Olof Palme-Appellen

Svante Lidén. Aftonbladets redaktion sedan ett antal år

5.6.2014.

Svante:

Jag läser dagens AB, med blod och brand, kris och krig och konflikt, folk i kläm. Ett mycket bra och bitvis skakande nummer med din svarta dahlia i topp.

Jag har länge tänkt höra av mig, men sådant som inte blir av räknas inte. Hade vi gjort allt vi någon gång tänkt göra hade vi inte blivit gamla på jorden.

Kort – hoppas jag – om mig själv: FK (språk) 1946, DHS med usla betyg 1947, DN 1948, med en rätt sorglig final 1960-62 i Moskva, sorglig både för mig, min dåvarande fru, mina då tre ungar samt sorglig även för DN. Bosse Holmquist lockade mig 62 till Aftonbladet, en suck på ett par månader. Jag hade taggarna utåt, liksom AB, som aldrig egentligen velat ha mig och som aldrig stämt in i Bosses enmans hyllningskör.

Gick till Sveriges Radio-TV 1963 och stannade till 71. Valet var inte mitt bästa. Jag hamnade i en profession som inte var min. Var det något jag kunde hävda att jag behärskade så hade det varit själva skrivandet. TV var sannerligen inte mitt självskrivna jobb.

Men våra liv brukar gå vidare. Så småningom ledde mig mitt liv in i en lustgård som visade sig vara min: den frie debattörens, i ämnen som ingen annan valde åt mig: kärnkraft (anti), miljöpartiet (1980, tillsammans med Lena, i dag Anér Melin), två av de ca 15 stiftarna i Per Gahrtons kök), Palmemordet (det ännu överskuggande), fram till i dag, då jag sitter vid min ordbehandlare i Uppsalas Sommarro: åldrad, ärrad, men ännu, åtminstone stundtals, sprittande.

Jag har fått lyckan att bo i en lustgård, vilken dock ej saknar törnen – det är ungefär här som skälet ligger till att jag approcherar dig. Jag kan tala i klartext: jag tycker att jag inte får den uppmärksamhet jag anser mig förtjäna – där var det sagt.

Jag sysslar, Svante, i dag, som praktiskt taget ende yrkesjournalist, med detta Palmemord och framför allt med dess evigt pågående aftermath. Jag har bl a i böcker och i tidskriftsserien PALME-nytt (kom även ut i sedan länge utgången bokform) 1993-2001, med dramatisk avslutning kring millennieskiftet, ett par år av ESTONIA. I dag ligger min flitiga blogg ute på nätet (ett nät som jag tyvärr dåligt behärskar):

www.svenanerpalmemordet.blogspot,

men denna ”blogspot” blir aldrig uppmärksammad, aldrig refererad och sannerligen aldrig dementerad. Ej ett kommatecken har blivit omtvistat, under bloggens fyra år.

Jag är uppriktig, Svante: Jag är snart 93 år, jag är i dag Sveriges möjligen äldste nyhetsjournalist – jag vill in i nyhets-Sveriges limelight. Inte för min egen skull, jag mår förträffligt här i Uppsalas Sommarro, lagom i skymundan, men för de stora sakernas skull störst av dessa Palmesaken.

Väsentligt, hyperväsentligt, är det förhållandet att jag aldrig dementeras; jag får inte omnämnas, och det känns jobbigt. Dementera mig på varje punkt, låt mig hudflängas, men sätt mig inte i livstids publicistisk skamvrå.

Där var det sålunda sagt. Jag är ständigt lika förundrad över att Aftonbladet aldrig, aldrig är intresserat av denne 92-årige, inte särskilt skrynklige man, som arbetar med ämnen som är Sveriges och svenskarnas stora ämnen, men en man som inte får vara med och leka, med och strida.

Jag är som sagt förundrad, och naturligtvis har jag försökt granska framför allt Aftonbladets orubbliga attityd. Där finns underliga ting och olösta gåtor.

Oerhört centralt i Palmeaffären står den bild som Aftonbladets (!) engagerade blåljusfotograf Ulf Karlsson – som du säkert känner – tog kl 23.42 på Sabbatsberg mordkvällen, varefter rullen tämligen omedelbart överlämnades till AB:s nattredaktion. Men AB publicerade aldrig den mycket dramatiska, avgörande dramatiska bilden som Ulf Karlsson tog!

I stället, vid mina efterforskningar, svär sig de redaktionsledare från tiden, som jag har talat med, fria från all medverkan och all inblandning:

”Ulf Karlsson jobbade inte blåljus åt oss den här kvällen, vi fick aldrig någon rulle av honom, vi vet inte vad Sven Anér talar om…” Säger AB-folk till mig, irriterat.

Vad hände då, i sinnevärlden med denna Lisbeth bild, som jag bifogar, föreställande Lisbeth Palme vid en poliskommissariebil på Sabb, iförd grå tygkappa, ingalunda den bruna, påstått genomskjutna mockapälsjacka, som polisen raskt skickade till Wiesbaden för undersökning?

Storyn får liksom aldrig ett slut. Inte än. Vem processade bilden? Ingen vet, ingen svarar. Men på morgonen den 2 mars 1986 finns bilden 5-spaltig i G-P – av alla tidningar! – samt några veckor senare i Aktuell Rapport, som var ett i dag bortglömt nyhetsmagasin med små porrinslag. Jag kollade Aktuell Rapport hos de vänliga gamla damer som skötte tidskriftsreviret på Rediviva: de betraktade mig med upprördhet, blandad med intresse. Personal och läsande allmänhet cirklade kring mig, där jag i all oskuld bläddrade i den inte alltför skakande osedligheten.

Så detta blev mordets stora bildmässiga eftermäle: publicering i en stor landsortstidning samt i ett blekt porrmagasin. Stopp.

Det skulle fortsätta. En dag, in på 1990-talet, ringer mig dåvarande sekretesskontrollanten vid rikskrim, krkom Åke Röst, och undrade om jag ville ha en djävla bra originalbild på Lisbeth från Sabb mordnatten.

Det ville jag, och Röst skickade bilden plus ett tiotal andra. Som jag fick lösa ut, kontant mot postförskott till RPS kassa, 665:-. Från Sven Anérs tämligen magra portmonnä.

Hur kom originalbilden i Rösts ägo? Var var den under alla åren? Varför skulle Röst, oombedd, nasa den till just den ilsknaste kritikern av den eviga Palmegåtan?

Om detta har jag skrivit utförligt, inte minst på min löpande blogg, men jag har inte fått ett enda vettigt eller fullständigt svar från vare sig Röst (som i dag finns på Fyrverkarbacken) eller G-P eller allra minst från AB; i vanlig ordning är jag aldrig rejält dementerad, utan sparkad ut i cyberrymden som något katten släpat in.

Jag kan, Svante, säga att det är ungefär där saken ligger i dag. Jag ger dig som tips: kontrollera på bloggen The Alf Lidman Story, 45 sidor ur en otrolig, inte skröna utan dagsens sanning, presterad av det officiella Svedala. Du får också Karin Johanssons brev, där hon kallar sig kriminalkommissarieinspektör, sic! Min ordbehandlare vill inte godkänna denna hemgjorda titel, och det gör den rätt i.

I detta osannolika träsk plaskar sedan 1986 rättsstatens lydiga och trogna stöttepelare, till synes omedvetna om eventuell skillnad mellan sanning och lögn, mellan heder och skam.

