Axberger hittar bevis på bevis mot Christer Pettersson; en prestation i falskhet!

Till Riksdagens Ombudsmän. För kännedom och kommentar: LO och TCO

12.5.2014.

Jag har gått omkring några dagar denna just nu ganska svala vår och känt  ljudet av kulor som klirrar och krockar. Inte pistolkulor utan kulorna i de otaliga spelautomaterna längs Tokyos Ginza: klirr, klirr, strax vinner du…

Vem vinner i tankarnas lotteri kring Dekorima? Det stora starka svarta svenska samhället med dess personer i topp, vilka saknar samveten och empati?

Eller den allt bestämdare gruppen av vad vi brukar kalla ”vanliga” människor, gruppen där vi bedömer världen och dess händelser med vårt hittillsvarande vardagsliv som måttstock, ungefär så här:

Faller någon undersökt händelse långt utanför de gränser som vi vill kalla normala? Ja, då är en noggrann, aldrig sviktande undersökning nödvändig. Brådskande och nödvändig. För att finna ut vad som gått snett.

De officiella svenska undersökarna har i över 28 år betett sig alldeles tvärtom. De har hela tiden bestämt sig för att, på varje enskild Palme-punkt, antingen visa att vad som förekommit är helt normalt, eller, kanske lika ofta, att glömma bort dessa farliga enskilda punkter över huvud taget.

När så riksdag och regering kring 1993 bestämmer sig för sätta in den slutliga utredningen, visar det sig att just dessa, förmodat förutsättningsfria och fördomsfria herrar och damer, själva, samtliga, måste inrangeras i den senare, moraliskt så usla gruppen, den som inte fördömer aktiv ondska  utan smeker de onda medhårs, som 30-talets diktatorer smektes medhårs innan det sa stopp under påföljande decennium – ja, då har vi hunnit i kapp, och förbi, alla dessa som vi brukat kalla bananrepubliker genom åren.

Jag ser som den i sin egen särklass klarast utpekade av granskningskommissionens ledamöter nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, karriärjurist, lejd för att bibehålla Christer Pettersson som en fortfarande – ja, även efter döden – synnerligen suspekt figur, mot vilken ”misstankarna successivt har stärkts”, enligt Axbergers egen beskrivning i granskningskommissionens tusensidiga rapport från 1999.

Axberger ägnar, låt se, sidorna 635-767 i rapporten åt den av den svenska staten falskeligen anklagade och lagförde Christer Pettersson, dömd av Stockholms Tingsrätt (men aldrig av juristerna!), frikänd av Svea hovrätt, aldrig granskad av Högsta domstolen.

Kommissionsrapporten skriver, i inledningen till Christer Pettersson-avsnittet, och jag ser alltså Axberger som mannen bakom det slutliga utkastet:

(Sidan 636, överst, originalversionen; det finns en senare version, som dock uppges vara oförändrad.)

Polisens intresse riktades mot Christer Pettersson redan under den första tiden; han hördes den 28 maj 1986 om sina förehavanden på mordkvällen. Åtgärderna stannade dock vid detta förhör.

Endast en iskallt skärpt och snärtig karriärjurist, som å tjänstens vägnar haft fem år på sig att läsa in ett komplicerat ärende, kan introducera en frikänd person på detta sätt.

Det är sant att Christer Pettersson hördes av polis i maj 1986, men ingalunda därför att polisen haft något speciellt intresse för just Christer Pettersson; han togs med i det stora allmänna svepet över vissa våldsverkare, ingalunda med någon udd riktad just mot ”bajonettmannen” från Rotebro. Men Axberger startar med att snärta till.

”Åtgärderna stannade”, ja, så kan saken förstås också uttryckas. I själva verket ansåg polisen fallet Pettersson helt avklarat. Han hade hörts, inga misstankar hade väckts. Till handlingarna.

Vad som ”väckte polisens intresse” var i själva verket de av polisen själv falskeligen arrangerade falska ”bevisen” mot denne påhittade gärningsman; en kriminalinspektör hade berättat för vittnet Roger Östlund hur han borde vittna om ett fiktivt sammanträffande med sin gamle kamrat Christer Pettersson en kvart före mordet på Olof Palme, på biografen Grand.

Men allt gick så fel, vilket dock inte går att utläsa ur Axbergers magistrala redovisningar: Roger Östlund hade, enligt fem aldrig betvivlade vittnen, polisens egna vittnen, inte kommit till sitt påstådda sammanträffande förrän efter mordet vid Dekorima!

Detta förhållande borde Axberger givetvis ha noterat på rapportens sida 1 (av tusen), samtidigt som han borde ha konstaterat att ingenting binder Pettersson vid detta mord, över huvud taget, i synnerhet som polisens falska ”förstärkningsåtgärder”, ett hopljuget och felapplicerat telefonavlyssningsprotokoll respektive polisens eget bevis, från 1987, att den som fanns med i Roger Östlunds konstruerade samtal med knarklangaren Sigge Cedergren förvisso inte var Roger Östlund utan i stället Sigge Cedergrens yngre bror Roger (!) Cedergren. Det sistnämnda kan säkert stämma, eftersom samtalet med ”Roger”, enligt det uppgivna, någonstans ifrån hämtade avlyssningsprotokollet, skulle ha inneburit en lång moralisk upprustning från storebror Sigges sida. Sigge skulle säkerligen inte ha brytt sig det bittersta om Roger Östlunds handel och vandel (för att använda ett av Christer Petterssons egna favorituttryck).

Krångligt, fast många gånger beskrivet, framför allt av mig? Jo, men ett krångel med en mycket klar och tydlig framsida: det har rört sig om ett beställt krångel, en snirklig och kriminell lögn, låtsasaccepterad av kriminalare och av ett antal åklagare. Som kan ha hetat Nässén eller Helin.

Jag kan inte se att kommissionsrapporten nämner denna helt avgörande Roger-incident över huvud taget, den till synes lilla tuvan som borde ha fått välta hela lasset.

JO Hans-Gunnar Axberger skulle givetvis, om han hade något samvete att lätta, nu i dag kunna lyfta på en lur, förslagsvis till högsta förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp:

”Hej, Kerstin, en sak i samband med mordet, bara: det blev lite fel med Roger, vittnet du minns. Det var fel Roger, och för resten hann han inte fram i tid. Och den ”Roger” dom trodde hade talat i telefon var ju Sigges lillebror – ja, jag ville gärna berätta för dig , om du kunde ändra? Kan du stryka allt med Roger, med båda Roger? Du gör som du vill, och Christer är ju död, så honom hjälper det ju ändå inte…”

Har jag spånat alltför elakt? Det tror jag inte. Det tycker jag inte. Mina uppgifter, inom den så avgörande dubbla Roger-tuvan, är ju ingalunda mina egna framfantiserade. De är polisens egna, satta på pränt i olika förundersökningsprotokoll. Bara att läsa. Men Axbergers kamrater, i landshövdingeklassen och neråt, har bara läst vad hr Axberger har visat upp och prickat för, en samling menlösa barn.

Har sittande justitieministrar läst, tro? Beställare av 1000-sidorsverket? Nej. Jag har frågat, det finns ingen notering på Rosenbad.

