Till alla mina supporters på bloggen!

Till Kerstin Skarp

Brottsanmälan till Riksåklagaren

Axberger hittar bevis på bevis mot Christer Pettersson; en prestation i falskhet!

Till Riksdagens Ombudsmän. För kännedom och kommentar: LO och TCO

12.5.2014.

Jag har gått omkring några dagar denna just nu ganska svala vår och känt  ljudet av kulor som klirrar och krockar. Inte pistolkulor utan kulorna i de otaliga spelautomaterna längs Tokyos Ginza: klirr, klirr, strax vinner du…

Vem vinner i tankarnas lotteri kring Dekorima? Det stora starka svarta svenska samhället med dess personer i topp, vilka saknar samveten och empati?

Eller den allt bestämdare gruppen av vad vi brukar kalla ”vanliga” människor, gruppen där vi bedömer världen och dess händelser med vårt hittillsvarande vardagsliv som måttstock, ungefär så här:

Faller någon undersökt händelse långt utanför de gränser som vi vill kalla normala? Ja, då är en noggrann, aldrig sviktande undersökning nödvändig. Brådskande och nödvändig. För att finna ut vad som gått snett.

De officiella svenska undersökarna har i över 28 år betett sig alldeles tvärtom. De har hela tiden bestämt sig för att, på varje enskild Palme-punkt, antingen visa att vad som förekommit är helt normalt, eller, kanske lika ofta, att glömma bort dessa farliga enskilda punkter över huvud taget.

När så riksdag och regering kring 1993 bestämmer sig för sätta in den slutliga utredningen, visar det sig att just dessa, förmodat förutsättningsfria och fördomsfria herrar och damer, själva, samtliga, måste inrangeras i den senare, moraliskt så usla gruppen, den som inte fördömer aktiv ondska  utan smeker de onda medhårs, som 30-talets diktatorer smektes medhårs innan det sa stopp under påföljande decennium – ja, då har vi hunnit i kapp, och förbi, alla dessa som vi brukat kalla bananrepubliker genom åren.

Jag ser som den i sin egen särklass klarast utpekade av granskningskommissionens ledamöter nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, karriärjurist, lejd för att bibehålla Christer Pettersson som en fortfarande – ja, även efter döden – synnerligen suspekt figur, mot vilken ”misstankarna successivt har stärkts”, enligt Axbergers egen beskrivning i granskningskommissionens tusensidiga rapport från 1999.

Axberger ägnar, låt se, sidorna 635-767 i rapporten åt den av den svenska staten falskeligen anklagade och lagförde Christer Pettersson, dömd av Stockholms Tingsrätt (men aldrig av juristerna!), frikänd av Svea hovrätt, aldrig granskad av Högsta domstolen.

Kommissionsrapporten skriver, i inledningen till Christer Pettersson-avsnittet, och jag ser alltså Axberger som mannen bakom det slutliga utkastet:

(Sidan 636, överst, originalversionen; det finns en senare version, som dock uppges vara oförändrad.)

Polisens intresse riktades mot Christer Pettersson redan under den första tiden; han hördes den 28 maj 1986 om sina förehavanden på mordkvällen. Åtgärderna stannade dock vid detta förhör.

Endast en iskallt skärpt och snärtig karriärjurist, som å tjänstens vägnar haft fem år på sig att läsa in ett komplicerat ärende, kan introducera en frikänd person på detta sätt.

Det är sant att Christer Pettersson hördes av polis i maj 1986, men ingalunda därför att polisen haft något speciellt intresse för just Christer Pettersson; han togs med i det stora allmänna svepet över vissa våldsverkare, ingalunda med någon udd riktad just mot ”bajonettmannen” från Rotebro. Men Axberger startar med att snärta till.

”Åtgärderna stannade”, ja, så kan saken förstås också uttryckas. I själva verket ansåg polisen fallet Pettersson helt avklarat. Han hade hörts, inga misstankar hade väckts. Till handlingarna.

Vad som ”väckte polisens intresse” var i själva verket de av polisen själv falskeligen arrangerade falska ”bevisen” mot denne påhittade gärningsman; en kriminalinspektör hade berättat för vittnet Roger Östlund hur han borde vittna om ett fiktivt sammanträffande med sin gamle kamrat Christer Pettersson en kvart före mordet på Olof Palme, på biografen Grand.

