1995-05-02: Lingärde lämnar (möjligen personligen?) upp sin PM till dåvarande Palmekommissionen (Marjasin). PM ”95-103” läggs av dåvarande huvudsekreteraren Per Kjellsson ad acta; den har ännu i dag inte behandlats av någon som helst myndighet;

1996: Kjellssons efterträdare som huvudsekreterare för den till en ”Granskningskommission” ombildade Palmekommissionen, nuvarande justitie ombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, tar inget som helst ansvar för denna avgörande viktiga promemoria, som han hittar på en av Marjasins gamla hyllor, utan skyfflar den vidare till riksarkivet, tillsammans med praktiskt taget allt annat Marjasin-material;

1997: Utförlig dokumentation i olika nummer av PALME-nytt för detta år;

1998, rikskrim Ai.205-98, PM avsänd från Sven Anér 18.3.1998, ankomstregistrerad hos rikskrim 1998-03-20, registernumret sedermera ändrat till H 19149,: jämte missivbrev från Anér, återges in extenso här nedan:

/scannad sida, ”18.3.1998, För Lars Nylén, rikskrim” /då chef/.

Fortsatt brevtext från mig i dag, 21.2.2014:

Jag sänder nu denna skrivelse till rikskrim, för arkivering under nr H 19149.

Jag ställer inget som helst krav på att rikskrim studerar skrivelsen, än minre att rikskrim vidtar någon åtgärd.

Jag har insett att den svenska rikskriminalpolisen (med Lars Nylén som en av de tidigare cheferna), från tidpunkten för det dödande skottet mot Olof Palme har varit och är totalt ointresserad av denna händelse, men eftersom jag utgår från att rikskrim inte destruerar mina texter (vilket bl a skulle kräva destruktion av hela min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com)

så kommer dokumentationen att finnas tillgänglig för den forskning som kommer att följa, i en annan tid, en annan miljö, en annan atmosfär.

Själv arbetar jag från och med nu i ett tempo som närmar sig noll, vilket mina magnerver mm uppskattar. Men jag sitter väl med visst ansvar kvar, inte minst för den till H 19149 omdöpta promemorian från statliga säkerhetsexperten Ulf Lingärde. Aldrig hörd i detta ärende. Död ung.

Men som sagt, rikskrim och även RÅ: ni behöver absolut inte läsa, men sudda inte i texterna. De beskriver det märkligaste kapitlet i Sveriges rättshistoria. I Sveriges historia över huvud taget.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Marjasinaffären

17.12,2013.

Sigvard Marjasin fick den stora publiciteten kring 1995, då de klippta kvittona avslöjades och blev nationell story. Parallellt med dessa kvitton och så småningom med rättegången mot Marjasin – där han helt friades - lade den tidigare statliga säkerhetsexperten Ulf Lingärde, i två etapper, fram för den av Marjasin ledda ”Palmekommissionen” skrämmande uppgifter om en 15-mannakomplott som skulle ha utmynnat i Olof Palmes död.

Men någon egentlig granskning av dessa sensationella uppgifter följde aldrig. I stället medförde kvittokritiken mot Marjasin att hans kommission helt sonika lades ner, trots att någon kritik mot själva kommissionsarbetet inte framkommit. Palmekommissionen förpuppades nu raskt, och det togs föga hänsyn till de utredningar kommissionen faktiskt utfört: ”knappast intressant” sa den blivande huvudsekreteraren för vad som nu skulle heta Granskningskommissionen, Hans-Gunnar Axberger, varefter Palmekommissionens handlingar förflyttades till Riksarkivet, där också bl a Lingärdes PM ”Palmekommissionen 95-103” hamnade.

Lingärde hade bidragit dels med närvaro vid en s k hörning med kommissionen, dels genom att översända sin promemoria. Så småningom började materialet sippra ut, och helhetsbilden blev djupt skrämmande – ansåg och anser i varje fall jag, medan däremot myndigheter och medier knappast reagerade alls, närmast under hänvisning till att nu skulle en ny och fräsch granskningskommission träda till och raskt överflygla Ulf Lingärdes aktiviteter.