Men Axberger lejdes att utföra ett jobb, och han behövde inte ha några detaljerade besked om hur han skulle agera, han visste så väl hur knirkande slipstenar ska dras. White-washing på gång. Men svenska myndigheter strimlar ogärna dokumentation, även om den är komprometterande, så framtidens forskare får nu lite tuggmotstånd när de ska hugga in. Den första rejäla forskningen.

Jag talade inledningsvis om vad som ska betecknas som normalt. Ja, det går att undra över.  Har just på Text-TV sett att 10 000 personer, kanske 100 000 personer, kanske en miljon, vad vet jag, fått fel pengar från arbetsförmedlingen. De som fått för mycket blir inte krävda, så det kanske de tackar för, men de som fått för lite kanske egentligen borde få pengar tillbaka. Men myndigheterna avråder. Det blir bara krångligt. För båda parter.

Normalt. Är det meningen att vi vanliga, förhoppningsvis normala, människor ska fortsätta med att bete oss normalt, kanske betala våra räkningar och liknande? Medan vår allt mer luggslitna överhet kan göra lite som det passar sig? Det verkar som om våra myndigheter i dag har nått det uppgivna skrattstadiet, ungefär som då det ösregnar och du ändå inte kan bli blötare.

I en värld där ett oräknat och oberäkneligt otal människor får höra att deras myndigheter gett fel pengar eller inga alls, är det kanske inte så konstigt om en förmodat kvalificerad toppjurist tar emot ett JO-jobb som belöning för falsk redovisning av ett statsministermord. Finns ingen enstaka moral – o du slitna ord – ja då finns ingen moral någonstans. Statsråd räknar inte så noga med lagens krångliga sjukdagar, men rösta på dem ska vi utan att krångla.

Förr i världen tog drängen av sig vegamössan när patron kom klivande över gärdet – hur gör vi själva i dag? Finner oss i att en statsminister mördas på öppen gata? Finner oss i att detta mord mals sönder i papperskvarnar som totalt får nonchalera allt vad vett och sans och heder innebär?

Vad då? Var det kanske inte Christer? Ja, vi kan inte få allt…

Jag anhåller, Riksdagens Ombudsmän,, att denna skrivelse, som i kopia går även till Beatrice Ask och Kerstin Skarp, arkiveras, registreras och diarieförs hos Myndigheten samt kommenteras. Sänd mig besked rörande handläggare samt alla övriga upplysningar som kommer att föreligga.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS till Axberger: Varför tar du i granskningsrapporten inte upp Lingärdes PM, om de 15 som konspirerade mot Olof Palmes liv? Du har haft denna PM i din hand, vid flera tillfällen genom åren, men du har ingenting gjort. Gör något nu! DS.

PS, fakta

28.2.1986 -2014.

PS, fakta: Spaningsledningens enda påstådda huvudvittne, Roger Östlund, kom inte förrän  e f t e r  mordet på Olof Palme till biografen Grand, varför Christer Pettersson inte kan ha setts av Östlund vid biografen  f ö r e  mordet. Detta intygas, strax efter mordet, inför förhörande polis, av fem aldrig misstrodda vittnen vid biografen Grand. De säger samstämmigt: Östlund kom till biografen Grand, ja. Men inte förrän klockan 23.30. Då var Olof Palme redan skjuten vid Dekorima. Förhören med de fem fullt betrodda vittnena finns från början och ännu i dag intagna i det av åklagare och polis framlagda förundersökningsprotokollet, våren 1989-

Detta klara besked från polisens egna förhörsledare skulle i normalfallet omedelbart ha lett till att Christer Pettersson aldrig utpekats som misstänkt för mordet på Olof Palme, i synnerhet som andra falska serier av bevis, arrangerade på myndighetsnivå, tidigt avslöjades. Bl a noterades i förundersökningsprotokollet att ett avgörande viktigt, avlyssnat telefonsamtal i verkligheten kunde härledas till knarkhandlaren Sigge Cedergrens  b r o r  Roger Cedergren, alls inte till Roger Östlund.

I en falsk telefonavlyssningsrapport, gällande detta förfalskade telefonsamtal, anges samtalstiden till 23.15-23.21, dvs en tidpunkt då Roger Östlund ännu inte kommit fram till biografen Grands fasta telefon.

Sålunda: ett på minst tre sätt, av svenska myndigheter falskeligen arrangerade, framtagna och presenterade osanna bevis.

Christer Pettersson borde, som nämnt, i ett normalfall aldrig ha beskyllts för Palmemordet. Men detta mord har i 28 år inte varit något normalfall.

Christer Pettersson blev inte fälld, men han blev heller aldrig formellt friad, och åklagare och polis vidhöll i tio år att Christer Pettersson är skyldig och har uppenbarligen inte ändrat uppfattning. Den statliga granskningskommissionen, med nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger som ledamot och huvudsekreterare, påstår 1999 i kommissionsrapporten att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”.

Det är den otroliga menedshärvan i den svenska rättsstatens regi som aldrig någonsin kan förklaras bort, som aldrig någonsin kan försvaras. Att Christer Petterssons obduktionsprotokoll aldrig visas kan heller inte försvaras. Rättsstaten dog när Christer Pettersson snärjdes.

Sven Anér

28.2.2014.

Jag ser förstås med glädje det stora bloggintresse just nu för Ulf Lingärdes 15-manna-PM. Jag drar ner min egen aktivitet, men följer naturligtvis händelseutvecklingen, på visst avstånd. Möjligen har SvD:s  märkliga insatser lett till ett ökat intresse för saken, tyvärr i vanlig ordning fel styrt. Jag finns i kulissen. Er tillgivne Sven Anér

 Och ta gärna kontakt med dina lokala medier om Ulf Lingärdes PM 95-103, tydligen den medialt mest förbjudna PM någonsin, 19 år gammal, registrerad, diarieförd, arkiverad men aldrig refererad annat på den här bloggen. Mycket egendomligt!

… gjort mänskligheten den största nytta…

15.11.2013.

Ur Nationalencyklopedin:

Nobelpris, de priser som ur en donation av Alfred Nobel årligen utdelas på dennes födelsedag 10 december. I sitt testamente hade Nobel skrivit att huvuddelen av hans förmögenhet skulle bilda en fond vars avkastning skulle gå till priser åt dem ”som under det förlupna året hafva gjort mänskligheten den största nytta”. Efter legat och omkostnader uppgick summan till 31 milj. kr. (betydligt över en miljard i 1993 års penningvärde) och en så stor donation väckte givetvis sensation. En livlig diskussion utbröt om testamentets syfte och giltighet. Släktingar protesterade, vissa tidningar angrep själva idén med prisen, och de institutioner som tilldelats uppgiften att dela ut dem kände sig tveksamma. Även kung Oscar II var kritisk, eftersom prisen inte var förbehållna svenskar. Nobel hade uttryckligen skrivit att alla nationaliteter skulle komma i fråga. Det var denna internationella prägel som tillsammans med penningsummans storlek gav prisen så högt anseende från början.

Ovanstående är NE:s inledning till texterna kring detta nobelpris, som sedan länge övergått till att bli Sveriges nobelpris, med donatorn förflyttad i skymundan, nästan till myternas värld.

Detta är Sveriges pris. Kungen delar ut det, svensk allmänhet förmodas känna berättigad stolthet. Ett nationalpris.