Men allt gick så fel, vilket dock inte går att utläsa ur Axbergers magistrala redovisningar: Roger Östlund hade, enligt fem aldrig betvivlade vittnen, polisens egna vittnen, inte kommit till sitt påstådda sammanträffande förrän efter mordet vid Dekorima!

Detta förhållande borde Axberger givetvis ha noterat på rapportens sida 1 (av tusen), samtidigt som han borde ha konstaterat att ingenting binder Pettersson vid detta mord, över huvud taget, i synnerhet som polisens falska ”förstärkningsåtgärder”, ett hopljuget och felapplicerat telefonavlyssningsprotokoll respektive polisens eget bevis, från 1987, att den som fanns med i Roger Östlunds konstruerade samtal med knarklangaren Sigge Cedergren förvisso inte var Roger Östlund utan i stället Sigge Cedergrens yngre bror Roger (!) Cedergren. Det sistnämnda kan säkert stämma, eftersom samtalet med ”Roger”, enligt det uppgivna, någonstans ifrån hämtade avlyssningsprotokollet, skulle ha inneburit en lång moralisk upprustning från storebror Sigges sida. Sigge skulle säkerligen inte ha brytt sig det bittersta om Roger Östlunds handel och vandel (för att använda ett av Christer Petterssons egna favorituttryck).

Krångligt, fast många gånger beskrivet, framför allt av mig? Jo, men ett krångel med en mycket klar och tydlig framsida: det har rört sig om ett beställt krångel, en snirklig och kriminell lögn, låtsasaccepterad av kriminalare och av ett antal åklagare. Som kan ha hetat Nässén eller Helin.

Jag kan inte se att kommissionsrapporten nämner denna helt avgörande Roger-incident över huvud taget, den till synes lilla tuvan som borde ha fått välta hela lasset.

JO Hans-Gunnar Axberger skulle givetvis, om han hade något samvete att lätta, nu i dag kunna lyfta på en lur, förslagsvis till högsta förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp:

”Hej, Kerstin, en sak i samband med mordet, bara: det blev lite fel med Roger, vittnet du minns. Det var fel Roger, och för resten hann han inte fram i tid. Och den ”Roger” dom trodde hade talat i telefon var ju Sigges lillebror – ja, jag ville gärna berätta för dig , om du kunde ändra? Kan du stryka allt med Roger, med båda Roger? Du gör som du vill, och Christer är ju död, så honom hjälper det ju ändå inte…”

Har jag spånat alltför elakt? Det tror jag inte. Det tycker jag inte. Mina uppgifter, inom den så avgörande dubbla Roger-tuvan, är ju ingalunda mina egna framfantiserade. De är polisens egna, satta på pränt i olika förundersökningsprotokoll. Bara att läsa. Men Axbergers kamrater, i landshövdingeklassen och neråt, har bara läst vad hr Axberger har visat upp och prickat för, en samling menlösa barn.

Har sittande justitieministrar läst, tro? Beställare av 1000-sidorsverket? Nej. Jag har frågat, det finns ingen notering på Rosenbad.

Men Axberger lejdes att utföra ett jobb, och han behövde inte ha några detaljerade besked om hur han skulle agera, han visste så väl hur knirkande slipstenar ska dras. White-washing på gång. Men svenska myndigheter strimlar ogärna dokumentation, även om den är komprometterande, så framtidens forskare får nu lite tuggmotstånd när de ska hugga in. Den första rejäla forskningen.

Jag talade inledningsvis om vad som ska betecknas som normalt. Ja, det går att undra över.  Har just på Text-TV sett att 10 000 personer, kanske 100 000 personer, kanske en miljon, vad vet jag, fått fel pengar från arbetsförmedlingen. De som fått för mycket blir inte krävda, så det kanske de tackar för, men de som fått för lite kanske egentligen borde få pengar tillbaka. Men myndigheterna avråder. Det blir bara krångligt. För båda parter.

Normalt. Är det meningen att vi vanliga, förhoppningsvis normala, människor ska fortsätta med att bete oss normalt, kanske betala våra räkningar och liknande? Medan vår allt mer luggslitna överhet kan göra lite som det passar sig? Det verkar som om våra myndigheter i dag har nått det uppgivna skrattstadiet, ungefär som då det ösregnar och du ändå inte kan bli blötare.

