H-G Axberger, varför omnämns inte dnr 95-103, alias H 19149, inte i granskningskommissionens rapport?

J17.2.2014. Hans-Gunnar Axberger!

I anslutning till min skrivelse av 15.2, ingiven till bland andra Riksdagens Talman, frågar jag dig i dag:

Varför finns inte Palmekommissionen 95-103 resp rikskrim H 19149 över huvudtaget omnämnd eller refererad eller kommenterad i granskningskommissionens rapport från 1999?

Denna promemoria upplämnades till dåvarande Palmekommissionens sekretariat 2.5.1995, och den bör från rikskrim under dnr H 19149 ha återkommit till antingen Palmekommissionens eller Granskningskommissionens sekretariat 1995/1996, varefter den, antagligen genom din försorg, slutligen har placerats hos Riksarkivet.

Trots dessa minst tre rörelser finns denna PM ej omnämnd av granskningskommissionen – varför inte? Som du säkert erinrar dig räknas i denna Ulf Lingärdes PM de 15 personer upp som i PM utpekas som sammansvurna i syfte att röja statsminister Olof Palme ur vägen. Det går att säga att denna PM är en av de viktigaste handlingar de båda kommissionerna kom i beröring med, antagligen den allra viktigaste.

Jag önskar din omedelbara kommentar! Denna korrespondens kommuniceras till bland andra Riksdagens Talman, och jag önskar nu ett omedelbart svar!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Fallet Anti Avsan: rättsstaten gör ingenting, riksdagen måste ingripa!

26.9.2013.

Likalydande skrivelser till riksdagens justitieutskott och konstitutionsutskott

Detta är en dubbel larmsignal, till två av riksdagens centrala utskott, JU och KU!

Jag har nyss avsänt skrivelser till JU och KU separat. Jag återkommer nu med denna skrivelse, ställd till båda utskotten. Jag ger en komprimerad bakgrund, samtidigt som jag hänvisar de båda utskotten till bifogad text ”Dekorimamannen”, ett kapitel på sidorna 351-353 i Granskningskommissionens rapport.

Vad kommissionen här skriver – och som i princip torde vara författat av nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, som kommissionens huvudsekreterare - är nära nog det enda vi officiellt fått veta om händelserna vid Dekorima den 28 februari 1986, då Olof Palme sköts till döds.

Redovisningen är hårt komprimerad och är, enligt min bestämda uppfattning, klart partisk; jag ber de båda utskotten själva bilda sig en uppfattning. Kommissionen är klart ovillig att rikta några misstankar mot den av vittnet ”Anki” igenkände mannen från gymet i Upplands-Väsby.

Olle Alsén hade under sitt journalistiska arbete med saken ostridigt, vid besök på gymet, fått en passbild av Avsan identifierad som föreställande en person med direkt knytning till gymet. Anki kände igen gym-mannen vid Dekorima, varför stor, kanske total, möjlighet föreligger att gymmannen är Anti Avsan vid Dekorima.

Som synes av kommissionens framställning håller kommissionen, och förmodligen också utredande polis, frågan öppen. En helt avgörande brist i utredningen är att Avsan aldrig konfronterades med Anki och Anneli, vare sig live eller via visade bilder. Polisen har aldrig visat upp någon ytterligare person som skulle kunna tänkas vara igenkänd av framför allt Anki. Allt pekar, enligt min bestämda uppfattning, på att det var Anti Avsan som befann sig vid Dekorima sekunderna före mordet, och allt pekar också på att det var Avsan som sköt det dödande skottet.

Som framgår av kapitlet om ”Dekorimamannen” presenteras ”gym-mannen” som både ”undflyende” och som hörd av polis, vilket är svårförståeligt. Avsan hördes av rikskriminalpolisens ordinarie Palmeutredare, enligt uppgift den 14 april 1993, inte av de speciella internutredare som alltid ska utreda misstänkta poliser. Enligt kommissionens korta referat av Avsan-förhöret har förhöret endast presenterat tidigare för polisen allmänt kända uppgifter om Avsan. Förhöret har uppenbarligen, om kommissionens anmärkningsvärt korta referat är korrekt, avhållits endast rent upplysningsvis; Avsan har inte varit misstänkt.

Det nämns vidare att Avsan fått hustrualibi, givetvis av tvivelaktigt värde.

Ja, jag ber kommissionerna själva läsa avsnittet ur kommissionsrapporten. Avslutningsorden

Den i uppslaget förekommande Anti A. har såvitt kan bedömas ingenting med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra

framstår som uppseendeväckande; kommissionen har önskat att till varje pris fria Avsan, samtidigt som den avslutningsvis i rapporten skriver att

misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts.

När det i dag står helt klart, att misstankarna mot Christer Pettersson var falskeligen fabricerade av polis och åklagare, visar detta ställningstagande att Pettersson under hela det långa kommissionsarbetet framstått som närmast självskriven Palmemördare, medan alla misstankar mot Anti Avsan som Palmemördare viftas bort utan att i egentlig mening ha granskats.

Min sammanställning har sålunda bland annat velat visa att Avsans koppling till statsministermordet aldrig rättsligt prövats, vilket givetvis är djupt anmärkningsvärt, i synnerhet som Avsan i år, 2013, på fråga från en äldre poliskollega om ”det var han som sköt Olof Palme” svarade:

Nä nä, vi har sådan uppbackning att ni aldrig kommer att ta oss!

Ett i alla avseenden märkligt yttrande, som inte avfärdar misstankarna mot Avsan, utan i högsta grad hålls levande av Avsan själv.

Så till juridiken i ärendet, jag ska ta det kort. Avsan är sålunda hörd endast upplysningsvis, aldrig som misstänkt, och han har aldrig behövt medverka vid en vittneskonfrontation av något slag. Rikspolisstyrelsen och RÅ har knappast snuddat vid Avsan.

Det är denna situation som jag anser ohållbar. Jag har i 27 års tid, via ett otal hänvändelser till RPS och RÅ, sökt fästa rättsstatens uppmärksamhet vid fallet, men jag har år från år avfärdats utan motivering. Sakförhållandet belyses utförligt i min bok De sammansvurna, 2011, där hundratals avfärdanden återges.

Den svenska rättsstaten vill inte röra vid Palmemordet, och den vill framför allt inte röra vid Anti Avsan. En drive pågår för närvarande över min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

till vilken mina adressater hänvisas. Driven har beteckningen ”Åtala Sven Anér”, och jag har själv anslutit mig, i den absoluta övertygelsen, att den stora möjligheten att ärendet kan gå vidare, är att ärendet, inklusive all hittills hemligstämplad dokumentation, hamnar på rättens bord. Sålunda har inte en rad av de åtta vittnesförhören med Anneli och Anki offentliggjorts, något som jag har kallat för ett hån mot den svenska allmänhet som hålls utanför alla sanna informationer rörande dess statsministers våldsamma död.

Jag menar att en rättegång skulle ge utförliga besked om även andra viktiga delar av det hittills mörka händelseförloppet, bl a Lisbeth Palmes oförklarliga övergivande av Olofs ambulans halvvägs till Sabbatsberg, en händelse som torde vara unik i rättshistorien.

Saken spetsas ju dessutom till på ett mycket kusligt sätt, nämligen av det kända faktum att Anti Harald Avsan i dag är tjänstledig från sin tjänst som rådman vid Stockholms tingsrätt och i stället innehar förtroendeuppdraget att fungera som moderat ledamot av riksdagens justitieutskott; en statsministermördare bereder svenska lagar.

Kan mina adressater samtala med varandra, över utskottsgränserna? Kan ni gemensamt hitta en väg ut ur dagens absoluta stillestånd? Avsan vill inte anmäla mig för förtal, och rättsstaten vill heller inte agera på motsvarande sätt, vilket, menar jag, är skam och nesa för denna rättsstat.

Jag bidrar givetvis på alla sätt med den assistans jag kan ge. Jag önskar era tunga besked i Sveriges ödesfråga!

Tacksam för besked om dnr och handläggare samt en första kommentar!

Sven Anér, 210814-5075, FK, DHS, SJF, SFF, undersökande journalist och författare, från 1948 vid DN och Sveriges Radio-TV, efter 1962 flitigt verksam bl a som författare, i ämnena kärnkraft (motståndare), 8 böcker, ESTONIAS haveri, 2 böcker, samt Palmeärendet, 17 böcker. Aldrig på någon avgörande punkt dementerad av regering eller myndighet.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. ./. Excerpt.

Debattinlägg, sänds till Uppsalatidningen, Box 1541, 751 45 Uppsala.

Moderate riksdagsledamoten Anti Avsan har av mig sedan fem år tillbaka kopplats till händelserna vid Dekorima i Stockholms city den 28 februari1986, då någon sköt dåvarande statsministern Olof Palme till döds.

RÅ:s och rikskriminalens utredning av detta mord går mycket långsamt, och jag har nu hos konstitutionsutskottet och justitieutskottet begärt att riksdagen träder in i de insomnade rättsvårdande myndigheternas ställe och ruskar liv i en utredning som i dag inte har styrfart.

Uppklarandet av vårt största och svartaste mord någonsin är en nationell ödesfråga, aktuell inte minst sedan Malmöpolisens register över 5 000 romer har riktat strålkastarna mot polisers sätt att bryta mot grundlagar.

Avsan, tidigare polis, sitter i justitieutskottet och bereder nya lagar åt den svenska allmänheten, kanske jag skulle nämna.

Sven Anér, Uppsala, journalist, författare.