Och jag upprepar igen; JAG BLIR ALDRIG DEMENTERAD!

Har jag lett dina tankar åt några håll? Hör av dig till din gamle kollega från tiden då tidningars trådar var dragna från Tegelbacken och Vattugatan! Och sluta inte upp att skriva i din sakliga och just därför inspirerande stil!

Din kollega Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

We never die, we just fade away? I helvete, vi finns alltid kvar på barrikaden! Publicering helt eller delvis? Jag lägger inga band.
Bil: lite av varje.

För AB Debatt! Säkerhetsexperten Ulf Lingärde: Om hur Hans Ölvebro och Tommy Lindström hjälptes åt att på högsta nivå dölja Palmeärendets sanningar!

 2.5.2014.  Ur rikskriminalpolisens officiella och öppna arkiv, Ai. 318-93, promemoria sex sidor, från säkerhetsexperten Ulf Lingärde, inlämnad till den polisiära delen av förundersökningen avseende mordet på Olof Palme. Uppgifterna aldrig bearbetade, aldrig kommenterade, aldrig åtgärdade, aldrig dementerade:

I dagens Palmegrupp finns fortfarande en mullvad, /Tommy Lindström/. Jag har talat om för Ölvebro vem det är, men han kan inte göra så mycket åt det. Däremot har Ölvebro mycket väl begripit att något är sjukt på polissidan, och har tillsatt en mycket diskret grupp som utreder ”information om polisens inblandning”.

/Namnet Tommy Lindström framgår ur en annan version av Lingärdes PM, nu med diarienummer ”Palmekommissionen, inkom 1995-05-02, dnr 95-103”/.

Rätt avskrivet intygar Sven Anér. Det går bra att beställa Ai. 318-93, sex sidor, från Rikskriminalpolisen, 122 56, 102 26 Stockholm, och 95-103 från Riksarkivet. Kostnadsfritt, den svenska rättsstaten bjuder. Riksarkivet har hemligstämplat praktiskt taget hela sin bit, men det beslutet går ju att överklaga. Vi bör aldrig ge upp och aldrig gå vilse i byråkratins irrgångar.

Vad har rikskriminalpolisen eller dess överordnade Palmeåklagare, vice RÅ Kerstin Skarp, gjort åt saken? Svar: ingenting. Ingenting den 30 mars 1993, under hennes företrädare, och ingenting i dag den 2 maj 2014. I så fall hade Palmemordet kunnat vara löst, för tiotusentals mantimmar sedan. För hundratals miljoner kronor sedan.

Vi behöver bara röra om med en liten pinne i den här myrstacken så händer det saker. Lögner blottas, sanningar kryper fram. Mörka kletiga lögner kan skuras om till sina verkliga sanningar.

Men vem har den lilla pinnen? Vem rör?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Lingärde: De i samhället högt uppsatta personerna --- tog ett beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade de Gud?) att Palme måste bort.

Ai. 318-93, sidan 3, nederst, resp Palmekommissionen 95-103, sidan 4, 2 st. Sammanlagt är 15 personer namngivna som konspiratörer. Aldrig hörda.

Tills vidare en tystnad

17.2.2014.

Att leva, självmant går att säga, inom Palmeärendets förtrollning är ett egendomligt liv. Det utspelas nästan alltid, nästan genomgående i sin egen tystnad. Ingenting stör den allmänna likgiltigheten, och att ovedersägliga bevis framläggs förändrar inte spelplanen, förändrar inte spelet.

För sanningen låstes in någon gång i december 1985. Sedan dess har den då och då, under perioder ganska ofta, tillåtits skymta, i de få fristående kommentarer som blivit synliga, men sanningen, eller rättare sagt lögnen, har aldrig fått knuffas mellan på minsta sätt jämbördiga parter. Och ett påstående, aldrig så korrekt, vinner aldrig plattform och mark så länge det inte tas på allvar, blir en del i den debatt som kan säkra ett samhälles sanning.

Jag går i min enkla och obetydliga ensamhet hemma i Sommarros tystnad, och jag känner min självpåtagna börda som inte får något gensvar. Jag har aldrig haft annat yrke än nyhetsjournalistens, i vid bemärkelse, och jag anser mig ha känt och vetat hur mitt yrke rätt ska utövas. Det rör sig om händelsejournalistik, och händelser slår själva larm, till en härskara av nyhetsredaktörer och journalister med professionens bett. Utom i fallet Palme. Här är ett helt yrke, en hel yrkesetik satt ur spel, år ut och in, ut och in.

På bloggen har du just läst min egen larmsignal: 15 svenska män anklagas för att i samråd ha röjt sittande statsminister ur vägen. Vilken blir reaktionen? Jo än sen då. Det är ingenting som behöver granskas och noteras, av statliga myndigheter eller av näst intill statliga nyhetsbyråer. Låt Anér peta med sin unkna materia, oss på samhällets äkta barrikader intresserar den inte.

Jag går omkring, mellan sovrum och kök och TV, med hjärtat stört och fjättrat av ett samvetskval som inte vill släppa. Samvetskval? Måste jag själv gå omkring med samvetskval? Tydligen, det är något jag inte själv bestämmer. Mitt budskap går inte fram, alltså är det jag själv som ska ha samvetskval. Och samvetet har en egen vilja, en mycket klar egen vilja.

Jag har låtit min blogg vara i fred under några tämligen omvälvande veckor, då stora nyhetskonglomerat har lyft uppe denne journalisten Sven Anér med en tång och befunnit honom för lätt. Smörgåsar och kaffe i Sommarro, långa diskussioner i Palmeärendets utkant, men efter många månader som kunnat ge viss hoppfullhet, ett farväl på det gråaste av papper:

”Nej, du har förverkat hela ditt journalistiska förtroende genom att publicera vad du kallar för fakta men som inte håller vid en millimetergransning!”

”Ja, då får vi väl skiljas då…”

Inget kontrakt, inget samarbete, en sedel som tack för det som varit – vad är det som har varit? Och Palmeärendet grundfast kvar i en dy som inte släpper efter?

I gå gick jag då ut med egentligen ingen annan text än de båda svenska granskningskommissionernas egen, redovisningen av 15 svenska mäns planer på att röja undan en statsminister, en text som kommissioner, åklagare och polis i årtionde efter årtionde gjort allt för att låsa inne, med åtkomsten i praktiken stoppad, Medan jag arbetar får jag, nu i februari 2014, för första gången klar vetskap om att de 15 herrarnas dödspromemoria faktiskt sedan 1990-talet suttit inhäftad i en av rikskrims orangefärgade pärmar: här står allt om de 15:s gäng! Vi har inte precis granskat så noga, kanske, men vi har de avgörande sex arken, så säg inte annat…

Detta är en ny sorts åklageri, en ny sorts polisiär aktivitet.. Viktigt material samlas in och läggs på hög och får finna registerstämplar och diarienummer, det får räcka! Skulle vi dessutom höra alla dessa påstådda 15, nej hör nu där. Den oförsynta verksamheten får Sven Anér själv ägna sig åt om han nödvändigt vill. Dnr 95-103 ligger snyggt och stilla på sin hylla, vi tänker inte röra de sex arken, som denne envise Sven Anér tycks tror löser en hel mordgåta med fortfarande okänd gärningsman. Vi arbetar med hederlig, normal polisverksamhet, och det tänker vi fortsätta med. 15 sammansvurna, vi har väl aldrig hört sån dumhet…

Aftonbladet bör ha haft min skrivelse i tid till tisdagens tidning, men där fanns inte plats eftersom Leif GW kommit i vägen med beskrivningen av sina höftsmärtor – säkerligen allvarliga, det betvivlar jag inte alls, och jag sänder gärna en tanke av medlidande.

