Göteborgs-Posten: 42 % tror att polis mördade Palme!

28.2.2011. Vem mördade Olof Palme? I en undersökning, arrangerad av Göteborgs-Posten och med 3814 svarande, blev utfallet detta, i procent:

Kurder 3 procent, Sydafrika 2 procent, 33-åringen 1 procent, polisspåret 42 procent, Christer Pettersson 34 procent, Bofors 4 procent samt övriga 14 procent.

Alltså: nära halva Sveriges befolkning, om vi ska lita på denna Göteborgsbaserade undersökning, tror att Olof Palme mördades av polis! Är inte detta något som regering och åklagare och polisledning borde ta till sig?

Siffrorna överraskar mig, åt rätt håll! Dags för de kritstreckrandiga och de uniformerade att tänka om, omedelbart! Starta med att öppna rikskriminalens låsta arkiv! Det är där lösningen ligger! Och medierna kan ju gärna sluta upp med dessa trakasserier mot oss som hela tiden följt polisspåret! Vice RÅ Kerstin Skarp och kriminalkommissarie Stig Edqvist: det är vi som har sanningen, inte ni! Den stora sanningen, som ni är så rädda för!

Sven Anér, skrev ”Palmemordet: POLISSPÅRET” 1988.

Datorn lockar på mig: 42 procent!

Det r mars om några timmar. Och en spröd vår. Då kommer beskedet från Göteborg: 42 procent av de tillfrågade tror på polisspåret! Det spår som Olle Minell i just Göteborg och jag uppe i Stockholm, mer eller mindre ovetande om varandra fick bli den nästan identiska boktiteln: Polisspåret!

Vi hade väl inte hittat på ordet, det vet jag inte, men det var vi som, var i sin stad lanserade det, fste det i folks sinnen. Polisspäret. Jag bad EWK – vi var goda vänner under hans sista år – att få använda hans klassiska teckning, där detektiven letar under gatlyktan. Där det syns bäst.

Mitt Polisspårblev ingen kioskvältare, men den började samla människkornas intresse. En bok, vare sig den säljs bra eller inte särskilt bra, är en hållpunkt, en replipunkt, något att kunna hänvisa till, något att överräcka med viss tyngd: Nej, har du skrivit en bok?

Tidningsartiklar försvinner ut mot återvinningen, medan TV-program och radioprogram försvinner ut i atmosfären. Böcker hänger i.

Det var, i början, blandad konfekt. Vi hade ibland rätt gott flyt med medier i följe, samtidigt som narrstämpeln hela tiden fanns hotande i bakgrunden. En ljudradioreporter, inte SR, ville tvinga mig att spela Peter Sellers Clouseau, deckaren som gör allt fel. Han skulle smyga på mig denna tanke och lura mig in i ett narrspel. Jag märkte avsikten och blev förstämd, dvs gick därifrån.

Jag har mötts av många sneda leenden och ”du är då då duktig, Sven”, och många gånger har jag förstås varit frejdad att lägga av. Palmeriet kostade bara pengar, jag hade det bevisligen lugnare i TV-soffan.

Men hur det nu var så fortsatte jag, med avbrottet för ESTONIA kring millennieskiftet. ESTONIA var ju en spegelbild av polisspåret. Och är fortfarande. De kritstrecksrandiga mot Tom Heyman och Laars Borgnäs i Tullinge och mig själv och förstås flera till. Jag var ensam då, och är ensam i dag med att avslja de hemliga CIA-flygningarna från Arlanda med nio kidnappade estniska befäl från ESTONIA, på oviss färd västerut. Saken får fortfarande inte skrivas om, fast jag har alla myndighetspapperen.

Papper är ju också en stor del av mitt arbete med polisspåret, Anti Avsan.Det känns mycket bittert när Stig Edqvist i TV-dokumentären inför 25-årsdagen av Palmemordet rätt ut anklagar såna som mig för stt störa förundersökarnas arbete med mina återkommande krav på att få ta del av allmänna handlingar – beklämmande. svensk administration är – var åtminstone tidigare, före vattendelaren vid Dekoirma, öppen, nära nog vidöppen. Det fordrades klara skäl för att domstolar skulle medge dokumentspärr. I dag har sekretess blivit regel, och det skär uppenbarligen i den ståndaktige Stig Edqvist när han faktiskt någon gång tvingas ge mig begärda dokument, dokument som berättar hur Olof Palme dog.

Ni som har följt min blog vet att det i dag återstår tre stora buntar av ”bumff”, som är det härliga engelska ordet:

40 walkie-talkie-tips, ligger hos högsta förvaltningsdomstolen, 69 tips om inblandade poliser, ligger hos kammarrätten och 94 ytterligare tips om inblandade poliser (några går kanske om lott),ligger hos kammarrätten.

Jag har inte den klara övertygelsen att våra domstolar går in med hela sin själ i dessa ärenden. Jag har aldrig fått minsta tecken på att någon underrätt eller någon överrätt någonsin begärt in de eländes handlingar jag vill ta del av, för att förvissa sig om att sekretess verkligen behövs därför att

det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Åklagare och polis, inkletade parter i denna materia, vill förstås alltid påstå att handlingarna måste vara hemliga intill döddagar, men vad säger endomstol, om borde vara opartisk? En domstol har hittills nästan alltid sagt att de följer åklagarsidans partsinlaga: stopp och belägg, inga papper till Anér på Hjelmbergstorpet eller i Sommarro!

Det är som om domstolarna, i fallet Palme, vänder på lagen: alla handlingar är klassificerat hemlige såvida de inte, i undantagsfall och i nåder kan lämnas ut.

Jag har skrivit många gånger: i Stig Edqvists hyllor finns sanningarna, kanske den stora sanningen!

Papperet som berättar om flera polisers ”privata polisverksamhet” har jag hittills inte lyckats få ut – tacka för det, Sven. Är du dum i huvudet? Tror du att damen ochherrarna uppe på de snöhöljda topparna skulle ge digså farliga papper? ”Privat polistjänstgöring”, nej nån måtta får det vara. Privata poliser håller åklagare och riktiga poliser för sig, inlåsta. Och stör inte oss vidare, Sven Anér, vi har viktigare saker att sköta! Vilka då? Spaning. Vilken spaning? Nej, nu får du vara tyst!

Jag känner att det är något i mitt sinne som vill fram, just nu. Vad då? En folkstorm mot lögnen. En sanningskommission. Jag har tidigare i dag på bloggen demonsgtrerat hur mitt larm till Christer Petterssons förmån försvann ur alla medier. Varför? Därför att larmet inte finge få något genomslag, inte för allt i världen finge få genomslag.

Om Christer Pettersson-ärendet av t ex poliser från något annat land satte sig ner med uppkavlade ärmar, ja då skulle den svenska allmänheten häpna, storkna. Jag har gjort vd jag har kunnat, men jag är en frilansjournalist som det åtminstone hittills har gått lätt att vifta bort. Men sätter sig dessa hypotetiska poliser ner, då är de till att börja med betrodda och vidare har de tillgång till alla handlingar. I motsats till mig.

Det finns avsnitt i den sällsynt osnygga mentala behandlingen av Christer Pettersson som knappast går att tro. Hur Palmepolisen 1987 är övertygad om att den ”Roger” som Sigge Cedergren, på ett i och för sig fejkat band, talar med i telefon är Sigges bror som märkligt nog faktiskt också heter Roger! En får detta falska band och det likaledes falska telefonavlyssningsprotokollet ligga till sig ett år tills det fiskas upp av kriminalinspektören Thure Nåssen och andra flinka kamrater, för att göra tjänst när det gäller att riktigt duktigt sätta dit Christer Pettersson.

Mot den bakgrunden ter sig riksåklagarens märkliga vandring till HD 1998 som extra beklämmande. RÅ, som vet att det är han själv som ligger bakom allt lurendrejeri som fångat Christer Pettersson, går till HD med påstått nytillkommen bevisning rörande RÅ:s egen syndabock; detta är rättvisa i djupt förfall. Och i bakgrunden finns då en levande Christer Pettersson, som under de många åren inte helt tycks ha tappat sin bonhomie och sin förmåga att dra till med glada vitsar – under galgen.

Det är nog det här som har hållit mig uppe när molnen känts grå: kontrasten mellan en i sammanhanget oskyldig men jagad och förföljd Christer Pettersson på ena sidan skranket, och på den andra de kritstrecksrandiga med god inkomst och god position i det rättssamhälle de sakta men säkert fördärvar.

Christer kontra, säg Jörgen Almblad, den ynkligaste av Palmeåklagarna, och det vill inte säga lite.

Sven Anér

”Undertrycker åklagarna sanningen i Palmemålet?”

28.2.2011. Det var den 8 juli 1989 som denna av mig skrivna Brännpunktsartikel publicerades i Svenska Dagbladet, sedan den efter noggrant övervägande av tidningens dåvarande chefredaktör Bertil Torekull bedömts ”intressant, nödvändig” (Torekulls ord).

Det blir kusligt att se tillbaka. Om detta, aldrig någonsin dementerade, debattinlägg hade kommenterats, fått leva vidare, så hade hela den pågående Palmeutredningen omedelbart måst länkas in på ett diametralt motsatt spår. Ett hederligt spår. Ett spår utan ”42-åringen”, Christer Pettersson.

Bertil Torekull kallade upp mig till SvD:s redaktion, och över hans enkla bjudfrukost, ett par baguetter, diskuterade vi artikeln.

”Jag måste höra med mina kolleger”, minns jag att Torekull sa. ”Du får ringa mig prick kl 14 i morgon”. Jag ringde – det här var före mobilernas tid - till Torekull från en telefonautomat på Stockholms tämligen högljudda centralstation:

”Ja, vi tar artikeln!”.

Jag såg framför mig det stora scoopet. Det blev ett icke-scoop. Ingen reagerade. Inga medier. Inte Svenska Dagbladet (!). Inga myndigheter. Inga förundersökare. Inga åklagare. Artikeln blev på sovjetiskt manér utmönstrad ur allas medvetande.

Vad var det då som jag så sensationellt beskrev? Jag ska strax återge artikeln. Jag gav hela det skrämmande myglet kring Christer Pettersson-ärendet, och jag byggde helt på förundersökningens egen dokumentation. Ingenting var mitt eget påhitt. Min egen spekulation. Alla åberopade dokument var utlämnade på formell väg från rikskriminalpolisen vid Polhemsgatan (eller det var nog Kungsholmsgatan den gången).

Några namn skrevs ut med enbart initialer; jag ger nu de fullständiga namnen.

Jag skrev:

Undertrycker åklagarna sanningen i Palmemålet?

Undertrycker åklagarna sanningen i Palmemålet? Och sker detta avsiktligt? Frågorna måste sannerligen få ställas.

Jag tar här upp ett centralt avsnitt i förundersökningen och rättegången. Jag måste komprimera och sammanfatta, men självfallet ändrar jag ingenting i grunddragen. Följ med nu.

Sedan jag begärt att utskrifter från vissa hemliga telefonavlyssningsband skulle släppas fria ur förundersökningen har jag nu dessa utskrifter framför mig.

Det väsentliga samtalet är det som ett vittne, Roger Östlund, har från en telefonautomat i biografen Grands lobby till gode vännen Sigge Cedergren, som bor ett stenkast från Grand. Enligt utskriften sker detta samtal kl 23.15-23.21 mordkvällen den 28 februari 1986.

Ingen har bestritt att samtalet har ägt rum. Det är tiden saken gäller.

För vittnet Roger Östlund befinner sig, enligt fyra samstämmiga vittnen, i Grands lobby från 23.30 och ett antal minuter framåt; han har inte setts där tidigare. Och ett vittne, som förefaller mycket trovärdigt, ser Roger Östlund på väg söderifrån mot Grand några minuter före 23.30. Någon gång kring 23.50 tar Roger Östlund en taxi från Grand till kafé Röda Rummet vid Norra Bantorget.

Hur kan ett samtal som äger rum efter 23.30 finnas noterat i polisens referat (det handlar nämligen om mycket förkortade referat, inte om ordagranna utskrifter) som påbörjat 23.15?

Ja, det går ju inte. Hur förklarar åklagarna detta underliga förhållande? Egentligen inte alls. De hänvisar till bandutskrifter utförda av en signatur ME, det är allt. Och enligt åklagarna tar tydligen signaturen ME över vad sex samstämmiga vittnen intygar.

Jag väljer att tro på vittnena, och därmed väljer jag självfallet också att inte tro på klockslagen 23.15-23.21 i polisreferatet. Texten kan mycket väl vara korrekt, det är klockslagen det handlar om,

Vilka tider som i verkligheten varit Fröken Ur-noterade på polisens avlyssningsband får vi aldrig reda på!

Hans Ölvebro uppgav vid samtal med mig den 5 juli, som representant för polisens spaningsledning i Palmeutredningen, att banden för länge sen är avmagnetiserade på order av chefsåklagare Jan Danielsson. Men då jag når Danielsson den 6 juli uppger han mycket bestämt att raderingen måste ha utförts av chefsåklagare Solveig Riberdahl, vilket måste betecknas som uppseendeväckande. Riberdahl har ju praktiskt taget sedan mordet inträffade varit inkopplad på utredningen, och hon har en ledande position inom RÅ-ämbetet, som ju numera, efter Hans Holmérs fall, har regeringens direkta uppdrag att leda förundersökningen i Palmemålet. Solveig Riberdahl är nu i början av juli på semester och oanträffbar.

Hur någon person med polis- eller åklagarutbildning kan beordra avmagnetisering av band där det bland annat sägs att ”polisen söker igenom alla klubbar och liknande – alla restauranger, Alexandra, Bolaget etc” är obegripligt; citatet är hämtat ur ett samtal som påstås ha avlyssnats mindre än en timme efter mordet på Olof Palme!

Men banden påstås vara utsuddade. Då vågar jag gissa: tidpunkten 23.15-23.21 måste vara oerhört viktig för åklagarna. Är den det? Låt oss kontrollera.