./. Till red: Jag bifogar till redaktionen min inlaga, med bilaga, ställd alltså till KU och JU. Givetvis fritt fram att citera; detta är offentlig handling. Det är svårt att få gehör i de större medierna för text av det här slaget, men Uppsalatidningen agerar ju fritt och bestämmer själv.

Kollegial hälsning

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Tänk om någon, från A till Ö, slagit larm? Eller slår larm i dag?

22.9.2013.

Jag sitter på söndagsförmiddagen, i vår slitstarka finska blåa soffa, och ser en anglosachsisk TV-dokumentär. Med ett halvt öga, först, längre fram med intresse.

England, Frankrike. Motståndsrörelse. Den fråga som raskt kristalliseras ut är den här, eviga:

”Vad hade skett om någon sagt ifrån?”

En hypotetisk fråga som aldrig släpper oss. Om. Om, i det aktuella fallet en engelskt spionansvarig i ansvarig ställning hade slagit larm om tysk infiltration? Vad hade då hänt? Vad visste hon, vad vågade hon, vad kunde ha väntat henne? Var hon själv infiltratören?

Frågorna ligger, som ett höstligt molntäcke, även över vårt eget Palmeärende. Vem visste vad, vem hade vågat vad, vilken vedergällning hade väntat – och väntar – den som pratar bredvid mun?

Det är i denna atmosfär vi lever. Mordets totala sanning är så invävd i det svarta dramat att det kan bli allt svårare att hitta den bland äfsingar och knutar? Eller tvärtom?

Det dånar uti rättens krater – jag lekte filolog häromdagen och försökte nyöversätta den kanske mest kända strofen ur Internationalen. En korrekt översättning visade sig inte vara helt enkel – nå, vad nu än ”rättens krater” betyder, så tror jag och hoppas jag att lögnerna i Palmeaffärens krater bubblar upp till ytan i en eruption som – nu, ganska snart – renar vår solkiga by, vår solkiga byk. Hela byket.

Vilka kan redan i dag tala klartext, spotta ut? Jag gick till mina nio PALME-nytt-böcker och vaskade fram ledord, A-Ö, och fick på så vis fram namnen på män, kvinnor, grupper, som från första början hade kunnat ge oss sanningar, eftersom de själva skapat dem, och som i dag kan lyfta på alla dammiga draperier.

Frågan är evig: Vågade ni, visste ni, ville ni? Vågar ni, vet ni, vill ni?

Jag ger nu min lista, subjektiv om ni så vill. Men den tar upp namn och omständigheter som definitivt finns centralt i Palmeärendet, namn som, känner jag i dag denna söndagseftermiddag, fordrar fokusering, från fokusering. Jag är kritisk mot A-H och mot J-Ö.

”I” är undantaget och har satts kursivt.

Nog pratat. Här listan:

Ahlenius, Inga-Britt. Omsusad, men slog aldrig det avgörande larmet i sin granskningskommission.

Bergenstrand, Klas. Regeringens tidige springpojke i en från början snedvriden rättssituation, som han ingenting gjorde för att bättra.

Carlsson, Ingvar. Visste hur mycket? Träd fram, Ingvar!

DN får representera alla stora tidningar som just ingenting gjort, ingenting gör. Nye Peter Wolodarski kallar inga mannar till spadarna. Och vad med SvD:s nye Karén? DN-fotografen Åke Malmström avlyssnade extremt hemlig radiokonversation, men hans redaktionsledning gick aldrig i bräschen.

Ericson. Lars Eric, osynlig landshövding i spetsen för granskningskommissionen. Lät Hans-Gunnar Axberger styra och ställa.

Freivalds, Laila. Justitieminister. Blek, blek.

Guillou, Jan. Har från starten suttit med omfattande information som han aldrig torgfört. Sveriges självutnämnde informatör håller tyst där så mycket finns att informera.

Holmér, Hans. Navet. Skissade fram mordplanen, valde bödel, övervakade mordet i ett nattligt Stockholm. Blev rik på en bok där inte en rad var samtidigt sann och relevant. Utan Holmér hade Olof Palme aldrig mördats? Kan kanske sägas.

”Inga”, ”Ingrid” – representanter för de många modiga och hederliga vittnen, som omedelbart hade bromsat alla lögner, om makten velat lyssna.

JK hade bara behövt vända ett lyssnande öra till, under de första dagarna i mars 1986!

Krusell, Ingmar, kriminalinspektör, ledande Palmeutredare då det begav sig, med stjärnroll i spelet om Lisbeth Palmes kappor.

Lindström, Tommy. Alltid central som kontaktman mellan polis och brott. Lät rigga Olofs patientjournal så att brottets klockslag försköts ut i dyn. Han var då svensk rikskriminalchef.

Morath, Axel. En av de många svenska åklagare som drog ner ridån framför vårt värsta brott.

Nässén, Thure. Rikskrims toppinspektör, som drog ut Christer Pettersson på loftgången i Rotebro, fullt medveten om att denne Pettersson var totalt oskyldig. Inte ens tavelträff.

”Olovlig kårverksamhet” bad jag rättsstaten kalla Stockholms försvarsskytteförenings aktiviteter, med statsunderstödda medlemmar som Avsan och Östlund som huvudagerande vid Dekorima. ”Inget fel på grabbarna”, fick jag höra.

Palme, Lisbeth, övergav sin döende mans ambulans, bytte kappa och bil. Det räcker långt.

RÅ, spelar från start fram till i dag en kusligt mesig och lögnaktig roll. Kerstin Skarp håller i dag de bräckliga ställningarna.

Scandic Hotel – lydde snällt order då polisen begärde osanna besked om Holmérs påstådda Dalarna-sejour under mordnatten.

Tingsrätt, Stockholms – dundertabben med att fälla Christer hade kunnat undvikas om rätten orkat granska polisprotokollen!

UD har aldrig låtsas fatta vad mordet på en av de internationellt mest kända politikerna i världen innebar. Och innebär.

Wallroth, Bengt, får representera de 15 namn, som enligt en aldrig dementerad offentlig förteckning aktivt hade engagerat sig i mordet, före Olof Palmes död. Ahlenius läste listan och teg. Listan fick inte komma med i granskningskommissionens slutrapport.

Zeime, Claes, tidig åklagare, utan önskan eller vilja att riva undan några slöjor.

Åhmansson, Nils-Erik, rikspolischef, Anna-Greta Leijons favoritsyndabock. Gick med ett vänligt leende, uppenbart oseende, genom polishus och Rosenbad.

Ölvebro, Hans, chefs-Palmeutredare, om Dekorimas centrala vittnen Anki och Anneli: ”Då är dom kriminella!”

I dag, när detta skrivs en ganska solig söndag, lever, så vitt jag kan se, samtliga nämnda personer utom Hans Holmér.

Bara som ett litet tips till rikskriminalpolisens Palmeenhet, hrr Andersson och Melander: Ni ber ju allmänheten att tipsa. Jag är en svensk allmänhet som tipsar.

Sven Anér

JK: Utred RÅ:s roll under nära 27 år i Palmeärendet!

20.9.2013.

Till Regeringens Justitie Kansler!

Undertecknad Sven Anér begär härmed att JK snarast måtte utreda den roll som spelats, och fortfarande spelas, av den svenske riksåklagaren, i det ännu ej avslutade Palmeärendet.

I början av år 1987 överfördes det totala ansvaret, för förundersökningen av mordet den 28 februari1986 på statsminister Olof Palme, till riksåklagaren, som därefter, tillsammans med den under RÅ fungerande rikspolisstyrelsen, lett de många årens förundersökning; en förundersökning som ännu pågår, i dag under vice RÅ Kerstin Skarps chefsskap.

Jag anmäler nu till JK ett komplex av grova avsiktliga försyndelser som begicks inom RÅ-ämbetet under åren 1988-98 med fortsättning fram till i dag, de senaste åren med vice RÅ Kerstin Skarp som den direkt ansvariga.

Saken: Då någon skyldig person inte med någon framgång hade identifierats så sent som under 1988, beslöt RÅ, i samråd med RPS/rikskriminalpolisen, att falska misstankar hösten detta år skulle riktas mot den i sammanhanget helt oskyldige Christer Pettersson. Rikskrim fick av RÅ fria händer att, med hjälp av osann ”bevisning” söka binda Pettersson vid mordet. Den falska bevisningen utgjordes framför allt av

en falskeligen utförd och tolkad telefonavlyssning, enligt vilken ”huvudvittnet” Roger Östlund kl 23.10 mordkvällen skulle ha sett och igenkänt Christer Pettersson vid biografen Grands lobby på Sveavägen i Stockholm.

Uppgiften ”styrktes” av ett i polisprotokollet upptaget s k telefonavlyssningsprotokoll, vilket skulle gälla ett telefonsamtal som hettes vara inspelat mordkvällen kl 23.15-23.21, mellan, på biografen Grand, Roger Östlund, och, i hans bostad, knarklangaren Sigge Cedergren.

Uppgifterna är totalt osanna och bygger, falskeligen, på en tidigare samtalsinspelning, som avsett ett samtal mellan Sigges bror, också med förnamnet Roger, och Sigge Cedergren. RÅ har emellertid låtit ändra tiden för det autentiska samtalet en gång i världen, samt också låtit ändra namnet på den ena samtalspartnern. Det är sant att Roger Östlund, falskeligen inblandad i denna affär, kom till biografen Grand under Olof Palmes mordnatt, men inte kl 23.10 utan 23.30, ett antal minuter sedan mordet begicks. Varken Christer Pettersson eller Roger Östlund har sålunda varit inblandade, utan det rör sig från början till slut om ett rent kriminellt arrangemang från RÅ:s sida, i syfte att för Stockholms tingsrätt, och inte minst för Sveriges befolkning, berätta att nu vore Olof Palmes mördare gripen.