Men var är proportionen? Journalistik är alltid en stor dosis proportion. Höftsmärta mot en kanske snart löst mordgåta?

Lugna ner dig, samvetet. Låt andra ta över din syssla, till exempel de poliser som späckade den grundläggande anklagelsen mot Christer Pettersson full med helt öppna och bevisbara och bevisade lögner! När ni hela tiden laborerade med fel Roger som mordets stora huvudvittne, hörde inget samvete av sig den gången? När Roger Cedergren gjordes om till Roger Östling? Inte det? Nej vi är inte alla identiskt funtade.

Och, RÅ, hur kändes det att be HD titta på en påse, för det mesta inte ens halvsanna vittnesmål, och när RÅ, förundersökningsledare(!), så väl visste, från sina papper och inifrån sitt samvete, att Christer Pettersson från första stunden varit krinsp Thuré Nässéns egen så duktigt falskeligen uppfunne syndabock med uppgift att svara för Olof Palmes liv och död?

Här dog ju den svenska rättvisan, den svenska rättsstaten, und der Teufel lachte dazu.

Samvete? Att tala med er om samvete, så bortkastat!

Har TT något samvete då, nyhetsbyrån som är så omvärvd av heder och nykter rapporteringsiver. Det vill jag se först. Jag kan inte veta ur egen fatabur, eftersom TT aldrig besvarar mina brev.

Mitt eget samvete nu då, på tisdagseftermiddag, medan skrinnare varv efter varv åkt sina 10 000 meter, medan Lena i lugn och vänlig ro fixat tiodagarstvätten och medan jag själv, mellan sovrum, kök och TV sökt mitt lugn och mitt godtagbart rena samvete, bortom en rättsstats lögner och Potemkinkulisser. Kanske känns hjärtat snällare nu. Och ännu en tanke går utan ironi till GW:s höft; en jämnårig nära vän har samma bekymmer, och ni bör båda tröstas.

Men hur tröstas en hel svensk narrad nation? Sven Anér

18.2.2014. Ingen som helst anmärkning har, under den tid som gått, riktats mot sakuppgifterna i mina senaste skrivelser, varför skrivelserna borde vara accepterade utan begränsningar.

Tyvärr är det inte så som min forskning tas emot. Tystnad betyder i stället ointresse, dvs låtsat ointresse.

Få se vad som händer. SA.

Aldrig dementerad.

Aftonbladets 30-tal – snällt förpassat till glömskans dammiga hyllor?

10.11.2013. Jan Wallin, gärna för publicering! Kollegial hälsning,

Det pågår en debatt i dag som jag inte kan gå förbi. Frågeställningen, komprimerad:

Är dagens tidningsutgivare med kropp och själ ansvariga för allt som någonsin publicerats i deras tidningar?

Jag svarar, som alla hittills i debatten om senare tids myndighetsdekret, klart nej! De är inte ansvariga!

När detta är sagt når mig viss krank blekhet. Ej ansvariga för enstaka förlöpningar, självfallet. Men om förlöpningarna fått maratonkaraktär, om en tidnings hela logga, hela framtoning, både då det begav sig och nu i restrospekt, framstod, framstår som skändad? I förhållande till tidigare policy, men också i förhållande till dagens image?

Jag talar om Aftonbladet, och jag citerar ur NE:

Aftonbladet, socialdemokratisk kvällstidning.--- Andra världskriget gav nya upplagehöjningar men också problem då den politiska redaktionen de första krigsåren visade sympatier för Tyskland och nazismen. Detta framkallade på olika håll protester mot A. och bidrog till att konkurrerande kvällstidningar startades (arbetarrörelsens Aftontidningen, Bonnierkoncernens Expressen).

Där släpper NE Aftonbladets 30- och begynnande 40-talsideologi, något abrupt; i och med krigsslutet kan tidningen betraktas som nazistiskt rensad, OK.

Var det en maratonförlöpning? Jo, det måste sägas. Torsten Kreuger 1932 och den klassiske PG Peterson 1933 skapade inriktning åt högerblått, efter kriget svängd åt liberalt. Här fanns i alla fall minst 13 år av inte bara tyskvänlig utan även av direkt nazismvänlig attityd – belastning i dag?

Frågan kan inte viftas undan. Gjorde jag det själv, när jag som nyhetsreporter hösten 1962 lämnade Dagens Nyheter och gick över till Aftonbladet? Viftade jag undan? Hade jag inga bekymmer med min nya tidnings förflutna? Ska jag vara ärlig så hade jag inga sådana skrupler.

Jag såg AB, under min forne DN-kollega Kurt Samuelsson, som en god och demokratisk nyhetstidning, där jag skulle kunna smälta in och börja arbeta med engagemang. Att det inte blev så är en annan historia.

Själv ångrade jag raskt att jag någonsin flyttat, och mitt eventuella rykte som rapp nyhetsman förflyktigades raskt inför tuffa AB-kolleger, som åt sin sillbit på Tennstopet och inte på W6 och som inte hade mycket till övers för gamla DN-journalister som stack upp.

Jag lämnade AB efter någon månad, varvid såväl jag som tidningen drog en lättnadens suck. Vi skildes ingalunda som fiender, och jag har senare haft god kontakt, i någorlunda politisk samsyn.

Men, alltså: Aftonbladets mörkblå förflutna stötte mig inte. Nej – men i dag, då debatten finns där, vaknar latenta synpunkter. Fredric Karén i SvD och Jan Wallin i AB skriver nu nära nog samstämmigt att de sannerligen inte behöver gå omkring och titta i backspeglar.

Jag känner att jag inte odelat delar den uppfattningen, inte minst beroende på att Wallin i dag i Aftonbladet inte med ett ord nämner tidningens 30- och 40-tal, som satte så tunga spår i svensk inrikes- och utrikespolitik och som, vid en tysk seger, hypotetiskt skulle ha kunnat göra AB delansvarigt för ett dylikt ställningstagande.

Här känner jag att Aftonbladet och dess nuvarande chefredaktör inte tar sitt ansvar som dagens för AB ansvarige utgivare. Hans långa debattartikel bär rubriken:

”Så här ser mitt ansvar för Aftonbladets historia ut”,

och den rubriken borde per definition ha tvingat Wallin att åtminstone nämna Aftonbladets långa, som vi ser den i dag, politiska vågdal.

Ska Wallin då, i allt vad han skriver och företar sig, allt framgent släpa med sig Kristallnatten? Nej. Men han borde försöka att, just i dagens debatt, ruska av sig det mörkblå schabraket och framträda i den fräscha rustning som hans tidning i dag har all rätt att bära.

Ge oss det strikta historiekapitlet, Wallin, skrivet av Aftonbladets folk i dag, men med den kyla och opartiskhet som skickliga journalister självfallet kan ålägga sig, om det kniper.

Jag är om inte annat nyfiken. Ge mig några kommenterade exempel, bl a på just bevakningen av Kristallnatten. Jag gick då själv i nuvarande Katedralskolan i Uppsala, men någon kristallnatt fick jag aldrig beskriven för mig från katedern: vad var lite bråk nere i Tyskland mot Gustav Vasas äventyr i Dalarna? Tog magistern med sig ett Aftonblad till skolan, som åskådningsexempel i tiden? O nej. Vi hörde aldrig det skrämmande klirret.