Det går att säga att detta är sakens status ännu i dag, trots att promemorian alltså direkt utpekar två (!) tidigare generaldirektörer vid FRA, hyperaktuellt just nu för sina kontakter med amerikanska NSA, vilka tycks ha hållits öppna ända sedan 1954! (Läs bifogad PM in extenso!)

Det är märkligt att konstatera, som så ofta, att dramatiska händelser inom Palmesfären blir omvänt proportionella mot det aktuella sakläget: de stora sensationerna väcker föga intresse. Att i denna atmosfär försöka arbeta fristående och journalistiskt engagerat och korrekt är inte helt lätt. Genom att myndigheterna själva inte skapar något eko eller sorl kring händelseförlopp som de avsiktligt nonchalerar frågar sig allmänheten, med rätta, vad det är för konstigheter som t ex Sven Anér letar upp, okända för stora och förmodat seriösa medier.

En journalists uppgift borde vara att presentera stora, självklara nyheter, men i Palmeärendet tillkommer det speciella kravet att berätta för allmänheten varför nyheten är en nyhet. Ett segt sakernas tillstånd.

Jag har viss kontakt med min publicistiska omvärld, naturligtvis, men vart denna kontakt i dag leder vet jag inte. Kanske går Palmevärlden att bevaka endast av en helt fristående journalist med journalistiskt ansvar. När även andra hänsyn kommer till, ägaransvar, samhällshänsyn och liknande synpunkter, är det lätt för ett externt nyhetsflöde att stanna av – ”du med din Palme, Sven Anér”.

Till slut preciseras en kraftmätning av närmast surrealistisk karaktär, där jag möts av frestelser varje grå morgon: ska jag slita med text som ingen vill läsa, eller ska jag odla min gamla själ och min jämngamla lekamen med muntrare ingredienser: omläsning av bokhyllornas många bra böcker, en glad promenad med min röda rollator, något överraskande gott till middagen vid köksbordet Eller ens vet om om jag klarat dem? Det ingår i bilden att mina motståndare, rikskrim och RÅ, sällan eller aldrig berättar för mig om jag har rätt eller fel utan håller mig på en ständig sträckbänk, under tillrop som att ”handlingen kan ej frisläppas” eller ”den frågan besvarade vi år 1987”.

Sven Anér

Samarbete USA-FRA redan från 1954!

13.12.2013.

Det är mycket som är egendomligt i denna uppblossande FRA-affär. Reaktionen efter Uppdrag Gransknings dramatiska avslöjanden blev alls inte så skarp som kunnat förväntas. De officiella kommentarerna går närmast ut på att ”vi har kontrollorgan, och vi utgår från att reglerna följs” – detta är det standardiserade byråkratspråket.

Direkta påståenden – som nu från Uppdrag Granskning – bemöts med att ”så illa kan det inte vara, vi har allt under kontroll”. Mot denna teflonpolemik studsar alla angrepp till marken: skulle vi inte lita på myndigheterna?

Och vad har gjorts med de verkligt tunga anklagelserna från 1996, med innebörd att FRA sedan mycket lång tid tilbaka, antagligen, enligt UG, sedan 1954 (!), bedrivit ett samarbete inte på normal internationell nivå utan direktanpassat – och ack så hemligt! – mellan myndigheter på ömse sidor av Atlanten.

Eftersom jag säkert aldrig får mina frågor besvarade, så får jag både fråga och svara själv.

Vad jag ser framför mig är ett för båda parter mycket bekvämt och smidigt sätt att bedriva informationssamarbete, inklusive aggressiv specialspaning utan att gängse diplomatiska kanaler störs i någon större utsträckning. Hur mycket har den svenska ambassaden i Washington DC behövt veta om? Kanske ingenting alls. Och UD vid Gustav Adolfs torg, som i varje fall aldrig varit intresserat av att informera om denna närmast otroliga info-nisch?