Vilka krav kan då ställas på de utdelande länderna, Sverige och Norge? Dessa krav har aldrig preciserats, av kanske naturliga skäl, men den självklara förutsättningen har varit att de utdelande instanserna - med den norska nobelkommittén direkt avhängig av det norska stortinget - haft en hedervärd position inom det internationella samfundet, att staterna själva alltsedan prisens instiftande varit odiskutabelt hederligt etablerade inom denna globala ram.

Hjalmar Bergman skrev Swedenhielms i nobelprisets anda, och just hedersbegreppet blev det dominerande: ”den rena vita skjortan”, ställd mot penningfiffel och ocker. Det kan nog sägas att Bergmans folkkära drama hos den svenska allmänheten har rotfäst nobelprisets absoluta heder, en heder som naturligtvis – om uttrycket tillåts – fått smitta av sig på de utdelande länderna. Det svenska nobelpriset. Det norska fredspriset.

Har då inte den svenska staten dugt som etiskt och politiskt snygg utdelare? Jo, förmodligen fram till och med 1985. I och med 1986 är situationen dramatiskt en annan. Hela den svenska rättsstaten har i och med det svenska Palmeärendet försatt sig i ett läge där Alfred Nobels tal om ”gjort mänskligheten den största nytta” klingar dovt mot det svenska politiska och inte minst moraliska sakläget: en statsminister avrättad med – för att uttrycka saken milt – den svenska rättsstatens vetskap. Den efterföljande, ännu pågående, ”utredningen” måste placeras inom citat.

Ovanstående utgör alltså en våldsam anklagelse mot det officiella Sverige under perioden av 28 års utdelningar, alla med en glänsande pompa som förbjudit all punktdiskussion kring det utdelande landets eventuella lämplighet. Den solenna, möjligen något tråkiga ramen kring utdelandet har förstummat eventuella kritiker. ”Ur Hans Majestät Konungens hand” har fått utgöra krönet för den nationella äran: Se på Sverige, vad vi kan!

Nu planeras också ett nytt officiellt svenskt Nobelmuseum i Stockholm.

Är min kritik motiverad och underbyggd? Knappast, än så länge, i den existerande historieskrivningen, men sannerligen i den kritik av närmast undergroundkaraktär som i dag för fram det ”polisspår” inom Palmeärendet som snabbt kan komma att överflygla dagens ”officiella” överslätande attityd.

Det talas, inte minst i officiella vetenskapliga sammanhang, om vikten av forskningens heder, forskningens absoluta frihet, forskningens ”akribi”, dess närmast extrema noggrannhet.

I den påstådda forskningen kring det kanske viktigaste ärende svensk forskning haft att administrera, Palmeärendet, finns inom den undersökningskommission som fick inleda, juristkommissionen, ingen forskare av facket medtagen bland ledamöterna. De här är deras angivna titlar: justitieombudsman, hovrättspresident, ordförande i arbetsdomstolen, departementsråd, statsåklagare, två avdelningsdirektörer, en länspolischef – sålunda ingen enda forskare av facket, representerande erforderlig ”akribi”.

I stället har de alla rekryterats ur de etablerade ämbetsmannagrupper som innesluter just de kategorier, som vid minsta tecken på oregelbundenheter – för att ta ett milt uttryck – själva riskerar bli i hög grad ifrågasatta, under utredningens gång allt klarare ifrågasatta.

Jag går direkt in på ett avslöjande exempel. Juristkommissionen, som i sin rapportering oftast avhåller sig från distinkta fördömanden, närmar sig på en punkt ett sådant uttalande. Det gäller, på sidan 151 i kommissionsrapportens andra avdelning, SOU 1987:72, andra stycket.

Kommissionen tar här upp sannolikheten av och sanningshalten i Lisbeth Palmes påstådda beskjutning vid mordplatsen Dekorima. Jag citerar kommissionen:

En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palmes utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

Uttalandet från den samlade juristkommissionens sida är häpnadsväckande. Kommissionen ifrågasätter allt. Beskjutningen av Lisbeth Palme samt själva ”mordet på Olof Palme”.

Men var det inte just ”mordet på Olof Palme” kommissionen skulle granska?

Den inskränker visserligen sitt mandat till ”den situation som uppstod efter /min markering/ mordet på statsminister Olof Palme”, men sedan kommissionen, under resans gång, funnit åtskilliga spår av egendomligheter, borde den givetvis raskt ha breddat sitt mandat till att initiera ny avgörande viktig kompletterande utredning.

Jag har under hand förstått, vid samtal med personer som stått utredningen nära, att kommissionen ansåg sig ha gjort en avgörande viktig insats när den påtalat oklarheterna – milt talat – om Lisbeth Palmes påhittade (?) skottskada; vi har väl inte tigit? Nej, inte tigit. Men heller inte följt upp.

En alls inte otänkbar variant hade självfallet också varit att juristkommissionen, sedan den upptäckt manipulationerna kring denna skottskada, skulle ha sagt stopp och belägg samt returnerat hela ärendet till ”Statsrådet och chefen för justitiedepartementet”! En liknande åtgärd har vidtagits, i andra sammanhang. Ett departement, dvs regeringen, kan ju inte vara betjänt av halvkvädna visor. I det aktuella vittomfattande Palmeärendet har dock den svenska regeringen uppenbarligen varit betjänt av halvkvädna visor. Eller av inga visor alls. Regeringen har lastat över allt sitt ansvar på några lydiga kommissioner, som inte kunnat väntas ställa till något rabalder. En gång har en kommission (se ovan!) varit nära att snubbla i portgången men skärpt sig och garanterat den statliga hedern. Dvs vanhedern.

Vad som nu i efterhand, bland mycket annat, borde granskas vore granskarnas egna föregående officiella resp inofficiella relationer till det i så många avseenden enorma utredningsmaterialet. Jag har försökt bilda mig en uppfattning om framför allt granskningskommissionens framtoning härvidlag, och jag har då funnit att denna kommission, i dess avslutande sammansättning med Sigvard Marjasin borta ur bilden, varit så till den grad följsam i förhållande till eventuella, ej uttalade direktiv, att värdet av dess arbete i efterhand framstår som kontraproduktivt, sanningsnegativt.

Jag ger ett par korta exempel. I fallet med den s k Dekorimamannen, dvs den man som ostridigt någon minut före dödsskottet befunnit sig på plats tillsammans med två trovärdiga och i princip inte ens av kommissionen ifrågasatta kvinnliga vittnen, så anser sig granskningskommissionen sammanfattningsvis kunna konstatera att

Den i uppslaget förekommande polismannen A har såvitt kan bedömas inte med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

Detta är ett totalt ogrundat påstående från kommissionens och kanske framför allt dess huvudsekreterares, nuvarande JO Hans-Gunnar Axbergers, sida. I synnerhet när det kombineras med det mot slutet av kommissionsrapporten framlagda, ur luften gripna påståendet att

misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts.

När alla i ärendet insatta personer i Sverige sedan länge varit klart övertygade om att Christer Pettersson aldrig funnits med i den här bilden, och sedan Högsta domstolen, till yttermera visso, med förakt avvisat RÅ:s sista desperata försök 1998 att få Christer Pettersson fälld, kvarstår juristkommissionen med Axberger som det falska rättssamhällets sista falska utpost, med ett uttalande som tidigare så ofta i folkmun fått lyda:

Det är nog fan Christer!

Nej. Det var aldrig Christer. Han var utan egen förskyllan regeringens egen syndabock, falskeligen beskylld av regeringens högsta lagfarna jurist för mordet på en statsminister.

