25 år efter mordet: Sanningen måste döljas.

25 år efter mordet: Sanningen måste döljas.
2011-01-12 av Sixten Dahlin

De senaste tre åren har det i böcker och publikationer dragits flera slutsatser grundade på utredningen om mordet. Sammanställer man detta, ger det en bild av ett planerat mord av en grupp. Media och ledande politiker har avstått från att kommentera uppgifterna.
Skälet kan vara det Hans Holmér uttalade i DN-intervju 1986.
Om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i dess grundvalar”.
Vad visste Holmér, som han tog med sig i graven 2002?
Det här är ett drama i tre akter.
I Först om ”HANS HOLMÉR”
På morddagen en fredag hade det kommit ett hot mot Olof Palme. Holmér diskuterade detta med kollegor vid lunchtid. De bestämde då, att man skulle tala med Olof Palme om detta på måndag.
Detta hot var kanske skälet till att Holmér stannade i Stockholm.
Holmérs chaufför Rolf Dahlgren hade fått ledigt den dagen utom att han vid 15-tiden skulle utföra en hämtning vid Centralen i Stockholm.
En man hämtades och kördes till Slottskajen, var borta i 20 min och kördes därefter till Polishusets garage, där två yngre polismän mötte. Mannen såg ut att vara en chefsperson i 60-årsåldern.
Före kl 18 kom en polis, som arbetade nära Holmér till Dahlgrens hem och gav honom i uppdrag att hämta Holmér en bit från Stockholm.
Från cirka 22.30 mordkvällen åkte chauffören runt med Holmér med bil i Stockolm. (D2009/2)
När de efter mordet avslutade körningen fick chauffören stränga order av Holmér att inte yppa detta för någon. Men i början av 1989 kunde han inte längre tiga och sökte upp riksdagsmannen Jerry Martinger. Han visade upp sin dagbok från mordkvällen och berättade detaljerat om kryssandet med bilen i Stockholms centrum timman före mordet.
I korthet hände följande från kl 22.30 till 00.30:
Man kryssade runt i Stockholm på ett sätt som Dahlgren inte kunde förstå. När de befann sig vid Mariatorget, steg Holmér ur och pratade med en man, som han fick en kvällstidning av.
Därefter passerades olika delar av Sveavägen flera gånger.
Den man som Dahlgren skjutsat tidigare på dagen hämtades vid Operan några minuter före 23.00 och åkte med runt kvarteret vid Rådmansgatan flera gånger och släpptes av vid Odenplan.
Senare befann man sig vid Hagagatan, där Holmér steg ur och gick fram till en man i 25-årsåldern. Det verkade som om de hade stämt möte där.
Efter några minuter kom Holmér tillbaka och berättade att Olof Palme blivit skjuten på Sveavägen. Färden fortsatte mot mordplatsen, där Dahlgren fick order om att ”rulla sakta förbi”.
Någon halvtimme senare stannade de vid Norr Mälarstrand och hämtade en väntande kvinna i 50-årsåldern, som skjutsades till Sundbyberg.
Därefter fortsatte färden till Mälarhöjdens T-banestation, där Holmér lämnades av strax före 00.30.
Innan han körde iväg såg han att Holmér steg in i en mörkblå Volvo, där det satt en person utöver föraren.
Den här beskrivningen är så detaljerad, att den inte kan vara uppdiktad.
Visste Holmér om, att det skulle hända något den kvällen?
Kände han till, att en grupp planerade att mörda Palme?
Dahlgren sökte upp riksdagsmannen Jerry Martinger och berättade sin historia. Redan samma dag Martinger träffat Dahlgren lämnade han en kopia av en sida i chaufförens dagbok från morddagen till polisöver-intendent Roland Ståhl vid Rikskriminalen.
Vid ett senare tillfälle lämnar Martinger de minnesanteckningar, som han gjort om Dahlgrens berättelse. De närmaste 18 månaderna blev först Jarl Hjalmarsson informerad och träffade Dahlgren, som han uppfattade som en ”trovärdig, ordentlig och rejäl karl”. Även Gösta Bohman, som satt i Polisstyrelsen blev informerad och han talade med Roland Ståhl, som deltog i styrelsen. När Martinger några månader senare talar med Bohman, säger han, att Ståhl har fått vissa problem, när han visat anteckningarna för Palmefolket. Ståhl hade verkat nervös och pressad, när han talade med Bohman.
När TV3 intervjuade Dahlgren genom brevlådan fanns en civilanställd vid Polisen i lägenheten. Jag hade hjälpt henne med någon skrivelse
och hon har sagt till mig, att Dahlgren aldrig skulle kunna hitta på en sådan historia. Självklart talar han sanning. Jerry Martinger känner jag väl från politiken och han har i höstas bekräftat denna berättelse.
Ståhl dog 28/1 2000 i ”cancer”, trots att han såg helt frisk ut på jobbet några veckor tidigare. I dödsannonsen införd både i SvD och DN står, att Ståhl avlidigt ”oväntat”.