Så jag behöver informeras. Hur omtalades koryféerna, Hitler, Göring, Goebbels, i Aftonbladet? Krypande, hövligt, avvisande? I England, där jag gick i skola några veckor krisåret 1938, rubricerade tidningarna Führern som ”Herr Hitler”, vad som nu lades in i den exotiska titeln. Jag hade tillbringat motsvarande veckor i Tyskland året innan, i nazistcentrum Niedersachsen rent av, men det fick jag aldrig fan för i St. Edward´s School, där Churchill-andan ännu inte fått fullt genomslag.

Demokratiska tidningars i särklass viktigaste uppgift är den demokratiska politiska öppethållningen. Aftonbladets sätt, den gången, att smussla in ideologisk diktatur i en av hävd beprövad tidnings spalter, var aldrig särskilt anständigt; tidningen hade kunnat byta namn, men det hade inte varit bra för upplagan. Har Aftonbladet rätt att i dag betrakta sin mörkblå föregångare som en helt annan tidning, att inte bry sig om eller låtsas om?

Jag märker att jag söker en linjal. Aftonbladet i dag skulle kunna dra ett par raka streck, till min ledning.

Sven Anér

AB, Nyhetschefen – är inte Palmemordet en story?

3.11.2013. Jag bifogar en aktuell liten dossier, en blåkopia på Kennedymordet.

Kollegial hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A , 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Till Lena Mellin – jag sätter värde på ditt omdöme

24.10.2013. även för Gunnar Wall.

Lena, Affären Johan, så stort noterad i AB, är inte hållfast. Det brukar ibland vara en användbar metod att gå till den tämligen ymniga Palmelitteraturen, slumpmässigt slå upp en sida och läsa innantill.

I anslutning till affären Johan har jag nu slumpmässigt slagit upp sidan 761 i Gunnar Wall, Mörkläggning, del 2, 1996:

Låt oss också tänka oss att allt är i sin ordning (med det beryktade telefonavlyssningsprotokollet från Sigges fasta telefon) med klockslagen som ju automatiskt präglas in på banden samtidigt med samtalen: exempelvis att Sigge verkligen talade med Roger mellan 23.15 och 23.21.

Men i så fall – vad kan då vara fel? Fortfarande allting. De tre nyckelsamtalen – de som pågår under perioden 23.02-23.21 – kan vara hämtade från andra dagar,

Och mycket pekar faktiskt på att de är det.

Gunnar Walls konstaterande är helt korrekt. Saken hade också, fem år tidigare, utförligt beskrivits och analyserats i mitt kompendium Fyra nycklar, 1991. Gunnar och jag är helt överens, samtalsutskrifterna ”kan vara hämtade från andra dagar”.

Vad jag i denna situation inte kan förstå är hur såväl Aftonbladet som Gunnar Wall nu tydligen släpper varje tanke på en organiserad komplott, den som Leif GW Persson två gånger i TV, 2011 och 2012, identifierat som

en komplott med poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Det går inte att ha kakan och äta den. Om mordkomplotten bl a innebar myndigheters förfalskning av ett telefonavlyssningsprotokoll i syfte att snärja den i sammanhanget oskyldige Christer Pettersson, har det givetvis rört sig om en komplex genomstrukturerad mordorganisation, inte om en svårt nedgången A-lagares, eller en enstaka polismans, ögonblicksverk.

Men, Gunnar Wall, och Aftonbladet, om ni helt släpper den bevisligen förfalskade TK:n och återgår till en möjlig, oidentifierad gärningsman, finns ju ingenting kvar av Leif GW:s synnerligen klara uttalande två gånger i svensk TV. Gunnar Walls och mina aldrig dementerade huvudteser blir lögner, stoft.

Så kan inte kriminaljournalistisk bedrivas. Framtagna, aldrig ifrågasatta påståenden som publicerats, kan inte i efterhand förflyktigas av nyhetsvärldens skimrande dagsländor.

Jag reagerar inte mot att Gunnar Wall slog Johan-larmet. Vi är till för att visselstoppa. Men jag skulle önska att Gunnar ginge tillbaka till den kärva och klara journalistik som kännetecknar Mörkläggning, ett standardverk. Viktiga kapitel i boken omfattar inträngande beskrivningar av Palmemordets grå eminens, Carl Östling, som Gunnar Wall utförligt klär av in på bara kroppen, i en striptease som han är ensam om bland journalister.

Det är en farlig situation, Lena Mellin, då uppdykande påstådda sensationer får skyffla undan decennier av gott undersökande journalistiskt arbete. Vi är sannerligen värda ett bättre öde, Olle Minell, Gunnar Wall, Thomas Kanger, Lars Borgnäs, Kari och Pertti Poutiainen, Anders Salaj – ja, jag sätter dit Sven Anér på listan också.

Lång tid har gått, kontinuiteten är svår att upprätthålla. Men grunderna får vi aldrig släppa. Inte minst den förfalskade TK:n kastar oss direkt in i en myndighetsinblandning som för överskådlig framtid kommer att solka Sverige som rättsstat. Det handlar inte om intervjuer med en enstaka polisman, Lena.

Det handlar om hur Sverige med berått mod vandrade över stupet.

Engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS, Lena: Varför är jag den ende som försökt undersöka Anti Avsans och hans kamraters ”Föreningen Mordet på Olof Palme 1986, MOP 86”? Det rör sig om en klubb av huvudsakligen Klarapoliser, som högtidlighåller inte minnet av Olof utan minnet av mordet på honom. Avsan har aldrig dementerat mina – och sina egna(!) - uppgifter i detta närmast otroliga ämne!

./. Se bifogade sidorna 109 och 111 i Affären Anti Avsan! DS!

Ulf Nilson, long time!

22.10.2013. Jag arbetar vidare med det sorgliga Palmemordet. Jag blir aldrig någonsin motsagd eller dementerad eller kommenterad, ingen talar någonsin om för mig att jag har fel.

Bland mycket som är otäckt är ju det förhållandet att Anti Avsan sitter på så centrala poster: riksdag, placerad i det lagberedande justitieutskottet, tingsrätt, för att döma människor, samt på viktiga platser inom den mycket moderata Huddinge kommun: kommunstyrelse, kommunfullmäktige, där han leder den moderata gruppen. Det finns knappast någon person i Sverige som samtidigt sitter på så många, så höga poster.

Avsan är mördare, det har jag sedan 2008 gått ut med, och jag ändrar mig inte. Som du ser har Avsan i praktiken själv gjort ett klart medgivande.

Staffan Heimerson hade för ett par månader sedan på sin AB-sida ett kort omnämnande av Avsan-affären, vilket dock förträngdes, även av AB:s egen redaktion.

Kan du läsa min bifogade text? Det här är ju ett oerhört sprängstoff, och det är ynkligt att all press håller tyst!

Annars mår jag bra, 92 år. Vi har fått lov att sälja vårt fina lilla ställe på landet, utåt Roslagen. Varken Lena eller jag har våra körkort kvar, så vi fick den vägen vandra. Men vi bor bra i en trea + studentrum – som vi tidvis hyr ut – här i Uppsalas Sommarro, dit nu vinterron kommer.

