”Ett mord på statsministern: en tragedi och en katastrof…”

17.2.2011. Jag tar fram ett av mina två exemplar av Hans Holmérs ”Olof Palme är skjuten!”, tredje tryckningen 1988.

Jag läser förordet:

För varje land är ett mord på statsministern en tragedi och en katastrof. För ett öppet samhälle som det svenska blir tragiken än djupare, katastrofen än mer förödande.

Invaggade i övertygelsen att ”sånt händer inte här” förlamades vi svenskar av dådet. Alla sörjde kanske inte Olof Palmes död men alla sörjde att det som inte fick inträffa trots allt hade inträffat.

Ja, en ganska normal text i sammanhanget, ganska välskriven. Men naturligtvis skakande, som hela denna bok om 274 sidor, att läsa exakt 25 år efter mordet. Det blir svårt att läsa varenda rad, med vetskapen att allt är svart skoj, att Holmér har skrivit denna bok inte bara för att få in en rejäl royalty utan framför allt, givetvis, som sin egen äreräddning.

Åren har gått. I dag kan jag, vid upprepade tillfällen, på min blogg skriva rent ut att Hans Holmér inte bara var den som låtsades försöka utreda mordet utan också var den som arrangerade mordet, som krattade manegen för sina underordnade baseballkamrater vid första vaktdistriktet, bland dem den sju gånger för övervåld mm anmälde piketpolisen Anti Avsan.

Mordet på statsminister Olof Palme bär, i alla bemärkelser, Hans Holmérs personliga signum. Ett våldets och lögnens signum.

Jag anser att svenska folket har rätt att få reda på vad som hänt. I ett sådant perspektiv får det anses tämligen ointressant om jag passerar gränsen för någon moralisk tystnadsplikt. ---

Jag tillägnar boken alla dem som arbetade tillsammans med mig under spaningarna efter Olof Palmes mördare.

Stockholm och Wien i juli 1988   Hans Holmér

Men det blir ett märkligt förord. Inte en rad om kurdspåret, inte en rad om att kurdspåret blev det stora fiaskot. Först på sista raden på sidan 183 kan ordet ”kurd” noteras, och det är först där som Holmér låter sin falska kurdsymfoni spelas upp. Vi minns i dag knappast bredden på detta otroliga villospår:

Allt som allt rör det sig om 58 personer, 25 misstänkta och 33 som skall höras upplysningsvis. Av de 25 misstänkta sitter fyra i fängelse och två vistas i utlandet. Ett tiotal av de övriga bör i enlighet med normal åklagarsyn anhållas, resten hämtas till förhör. Av de 33 vittnena bor en person utomlands och en annan sitter i svenskt fängelse. Vittnena bör också hämtas till förhör.

Slutet närmar sig.

Den 5 mars klockan 16 lämnar jag över min ansökan om avsked till statsministern. Vi skiljs med ett handslag.

Holmér skar våldsamma snitt genom den Sverigebosatta kurdbefolkningen, han hade ingen som helst grund för sina åtgärder, men inte ett ord av ursäkt till dem han låtit anhålla, häkta, fängsla. Stolt, och med en återhållen tår, tar han sin hatt och går. Melodram – men utan försonande vemod eller något försonande drag över huvud taget. I stället handlar det om ett med berått mod arrangerat mord.

Vad säger nu granskningskommissionen om kurdinsatsen. Har den förlåtande ord här också? Jag slår upp innehållsförteckningen, ”PKK-spåret sidorna 560-581” – jo då, kommissionen följer sin vana att utförligt och långtradigt behandla alla händelser och tips inom Palmesfären på samma sätt: utan höjt röstläge, allt ska gås igenom lika noggrant. Även det på alla sätt i praktiken nedlagda kurdspåret, Holmérs egen havererade brain wave.

På sidan 579 citeras landshövdingen Gösta Gunnarssons genomgång av hotbilden mot Olof Palme. Jag citerar några rader som utgör dödsdomen över kurdspåret:

Jag är medveten om att bröllopssamtalen /där ”bröllop” betecknades som förestående attacker mot Olof Palme, min anm/ inte är lättolkade , bl. a. därför att de förs med ett kryptiskt språk. Det är möjligt att SÄK:s tolkning att samtalen handlar om ett förestående attentat är riktig. Jag kan dock konstatera att det eventuella offret inte alls utpekas i samtalen. Jag har noga övervägt om bröllopssamtalen av SÄK bort uppfattas som ett hot mot Olof Palme. Jag har inte funnit något som motsäger uppgiften att PKK aldrig riktat denna typ av våld mot andra personer än avhoppare från den egna organisationen. Detta talar för att bröllopssamtalen handlar om ett attentat mot en tidigare medlem.

