Jo då. konspirationer finns…

15.2.2011. Jag får från en vänlig bloggbesökare ett debattinlägg från Richard Falk, som är amerikansk jurist och forskare och som varit Olof Palme-stipendiat. Falk tar upp morden i Arizona och går därifrån vidare till mordet på Olof Palme. Forskaren varnar oss för ”alltför snabba omdömen” och ställer sig i sammanhanget skeptisk till behandlingen av Palmemordet, i Sverige och utomlands.

Han framför några klart sunda och relevanta synpunkter, direkt kopplade till just det svenska Palmemordet. Jag översätter ett avsnitt:

Vi har en tendens att behandla information som möter oss mot bakgrunden av vår allmänna syn på världsfrågorna, och vi gör hela tiden detta som ett effektivt sätt att klara oss igenom världens komplexitet, vår brist på tid, eller, om så är fallet, vår tendens att faktiskt grunda våra slutsatser på oberoende undersökningar. Problemet uppstår när vi förblandar tolkningen av våra erfarenheter med försöken att förklara en kontroversiell händelse.

Förvisso finns konspirationer med aldrig erkända syften, konspirationer som åtnjuter statligt stöd. Vi behöver inte gå till WikiLeaks för att påminna oss att vi inte ska lita på regeringar, inte ens vår egen, eller andra regeringar som i de flesta avseenden tycks demokratiska och laglydiga.

Och vi bör vid det här laget veta att regeringar (miss)brukar sin auktoritet för att behandla besvärande  kunskap som statshemligheter och kriminaliserar dem som är modiga nog att tro att medborgarna behöver känna till de brott som deras regering begår, brott mot deras tillit och med deras pengar.

Ja, Richard Falks ord känns i ryggmärgen, onekligen. Han konstaterar också det mycket märkliga förhållandet att, i USA, inga ”mainstream media”, inga större medier, rapporterar om de grava misstankarna mot den officiella versionen av attacken mot World Trade Center, den klassiska 11 september.

Det som stärker misstankarna om konspiration är oviljan att över huvud taget ta upp de märkliga luckor och motsägelser som David Ray Griffin och andra engagerade forskare av hög integritet /i Sverige bl a Jan-Olof Rönn! Min anm/ har dokumenterat i bok efter bok allt sedan 2001. Det som kan vara än mer beklämmande än en uppenbar cover up är ”mainstream medias” spöklika tystnad, med dess ovilja att erkänna väl belagda tvivel på den officiella historieskrivningen.

Det går att lägga karbonpapper emellan och vi hamnar mitt i Palmemordet; alla Falks ingredienser finns med. Vem granskar granskarna? Vem granskar tidningarnas ledarskribenter och deras etablerade reportrar? Vem noterar att de praktiskt taget alla befinner sig i samma fålla, varifrån de kan råma om ”ofarliga farliga” ting, men varifrån inte minsta gny hörs om de verkligt farliga tingen, de ting som dödar vår värld.

Jag talade för en tid sedan med en journalistkollega som tycktes mena att vi som journalister inte behöver gå så eländes djupt i botten när vi gräver. Inte det? Hur ska vi då hitta några sanningar? Det blir som att kupera svansen men nöja sig med yttersta tippen.

Nej, ledarskribenters åsiktsmonopol är, i Sverige och USA och antagligen överallt, en mycket effektivt fungerande skamfläck som inget av TV-reklamens mirakelmedel kan tvätta bort. Tänk efter, tänk om säg Göran Greider i Dala-Demokraten en enda gång hade sagt, i sin egen tidning eller i någon av sina många gästspalter, att Palmeaffären kanske inte är helt transparent (modeordet i dag). Men det gör han inte och propåer utifrån i den riktningen hamnar i hans vida papperskorg.

Allt finns i denna fråga. Allt.

”Men Roger Östlund kom ju inte till biografen Grand förrän efter mordet?”

”Jaså? Jaha”.

Sven Anér