Min hälsa är skaplig. En diabetes 2 som jag tycks hålla i schack, annars just ingenting, peppar, peppar. Hjärnan är vaken och säger åt mig när jag ska sätta mig vid datorn.

Affären Anti Avsan tänker jag försöka öppna upp.

Kollegial och vänlig hälsning!

Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. bil.

Mitt Göteborg?

15.9.2013. Till krönikören Anders Westgårdh, Aftonbladet, Göteborg..

Anders, jag läser dig med stigande intresse. Du har på senare tid blivit ettrigare, fränare, skarpare. Du tar nu upp samhällsfrågorna, inte minst Göteborgs, så att ditt engagemang blir synligare än tidigare.

Jag fanns, till och från, med anknytning till Göteborg på 40-talet. Jag red i Örgryte, jag bodde vid Vasaplatsen, tillsammans med mina föräldrar, med min far som chef för Turitz & co, ute i Gamlestaden, Jag cyklade dit ibland, det var nära halvmilen från Vasaplatsen, men det gick bra att cykla, eftersom stan bara hade gengasbilar, inte särskilt många.

Jag försökte testa ditt göteborgska språk, som jag alltid älskat. Det gick någorlunda men blev ingalunda perfekt, Min bästa göteborgskompis, som hette Sven han också, sa till mig att lägga av. Själv knagglade jag mig just då genom en handelshögskoleexamen uppe i Stockholm, medan den andre Sven, som gått handelsgymnasium, kunde mycket mera handel än jag.

Mina föräldrar sökte, fast de mycket bestämt förnekade detta, kontakt med Göteborgs omsusade merkantila societet, men EPA-herrskapet var aldrig välkommet, framför allt inte sedan en judisk ägarfamilj ersatts av en garanterad arier från Figeholm en bit från det småländska Oskarshamn. Jag kände slitningar och motsättningar, men jag vill inte påstå att jag varje dag hakade upp mig på dem, Att Göteborgs Morgonpost hamnade på dörrmattan och inte HT kändes aningen dystert.. Om vi åtminstone fått G-P. Min far hade merkantil knytning till Neanders Morgonpost, och entrébiljetten till aristokratin fladdrade bort i fjärran.

Det här var folkpartiets Göteborg. Invandrarproblemet hade inte tornat upp sig, och Vasaplatsen var en ö av borgerlig anständighet, även om oidentifierade damer vandrade på Storgatan. Min mor var nämndekvinna och kämpade för goda seder och anständighet, inte helt utan medkänsla för dem som inte frekventerade Vasakyrkan eller Ferdinand Lundquist. På lördagarna skjutsade Turitz-chauffören Ottosson oss till Saltholmen och ett bad som renade kropp och själ. Jag låg på K 3 i Skövde mest hela tiden och behövde nog en dubbel grovskurning då och då.

Det får räcka som snabbskiss av ett Göteborg som ligger ljusår bort. Du håller ett fönster öppet till dagens Majorna och Biskopsgården, Anders.

Men jag har kanske ett ärende med min text. Jag har synpunkter på krönikörers positioner, inte minst på Aftonbladet, där jag på 60-talet tillbringade några veckor på den allmänna redaktionen, en sejour av alla glömd, inklusive av mig själv.

En krönikör har fri lejd. Bromsar chefredaktören en formulering kan krönikören ta sin laptop och gå. Det är förstås i princip bra, antagligen nödvändigt. Men en stor tidning löser inte problemet genom att göra sig kvitt den frispråkige. Problemet kvarstår.

Ett aktuellt exempel, som ligger och skvalpar i mitt sinne. Din krönikörskollega Staffan Heimerson skrev den 7 september i år, på sin egen återkommande sida bl a:

--- han /Sven Anér/ pekar på det faktum att Lisbet Palme inte alls kom till Sabbatsbergs sjukhus i ambulansen med sin skjutne make, Hon kom fyra minuter senare i en polisbil.

Var Heimersons rader så sensationella? Ja, i Aftonbladet. Detta har aldrig tidigare stått på tidningens sidor, och Heimersons rader vänder upp och ner på Aftonbladets tidigare världsbild.

Hennes ”skador” behövde ingen omplåstring, bara lätt baddning.

Här går hela AB:s Palme-koncept i kvav. Vad då? Det har ju alltid stått att hon medföljde Olofs ambulans till Sabbatsberg, var det inte så? Nej det var det inte.

Jag hade just gett ut den 32-sidiga skrift som Staffan citerar ur. Staffan hade ringt mig, klart uppbragt, och undrat varför i helvete detta tidigare inte har fått stå i Aftonbladet. Det hade jag också undrat, sa jag till Staffan, som jag hade i en ilsken lur från Sydfrankrike.

Jag närmar mig min poäng. Detta har alltså stått på ganska framträdande plats, men det har efteråt aldrig kommenterats i AB. Och jag ser krönikörproblemet i ett nötskal:

Bra att denne oftast tämligen löse skribent ”får in” sin text i tidningen, men mindre bra, närmast oefterrättligt, att inte tidningen förser anmärkningsvärda yttranden med kommentar. Dessa kunde vara av två slag: instämmande eller med pekpinnen avfärdande.

Nu har denna text egentligen aldrig förevarit, eftersom en ensam, aldrig noterad text alltid försvinner ut med Voyager i rymdens svarta hål.

Jag vill veta, från Aftonbladets nyhetschef och chefredaktör:

Övergav Lisbeth Palme sin Olof under blixtfärden till Sabbatsbergsakuten, och var hennes ”skador” från det påstådda skottet inte värre än att de kunde klaras av med en lätt baddning på ryggen?

Men de frågorna ställer sig inte Aftonbladets ledning. Jag menar förstås att Aftonbladets ledning har ett stort ansvar, i 1830-talets ljus och i dagens skimmer av omutlig sanningssökare och sanningssägare.

Har i själva verket krönikör Staffan Heimerson gjort sin – och framför allt min – sak en otjänst? Har han för all tid framåt låst sin tidnings spalter för alla stora svarta sanningar i Palmemordets spår? Skulle tidningen i framtiden ha kunnat arbeta med öppnare perspektiv om inte en uppkäftig Heimerson velat agera drakdödare i stället för lydig dräng i stallet?

Staffan Heimerson var ung volontär i branschen medan jag sedan länge satt någorlunda etablerad i Klara. Vi har mötts på gamla dar, på jämbördig fot, båda med hela yrkets engagemang resterande, med eventuella ilsket kända övertoner.

Anders, jag lägger ut den här texten på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

och jag ber dig reflektera. Min blogg, och mina texter över huvud taget i detta ständigt lika kolsvarta ärende, blir aldrig dementerade, men oftast positivt kommenterade på denna blogg.

Jag har, avslutningsvis, en närmast vördnadsfull syn på vårt gemensamma yrke, och jag menar att vi har ett stort ansvar som dess utövare. Ett ansvar som innebär råg i ryggen. Gott om råg.

Du ryter bra, just nu, Anders Westgårdh!

Heimerson på nästa sida.

Engagerad, som sagt, hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Kort fråga: varför tiger Aftonbladet?

13.09.2013
Aftonbladet släppte nyligen fram Staffan Heimerson som självsvåldig (?) kolumnist på en helsida, och, som jag kommenterat tidigare, kunde den något förvånade läsaren ta del av Heimersons och mitt samlade konstaterande: inte en siffra har varit rätt i den officiella Palme-rapporteringen. Inte en enda viktig siffra. Eller bokstav.