Om jag då ser tilbaka. 1954 var UG:s årtal för den första kontakten NSA-FRA. Om uppgifterna im de båda generaldirektörernas inblandning i den Palmemordsanknutna sammansvärjningen från 1970- och 80-talen är ens tillnärmelsevis korrekta, så har det välsmorda samarbetet FRA-NSA funnis klart och parat att på 1980-talet träda i funktion med superhemlig toppdiplomati, med Olof Palme på dödslistan!

Nej stopp ett tag! Jag hänvisar till en tidigare statlig säkerhetsexperts uppgifter, hur vet jag att de är sanna? Det ligger i sakens natur att bevis är svårfunna, jag får gå till de kringliggande omständigheterna. Och den viktigaste och allvarligaste av dessa omständigheter är denna:

Den svenska regeringen och samtliga svenska myndigheter har gjort allt för att den aktuella säkerhetspromemorian döljs, låses in, nonchaleras, skrinläggs, och detta är förstås sensationellt. Går det att tänka sig en mera formellt uppseendeväckande PM än denna, där en statlig granskningskommission kring ett ouppklarat mord på landets statsminister till öågående plenarmöten fårutförlig muntlig och skriftlig information i ett politiskt toppärende?

Nej, knappast. Hur såtts det sekreta sigillet på en handling av det här slaget? Jo, allvarliga offentliga beskyllningar snedriktas mot den aktuella kommissionens ordförande, Sigvard Marjasin, varpå Marjasin sparkas från sitt ordförandeskap och, samtidigt, den aktuella promemorian försvinner ur hanteringen, ut till Riksarkivets bergrum och inte in i den uppsnyggade granskningskommissionens formella 1000-sidiga rapport!

Så ska en slipsten dras! Gör om en sittande kommission, och dölj därmed alla obehagliga papper! Jag påstår inte att promemorian varit oåtkomlig, men det har krävt en del arbete att hitta den i gammal överspelad byråkrati, och ingen mer än jag själv har ägnat PM ”Palmekommissionen 95-193” något som helst intresse. Inte 1995, inte 2013.

Jag kan erkänna att jag denna Luciamorgon vaknade, inte av några tunga fjät men av tung spänningshuvudvärk. Allt ville kännas så meningslöst, ingen bryr sig om mig – ja ni vet hur vi kan känna oss en grå morgon. Men jag sätter mig nu vid den trogna ordbehandlaren och berättar hur jag ser på problemet, som ju sannerligen inte bara är mitt utan är hela Sveriges spänningshuvudvärk. Min egen börjar släppa.

Jag har i dessa dagar ett än så länge ensidigt samarbete med Wilhelm Agrell, som jag alltid har uppskattat och som i dag går ut i media och än så länge är försiktig: ”det ser egendomligt ut, men jag kan inte säga hur ärendet kommer att stå sig inför domstol…”.

Jag har någon gång nämnt att ett nyhetsmedium i försiktiga ordalag sagt sig vara intresserat av mitt arbete i Palmeärendet, och när dysterheten sätter in brukar det kunna hjälpa att minnas detta än så länge mycket diskreta medium. Få se vad som händer.

Anti Avsans uttalande, så ofta citerat av mig:

Nä nä, vi har sån uppbackning att ni kan aldrig ta oss

klingar återigen.

Kanske har Avsan rätt. Kanske är uppbackningen, mot alla odds, så stark att Avsan och hans apostroferade kompisar inom MOP86, mordets kampförening, i dag är oåtkomliga. Men naturligtvis inte i längden oåtkomliga för skarp forskning, skarp lagföring. Om jag räknar rätt är det om drygt 42 år aom mordets nesliga dokument släpps fria för allmän insyn. Då blir det Elnas och Lyras och Felix jobb att granska och berätta för det nya Sverige om den skitiga värld som gammelfarfar tvangs att leva i.

Kommer någon att bry sig om vad de uträttar, barnbarnsbarnen?