Var det självmord?
Holmer måste ha vetat vilka som låg bakom mordet.
Dahlgren blev efter påtryckningar tvungen att senare i polisförhör ta tillbaka hela historien.
Men han mådde mycket dåligt efter detta. Han blev omplacerad.
Enligt folkbokföringens uppgifter hittades Dahlgren död i maj 1994 under oklara omständigheter, vilket framgår av att ingen dödsdag hade blivit registrerad. (L123).
2
Ett annat förhållande, som stöder teorin om att en grupp legat bakom mordet, är den rapport, som SÄPO lämnade i två exemplar till Holmér daterat den 24 april 1986 (diarienr A11544).(G253) Ett ex bör ha lämnats till Rikspolischefen. Den hemligstämplades men togs inte in i det speciella förundersökningsregistret. I Rikskriminalens diarium registrerades det den 12/5 1989. Varför nära tre års fördröjning?
(G251): En del av innehållet avslöjades i DN av f d hovrättslagman Erik Holmberg. Där påstår SÄPO att mordet var ett verk av en grupp om tre eller fyra personer. Palme övervakades i Gamla sta’n med början 17 januari 1986 och blev därefter föremål för tolv iakttagelser varav sex stycken den 28 februari fram till dess han mördades.
Detta är anmärkningsvärt, då SÄPO-rapporten var och ännu är hemligstämplad.
Är detta ännu ett exempel på att man försökt dölja sanningen?
II ”POLISSPÅRET”
Två unga finska kvinnor har varit aktuella i Palmeutredningen.
(A9) En kvinna kallad Anki kom tillsammans med en väninna kallad Anneli gående på Sveavägen efter ett biobesök. Anki hade glömt sin klocka. På finska frågade hon en man som stod vid Dekorimabutiken vad klockan var. Hon kände igen honom som finsktalande från ett gym i Upplands Väsby. Hon fick inget svar och upprepade frågan. Då hörde Anki och av allt att döma även Anneli i den walkie-talkie som mannen bar i ena handen ett oväntat anrop på finska från en man.
”Nu kommer dom!” --- Dialogen fortsätter med ”Jag är igenkänd!” ”Vad skall jag göra?” --- ”Skit i det och gör vad Du ska!”.
Anki och Anneli fortsatte på Sveavägen söderut och hade nått Kungsgatan, när de hörde ett skott.
(A14) Nästa dag förstod de vad som hänt och blev mycket rädda, eftersom mannen på gatan hade känt igen Anki. Anki har berättat för väninnan, att hon senare under 1986 i en tidning eller på radio hade hört att man efterlyste två kvinnor som skulle ha sammanstött med en man i närheten av mordplatsen och talat med honom. De förstod då, att man syftade på dem och blev ännu räddare (Anki hade barn). De har aldrig vågat berätta för polisen eller någon annan om detta.
(A10) Den här berättelsen blev känd först sex år efter mordet. Det var DN-journalisten Olle Alsén, som via en manlig god vän fick en första kontakt med de båda finska kvinnorna. Väninnan Anneli hade på en Finlandsfärja 1992 berättat för den gode vännen om vad de varit med om på mordkvällen. Olle Alséns handskrivna sammanfattning har ankomststämplats hos Rikskriminalens Palmeutredning 92-11-21.
Olle Alsén började nu bearbeta Hans Ölevbro, Palmegruppens ledare.
(A14) År 1993 blossade affären upp, främst i Aftonbladet men även i DN, där Olle Alsén skrev sin utförliga berättelse för första gången.
(A47) År 1994 sändes två TV-program (Striptease) om de finska kvinnornas berättelse och väckte uppseende. Enligt flickornas uppgift måste mannen haft åtminstone en finsktalande kumpan.
(A55) Ur TV-programmet: ”En polis skulle vara lämplig att prata med. Det är en polis, som dessutom är finsktalande. Dessutom tränade han och sysslade med narkotikaspaning.”