Olof Palme skjuts klockan 23.21. Just då hör två av polisens vittnen, Sigge Cedergren och Reine Jansson, två skott när de befinner sig i bil knappa hundra meter från brottsplatsen. De är på väg Luntmakargatan norrut, mellan Apelbergsgatan och Tunnelgatan (i och för sig mot enkelriktningen) då de i två omgångar hejdas av en vit Volvo som verkar att avsiktligt spärra deras väg. De kan sedan fortsätta Luntmakargatan norrut (lagligt, nu) för att, efter att ha sett en springande man, parkera vid Sigge Cedergrens bostad vid Tegnérgatan.

Jag har räknat till nio gånger som de båda, var för sig och utan att någonsin ändra ens i detaljer, beskriver händelsen med den vita Volvon. I ett av vittnesmålen nämns också att fyra personer, en med walkie-talkie, funnits i närheten på Apelbergsgatan.

Men, menar nu åklagarna, ME:s notering gör rent bord, så här.

1 Sedan polis och åklagare i många omgångar ambitiöst lirkat med vittnet Roger Östlund uppger denne numera att han före Grandsamtalet sett den för mordet misstänkte 42-åringen på trottoaren utanför Grand! 42-åringen skulle alltså ha haft god tid att förflytta sig ner till brottsplatsen, mellan cirka 23.12 och 23.21.

2 Sigge Cedergren och Reine Jansson måste vid denna tidpunkt ha befunnit sig hemma hos Sigge Cedergren på Tegnérgatan och talat med Roger Östlund! Enligt polis och åklagare.

Simsalabim!

Att detta måste medföra att sammanlagt åtta vittnen ljuger bekymrar inte åklagare Helin och Almblad det bittersta. ME:s klockslag tar över.

Vad har då i själva verket hänt? Ja, rimligen är Sigge Cedergrens och Reine Janssons totalt samstämmiga berättelse korrekt. Teoretiskt sett hade de kunnat ljuga ihop sig, men också bara teoretiskt. I själva verket har det ju kunnat vara farligt för dessa båda vittnen, med viss brottslig bakgrund, att placera sig själva praktiskt taget på brottsplatsen vid brottsögonblicket. Men alldeles tydligt har de velat berätta sanningen. Och berättat sanningen.

Och att Roger Östlund verkligen talat med Sigge Cedergren strax efter 23.30 och sex minuter framåt, ja det bekräftas av så många av varandra oberoende vittnen att det måste vara sant.

Jag frågar mig, vilket är åklagare och polis räddast för? Att 42 åringen skall visa sig ha ett alibi för mordet? Eller att uppgiften om den vita Volvon och de fyra med walkie-talkie skall vara korrekt? Förmodligen är de lika rädda för bådadera.

Men att en åtalad person inför svensk domstol skall kunna fällas på osanna uppgifter från åklagare och polis, det bör ändå inte kunna hända.

Det får inte hända.

Sven Anér är författare.

Jag hör, under utskriften, fraset från Torekulls frukostbaguetter, och jag förflyttas tillbaka till 1989, då Christer Pettersson, som falskeligen beskylld Palmemördare, helt dominerade makt och myndighet och medier.

Och så kommer en uppkäftig frilansjournalist och författare till ”Polisspåret” och påstår att allt är fel, att ingenting är vad det synes vara samt att ”42-åringen” ingalunda kan bevisas ha med mordet att skaffa. Anér måste tystas. Och det gick ju bra. Kanske.

Telefonsamtalet vid Grand – om det någonsin ägde rum eller om det var ett hopklippt band ME fick höra – har varit märkligt svårt, kusligt svårt att med kraft placera i den svenska överhetens och den svenska allmänhetens sinne. Trots att saken är så tydlig, så klar. Jag lyckades inte ens få Christer Petterssons advokat Arne Liljeros att nappa; märkligt.

Självfallet står sig min Brännpunkt från sommaren 1989. Och ytterligare detaljer har kommit till, vilka envist pekar i samma riktning, som pekar ut myndigheter som arrangörer av hela detta falska spel.

Ingen kommission har i efterhand lyckats upptäcka det grymma falsariet. Granskningskommissionen, som hade tillgång till bl a min Brännpunktsartikel (som ingår i mitt kompendium ”Fyra nycklar”) skriver att

Roger Ö, bekant till Christer P, har uppgivit att han iakttagit och tilltalat honom vid biografen Grand vid 23.10-tiden.

Utan att informera om att Rogers påstående är osant, frampressat av framför allt kriminalinspektören Thure Nässén, i denna danse macabre kring den i en poliskonspiration mördade statsministern Olof Palme.

I dagens tidningar haussas Christer Pettersson återigen som mördare, av Lisbeth Palme och av andra. Leif GW Persson nämns nu ingenstans i sammanhanget, trots hans oerhörda uppgifter tidigare i debatten. Tillbaka till Christer. Då får samhället ro. Ro?

Sven Anér, den 28 februari 2011

Upsala Nya: ”Pekar ut den f d Norrmalmspolisen…”

27.2.2011. Upsala Nya tidning, min lokaltidning (fast jag inte prenumererar på den just nu) har faktiskt vaknat till och låtit sin reporter Johannes Nesser skriva en 25-årssammanfattning av Palmemordet nära nog utan självcensur! Hade inte denna text kunnat få komma för ett antal år sen, ett stort antal år?

Jag återger det ganska långa textavsnitt som ingår i en ännu längre UNT-rapportering, där min kollega Gunnar Wall får presentera sin favoritteori, som också är min egen, nämligen att ”Olof Palme hade stämt träff med någon vid Skandiahuset”.

Nestorn inom privatspaning i Palmemordet är Uppsalabon Sven Anér, en 89-årig tidigare DN-journalist som har skrivit flera böcker om mordet. I 24 år har han ägnat sig i princip dagligen åt att efterforska mördaren, med ett par års avbrott för att granska Estoniakatastrofen, som han också skrivit två böcker om. Sven Anérs spekulationer bygger på iakttagelser och uppgifter från utredningen och inte helt fria fantasier, men de allra flesta som skulle läsa hans böcker eller hans blogg torde anse att han drar alltför långtgående slutsatser och att teserna i någon mån är rättshaveristisk paranoia.

Sven Anér är till skillnad från Gunnar Wall inte försiktig med att spekulera.

Han pekar i sin senaste bok ut den före detta Norrmalmspolisen, en 53-årig /nej, född 1959, min anm!/ rikspolitiker för Moderaterna som den så kallade Dekorimamannen som han anser är inblandad i mordet, eventuellt själve mördaren.

Posten kommer medan vi sitter och dricker kaffe i Sven Anérs vardagsrum. Han har fått ett till brev från justitiekanslern (JK), han sprättar upp det och läser högt. JK meddelar att man inte tänker beakta hans överklagande av ett beslut, fattat i januari, att inte vidta någon åtgärd rörande hans brottsanmälan mot riksåklagaren.

”Du kan inte räkna med något ytterligare svar från JK i detta ärende och får betrakta det som avslutat”.

”Det är ju lagstridigt, men det bryr dom sig inte om”, säger Sven Anér uppgivet.

Spekulationerna är vilda i Sven Anérs böcker, så till den milda grad att han blivit en person non grata hos de flesta redaktioner. Han möts av tystnad när han försöker nå ut till allmänheten med sina uppgifter. Men det journalistiska grundarbetet är omfattande, och han har genom åren kunnat avslöja flera okända brister i Palmeutredningen.

Han anser inte att Leif GW Perssons vändning i fråga om mordet ger honom /Anér/ någon ”upprättelse”. ”Jag var den förste som lanserade polisspåret, och nu är Leif GW Persson inne på att mördarna har polisiär bakgrund. Det har jag ju sagt i 24 år. Men att det skulle handla om en konspiration med bara ett par personer stämmer inte. Det handlar om 25-30 personer med Hans Holmér i spetsen. Det var Holmér som beställde och orkestrerade mordet, och som ledde utredningen i helt galen riktning”, säger Sven Anér.

Sven Anér anser sig ha fog för sina spekulationer.

”Vad som behövs är att medierna vaknar. Lösningen finns där i dokumenten. Ni journalister borde inte ha trott på myndigheterna. Christer Pettersson blev myndigheternas syndabock, och det borde medierna ha genomskådat”, säger Sven Anér.

Så långt Upsala Nya – och, väl, tack för det. Sakuppgifterna i den ganska långa texten är i princip korrekta, och hade inte stickorden om ”privatspanare” och ”paranoia” (sic!) et cetera varit pålagt hade detta varit den egentligen första korrekta rapporteringen i ett större svenskt massmedium.

Anti Avsan är ganska rejält presenterad, fast utan namns nämnande och med felaktig födelsetid. Med annan utgörning, annan rubricering och med sparkarna inhiberade hade denna text kunnat framstå som ett genombrott i etablerad svensk journalistik rörande Palmemordet. Så dags, kan jag ju säga.

När Leif GW säger polisspår är han statsanställd kriminolog. När jag säger samma sak är jag paranoid privatspanare. Olika falla ödets lotter.

Aftonbladet ger en utförlig beskrivning av händelserna vid Dekorima, med den man som jag anser vara gärningsmannen, Anti Avsan (fast inte nämnd vid namn), rejält preciserad. Robert Gustafssons båda walkie-talkie-tips, tidigare noggrant beskrivna på denna blogg, är, med all rätt, stort uppslagna, och CG Östling, ”Ö”, ordentligt noterad. Aftonbladets reportage går mycket nära viktiga sanningar rörande Palmemordet. Det kunde ha gjorts tidigare.

Sven Anér

Radiodokumentär: Välgjord, men inget nytt

27.2.2011. Ljudradion hade låtit ett produktionsbolag göra en resumé av Palmemordet fram till i dag. Välgjord, i många stycken. Kritisk och skeptisk i många stycken. Men stopp och belägg när det började brännas: vem, vilka låg egentligen bakom mordet? Helt tyst på den punkten. Helt tyst.

Tyngdpunkt lades med all rätt på Kari och Pertti Poutiainens utomordentligt noggranna ”Inuti labyrinten”, där myglet inom polis- och ambulansledningen och alla andra ledningar denna natt preciserades och fästes vid skampålen. Inte en siffra rätt; det går att känna under huden när några ointresserade myndighetsröster lugnt och ingalunda upprört får ta del av de första tipsen om ett statsministermord (citerat ur minnet):

”Jaså, du säger det? Palme, minsann?”

Lugnt och stilla, som vore det ett normalt lägenhetsbråk.

Radions produktionsbolag var uppenbarligen tillsagt att inte närma sig de farliga punkterna i denna svåra affär. Och jag blir fortfarande lika förvånad då, i dessa sammanhang, inte ett ord nämns om de fem nyktra vittnenas rapporter om att polisens huvudvittne mot Christer Pettersson, Roger Östlund, inte kom till biografen Grand förrän nio minuter efter mordet!

Om detta skrev jag över flera spalter i Svenska Dagbladet sommaren 1990, men saken är givetvis otroligt känslig inte bara för de arrangerande poliserna (bl a för den i radioprogrammet flitigt återkommande kriminalinspektören Thure Nässén) utan även för i normalfallet skickliga reporterkollegor på Expressen som Brännström och Schönstedt.

Inte då, och inte nu, vågar de nalkas den verkliga sanningen, utan drar i nödbromsen (det svenska folkets nödbroms!) just som radiolyssnarna, för vilken gång i ordningen, blivit övertygade om att något hade gått snett, letts snett i samma ögonblick som mordet började planeras på hög nivå.

Det är underligt. Det känns underligt. Hur kan, ofta kloka personer, skriva och säga långa, komplicerade och spännande ting men plötsligt tappa rösten när de borde ha ställt sig frågan:

Vad var det då som egentligen hände?

En otrolig cliff-hanger – men inget slut på storyn dan därpå?

Guillou utmärker sig

27.2.2011. Jan Guillou utmärker sig i Aftonbladet med en, även för att vara skriven av Guillou, anmärkningsvärt egendomlig och egocentrerad krönika – ”stollig” skulle jag kunna säga, om inte detta hade varit Guillous eget favoritord.

Han lyckas, i känd stil, med att idiot- och stolleförklara hela sin journalistiska omgivning, men han lyckas inte namnge eller ens på minsta sätt antyda en egen förmodad gärningsman! Alla är dumma utom Jan Guillou, för han är så klok att han avfärdar alla teorier som just stolliga. Sköt någon Olof Palme över huvud taget, går att undra.

Allt vad ”privatspanare” heter far med irrläror, men Guillou själv ger den korrekta mordbeskrivningen – är det så? Ingalunda, om jag finläser, Följ med här:

A Det gjorde han redan den första natten, i bil på väg hem från Vasaloppet.
Påståendet är felaktigt, i minst två avseenden. Dels var Holmér aldrig i Borlänge utan bevakade mordet, före, under och efter, i bil på irrfärd runt Storstockholm, dels var det inte ”första natten” som Holmér hittade på idén med kurderna utan ”den 14 maj på morgonen”, enligt Holmérs egen beskrivning på sidan 182 i hans egen bok ”Olof Palme är skjuten!”: då skulle första kurdindiciet ha dykt upp.

Säger Holmér, ja. Men ska vi tro på honom? I det här fallet, menar jag, ja. Så många hemgjorda spår har skrotats under Holmérs första två och en halv månad: ”fantommannen”, 33-åringen med flera, varför Holmér i mitten av maj känner sig nödsakad att acceptera, och ivrigt hålla fast vid, kurdspåret.

Inte Borlänge, inte kurdspåret redan 1 mars. Två fel, Guillou: under ett års tid var alla kurder rättslösa”, nej, under nio månader, Guillou. Läs på!