Så presenterat blir sakläget skrämmande. Eller, för att än en gång använda uttrycket: hisnande.

Jag sammanfattar mina axplocksanmärkningar mot huvudpunkter i de båda kommissionernas redovisningar (jag har här inte tagit upp den s k parlamentarikerkommissionen, som följde samma mall):

Juristkommissionen: underlåter att slå det avgörande larmet om Lisbeth Palmes påstådda beskjutning.

Granskningskommissionen: friar, utan egentlig utredning, den ifrågasatte ”Anti A” från varje koppling till mordet på Olof Palme.

Det går att med fog ställa frågan: har dessa kommissioner varit till nytta? Eller har de varit till skada?

Jag svarar själv: till skada. Utan dessa magistrala kommissioner hade fältet åtminstone legat oplöjt, varefter nya, möjligen hedervärda kommissioner kunnat träda till, i ett annat tidsläge, med andra möjligheter att göra sig hörda.

Nu har läget kunnat anses preciserat och klart samt låst med dubbla slag.

Den svenska rättsstaten har, utan anlitande av vetenskaplig forskning, tagit sig friheten att, genom åsidosättande av alla rättmätiga krav från inte minst sin egen befolkning, frihandsteckna en bild av mordet på statsminister Olof Palme, som i alla viktiga avseenden skiljer sig från den sanna, verkliga. Det kan diskuteras om en förmodat demokratisk stat någonsin kunnat uppvisa något liknande – ja, Kennedymordet återfinns förstås i samma klass.

Tillåt mig, kort, som avslutning notera:

En person, som har all rätt att kalla sig forskare, nämligen professor Leif GW Persson, ingick inte i någon av de tre kommissionerna och kallades inte heller som tillfrågad expert. Mot bakgrund av vad Persson nu på 2010-talet öppet framfört, nämligen att

mordet skedde inom en komplott av poliser, militärer och säkerhetspersoner,

ter sig denna frånvaro mycket förklarlig.

Jag tog vid min genomgång avstamp i den svenska statens mycket markerade exponering i samband med nobelprisen och pompan och ståten vid dessas utdelning.

Jag anser att den svenska staten bör fråntas varje koppling till och varje ansvar för dessa engagemang och evenemang.

Det känns i dag symptomatiskt, att just denna stat, denna svenska rättsstat, som så hisnande kunnat nära kopplas till mordet på en statsminister, mordets efterföljd och konsekvenser, ska kunna åberopa konungsligt prerogativ. Den svenska rättsstaten har, i 27 års tid, visat att den totalt sätter sig över sitt ansvar för alla samhälleliga funktioner utan låter påstådd statsnytta slå ut globala konventioner om mänskliga rättigheter, slå ut Guds bud, i varje fall nr 5 och 8.

Hans Majestät Konungens varje år utbringade skål till Alfred Nobels minne klingar allt tunnare mot Blå hallens väggar.

En person som jag har stort förtroende för ställde frågan:

Hur pass vattentäta är dina anklagelser?

Jag har tagit fasta på frågan och ger nu en redovisning byggd på min motfråga:

Hur ofta har mina anklagelser blivit kommenterade, motsagda?

Jag svarar nu:

Nr 1: Den åklagarledda polisutredningen, PU, ger huvudvittnet mot Christer Pettersson, Roger Östlund, fel ankomsttid till biografen Grand, enligt fem trovärdiga vittnen som polisen har förhört. Vittnesmålet blir irrelevant.

PU: Ingen kommentar.

Nr 2: Det telefonavlyssningsprotokoll, som PU presenterat, är en förfalskning.

PU: Ingen kommentar.

Nr 3: Den ”Roger”, som påstås förekomma i det avlyssnade telefonsamtalet, är enligt polisens eget protokoll Roger Cedergren, Sigge Cedergrens yngre bror, och alltså inte Roger Östlund.

PU: Ingen kommentar.

Nr 4: De båda kvinnliga vittnena vid Dekorima, någon minut före dödsskottet mot Olof Palme, konfronterades aldrig med den ende utpekade misstänkte, Anti Avsan.

PU: Ingen kommentar.

Nr 5: Sollentunaambulansen kom inte av en slump till Dekorima utan var inprogrammerad från början, före skottet.

PU: Har aldrig kommenterat eller förnekat.

Nr 6: Sabbatsbergsambulansen hade larmats till Dekorima men lämnade aldrig Sabbatsberg.

PU har aldrig kommenterat eller förnekat.

Nr 7: Lisbeth Palme övergav i Vasastan sin döende/döde mans ambulans och gick, efter kappbyte, över i tf poliskommissarien Lars Christiansons tjänstebil, vilken kl 23.42 anlände till Sabbatsbergs akutintag, något som bekräftas av pressfotografen Ulf Karlssons fotografi, försålt till undertecknad Sven Anér som ”Lisbethbilden”.

PU har sålunda till mig försålt denna helt avgörande bild, uppenbarligen i syfte att redovisa Lisbeth Palmes aktiviteter under mordnatten.

Nr 8: Efter mordet framkom uppgifter, inte direkt från Lisbeth Palme, att hon vid Dekorima skulle ha träffats av ett andra skott. Uppgiften har aldrig gått att belägga, men däremot att vederlägga, sedan hudläkaren, dermatologie professorn Åke Nilzén, kl ca 0100 mordnatten i ett väntrum på Sabbatsberg kunnat konstatera att någon skottskada ej förelåg. Något formellt rättsintyg, utfärdat av erforderlig specialläkare, utfärdades aldrig, vilket i efterhand gjorde juristkommissionen mycket skeptisk:

…en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

PU har aldrig kommenterat något av detta skeende men sålunda heller ingenting förnekat. Nilzén, nu död, hördes aldrig, heller inte Claës Palme, Olofs bror, också närvarande i väntrummet på Sabbatsberg.

Nr 9: De kulor, som påstås ha träffat Olof resp Lisbeth Palme vid Dekorima, konstaterades efter noggranna laboratorieundersökningar vid Bundeskriminalamt i dåvarande västtyska Wiesbaden sakna varje spår efter humanrester.

PU konstaterar detta i sin formella rapportering, men ger ingen förklaring till den unika avsaknaden av humanrester, sedan den ena kulan penetrerat Olof Palmes kropp, medan den andra har påståtts ha varit i nära och rimligen svårt skadande kontakt med framför allt Lisbeths skuldra, den skuldra Nilzén undersökte utan att finna någon skada.

Nr 10: Olof Palmes patientjournal, sådan den i dag förvaras av Stockholms läns landsting, uppvisar klockslaget 23.45 för ankomsten till Sabbatsberg. Men den ursprungliga journalnoteringen har friserats från 23.48 till 23.45, varigenom hela tidsutdräkten från Dekorima till Sabbatsberg ytterligare blivit förlängd.

PU kommenterar inte, men noggranna undersökningar, utförda av landstinget, har inte kunnat visa att av mig påtalad frisering ej utförts.

Så långt min genomgång, vilken haft närmast stickprovskaraktär; ytterligare allvarliga diskrepanser går att notera och beskriva.

Men redan denna genomgång visar till full evidens att hela denna dödens färd Dekorima – Sabbatsberg varit påverkad och styrd av krafter inom själva den svenska rättsstaten. De diskrepanser jag påtalar kan inte härledas till en av PU påstådd ”ensam gärningsman”.