(A128) Anki har berättat att hon känt igen mannen från ett Gym i Upplands Väsby, där hon bott men visste inte att han var polis.
(A57) Polismannen var född i Sverige 1958 av föräldrar från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid Piketgruppen.
Det var där ett antal poliser kallad ”Basebolligan” arbetade.
När jag i augusti sökte på Internet efter ”Hans Holmér” står det:
”Holmér är även känd för att ha låtit den ökända Basebolligann härja fritt i Stockholm, vilket bestod av poliser som åkte runt i piketbil och utförde våldsamma attacker på samhällets befolkning, vilka även har dödat minst två personer och misshandlat ett flertal invånare utan anledning.”
(A51) När Anki hördes av två poliser i Palme-utredningen, hade hon själv förslag på hur de kunde gå vidare för att styrka hennes berättelse. Men det gick polisen inte med på, trots att kvinnornas vittnesmål kunde vara avgörande i Palme-utredningen. (A62) Olle Alsén berättar, att Anneli efter ett möte med Ölvebro kom ut rödgråten i ansiktet.
Är detta ännu ett exempel på att man inte ville veta sanningen?
Vem var då den finsktalande personen i walkie-talkien?
Det kan vara en finsktalande vapenhandlare och polis C G Östling.
(A150-152) Från Stockholmspolisen meddelas i okt 1996, att den rasistiske Östling på senare tid själv eller via sitt företag sålt vapen till Stockholmspolisen trots att han varit helt avkopplad från dylika affärsförbindelser. Dessutom har Östling varit aktiv inom Stockholms Försvarsskytteförening, en pistolklubb för avancerat ”combat”-skytte. Även polismannen vid mordplatsen var medlem i den här pistol-klubben.
Två kommissioner har tillsatts för att granska Palmeutredningen
(A158) Ur Granskningsnämndens förhör av PG Näss: ”… polisman A:s (=Carl Östling) vapeninnehav föranleder ej vidare åtgärd … samt att den lokal han disponerade på Regeringsgatan kunde ha varit av intresse, om platsen för mordet hade kunnat vara planerat i förväg.”
3
PG Näss förutsätter alltså, att mordet inte varit planerat!
(A159) CG Östling har inför utredande polis påstått att han fredagen den 28/2 1986 mot läkares bestämda direktiv avlägsnade sig från Södersjukhuset efter just genomgången blindtarmsoperation.
(A160) Men även med operationsbesvär hade Östling naturligtvis kunnat fjärrdirigera händelserna vid Dekorima, t ex från den kontors-lokal han då disponerade tillsammans med en kollega i hörnet av Regeringsgatan och David Bagares gata.
(A161) Det är just vid en av ingångarna till detta hörnhus, som vittnen förlorar den flyende Dekorimamannen ur sikte.
Det är uppenbart, att mordet var planerat och att flera poliser varit inblandade. Detta styrks av den hemligstämplade SÄPO-rapporten, som f d lagman Erik Holmberg offentliggjorde en del av i Dagens Nyheter 1998. Det var inom Polisen man kände till, att Palme inte hade livvakter morddagen.
Men ingen kunde förutse vilken väg makarna Palme skulle ta, när de åkte hem från bion. De kom ju till bion från T-banestationen Rådmansgatan. Därför måste fler än två vara inblandade.
I vittnesmålen förekommer en man som setts utanför biografen Grand. Han var lång, ljus och hade glasögon. Den mannen kan ha bevakat Sveavägen mot Rådmansgatan.
Det är inte självklart, att polismannen var mördaren. Repliken ”Skit i det, gör vad Du ska” kan betyda, att han då skall ge klartecken till mördaren.
Motivet för mordet verkar vara ett Palmehat, som var särskilt före-kommande inom en grupp poliser i centrala Stockholm.