B Expressen gynnad part?
Påståendet, som är omöjligt att klart belägga, får stå för Guillous räkning. Mängder av exempel finns som utvisar Aftonbladet i samma gynnade sits. Hela affären ”Dekorimamannen” var Aftonbladets, och tidningen låg där rent av före DN, vars reporter Olle Alsén hade avslöjat affären Anti Avsan men blivit frånsprungen på upploppet. Expressen kom trea.

C Så fort Holmér avsatts och riktiga poliser fått överta utredningen spårades Christer Pettersson upp –

jag tar mig för pannan. Tror Guillou verkligen att det var så det gick till? I själva verket dröjde det från den 4, möjligen 5, februari 1987 till hösten 1988 innan Palmeutredarna växlade in på det falska Christer Pettersson-spår de själva hade planterat! Går Guillou aldrig till de officiella källorna? Det dröjde alltså ett och ett halvt år innan Christer Pettersson-spåret aktualiserades. Under mellantiden var Christer Pettersson formellt avförd från allt som rör Palmeutredningen. Sedan han hörts i maj 1986. Kollad och klar.

D Journalister som skämt ut sig på denna gycklarmarknad.

Med detta kusligt svepande omdöme gör Guillou, från sin tron, rent bord med allt vad självständig journalistik inom Palmesfären heter, och han låter till råga på allt just Lars Borgnäs schavottera! Borgnäs kan möjligen klandras för något för stor försiktighet, men det är en annan sak, Borgnäs skriver i klartext om den oerhörda vikten av Dekorimamannen-spåret, en vikt som blir tydlig då dimmorna rensas undan. För Guillou skymtar ingen sådan Dekorimaman.

E Och mordutredningen av i dag måste huvudsakligen syssla med att pröva ansökningar från privatspanare och grävare om att få ut nya dokument som skall visa att det var polisen som mördade Palme.

Snaskigt i överkant, även för att komma från Guillou, som här sätter sig över tryckfrihetsförordningen så att det gnistrar och sprakar. Framför allt är det mig han vänder sig mot. Det skulle alltså vara fel av en utredande journalist att enligt gällande lagar begära fram de handlingar som redovisar myndigheternas syn på och åtgärder kring mordet på en statsminister? Har jag stört myndigheten i dess arbete? Vad menar Guillou? Skulle polisens spanare annars ha haft tid över för ett hederligt spaningsjobb?

Jan Guillou skjuter på allt som rör sig för att demonstrera sin allmakt och sitt allvetande, men – ja, jag måste läsa igenom krönikan en gång till – inte ge så mycket som en antydan rörande sin egen syn på eventuell gärningsman. Han avfärdar allt, en del givetvis med rätta. Holmér, kurder, Lisbet, you name them. Men inte, ens undanstucket på ett par rader mitt i textmassan, tar han upp en egen gissning, som att gärningsmannen vore att upptäcka, här eller där.

Nej, han gör inte det. Vad han gör är att han friar alla poliser utom Holmér, vilket ger ett mycket egendomligt intryck. Det framstår som tydligt att han till att börja med ingalunda är påläst, De faktiska och aldrig bestridda uppgifter, som ingår i grundkursen för utredande journalister, har han uppenbarligen aldrig studerat, och att polisen lägger lock på väsentlig dokumentation är bara bra, för då får den dumme Sven Anér stå där med lång näsa!

När börjar Aftonbladets ledning inse att Jan Guillous krönikörskap blir en allt tyngre belastning? När Guillou suttit ordförande ett tag i PK, Publicistklubben, tog jag min hatt och gick trots att jag faktiskt var ständig medlem. Drastiskt kanske, men jag har aldrig ångrat mig. Än mindre ångrar jag mig i dag, då jag ser Jan Guillou framtona som enväldig domare över levande och döda. Du ska inte röra vid oss alla hederliga journalistiska utredare av Sveriges största mord! Det ska du inte göra, Jan! Sluta upp med att solka oss med dina lögner! Solka inte Lars Borgnäs, Gunnar Wall, Kari och Pertti Poutiainen, Tomas Kanger, Olle Minell! Och helst inte heller

Sven Anér!

PS: Vad är Jan Guillou själv, då han spinner fritt och fantasifullt kring ett mord han vet så lite om? Är han inte ”privatspanare” då? DS

”Palmemordet förändrade bilden av Sverige”

26.2.2011.  Kjell Östberg, som är professor i samhällshistoria vid Södertörns universitet, svarade för ett tungt och inkännande inlägg i dagens Eko-sändning kl 12.30. Jag ger några centrala citat ur intervjun:

”Palmemordet förändrade bilden av Sverige” ”Det förekom olagligheter på alla nivåer i rättssystemet, den svenska rättsstaten kunde inte handskas med det här fallet, det var för omskakande” ”Kaos från början i utredningen”.

”Rikspolischefen, säkerhetschefen och justitieministern fick avgå” ”Vi fick en bristande tillit till statsapparaten” ”Mordet var ju ett trauma, men inte våldet i sig” ”Den svenska modellen dog med mordet på Olof Palme”,

Visst, visst. Men sällan har dessa tongångar hörts de här dagarna.

Det behövs tydligen en professor i samhällshistoria, som med någon distans från huvudstadsdebatten kan urskilja allt det stora, grundläggande viktiga som slentrianmässigt och över en kam har sammanfattats som ”Palmemordet”.

”Olagligheter på alla nivåer i rättssystemet”, ja, sannerligen. Olagligheter som cementerats fast i alla arkiv och i alla datorers minnen, men som har så svårt att slå igenom. ”Jag bryr mig väl inte om Palme…” ”Nej. men bryr du dig om olagligheter på alla nivåer i rättssystemet?” ”Är det så illa då?”

”Ja, det är det”.

Sven Anér

”Ingen nostalgi för Palme…”

26.2.2011. En ung moderat skribent får i dag dominera Svenska Dagbladets ledarsida. Han konstaterar att hans egen generation (26 år i dag) inte kan känna någon nostalgi inför namnet Olof Palme, han kan inte gilla Olof Palmes politik, och egentligen tycks ingen större skada vara skedd då Olof Palme mördades för 25 år sedan. Han uttrycker sig inte exakt så, men näst intill. Undertonen finns. Sammanblandningen av Olof Palmes stäckta liv och av en ogillad politik blir vämjelig, två dagar före 25-årsminnet.

Kunde inte denna ledarkommentar ha fått anstå eller utgå? Tydligen inte. Det måste ha känts viktigt för ledarbossen Linder att just denna dag låta ny moderat politik gå före vanliga mänskliga hänsyn. Och det är ju inte bara sorg, eller åtminstone vemod, vid en politikers bråda död som saknas i SvD-ledaren. (Begripligt? Nej, det tycker jag inte.)

Det som saknas är också insikten om att hela Sverige skakades och förändrades efter skottet vid Dekorima. Hur de stora lögnerna fick ta över och kapslas in i ett nytt, iskallt samhälle, ett samhälle som SvD:s unge ledarskribent uppenbarligen hyllar.

Det går att säga att Olof Palmes död var det demokratiska Sveriges nedgång – och fall? Det i dag avslöjade ultimata brottet, hur värnaren av en statsministers liv dödar detta liv, är tydligen för svårt för en ung högerman att fatta, att kommentera.

Men lugn, Svenska Dagbladet! Den tid kommer då mordet på en statsminister spikas som högmålsbrott och då alla inblandade, från kritstreckens folk till uniformens folk, får stå till svars. Inför, kanske, den sanningskommission som i någon form måste komma. Högmålsbrott! Några ord ur brottsbalken klingar dovt:

B rB 18:1: Den, som med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, om det ej är högförräderi för uppror till fängelse i tio år…

Det svenska statsskicket omstörtades med vapenmakt.

Sven Anér

PS: Och Eva Franchell lyckas i Aftonbladet nysta till alla hederliga skribenter som i dag söker den sanning staten skymmer:

Möjligtvis finns det också de som fortsätter att tjäna pengar på att spekulera kring mordet i olika sammanhang.

Vilka då, Eva Franchell? Vilka då? Aftonbladet? Eller jag? SA.

”Ingen nostalgi för Palme…”

26.2.2011. En ung moderat skribent får i dag dominera Svenska Dagbladets ledarsida. Han konstaterar att hans egen generation (26 år i dag) inte kan känna någon nostalgi inför namnet Olof Palme, han kan inte gilla Olof Palmes politik, och egentligen tycks ingen större skada vara skedd då Olof Palme mördades för 25 år sedan. Han uttrycker sig inte exakt så, men näst intill. Undertonen finns. Sammanblandningen av Olof Palmes stäckta liv och av en ogillad politik blir vämjelig, två dagar före 25-årsminnet.

Kunde inte denna ledarkommentar ha fått anstå eller utgå? Tydligen inte. Det måste ha känts viktigt för ledarbossen Linder att just denna dag låta ny moderat politik gå före vanliga mänskliga hänsyn. Och det är ju inte bara sorg, eller åtminstone vemod, vid en politikers bråda död som saknas i SvD-ledaren. (Begripligt? Nej, det tycker jag inte.)

Det som saknas är också insikten om att hela Sverige skakades och förändrades efter skottet vid Dekorima. Hur de stora lögnerna fick ta över och kapslas in i ett nytt, iskallt samhälle, ett samhälle som SvD:s unge ledarskribent uppenbarligen hyllar.

Det går att säga att Olof Palmes död var det demokratiska Sveriges nedgång – och fall? Det i dag avslöjade ultimata brottet, hur värnaren av en statsministers liv dödar detta liv, är tydligen för svårt för en ung högerman att fatta, att kommentera.

Men lugn, Svenska Dagbladet! Den tid kommer då mordet på en statsminister spikas som högmålsbrott och då alla inblandade, från kritstreckens folk till uniformens folk, får stå till svars. Inför, kanske, den sanningskommission som i någon form måste komma. Högmålsbrott! Några ord ur brottsbalken klingar dovt:

B rB 18:1: Den, som med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, om det ej är högförräderi för uppror till fängelse i tio år…

Det svenska statsskicket omstörtades med vapenmakt.

Sven Anér

PS: Och Eva Franchell lyckas i Aftonbladet nysta till alla hederliga skribenter som i dag söker den sanning staten skymmer:

Möjligtvis finns det också de som fortsätter att tjäna pengar på att spekulera kring mordet i olika sammanhang.

Vilka då, Eva Franchell? Vilka då? Aftonbladet? Eller jag? SA.
”Palmemordet förändrade bilden av Sverige”

Inför 25-årsdagen: Otrolig sensation försvann in i den gråsvenska lunken!

25.2.2011. Jag försöker summera inför den kusliga 25-årsdagen av mordet på en statsminister i ett gråkallt city.

En av våra högst uppsatta polistjänstemän, en av de få som verkligen studerat ämnet kriminologi, går ut i tidningar och inte minst i TV och förklarar att ”mordet begicks inom en konspiration med poliser, militärer eller säkerhetsfolk”! Saken noteras tämligen utförligt, men får raskt försvinna från förstasidorna, och den extra mediala utredning som borde ha satts in får dröja i redaktionernas think tanks – om det nu sker något think över huvud taget.

Om det förhåller sig så, vilket jag menar, att en statsanställd polisman, med god hjälp från ett par dussin kolleger, med berått mod skjuter den statsminister som det är hans uppdrag, just inom de här Stockholmskvarteren, att med sitt liv skydda och värna, ja då har rättvisa och heder försvunnit bort över Brunkebergsåsen, och då måste alla goda krafter, alla goda människor enas i en förutsättningslös, hederlig aktion till förmån för sanningen. (Är hon bortgömd, Sanningens pärla?).

Men jag ser i dag inte så många tecken åt det hållet. Och Leif GW Persson drar sig undan de flesta taggar som sticker ut: var Söderpiketen inblandad i mordet? Nej, säger Leif GW. Varför konfronteras inte Anki och Anneli med Avsan? Den frågan fick Leif GW på sitt TV-bord under chatten men vägrade kommentera. Mumla i största allmänhet om polis, militär och SÄK går bra, men när det kommer till preciseringar drar Leif GW tillbaka tentaklerna.

Nej, Leif GW, verklig utredning av ett statsministermord kräver fakticitet, precisering. Jag läser i dag på min blogg att en anonym insändare räknar upp ett 20-tal poliser från gamla VD 1 och baseballgänget; jag tar bort denna insändare. Jag känner igen de flesta av namnen, men eftersom det endast är Anti Avsan som jag noggrant kontrollerat kan jag inte svara för dessa personers skuld och medskyldighet till Palmemordet. Jag läser inlägget noga, men sedan får det försvinna.

Men Anti Harald Avsan får inte försvinna! Ni ser på annan plats på bloggen hur jag går ut med öppet brev till samtliga moderata riksdagsledamöter: konferera med varandra, stäm mig om ni så önskar, svara mig! Det gäller Avsan också, sannerligen: svara mig!

Och här besvarar jag själv en del av de debattinlägg som lagts ut på bloggen:

”Cui bono?” ”Vem hade glädje av mordet?” frågar en anonym debattör. Visst, det är ju den eviga frågan. Olof Palme hade så många kontroversiella kontaktytor, bara att välja. Men välja rätt?

En annan ”Anonym” frågar varför inte misstänkt delaktiga personer utreds? Några utreds förstås, men ingalunda alla, ingalunda de hetaste. Ja, detta är en av de mörkaste frågorna.

”Går det att komma i kontakt med Sven Anér?” frågas det? O ja, starta med att ringa 018-15 12 79! Välkomna!

”Tack för att jag äntligen fått läsa intelligenta texter angående Palmemordet”, skriver Joanna. Ja, tack tillbaka. Jag försöker hela tiden att skriva konkret, underbyggt.

Det var dagens kommentarskörd. Sven Anér

Har jag fått komma upp ett pinnhål?