I en värld där ett oräknat och oberäkneligt otal människor får höra att deras myndigheter gett fel pengar eller inga alls, är det kanske inte så konstigt om en förmodat kvalificerad toppjurist tar emot ett JO-jobb som belöning för falsk redovisning av ett statsministermord. Finns ingen enstaka moral – o du slitna ord – ja då finns ingen moral någonstans. Statsråd räknar inte så noga med lagens krångliga sjukdagar, men rösta på dem ska vi utan att krångla.

Förr i världen tog drängen av sig vegamössan när patron kom klivande över gärdet – hur gör vi själva i dag? Finner oss i att en statsminister mördas på öppen gata? Finner oss i att detta mord mals sönder i papperskvarnar som totalt får nonchalera allt vad vett och sans och heder innebär?

Vad då? Var det kanske inte Christer? Ja, vi kan inte få allt…

Jag anhåller, Riksdagens Ombudsmän,, att denna skrivelse, som i kopia går även till Beatrice Ask och Kerstin Skarp, arkiveras, registreras och diarieförs hos Myndigheten samt kommenteras. Sänd mig besked rörande handläggare samt alla övriga upplysningar som kommer att föreligga.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS till Axberger: Varför tar du i granskningsrapporten inte upp Lingärdes PM, om de 15 som konspirerade mot Olof Palmes liv? Du har haft denna PM i din hand, vid flera tillfällen genom åren, men du har ingenting gjort. Gör något nu! DS.

Jag har varit tyst på bloggen, men inte i datorn!

6.5.2014.

Det växlar. Med dagarna, med stunderna, med ”humöret”, ett ord som med sin falska glättighet döljer allt från allmän nyterhet till allmän dysterhet: ospecificerat, kallt, ryckigt. Humöret.

När tystnaden från min ospecificerade dysterhet känns vag, seg, ospecificerad, brukar jag ta till ett knep som ibland kan hjälpa. En bit. Jag räknar upp ett antal punkter där jag bevisligen har det bättre än de flesta, än de allra flesta. Materiellt, hur skulle jag kunna klaga? I alla viktiga avseenden, vid varenda tuva som kunnat vara ett gungfly, kliver jag så säkert som min halvt bortglömda stroke för sex sju år sen vill medge.

Närstående kan säga till mig att ”du har ingenting att klaga över. Sven”, och de har så rätt så rätt. Det är bara det att deras nytra, nyktra synpunkter sällan biter mot vad som en gång i världen hette mjältsjuka, för ett tag sen alltid spleen, i dag depp, enkel men inte helt smärtfri depp.

Vad nu? Blåste alltsammans bort? Tegnérs sorger på sin kammare? Mellankrigstidens spleen och den depp som var så envis? Jag tror det, faktiskt. För en stund, framför min tåliga dator, alltid redo att ta emot mina bekymmer. Iblaand kallar den på mig, och då är det bäst att komma.

Och, efter några första klick på qwertyu… så ljusnar vi, tangentbordet och jag ihop. Det är förstås något väldigt specielt med det sisyfusslit jag tagit på mig. En framgång, ett genombrott, tja? Mina egna förhoppningar, knappast mer. Det är när jag ser hur alla mina yrkeskolleger, nästan alla, inte bara tappat sugen utan slängt sitt normala mänskliga journalistiska vett på den soptipp från vilken ingen återvinning sker, det är då jag undrar. Journalistiska samveten? Bortlagda?

Alla glömmer vi de små och de många halvstora malörerna, hur vore våra liv annars? Skosnöret som gick av när det var som mest bråttom, förnamnet på en god vän, som bara försvann, namnet alltså. Mikron som stått på lågvärme och endast bjöd på källarsval Dafgårds när jag tog ut formen från snurrskivan – ä, malörer. Små malörer, som vi är byggda för att glömma.

”Glöm det!” brukade min halländske filmkollega Jan säga, när världen var vrång mot oss ute i bushen, och den flygpolletterade kameran dröjde i Pekings administrativa myller – ”glöm det!” Kameran kom förstås så småningom fram på ett slingrande transportband, och hade den inte gjort det hade Jan fått köpa ny kamera: förvisso ett stort avbräck, retfullt minst sagt, men inte i kategorin stora kalamiteter, stora katastrofer.