Och, som svar på den ställda frågan om hur pass vattentäta mina anklagelser är, vill jag mot bakgrund av ovanstående 10-punktsredovisning svara: de är vattentäta, inom ett koncept där redan en enda bevisad osanning välter PU:s korthus.

Samtliga anklagelser – och många fler – har under de 27 år som gått underställts såväl RÅ som rikskriminalpolisens bedömning, men de har, /L

som framgår, aldrig dementerats, aldrig förnekats, endast bemötts med tystnad. I det avgörande fallet, Lisbeth Palmes övergivande av Olofs ambulans, har rikskriminalpolisen själv, mot betalning, sänt mig det avgörande beviset:

”Vill du ha Lisbeth-bilden? Betala mot postförskott!”

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

21.11.2013

SUMMARY: Sweden, as a State, is unfit to administer the annual awarding of the Nobel Prizes in Stockholm, since Sweden lies behind the assassination, in 1986, of its Premier Olof Palme, maintains Swedish Veteran Author/Journalist Sven Anér in a letter – reproduced in Swedish below - to, among others, the Swedish Government and the Swedish Nobel Foundation, responsible in December each year for the Royal distribution of these internationally renowned prizes. The Norwegian Storting attends to the Nobel Peace Prize, but all other prizes are under Swedish auspices.

There is so far – November 21 – no Swedish commentary.

An official Swedish State Nobel Museum in Stockholm is under way. SA.

”Det talas bara om polisspåret i dag…”

9.11.2013.

Ruben Agnarsson, tidigare på Världen Idag i Uppsala, en tidning med religiös bakgrund, ringer och berättar att han numera bland annat arbetar med egen TV-kanal – ville jag vara med? Nu på måndag? Jag river först av Göran Lambertz, som i dag tydligen är övertygad anhängare till polisspåret, varpå jag tar dig – går det bra?

Visst, jag var inte svårövertalad. Problemet har ju alltid varit det motsatta, att inte hitta ett medium för dessa mina – och andras! – synpunkter. Vissa tider, vissa år har det ju varit näst intill omöjligt, men nu är det som om ridåer börjar dras undan.

”Det talas ju bara om polisspåret i dag”, säger Agnarsson. Jo. kanske en något forcerad bedömning, men visst, så börjar det bli. Efter det här samtalet gick Lena ner i källaren på Karlsrogatan och lyckades lokalisera några lådor av såväl Affären Borlänge som Polisspåret; beställ, se särskild annons på bloggen!

Om vindarna fortsätter att blåsa åt rätt håll skulle alltså Polisspåret bli sitt eget scoop, dolt i 26år, ett litet Guinness-rekord. Och Holmér, som aldrig var i Borlänge, gav stoff till en bok-”dokumentär”, som sannerligen också innehåller scoops, stora som små. Holmér, med hela sitt dubbla mandat som mordledare och utredningsledare, skrev själv en neslig kioskvältare utan ett enda ord som var både sant och relevant. Oerhört. Habent sua fata libelli, säger latinaren, böcker hava sina öden. Sannerligen.

Få se var jag har detta kartonnerade och hundörade missfoster – jo, här stod det snällt i hyllan. Sidan 33, på måfå vald:

Vi vet inte om det andra skottet, som snuddat vid Lisbet Palme, var avsett för henne eller om det också var riktat mot Olof men Lisbet kommit i vägen för kulan, när hon sjönk ihop. Den funna kulan vittnar om att mordvapnet är grovkalibrigt.

Holmér ställer sig utanför, vid sidan om, och låtsas gissa kring ett mord som han själv så noga planerat. Inte behöver han gissa. Han vet så väl att talet om Lisbeth-skottet är en noga inrepeterad skröna. Han vet så väl att mördaren sköt endast ett riktat skott, det med proffsprecision mot Olof. Det andra, om ett sådant verkligen blev avlossat, kom till som garnityr i periferin: mördaren skulle hetas vilja göra sig av med Lisbeth för att slippa undan ett farligt vittne; även andra skäl kan ha förekommit, i denna rigmarole.

”Den funna kulan” – någon funnen kula fanns aldrig med i arrangemanget. Den påstådda Lisbeth-kulan hade efter några timmar, labbskjuten, sänts med kurir till Wiesbaden, där den västtyska labbpersonalen, säkert med höjda ögonbryn, kunde konstatera att kulan saknade humanrester och alltså aldrig snuddat vid Lisbeths skuldra.

Wahlström & Widstrand (läs: Bonniers) sålde bra av detta nesliga dravel, som säkert hade stor impact på den svenska allmänheten: jaså, så var det, jaha. Holmér sålde i rejäl femsiffrig upplaga. Dit nådde vi på andra sidan barrikaden knappast tillsammans med alla våra böcker.

(När Herbert Tingsten, mot slutet på DN, skrev sina memoarer flyttade han över till W&W från Bonniers som han just då var förbannad på. Någon nämnde för honom att det var Bonniers som ägde W&W, och Herbert svor till i falsett. Habent sua fata libelli.)

Men allt gick väl inte att veta redan under 1988, då den från höften skjutande Hasse förstärkte kassan under några månader, sedan han lämnat det splittersäkra Palme-rummet som kompisen från Sveavägen, Carl Östling, just hade säkerhetsglasat för ett par miljoner. Solkigt, är ordet. Minst sagt.

Gick inte allt att veta? Nej, allmänheten fick hålla till godo med vad Bonniers slängde åt den, men Holmér visste. Allt, utan undantag. Alltsedan förberedelsernas veckor och månader.

En person som någon vecka före mordet frågade HH och gamle SÄK-kompisen PG Näss om vägen till bolaget på andra sidan Sveavägen, såg de båda herrarna, tydligen nyss lunchätna, tämligen noggrant och entusiastiskt rekognoscera Dekorima (okänt vid det laget), byggbodarna in på Tunnelgatan och trapporna upp till åsen: ”Här ska han springa!”

Fritt och frankt och öppet, ingen rampfeber. Detta har ju gällt så mycket kring statsministermordet: mycket har funnits att se för den som velat titta.

Jag sitter och undrar på Bonniers: kommer de att gå ut nu, om några veckor och säga sorry, men hur kunde någon tro?

Nej, hur kunde någon tro? Inte kunde väl Leif GW Persson tro, knuten som han var den gången i egenskap av expertkriminolog som sakkunnig till justitiedepartementet, 1985, där han sedan, centralt, centralt, satt och teg, under olika skandaler: kurder, Christer Pettersson, för att därefter bli rikspolisstyrelsens egen man. Med visst ansvar, kunde jag tycka.

Justitiedepartementets superspecialist på stora mord skulle inte ha avslöjat mordet på Olof Palme? Tell that to the Marines! Eller tro det den som vill! 2011 avslöjade GW i TV, med ett försiktigt mummel, mordet som ett polisers verk – trodde han dessförinnan på kurder? Eller Christer?

Men jag märker hur jag känner att denna affär är på väg från dammigt småpill till stort, skakande nationellt trauma, där det får vara slut med gnetandet i detaljer, där i stället fokus riktas på den odiskutabla, svarta, ostridiga helheten. Brottets Höga Visa, samsjungen av hrr Avsan, Holmér, Krusell, Näss, Ölvebro och Östling i kören och med hundratals door i kulisserna.