25.2.2011. Det känns lite egendomligt. Efter att ha fått stå i skamvrån under så många år blir jag plötsligt observerad, tillfrågad, ombedd om hjälp. Ja ja, nu passar det, konstaterar jag med inte alltför stark ilska. Ingen ilska alls egentligen. Jag kan inte göra om alla medier, och händelsers storleksordning kan alltid diskuteras. Även Palmemordets? Det har jag förstås svårt att acceptera.

Tidningar ringer och vill intervjua, men hur det går med publiceringen är mera tveksamt. Jag lyssnar till utsända reportrar och hör det ideliga klicket från fotografers kameror, men jag anar någon gång att intervjun egentligen är gjord pro forma, att den nog aldrig kommer att vidarebefordras till prenumeranter och lösnummerköpare. Varför då intervjua? Det vet jag inte.

Tidningar ringer och ber om hjälp, med uppgifter som de hade kunnat plocka fram hos vederbörande myndighet, men som det är enklare att fråga Sven Anér om, han har ju hållit på med eländet i 25 år, så han har det nog i sina pärmar. ”Jaså, jag passar nu?” Säger den lite stingsliga Själen innanför skinnvästen.

En representant för en studentradio tittar in på Karlsrogatan, det blir säkert 60 minuter text att reduceras till 6 – eller noll. Intervjuers öden är vaga och ovissa.

En stor veckotidning vill skicka en stjärnreporter – ja, vi är gamla kolleger - för att intervjua fram ”7 000 tecken” som yrkesjargongen formulerar sig; det blir väl ett par sidor.

”Om hur du har kunnat hålla på så länge, vad är det som driver dig”? Jag har fått den frågan många gånger och tycker inte att svaret är så konstigt. Hitta sanningen, och om sanningen springer och gömmer sig får du jaga henne. Hur länge då? Ja, i princip in i evigheten. Sanningar är knappast delbara, det gäller att hitta totaliteten. Totaltiden kan bli lång.

”Tänker du Palme hela tiden”? Det gör jag nog inte. Jag har vanliga enkla förströelser som tar min tid och även min hjärna: tidningsläsning, bokläsning – mest omläsning av gamla favoriter -, korsord, en patiens. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn. ”Det är farfar, hur har ni det?” ”Vi har det bra, men du är inte farfar utan morfar.”

Möjligen finns Palmeärendet med hela tiden, det är tänkbart. Undermedvetet, underförstått. Och mitt liv delas, och delvis styrs, av Lena, som nog någon gång har nog av min yrkesroll men alltid hyggligt frågar om jag har några nya texter på laptoppen som kan behöva korrekturläsas. Att Lena finns oerhört central i min dagliga framtoning här i Sommarro eller ute på Hjelmbergstorpet, ja, det behöver jag inte särskilt understryka. Det är livsvillkoret för oss på 89+.

TV, som nästan alltid står på. Nyheter, Text-TV, en dokumentär, många engelska kriminalfilmer, med Lynley och Frost och Barnaby och de andra som goda vänner som kommer och hälsar på.

I denna lätt bräkande idyll surrar Palmemordet snällt med, för att ibland, som de senaste dagarna, skrälla till som Libyen, som Nya Zeelands Christchurch, där vi en gång blev goda vänner med en herre som försökte lära mig vad triathlon egentligen var. Det var i mitten på 1980-talet, och sporten var nästan okänd här hemma. Lever den vänlige mannen?

Palme kontra Libyen, vilket är störst? Går inte att definiera. En bild av ett utmärglat litet barn kan slå hårdare än beskedet om hundratals döda. Det är mediers nyhetschefer, grindvakterna, som får bestämma vad som är litet och vad som är stort. Palmemordet har länge varit mycket litet. Nu slåss det om utrymmet med de stora kanonerna. De stora kanonerna som skjuter vid Medelhavet.

Sven Anér

9 av 10

25.2.2011. En SIFO-underskning, stort uppmärksammad av Svenska Dagbladet, sägs ge vid handen att 9 av 10 svenskar inte tror att Palmemordet kommer att klaras upp. Svaren ligger i frågans riktning, men antagligen ger de en korrekt återspegling av den faktiska situationen.

Ansvaret för denna defaitistiska syn är givetvis bland annat Svenska Dagbladets eget. Tidningen har tassat utomordentligt försiktigt i mordets utkant de senaste åren, och när tidningen äntligen, i går, ger en inblick i den faktiska utredning som pågår, alltså inte myndigheternas, så måste tidningens läsare undra: varför har vi inte fått reda på detta tidigare?

Men i chatten den 22 februari, efter Leif GW:s TV-framträdande, verkar de chattande knappast så nedslagna som SIFO; det finns en underton av att mördaren kanske kommer att bli fast.

GW verkar för övrigt inte lika säker beträffande sin ”polis, militär, säkerhetsman” som han var när han stod i bild. Väjer undan, tycks det.

Mina bloggbesökare har chatten på nätet, gå dit och titta. Och se vad ni saknar. Själv är jag fortfarande mest förvånad över att GW inte bryr sig det minsta om mordets stora händelse, nämligen Dekorimamannens samtal med sin uppdragsgivare, i walkie-talkien, och Ankis enträgna försök att få kontakt med denne gymbesökare i Upplands-Väsby som hon kände så väl till utseendet.

Kapitlet ”Dekorimamannen” i granskningskommissionens rapport är och förblir mordets viktigaste och tydligaste ingrediens, men det kapitlet rör GW inte vid.

Och ”Holmér var i Borlänge” – GW försöker balansera mellan lojalitet mot den polisiära överheten och önskan att presentera sin mördare, kanske en polis. Den balansgången är givetvis omöjlig att genomföra, ens av en så stöddig och egotrippad person som den statsanställde, polisanställde Leif GW Persson.

Jag får propåer från utlandet: Är Persson verkligen er statligt anställde, högste kriminolog?

Ja, det kan jag själv ibland undra.

24.2.2011. For The Sunday Times

The Editor

Sir,

A couple of weeks ago, I had a telephone call from one of your staff reporters, whose name I unfortunately did not catch. He told me that he and his paper were preparing an article in connection with the 25 years anniversary of the Olof Palme assassination.

He asked if he could have my points of view, and I willingly agreed.

Your reporter proved to know a lot about this as yet unsolved murder in a Stockholm street. He knew about many more or less peripherical names; I remember especially his mentioning a man named Jerry Martinger, of whose part in this gruesome story most Swedish reporters know very little, if anything.

I received the impression that his article was already almost complete and that he only needed a few finishing touches to go to press. He said he would call me back in a few days´ time, and we hung up. I have not heard from him since.

Since then I have written three letters to this reporter, whom I have called ”the Palme reporter of the Foreign Desk”; your staff can hardly have had any difficulty placing him.

But I have had no response whatsoever. Neither from the man I had spoken to, nor from any representative of your Foreign Desk.

I am a veteran reporter – since 1948 – and I am well aware of the fact that interviews can disappear, for various reasons. But, in this case, and with the reporter´s promise to keep me posted, I am somewhat amazed: What happened to the article in connection? What happened to the reporter, so well versed in Swedish history?

I have studied a little of the British press history from the inside, viz. The Daily Telgraph in Fleet Street, the summer of 1957, when I was the Dagens Nyheter English correspondent for a couple of months. Very agreeable months, with many cups of tea in the luncheon room and discussions with the Telegraph people.

My memory is to-day slightly tinged by my severed contact with the Sunday Times.

So I ask you, please Sir, to send me a few lines relating what really happened. Or call me!

As for the factual story, the Swedish State Head Criminologist, Leif GW Persson, told the amazed Swedish people in a long TV interview the day before yesterday that Olof Palme can have been shot by a policeman, exactly what I foresaw in my first Palme book from 1988; ”Polisspåret – The Police Trail”. This was also, obviously, the trail that your reporter was following.

This officially unsolved murder is Sweden´s open bleeding wound.

Hoping to hear from you,

Yours sincerely

Sven Anér, 85 A, Karlsrogatan, S-752 39 Uppsala, Sweden. (461)8 15 12 79.

Öppet brev till Riksdagens Moderata Ledamöter!

Affären Anti Avsan!

Det var den 30 september 2007 som jag sände ett brev till

”Statsminister Fredrik Reinfeldt, 103 33 Stockholm, Moderata riksdagsgruppen, 100 12 Stockholm och Moderata samlingspartiets partisekreterare, Box 2080, 103 12 Stockholm”,

där jag med dessa instanser tar upp den stora frågan:

Är förre baseball/piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag

Anti Harald Avsan

den ”Dekorimaman”, som enligt bland annat den statliga granskningskommissionen befunnit sig vid Dekorima-hörnan på Sveavägen kl 23.19 och framåt den 28 februari 1986?

Och jag skrev, den gången:

Det känns viktigt att ledningen för det Moderata samlingspartiet tar tag i detta ärende. Skulle Anti Avsan förneka att han använt pseudonymen ”Anita Svan” i sitt eget namns ställe, eller om han över huvud taget förnekar att han skulle vara inblandad, har han ju alltid möjligheten att inleda en juridisk process.

Engagerad, oroad och djupt undrande hälsning till mina tre adressater!

Sven Anér

Men detta långa brev, vari jag bland annat redovisar den våg av hotfulla ”hot mails” som, med genomskinliga Anti Avsan-signaturer, riktas mot mig och mina anförvanter, har aldrig besvarats, vare sig muntligt eller skriftligt, av någon av de tre adressaterna, vilket givetvis är djupt anmärkningsvärt.

Jag har, i två upplagor av min bok ”Affären Anti Avsan”, vilken tillställts mina adressater och många medlemmar av den moderata riksdagsgruppen, först placerat Anti Avsan vid Dekorima före mordet, för att därefter, i andra upplagan 2009, skärpa min anklagelse:

Eftersom jag ingenting hör från det svenska rättssamhället i denna fråga måste jag utgå från att det var dåvarande piketpolisen, numera rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag

Anti Harald Avsan

som sköt Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme till döds vid den s k Dekorimahörnan i Stockholms city den 28 februari 1986.

Och där, precis där, står ärendet i dag. Jag har inte fått tillstymmelse till svar från någon av mina ursprungliga adressater, trots att jag under mellantiden lagt fram serier av indicier och bevis, inte minst, sedan december 2009, på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Det är alltså på denna blogg som jag nu lägger ut detta öppna brev till samtliga moderata ledamöter vid riksdagen.

Ni kan ha åtminstone två handlingsalternativ. Ni kan enskilt meddela mig hur ni ser på denna fråga, eller ni kan, enskilt eller i grupp, ta ställning till en juridisk aktion mot mig. Att ni samtliga skulle förhålla er helt overksamma anser jag otroligt.

Så jag ber er nu: uppmärksamma era kolleger på detta öppna brev, samtala, ta ställning!

Redan mordet på Olof Palme skakade det svenska samhället, det svenska rättssamhället. 25 års efterföljande icke-utredning av brottet (ådagalagd i de senaste dagarnas mediedebatt) fortsätter att skaka samhället: det största brottet aldrig hederligt utrett!

Jag räknar med svar, precis som ni regelmässigt besvarar de övriga mail och brev som ni får i er riksdagsverksamhet!

Det öppna brevet är sålunda ställt även till Anti Avsan, och jag hoppas självfallet även på ditt svar. Du har fått flera brev tidigare men inte svarat; däremot har jag inte sökt dig personligen.

Sven Anér, yrkesverksam journalist från 1948, yrkesverksam författare sedan 1988, fil kand, DHS, ansluten till SFF och SJF. Aldrig haft andra yrken. Hyser djup respekt för dessa yrken.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. Tel och fax: 018-15 12 79.

Viktigast för Leif GW: att till varje pris skydda Avsan!

23.2.2011.  En märklig uppvisning i tisdagskvällens TV, när Leif GW Persson spelade upp hela sitt register av bombsäkra men obevisade påståenden, av förödmjukande förlöpningar, av en jag-koncentration som saknar gränser.

Vad ville GW med sina attacker mot ospecificerade ”poliser, militärer och säkerhetsanställda personer”? Jag anser att hans viktigaste syfte – och här kan han mycket väl ha velat värna om ”den svenska statsnyttan” – har varit att fria Anti Avsan från varje inblandning och samtidigt lämna dörren öppen för en konspiration åt polis, militär- och SÄK-hållet. Men en ”liten” konspiration. Högst tre man. Tre fristående rötägg, inget att bråka om.

Skickligt uttänkt? Jag vet inte. Jag ska nu räkna upp åtta avsnitt i GW:s tisdagsföreställning, där han gör sig skyldig till såväl luckor som av allt att döma rena lögner för att kunna peka ut, kanske en polis, men samtidigt hävda att ”det är inte Avsan, det är inte Avsan”.

A  GW placerar gärningsmannen på biografen Grand ca tio minuter före mordet. Det finns inga bevis för detta. Däremot finns det, bland vittnesberättelserna, några som talar om två personer som efter Mozart-föreställningen uppträtt egendomligt. Dessa kan givetvis ha varit utsända konspirationskontrollanter, men ingen av dem har varit gärningsmannen. Denne gärningsman, Anti Avsan, har, enligt bl a musikläraren på andra sidan Sveavägen, i flera minuter stått stilla vid Dekorima, före mordet. Avsan stod vid Dekorima och inväntade paret Palme. Det fanns en överenskommelse om att gärningsman och offer skulle träffas där.

Inte Avsan, enligt GW.

B  Promenaden Grand – Dekorima är sålunda enligt min bestämda mening direkt påhittad. De finns inga säkra vittnesmål. De personer som setts i paret Palmes närhet längs Sveavägen har troligen varit normala nattvandrare.

C  Det verkligt allvarliga fel GW gör sig skyldig till är då han påstår att den förföljande gärningsmannen antagligen kan ha förflyttat sig före paret Palme till Dekorima, eftersom han måste ha förstått att dessa avsåg att ta T-banan vid nedgången mitt emot Dekorima, på ”fel sida av Sveavägen.