Ja. Det tror jag. Sanning, skalpellvass sanning, skär med tung och stålblank kraft genom gammal murken ondska, gammal lögn, gammal dårskap. De avslöjande texterna kommer att läsas och begrundas, av 2050-talets människor, från 2050-talets super-app.

Sven Anér

Till Gustav Fridolin (mp), Stefan Löfven (s) samt Jonas Sjöstedt (v).

11.12.2013. I anslutning till härmed översänd dokumentation.

Är de skakande uppgifterna om de båda FRA-cheferna korrekta? Detta är, enligt min bestämda mening, oppositionens sak att utreda. Vad vet vi i dag?

Jo, att materialet lämnades över till den s k Marjasinkommissionen 1995-96 dels vid en muntlig föredragning av säkerhetsexperten Ulf Lingärde, dels i form av den skriftliga promemoria som närslutes.

Där upphör all formell undersökning av detta dramatiska ärende. Promemorian placerades, med Palmekommissionens registreringsnummer 95-103, hos Riksarkivet, och därifrån har det därefter inte begärts fram av vare sig regering eller myndighet.

Det finns sålunda inget formellt uttalande – eller något uttalande över huvud taget -, som bekräftar att uppgifterna om de båda generaldirektörerna vid FRA är osanna – eller sanna.

Jag riktar mig nu till ledarna för de tre oppositionspartierna med förslaget att konstitutionsutskottet omedelbart inkopplas så att klarhet kan vinnas beträffande Lingärdes promemoria, Palmekommissionen 95-103.

Det måste i allra högsta grad ligga även i den nuvarande FRA-ledningens intresse att Uppdrag Gransknings pågående kontroll av FRA:s i dag bedrivna verksamhet följs upp på denna avgörande viktiga punkt.

Jag sätter värde på svar, uppgift om dnr och handläggare, samt åtgärd.

Djupt oroad och engagerad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. bil.

9.12.2013.

Wilhelm Agrell, Lyngby 713, 247 91 Genarp.

Detta är den största svenska skandalen, alla kategorier.

I en skammens komplott skulle Olof Palme röjas undan.

Slå upp dörrarna till de unkna slutna rummen, släpp in den friska luften, släpp in sanningen!

Du har förtroende.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Promemoria, skrivelse till FRA, Generaldirektören.

Hjälper Bildt Sverige? Eller stjälper?

10.12.2013.

Det är en vanlig grå decemberförmiddag, så dystra känslor kommer tassande. I TV:s Sydafrika öser regnet ner, och några tusen har tydligen skrämts bort. Sveper mera ära in över Nelson Mandelas minne? Kanske. Men är det de höga dignitärerna som i så fall sprider glansen? Nej, knappast alls. Däremot de nära hundratusen ur hans folk som kommit till stadion i Johannesburg.

Vår kronprinsessa finns på plats och går en meter bakom Reinfeldt, plikttrogen som alltid. Reinfeldt får inte tala, Sverige är för litet, sägs det, vi har inga märkvärdiga handelsförbindelser just nu. Dessutom lär den svenske statsministern knappast åtnjuta toppbetyg där nere; här hemma mullras det mot högern, efter apartheid-åren.

Bildt är naturligtvis inte på plats, med sin politiskt tveksamma gamla ryggsäck. Hans dagsfärska svenska renommé är heller knappast lysande, snarare skrämmande. Hns uttalande här om veckan nerifrån Ukraina att ”ryssarna inte är arga, de har nog knappast noterat FRA-affären” står i dag i bjärt kontrast mot uppgiften om ryska spaningsattacker mot FRA och Lovön i påskas. Om dagens opinionsläge står sig till valet har Carl Bildt gjort sitt, knappast saknad ens av det inbitna högerfolket.

Dagens – och gårdagens – FRA-situation tillspetsas med varje dag som går, inte minst mot bakgrund av det skakande FRA-dokument som jag nu lägger ut på bloggen – läs! Kommentera!