Rikskriminalens energiske medarbetare i denna affär var kriminalinspektören Thure Nässén, som förvisso bär ett stort eget ansvar, men RÅ, med delegerade medarbetare som Solveig Riberdahl, Axel Morath och Anders Helin med flera, bär det stora chefsansvar som hittills aldrig utkrävts.

Min beskrivning ovan framläggs här inte för första gången, och den har aldrig ifrågasatts, endast av RÅ viftats bort i tysthet.

Eftersom ansvar i dag möjligen kan utkrävas av endast en specifik statlig tjänsteman, nämligen vice RÅ Kerstin Skarp, uppmanar jag nu Regeringens Justitie Kansler att snarast inleda en utredning mot Kerstin Skarp som kan bekräfta mina här framlagda påståenden och som kan leda till faktiska åtgärder.

Jag är självfallet helt medveten om att mina anklagelser är så allvarliga, så unikt allvarliga, att jag, om JK skulle finna att jag på någon punkt lämnat oriktig information, omedelbart måste bli föremål för laga åtgärd. Jag är som sagt helt medveten om denna möjlighet, men motser med lugn tillförsikt ärendets utveckling.

Jag sammanfattar min syn på de synnerligen grava förbrytelser som har begåtts inom JK-ämbetets ram:

RÅ, som inför den svenska allmänheten står som absolut garant för korrekt rättsskipning i Sverige, har, vid upprepade tillfällen, inte endast i Christer Pettersson-ärendet, agerat tillskyndare av grov egen brottslighet samt uppträtt som garant för att korrekt rättsskipning inte skulle få ske.

RÅ har under nära 27 år, sett till att dessa dess egna förbrytelser har kunnat fortgå, under rättsstatens skydd och täckmantel. Det kan aldrig ha rört sig om ett initialt missförstånd, kan inte i dag röra sig om ett missförstånd.

Tvärtom: RÅ har, i falsk avsikt, sökt placera ett mord, som i verkligheten låg och ligger vid den svenska rättsstatens egen port, på en sjukskriven A-lagare, utan reell möjlighet att trovärdigt försvara sig. Detta är på vanlig svenska, JK, ett gement trick för att förvända allmänhetens syn, bort från svåra, svarta fakta.

Den svenska rättsstat, i vilkens absoluta ledning du sitter, JK, balanserar i dag på en knivsegg, balanserar nära stupet. Om du ingenting gör återstår stupet.

Jag begär omedelbar bekräftelse på denna inlagas mottagande, jag begär diarienummer och namn på handläggare, jag begär en första kommentar, där JK tar mina genomtänkta anklagelser på allvar, jag begär, i sinom tid (som inte bör bli lång!), JK:s likaledes genomtänkta svar.

Samma tankegångar, som präglar denna anmälan, har av mig i tjogtals skrivelser framförts till den vice RÅ Kerstin Skarp som i dag personifierar de närmast otroliga 27-åriga statliga förlöpningar som jag här börjar lista. Begär fram den brevväxlingen, JK: den ger den klara bilden av en myndighet som ingenting medger, som ingenting avslöjar. Som inte låtsas känna någon egen skuld.

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag anmäler chefsjurist för tryckfrihetsbrott!

5.9.2013. Till JK.

Jag framlägger här en noggrann redogörelse för ett anmärkningsvärt händelseförlopp inom den svenska statsförvaltningen och anmodar Regeringens Justitie Kansler att noggrant och omgående granska.

Ärendet är direkt kopplat till utredningen av mordet på statsminister Olof Palme, och det är uppenbarligen denna koppling som medfört att chefsjuristen Karin Bergh vid länsstyrelsen i Stockholm ansett sig kunna begå vad jag anser vara ett klart tryckfrihetsbrott, kombinerat med försök att hindra undertecknad Sven Anér från att bedriva normal nyhetsjournalistik. Jag ger nu händelseförloppet:

Det var den 9 augusti i år som jag i skrivelser till Sveriges samtliga landshövdingar erbjöd dessa att rekvirera min nyutkomna kampskrift Mordet var löst innan det hände. På dessa skrivelser inkom inget enda svar, inte ens erkännande av mottaget brev.

Jag skrev då nedanstående brev till samtliga landshövdingar:

Jag önskar besked jämlikt Förvaltningslagen!

20.8.2013.

Till Landshövdingen i ..... län:

Jag återkommer till min föregående skrivelse i Palmeärendet samt översänder den skrift, Mordet var löst innan det hände, som jag tidigare erbjudit, men som hittills ej väckt Landshövdingens intresse.

Jag begär nu med vändande post handläggning och svar jämlikt varje punkt i Förvaltningslagens serviceparagraf:

Anser Landshövdingen att någon av mina sakuppgifter i den nu översända skriften Mordet var löst innan det hände är missvisande eller felaktig?

Anser Landshövdingen att mordet på statsminister Olof Palme omedelbart bör utredas av ny, opartisk instans, så att Landshövdingen för länets befolkning kan redovisa vad som faktiskt hände den 28 februari 1986 och inte minst under de efterföljande 27 åren?

Jag understryker att inget regeringsorgan och ingen myndighet på minsta sätt dementerat mina uppgifter i den aktuella skriften Mordet var löst innan det hände, eller över huvud taget någon sakuppgift som jag någonsin framfört i detta allvarliga ärende.

Oroad hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Mordet var löst innan det hände, Bokförlaget Kärret 2013.

Svar började då tämligen omedelbart komma in; jag ger som exempel det senast inkomna, daterat 2013-09-02, från länsstyrelsen på Gotland:

2013-9-02 Skrivelse i Palmeärendet samt skriften ”Mordet var löst innan det hände”

Sven Anér: Tack för ditt brev om mordet på Olof Palme som jag har fått i uppdrag av landshövdingen att besvara. I 3-7§§ förordningen (2007-825) med länsstyrelseinstruktion regleras de uppgifter länsstyrelsen ansvarar för. De frågor du behandlar i ditt brev faller inte inom länsstyrelsens ansvarsområde och myndigheten kommer därmed inte att besvara dessa.

Visby som ovan Peter Molin (länsråd).

Jag hade redan den 29 augusti skrivit till landshövdingen i Kronoberg och frågat om det möjligen låg en cirkulärskrivelse bakom många länsstyrelsers och landshövdingars likalydande nej-svar. Jag hade noterat det egendomliga i att så många landshövdingar/länsstyrelser använde exakt samma formuleringar i sina svarsbrev till mig, dessutom tämligen kantiga formuleringar som inte kändes naturliga.

Den 4 september får jag svar från chefsjuristen vid länsstyrelsen i Växjö. Brevet är som synes varken registrerat eller diariefört:

Begäran om utfående av allmän handling

Hej, Du har av Länsstyrelsen begärt att få del av en ”cirkulärskrivelse” med ett tidigare svar du fått från länsstyrelsen. Bifogat finner du ett e-postmeddelande som jag tolkar kan vara det du vill få del av.

Med vänlig hälsning Louise Jeppsson Chefsjurist /Länsstyrelsen i Växjö).

Louise Jeppsson bifogar så det aktuella e-postmeddelandet från chefsjuristen Karin Bergh vid länsstyrelsen i Stockholm, vilket jag nu återger in extenso:

Till: Jeppsson Louise

Från: Bergh Karin

Skickat den 21 augusti 2013 13:32

LST-DL-Chefsjur

Kopia Månsson Marie, Castelius Olle, Uddstrand Elisabeth

Ämne: Svar på brev ställt till samtliga landshövdingar

Bästa juristkollegor!

Samtliga landshövdingar har fått ett brev från journalisten Sven Anér där han begär svar på frågan: ”Anser landshövdingen att någon av mina sakuppgifter i den nu översända skriften Mordet var löst innan det hände är missvisande eller felaktig?”

Från Stockholm tänkte jag mig att han får följande svar:

”Tack för ditt brev om mordet på Olof Palme som jag har fått i uppdrag av landshövdingen att besvara. I 3-7 §§ förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion regleras de uppgifter länsstyrelsen ansvarar för. De frågor du behandlar i ditt brev faller inte inom länsstyrelsens ansvarsområde och myndigheten kommer därmed inte att besvara dessa.

Stockholm som ovan Karin Bergh”

Har ni några synpunkter på ett sådant svar?

Hälsningar Karin

Karin Bergh Chefsjurist Legal Adviser Länsstyrelsen i Stockholms Län/County/ Administrative Board of Stockholm Besök Hantverkargatan 29, Box 22067, 104 22 Stockholm Telefon 08-785 47 26/+46 8 785 47 26 Mobil: 0722-47 47 26/+46 722 47 47 26 www.lansstyrelsen se/stockholm

Brevet från Bergh är, som synes, inte heller vare sig diarienumrerat eller registrerat, vilket är djupt anmärkningsvärt, eftersom just handläggning av allmänna handlingar är ett av en chefsjurists allra viktigaste stående uppdrag.

Låt mig först titta på kronologin. Mitt den 20 augusti till samtliga landshövdingar postade brev kan tidigast ha nått en handläggare på länsstyrelsen i Stockholm onsdagen den 21 augusti kl 0900, och kl 13.32 samma dag har e-postmeddelandena börjat reläas ut till de över 20 mottagarna. Det första landshövdingebrevet kommer till min brevlåda den 23 augusti.