III 33-åringen (Victor Gunnarsson)
(W38) På natten efter mordet kl 02.15 kommer ett viktigt samtal till spaningsledningen. Det var en kvinna, som berättade att hon och en väninna varit på biografen Saga nattföreställningen, som började kl 23.00. Ungefär trekvart in på filmen (23.45) öppnades dörren och en man skyndade in och satte sig hastigt ner ett par bänkrader framför dem. Han bara sjönk ihop och tog inte ens av sig rocken och satt blickstilla resten av filmen. ”Med tanke på det hemska som hänt, tyckte vi att det var mystiskt.”
Det här var cirka 20 minuter efter mordet.
Så här började utredningen av ”33-åringen”.
(W66) Kl 23 samma dag 1 mars anmäler en yngre dam, att hon mord-kvällen tillsammans med två väninnor besökt cafe’ Mon Cheri på Kungsgatan. De tre damerna blev omkring kl 22 ansatta av en man, som presenterade sig som Fred Grant och påstod sig vara amerikan men pratade svenska. Han lämnade sitt telefonnummer. Mannen uppfattades av damerna som stötig och började ganska omgående prata politik. Han uttalade sitt hat mot Olof Palme och menade också att han själv skulle bli skjuten om han ställde upp och sade vad han tyckte och tänkte om svensk politik.
(W78) 33-åringen lämnade caféet cirka 22.30-22.40. Han säger, att han skall gå på nattbio och att han tänker gå för att hinna till kl elva. (W8) Den 8 mars togs 33-åringen första gången in för förhör. Detta sedan en stor mängd vittnen pekat ut honom som tänkbar gärnings-man. Kriminalinspektör Börje Wingren blev förhörsledare.
(W80) Vid förhöret säger 33-åringen, att han var på caféet Mon Cheri den dagen 6-7 timmar med flera korta avbrott under kvällen.
(W86) Jag konstaterar att han vid förhöret bara har en handske. Den vänstra … Han säger att troligen har någon glömt den hos honom och han har sedan använt den. En som avlossar en revolver får räkna med åtskilliga partiklar från tändsats och ammunition på handsken. Ett närmast lika viktigt bevis som mordvapnet. 33-åringen avslutar förhöret med repliken: ”En handske är bättre än ingen alls”.
(W108) 33-åringen hade en kraftig mustasch och hade haft en i åtskil-liga år. I senare förhör förnekar han, att han rakat av den. Det är lögn.
(W114-115) Dagen efter mordet kontaktas polisen av en afrikan boende i Stockholm, som berättar, att han en bit från mordplatsen i sin bil uppbringats av en man, som snabbt ville bli körd därifrån.
På vänster sida har han då Johannes kyrka och bakom sig den kors-ande Kammakargatan. Därifrån kommer en man springande, passerar honom på höger sida och går ut på övergångsstallet framför bilen och stoppar honom. Mannen säger till vittnet, att han kan köra honom vart som helst. … När mannen lutar sig och stöder sig mot bilens tak ser vittnet, att något putar ut till höger på kläderna. Vittnet lägger också märke till att han bara har en handske. Vittnet ville inte skjutsa mannen, som sedan springer Döbelnsgatan söderut och in på Johannes kyrkogård.
(W16) När utredarna lagt fram resultatet av förhör till Holmér, säger han: ”Nej den är galen, ett fall för Beckomberga. Honom sparkar vi ut som tänkbar gärningsman.”
(W17) Däremot visar sig spaningschefen Stig Lennart Petersson vara en riktig polis. Han reser sig häftigt och säger klart och tydligt till sina två chefer: ”Men ni måste väl ge Börje en chans att utreda det här! Det är ju otroligt om mannen skall få gå hem!”. Men Holmér hade bestämt sig. ”Vi skiter i honom” är hans slutkommentar.
4