Fel. Denna nedgång var stängd efter kl 23! Därmed faller, också av denna anledning, GW:s hela beskrivning av gärningsmannens förflyttning Grand – Dekorima! Varför gör GW ett så allvarligt fel? Tydligen är denna promenad så viktig för honom att bagateller som en stängd T-banenedgång inte får komma hindrande i vägen.

D  Den stora avsiktliga luckan i GW:s redovisning av mordminuterna är självfallet det totala utelämnandet av allt som har med Dekorimamannen, Anki, Anneli och walkie-talkie-samtalet att göra. Helt bortsopat. Tror inte GW att denna händelse har ägt rum? Jo då, men han är livrädd för att ta upp den, livrädd för att på minsta sätt fokusera på Avsan, varför han drar ett streck. Paret Palme kommer till Dekorima samt beskjuts, inget annat av vikt har förevarit, Leif GW Persson har talat.

Inte Avsan inom synhåll, enligt GW.

E  Över huvudtagetviftar GW bort problemet medde många walkie-talkies: 40 tips enbart frånb mordområdet och inom mordtimmen! Någon enstaka w/t, säger GW. Men ett w/t.nät skulle ju ha visat en stor konspiratiion, inte den lilla som GW förespråkar.

Just ingen w/t. Och ingen Avsan.

F  Mördaren tar uppe på åsen av till höger, ned mot Kungsgatan. Han springer inte rakt fram längs David Bagares gata. En ren, avsiktlig gissning från GW:s sida; han säger också att han inte har några indicier eller bevis, mer än att det kan ha känts lockande för gärningsmannen att bli uppslukad av allt folket på den livligt trafikerade Kungsgatan.

Vad GW i själva verket vill uppnå är att koppla loss gärningsmannen från den så ofta och tydligt utpekade David Bagares gata, dit så många incidenter pekar: Dahlsgaards oväntade uppdykande nere vid hörnet av Regeringsgatan, poliserna och radiobilarna vid Malmskillnadshörnet av David Bagares gata, Östlings kontor vid samma gata. Just här kan en stor konspiration finnas inom synhåll, men GW är inte ute efter en stor konspiration. Han vill ha en liten, ”tre man ungefär”, en ofarlig, de tre rötäggens konspiration, som inte drabbar hela det svenska åklagar- och polisväsendet.

Och inte Avsan.

G  Gärningsmannen är 1.80 lång, säger GW. Det bygger han på vittnesuppgifter samt på den använda skottvinkeln vid attacken mot Olof Palme. Avsan har varit närmare 1.90.

Inte Avsan, ska vi förstå.

H  Gärningsmannen är 40 år, ”därför att det brukar dom vara”, inga statistiska belägg. Avsan var vid tillfället 27 år,

Inte Avsan, hamrar GW in.

En av de stora frågor som kvarstår är förstås: varför drämma till med ”polis, militär, Säkperson”? Varför inte nöja sig med en vanlig buse? Nej, GW har konstaterat hur perfekt genomförd avrättningen har varit och därför hittat en skärpt, vapenkunnig person. Som han inte har kommit runt. Men Avsan har han kommit runt, med lögner som den om biografen Grand och om T-banans öppethållning, blottor som Anki/Anneli-händelsen, med signalementsarrangemang som ska vrida fokus bort från det farliga hållet.

Leif GW gör förstås viss nytta när han påtalar de osanna beskyllningarna mot Christer Pettersson, men han tar inte hela steget och noterar de falska arrangemangen kring syndabocken Christer Pettersson. Han understryker det självklara att Christer Pettersson inte var den skärpta skytt som behövdes – nå ja, tack för det.

Den kvinnliga, lite markant ljuva och oskuldsfulla reportern uppträdde som totalt okunnig i ämnet; ja, det kan ju vara effektfullt ibland, men naturligtvis skandal att hon inte påpekade avsaknaden av walkie-talkie-intermezzot vid Dekorima, detta helt centrala intermezzo.

Däremot tog hon ju poäng när GW utgöt sig över ”privatspanarnas” allmänna oduglighet. ”Men ditt polisspår, det har ju varit privatspanarnas från första början?”, varpå GW, något tagen på sängen, tvingas medge, på sitt sedvanliga artiga sätt, att ”även blind höna hittar ett korn”.

Hur blir nu framtiden? Kerstin Skarp hos RÅ och Stig Edqvist hos rikskrim har redan hunnit avfärda Leif GW, som ”tror att han är såväl polis som åklagare och domare”.

Striden måste gå vidare. Jag hör Libyen-mullret i bakgrunden och märker att jag hoppas på något som liknar en folkets resning även i Palmeaffären.  Jag begär frisläppning av alla handlingar; vid ett tillfälle under gårdagssändningen sa GW något om att ”mördaren finns i de många handlingarna”. Ja, det tror jag också.

Bland annat finns ju namnet Anti Harald Avsan i en lång – det har sagts två timmar – intervju med Palmespanarna i juni 1993, men den intervjun (eller rör det sig om ett regelrätt förhör?) tillhör det rigoröst hemligstämplade avsnittet ”Dekorimamannen”, prydligt instoppat i någon av de propra pärmar och mappar vi fick se i TV, som om det varit en nåd att få titta in. I det allra heligaste. Eller oheligaste.

Sven Anér

Aftonbladet Kulturannonser:

22.2.2011.

Jag beställer för införande 27 samt 28 februari nedanstående kulturannons:

GW 2011: En polis!

Anér 1986: En polis!

”Affären Anti Avsan”

79:- pg 75 05 55-5

Palmemordet löst?!

Släpp alla handlingar fria!

Likalydande brev till förundersökningsledningen i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp, och

Krimkom Stig Edqvist, rikskrim:

Begäran om frisläppande av allmänna handlingar

Mot bakgrund av den omfattande islossning som inletts i Palmeärendet begär jag att samtliga handlingar i detta ärende omedelbart frisläpps och förklaras offentliga.

Den s k förundersökningssekretess som förundersökningsansvariga hittills åberopat måste i dag falla, sedan det nu visar sig att Olof Palmes mördare är en polis (Leif GW Persson 19.2 och nu 22.2!) och att anledningen till den påstådda förundersökningssekretessen torde ha varit rättssamhällets rädsla att avslöja de faktiska bakomliggande förhållandena,

Frisläppas måste därmed också, såsom brukligt i andra mordfall, obduktionsprotokollen för Olof Palme och Christer Pettersson.

Jag önskar, efter 25 år, omedelbar handläggning!

Sven Anér, författare 1987-88 till ”Palmemordet: Polisspåret”.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. Tel och fax: 018-15 12 79.

En stor nyhetskväll

22.2.2011. Klockan är strax 20 denna tisdagskväll. Jag har lagt ut ett stort antal nyheter på bloggen och börjar nu på ny kula – under en av våra mediers största nyhetskvällar:

Libyen och Kadaffis kusligt hotfulla tal, svår jordbävning i Nya Zeeland (där Lena och jag var för 25 år sedan, även i Christchurch), krav på Bildts avgång – och Palmemordet. Det verkar som om dessa medier har svårt att riktigt inse storleken av de senaste dagarnas avslöjanden i Palmeärendet, och just nu håller många andan inför Leif GW Perssons framträdande i TV 1 nu kl 21. Innehållet är redan förutskickat, bl a på Aftonbladets hela löpsedel och hela förstasida: Mördaren är en polis…

Jag sitter nu och tänker, framåt och bakåt. På hur Lena och jag väcktes med mordbeskedet klockan halv åtta lördagen den 1 mars 1986; vi fanns ute på Hjelmbergstorpet, vi hade inte hört på radio eller satt på TV. Palme död?

Hur jag från senhösten 1986 blivit trollbunden av detta mord, där tveksamheter och beskyllningar börjat komma allt tätare: Mygel och underligheter, poliser… Ett polisspår började konkretiseras, och till jul 1987 hette min första bok i ämnet just ”Polisspåret”. Jag har aldrig släppt det spåret – och nu skulle jag alltså ha fått rätt?

Hur har de här åren varit? Ups and downs, sannerligen. Den största adrenalinkicken fick jag nog den 20 september 2007 - är det inte längre sen? – då Gösta Söderström, första polisbefäl vid Dekorima, ringde mig och berättade att jag och mina anförvanter hånas på hot mails på nätet. Jag skrev till Reinfeldt och frågade vad detta kunde vara, fick aldrig något svar.  Resten är historia. Blandad med tystnad.

Jag minns när jag hämtade den första tryckningen av ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” med en skåpbil från Scandbook i Falun: vad hade jag gett mig in på? Blir jag anmäld för förtal? Det var förstås ett risktagande, men än så länge har ingenting hänt – mer än att jag blivit betraktad som varg i veum av det hårt trängda svenska rättssamhället, som i brev efter brev hotat mig med att bannlysas från varje kontakt med RÅ och med rikskrim. Men jag har envisats – och min envishet har nu gett frukt?

Inte helt säkert. Rättssamhället ger nog ogärna upp sina kringrända positioner. På nätet ligger min anhållan, hos RÅ och rikskrim, om att alla Palmeärenden i dagsläget släpps fria och blir offentliga. Det ska bli intressant att få veta svaret från de höga tjänstemännen.

Perspektiven, framåt och bakåt, blir i accelererande grad kusliga. Vad är det för land vi har bott i de senaste 25 åren, gått till våra jobb, ätit vår lunchmacka, sett på TV på kvällen? Har vi känt att något varit fel? Konstitutivt fel? Jag själv: ja, många gånger. Men min omvärld har inte på långa vägar reagerat lika till synes snett och surt.

Vem struntar inte i vem som sköt Palme? Frågade sig en ung man. Jag var knappt född då han försvann, det där är gammal historia…

Jag har ofta haft svårt att tala för min märkliga vara, bland annat därför att det alltid varit en lång förhistoria som först måste dras:

”Jo, vittnet Roger kom inte till biografen Grand förrän efter mordet…” ”Än sen då? Och just ingen annan bekymrar sig om det här mer än du; du menar visst att Sverige gick under för att en man blev skjuten på öppen gata?”

Ja. Det är kanske det jag hela tiden har menat, sedan Gösta Söderström en kväll ute på Herräng berättade för mig att klockslagen efter mordet, myndigheternas klockslag, inte stämde med de faktiska. Det är sex minuter fel. ”Mordets sex minuter” skrev jag sedan i ”Polisspåret”. En bok som följdes av: Fyra nycklar, Affären Chamonix (Lidbom!), Affären Borlänge (Holmér!), Dominoeffekten, Cover-up, nio årgångar av PALME-nytt-boken, Palmegåtan – mot en lösning!

Och till sist (tills vidare?) alltså ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” – aldrig recenserad av något stort medium. Aldrig recenserad av dessa fega medier, dessa stora fega medier. Svenska Dagbladet skriver i dag över ett helt uppslag om fingeravtryck på Olof Palmes ytterrock (eller DNA var det kanske), om Mockfjärdsvapen och andra parafernalia. Som om tidningen, med dess enorma resurser jämförda med mina, inte skulle ha märkt att det brinner i knutarna, ”mördaren är en polis…”.

Den stora omvälvningen kommer att bli svenska mediers omvändning – under galgen. Sveriges Television startar nu om tre kvart med Leif GW, få se hur det går. Jag har i många inlägg på bloggen varit kritisk mot Leif GW. Jag har varit tveksam till hans framtoning. Jag kan i dag sannerligen notera vad han säger, men jag vidhåller att det hade varit hans absoluta moraliska skyldighet att gå ut tidigare med sina åsikter. Och besparat oss denna ”världens största polisutredning” – som det sägs från ansvarigt håll, närmast skrytsamt.

Jag spelar in vad han säger så hoppas jag kunna ge den fullständiga texten på bloggen om några dagar.

Har de ljugit sig igenom ett kvartssekel, allihopa? Från, ja vem ska jag börja med, kanske Ingvar Carlsson, som i varje fall under hela sin statsministertid varje dag hade möjlighet att begära fram alla de konstiga handlingar som började samlas i travar och buntar. De höga tjänstemännen inom statsrådsberedning och departement, inom RÅ, JK, JO – you name them.

Alla tidningar och deras ofta så skickliga polisreportrar, vilka raskt applicerade ögonbindlar och öronproppar, under mottot: så illa kan det inte vara.

Poliser på nästan alla stolar och i alla radiobilar och sambandscentraler, med undantag för Gösta Söderström och någon chefsspanare.

Politiker av alla, jag upprepar: alla schatteringar. Försiktig tystnad

Som tills vidare otillräcklig motvikt: envisa debattörer och bokskrivare: Olle Minell i Göteborg, Gunnar Wall, bröderna Pertti och Kari Poutiainen (ja, som Tania i pisten), Thomas Kanger, Lars Borgnäs. Jag själv.

Nej, nu ser jag framåt. Strax GW.

Sven Anér

Med fördröjning briserar bomben

21.02.2011. En märklig dag – och en aning prövande för en reporter 89+. Det intressanta och mycket spännande, medan timmarna gått, har ju varit denna diskrepans, denna skillnad mellan Expressens båda Leif GW Persson-texter: den i tidningen i går och den på nätet – som när jag skriver detta fortfarande ligger kvar.

Jag är sannerligen ingen tekniker men försökte ordna en överföring av texten till min gamla smaltejpbandspelare. Det lyckades, teoretiskt, men ljudkvaliteten blev knappt tydbar; jag försöker på annat sätt, med goda kollegers hjälp. Det är framför allt den exakta ordalydelsen på Leif GW:s omnämnande av ”polis” och ”konspiration” som jag vill ha fram. Polis och konspiration, det är ju de hetaste orden i denna affär sedan 25 år tillbaka och sedan jag 1987-88 skrev min bok ”Polisspåret” och därmed spikade detta spår som jag sedan aldrig har släppt.