Palmevärlden, omkring mig, har däremot sin ständiga katastrofstämpel som inte går att tvätta bort. Varför? Därför att det värsta som kan drabba oss människor som vankar där vi vankar, ovanpå en jord som gnisslar och knakar under vår avsaknad av förstånd rörande vad en jord kan tåla, det värsta är svek.

Svek mot oss själva, mot vår granne, mot våra grannar och deras stater.

För hur tvättar vi bort ett svek, ett svek som vi levat med i åratal, i årtionden? Vi kan ta bort klottret från den vita gaveln, men inte helt. I vårt sinne, när vi passserar förbi, säger vårt minne att det var här det stod, det var här någon, i skamlös okänsla, skrev orden som bröt ljuset.

Ett svek kan vara totalt, men det kan också vara sammansatt. Palmeärendets svek är sammansatt..

Mordet, som sådant. Lögnerna, före, under och efter. De omedelbart ansvariga för dessa lögner. Ja, förstås. Men är kanske ändå inte de absolut icke inblandades snåla attityder, ovilja att slå larm, ovilja att själva gå in med dynggrepen, det segaste brottet?

Lilla jag? Vad skulle lilla jag kunna göra? Och så förbannat illa, som du påstår Sven, kan ingenting vara. Alla kan inte alltid ha ljugit… Väl?

Det är kanske här vattendelaren går. Mellan dem som kanske ser lite sot men som inte ser svärtan. Det är när jag vankar, mellan den här datorn i mitt arbetsrum och den blå soffan med balkongen ut mot Sommarros vårgräs, som jag ständigt på nytt analyserar dem jag ser som mina motståndare: de liksom självklart onda respektive de ljumma, de som har nära till en tröstande klapp på axeln, ”duktiga Sven, alltså, men ta dig nu en rolig bok i stället…”

Det är kanske de ljumma som skrämmer mig mest. Dessa som, i sin i princip bottenhederliga och ombonade värld, blir ondskans garanter. Detta är det ständiga. Hur kunde ett Tyskland ragga krematorievakter? Jag behöver inte fullfölja.

”Dans le royaume des aveugles, les borgnes sont rois” – i de blindas rike är de enögda kungar. Måste vi kunna blunda för den djupaste ondskan om vi vill överleva?

Någonstans här finns min mjältsjuka, min spleen, mitt depp (när denna trio inte flyger bort). Paradiset finns inte, har aldrig funnits, Sven. Det lönar sig inte att leta. Och hur skulle en paradisisk värld se ut? Idel mjäkiga gnetar, sträck på dig i bänken, Sven!

Vore paradiset den mest odemokratiska av alla statsformer?

Demokrati? Visst, det är bland annat där det står. Och finns värre odemokrati än när de svala får ta över, för att leda alla de andra svala?

Jag själv då, är jag så märkvärdig? Nej. Men jag kan kanske skriva några rader, som inte förändrar världen men som släpper in en glimt av en önskad sol i de liv vi för, tvingas föra.

Jag vet inte. Har jag någon gång hittat en solglimt att förmedla? Världen måste kanske vara ond, men måste den härbärgera alla de svala? De farligt, farligt svala?

Frågan är för hårt ställd, jag borde nyansera. Hade jag bort nyansera, hela livet?

Sven Anér

7.5.2014. Ibland vill jag släppa och slippa hela Palmeärendet, men så tar saken fart, av sig själv. Gå in bl a på Youtube!

Just i dag har jag bestämt mig för att tro att en ketchup-effekt är på väg i detta 28-åriga ärende. Det kommer att lossna någonstans, sedan strömmar alla sanningar på en gång. Överoptimistiskt? Vi får se.

Att Youtube, med olika supporterorganisationer, envist fortsätter måste ses som ett gott tecken. Kerstin Skarp hos RÅ har lagerkransats av DN för sina insatser. Vilka insatser? Hon lyfter, år efter år, en god lön för att vegetera vid sitt skrivbord, att motarbeta sin egen stora uppgift, varje helgfri dag från 9 till 17 – har Sverige upplevt något liknande?

Kring Kerstin Skarp blixtrar ljus- och ljudvågorna efter mitt avslöjande om den stora Ulf Lingärde-affären, men i DN säger Skarp att hon önskar  s å  att någonting börjar hända. Hon talar ett annat språk.

Jag har genom åren begärt personliga sammanträffanden med fru Skarp men blivit avsnäst, ”skulle inte tjäna något till”. Inte det?