Bröllopssamtalen har inte handlat om en förestående attack mot Olof Palme! Därmed borde granskningskommissionen ha låtit sig nöja och inte sida upp och sida ner nästan genomgående skildra denna svarta kurdaffär från Holmérs låtsade utgångspunkt, skildra den som om den vore klart sannolik; intrycket blir kusligt.

Material från regeringen, UD och andra departement

Från regeringen, UD och andra departement har material som bedömts kunna vara av intresse för utredningen i denna del hämtats in. Här återfinns allmänt material från framför allt de svenska beskickningarna till UD osv.

Jag häpnar. Har denna granskningskommission satt sig ner för att själv överpröva bl a Gösta Gunnarssons utredning av detta från början dödfödda projekt? Skulle kommissionen med egna resurser försöka hitta något som talade för Holmérs bisarra påståenden? Kunde inte kommissionen ha nöjt sig med den föreliggande utredningen om bröllopssamtalen samt därefter konstaterat att hela saken med bedrövelse kan läggas till handlingarna? Nej. Kommissionen har bestämt sig för att gneta i allt: viktigt, oväsentligt eller i praktiken obefintligt. Om inte ämnet vore så allvarligt kunde jag fråga mig om kommissionen hade betalt per rad.

Nog av: Holmérs hemgjorda kurdspår fick leva vidare fram till 1999, men sedan dess tycks det har försvunnit ut i sanden. Åter till Holmérs bok och till mina förvisso grava mordanklagelser, riktade mot den som ledde polisens och i praktiken åklagarnas undersökningar. Är jag säker?

Holmérs påstådda resa till Borlänge morddagen är enligt min bestämda mening påhittad från början till slut. Han ger i sin bok en detaljrik beskrivning av sitt uppvaknande på Scandic hotel i Borlänge morgonen efter mordet, alltså den 1 maars 1986:

Jag vaknar i gryningen på lördagsmorgonen och oroar mig över hur vädret skall bli. Jag har nog aldrig varit så vältränad inför ett Vasalopp men jag fasar inför tanken på dagsmeja och en rad omvallningar. Åsa låtsas sova när jag går ned i receptionen och ber om varmt vatten i en termos. Klockan är 07.35 och hotellets frukostservering har ännu inte öppnat. Den piggögda flickan i receptionen frågar mig om jag har hört att det har varit ett mord:

”Nej, det har jag inte. Här i Borlänge?”

Etc. Holmér ger sig till känna hos polisen i Stockholm.

Klockan 10.50 stiger jag in på ledningscentralen och meddelande går ut att jag tagit över ledningen av spaningarna.

En lång, genomarbetad lögn. Jag har skrivit en bok i saken, ”Affären Borlänge”, 1995. Inte på någon enda punkt har jag fått säkra bekräftelser, däremot förnekanden. Ingen kan klart säga att Holmér var synlig i Borlänge. En kontokortskupong är signerad med annat signum än receptionistens vanliga, Åsa har definitivt aldrig setts i Borlänge, och den ganska långa skrönan om ”varmt vatten i en termos” är påhittad: något varmt vatten tillhandahölls aldrig vid receptionsdisken om mornarna, av den enkla anledningen att ett fräscht frukostbord alltid står dukat från klockan 7. Och så vidare. Den som faktiskt har övernattat på ett hotell kan enkelt bevisa detta. Inte Holmér.

Det falska Borlängealibit togs upp av granskningskommissionen, utan kontroll med mig och utan att kommissionen begärde in eller ännu mindre läste min bok. Inte oväntat finner kommissionen att allt varit i sin ordning. Att jag aldrig formellt hördes av polis känns symptomatiskt. Vid mina många och långa efterforskningar fick jag ofta det klara intrycket att ”en länspolismästare inte får misstänkas”.

Var befann sig då Hans Holmér morddagen och mordnatten? I Stockholm. Han lämnade aldrig Stockholm. Om mina uppgifter inte blir trodda står det nu tjänstgörande polis fritt att i dag kalla mig till ett formellt förhör.

Läs i sammanhanget vad Sixten Dahlin skriver ärhan nu påbloggen noggrant redogör för vad Holmérs personliga chaufför säger om saken!

Väck gärna åtal för falsk angivelse; det har jag föreslagit sedan länge. En falang inom rättssamhället koncipierade mordet, Hans Holmér arrangerade mordet, Anti Avsan utförde mordet – ska inte det uttalandet, och min person, ingå i förundersökningen rörande mordet på Olof Palme?

Tydligen inte.

Sven Anér