Jag talade på eftermiddagen med Christian Holmén, alltså den Expressenreporter som med fotograf var hemma hos mig här om dagen och som nu vandrat längs Sveavägen med Leif GW. Hur det skulle bli med intervjun med mig var oklart, enligt Holmén (jag gör mig inte för stora förhoppningar), och när jag frågade varför Leif GW var så neddämpad i den tryckta Expressen höll Holmén inte alls med mig; det var en rejäl och öppenhjärtig Leif GW-artikel, menade Holmén.

Men det menar ju inte jag. Däremot är det ju helt uppenbart denna måndagkväll att Expressen – och därmed mediavärlden i övrigt – än så länge väljer att ligga lågt med ”polis” och ”konspiration” – jag börjar nästan tro att jag är den ende som försökt lyssna på Holmén/Leif GW: s gemensamma odyssé längs Sveavägen, i spaning efter ond bråd död.

Nu ska Leif GW, fortfarande kvar på sin spanartron, uttala sig klockan 21 i morgon tisdag, i P1 och hans eget program. Jag lovar att lyssna.

Stor presskonferens i dag: förundersökningsledaren Kerstin Skarp och hennes polisiäre assistent Stig Edqvist, mitt i rampljuset. Snälla och klent underbyggda frågor, inget nytt. Mer än att arbetet oförtrutet fortsätter. Edqvist sade sig i radio ha vissa bekymmer med envisa privatspanare; att dessa någon gång kunde tänkas ha rätt framgick inte.

Och just nu, 17.54, kommer ett mess från TT/SvD, en tröstlös text, där inte med ett ljud nämns Leif GW:s nätbundna brandfacklor (som sagt, är det bara jag som är intresserad?). Jag ger texten:

130 personer har erkänt Palmemord

Publicerad 21 februari. Senast ändrad: 21 februari 2011, 17:32

En kula släckte för snart 25 år sedan statsminister Olof Palmes liv. I dag uppmärksammas mordet på nytt och mediernas intresse för årsdagen är rekordstort. 130 personer har hittills erkänt mordet.

Nej, det får räcka med ingressen. Varken Kerstin Skarp eller Stig Edqvist har något nytt att berätta, och det faktum att Leif GW ute på Internet har tänt en stubintråd, ja det nämns förstås inte.

Nya rapporter kommer in: Aftonbladet på nätet – finns polis och konspiration med? Icke. Leif GW upprepar att något utredningsarbete inte har pågått sedan 1998, då HD vägrade ta upp fallet Christer Pettersson. Varför kom då inget GW-larm 1998? Till den regering som har honom anställd?

Går stora händelser så lätt att trolla bort, trolla undan alla medier, undan alla grävande (för det är de väl?) journalister? Tydligen. Nu slår jag igen laptoplocket, tills jag får den ordagranna GW-texten.

GW: ”Jag tror det var en konspiration…”

22.2.2011. Under sin promenad längs Sveavägen tillsammans med Expressens reporter Christer Holmén redogör GW utförligt för varför Christer Pettersson inte är mördaren. Huvudskälet, som fick GW att överge tanken på Christer Pettersson, var att ”vittne ett”, som gömt sig efter skotten mellan två arbetarbaracker och där kikade fram och såg mördaren rusa förbi, visade sig väl känna Christer Pettersson som granne från Sollentuna. De hade setts flera gånger per vecka, ”säkert 50 gånger senaste året”. Vittnet, Lars Jeppsson, var helt säkert på sin sak. Det var inte Christer Pettersson.

Holmén: Berättade du detta för polisen?

GW: Ja, de blev förvånade men brydde sig inte, det förbigicks därför att det störde bilden av Christer Pettersson som mördare.

Holmén: Kunde det vara så?

GW: Ja, det kan vara så illa.

Senare under promenaden:

Holmén: Vem var det då?”

GW: Palme var ju en politisk person. Politiska personer brukar mördas av politiska skäl. De som gjorde det hade en väldigt bra lokalkännedom till att börja med.

Jag tror det var en konspiration i deras närhet med poliser och militärer och folk med säkerhetsanknytning. Jag tror det var fler inblandade än en. Säkerhetspolisen var väl informerade om att Palmes gick ut ensamma. Det var väl känt av Säpos livvaktsrotel att Palme avsagt sig livvaktsskydd denna kväll. Då passade de här personerna på, 2-3 stycken, att ta tillfället i flykten.

Holmén: Kan det ha varit Palmes egna livvakter?”

GW: Nej, det vill jag inte påstå, men informationen om att de var ensamma var väl känd. Lisbeth hade sagt till sina arbetskamrater att de skulle gå på bio. Mördaren iakttar dem vid bion och ser att de går i väg ensamma.

Senare, slutet på intervjun:

Holmén: Vad vet du om mördaren?

GW: Ca 40 år, 180 cm plus. Palme var 173 cm i strumplästen. Bra kondition (på mördaren). Djävla förmåga att ta tillfället i flykten. Bra skytt. Han stoppar på sig vapnet, vilket indikerar att han är ostraffad. Politiskt motiv. Han ogillar Palme. Välordnad och balanserad.

Holmén: Hur har han det i dag?

GW: Ganska nöjd med vad han gjort. Han har inget behov av att meddela sig med omvärlden. Vill han det får han gärna slå en signal.

Så långt de dramatiska inslagen i denna vandrande intervju, från biografen Grand till Dekorima, mordets väg. Jag talade i går med Holmén, som inte trodde att det fanns någon utskrift. Alltså innan jag nu gjort denna delutskrift. Märkligt.

”En konspiration i deras närhet (syftar ”deras” på paret Palme?) med poliser och militärer och folk med säkerhetsanknytning”. Säger den svenske statlige chefskriminologen, 25 år efteråt. Men varför slog inte GW det rejäla larmet långt tidigare, 25 år tidigare?

Svenska Dagbladet har i dag ett uppslag om Palmemordet som inte innehåller en rad av intresse, av verkligt intresse. Försöker analysera den tekniska bevisning som finns, men skippar kända fakta om sveket mot Christer Pettersson, om Dekorimamannen. SvD:s låtsaskrumelurer sänker tidningens anseende.

Jag skrev ”Polisspåret” 1988. Nu skriver Leif GW Persson polisspåret 2011. Sven Anér

Government Criminologist Leif GW Persson on Expressen Internet: Could be Policemen, could be a Conspiracy behind Palme Murder!

21.2.2011. For The Sunday Times, Foreign Desk.

With the 25th anniversary of the death of Swedish Premier Olof Palme approaching (Feb 28) , the Swedish State´s own Criminologist, Professor Leif GW Persson, is causing sensation on the ”Expressen” internet service by saying that responsible for the Palme Murder could have been ”police, a conspiracy”, and Persson – generally called by his first names ”Leif GW” – adds to the high echelon confusion by declaring that ”Christer Pettersson was not Palme´s murderer”.

After Leif GW´s drastic revelations, the landscape is rapidly changing. Conspiracy? Police? No Christer Pettersson? Swedish media, which have so far let ”private sleuths” toy with the police/conspiracy hypotheis, are feigning amazed, and so far it is only the Expressen that has offered comments.

In to-day´s issue, former District Attorney with long standing in Swedish law debate, Sven-Erik Alhem, notes that ”this may alter public opinion about Christer Pettersson”, while my author colleague Gunnar Wall stresses the need for new solutions among the police investigators, while another author colleague, Kari Poutiainen, is, as before, doubtful concerning Lisbeth Palme´s selecting Christer Pettersson, who had already before the court´s confrontation been pointed out to her as an alcoholic.

It is to be noted that the Expressen, in yesterday´s and to-day´s printed editions, does not allow Leif GW to speak about ”police” or”conspiracy”; the big liberal tabloid refrains from printing their sensational internet story.

Other media are apparently still hesitating, but ”independently conservative” morning daily Svenska Dagbladet signals full Palme coverage Tuesday. The main impact will probably follow shortly. Who will fall? State Attorneys, Heads of Police, Judges? The Government itself? Which, with their predecessors, have kept quiet for a quarter of a century?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, S-752 39 Uppsala, Sweden. (461)8 15 12 79.

For use as article, quotation, or as background.

Leif GW snuddar vid mordet, nosar på mordet, men döljer den sanning han vet!

20.2.2011. Vinterutrustad och i helfigur står Leif GW Persson på Expressens sidan 11 och uttalar sin mening om Palmemordet: arrogant men ofullständigt. Det är inte och har aldrig varit Christer Pettersson säger Persson, men han svarar inte på frågan varför han inte sa detta redan under de första dagarna efter mordet?

Och han pekar ut en mördare eller rättare sagt en mördartyp, där han noga aktar sig för att lägga ett signalement alltför nära den faktiska gärningsmannen Anti Avsan: han ger honom åldern cirka 40 år, vilket är drygt tio år i överkant men ger honom samtidigt vissa psykopatiska kännetecken, ”har aldrig ont samvete för vad han har gjort”. Denna diagnos ger han dock inte i Expressens pappersupplaga utan bara i nätversionen, vilket ter sig märkligt. Bland mycket annat märkligt.

Jag sammanställer nu de båda versionerna och försöker granska några av Perssons huvudpunkter:

A Leif GW har tidigare låtit undslippa sig att Christer Pettersson inte är mördaren, och han återkommer nu, med större tyngd, till detta onekligen centrala ämne. Fast själv säger han nu:

Jag har aldrig trott att det var Christer Pettersson som sköt Palme. I dag är detta ointressant och problemet ett annat.

Och så var han av med hela frågan som sysselsatt polis och svensk allmänhet i årtionden, fram till i dag och in i evigheten, är meningen. Svenska Dagbladet recenserade så sent som i går en bok av Kerstin Vinterhed om Palmehatet och håller öppet för att ”det var nog Christer”.

I själva verket är förstås Leif GW inte alls av med hela frågan, han för den i stället mitt in i dagens pyrande debatt. För hur har den allvise Leif GW under alla dessa år, framför allt åren närmast efter mordet, kunnat hålla tyst om Christer Pettersson sedan den 14 december 1988? Hur har han kunnat hålla tyst? Inhyrd av rikspolisstyrelsen, med möjlighet och rimligtvis skyldighet att läsa in sig på all denna dokumentation till vilken han haft öppet tillträde (!). Han hade, från en chefskriminologs position, redan vid årsskifte1989-90 kunnat slå näven i bordet (något han är bra på) och säga ifrån:

”Lägg ner allt snacket om Christer Pettersson! Ödsla inte tid och pengar på detta villospår, som ni dessutom själva har fabricerat!”

Det går att säga att Leif GW bestulit den svenska staten på miljoner kronor och tusentals mantimmar. I stället har han skrivit böcker där bl a SÄK öppet har fått schavottera. Att Leif GW skulle ha genomskådat hela den falska beviskedjan mot Christer Pettersson har förstås varit för mycket begärt. Dvs: han har genomskådat men hållit masken.

B Hans Holmér. Det blir ungefär samma omdöme. Som han skriver i Expressenartikeln:

Holmér går in och tar över utredningen och sättet som han gör det på strider mot all och på goda grunder beprövad erfarenhet om hur polisen ska arbeta för att klara upp ett spaningsmord.

Ja, då måste onekligen frågan ställas på nytt: varför i fridens namn slog inte Leif GW larm redan då, en av de första dagarna i mars 1986, när han såg Holmér på den famösa presskonferensen vifta med vad som uppfattades som mordvapnet? Då var Leif GW tyst. Han är tyst då det inte passar men ryter ”över hela sockna” då det passar.

C Mordminuterna. Här är Expressens pappersversion mycket fåordig, medan nätversionen är desto utförligare – ja när jag tittar närmare finner jag egentligen inte ett ord om det klassiska Dekorima; ordet Dekorima finns inte nämnt i tidningen.

På nätet har Leif GW varit desto utförligare. Han berättar till att börja med att ett stort antal personer inom polisen måste ha vetat på ett tidigt stadium att ett biobesök var planerat, och han placerar därmed de facto gärningsmannen inom Stockholms poliskår! Men detta fick inte komma med i tidningen.

Leif GW redogör för den gängse versionen: att gärningsmannen måste ha spårat paret Palme vid biografen Grand, förflyttat sig i rask takt till Dekorima samt skjutit, dvs en version som Leif GW inte själv kan tro på.

Och den viktigaste, närmast otroliga luckan i Leif GW:s hypotetiska gärningsbeskrivning är utelämnandet av all information som behandlar granskningskommissionens kapitel ”Dekorimamannen”. Och de över 50 spaningsuppslag och andra tips han också utelämnat, dokumentation som Leif GW har fått läsa men inte jag.

Att Anki och Anneli funnits på plats och tilltalat gärningsmannen, att de hört den dramatiska dialogen på finska, att de är hörda 8 /åtta/ gånger osv, detta får inte plats i Leif GW:s magistrala historieskrivning. Trots att, faktiskt, som jag tidigare understrukit, rent av den sparsmakade granskningskommissionen konstaterar att

en händelse som gett upphov till tipset ägt rum –

vad menar Leif GW? När varken polis eller kommission säger annat än att här har varit ett sammanträffande mellan de tre vid Dekorima? Och vad vill Leif GW med sin både stöddiga och vacklande berättelse? Jag ska strax kommentera.

D Gärningsmannen. Leif GW skriver i tidningen:

Vid tiden för brottet var du cirka fyrtio år gammal, cirka hundraåttio centimeter lång, god fysik, intresserad och duktig skytt, handlingsmässigt ytterst kapabel och speciellt i trängda lägen. Du har utmärkt lokalkännedom i Stockholm (vilket enkelt kommer sig av att du troligen levt och arbetat där i hela ditt liv). Du är ostraffad, har inga kända personliga problem, uppfattas av din omgivning som en välordnad och hygglig karl. Lite tystlåten kanske, mån om din privata integritet.

Och så snitsar LeifmGW till det på slutet:

Jag tror också att du läser den här artikeln, och du får givetvis höra av dig.

Detta var avslutningen på pappersvarianten. I nätversionen tilläggs bland annat att gärningsmannen troligen inte alls bär på något ont samvete utan fortfarande tycker att han gjorde ett bra jobb – varför fick inte det stå i tidningen?