Onsdagen den 4 september söker jag Karin Bergh, som sitter i möte men lovar att ringa upp. Det blir ett kort samtal. Det enda klara besked jag får av Karin Bergh är att hon

”ville informera de andra och berätta vad hon själv tyckte”,

men varför hon ville något så anmärkningsvärt önskade Karin Bergh inte förklara. I sakfrågor omtalade hon att de noterade personerna Månsson, Castelius och Uddstrand tillhör länsstyrelsens stab resp informationsavdelning; ingen av dem finns sålunda utanför länsstyrelsen.

I övrigt, på de ganska många frågor jag ställde, svarar Karin Bergh enbart att

”du ställer så konstiga frågor” resp ”jag hör dina frågor, men jag har ingen skyldighet att ge dig något svar”.

”Hade du kontakt med Rosenbad?”

”Du ställer så konstiga frågor…”

Karin Bergh vill alltså att jag ska tro att chefsjuristen vid en enstaka länsstyrelse omedelbart, efter mitt andra brev, känt sig inspirerad att skriva brevkladdar till alla sina chefsjuristkolleger på länsstyrelserna landet runt och varna för Sven Anér.

Ärendet går alltså nu till regeringens justitie kansler med begäran om omedelbar utredning av denna affär med dess många aspekter:

Nr 1: Ingen av chefsjuristerna Karin Bergh vid länsstyrelsen i Stockholms län eller henns kollega Louise Jeppsson i Växjö har valt att följa grundlagens bestämmelser om registrering och diarieföring av allmänna handlingar, vilket är mycket anmärkningsvärt; jag behöver inte för RÅ exemplifiera.

Nr 2: Ingen enda länsstyrelse svarade på min första skrivelse den 9 augusti; en märklig oförsynthet men kanske inte ett administrativt brott.

Nr 3: Berghs enligt min mening synnerligen anmärkningsvärda skrivelse ger upphov till dessa kommentarer:

a/ Om en medarbetare vid en länsstyrelse har allmänna synpunkter på min cirkulärskrivelse bör medarbetaren anmoda sin landshövding att ingripa, och denne landshövding måste i så fall approchera vederbörligt departement inom regeringen. Folk vid en enstaka länsstyrelse bör inte sätta sig ner och uppfostra alla landshövdingar i provinsen.

b/ Och omvänt: landshövdingar och länsråd med flera ute i landet bör enligt min mening avhålla sig från att ta notis om oregistrerade synpunkter från en tjänsteman inom 08-området. Det är mycket svårt för mig att förstå att landshövdingar och länsråd kan vara så devota att de, t ex på Gotland, med egen namnteckning (”Peter Molin, länsråd) undertecknar en text som är ordagrant identisk med 08-juristens något kantigt skrivna fraser.

c/ I den allvarliga underliggande sakfrågan: Självfallet inser jag att en landshövding inte i detalj ska granska den komplicerade brottsutredningen i Palmeärendet. Men jag anser mig ha rätt att begära att en landshövding kan ha så pass mycket intresse – och kanske rent av ansvar – för en stor samhällsfråga att vederbörande gör åtminstone ett försök att kontrollera vad saken gäller: en kampskrift – ja, det medges – från en professionell nyhetsjournalist som aldrig, på över 27 år i Palmeärendet, blivit dementerad av regering eller myndighet, endast blankt avfärdad.

d/ De förhållanden, som jag här påtalar, öppnar nya vindlande perspektiv. Jag ställer frågan: hur många ytterligare oregistrerade skrivelser till och från det svenska rättssamhället har sedan 27 år tillbaka legat okända och oupptäckta? Eller strimlats, helt enkelt, sedan de gjort sin nytta genom att lägga lock över den affär som inte får pysa?

Kan vi inte lita på en tryckfrihetsförordnings grundbult, allmänna handlingars öppenhet och tillgänglighet, finns föga kvar av en demokratisk rättsstat.

Jag önskar, med vändande post, JK:s erkännande av mottagandet av denna anmälan, och jag önskar snarast JK:s svar i en ödesfråga.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Eftersom JK kan få svårt att på officiell väg lokalisera de handlingar jag nämner i min anmälan, bifogar jag, i kopior, tre av de väsentligaste dokumenten, 21.8. 2.9 samt 3.9, de båda förstnämnda oregistrerade.

21 08 14-5075, journalistiskt engagerad i Palmeärendet sedan 27 år tillbaka, aldrig i sak dementerad. 

Skilj RÅ och rikskrim från allt vad Palmeutredning heter!

5.5.2013.

”Jäv” är en av lagens viktigaste termer. Den är urgammal. För våra förfäder stod det sedan begynnelsen klart att jävig man inte finge vittna, inte finge döma, inte finge hantera uppgifter som han kunde vara frestad att nyttja för egen vinning. Självklarheter för Torgny Lagman.

Naturligtvis finns ”jäv” ännu i dag, i varje fall i lagboken, som skildrar ett idealt samhälle:

Rättegångsbalken:

7 kap 9§; Vad i 6§ är stadgat /rörande jäv/ om allmän åklagare äge motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet, så ock beträffande polisman, som har att vidtaga åtgärd eller meddela beslut enligt denna balk, varvid dock fråga om jäv prövas av polismyndigheten.

Jaså, ja det verkar ju bekvämt. Polis prövar eget jäv.

RÅ och rikskrim prövar i dag, utan jävsbekymmer, hur RÅ och rikskrim sedan Dekorima hanterar mordet på en statsminister, enkelt och smärtfritt. Förhållandet skiner igenom denna affärs hela 27-åriga behandling genom alla statliga instanser, med det tidigare av mig beskrivna mantrat ”Han är hörd…”

Polismannen Anti Harald Avsan hördes i april 1993 rörande Palmemordet – visserligen diskret och helt upplysningsvis – av poliskommissarien Hans Ölvebro och hans medarbetare. Ölvebro fann, efter egen utredning, att han själv inte vore jävig i ärendet och förde aldrig Avsan vidare till formellt förhör av misstänkt. Därmed var god rättvisa skipad, varefter Avsan i lugn och ro kunde avancera till ärones tinnar.

Och Rå bestämde likaså att han inte bekajades av något jäv, detta trots att han som förundersökningsledare i Palmeärendet underlåtit att vidta den i svåra brottmål självklara åtgärden, att konfrontera Avsan med de båda fullt tillgängliga huvudvittnena Anki och Anneli. Underlåtit i varje form: ingen bildkonfrontation, ingen livekonfrontation.

Jag yrkar nu att såväl RÅ som rikskrim fråntas varje befattning med det stora Palmeärendet, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Regeringens JK verkar helt ointresserad, liksom naturligtvis den överordnade – eller det kanske den inte är – regeringen.

I dagsläget får vi sitta skvalpande i ankdammen, med konstsimmande åklagare och poliser, som är fullt medvetna om och i stor utsträckning medskyldiga till den situation som har uppstått. En lösning, som jag flera gånger gett som tips till mina höga instanser, är givetvis att åtala mig för osann anklagelse av något slag, men detta tycks inte ske. I så fall skulle rättens bord snöas ner av dokument som snyggt och prydligt klarlade sak- och skuldfrågan, men så roligt ska vi inte ha.

Mycket hänger i dag på socialstyrelsens heder, Stockholms läns landstings heder. Vågar dessa båda tunga instanser frondera mot statsmakten? Diskussionerna bakom stängda dörrar har säkerligen redan inletts, medan den svenska allmänheten blir allt mer oroad, i linje med Lena Anderssons fiktiva hjälpsökande:

Alla dessa underligheter som inte stämmer. Alla lösa trådar, förkomna dokument och konstiga dödsolyckor. Vi måste få veta i vilket sorts skuggrike vi levde och lever i. Lös mordet åt oss! /Lena Andersson i sin DN-kolumn den 5 maj/.

Sven Anér

Sverige förbereder sig inför ett mycket stort musikevenemang nere i Malmö, men står fegt och naket i den rämnande Palmeskandalen. Den svenska allmänheten har tappat tron. På poliser och åklagare, på tysta medier, på en tyst Fredrik, medan Filippa fingranskar kriminell ”sjukvård” kring Dekorima och Sabbatsberg. Vår svenska värld är en underlig värld. Det är inte särskilt roligt att leva i den svenska världen just nu.

Lena Andersson: ”Vi är som du förstår professionella, ska jourhavande mordutredare svara. Därför är allt kollat.”

De i samhället högt uppsatta personerna Per-.Gunnar Vinge, Bengt Schuback, Lars Ljunggren och Bengt Wallroth

”Tjänare, jag hör att ditt inköp av franska kanoner är klart”

Hans ämbetsmannaheder hindrade honom dock från att deltaga formellt, påstod han

Tala med Melander…

3.4.2013. Jag fick just ett samtal med Dag Andersson på rikskrims Palmeenhet. Han är lätt att nå, och han är vänlig att tala med, tyvärr än så länge på en till intet förpliktande nivå. Han kunde inte uttala sig om patientkortet men tröstade mig med att Melander, hans nye närmaste man, ”tittar” på saken. Jag fick ett direktnummer till Melander – jag erinrar mig min likaledes mörka tid i Moskva, där fungerande telefonkataloger var svåra att hitta och där ett uppsnappat levande telefonnummer var en trofé, vunnen i krig.

Så jag hoppas hitta Melander om en stund. (14.00)

3.4.2013 kl 14.45. Jag har fått ett kort samtal med krkom Melander. Det samtalet ger en dramatiskt negativ bild av vad som händer inom förundersökningen i Palmeärendet, såväl på polis- som åklagarsidan.

Melander framtonade i detta samtal som djupt ointresserad av att samtala med en engagerad representant för en svensk mediaopinion. Melander sa i klartext att det är jag, Sven Anér, som helt på eget bevåg driver egna idéer i Palmeärendet, samt att Melander inte hade ringaste skyldighet att ge mig någon som helst information om någon enda fråga, bl a inte rörande den, som jag klart hävdar, dubbla förfalskningen av Olof Palmes patientkort, dvs en av de allra grövsta polisiära försyndelserna i Palmeärendet.