Det är så här, som jag ser det:

Antingen löses en stor fråga i stor öppen debatt, där parter lyssnar på varandra. Kanske inte ändrar uppfattning, men lyssnar. Ger synpunkter, tar synpunkter.

Eller också? Ja, vad då? Egentligen ingenting. Vi får då i stället för debatt några mycket bestämda och resoluta, ensidiga dekret från makten. Gärna insmickrande, ”vi ska klara av det”, som Martin Ljung sjöng en gång, utan att specificera hur detta skulle gå till – eller ens vad det är vi skulle klara av.

Efter den virriga kampsången stod allmänheten lämnad åt sitt öde, möjligen i något slags vag entusiasm. Som vi står i dag, ungefär, där dagens allmänhet, mycket vagt, tror sig kunna konstatera att ”så illa som några säger kan det ändå inte vara! Vi bor ju i ett hederligt land…”

Tänk om någon i vår gråmelerade överhet någon gång hade lyft på en telefonlur och undrat om vi kunde ses, hr Anér? Vilket steg framåt ett sådant initiativ skulle ha inneburit!

Debatt är demokrati. Icke-debatt är icke-demokrati. Jag gör nu en paus igen. Men följ bloggen och den viktiga debatt som fortsätter där, följ andra medier framme i fronten, Youtube t ex, som nämnt.

Palmeaffären kom inte för att stanna. Den kom för att försvinna, med unken luft som rensats ut.. Tack för att ni finns, alla supportrar!

Sven Anér

PS: Behöver inte Skarp och annan överhet ge ifrån sig någon form av rapportering från sina eviga verksamheter? En gång om året till exempel? Vad har vi fått av den varan?

Från Kerstin Skarp ingenting. Från kommissionerna? Viss info, i dag skadskjuten, skjuten i sank.

Vad hände med den dubbla, den dubbelt sorgliga Palme-Granskningskommissionen? Jo, det hände att allt fler av de blanka påståendena har motbevisats, skjutits i sank. När Granskningskommissionen, med dess djupt ohederlige primus motor, nuvarande JO H-G Axberger, ska slå igen sin 1000-sidesrapport hinner han först med att påstå sig kunna konstatera att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”, dvs en smattrande lögn, rätt upp i ansiktet på svensk allmänhet. Det var denna lögn som Axberger hade lejts  att servera, och han svek inte. Han svek inte sina uppdragsgivare i Rosenbad och annorstädes, men sveket mot de faktiska uppdragsgivarna, den svenska allmänheten, blev oerhört.

Tänk om Axberger, huvudsekreterare med huvudansvar, i stället hade skrivit:

Christer Pettersson, som aldrig fälldes för mordet på Olof Palme, får här svenska maktens oförbehållsamma ursäkt för alla våra grundfalska beskyllningar!

Men den sortens text skrivs aldrig av de gråmelerade, på väg uppför karriärstegen. Då bleve de aldrig justitie ombudsmän. Och när lögnerna väl är satta på pränt suddas de inte ut. Vad då? Granskningskommissionen? Den har gjort sitt jobb för länge sen. Finns ingen anledning att kommentera…

Och Kerstin Skarp behöver visst heller aldrig rapportera från sitt unkna fögderi.

Sven Anér

Till Förundersökningsledaren i Palme-ärendet,

28.4.2014.

Till Förundersökningsledaren i Palme-ärendet,

Vice RÅ Kerstin Skarp:

Nr 1: Jag närsluter skrivelse till Utrikespolitiska Institutets ledning;

Nr 2: Jag begär Kerstin Skarps besked, huruvida någon enda av de informationer jag lämnar i skrivelsen, är på minsta sätt felaktig;

Nr 3: Jag begär en redogörelse, skriven av Kerstin Skarp, där hela bakgrunden till Ulf Lingärdes promemorior (i varierande versioner), sedd från RÅ:s horisont, återges. Med början år 1993 (ev redan 1992), fram till idag; jag önskar veta vilken beröring Kerstin Skarp haft med detta dramatiska men av allt att döma så nonchalerade ärende.

Nr 4: En sådan redogörelse är oerhört viktig, inte specifikt för mig men för hela den svenska allmänheten, som onekligen med rätta skulle kunna ställa denna fråga: Varför slog inte förundersökningsledningen larm i samma stund som den nåddes av beskedet om Lingärdes PM? RÅ:s sysslande med saken hade i så fall kunnat förkortas med ett stort antal år, och hela Palmegåtan kunnat lösas.