Carl Bildt har från 70-talet och framåt varit USA:s vänligaste och mest aktive förespråkare i Rosenbad. När Hårsfjärden var blixtaktuell flög Bildt personligen över till Washington och rapporterade, med en följsamhet och lydighet som förvånade den gången och som kanske får sin förklaring i dag: var FRA från början skräddarsytt av USA för Bildt och för det Sverige som så ofta gick i Bildts ledband?

Jag ställer den givetvis naiva frågan: Vem inom Sveriges allmänhet har velat se Sverige i rollen som betald spion mot Ryssland för USA:s räkning? Vem utöver Bildt och dem som följt hans doktrin? Hade du velat ha det oss påtvingade FRA snokande mot Ryssland , för amerikanska dollar? Hade jag?

Som vanligt, efter varje table ras, lir vi tvungna att göra det bästa av en sorglig situation. Allianstrogna medier försöker intala oss att ”det här är väl inte så farligt?” (när ryska MIG attackspanar mot Drottningholm och Lovön?), medan medier och människor med annan politisk inriktning ställer sitt hopp till septembervalet.

För att gå närmare mig själv är jag förstås mycket spänd på utfallet av mina återuppväckta uppgifter om de båda (!) FRA-generaldirektörerna som ställde upp med heligt löfte att röja Olof Palme ur vägen.

Gjorde de verkligen? Kan vi veta det? Ett svar på den frågan kan bli: det kan i dag ingen säkert veta, eftersom saken aldrig över huvud taget blivit utredd.

Så fort denna promemoria, med viss pompa blivit skriftligen och muntligen presenterad för en svensk statlig granskningskommission (då under namnet ”Palmekommissionen” eller i folkmun ”Marjasinkommissionen”), skickades dossiern utan vidare kontroll till riksarkivet, sedan Sigvard Marjasin petats bort med skammen att ha fifflat med kvitton. Det hade han egentligen inte, enligt domstolsbesked så småningom, han hade i stället bort förtjäna heder och ära för att han lät sin kommission avslöja ett helt otroligt skumraskspel (”Palme ska röjas undan, vid Gud!).

Uppdrag Granskning gör i dessa dagar ett gott grävarbete beträffande FRA:s allt mer utbredda spioneri. Kompletterat med mina än så länge oemotsagda allvarliga beskyllningar mot hrr generaldirektörer Ljunggren och Wallroth borde denna samlade attack mot FRA:s krypskytte snart kunna leda till räfst och rättarting – allt medan människor här i landet börjar undra om Sverige i någon konkret mening fortfarande finns till.

Berätta på bloggen vad du tycker! Det är viktigt att en opinion blir synlig. Em opinion riktad mot Carl Bildt, men inte bara mot honom utan mot dessa kompanier och skvadroner av medlöpare som alltid finns till hands och bäddar för herrar som herr Bildt!

Sven Anér

Till Försvarets Radioanstalt, Generaldirektören. ANGELÄGET!

För omedelbar kännedom och åtgärd: Justitieministern, RÅ, RPS.

Undertecknad Sven Anér anmäler härmed, för FRA;s omedelbara och angelägna granskning,

PM 1993-04-04, med markeringen: Strängt konfidentiellt – får ej kopieras.

Denna PM, som närslutes, har en förhistoria och en förklarande bakgrund som utförligt framgår ur själva denna promemoria, vilken år 1995 presenterades för vad som då kallades ”Palmekommissionen” eller ”Marjasinkommissionen”, föregångare till den ”Granskningskommission”, som sommaren 1999 avlämnade sin rapport rörande mordet på Olof Palme.

I och med anhängiggörandet av promemorian registrerades den inom Palmekommissionen som Palmekommissionen, ink 1995-05-02, Dnr 95-103. Ordalydelsen är den fullständiga, oförändrade, enligt promemorians original, vilket under ovanstående registernummer förvaras hos Riksarkivet och kan därifrån i kopia rekvireras.