Visste Holmér något, som gör, att han inte vill utreda 33-åringen?
(W20-21) 33-åringen blir anhållen den 12 mars och delges misstanke om delaktighet i mordet på Olof Palme.
(W150) Ur förhöret 14 mars: Du har skrivit mycket i din almanacka. Har Du någon förklaring till varför just sidan som gäller 20:e fram till 26:e februari är utriven ur boken?
(W20-21) Måndagen den 17 mars gör chefsåklagare K G Svensson en häktningsframställan mot 33-åringen. Några timmar innan förhand-lingen skulle ha börjat släpps 33-åringen fri av K G Svensson.
Skälet är, att det viktigaste vittnet sett ett foto på 33-åringen tillsam-mans med sju andra personer dagen före valkonfrontationen, då han med hundraprocentig säkerhet pekade ut 33-åringen.
(W21-22) Den 16 maj meddelar åklagarna Svensson och Carlström, att förundersökningen mot 33-åringen har lagts ner.
För spaningsledningen var det obegripligt, att allt som fanns mot 33-åringen inte fick prövas i rätten och i första hand med en häktningsför-handling.
Poliserna, som förhört 33-åringen, var övertygade om, att han från Johannes kyrkogård fortsatte ner till biografen Saga för att gömma sig.
Det var många bevis, som talade för att han var mördaren.
(W180-181) Efter den kritiska tidpunkten, då han kl 22.45 lämnade caféet, fram till kl 23.30 har ingen sett 33-åringen.
Det är osannolikt, att 33-åringen skulle kunnat ta reda på, att Olof Palme inte hade några livvakter. Därför kan han knappast ha följt efter i Tunnelbanan och vetat att Palme gått på biografen Grand. I stället har han, enligt min uppfattning, fått uppdraget av en grupp personer att mörda Palme. Med sitt hat mot Palme har han motivet och viljan.
33-åringen var känd för att skriva anonyma brev och använde ett språk som lätt kunde spåra breven till honom.
(W214) Ett sådant brev daterat 28 februari 1990 skrev han till JK Hans Stark. Det är utformat som en bekännelse av mordet.
Några korta citat ur brevet: -”vi är flera inblandade”, -”en blå Volks-wagen Passat utrustad med walkie-talkie”, -”Men ödet gjorde att Palme korsade gatan tidigare än väntat. Han kom in i mitt område och det föll på min lott att göra slut på honom”.
Kort efter detta åker han till USA, där han tidigare bott.
Med sitt öppna sätt hade han haft en del framgångar med kvinnor.
Det var detta, som gjorde, att han blev mördad i ett svartsjukedrama.
Obduktionsprotokollet (T364) Ur KU-förhör 1987-03-03 med K G Svensson:
Det gick till så, att jag tog direkt kontakt med rättsläkarstationen, åkte upp dit en eftermiddag, och sedan ägnade jag en halv dag åt att tala med rättsläkarna. Jag fick ett exemplar av obduktionsprotokollet och fick en mycket ingående analys av frågor som var aktuella för en rättsläkare.
(T367) Ur Juristkommissionens förhör 1987-07-20 med KG Svensson: Jag tror jag och min kollega var de enda som besökte rättsläkarna för att få deras synpunkter.
Ingen från Holmérs sida hade tagit kontakt med obducenterna. Vi ägnade en halv dag åt att tala med obducenterna och fick en del synpunkter på om det var en amatör eller professionell som hade hanterat vapnet. Det var mycket intressant. Det var också symtoma-tiskt för hur detta sköttes. I alla fall studsade man, när man fick klart för sig att ingen från polisen hade tagit sådana kontakter.
Obduktionsprotokollet är hemligstämplat i 50 år.
Vad är det man vill dölja?
Jag skrev ett brev till KG Svensson, som aldrig blev sänt.
Eftersom det finns ett tiotal med ”KG” i Sveriges telefonkatalog, ville jag först ringa upp och kolla att jag hade adressen till rätt Svensson.
Han frågade vad jag ville och jag hann bara nämna obduktionspro-tokollet, när han reagerade starkt och sade att han lämnat Palme-mordet bakom sig. Där tog samtalet slut. Varför blev han så irriterad?
Självklart tänkte jag inte fråga honom om innehållet.
Jag ville bara be honom att skriva till Regeringen och be dem häva sekretessen efter 25 år. Han kunde ju avgöra om det var befogat.
Kan det ha funnits något i obduktionsprotokollet, som tydde på det KG Svensson hävdat, att kulorna varit falska?
I en intervju i Expressen 1994-06-30 säger KG Svensson:
”Jag utesluter inte att de funna kulorna lagts dit av någon som varit inblandad i mordet”.
”Är kulorna inplanterade på platsen, så handlar det om ett planerat mord på mycket hög nivå, kanske till och med politiskt”.
”I ett av fallen var det väldigt egendomligt, att just den personen hittade kulan. Mer kan jag inte säga”.