Melander hänvisade, efter några få minuters telefonsamtal, till ”den enda som får uttala sig i Palmeärendet, nämligen Kerstin Skarp”. Eftersom Skarp genom åren aldrig har gett mig någon enda information i sak konstaterar jag att Palmeaffären i dag är än mera sluten än den var innan Dag Andersson tog över befälet på rikskrimsidan och därmed även inträdde som chef för krkom Melander.

Detta är en ohållbar situation, och den är lätt analyserad.

Rikskriminalpolisens medarbetare, i dag, är totalt ovilliga att diskutera eller granska åtgärder som sedan 27 år tillbaka har vidtagits av svensk polis, under 26 år av rikskriminalpolisen, till att börja med under ledning av polisöverintendenten Tommy Lindström, sedermera entledigad efter ekonomiska felgrepp i tjänsten.

Lindström satt den gången mycket centralt, inte minst i samband med förfalskningen av Olof Palmes patientkort, en förfalskning som Lindström, vid mitt personliga besök på hans tjänsterum i början av 90-talet, med falsk beskrivning förklarade vara äkta.

Jag anser mig i dag kunna konstatera, i efterdyningarna av det ganska barska samtalet med krkom Melander, att Melander, som jag kan uppfatta det i strid med krkom Anderssons intentioner, önskar dra ner en järnridå rörande eventuellt pågående polisiär utredning av polisers diskutabla åtgärder i Palmeärendet.

Det är uppenbart att i varje fall krkom Melander är jävig, möjligen också krkom Andersson.

Jag väljer i dag att sända en skrivelse, inte till vice RÅ Skarp, vilket jag betraktar som meningslöst, men till Regeringens Justitie Kansler. Denna skrivelse följer nu:

TT – med rätt att tiga

11.2.2013.

Som TT, med någon empati borde inse, är jag djupt besviken över att TT inte med ett penndrag berör säkerhetsexperten Ulf Lingärdes promemoria

Ai. 318-93.

Sedan jag skrev mitt senaste brev har JK behandlat ärendet, 984-13-21. JK vidtar ingen åtgärd och avstår sålunda från varje form av utredning. JK påstår alltså ingalunda att promemorian på någon punkt skulle innehålla felaktiga uppgifter; om detta vet JK ingenting.

Jag anmodar TT att överblicka dagssituationen. Uppgifter från en säkerhetsexpert, officiellt och öppet anhängigjorda hos rikskriminalpolisen, Palmekommissionen (under Marjasin), direkt tillgängliga för granskningskommissionen (under Ericsson), anmälda till JK 2008 och 2013, tillåts försvinna in i några fjärran pärmar. Detta får ske utan att någon enda officiell eller medial instans undersöker huruvida det varit och är korrekt att påstå att grovt landsförräderi föreligger, av 15 personer, i PM betecknade F1 (förre säkerhetschefen P-G Vinge) till F15 (entledigade rikskrimchefen Tommy Lindström).

Min fullständiga publicering av Lingärdes PM borde i ett rättssamhälle självfallet ha lett till att åtal väckts gentemot mig för falsk angivelse, men i stället råder den djupaste tystnad.

Jag menar att TT har ett mycket speciellt ansvar. TT har, med sitt i praktiken existerande nyhetsmonopol, en omfattande täckningsplikt. Sviks denna täckningsplikt, i förhållande till publicerade misstankar rörande landsförräderi, upplöses den demokratiska ryggrad som hittills representerats av bl a just Tidningarnas Telegrambyrå.

Har TT några allmänna bekymmer rörande min journalistiska heder önskar jag besked.

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS: Att TT aldrig besvarar mina seriösa skrivelser framstår för mig som ofattbart. DS

Angiver man oskyldig till åtal…

8.2.2013.

Jag tänker här ge det svenska rättssamhället en liten lektion i logik.

Detta rättssamhälle tror att om varje påstående i t ex Palmeärendet förnekas är allt gott och väl. Gärningsmännen bakom Palmemordet skulle då aldrig kunna påträffas eller lagföras.

Så enkelt är det faktiskt inte, eftersom olika händelser, i olika instanser, kan kollidera med varandra, precis som två läkemedel tillsammans kan få farliga effekter; ett stort problem inom dagens medicin.

Jag går nu till mitt konkreta exempel; jag tar det kortfattat:

Jag hävdar, i landsförräderimålet Ai. 318-93, att 15 namngivna personer tillsammans konspirerat mot Olof Palmes liv. JK svarar: ingen åtgärd.

Bra, då skulle väl saken vara ur världen? Inget landsförräderi, Sven Anér!

Men hur går det då med säkerhetsexperten Ulf Lingärdes mycket klara promemoria med ovanstående aktnummer, där Lingärde presenterar dessa 15 angivelser? Ja, det går ju inte alls, under förutsättning att angivelserna är falska. I så fall ska en lag träda i kraft, nämligen Brottsbalken 15:6:

Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år, eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. –

Det vill säga; om det svenska rättssamhället anser att något landsförräderi aldrig förelegat har angivaren Lingärde gjort sig skyldig till falsk angivelse! Och jag själv!

Det är logiken som träder in, och logik är järnhård, tillåter inte fiffel och mygel. I och med att Ulf Lingärde aldrig på minsta sätt någonsin blev lagförd (han finns inte längre i livet) har hans påståenden varit korrekta och de 15 personerna sålunda gjort sig skyldiga till landsförräderi; även ytterligare brottsbeskrivningar kan komma i fråga.

JK har hamnat ur askan i elden. Om de 15 frias måste Lingärde ha fällts. Detta är solklart. Och jag fällas i dag.

Men JK vidtar varken 1998 eller i år 2013 någon som helst åtgärd och låtsas ha glömt den enkla logik han lärde sig vid sin juridiska fakultet. Det är illa nog att JK säger nej där han enligt min bestämda mening borde ha sagt ja. Men här kan förstås en debatt föras. När JK dessutom totalt nonchalerar grundläggande logik placerar han sig själv i rättsskipningens skräpkammare.

Vad borde JK ha gjort så fort han en gång i världen fick kännedom om det aktuella förhållandet?

Han borde ha fått kännedom, från rikspolisstyrelsen, redan under år 1993. Hade RPS lagt saken åt sidan, i så fall fantastiskt, borde han ha upptäckt Palmekommissionens (under Marjasin) notering från 1995, eller, i sista hand, onekligen, min direkta JK-anmälan från 1998. Eller tagit sig en ny funderare i år, 2013.

Men JK, det svenska rättssamhällets Argus och lagövervakare, har i 20 år suttit med maffia-mörka glasögon. För JK gäller ingen logik, utan endast den ömtåliga statsnyttan.

Jag ställer nu denna skrivelse till Sveriges justitieminister Beatrice Ask med begäran om omedelbart initiativ från regeringens sida. Jag hävdar mycket bestämt att ett 15-manna landsförräderi föreligger samt begär aktion gentemot mig för falsk angivelse om regeringen bedömer detta lämpligt.

Jag skriver till Sveriges tidigare ärkebiskop, KG Hammar, att vårt land sjunker ner i evig dy. Om regeringen agerar i ovan beskrivet ärende finns kanske möjlighet att något uns av rätt och rättvisa kan räddas. Något uns.

Har du aldrig reflekterat, Beatrice Ask, över vad som kommer att hända, i en nära framtid, då hederliga och opartiska utredare, i ännu ej raderade eller strimlade dokument, påträffar din grymt ohederliga karusell av avsiktligt falska påståenden? Har du reflekterat över vad omvärlden kommer att tänka och säga om ditt fögderi på lösan sand?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

018 (ja, ring gärna!) -15 12 79.

De femtons landsförräderi: JK leder Sverige mot ett nysvenskt Ragnarök!

5.2.2013. Till Regeringens Justitie Kansler! Ärende 909-1398-21, 948-13.

Ragnarök, fornisl. ragna rok, ”makternas sista öde”, föreställningar i den fornnordiska mytologin om universums undergång, mest grandiost uttryckta i Eddadikten ”Völuspá” och utförligt kommenterade i Snorres Edda. Det fortlöpande förfallet och de stegrade konflikterna anknyter till andra indoeuropeiska eskatologiska och apokalyptiska föreställningar eller röjer direkt kristet inflytande. Skildringarna inbegriper myten om Balders död och Lokes svek. Loke blir de demoniska krafternas härförare mot de gamla gudarna. En ny jord stiger dock upp med en ny gudageneration, men även ondskan återvänder. (Nationalencyklopedin).

Jag får idag söka mig långt bort från datoriserad svensk nutid, jag får söka paralleller i nordisk mytologi. Menar jag att just Ragnarök utgör en parallell till dagens skakade och skakande svenska situation? Ja. Med ondskan som den avgörande parallellen.

Vad har hänt? Jag får idag på förmiddagen kontakt med den handläggare hos JK, Mikael Ruotsi, som, uppenbarligen med aningen uppspärrade ögon och öron, i dag sätter sig ner för att granska de femton landsförrädarna i Ulf Lingärdes promemoria, från F1 P-G Vinge till F15 Tommy Lindström, säpochef resp rikskrimchef, knappast några underhuggare.

Jag ringer alltså Ruotsi och begär besked: Vad har hänt i affären med det stora landsförräderiet?