E Jag försöker sammanfatta. Leif GW smyger tätt i hälarna på den faktiske mördaren, lägger ut ett par små falskspår för att Avsan ska framstå som oskyldig: 40 år skulle ha varit 27, och 1.80 lång borde snarare ha varit 1.90. Annars kan hans hypotetiska signalement mycket väl stämma in på Anti Avsan, som ju också onekligen passar väl in i en tänkbar ”konspiration inom t ex polisen” som Leif GW också noterar ute på nätet.

Vad har Leif GW velat åstadkomma när han beställt tid och utrymme och tid hos Expressen? Jag får ett klart intryck av att han vill hoppa på tåget innan det går ifrån honom. Han vill ha möjligheten att säga ”vad var det jag sa?” innan det är för sent.

Det är nog för sent redan nu, Leif GW. Din gloria har halkat snett ovanför kepsen, och din tid som ideligt snackande orakel är förbi. Jag glömmer inte när du ringde mig en gång ett par år efter mordet och sa att ”det blev så fel med Holmér; han var ju aldrig i Borlänge”. Att du förnekade det uttalandet känns helt stilenligt.

Men du hade helt rätt: Holmér var aldrig i Borlänge, han hade viktigare saker för sig i Stockholm medan timern gick mot noll.

Sven Anér

Kommer fram i tö…

19.2.2011. Jag har i dag glädjen att på bloggen kunna presentera en utskrift av det dramatiska föredrag som den tidigare kommunpolitikern (m) med mera Sixten Dahlin den 12 januari höll inför en veteranbetonad publik på Nockeby Backe och med rent av en representant för Svenska Dagbladet närvarande – jag är sannerligen spänd på om något kommer att synas i spalterna.

När Bertil Torekull ett tag på 1990-talet var SvD:s chefredaktör tog han personligen in, som Brännpunkt, ett debattinlägg som jag skrivit, där jag beskrev hela det otroliga myglet mot Christer Pettersson: ett vittne som fått orden lagda i sin mun, det förfalskade telefonavlyssningsprotokollet, de fem vittnena som genom sina klara uttalanden i praktiken äreräddade Christer Pettersson. Jag ställde frågan huruvida åklagare gjort detta med berått mod.

Artikeln fick aldrig någon uppföljning i SvD och inte i något annat medium heller. Tänker SvD om i elfte timmen? Varför tynger jag så på en tidning? På alla tidningar, på alla medier? Därför att våra medier, med sina förtjänster och sina brister, ger oss den livsluft där debatten kan leva och där sanningen inte kvävs av syrebrist. Har vi i dag äntligen nått en punkt där debatten får leva?

Läs bland annat i Sixten Dahlins dokumentation om Hans Holmérs irrande odyssé i Stockholm med förorter under morddagen och in på den följande dagen: ingen utflykt till Borlänge här inte, sannerligen inte.

Och som ni ser puffar jag för min bloggannons på Aftonbladets kultursida när vi kommer fram till de aktuella dagarna då Olof Palmes minne, mordets minne måste lyftas fram. Jag är speciellt intresserad av vad Aftonbladet kan tänkas skriva – en seniorskribent som Olle Svenning till exempel. Det känns så här: hittills har ingen vågat skriva, men när islossningen kommer…

Och när denna islossning kommer får ju min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” en klart stabilare plattform att stå på. Medan alla Christer Pettersson-anklagare och andra får börja jumpa på isflaken för att ta sig in till fast land. Nå ja, jag tar ingenting ut i förskott. SA

25 år efter mordet: Sanningen måste döljas.

25 år efter mordet: Sanningen måste döljas.
2011-01-12 av Sixten Dahlin

De senaste tre åren har det i böcker och publikationer dragits flera slutsatser grundade på utredningen om mordet. Sammanställer man detta, ger det en bild av ett planerat mord av en grupp. Media och ledande politiker har avstått från att kommentera uppgifterna.
Skälet kan vara det Hans Holmér uttalade i DN-intervju 1986.
Om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i dess grundvalar”.
Vad visste Holmér, som han tog med sig i graven 2002?
Det här är ett drama i tre akter.
I Först om ”HANS HOLMÉR”
På morddagen en fredag hade det kommit ett hot mot Olof Palme. Holmér diskuterade detta med kollegor vid lunchtid. De bestämde då, att man skulle tala med Olof Palme om detta på måndag.
Detta hot var kanske skälet till att Holmér stannade i Stockholm.
Holmérs chaufför Rolf Dahlgren hade fått ledigt den dagen utom att han vid 15-tiden skulle utföra en hämtning vid Centralen i Stockholm.
En man hämtades och kördes till Slottskajen, var borta i 20 min och kördes därefter till Polishusets garage, där två yngre polismän mötte. Mannen såg ut att vara en chefsperson i 60-årsåldern.
Före kl 18 kom en polis, som arbetade nära Holmér till Dahlgrens hem och gav honom i uppdrag att hämta Holmér en bit från Stockholm.
Från cirka 22.30 mordkvällen åkte chauffören runt med Holmér med bil i Stockolm. (D2009/2)
När de efter mordet avslutade körningen fick chauffören stränga order av Holmér att inte yppa detta för någon. Men i början av 1989 kunde han inte längre tiga och sökte upp riksdagsmannen Jerry Martinger. Han visade upp sin dagbok från mordkvällen och berättade detaljerat om kryssandet med bilen i Stockholms centrum timman före mordet.
I korthet hände följande från kl 22.30 till 00.30:
Man kryssade runt i Stockholm på ett sätt som Dahlgren inte kunde förstå. När de befann sig vid Mariatorget, steg Holmér ur och pratade med en man, som han fick en kvällstidning av.
Därefter passerades olika delar av Sveavägen flera gånger.
Den man som Dahlgren skjutsat tidigare på dagen hämtades vid Operan några minuter före 23.00 och åkte med runt kvarteret vid Rådmansgatan flera gånger och släpptes av vid Odenplan.
Senare befann man sig vid Hagagatan, där Holmér steg ur och gick fram till en man i 25-årsåldern. Det verkade som om de hade stämt möte där.
Efter några minuter kom Holmér tillbaka och berättade att Olof Palme blivit skjuten på Sveavägen. Färden fortsatte mot mordplatsen, där Dahlgren fick order om att ”rulla sakta förbi”.
Någon halvtimme senare stannade de vid Norr Mälarstrand och hämtade en väntande kvinna i 50-årsåldern, som skjutsades till Sundbyberg.
Därefter fortsatte färden till Mälarhöjdens T-banestation, där Holmér lämnades av strax före 00.30.
Innan han körde iväg såg han att Holmér steg in i en mörkblå Volvo, där det satt en person utöver föraren.
Den här beskrivningen är så detaljerad, att den inte kan vara uppdiktad.
Visste Holmér om, att det skulle hända något den kvällen?
Kände han till, att en grupp planerade att mörda Palme?
Dahlgren sökte upp riksdagsmannen Jerry Martinger och berättade sin historia. Redan samma dag Martinger träffat Dahlgren lämnade han en kopia av en sida i chaufförens dagbok från morddagen till polisöver-intendent Roland Ståhl vid Rikskriminalen.
Vid ett senare tillfälle lämnar Martinger de minnesanteckningar, som han gjort om Dahlgrens berättelse. De närmaste 18 månaderna blev först Jarl Hjalmarsson informerad och träffade Dahlgren, som han uppfattade som en ”trovärdig, ordentlig och rejäl karl”. Även Gösta Bohman, som satt i Polisstyrelsen blev informerad och han talade med Roland Ståhl, som deltog i styrelsen. När Martinger några månader senare talar med Bohman, säger han, att Ståhl har fått vissa problem, när han visat anteckningarna för Palmefolket. Ståhl hade verkat nervös och pressad, när han talade med Bohman.
När TV3 intervjuade Dahlgren genom brevlådan fanns en civilanställd vid Polisen i lägenheten. Jag hade hjälpt henne med någon skrivelse
och hon har sagt till mig, att Dahlgren aldrig skulle kunna hitta på en sådan historia. Självklart talar han sanning. Jerry Martinger känner jag väl från politiken och han har i höstas bekräftat denna berättelse.
Ståhl dog 28/1 2000 i ”cancer”, trots att han såg helt frisk ut på jobbet några veckor tidigare. I dödsannonsen införd både i SvD och DN står, att Ståhl avlidigt ”oväntat”.