Så spanade jag – och säkert många med mig – under dagarna som följde – efter en kommentar i AB.. En sensationell text, som inte får tillstymmelse till uppföljning, är ingen text alls. Den har knappast publicerats.

Varför var Heimersons påpekanden så enormt känsliga, att varken ledarskribenter eller nyjetschefer vågade sig ut i manegen och kommentera: ”Vi återkommer till Staffan Heimersons sensationella avslöjande…”

Undertryckande av stora nyheter är exakt det som blågula svenska publicister – och med rätta – har fördömt som diktatorisk sedvänja: Sovjet, Nazi-Tyskland. Inte bara diktaturer; även USA har fått slängar av sleven.

Men när en stor tidning ställs mot väggen av en av sina egna (i det här fallet en skicklig och rutinerad publicist och nyhetsman) glömmer den stora tidningen alla sina intränade fina paroller och släpper sin Staffan Heimersson som en oönskad dräng i stallet; han sitter i Sydfrankrike och jobbar och har svårt att snabbt försvara sig.

När Palmeärendets sanna historia ska skrivas, i år eller nästa år, blir det omöjligt för forskarna att skippa Heimerson. Mig kan de förstås skippa. Eller…

Sven Anér

Nye chefred: Varför tillhör inte Palmeärendet SvD:s kärnämnen?

Jag vänder mig till Svenska Dagbladets senaste chefredaktör, Fredric Karén. Du presenterar denna söndag tidningens framtid, med ganska många ord men med föga av konkretion.

Du utlovar noggrannare bevakning av SvD:s ”kärnämnen”: vilka dessa är specificeras inte. Kärnämnen är över huvud taget en egendomlig systematisering. Jag kan förstå att en tidning vill koncentrera sin egen utåtriktade verksamhet på vissa nyhets- och kulturområden; en självklarhet. Men Karén, du verkar mena att även inkommande nyheter och uppslag bör sorteras in som tillhörande ”kärnämnen” eller inte. Skulle en nattredaktör, som får in en stor nyhet en afton, säga sig att ”den här nyheten faller inte inom våra kärnämnen, så den får ligga”?

Nej, nyheter låter sig egentligen inte behandlas, de har sin egen kraft och styrka. Ensam nyhet går med egen våg genom strömmen. En stor nyhetstidning kan inte exkludera stora nyheter, en självklarhet. Vi kan inte behandla medeltiden utan att nämna digerdöden, och vi kan, menar jag mycket bestämt, inte behandla Sveriges nya tid, utan att nämna att Olof Palme mördades samt att detta mord sänder svallvågor, fortsätter att sända svallvågor.

Jag översänder ett ex av min skrift ”Mordet var löst innan det hände!”

Den 32-sidiga skriften har väckt uppseende på nätet, inom bloggvärlden, och den har inte på någon enda punkt dementerats, vare sig av makt eller media.

Låt mig ta upp makten.

Sålunda skriver, i brev till mig, rikskriminalpolisen 2013-09-09:

Svar på från er inkommen skrivelse

24 augusti 2013 inkom en skrivelse från er till Rikskriminalpolisen. Till skrivelsen fanns bifogat ett häfte författat av er innehållande text rörande mordet på Olof Palme och den påföljande utredningen.

Jag uppfattar saken som att ni i skrivelsen efterfrågar en kommentar från Rikskriminalpolisen gällande det ni framför i det bifogade häftet.

Palmeutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighet- och sekretesslagen (2009-400). Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen.

Hans Melander

Jag hade, i det exemplar av häftet som jag tillställde Melander, förprickat ett 30-tal uppgifter och påståenden som jag önskade kommenterade, bekräftade eller dementerade; svaret blev det här.

Melanders rader ligger i linje med ett femtiotal svar jag genom åren erhållit från rikskrim: Vi svarar inte, vi kommenterar inte, vi dementerar inte. Rikskrims ständiga hänvisning till påstådd sekretess är osann. I några ytterlighetsfall kan domstol, efter förebringad utredning, medge avsteg från den öppenhet som gäller även brottsutredningar, men en kriminalkommissarie kan inte generellt besluta på detta sätt. Alla stora medier har egna rätts- och polisredaktioner, som till stor del baserar sitt arbete på ett öppet och fruktbärande samarbete med åklagare och polis – skulle ett sådant samarbete vara i lag förbjudet? Nonsens.

Men: rikskrims självsvåldiga ställningstagande kan kompletteras med förundersökningsledningens, vice RÅ Kerstin Skarps, evigt återkommande svar till mig

Som jag tidigare framfört lämnar jag inte några kommentarer på sådana synpunkter gällande utredningen (2013-08-15).

Jag utläser självfallet att varken åklagare eller polis har annat försvar för den rutinmässigt och avsiktligt vanskötta Palmeutredningen än det över kvartssekellånga tigandet. Enda möjligheten. Enklast så.

Nu vänder jag mig till dig, Fredric Karén och föreslår:

Räkna in Palmeärendet bland dina kärnämnen! Starta med att kontrollera om inte Sven Anérs senaste påpekanden i detta mörka ärende är korrekta? Tänk om de är korrekta, vartenda ett!

Om dina skickliga medarbetare kommer tillbaka och rapporterar att de inte hittar något fel i Anérs påståenden och slutsatser, ja då är naturligtvis gärdet upprivet, varefter SvD måste öppna sina spalter för den största mordgåta som någonsin hamnat på en nyhetschefs eller en chefredaktörs skrivbord.

Jag startade i den här branschen den 1 januari 1948, och jag släpper inte mitt yrke, vilket, för mig, ännu har samma tjusning, samma glans som då DN:s redaktionschef Sten Hedman sände mig till Sävsjö på en tågolycka: sex döda sedan en gammal vagn krossats och träkarossen splittrats. Jag kunde lämna några informationer som jag och DN visst blev ensamma om. Scoopets eufori, som du apostroferar.

Du har, Fredric Karén, i den skrift som jag på nytt översänder till SvD, det största scoop – om jag nu ska tala i så krassa termer – som SvD någonsin kunnat hantera: ta för dig! Belys alla aspekterna! Politiska, sociala, ekonomiska, historiska. Mänskliga.

Eller, givetvis: sänd mig ett mess där du berättar för mig att all den information som jag lämnat, i dag och under alla åren som gått, varit och är skrämmande osann! Det är bara att välja, Fredric Karén.

Ditt val kan komma att avgöra Svenska Dagbladets framtid.

Engagerad hälsning!

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

-/- Mordet var löst innan det hände, Sven Anér, 2013.

Efter 27 år! Aftonbladet rapporterar om Lisbeth-kapporna och den falska skottskadan - lögnen kan inte döljas längre!

7.9.2013.

”Den outtröttlige Sven Anér”, jo, det kan nog stämma.

Det var nästan på dagen 13 år sedan som jag komponerade den här förstasidan till mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 11, 11.9.2000. Sidan hade allt, för den som ville läsa.

Jag granskar i dag, på nytt, denna sida från millennieskiftet, sedan Aftonbladets Staffan Heimerson på sin kolumnistsida, som första journalist vid en stor tidning på över ett kvartssekel, slagit det stora larmet, att läsas av miljoner. Jag skrev år 2000:

”Till svensk TV, radio och press! I denna bild gömmer sig Palme-gåtans lösning, Utred, undersök, tala skriv!”