Egentligen ingenting. Det var alltså den 17 mars 1998, för snart 15 år sedan, som jag skrev till:

Försvarsministern, Styrelsen för psykologiskt försvar, ÖB. JK, rikspolisstyrelsens säkerhetstjänst, TT, Ekot samt Göteborgs-Posten:

Jag uppmanar nu mina adressater att noga genomläsa denna promemoria av Ulf Lingärde (Fjelievägen 22, 227 36 Lund). Jag uppmanar mina adressater att reagera och agera. Jag önskar mina adressaters kommentarer.

På denna mycket formella skrivelse samt på denna uppmaning svarar JK 1998, med kort dröjsmål att

han inte ämnar vidtaga någon åtgärd.

Jag har från JK begärt ut originalhandlingarna, som i dag tydligen förvaras på fjärran ort.

När JK så, efter 15 år, får min andra, och uppfräschade, förfrågan, visar det sig att Mikael Ruotsi självmant letar upp min första, nedgrävda, skrivelse, vilken har nummer 909-1998-21. Den nya skrivelsen har nummer 948-13.

Vad kommer att hända nu efter mitt andra försök, med 15 års intervall? Ruotsi ger mig just inget hopp: ”JK kommer själv att avgöra, tämligen snabbt, kan man hoppas.”

Nu står vi vid Ragnaröks portar och avvaktar ”makternas sista öde” med Loke som den bestämmande. Överdriver jag? Tar jag till i falsett? Om så väl vore. Befinner jag mig hos korrekt rättslig instans? Fram med NE på ISSM-KIK:

Justitiekanslern, JK, regeringens högste ombudsman. JK har många och olika uppgifter. Han skall tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter.

NE räknar därefter upp JK:s övriga skyldigheter, men denna är ju den avgörande viktiga.

Då kan vi gå till det aktuella fallet. JK får för nära 15 år sedan en utförlig och aldrig ifrågasatt promemoria från en tidvis statligt anlitad säkerhetsexpert, Ulf Lingärde, där denne med namn utpekar 15 personer som landsförrädare och samfällt ansvariga för mordet på landets statsminister.

Vad gör då JK, regeringens synnerligen betrodde man? Han sätter sig ner en liten stund, varefter han har sin bedömning klar: Ingen åtgärd.

Det är bara en allmänhet, Anér heter han visst, som gnäller. Om jag skulle bry mig om all sådan kverulans finge jag inte göra annat. Ingen åtgärd. Det är ju självklart att vi inte har några sådana Säpo- eller rikskrimchefer, det skulle se något ut. Anér är oförskämd och bör sägas till på skarpen: Ingen åtgärd, kan Anér fatta det. Ingen åtgärd.

Nu är datum den 5 februari femton år senare, 2013. Denne Sven Anér är uppenbarligen ännu vid liv och återkommer med samma gnäll. Så ingen åt…, ja vi kan ju vänta några dar, han sitter ju inte i sjön…

Så långt en fingerad JK-monolog, den gången och i dag. Med Sverige i ”fortlöpande förfall” enligt Ragnaröksparallellen. Vem är Loke, ”de demoniska krafternas härförare”?

Ska JK än en gång bita huvudet av skammen och lägga min nya skrivelse i en gammal in-tray, att gulna? Ska alla kvarlevande, aldrig dementerade landsförrädare liksom hittills utan oro kunna sätta sig till rätta i gungstolen?

Saken är så djupt allvarlig att jag hisnar varje gång jag går i närkamp med texterna.

De i samhället högt uppsatta personerna F1, F4, F7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet –

äsch det är bara Lingärde och Anér som har pratat ihop sig för att få gnälla…

Ska en ny jord stiga upp?

Sven Anér

Nordens tidningar – utred svenskt landsförräderi i Palme-affären!

3.2.2013. Likalydande skrivelser till Chefredaktörerna för

Hufvudstadsbladet i Helsingfors,

Politiken i Köpenhamn, samt

Verdens Gang i Oslo. F k: Sveriges regering, statsrådsberedningen.

Det var 15 konspirerande landsförrädare, med en tidigare Säpo-chef i spetsen, som låg bakom mordet den 28 februari 1986 på den svenske statsministern Olof Palme.

Den svenska regeringen tiger men dementerar ingalunda dessa uppgifter, som har varit kända sedan 1993 men aldrig undersökts av svenska myndigheter. Den svenska rikspolisstyrelsens egen chefskriminolog, professor Leif GW Perssson, bekräftade sakförhållandet i uttalanden i svensk TV, SVT, på Palmes dödsdag 2011 och 2012, men svenska medier berör inte uppgifterna.

Jag har själv påtalat saken 1995, 1998 – då även JK informerades – samt i år, och den svenska allmänheten informeras nu, med stigande undran, på min flitigt besökta blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

till vilken jag angeläget hänvisar mina tre adr”Bilden skullehapåessater.

Enligt helt odementerade uppgifter var det sålunda 15 landsförrädare som stod bakom detta mord, vilket i snart 27 år av den svenska rättsstaten har presenterats i grundfalsk dager.

Jag vädjar nu till skandinavisk press: gå in i den dramatiska, statliga dokumentation som finns och som är åtkomlig på min blogg! Palmemordet utgör en skammens blodfläck, och får inte förbli en outforskad vit fläck i den svenska historien!

Engagerad och djupt oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, S-752 39 Uppsala. 0174-500 66.

Till JK – i angeläget samband med tidigare brev till JK i dag.

30.1.2013.

Till JK – i angeläget samband med tidigare brev till JK i dag.

Jag ska försöka komprimera, och jag för JK tillbaka till rikskriminalpolisens ärende Ai. 205-98. Således nära 15 år tillbaka: händelser och ärenden förträngs och glöms, ärenden sätts in i pärmar, förträngs och glöms – och lämnas eklatant utan varje åtgärd.

Jag har i dag från rikskrim erhållit ärendet APAL-428-53/13 ur vilket framgår – ja, jag ger först mitt brev till, som synes, bl a även JK, en gång i världen. Alltnog:

17.3.1998. /Från Sven Anér/ likalydande brev till

Försvarsministern, Styrelsen för psykologiskt försvar, ÖB, JK, Rikspolisstyrelsens säkerhetstjänst

För kännedom (utan bilagan): TT, Ekot, G-P.

Jag översänder kopia av en promemoria, till största delen skriven av Ulf Lingärde. Denna PM har, som synes, ankomstbeteckningen 1995-05-02, dnr 95-103, hos Palmekommissionen (då under Sigvard Marjasin).

Jag har utfått PM direkt från kommissionen. Jag har refererat den i mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 10/1997, men därutöver har promemorian ej omnämnts i svenska media. Jag har själv, i PALME-nytt, uppmanat att läsarna att rekvirera PM från kommissionen,, vilket också skett i några tiotal fall; kommissionen har då kostnadsfritt översänt sexsidiga kopior.

Texten har, som synes, ej full tagit ut i översända exemplar; rimligen har Palmekommissionen en helt tydbar version.

JAG UPPMANAR NU mina adressater att noga genomläsa denna promemoria av Ulf Lingärde (Fjelievägen 22, 227 36 Lund). Jag uppmanar mina adressater att reagera och agera. Jag önskar mina adressaters kommentarer.

Den stora frågan är givetvis varför en så total tystnad sedan ”slutet av februari 1992” råder kring Lingärdes PM. Den andra stora frågan är om, eller i vilken utsträckning, Lingärdes uppgifter är korrekta. Uppgifter som avser exempelvis fyra i dag /1998/ mycket aktuella namn, nämligen – i bokstavsordning – Jan Guillou (DN 17.3.98), Pierre Schori (d:o), Leif Tell samt Peter Wallenberg.

Skulle alla Lingärdes uppgifter om denna kvartett och om alla övriga omnämnda personer vara felaktiga bör detta rimligen redovisas.

Palmekommissionen innehar sålunda promemorian, men kommissionens hittills enda kända åtgärd har varit att förklara den för offentlig handling. Huruvida kommissionen numera arbetar med promemorians uppgifter och frågor och påståenden är inte känt.

OM REDAN ETT FÅTAL av promemorians hundratals informationer skulle visa sig vara korrekta kan detta förhållande inte undgå att påverka det svenska samhället i dag.

Om Lingärdes rapport skulle utgöra en i sin helhet korrekt beskrivning av svenska skeenden under 30 år skakas det svenska samhället.

Men av promemorians öde tycks framgå att de ting som berörs har ansetts vara för känsliga för att tas upp till regerings- och riksdagsbehandling, till juridisk behandling, till någon behandling över huvud taget. Promemorian finns tämligen kursivt refererad i mitt nyhetsbrev PALME-nytt, men den finns alltså, så vitt jag vet, ingenstans avtryckt. Den är sålunda exempelvis inte tillgänglig hos något av universitetsbiblioteken, men jag undersöker om den skulle kunna, formellt och officiellt, placeras där.

Jag skulle kunna trycka av den i dess helhet i PALME-nytt, men möjligen kan då en kollision med tryckfrihetsförordningen befaras.

AV MÅNGA SKÄL önskar jag således svar från mina adressater. Jag önskar även, med vändande post, uppgift om diarienummer och handläggare av detta ärende, hos alla adressater.

Engagerad hälsning SA

./. PM, huvudsakligen skriven av Ulf Lingärde, 6 sidor.

18.3.1998. För Lars Nylén, rikskrim.

Lars – Jag bifogar två kopior av Ulf Lingärdes PM från februari 1992.

Jag är dels tacksam för dina egna kommentarer, dels ber jag dig vidarebefordra detta brev, jämte en uppsättning av promemorian, till Hans Ölvebro, vilkens adress jag ej känner.