Märker ni att jag talar, Avsan & Co, och kanske förtalar? Stäm mig då till kungens rådstu! Men se det gör ni inte. Ett enda fall i Palmesfären har gått till åtal, nämligen Christer Pettersson-ärendet, och dess fall torde ännu förskräcka.

Jag behövde tala ut. Kanske har jag kamplusten kvar till Ruben Agnarsson.

Sven Anér

PS: Såg von Brömssen i en gammal galen fars, kompad av Ulla Skoog, som är lika bra hon. Pausfritt, och jag satt och skrattade högt. Lena tittade på mig. DS.

Till Lena Mellin – jag sätter värde på ditt omdöme

24.10.2013. även för Gunnar Wall.

Lena, Affären Johan, så stort noterad i AB, är inte hållfast. Det brukar ibland vara en användbar metod att gå till den tämligen ymniga Palmelitteraturen, slumpmässigt slå upp en sida och läsa innantill.

I anslutning till affären Johan har jag nu slumpmässigt slagit upp sidan 761 i Gunnar Wall, Mörkläggning, del 2, 1996:

Låt oss också tänka oss att allt är i sin ordning (med det beryktade telefonavlyssningsprotokollet från Sigges fasta telefon) med klockslagen som ju automatiskt präglas in på banden samtidigt med samtalen: exempelvis att Sigge verkligen talade med Roger mellan 23.15 och 23.21.

Men i så fall – vad kan då vara fel? Fortfarande allting. De tre nyckelsamtalen – de som pågår under perioden 23.02-23.21 – kan vara hämtade från andra dagar,

Och mycket pekar faktiskt på att de är det.

Gunnar Walls konstaterande är helt korrekt. Saken hade också, fem år tidigare, utförligt beskrivits och analyserats i mitt kompendium Fyra nycklar, 1991. Gunnar och jag är helt överens, samtalsutskrifterna ”kan vara hämtade från andra dagar”.

Vad jag i denna situation inte kan förstå är hur såväl Aftonbladet som Gunnar Wall nu tydligen släpper varje tanke på en organiserad komplott, den som Leif GW Persson två gånger i TV, 2011 och 2012, identifierat som

en komplott med poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Det går inte att ha kakan och äta den. Om mordkomplotten bl a innebar myndigheters förfalskning av ett telefonavlyssningsprotokoll i syfte att snärja den i sammanhanget oskyldige Christer Pettersson, har det givetvis rört sig om en komplex genomstrukturerad mordorganisation, inte om en svårt nedgången A-lagares, eller en enstaka polismans, ögonblicksverk.

Men, Gunnar Wall, och Aftonbladet, om ni helt släpper den bevisligen förfalskade TK:n och återgår till en möjlig, oidentifierad gärningsman, finns ju ingenting kvar av Leif GW:s synnerligen klara uttalande två gånger i svensk TV. Gunnar Walls och mina aldrig dementerade huvudteser blir lögner, stoft.

Så kan inte kriminaljournalistisk bedrivas. Framtagna, aldrig ifrågasatta påståenden som publicerats, kan inte i efterhand förflyktigas av nyhetsvärldens skimrande dagsländor.

Jag reagerar inte mot att Gunnar Wall slog Johan-larmet. Vi är till för att visselstoppa. Men jag skulle önska att Gunnar ginge tillbaka till den kärva och klara journalistik som kännetecknar Mörkläggning, ett standardverk. Viktiga kapitel i boken omfattar inträngande beskrivningar av Palmemordets grå eminens, Carl Östling, som Gunnar Wall utförligt klär av in på bara kroppen, i en striptease som han är ensam om bland journalister.

Det är en farlig situation, Lena Mellin, då uppdykande påstådda sensationer får skyffla undan decennier av gott undersökande journalistiskt arbete. Vi är sannerligen värda ett bättre öde, Olle Minell, Gunnar Wall, Thomas Kanger, Lars Borgnäs, Kari och Pertti Poutiainen, Anders Salaj – ja, jag sätter dit Sven Anér på listan också.

Lång tid har gått, kontinuiteten är svår att upprätthålla. Men grunderna får vi aldrig släppa. Inte minst den förfalskade TK:n kastar oss direkt in i en myndighetsinblandning som för överskådlig framtid kommer att solka Sverige som rättsstat. Det handlar inte om intervjuer med en enstaka polisman, Lena.

Det handlar om hur Sverige med berått mod vandrade över stupet.

Engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS, Lena: Varför är jag den ende som försökt undersöka Anti Avsans och hans kamraters ”Föreningen Mordet på Olof Palme 1986, MOP 86”? Det rör sig om en klubb av huvudsakligen Klarapoliser, som högtidlighåller inte minnet av Olof utan minnet av mordet på honom. Avsan har aldrig dementerat mina – och sina egna(!) - uppgifter i detta närmast otroliga ämne!

./. Se bifogade sidorna 109 och 111 i Affären Anti Avsan! DS!

Domstolsverket/RÅ!

8.10.2013. Till Domstolsverket, 551 81 Jönköping.

Ett meddelande rörande Domstolsverket/RÅ, som i mitt fall snabbt flimrade förbi i en TV-sändning, uppvisade en latent konflikt: ska RÅ, som är regeringens man i olika juridiska sammanhang, finnas med även som självständigt dömande och tyckande expert?

Jag översänder nu till Domstolsverket tre handlingar som anlände med posten i dag, och jag sätter värde på om verket tar fram de handlingar som hör till de tre ärendena.

Jag konstaterar att JK, i de båda fall som berör ämbetet, anser sig kunna fria engagerade ämbets- och tjänstemän från av mig påtalade och påstådda felaktigheter, riktade i princip mot regeringen, trots att JK, som nämnt, borde vara jävig i sin egenskap av regeringens företrädare. Det rör sig, menar jag, om ett kusligt i lagen invävt jäv. Jag jämför detta förhållande med riksdagens/justitieutskottets klara besked att de är förbjudna att agera i ärenden som rör rättsskipning. I det aktuella fallet utredningen rörande mordet på Olof Palme.

Alltså: JK tar ställning för regeringen, ej oväntat eftersom han är regeringens mest framstående juridiske företrädare, och hans beslut sägs inte kunna överklagas, medan en hel mångfasetterad, förtroendevald ojävig riksdag inte anser sig våga sig på något beslut över huvud taget i en brännande fråga, utredningen rörande Olof Palme.

Utanför de fall som jag anför står Sveriges domstolar, som betraktar hänskjutna ärenden på helt andra och stabilare grunder än såväl JK som riksdagen, med trestegsavgöranden som känns klart säkrare än JK:s enmansdekret; riksdagen ställer sig inte på någon grund alls utan nöjer sig med att konstatera att den ”inte får fullgöra någon rättsskipningsåtgärd”.

Men vem övervakar myndigheterna? En gammal tung romersk rättsfråga.

Lagen förutsätter att varje ”custos” är hederligheten själv, men så ser vår värld inte ut, i synnerhet inte Sverige i dag, då Palmeärendets mörka åskmoln vägrar att blåsa bort, tvärtom tätnar. Lagen är inte skriven för den svenska dagssituationen.