5
Riksdagen beslutar att preskriptionstiden för mord skall vara obegränsad. (Proposition 2009/10JU10)
En utredningsman som skulle biträda departementet om ändring av preskriptionstiden tillsattes redan under den förra socialdemokratiska regeringen den 4 januari 2006.
Efter att justitieutskottets betänkande lagts fram 2009, blev det beslut i riksdagen 3 februari 2010. Lagen trädde i kraft 1 juli 2010.
För Palmemordet innebär detta, att allt förundersökningsmaterial inte blir offentligt den 1 mars 2011. Detta är olyckligt, då väsentliga delar har sekretessbelagts.
Det vore önskvärt, att SÄPO-rapporten, som uppger att Olof Palme blev övervakad av tre till fyra personer med 12 iakttagelser veckorna före varav sex under morddagen, blir offentlig. Då kan man få en uppfattning om huruvida mordet kan vara planlagt av någon grupp.
Även den 50-åriga sekretessen av obduktionsprotokollet borde hävas. Detta för att klargöra om det finns information, som kan vara av betydelse för uppklarning av mordet.
Vågar någon riksdagsledamot kräva detta av Regeringen?

Piketpolisen
Olle Alsén har fått information av någon vem som stod utanför Dekorimabutiken nära mordplatsen.
Alsén har rekvirerat kopia av passfotot och visat upp detta på gymet i Upplands Väsby. En man, elektrikern Per Alfredsson, kände igen Piketpolisen och nämnde hans namn.
Polisen heter Anti Avsan och blev invald i Riksdagen för Moderaterna 2006 och blev omvald i höstas.
Sven Anér har 2008 skrivit en bok ”Affären Anti Avsan”, som bygger på Alséns utredning.
Olle Alsén lämnade 1993-02-02 en skrivelse till Rikskriminalen. Där uppger han namnet på den polis, som han påstår fanns intill platsen för mordet.
En sådan anmälan mot en polis skall enligt reglerna föras till en specialpolis inom Stockholmspolisens internutredning samt den åkla-gare, som leder internutredningens arbete. Men detta struntade Hans Ölvebro och chefsåklagare Anders Helin i. Varje form av ”kompis-handläggning” skall ju undvikas och heller inte få misstänkas.
I stället förhördes polisen av ordinarie Palmeutredare 12/6 1993.
Om detta hade skötts på rätt sätt, kunde man kanske kommit fram till, att piketpolisen inte bara var på mordplatsen, utan att det var flera, som låg bakom planeringen av mordet.
Detta är ännu ett exempel på, att man inte ville få fram sanningen.
I DN Debatt 1992-11-05 tar Tomas Bresky och Lars Borgnäs upp två tips, där poliser varit inblandade men inte utretts.
Det ena lämnades av en polischef om ett möte kvällen före mordet mellan fyra eller fem poliser och en militär. Det andra gällde överläggningar sex veckor före mordet mellan en grupp poliser gällande en kommande kupp mot Olof Palme.
Det är anmärkningsvärt, att Polisen undviker tips om poliser.