Ta nu och lusläs denna sida: bilden, lite mörk men det får jag bjuda på, alla de små rutorna, all text! Sidan är hyperaktuell ännu i dag, mer aktuell i dag än någonsin, då landets landshövdingar och länsstyrelser gaddar sig samman mot den livsfarlige Sven Anér, och då ropet går: ”Stäm Sven Anér för förtal!”, ett rop som kommer inte från mina fiender utan från mina vänner.

När Lena hade korrekturläst min kampskrift Mordet var löst innan det hände! sa hon:

”Men mycket av det här är ju kända ting!”

Visst – men inte för Sveriges tio miljoner. De är kända för en liten stamtrupp av gamla PALME-nytt-prenumeranter, för läsare av mina många böcker där ingenting hålls hemligt, ingenting dementeras. Men de har inte varit kända av alla vanliga nyhetskonsumenter, hur noggrant de än må ha följt radions Eko, SVTs Rapport och Aktuellt eller TV-Nyheterna, följt sin papperstidnings förstasidor.

Jag har i 27 år fått skriva för en engagerad elit, men jag har inte nått den svenska allmänhetens majoritet.

En gammal nattredaktör på DN på 40-talet brukade förmana senskrivande reportrar:

”Nu får ni skynda er, Anér och Collenberg, annars får ni ta cykeln hem till prenumeranterna med era texter…”

Så är det förstås. Medier ger simultaninformation till de många, och om räddhågsna mediechefer slår till bromsarna sitter lyssnare och läsare och tittare nesligt akterseglade. En banal sanning. Men grym.

Jag ser i dag, den 7 september 2013, tillbaka på mitt arbete i Palmeärendet, och jag tillåter mig att vara ganska stolt, tillsammans med mina skickliga men fåtaliga kolleger i denna mörka sväng. Det handlar om tider, sjok av tid som gått. När Olof Palme sköts vid Dekorima, en dittills mycket anonym färghandel vid Sveavägen, gjorde jag om källaren på Hjelmbergstorpet till Palmeredaktion och skrev efter några år mitt första PALME-nytt:

PRENUMERANTER!

Välkomna till PALME-nytt!

Nyhetsbrevet som innehåller det ”som inte står i tidningen!” kommer nu ut med sitt första nummer, daterat den 4 april 1993.

Vad vill PALME-nytt – det som inte står i tidningen?

Ja, avsikten är faktiskt i första hand att över huvud taget s k r i v a om alla de frågor som sammanhänger med mordet på en statsminister den 28 februari 1986. För ni ser själva i er rikstidning eller lokaltidning: just nu skrivs praktiskt taget ingenting.

Den gången skrev jag på min elektriska skrivmaskin, och jag gjorde nödvändiga redigeringar genom att trycka på en tangent för ett korrigerande klisterband. Det blev snyggt men inte pråligt, i en stenåldersvärld på Hjelmbergstorpet.

Och mina texter gick hem; jag hade som mest över 400 prenumeranter, som var fjärde vecka fick de 16-sidiga tidningarna, vilka efter något år av Tryck-Jouren fick titeln målad i ilsket rött.

Sedan har det gått upp och ner. Från millennieskiftet bytte tidningen mot slutet namn till ESTONIA-brevet, och år 2005 drog den sin sista suck inne på universitetsbiblioteken, medan jag och mitt sladdbarn och hans familj sorterade ut hundratals kilo Palmedokumentation för att vi skulle kunna andas lite vanligt syre på vårt Hjelmbergstorp. Min familj har förstås förändrats sedan Dekorima: nu finns tre barnbarnsbarn, Lyra, Felix och Elna, eftersom gamla namn kommer igen och nya kommer till.

Ibland har det här självpåtagna jobbet känts tröstlöst, som jag så noggrant beskriver i De sammansvurna: ”myndigheten lämnar ingen kommentar…”, ”vi uttalar oss inte om rådman Avsan…”, ”nej, vi ordnar inget sammanträffande med Sven Anér..”. Trådslitet.

Naturligtvis gick jag och la mig många kvällar ute på Hjelmbergstorpet, och även nu senare i Uppsalas Sommarro, besluten att låta Olof Palme vila i frid samt att låta mig själv vila på den blå soffan framför den TV, som aldrig berättade om klar och tydlig ondska, om ond bråd död.

Det har inte lossnat förrän i dag! Då jag ber mina vänner och bloggbesökare: följ upp Staffan Heimersons nog mycket djärva initiativ! Attackera våra myndigheter för mygel och tissel och tassel och strul, berätta för dessa myndigheter att en ny morgon nalkas, med sanningens Silver Lining kring lätta cirrusmoln!

Rekvirera Mordet var löst innan det hände (pg 75 05 55-5, 60:-, 100 för två), skriften som triggade min gamle Klara-kollega Staffan Heimerson att i ett slag öppna så många låsta dörrar! Se en ny värld utanför ditt fönster, en sanningens klara värld, sedan rutorna putsats fria från lögnernas flugskit och spindelväv!

Och läs min långa redogörelse för det senaste myglet uppe bland samhällets tinnar, med uppgift att stoppa, hindra, tämja, kuva, kväsa och allmänt djävlas med Sven Anér, som i dag dessutom undersöker en krånglig fnurra på bloggnätets trådar. Ingen blå soffa än på ett tag, tycks det.

Men oj, oj, kan jag börja koppla av!

Er tillgivne Sven Anér!

PS: Vad är i dag kvar av vice RÅ Kerstin Skarp? En liten beställsam lögnerska. Ingenting. DS.

Allt strul kring Ulf Karlssons Lisbeth-bild – varför fick den inte publiceras?

17.8.2013.

Det finns, som jag vid flera tillfällen påpekat, en enda bild från minuterna kring mordet på Olof Palme med stort, expressivt, explosivt värde, nämligen Ulf Karlssons bild från Sabbatsbergs akutmottagning mordkvällen kl 23.41-42. Bilden som visar hur Lisbeth Palme hastigt lämnar tf poliskommissarie Lars Christiansons och Hans Rehnstams polisbil med registreringsnummer LZO 872 och springer in på akutmottagningen.

Bilden har allt, och den ställer de stora svarta frågorna:

? Vad gör LZO 872 på Sabbatsberg?

? Varför har den bilen medfört Lisbeth Palme, som ju av ett stort antal vittnen vid Dekorima sågs gå upp och sätta sig i Olofs ambulans, Sollentunaambulansen?

? Varför bär Lisbeth Palme på Sabbatsberg mörk tygkappa med slejf och kapuschong, när hon vid Dekorima sades ha burit brun mockakappa?

? Hur har Lisbeth Palme över huvud taget kommit på den makabert bisarra idén att gå med på att ambulansen, under sin ilfärd, stoppas någonstans i Vasastan medan hon går över till en polisbil?

Allt visar att alla inblandade varit på förhand involverade i en komplott med avsikt att skjuta Olof Palme till döds, men nu uppstod risk att Ulf Karlssons bild från Sabb skulle röja alla hemliga förberedelser redan en kvart efter mordet! Det finns obekräftade uppgifter med innebörd att hela mordarrangemanget hade trimmats och generalrepeterats någon vecka före mordet, repeterats i detalj, på plats, varvid ingenting fick klicka.

I själva verket dunderklickade mordplanerna på två avgörande viktiga punkter:

Nr 1:  Mördaren, piketpolisen Anti Avsan, ertappas vid Dekorima en minut före mordet av vittnet Anki; hon känner igen honom som finsktalande gymbesökare från Upplands-Väsby, och hon tilltalar honom direkt på finska!