Engagerad hälsning SA

Till Ölvebro skriver jag detta:

18.3.1998. Hans Ölvebro. Tacksam för dina utförliga kommentarer till bifogade PM, i synnerhet till punkterna 8 samt 33-35. Jag ber om ditt svar snarast!

Engagerad hälsning SA

Så långt dessa tre brev, på originalet samlade till en sida.

Jag samlar mig nu till en kommentar kring detta oerhört märkliga, oerhört förträngda material av oerhörd sprängkraft, om någon vågar ta i det – vågar JK i dag?

Lingärde skrev rapporten ursprungligen till Olle Stenholm på TV, men denna första version – något av ett första utkast, som fick bli Lingärdes egen slutversion – har senare avskrivits, kompletterats och korrigerats, av vem framgår inte, men det måste ha varit av en person som var ordentligt insatt i Palmeaffären i dess helhet.

Avskrivaren har framför allt lagt till en ingress samt en avslutning. Dessa båda texter finns sålunda inte i den bloggversion som föreligger, från för ca 10 dagar sedan.

Jag ger nu ingress och avslutning:

Nedan följer en avskrift av ett brev som Ulf Lingärde skickade till journalisten Olle Stenholm på Sveriges Television. Brevet är odaterat. Av brevets innehåll att döma är det skrivet i slutet av februari 1992. Avskriften är ordagrann, endast några mindre faktafel och språkliga skönhetsfläckar har korrigerats. Originaltexten innehöll kodbeteckningarna F 1 – F 15 för femton personer som figurerar i handlingen. En handskriven nyckel, som Ulf Lingärde skrev vid ett annat tillfälle har använts vid identifieringen av dessa femton personer. I nedanstående avskrift anges både namnen och originaltextens kodbeteckningar.

Så avslutningen:

Ovanstående scenario är onekligen en elegant lösning. Även om uppgifterna om Stefan Svensson och Leif Tell av allt att döma är rena gissningar.

/Stopp ett tag! Detta är alltså kvalificerade reflexioner från en mycket kvalificerad person som inte är Lingärde! Vem är denna oidentifierade person?/

Flera gåtor verkar plötsligt mindre gåtfulla, som Martin Ardbos dagboksanteckning den 1 september 1987 (”Palmes inblandning, om den blir känd, faller /skall stå: fäller/ troligen regeringen i Sverige. Alla är rädda för att jag skall berätta sanningen.” * och Bernt Carlssons påstående inför sin amerikanska flickvän Sanya Popovic (”Jag är en av fyra – fem som vet vad som verkligen hände Olof Palme *) / Dessa båda asterisker är ej förklarade/ kort tid före Lockerbie-katastrofen den 21 december 1988. Se tidningen I /?/ nr 9 1991 och Aftonbladet 1991-04-30.) Det ouppklarade attentatet mot ANC:s kontor på Gamla Brogatan i Stockholm den 8 september 1985 kanske också spelar en viss roll i sammanhanget. Av allt att döma är det Olof Palme och Rajiv Gandhi som figurerar i ovanstående samtal.

Där slutar avslutning och hela promemorian.

Promemorian har dessförinnan innehållit de nu identifierade F-koderna. Jag ger nu en förteckning över dessa faktiska F-namn – det känns märkligt att betänka, JK, att ingen offentlig person över huvud taget reagerat inför denna Lingärdes PM, som i komplett namnversion i snart 15 år legat i rikskrims slutna valv:

F1 Per-Gunnar Vinge

F2 Axel Hedén

F3 Carl G Holm

F4 Bengt Schuback

F7 Lars Ljunggren

F8 Bengt Wallroth

F9 Tore Utriainen

F 10 Peter Wallenberg

F11 Sture Höglund

F12 Alf Karlsson

F13 Stefan Svensson

F14 Leif Tell

F15 Tommy Lindström

Jag kan känna viss tvekan beträffande den här namnåtergivningen. Men dels ingår de alltså i slutversionen av Lingärdes PM, dels, och framför allt, har 7 myndigheter/myndighetspersoner samt tre stora medier i snart 15 år haft tillgång till materialet utan att på minsta sätt reagera (t ex sekretessgranska – eller ens läsa?) och dels har jag själv ingen egentlig anledning att gå in som oombedd sekretessgranskare. JK, själv adressat den gången samt i dag, kan ju gå in med synpunkter.

Jag slutar där, med konstaterandet att den ende som med flit och energi och fantasirikedom ägnat sig åt det här materialet i dess helhet är RPS-anställde professorn och chefskriminologen samt skönlitteräre författaren Leif GW Persson. Jag riktar nu en enträgen begäran till Sveriges Justitie Kansler :

Öppna detta ärende, agera, gör något, medan denna ödesfråga skakar Sverige!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

JK: Jag anmäler vice RÅ Kerstin Skarp för avsiktlig misstolkning av gällande lag, varigenom hela Palmeutredningen vrids snett.

30.1.2013. Till Regeringens Justitie Kansler.

Jag hänvisar till min handlings rubrik samt anför:

Vice RÅ Kerstin Skarp, som sedan ett antal år tillbaka innehar posten som förundersökningsledare i Palmeärendet, har under sin tid som förundersökningsledare genomgående påstått att handlingar som berör mordet på statsministern aldrig över huvud taget i kopior kan lämnas ut till mig på min begäran, eftersom, enligt Skarp, ”förundersökningssekretess” föreligger.

Det faktiska förhållandet är, som JK vet, det motsatta. En förundersökning ska bedrivas öppet och med full insyn för allmänheten. I enstaka, klart specificerade och reglerade undantagsfall, må förundersökningsledare hos domstol begära undantag från denna regel om öppenhet, varefter det blir domstolens sak att avgöra huruvida sådant undantag föreligger.

Sålunda: förundersökningsöppenhet, inte förundersökningssekretess.

Det är, JK, mycket svårt att förstå hur Skarp kunnat ta sig denna frihet, år efter år, varigenom hela hanteringen av Palmeärendets öppenhet totalt snedvridits. Det går även att slå upp förvaltningslagens ”serviceparagraf” och finna att Skarps tillvägagångssätt inte på någon punkt överensstämmer med vad denna för svensk allmänhet så avgörande viktiga paragraf föreskriver.

Öppenhet anbefalld, sålunda. Och när jag går tillbaka genom de 27 åren sedan händelserna vid Dekorima kan jag notera att sittande förundersökningsledare under de inledande åren faktiskt tillämpade nära nog komplett öppenhet.

Sålunda kunde jag under 1990-talet samtala helt öppet i dessa frågor med dåvarande sekretesshandläggaren krkom Åke Röst, vilken ofta utan resonemang frisläppte dokument av just den art som Skarp i dag anser sig böra, mot lagen, sekretesslägga.

Som ytterligare ett exempel kan jag anföra att Röst, utan att jag bett därom, vid ett tillfälle till mig utan kostnad överlämnade cirka 2 000 handlingar, av honom för min räkning specialnumrerade och insatta i ca 5 pärmar. Öppet förundersökningsmaterial, sålunda.

Skarps attityd inom RÅ är i dag den motsatta: inget enda papper lämnas ut. Vidare har Skarp vid olika tillfällen vägrat sammanträffa med mig, vägrat medverka till en telefonkonferens mellan oss två.

Jag kan nämna ett flagrant exempel vid vilket mina krav på öppenhet blockerats av den informationsansvariga Skarp:

Jag har begärt att få ta del av utskrifter av åtta förhör med Anki och Anneli (jag utgår från att JK känner förhistorien) samt av det enda förhör som, förmodligen endast upplysningsvis, avhållits med dåvarande piketpolisen Anti Harald Avsan, i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt samt moderat ledamot av Sverige riksdag.

Men Skarp har endast blankt hänvisat till en ej existerande, påstådd generell förundersökningssekretess.

Vad har då detta oerhört anmärkningsvärda förhållande fått för konsekvenser? Jo, som JK inser, det har lett till att de avgörande viktiga ingredienserna i Avsanaffären aldrig har fått röjas, varför den svenska allmänheten har undandragits vetskap om mordets nära ingredienser. Förhållandet har under många år och fram till i dag varit oefterrättligt.

Jag tar ytterligare ett exempel. Jag fick på sin tid höra av nyssnämnde krk Röst att en konfrontation, antagligen under 1993, mellan Anki å ena sidan och 6 manspersoner å den andra hade arrangerats, men att Avsan ej fanns med bland statisterna.

Förhållandet har varit rättsvidrigt och utgjort ren provokation. Om Anki inte sagt sig känna igen någon av de sex som gärningsmannen vid Dekorima hade konfrontationen antagligen inte föranlett någon åtgärd (detta var tydligen också vad som skedde) medan om Anki pekat ut en av de sex som gärningsmannen och därvid råkat peka ut en i sammanhanget oskyldig statist, förundersökningsledning kunde ha sagt sig att hela episoden vid Dekorima vore påhittad och aldrig förevarit. I det läget hade någon form av bestraffning av de båda unga kvinnorna kunnat bli aktuell, i enlighet med ett uttalande av dåvarande chefen för polisutredningen Hans Ölvebro (till journalisten Olle Alsén):

”Ja, då är dom kriminella!”

Om RPS hade placerat in någon faktiskt misstänkt i sexmannagruppen är inte känt.

Jag sammanfattar: Hela detta ärende har avsiktligt misskötts av Skarp, men inte på samma sätt av hennes föregångare på posten som förundersökningsledare. Det vill synas att Skarp har fått stränga order av sina överordnade (vilka nu dessa i praktiken kunnat vara?) att aldrig någonsin ge till exempel undertecknad Sven Anér min lagliga rätt att ta del av öppna dokument.