Låt mig ta ett konkret exempel, nämligen Christer Pettersson-affären i Palmeärendet. Här höll domstolarna måttet. Åklagare och poliser gillrade falska fällor och utsåg Pettersson till sin egen falska syndabock, men hovrätt och högsta domstol rättade till lekmannautslaget i första instans och såg till att domstolsväsendet – och Domstolsverket! – till slut kom oskaddda ur denna grymma affär: Christer Pettersson fälldes inte!

RÅ och RPS är idag desto värre skadskjutna, med Chr P-affären som en ständig börda i ryggsäcken. Händelser kommer inom en snar framtid att skaka Sverige, när hela Palmefallet, från samhällskonspirationen inför skottet (under beteckningen MOP86, dvs ”Föreningen mordet på Olof Palme”, under vilkens polisiära auspicier mordet skedde) och fram till dagens administrativa och juridiska förfall, öppnas inför en skakad svensk allmänhet, narrad sedan den 28 februari1986.

Men åklagare och poliser inom förundersökningen berättar ogärna för domstolarna. Är Domstolsverket förhindrat att begära fram den fullständiga dokumentationen?

Jag prisar inte, ograverad, den svenska domstolsinstitutionen. I Palmeärendet fanns inget stand-by som kunde leda till fingranskning av åklagares och polisers heder och hederlighet, men jag kan förstå om ohederlighet på den kanten i början aldrig ifrågasattes.

Tyvärr gick domstolarna aldrig in i noggrann läsning av förundersökningsrapporterna. Det brukar tydligen ofta räcka med åklagarens föredragning, men den räckte sannerligen inte här. Ett exempel:

Huvudvittnet på biografen Grand, Roger Östlund, pekade falskeligen ut Chr P, trots att denne Roger bevisligen inte kom tlll Grand förrän efter mordet! Här hade Stockholms tingsrätt, efter en rask titt i förundersökningen, ögonblickligen kunnat skicka tillbaka ärendet till förundersökarna med bakläxa, men så skedde inte. Jag tror inte att tingsrätten någonsin upptäckte saken; den hade med ett penndrag kunnat stoppa hela den just inledda processen mot Chr P, varefter Sverige hade varit ett annat.

”Vad då? Ska vi inte kunna lita på åklagarna”? kan rätten ha frågat sig.

Nej, Det kunde ni inte. Inte i fallet Palme.

Domstolarna är ändå samhällets sista utpost. Hovrätt och HD hann rättta till.

Så låt i fortsättningen domstolar avgöra, i de svåra, oväntade, prejudikatlösa fallen, fallen som lagstiftaren aldrig snuddar vid. Där polis och åklagare sviker sin heder. Sin plikt.

Jag sätter sålunda värde på om Domstolsverket begär fram underlaget till denna skrivelse, och jag motser en kommentar till denna skrivelse.

Engagerad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Bil.

Obs! Samtliga mina uppgifter, t ex om MOP86, kan begäras fram hos rikskriminalpolisens ansvariga. MOP86 omnämns bl a i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, båda upplagorna, vilken förvaras hos rikskrim och RÅ, Skarp, och även innehåller utförlig dokumentation om den av allt att döma med MOP86 samfungerande statsunderstödda ”Stockholms Försvarsskytteförening”, båda föreningarna med rådman Anti Avsan i rullorna.

Jag har aldrig blivit dementerad eller ens ifrågasatt, endast bortviftad, och rådman Avsan anmäler mig inte för förtal. SA.

17.10.2013. Domstolsverket svarar att det inte har med något dömande att skaffa, endast med administrativa sysslor. Frågan blir då: är kontrollen av en domstolsmedarbetares vandel ett ärende för domstolsverket? Det kunde jag tycka.

Men i Palmeärendet kryper myndigheter så nära sitt formella mandat som möjligt och gör ingenting i onödan. Domare utpekad som mördare? Inte vårt bord…

Vems bord då? I dag ingens.

Anti Avsan hördes av Palmeutredarna den 14 april 1994, tog sin jur kand-examen 1995 samt antogs som tingsnotarie vid Stockholms Tingsrätt samma år, 1995; jag har inte datum. Att Stockholms Tingsrätt aldrig granskade Avsans meritlista innan de släppte in honom på domarbanan är och förblir anmärkningsvärt. Hans koppling till Palmeutredningen kan inte ha varit okänd för tingsrätten.

Efter entrén som tingsnotarie var manegen krattad. Lagman nästa?

Sven Anér 

Christer Pettersson skulle snärjas

Christer Pettersson

skulle snärjas av (1) Roger Ö och av (2) det falska

telefonavlyssningsprotokollet.

Men rikskrim snärjdes själv av

(3) Roger C och av (4) sina egna fem

trovärdiga vittnen!

Sedan rikskrim och Thure Nässén så grundligt avslöjats finns ingenting kvar av den svenska rättsstatens heder!

Till riksdagens justitieutskott och konstitutionsutskott! För angelägen kännedom, att utförligt besvaras: Justitiedepartementet, RÅ, RPS.

Eftersom jag anklagar den svenska rättsstatens högsta instanser för grova grundlagsbrott utgår jag från att jag kommer att åtalas, under förutsättning att mina adressater anser att jag har begått brott.

Sven Anér

Mina anklagelser specificeras utförligt här nedan:

Uppsala den 1 oktober 2013.

Till Riksdagens justitieutskott och konstitutionsutskott samt till RÅ och rikskriminalpolisen.

Min grundtanke med denna skrivelse är att visa, att det av rikskriminalpolisen och RÅ gemensamt iscensatta försöket att falskeligen binda Christer Pettersson vid mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 för all framtid dömer dessa båda statliga myndigheter för de grova brott som därmed begicks och som ännu kastar sin mörka skugga över svensk rättsskipning, över hela den svenska rättsstaten.

A Roger Östlund.

Sjukpensionären Roger Östlund kom, mot sin vilja, att fungera som falsk angivare av Christer Pettersson för delaktighet i mordet på Olof Palme. Det var kriminalinspektören Thure Nässén som utnyttjade det förhållandet att Roger Östlund bevisligen befunnit sig i biografen Grands lobby under mordkvällen, dock inte före utan efter mordet, ett faktum som Nässén noga dolde.

Roger Östlund skulle, enligt Nässén, rikskrim och RÅ, ha inkommit i lobbyn ca kl 23.10 mordkvällen samt under ett påstått telefonsamtal från lobbyns fasta telefon, 23.15-23.21 till knarklangaren Sigge Cedergrens fasta telefon, ha sett Christer Pettersson vid lobbyn, utanför på trottoaren.

B Telefonavlyssningsprotokollet

(återges här nedan i valda delar).

Originalbandet, som utgörs av ett komprimerat referat av ett avlyssnat band, uppges ha förstörts på klar order från dåvarande Palmeåklagaren Solveig Riberdahl. Exakt vad som menas med ”originalband” är svårt att definiera, eftersom det band, som två olika poliser fick i uppdrag att referera och analysera, utan att lyckas finna några diskrepanser, uppenbarligen är ett ”samlingsband”, dvs ett avancerat hopklipp från olika perioder av Sigge Cedergrens ständigt pågående avlyssning.

Se TK-protokollet! Som nu följer!

Läs protokollet som pdf

Här måste först sägas att Sigge Cedergren vid ett stort antal förhör, hållna först av polis som ej var kopplad till Palmemordet och därefter framför allt av krinsp Thure Nässén, hela tiden förnekat att han, Sigge, skulle ha varit i sin bostad under angivna tiden 23.02-53.