Det för FRA centrala avsnittet är nedanstående stycke på sidan (här markerad) 85:

De i samhället högt uppsatta personerna Per-Gunnar Vinge, Bengt Schuback, Lars Ljunggren (F 7, enllgt en avkodifieringslista) och Bengt Wallroth (F 8) tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utlämnade /skall stå ”utelämnade”/ man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur vägen. Lars Ljunggren var generaldirektör för FRA 1972-1985.. Bengt Wallroth var hemlig chef för SSI 1982-1984 och chef för internationella enheten vid försvarsdepartementet 1984-1985. Sedan 1985 har han varit generaldirektör för FRA. Med tanke på fortsättningen är det ett intressant faktum att Per Kettis, mannen som var FRA:s generaldirektör mellan Lars Ljunggren och Bengt Wallroth, är Sveriges ambassadör i Indien sedan 1909 /fel årtal. Skall, enligt Vem är det, vara 1989/.

Jag ställer nu ett antal frågor till dagens generaldirektör för FRA:

Nr 1 Känner dagens GD till den av mig översända promemorian?

Låt mig understryka att dess autenticitet eller sannfärdighet aldrig har officiellt betvivlats. PM har uppenbarligen utan kommentar deponerats på Riksarkivet, och promemorian togs aldrig upp av den efterföljande Granskningskommissionen, varför den i efterhand varit omöjlig att finna för den som inte gått till Palmekommissionens dossierer på Riksarkivet.

Nr 2: Avser GD att noga granska av mig presenterade uppgifter, vilka, som de står, ter sig ytterligt illavarslande?

Nr 3: Kan uppgifter, som hänför sig till översänd PM, tänkas finnas i FRA:s arkiv?

Nr 4: Hittar GD en koppling mellan dagens uppgifter om FRA-spioneri för USA:s räkning å ena sidan och eventuell USA-koppling redan på 1980,-90-talen å den andra?

Nr 5: Anser GD att det ligger i FRA: s absoluta och angelägna intresse att allt som sammanhänger med denna promemoria Palmekommissionen 95-103 omedelbart och opartiskt utreds?

Jag understryker att ingen enda av promemorians sakuppgifter på minsta sätt dementerats, t ex ingalunda av Palmekommissionen under Sigvard Marjasin eller av ledamoten i Marjasinkommissionen, ledamoten och huvudsekreteraren i den efterföljande Granskningskommissionen, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger.

Som GD förstår betraktar jag, som rutinerad författare och nyhetsjournalist, den hittillsvarande tystnaden kring PM 95-103 som synnerligen anmärkningsvärd.

Nr 6: Mitt eget intresse i denna sak är uteslutande den undersökande nyhetsjournalistens. Jag har, allt sedan Olof Palmes död 1986, journalistiskt granskat detta outredda mord, bl a skrivit 8 böcker i ämnet, med start 1987-88 med Palmemordet: Polisspåret. En av de frågor jag ofta berört är denna: Har mordet på Olof Palme varit en enbart svensk illgärning, eller har internationella kopplingar förelegat?

Nr 7: Jag anhåller nu att FRA:s GD och övriga ledning med energi och skärpa tar sig an denna mycket allvarliga sak. Jag önskar FRA:s fortlöpande och snabba kommentarer.

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. FK, DHS. DN 1948-62 (60-62 tidningens Moskvakorrespondent.) Sveriges Radio-TV 1963-71, därefter free lance journalist, författare, TV-producent.

Blogg: www.svenanerpalmemordet.blogspot.com. SJF, SFF, PK.

Insändare till AB:

Två efter varandra fungerande generaldirektörer vid FRA mot slutet av förra århundradet ”tog ett historiskt beslut att Palme måste bort”, detta enligt en säkerhetspromemoria med registreringsnummer ”Palmekommissionen 95-103”. Denna PM har, ogranskad, okommenterad och sålunda odementerad, av en av Palmekommissionerna placerats i ett av Riksarkivets bergrum i Kungsklippan i Stockholm, varifrån den går att begära fram ur dunklet, sex tätskrivna A4. Dramatisk läsning.

Var FRA på alerten i höginternationella sammanhang redan inför Palmemordet?

Sven Anér