Nr 2:  Lisbeth Palme ertappas, av pressfotografen Ulf Karlsson, ca en kvart efter mordet, då hon skyndar ut ur en polisbil inne på Sabbatsbergs akutmottagning!

Här brast alla försiktighetsåtgärder, mordet stod naket och bart: ett arrangemang i polisiär regi och med Olofs hustru djupt involverad. Men då måste ju hela detta grymma mord omedelbart ha framstått som uppklarat?

Nej. Därför att arrangörerna – enligt Leif GW Persson i TV, medan han ännu var chefskriminolog knuten till rikspolisstyrelsen – ingick i

en komplott bestående av poliser, militärer och säkerhetspersoner!

Men komplotten har ännu inte fallit på dessa och andra avslöjanden, eftersom mordkomplotten i rättsstatens egen regi redan på ett mycket tidigt stadium hade inbyggda, säkerligen mångdubbla, säkerhetssystem som skulle träda i funktion om något gick snett!

Dessa mångdubbla säkerhetssystem fungerar än idag. Påstådda utredningsorgan som RÅ och rikspolisstyrelsen kan överbevisas hur många gånger som helst om att grov brottslighet hela tiden förkommit och fortfarande förekommer på statlig nivå: resultatet blir ändå noll, medan hela rättsstaten tassar tyst, liksom hela kåren av medier.

Medan jag skriver detta anländer dagens post, som en ögonblicklig bekräftelse på mitt senaste stycke ovan. Kammarrätten i Stockholm avslår alla mina önskningar om assistans, vilket delärende de än må beröra, och RÅ:s Kerstin Skarp, som formellt leder hela denna förundersökning rörande ett över 27 år gammalt statsministermord, skriver trött att

”som jag tidigare framfört lämnar jag inte några kommentarer på sådana synpunkter gällande utredningen”.

Kassaskåpssäkert.

Samtidigt inkommer 14 beställningar på min senaste skrift Mordet var löst innan det hände, så jag fortsätter väl då ett tag till, ganska ensam ute i en olaglighetens öken. Aldrig dementerad, men aldrig insläppt i Rosenbads gentila salar.

Jag återgår till Lisbeth-bilden och dödens spiral. Jag återger då, från PALME-nytt år 2000, nr 11, sidan 3, kompletterad kursivt med den information som jag nyligen fått vid sammanträffande med Ulf Karlsson samt på annat sätt:

 

Rekonstruktion av Dekorima-Sabbatsbergsdramat, minut för minut:

År 1986: 28.2.1986, kl 23.21. Olof Palme skjuts vid Dekorima. 

Detta klockslag är ej bekräftat. Troligare är ca 23.26.

23.26 (ca): En person som förmodas vara gärningsmannen ses försvinna in Tunnelgatan. Upplivningsförsök utförs.

23.28: Befälsbil med kommissarie Gösta Söderström och polisassistent Ingvar Windén anländer. 10 sekunder senare: Södermalmspiketen anländer.

23.29: Ambulans 951 från Sollentuna anländer.

23.30 (ca) och framåt: Ulf Karlsson befinner sig, tillsammans med sin hustru Agneta, vid en brand i Lugnet-området, Nacka. Han kör sin polisradioutrustade bil.

23.32 (ca): Kör in mot stan. Hör i polisradion: ”Kille gripen Mäster Samuel/Regeringsgatan. Stämmer på signalementet.”

23.36 (ca): Ulf kör Hamngatan-Sveavägen, fram till Dekorima. Hör dessförinnan i polisradion: ”Bekräftat statsministern skjuten. Förs till Sabbatsberg.”  Något senare: Ulf Karlsson har från lobbytelefonen på biografen Grand talat med Aftonbladets redaktion och fått beskedet: Kör till Sabb!

23.39: Kommissarie Åke Rimborn anländer till Sabbatsberg. Ulf träffar nu AB-medarbetaren Sjöberg på Sabbatsberg.

23.40-23-42: Ulf Karlsson uppehåller sig inne på akuten och ser där en påverkad man samt ett äldre par. Ulf Karlsson får frågan: Vad är det som står på? Ulf Karlsson går ut på plattan, mot sin bil.

22.43 (möjligen 22.41). Polisbil med tre. Möjligen 4 (nej!) personer anländer till plattan, registreringsnummer IZO 872. Lisbeth Palme, nu i tygkappa, går ut genom vänster bakdörr. Ulf Karlsson tar Lisbeth Palme-bilden.

23.55 , ungefärlig tidpunkt: En taxi, som beställts av Aftonbladets redaktion, anländer till Sabbatsberg. Med denna taxi transporteras Ulf Karlssons rulle med Lisbeth-bilden till Aftonbladets redaktion.

1.3., morgonen: Ulf Karlssons bilder, möjligen inklusive negativ (nej!), hamnar på okänt sätt hos Stockholmspolisen.

2.3., morgonen: Göteborgs-Posten publicerar Lisbeth Palme-bilden, starkt beskuren. Exakt hur bilden nått G-P är inte känt.

Så långt PALME-nytt-bokens beskrivning från år 2000, de kursiva avsnitten har tillkommit i dag. Mycket egendomligt är att Aftonbladet svär sig fritt från varje kontakt med Ulf Karlsson under mordnatten, trots att tidningens medarbetare Sjöberg samarbetade med Ulf Karlsson på Sabb samt trots att det var AB som från Ulf Karlsson lät hämta den aktuella Lisbeth-rullen.

Finalen  blir bisarr. Rikskrim ringer mig en dag i september 2000 och vill försälja (!) flera av Ulf Karlssons bilder, inklusive Lisbeth-bilden, till mig för 665 kronor! Jag slår till och får på så sätt för första gången se Lisbeth-bilden, den bild som jag därefter honorerat gode vännen Ulf Karlsson för. I motsats till rikskrim, som inte betalat Ulf Karlsson ett öre. Detta är en underlig värld. En självsäker, mobbande värld.

Jag kan inte analysera denna affär. Kan bloggbesökarna? Kvar står: det absolut obegripliga i att Aftonbladet svär sig fritt från varje samröre med denne Ulf Karlsson, som ensamjobbat för Aftobladet ute på stan om kvällarna, allt sedan 1960-talet (!).

Varför får Ulf Aftonbladets pestflagga just den kväll då han för tidningens räkning utför sitt i särklass största scoop?

Det är ju just på det radikala och socialdemokratiskt baserade Aftonbladet som vi har rätt att ställa de största kraven: påpasslighet, omutlighet. Men denna natt kom påpassligheten till pass endast då det gällde att snabbt dölja en avgörande nyhetsbild!

Tänk om nyhetsredaktören på AB den natten hade konstaterat både att Lisbeth följde med Olofs ambulans från Dekorima samt att hon anlände till Sabbatsberg i polisbil och iförd annan kappa! Nyhetsredaktören hade kunnat lösa mordet den natten, i varje fall kunnat hissa varningsflagg!

RÅ och polis säger ingenting i detta ärende, utan låter underförstå att Lisbeth kom till Sabb i Olofs ambulans. Men RÅ och polis har, i denna deras egen svarta affär, carte blanche att trolla och tiga bäst de gitter.

När bland andra jag själv attackerar denne RÅ och dessa poliser får jag svar som lyser av Palmemördaren Anti Avsans självgodhet:

”Vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss… ”