När, JK, regeringen tillsatte sin granskningskommission i mitten av 90-talet, inledningsvis under Sigvard Marjasin kallad ”Palmekommissionen”, var regeringen i sina direktiv angelägen att framhålla att en av kommissionens viktigaste uppgifter vore att tillse att

redovisningen av kommissionens arbete bör, så långt som möjligt, ske öppet.

Självfallet har regeringen ställt samma redovisningskrav på sittande förundersökning, krav som i högsta grad framförs även av den så snålt informationsförsedda svenska allmänheten.

Vi har ett sedan tjugosju år tillbaka officiellt olöst statsministermord. Men en juridisk handhavare tar sig rätten att år efter år ta till munkavle. Jag kan ge ett drastiskt exempel på vart detta lett:

Jag har för en tid sedan ställt den klara frågan till Skarp:

Begicks mordet på Olof Palme av Anti Avsan?

Men fått till bleklagt svar:

Förundersökningssekretess råder.

Ingen myndighet har inför mig förnekat att Avsan är mördaren. Ingen. Och Avsan har aldrig stämt mig för förtal.

Jag vill också hänvisa till den i dag uppblossande debatten rörande Palmemordet, där allt tal om Christer Pettersson som ensam gärningsman försvunnit ur bilden, medan fokus i dag i stället är riktat mot ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”, för att citera RPS chefskriminolog professor Leif GW Perssons uttalanden 2011 och 2012 i öppna televisionssändningar med klart dokumentär faktainriktning.

En svensk säkerhetsexpert, tidvis statligt anställd, har skrivit en omfattande PM i just detta ärende, där femton inblandade personer utpekas, de flesta tills vidare endast med anonyma kodbeteckningar.

JK: vad som behövs är aktivitet och öppenhet i detta stora ärende, inte sekretess.

Jag anklagar vice RÅ Kerstin Skarp för avsiktlig misstolkning av gällande lag i syfte att undandra den svenska allmänheten viktiga informationer rörande Palmemordets dolda men av allt att döma synnerligen illavarslande aspekter.

Jag anhåller att JK omedelbart agerar. Jag önskar med vändande post uppgifter om dnr och handläggare samt JK:s kommentar i ett svenskt ödesärende.

Mina påståenden finns samtliga belagda inom Palmeutredningen och kan självfallet begäras fram från vice RÅ Skarp.

Denna skrivelse läggs ut på min i dag mycket flitigt besökta blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

till vilken jag hänvisar JK.

Sven Anér, FK, DHS, SJF, SFF, PK, utredande nyhetsjournalist och författare, ett 15-tal böcker i Palmeärendet, ingen väsentlig sakuppgift någonsin trovärdigt dementerad. Allt tryckt material finns för JK tillgängligt hos universitetsbiblioteken.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Skrivelse 29.1.2013 till Vice RÅ Skarp.

Samma sak i dag: JK vansköter sitt jobb. Vägrar påtala uppenbar förfalskning av Olof Palmes patientkort!

23.8.2012. Brev 2.  Till JO, jag följer upp min tidigare skrivelse av i dag.
Sedan jag skrev ovannämnda skrivelse har jag från JK erhållit meddelande 2012-08-21, 5090-12-21, där JK säger att ämbetet
inte kommer att vidta någon åtgärd med anledning av vad Du har anfört.
Ärendet har sålunda legat i en och en halv månad utan åtgärd, vilket redan detta är uppseendeväckande. Och det finns också anledning att notera att JK ingalunda förklarar sig principiellt förhindrad att ta sig an ärendet; i så fall skulle ju ärendet omedelbart ha avvisats.
Jag konstaterar att dagens JK följer samma princip som sina föregångare: aldrig se på det största, allvarligaste, fortfarande ouppklarade mord som drabbat Sverige. Aldrig gå in i detaljkontroll, aldrig analysera en anmälares informationer.
I det aktuella fallet hävdar jag att Olof Palmes patientkort är förfalskat, något som jag och Gunnar Wall, utan att på minsta sätt beslås med osanning, framförde redan i Internationalen nr 21 för 1989, sidan 6.
Ingen myndighet har någonsin sagt att jag har fel på denna punkt. Tvärtom, när jag begär ut den aktuella förfalskade handlingen så sänder mig rikskriminalpolisen nu i augusti en förstoring av den förfalskade siffran ”5”, där förfalskningen syns ännu tydligare än på originalet. Jag bifogar denna förstoring, utförd sålunda inte av mig utan av rikskriminalpolisens experter.
En statsministers patientkort från Sabbatsberg förfalskat – oerhört. Jag har hos rikskriminalpolisen anmält mig själv i denna affär, och ärendet förbereds nu hos polismyndigheten i Uppsala. Om jag inte kommer att anklagas för några oegentligheter blir resultatet att det är både JK och rikskriminalpolisen som har felat – och var står Palmeutredningen då? Alla mina skrivelser i samband med Palmeutredningen och angränsande ärenden läggs fortlöpande ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, där mer information finns.
Sänd dnr samt uppgift om handläggare!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./.  Av rikskrim utförd förstoring av utsnitt av Olof Palmes patientkort.

JO-anmälan mot Göran Lambertz

23.8.2012.  Till JO:
Jag riktar härmed en anmälan mot
Förre justitiekanslern, nuvarande justitierådet, Göran Lambertz för grov, brottslig vanskötsel av sitt JK-ämbete evad gäller kontrollen av den pågående Palmeutredningen.
Jag har tidigare, 19.5.2012, utförligt informerat JO om detta ärende, ”för åtgärd”, och jag återkommer nu med förnyad oro, förnyat engagemang. Som framgår av nyssnämnda skrivelse framträdde Lambertz 19.5.2012 i UNT med en klar bekännelse rörande sin egen totala och för rättsskipningen katastrofala nonchalans gentemot en av sina viktigaste uppgifter.
JK har enligt NE
tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.
Nu skriver Lambertz i Upsala Nya Tidning:
Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att ge den fart igen – och nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
Enligt min bestämda mening har dåvarande JK Göran Lambertz, genom att aktivt och demonstrativt underlåta att behandla ett stort antal grundade anmälningar, från mig och från andra personer, mot den pågående Palmeutredningen, själv nonchalerat lagar och författningar samt ej fullgjort sina egna åligganden som justitiekansler.
Jag hänvisar JO, som bakgrund till mitt påstående om Lambertz brottsliga uraktlåtenhet att så mycket som kasta en blick på denna dramatiska dokumentation, till JK 7642-07-21, mitt datum 15.11.2007, JKs datum 16.11. Mitt ärende här blev av JK lagt ad acta, enligt påteckning på annan skrivelse inom samma dnr.
Mitt brev avslutas med
Mycket oroad och engagerad hälsning,
men denna hälsning har gått Lambertz förbi, under hans självrådiga JK-styre.
Jag har, som vanlig representant för allmänheten, trott att JK-ämbetet varit rättssamhällets ultimata lås mot lagbrott och lögn. När det nu visar sig att sittande justitiekansler själv bryter upp detta lås finns enligt min mening ingen rätt, ingen sanning kvar.
Men Göran Lambertz ska få sitta kvar som justitieråd i HD, vilket utgör parodi på rätt, vett och sans – eller vad säger JO?
Jag uppmanar JO att omedelbart agera, och jag önskar besked om dnr och handläggare.
Engagerad, skrämd och oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79
Samma sak i dag: JK vansköter sitt jobb. Vägrar påtala uppenbar förfalskning av Olof Palmes patientkort!
23.8.2012. Brev 2.  Till JO, jag följer upp min tidigare skrivelse av i dag.
Sedan jag skrev ovannämnda skrivelse har jag från JK erhållit meddelande 2012-08-21, 5090-12-21, där JK säger att ämbetet
inte kommer att vidta någon åtgärd med anledning av vad Du har anfört.
Ärendet har sålunda legat i en och en halv månad utan åtgärd, vilket redan detta är uppseendeväckande. Och det finns också anledning att notera att JK ingalunda förklarar sig principiellt förhindrad att ta sig an ärendet; i så fall skulle ju ärendet omedelbart ha avvisats.
Jag konstaterar att dagens JK följer samma princip som sina föregångare: aldrig se på det största, allvarligaste, fortfarande ouppklarade mord som drabbat Sverige. Aldrig gå in i detaljkontroll, aldrig analysera en anmälares informationer.
I det aktuella fallet hävdar jag att Olof Palmes patientkort är förfalskat, något som jag och Gunnar Wall, utan att på minsta sätt beslås med osanning, framförde redan i Internationalen nr 21 för 1989, sidan 6.
Ingen myndighet har någonsin sagt att jag har fel på denna punkt. Tvärtom, när jag begär ut den aktuella förfalskade handlingen så sänder mig rikskriminalpolisen nu i augusti en förstoring av den förfalskade siffran ”5”, där förfalskningen syns ännu tydligare än på originalet. Jag bifogar denna förstoring, utförd sålunda inte av mig utan av rikskriminalpolisens experter.
En statsministers patientkort från Sabbatsberg förfalskat – oerhört. Jag har hos rikskriminalpolisen anmält mig själv i denna affär, och ärendet förbereds nu hos polismyndigheten i Uppsala. Om jag inte kommer att anklagas för några oegentligheter blir resultatet att det är både JK och rikskriminalpolisen som har felat – och var står Palmeutredningen då? Alla mina skrivelser i samband med Palmeutredningen och angränsande ärenden läggs fortlöpande ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, där mer information finns.
Sänd dnr samt uppgift om handläggare!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./.  Av rikskrim utförd förstoring av utsnitt av Olof Palmes patientkort.