Sammanfattning
Mordet utfördes inte av en ensamvarg utan var planerat av en grupp. Det finns mycket som talar för att poliser varit inblandade.
I så fall kan detta vara skälet till, att man inte vill få fram sanningen.
Varför dröjer det tre år innan SÄPO-rapporten registrerades hos Rikskriminalen?
Utredningen om 33-åringen, som med all sannolikhet var mördaren, togs inte på allvar av Holmér och chefsåklagaren K G Svensson. Denne stoppade häktningsförhandlingen genom att frige 33-åringen.
Efter mindre än tre månader lades förundersökningen ner. Detta var ett misstag av chefsåklagaren. Eller var han medveten om vilka konse-kvenser en rättslig prövning skulle få.
Om alla vittnen och bevisen mot 33-åringen blev värderade, skulle också medhjälparna bli granskade och skandalen med poliser inblan-dade bli offentliga.
Var det detta Holmér ville förhindra?
Var det den sanningen han tog med sig i graven?
Vad menade Anders Ferm med att svenska folket inte var moget att få veta sanningen?
Varför fick de finska kvinnorna inte chans att peka ut Dekorima-mannen vid en fotokonfrontation? Detta nekades av Hans Ölvebro.
Var underlåtenheten att lämna anmälan av en polis till internutredning också ett sätt att dölja sanningen?
Hans Holmér och hans chaufför Rolf Dahlgren är döda.
Chefsobducenten Milan Valverus dog i en singelolycka med sin bil. Roland Ståhl på Rikskriminalen dog oväntat.
33-åringen Victor Gunnarsson blev skjuten i ett svartsjukedrama i USA.
Piketpolisen lever och borde bli föremål för en utredning om medhjälp till mord. Även vapenhandlaren, som troligen hjälpte till lever. Detta är viktigt för att kunna fria eller fälla dem.
6
”ETT ALTERNATIVT SCENARIO”
Nu kunde jag ha avslutat föredraget. Men det finns ett alternativt scenario, som verkar fantastiskt. Detta skulle kunna ge svar på de frågor jag ställt om varför det varit viktigt att dölja sanningen om mordet.
Olof Palme var mycket pressad och deprimerad hösten 1985. Ett av skälen var ”Harvardaffären”. I stället för att ta emot ett föreläsnings-arvode på 5.000 dollar 1984 fick sonen Joakim ett stipendium för att studera i USA. Detta blev ett ärende för Skattemyndigheten (L84).