Gå nu till TK:ns marginalsiffror 4, 5 etc. Siffrorna är mina.

Enligt Sigge har samtalen nr 4-6 aldrig ägt rum, medan han är något oviss beträffande nr 7. Han bekräftar däremot utförligt nr 8, vilket också innehållsmässigt stämmer med angivet klockslag: påbörjat 0.15, ovisst när det ska hetas vara avslutat, eftersom det går att välja mellan 50.24 (?) och 00.23.

Min slutsats: Ur den äkta löpande inspelningen under mordkvällen har borttagits befintliga markeringar (enbart ”Ej svar”) och ersatts med gamla inspelningar, hämtade från andra band, ej nödvändigtvis från en och samma kväll (dag).

Jag noterar att innehållen i samtalstexterna 4-6 inte förefaller ha någon koppling till den aktuella sena kvällen eller till någon sen kväll över huvud taget. Varför skulle Janne vilja spela kort med Sigge på Oxen kl 23.02 när Sigge just har lämnat Oxen? Och nr 5, ”okk”=okänd kvinna, förvånar.

Och, givetvis förvånar framför allt, nr 6, den påstådda Roger-texten. Mitt klara intryck är att detta inte är ett samtal som förs mellan en knarklangare och en av hans många snabba kunder. Knappast troligt att Roger på detta sätt mitt i natten öppnar sitt liv för Sigge, och Sigge skulle knappast ha lagt ner energi på att rycka upp Roger Ö ur hans dystra och komplicerade liv. Det här verkar vara ett samtal mellan närstående. Se nästa avsnitt, C. Och märk hela tiden väl att Sigge aldrig sagt att han varit hemma under den kritiska tiden 23.02-0.15, möjligtvis 23.49 (23.53?). Polisen har aldrig haft annan grund för Sigges påstådda hemmavaro än just det falska ”samlingsbandets” påståenden.

C Roger Cedergren

Jag återger här, i dess helhet, krinsp Thure Nässéns förhör ”870403 11.20”, nu med en annan Roger, nämligen Sigge Cedergrens yngre bror (sedermera avlidne) Roger Cedergren!

Läs protokollet som pdf

Nässén sitter under detta förhör uppenbarligen med den redan fabricerade TK:n framför sig på bordet, och han låtsas vid detta tillfälle vara klart övertygad om att rätt Roger är Roger Cedergren. Roger Östkund finns vid detta tillfälle inte med i bilden, Roger Ö dyker upp först hösten påföljande år. Avsikten med detta tidiga förhör är oviss.

Vill Nässén göra Sigge C till Olof Palmes mördare? Eller vill han, med ledning av ev nya frampressade uppgifter från Sigge, kunna peka ut andra personer som inblandade?

Det kan få bli en strid om påvens skägg, dels eftersom Nässén, inklusive rikskrim och RÅ, redan vet vem som är Olof Palmes faktiske mördare, dels genom att Nässén, efter över 1 ½ år, överger konceptet Roger C och i stället, med stor frenesi, ägnar sig åt konceptet Roger Ö!!

Jag börjar med att notera att egentligen ingen mer än jag själv understrukit denne Roger C:s synnerligen viktiga roll i detta mörka sammanhang, i varje fall har aldrig stor debatt uppstått. Nässén sätter sig alltså år 1987 ner med Sigge C, till synes i god tro: det är Roger C som mordkvällen ringer Sigge. Är det det?

Nej, Roger C ringer inte under Palmes mordkväll. Men det är säkerligen Roger C, som på ett helt annat och rimligen tidigare band berättar om sina närliggande bekymmer, lillebror beklagar sig hos storebror! Då blir texten logisk och begriplig.

Men att Nässén faktiskt en gång har hört Sigge om hans lillebror, det förtränger Nässén när han nu griper sig an Roger Ö – och tydligen hoppas att ingen ska komma ihåg eller leta efter ett gammalt förhör med Roger C. Detta är förstås mycket underligt, eftersom Palmeregistret redan från början var väl strukturerat och lätt att utnyttja; en enkel slagning hade visat att Roger C redan varit i förhör i samma ärende som nu Roger Ö.

Men skam den som ger sig. Thure Nässén hade insett att hans överordnade behövde en syndabock omedelbart, efter snart tre års påstått fruktlös spaning. Varför Roger Ö togs fram till vädring, oavsett risken med upptäckt av det gamla Roger C-förhöret.

Det som jag här skildrar har aldrig noterats av rikskriminalpolisen, annat än med det enda förhöret rörande Roger C, aldrig framtaget för visning – är jag den som ursprungligen påträffade detta avslöjande förhör? Det är möjligt men inte viktigt; viktigt är att affärerna Roger C och Roger Ö nu presenteras för den svenska allmänheten i stora mörka bokstäver!

D De fem vittnena

De flesta av nedanstående fem vittnen har lämnat sina uppgifter inte bara inför polis utan under ed inför tingsrätt/hovrätt.

Så här: Nedanstående fem synnerligen trovärdiga och klart nyktra vittnen (anställda på biografen Grand, besökare vid 21-föreställningen resp hämtare av anförvanter) har samtliga, mycket samstämmigt i sina formella vittnesmål angivit

att Roger Östlund visst kommit till biografen Grands lobby denna fredagskväll, men ingalunda kl 23.10 eller däromkring, utan kl 23.30, eller senare.

550414-0293 Bertil Lantz, 530215-0031 Peter Olofsson, 591106-0255 Jonas Wängestam, 600707-0231 Lars-Eric Eriksson, samt 610821-0300 Pia Engström.

Roger Östlund kom inte till biografen Grand förrän kl 23.30. Då var Olof Palme sedan åtskilliga minuter redan skjuten till döds. Christer Pettersson kom aldrig till biografen Grand, men skulle han ha gjort det hade hans uppdykande efter mordet självfallet ha utgjort ett grundfast alibi.

Mina adressater: detta är inte första gången som jag redovisar affären Roger & Roger, men jag har knappast gjort detta så utförligt och så explicit som i denna inlaga till den svenska rättsstaten.

Med ledmotivet: Att Christer Pettersson till slut inte kunde fällas räddar ingalunda den svenska rättsstaten från ett uns av hård kritik. Tvärtom: en åtgärd som RÅ:s att i grevens timme, 1998, envist uppvakta högsta domstolen med en påse skröpliga ”vittnesmål”, när RÅ vet att den dubbla affären Roger är deras eget falska påfund samt att mördaren är att söka på annat håll, är så skrämmande oerhörd att ordbehandlarens tangenter vill vägra i vändningen.

En avslutande men sannerligen inte oväsentlig fråga: Vilka rättsliga åtgärder följer mot de ansvariga, högt i topp? Preskription? Knappast. Mordet är inte preskriberat, och alla de som ljugit om mordet är så direkt kopplade till denna ogärning att talet om preskription inte finge bli aktuell.

Det få vara nog med lögner, riktade mot den svenska allmänhet som av den svenska rättsstaten narrats sedan den 28 februari 1986.

Mina adressater: agera!

Denna skrivelse, inklusive bilagor, anhängiggörs nu hos riksdagens justitieutskott och konstitutionsutskott, samt för åtgärd, efter över 27 år, hos RÅ och rikskriminalpolisen.

Jag önskar, med vändande post, besked om dnr och handläggare.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Inkl bilagor.