ÖVERKLAGANDE

9.2.2011.

ÖVERKLAGANDE
Till Kammarrätten i Stockholm Ärende: APAL-428-176/10

Jag överklagar detta ärende i dess helhet och önskar sålunda i kopior utfå samtliga dokument ingående i min ursprungliga begäran (frånsett dem jag nu erhållit).

Rikskriminalpolisens huvudsakliga skäl för att sekretessbelägga väsentliga delar av den begärda dokumentationen är i grunden att förundersökning fortfarande uppges pågå. I överklagande till högsta förvaltningsdomstolen av ett delärende till rubr ärende, begäran om utfående av D 78 41 (överklagandet, som ännu ej är behandlat, bifogas), anför jag som synes att allt som vidrör de 94 registerkorte n fanns tillgängligt och dokumenterat innan förundersökningsprotokollet rörande mordet på Olof Palme överlämnades till Stockholms tingsrätt i april 1989.

Alla de handlingar rörande registerkorten som jag nu efterfrågar ingick givetvis vid detta tillfälle rätteligen i detta förundersökningsprotokoll och blev därmed offentligt tillgängliga.

Om de ej medföljde till tingsrätten kan ej få vara avgörande; de förelåg upprättade vid detta tillfälle. Och det känns egendomligt och illavarslande att uppgifter ska kunna sekretessbeläggas, som på intet sätt kunnat diskriminera Christer Pettersson utan i stället riktar fokus mot cirka hundra exempel på irreguljär polisverksamhet kopplad till mordet på Olof Palme.

I korthet: de 94 registerkorten och i synnerhet vidhängande spaningsuppslag mm måste mycket klart få anses tala till Christer Petterssons förmån och borde ej ha fått döljas utan i stället bort understrykas, enligt grundregeln att även sådant som talar till den misstänktes fördel måste i hög grad uppmärksammas. Det känns för mig omöjligt att Stockholms tingsrätt i första instans hade kunnat fälla Christer Pettersson om den hade fått veta att ett hundratal poliser befunnits kopplade till irreguljär polisverksamhet vid mordet på Olof Palme.

Det gäller alltså, Kammarrätten i Stockholm, en synnerligen väsentlig grundfråga: får från en förundersökning borttas allt som talar till den misstänktes fördel?

Mitt svar på denna fråga är nej, och jag begär sålunda att få ut all den dokumentation som har genererats av min begäran om information rörande de 94 registerkorten, vilka, som Kammarrätten i Stockholm vet, med vissa sekretesstrykningar har utlämnats till mig av säkerhetspolisen. Självfallet hade säkerhetspolisen, om den så önskat, kunnat stoppa min begäran med hänvisning till påstådd förundersökningssekretess, men så har inte skett, vilket jag ber Kammarrätten notera. Säkerhetstjänsten har även senare, för ett par dagar sedan, sänt mig ytterligare en del ursprungligen hemligstämplad dokumentation, nämligen den ordagranna hemliga utskriften av den s k hörning som den 26 mars 1996 inom granskningskommissionen under Marjasin avhölls med hrr Näss och Sundström från säkerhetstjänsten avseende huvudsakligen just de 94 registerkorten.

Säkerhetstjänsten har alltså, i motsats till rikskriminalpolisen, uppvisat en öppenhet och inte minst snabbhet i denna ödesfråga, vilket jag ber Kammarrätten begrunda. Säkerhetstjänsten har inte på minsta sätt antytt att de 94 registerkorten skulle vara ett sekretessbelagt ärende utan agerat precis tvärtom. En märklig diskrepans har därmed uppstått mellan säkerhetstjänsten och den s k öppna polisen vilken jag också ber Kammarrätten begrunda. Jag har blivit behandlad på klart divergerande sätt.

Jag går så över till dokumentationen av det ärende som granskningskommissionen i sin rapport rubricerar som ”Dekorimamannen”, varför denna rubricering får anses numera ha vunnit burspråk.

Även här hävdar jag att förundersökningssekretess inte ska gälla. Visserligen blev händelserna vid Dekorima inte utåt kända förrän i november 1992, men vid denna tidpunkt pågick fortfarande i högsta grad lagföringen av Christer Pettersson. När riksåklagaren 1997 gick till högsta domstolen med krav på resning mot Christer Pettersson syns RÅ dock ha för HD undanhållit varje omnämnande av såväl de 94 registerkorten med dessas dramatiska innehåll som de än mer dramatiska uppgifterna kring Dekorimamannen.

Jag önskar sålunda få ut all dokumentation kring ”Dekorimamannen” under hävdande av att förundersökningssekretess ej längre föreligger.

Låt mig så, Kammarrätten i Stockholm, avslutningsvis tillfoga ett par generella synpunkter.

Jag har under mina snart 25 år av journalistisk bevakning av detta stora ärende kunnat notera en närmast rigid ovillighet från inblandade myndigheters sida – nu med undantag för säkerhetspolisen! - att ge normal information kring ett mordfall, och denna ovillighet har stegrats till en i det närmaste ogenomtränglig mur då ärendet av mig har fokuserats på dåvarande piket/”baseball”-polisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sverige riksdag, Anti Harald Avsan.

Jag har inte kunnat undvika att dra slutsatser.

Sålunda har de sammanlagt åtta förhören med huvudvittnena från Dekorima, ”Anneli” och ”Anki”, blivit rigoröst hemligstämplade, trots att det första förhöret, med Anneli, i praktiken var öppet från första början, eftersom förhörsvittnet Olle Alsén fick polisens tillstånd att banda förhöret; Alsén skrev snabbt ut förhöret och överlämnade utskriften till polisen, varefter det ligger helt öppet i polisens handlingar.

Varför släppa ett förhör men inte de övriga sju? Förhören med Avsan och med dennes hustru bedöms också vara hemliga, och beträffande de spaningar som ägde rum bl a vid det s k gymet i Upplands-Väsby har vi endast kunnat ta del av granskningskommissionens mycket kortfattade och i väsentliga delar missvisande referat.

Denna krampaktiga sekretess har givetvis lett till förmodanden som hittills inte har kunnat styrkas.

Jag uppmanar därför Kammarrätten i Stockholm att öppna ett tvärdrag så att det svenska folket äntligen får den information det har rätt att kräva om sin statsministers bråda död.

./. skrivelse 5.2.2011 till Högsta förvaltningsdomstolen, mål nr 123-11.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.