Det har sagts, att Olof Palme var allvarligt sjuk. Jag tänker inte sprida rykten om vad han skulle ha drabbats av. Men det är känt, att hans mor avlidit efter att ha haft en ärftlig form av Alzheimers sjukdom, som utmärks av att debuten sker före 65 års ålder. Även Olof Palmes morfar hade drabbats av tidig demens. Att sluta sitt liv på det sättet skulle vara tragiskt för en man av Palmes kaliber.

Hans Holmér var vän till familjen Palme. I Expressen 29 maj 1986 säger han: ”Det är offret som valt själva mordplatsen”. Även i sin bok ”Olof Palme är skjuten” (H173) skriver han ”Men skulle verkligen ett proffs låta Olof Palme ”välja” plats för mordet”. Det finns också uppgifter om, att paret Palme stämt möte och växlat några ord med någon, efter att de gått över på Sveavägens andra sida.

Söker man på namnet Hans Holmér på Internet, står det på första sidan: ”Holmér är även känd för att ha låtit den ökända Basebollsligan härja fritt i Stockholm, vilket bestod av poliser som åkte runt i piketbil och utförde våldsamma attacker på samhällets befolkning, vilka även ha dödat minst två personer och misshandlat ett flertal invånare utan anledning”. Han var alltså vän med en del ”Piketpoliser”. Därför var det inte svårt att få deras hjälp, om Olof Palme ville sluta sina dagar i förtid.
Om detta scenario stämmer, kan det förklara Holmérs bilfärd de sista timmarna i Stockholm under mordkvällen.
Det kan också ha funnits något i obduktionsprotokollet, som av oför-siktighet inte hade med skottet att göra och kan förklara den 50-åriga sekretessen.
Även behandlingen av SÄPO-rapporten, som inte togs på allvar, kan kanske förstås.
De inblandade i mordet kan nu känna, att de gjorde Olof Palme en sista tjänst.
Detta scenario skulle vara sensationellt men inte helt omöjligt.
Att försöka få Christer Pettersson fälld för mordet är en rättsskansdal.
Detta är ännu ett exempel på, att man velat dölja sanningen.
Anders Ferm var en av Olof Palmes närmaste män.
Jag avslutar med hans ord från år 2003 om mordet.
”Jag tvekar inte om vem det var, som mördade Palme, men jag skall kanske inte uttala hans namn”. (SvD 2003-02-16)
”Svenska folket är inte moget att få veta sanningen”.

Slutsatser

Trots att det gått 25 år, borde det finnas flera, som vet vem som är mördaren och vilka andra som varit inblandade. Först utlystes en belöning på 50.000 kr, som senare höjdes till 50 miljoner. Att ingen vågat träda fram är kanske inte så konstigt. Vad skall man med pengarna till, om man blir mördad? Det finns flera exempel på mystiska dödsfall i spåren av mordutredningen.

Det kan inte finnas så många alternativ, där konsekvenserna för Sverige som nation skulle bli allvarliga. Utöver de två motiv, jag har redogjort för, återstår väl bara att en främmande makt planerat och verkställt mordet. Det finns inget som tyder på detta.
Finns svaret i obduktionsprotokollet? Varför skulle man annars hemligstämpla det i 50 år? Spekulationerna om falska kulor och vad det innebär skulle kanske leda fram till att mordet var planerat av en grupp. Chefsåklagaren och kriminalinspektören, som besiktigade kroppen, har båda ifrågasatt kulornas äkthet. Chefsobducenten ville inspektera Lisbet Palmes kappa men nekades det. Han påstås ha sagt, att kulhålen i kappan kunde ha gjorts i ett laboratorium.
Olof Palmes läkare på Roslagstulls sjukhus bad att få se obduktions-protokollet men nekades det. Vilken sjukdom trodde han att han skulle finna bevis för? Skulle det finnas ett sådant bevis för att Olof Palme var allvarligt sjuk, hade det styrkt ett alternativt scenario, där Palme själv bett att få bli mördad.
Varför togs gränsen 25 år för preskription av mord bort mindre än ett år innan allt förundersökningsmaterial skulle bli offentligt?
Bland det hemligstämplade materialet finns säkert mordgåtans svar.

7
Det vore bättre att låta mördaren gå fri och få reda på sanningen om mordet. Men man vill väl dölja, att poliser har varit inblandade, även om ingen av dessa avlossat det dödande skottet. Har detta skett på Olof Palmes eget uppdrag, vill man till varje pris dölja det.
Det är beklagligt, att Riksdagen medverkat till detta.

Inlägg 2011-01-12 av Sixten Dahlin