Nr 5: Det förhållandet att originalversionen av Ai. 318-93, som Kerstin Skarp numera bör ha inhämtat, varit försvunnen från rikskriminalpolisen sedan 1993 och i dag av mig hos rikskrim ersatts med en kopia som har påteckningar gjorda av Olle Alsén, väcker undran. Avser Kerstin Skarp att utreda? Tänker ni fortsätta forska efter originallarmet från Ulf Lingärde? Vad kan ha hänt? Rör det sig om ett avsiktligt försvinnande? Av vad som rimligen kan betecknas som hela Palmeärendets viktigaste dokument? Eftersom jag genom min assistans åt rikskriminalpolisen är direkt involverad, anser jag mig ha all rätt att erhålla komplett information. Rörande bl a: när såg Kerstin Skarp första gången Ai. 318-93? När 95-103?

Eller har Kerstin Skarp aldrig sett någon av versionerna? Svara, jämte besked om dnr för denna skrivelse, namn på handläggare (om annan än Skarp) samt begärt besked om hela bakgrunden.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Bil: skrivelse till Utrikespolitiska Institutet.

JAG ÖNSKAR OMEDELBAR OCH NOGGRANN HANDLÄGGNING!

RÅ - låt utreda de 15!

25.4.2014. Till Rå.

Viktig komplettering till och uppföljning av min skrivelse 23.4.2014 – ”Det mörka Palmemordet vid vägs ände”.

Jag har i dag, denna fredag, försökt ingående tänka igenom den allvarliga situation som omnämnda skrivelse – till bl a RÅ – föranlett och måste föranleda.

Jag har granskat vilka mina egna möjligheter är att själv utreda.. Ja, de finns, men jag ser dem inte som kompletta. Det blir en fråga om kunnande och resurser. Jag har viss kunskap men naturligtvis inte hela det erforderliga kunnandet, och jag har sannerligen inte resurserna. Jag vänder mig därför till den svenska rättsstaten.

Vad är det då som måste undersökas? Det är, som jag ser saken: vad som gjorts, resp inte gjorts, i Lingärde-ärendet med exkurser. Det är mycket som inte blivit uträttat, strängt taget ingenting, i sak. Låt mig ge ett kusligt klart exempel:

Granskningskommissionen 1996-99 nämner i sin slutrapport från sommaren 1999 inte med ett ord detta ärende! Och ansvarigt statsråd, justitieministern, har inte påpekat lakunen!

Detta trots att saken funnits diarieförd från 1993 hos rikskriminalen, funnits från 1995 arkiverad hos Marjasinkommissionen (Palmekommissionen) och från 1996 blivit överförd till granskningskommissionen och därifrån till riksarkivet, funnits utförligt refererad och kommenterad i fackpressen, dvs min aldrig dementerade serie nyhetsbrev PALME-nytt, 1993-2001.

Ändå har granskningskommissionen inte tagit upp vad som har kunnat vara, som kan vara, Palmegåtans lösning. Huvudansvarig inom båda kommissionerna har varit och är, vid sidan av de båda ordförandena, nuvarande JO H-G Axberger, ledamot i den första kommissionen, ledamot och huvudsekreterare i den andra!

En viskning från Axberger hade kunnat välta all tidigare granskning och forskning över ända, som RÅ förstår.

Den utredning jag nu föreslår måste enligt min mening utföras av garanterat fristående och opartisk instans, ej tidigare involverad i detta Palmeärende. Jag ser som möjlig dylik instans riksrevisionen, om det över huvud taget blir möjligt att lägga utredningen inom den svenska rättsstaten.

Det hetaste originaldokumentet i detta ärende är dessutom enligt rikskriminalen i dag försvunnet!

Samtidigt som jag tvingas påpeka, att inte heller RÅ någonsin undersökt eller drivit detta ärende, lägger jag nu RÅ vinn om att ta det första initiativet till en snabb och förutsättningslös utredning. Skulle RÅ därvid finna att det blir nödvändigt att gå utanför landets gränser vore detta givetvis, enligt min mening, ett mycket tänkbart alternativ.

Jag önskar nu omgående besked om dnr för mina båda aktuella skrivelser, besked rörande handläggare samt RÅ:s kommentar.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.