Var det självmord?
Holmer måste ha vetat vilka som låg bakom mordet.
Dahlgren blev efter påtryckningar tvungen att senare i polisförhör ta tillbaka hela historien.
Men han mådde mycket dåligt efter detta. Han blev omplacerad.
Enligt folkbokföringens uppgifter hittades Dahlgren död i maj 1994 under oklara omständigheter, vilket framgår av att ingen dödsdag hade blivit registrerad. (L123).
2
Ett annat förhållande, som stöder teorin om att en grupp legat bakom mordet, är den rapport, som SÄPO lämnade i två exemplar till Holmér daterat den 24 april 1986 (diarienr A11544).(G253) Ett ex bör ha lämnats till Rikspolischefen. Den hemligstämplades men togs inte in i det speciella förundersökningsregistret. I Rikskriminalens diarium registrerades det den 12/5 1989. Varför nära tre års fördröjning?
(G251): En del av innehållet avslöjades i DN av f d hovrättslagman Erik Holmberg. Där påstår SÄPO att mordet var ett verk av en grupp om tre eller fyra personer. Palme övervakades i Gamla sta’n med början 17 januari 1986 och blev därefter föremål för tolv iakttagelser varav sex stycken den 28 februari fram till dess han mördades.
Detta är anmärkningsvärt, då SÄPO-rapporten var och ännu är hemligstämplad.
Är detta ännu ett exempel på att man försökt dölja sanningen?
II ”POLISSPÅRET”
Två unga finska kvinnor har varit aktuella i Palmeutredningen.
(A9) En kvinna kallad Anki kom tillsammans med en väninna kallad Anneli gående på Sveavägen efter ett biobesök. Anki hade glömt sin klocka. På finska frågade hon en man som stod vid Dekorimabutiken vad klockan var. Hon kände igen honom som finsktalande från ett gym i Upplands Väsby. Hon fick inget svar och upprepade frågan. Då hörde Anki och av allt att döma även Anneli i den walkie-talkie som mannen bar i ena handen ett oväntat anrop på finska från en man.
”Nu kommer dom!” --- Dialogen fortsätter med ”Jag är igenkänd!” ”Vad skall jag göra?” --- ”Skit i det och gör vad Du ska!”.
Anki och Anneli fortsatte på Sveavägen söderut och hade nått Kungsgatan, när de hörde ett skott.
(A14) Nästa dag förstod de vad som hänt och blev mycket rädda, eftersom mannen på gatan hade känt igen Anki. Anki har berättat för väninnan, att hon senare under 1986 i en tidning eller på radio hade hört att man efterlyste två kvinnor som skulle ha sammanstött med en man i närheten av mordplatsen och talat med honom. De förstod då, att man syftade på dem och blev ännu räddare (Anki hade barn). De har aldrig vågat berätta för polisen eller någon annan om detta.
(A10) Den här berättelsen blev känd först sex år efter mordet. Det var DN-journalisten Olle Alsén, som via en manlig god vän fick en första kontakt med de båda finska kvinnorna. Väninnan Anneli hade på en Finlandsfärja 1992 berättat för den gode vännen om vad de varit med om på mordkvällen. Olle Alséns handskrivna sammanfattning har ankomststämplats hos Rikskriminalens Palmeutredning 92-11-21.
Olle Alsén började nu bearbeta Hans Ölevbro, Palmegruppens ledare.
(A14) År 1993 blossade affären upp, främst i Aftonbladet men även i DN, där Olle Alsén skrev sin utförliga berättelse för första gången.
(A47) År 1994 sändes två TV-program (Striptease) om de finska kvinnornas berättelse och väckte uppseende. Enligt flickornas uppgift måste mannen haft åtminstone en finsktalande kumpan.
(A55) Ur TV-programmet: ”En polis skulle vara lämplig att prata med. Det är en polis, som dessutom är finsktalande. Dessutom tränade han och sysslade med narkotikaspaning.”
(A128) Anki har berättat att hon känt igen mannen från ett Gym i Upplands Väsby, där hon bott men visste inte att han var polis.
(A57) Polismannen var född i Sverige 1958 av föräldrar från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid Piketgruppen.
Det var där ett antal poliser kallad ”Basebolligan” arbetade.
När jag i augusti sökte på Internet efter ”Hans Holmér” står det:
”Holmér är även känd för att ha låtit den ökända Basebolligann härja fritt i Stockholm, vilket bestod av poliser som åkte runt i piketbil och utförde våldsamma attacker på samhällets befolkning, vilka även har dödat minst två personer och misshandlat ett flertal invånare utan anledning.”
(A51) När Anki hördes av två poliser i Palme-utredningen, hade hon själv förslag på hur de kunde gå vidare för att styrka hennes berättelse. Men det gick polisen inte med på, trots att kvinnornas vittnesmål kunde vara avgörande i Palme-utredningen. (A62) Olle Alsén berättar, att Anneli efter ett möte med Ölvebro kom ut rödgråten i ansiktet.
Är detta ännu ett exempel på att man inte ville veta sanningen?
Vem var då den finsktalande personen i walkie-talkien?
Det kan vara en finsktalande vapenhandlare och polis C G Östling.
(A150-152) Från Stockholmspolisen meddelas i okt 1996, att den rasistiske Östling på senare tid själv eller via sitt företag sålt vapen till Stockholmspolisen trots att han varit helt avkopplad från dylika affärsförbindelser. Dessutom har Östling varit aktiv inom Stockholms Försvarsskytteförening, en pistolklubb för avancerat ”combat”-skytte. Även polismannen vid mordplatsen var medlem i den här pistol-klubben.
Två kommissioner har tillsatts för att granska Palmeutredningen
(A158) Ur Granskningsnämndens förhör av PG Näss: ”… polisman A:s (=Carl Östling) vapeninnehav föranleder ej vidare åtgärd … samt att den lokal han disponerade på Regeringsgatan kunde ha varit av intresse, om platsen för mordet hade kunnat vara planerat i förväg.”
3
PG Näss förutsätter alltså, att mordet inte varit planerat!
(A159) CG Östling har inför utredande polis påstått att han fredagen den 28/2 1986 mot läkares bestämda direktiv avlägsnade sig från Södersjukhuset efter just genomgången blindtarmsoperation.
(A160) Men även med operationsbesvär hade Östling naturligtvis kunnat fjärrdirigera händelserna vid Dekorima, t ex från den kontors-lokal han då disponerade tillsammans med en kollega i hörnet av Regeringsgatan och David Bagares gata.
(A161) Det är just vid en av ingångarna till detta hörnhus, som vittnen förlorar den flyende Dekorimamannen ur sikte.
Det är uppenbart, att mordet var planerat och att flera poliser varit inblandade. Detta styrks av den hemligstämplade SÄPO-rapporten, som f d lagman Erik Holmberg offentliggjorde en del av i Dagens Nyheter 1998. Det var inom Polisen man kände till, att Palme inte hade livvakter morddagen.
Men ingen kunde förutse vilken väg makarna Palme skulle ta, när de åkte hem från bion. De kom ju till bion från T-banestationen Rådmansgatan. Därför måste fler än två vara inblandade.
I vittnesmålen förekommer en man som setts utanför biografen Grand. Han var lång, ljus och hade glasögon. Den mannen kan ha bevakat Sveavägen mot Rådmansgatan.
Det är inte självklart, att polismannen var mördaren. Repliken ”Skit i det, gör vad Du ska” kan betyda, att han då skall ge klartecken till mördaren.
Motivet för mordet verkar vara ett Palmehat, som var särskilt före-kommande inom en grupp poliser i centrala Stockholm.
III 33-åringen (Victor Gunnarsson)
(W38) På natten efter mordet kl 02.15 kommer ett viktigt samtal till spaningsledningen. Det var en kvinna, som berättade att hon och en väninna varit på biografen Saga nattföreställningen, som började kl 23.00. Ungefär trekvart in på filmen (23.45) öppnades dörren och en man skyndade in och satte sig hastigt ner ett par bänkrader framför dem. Han bara sjönk ihop och tog inte ens av sig rocken och satt blickstilla resten av filmen. ”Med tanke på det hemska som hänt, tyckte vi att det var mystiskt.”
Det här var cirka 20 minuter efter mordet.
Så här började utredningen av ”33-åringen”.
(W66) Kl 23 samma dag 1 mars anmäler en yngre dam, att hon mord-kvällen tillsammans med två väninnor besökt cafe’ Mon Cheri på Kungsgatan. De tre damerna blev omkring kl 22 ansatta av en man, som presenterade sig som Fred Grant och påstod sig vara amerikan men pratade svenska. Han lämnade sitt telefonnummer. Mannen uppfattades av damerna som stötig och började ganska omgående prata politik. Han uttalade sitt hat mot Olof Palme och menade också att han själv skulle bli skjuten om han ställde upp och sade vad han tyckte och tänkte om svensk politik.
(W78) 33-åringen lämnade caféet cirka 22.30-22.40. Han säger, att han skall gå på nattbio och att han tänker gå för att hinna till kl elva. (W8) Den 8 mars togs 33-åringen första gången in för förhör. Detta sedan en stor mängd vittnen pekat ut honom som tänkbar gärnings-man. Kriminalinspektör Börje Wingren blev förhörsledare.
(W80) Vid förhöret säger 33-åringen, att han var på caféet Mon Cheri den dagen 6-7 timmar med flera korta avbrott under kvällen.
(W86) Jag konstaterar att han vid förhöret bara har en handske. Den vänstra … Han säger att troligen har någon glömt den hos honom och han har sedan använt den. En som avlossar en revolver får räkna med åtskilliga partiklar från tändsats och ammunition på handsken. Ett närmast lika viktigt bevis som mordvapnet. 33-åringen avslutar förhöret med repliken: ”En handske är bättre än ingen alls”.
(W108) 33-åringen hade en kraftig mustasch och hade haft en i åtskil-liga år. I senare förhör förnekar han, att han rakat av den. Det är lögn.
(W114-115) Dagen efter mordet kontaktas polisen av en afrikan boende i Stockholm, som berättar, att han en bit från mordplatsen i sin bil uppbringats av en man, som snabbt ville bli körd därifrån.
På vänster sida har han då Johannes kyrka och bakom sig den kors-ande Kammakargatan. Därifrån kommer en man springande, passerar honom på höger sida och går ut på övergångsstallet framför bilen och stoppar honom. Mannen säger till vittnet, att han kan köra honom vart som helst. … När mannen lutar sig och stöder sig mot bilens tak ser vittnet, att något putar ut till höger på kläderna. Vittnet lägger också märke till att han bara har en handske. Vittnet ville inte skjutsa mannen, som sedan springer Döbelnsgatan söderut och in på Johannes kyrkogård.
(W16) När utredarna lagt fram resultatet av förhör till Holmér, säger han: ”Nej den är galen, ett fall för Beckomberga. Honom sparkar vi ut som tänkbar gärningsman.”
(W17) Däremot visar sig spaningschefen Stig Lennart Petersson vara en riktig polis. Han reser sig häftigt och säger klart och tydligt till sina två chefer: ”Men ni måste väl ge Börje en chans att utreda det här! Det är ju otroligt om mannen skall få gå hem!”. Men Holmér hade bestämt sig. ”Vi skiter i honom” är hans slutkommentar.
4

Visste Holmér något, som gör, att han inte vill utreda 33-åringen?
(W20-21) 33-åringen blir anhållen den 12 mars och delges misstanke om delaktighet i mordet på Olof Palme.
(W150) Ur förhöret 14 mars: Du har skrivit mycket i din almanacka. Har Du någon förklaring till varför just sidan som gäller 20:e fram till 26:e februari är utriven ur boken?
(W20-21) Måndagen den 17 mars gör chefsåklagare K G Svensson en häktningsframställan mot 33-åringen. Några timmar innan förhand-lingen skulle ha börjat släpps 33-åringen fri av K G Svensson.
Skälet är, att det viktigaste vittnet sett ett foto på 33-åringen tillsam-mans med sju andra personer dagen före valkonfrontationen, då han med hundraprocentig säkerhet pekade ut 33-åringen.
(W21-22) Den 16 maj meddelar åklagarna Svensson och Carlström, att förundersökningen mot 33-åringen har lagts ner.
För spaningsledningen var det obegripligt, att allt som fanns mot 33-åringen inte fick prövas i rätten och i första hand med en häktningsför-handling.
Poliserna, som förhört 33-åringen, var övertygade om, att han från Johannes kyrkogård fortsatte ner till biografen Saga för att gömma sig.
Det var många bevis, som talade för att han var mördaren.
(W180-181) Efter den kritiska tidpunkten, då han kl 22.45 lämnade caféet, fram till kl 23.30 har ingen sett 33-åringen.
Det är osannolikt, att 33-åringen skulle kunnat ta reda på, att Olof Palme inte hade några livvakter. Därför kan han knappast ha följt efter i Tunnelbanan och vetat att Palme gått på biografen Grand. I stället har han, enligt min uppfattning, fått uppdraget av en grupp personer att mörda Palme. Med sitt hat mot Palme har han motivet och viljan.
33-åringen var känd för att skriva anonyma brev och använde ett språk som lätt kunde spåra breven till honom.
(W214) Ett sådant brev daterat 28 februari 1990 skrev han till JK Hans Stark. Det är utformat som en bekännelse av mordet.
Några korta citat ur brevet: -”vi är flera inblandade”, -”en blå Volks-wagen Passat utrustad med walkie-talkie”, -”Men ödet gjorde att Palme korsade gatan tidigare än väntat. Han kom in i mitt område och det föll på min lott att göra slut på honom”.
Kort efter detta åker han till USA, där han tidigare bott.
Med sitt öppna sätt hade han haft en del framgångar med kvinnor.
Det var detta, som gjorde, att han blev mördad i ett svartsjukedrama.
Obduktionsprotokollet (T364) Ur KU-förhör 1987-03-03 med K G Svensson:
Det gick till så, att jag tog direkt kontakt med rättsläkarstationen, åkte upp dit en eftermiddag, och sedan ägnade jag en halv dag åt att tala med rättsläkarna. Jag fick ett exemplar av obduktionsprotokollet och fick en mycket ingående analys av frågor som var aktuella för en rättsläkare.
(T367) Ur Juristkommissionens förhör 1987-07-20 med KG Svensson: Jag tror jag och min kollega var de enda som besökte rättsläkarna för att få deras synpunkter.
Ingen från Holmérs sida hade tagit kontakt med obducenterna. Vi ägnade en halv dag åt att tala med obducenterna och fick en del synpunkter på om det var en amatör eller professionell som hade hanterat vapnet. Det var mycket intressant. Det var också symtoma-tiskt för hur detta sköttes. I alla fall studsade man, när man fick klart för sig att ingen från polisen hade tagit sådana kontakter.
Obduktionsprotokollet är hemligstämplat i 50 år.
Vad är det man vill dölja?
Jag skrev ett brev till KG Svensson, som aldrig blev sänt.
Eftersom det finns ett tiotal med ”KG” i Sveriges telefonkatalog, ville jag först ringa upp och kolla att jag hade adressen till rätt Svensson.
Han frågade vad jag ville och jag hann bara nämna obduktionspro-tokollet, när han reagerade starkt och sade att han lämnat Palme-mordet bakom sig. Där tog samtalet slut. Varför blev han så irriterad?
Självklart tänkte jag inte fråga honom om innehållet.
Jag ville bara be honom att skriva till Regeringen och be dem häva sekretessen efter 25 år. Han kunde ju avgöra om det var befogat.
Kan det ha funnits något i obduktionsprotokollet, som tydde på det KG Svensson hävdat, att kulorna varit falska?
I en intervju i Expressen 1994-06-30 säger KG Svensson:
”Jag utesluter inte att de funna kulorna lagts dit av någon som varit inblandad i mordet”.
”Är kulorna inplanterade på platsen, så handlar det om ett planerat mord på mycket hög nivå, kanske till och med politiskt”.
”I ett av fallen var det väldigt egendomligt, att just den personen hittade kulan. Mer kan jag inte säga”.

5
Riksdagen beslutar att preskriptionstiden för mord skall vara obegränsad. (Proposition 2009/10JU10)
En utredningsman som skulle biträda departementet om ändring av preskriptionstiden tillsattes redan under den förra socialdemokratiska regeringen den 4 januari 2006.
Efter att justitieutskottets betänkande lagts fram 2009, blev det beslut i riksdagen 3 februari 2010. Lagen trädde i kraft 1 juli 2010.
För Palmemordet innebär detta, att allt förundersökningsmaterial inte blir offentligt den 1 mars 2011. Detta är olyckligt, då väsentliga delar har sekretessbelagts.
Det vore önskvärt, att SÄPO-rapporten, som uppger att Olof Palme blev övervakad av tre till fyra personer med 12 iakttagelser veckorna före varav sex under morddagen, blir offentlig. Då kan man få en uppfattning om huruvida mordet kan vara planlagt av någon grupp.
Även den 50-åriga sekretessen av obduktionsprotokollet borde hävas. Detta för att klargöra om det finns information, som kan vara av betydelse för uppklarning av mordet.
Vågar någon riksdagsledamot kräva detta av Regeringen?

Piketpolisen
Olle Alsén har fått information av någon vem som stod utanför Dekorimabutiken nära mordplatsen.
Alsén har rekvirerat kopia av passfotot och visat upp detta på gymet i Upplands Väsby. En man, elektrikern Per Alfredsson, kände igen Piketpolisen och nämnde hans namn.
Polisen heter Anti Avsan och blev invald i Riksdagen för Moderaterna 2006 och blev omvald i höstas.
Sven Anér har 2008 skrivit en bok ”Affären Anti Avsan”, som bygger på Alséns utredning.
Olle Alsén lämnade 1993-02-02 en skrivelse till Rikskriminalen. Där uppger han namnet på den polis, som han påstår fanns intill platsen för mordet.
En sådan anmälan mot en polis skall enligt reglerna föras till en specialpolis inom Stockholmspolisens internutredning samt den åkla-gare, som leder internutredningens arbete. Men detta struntade Hans Ölvebro och chefsåklagare Anders Helin i. Varje form av ”kompis-handläggning” skall ju undvikas och heller inte få misstänkas.
I stället förhördes polisen av ordinarie Palmeutredare 12/6 1993.
Om detta hade skötts på rätt sätt, kunde man kanske kommit fram till, att piketpolisen inte bara var på mordplatsen, utan att det var flera, som låg bakom planeringen av mordet.
Detta är ännu ett exempel på, att man inte ville få fram sanningen.
I DN Debatt 1992-11-05 tar Tomas Bresky och Lars Borgnäs upp två tips, där poliser varit inblandade men inte utretts.
Det ena lämnades av en polischef om ett möte kvällen före mordet mellan fyra eller fem poliser och en militär. Det andra gällde överläggningar sex veckor före mordet mellan en grupp poliser gällande en kommande kupp mot Olof Palme.
Det är anmärkningsvärt, att Polisen undviker tips om poliser.

Sammanfattning
Mordet utfördes inte av en ensamvarg utan var planerat av en grupp. Det finns mycket som talar för att poliser varit inblandade.
I så fall kan detta vara skälet till, att man inte vill få fram sanningen.
Varför dröjer det tre år innan SÄPO-rapporten registrerades hos Rikskriminalen?
Utredningen om 33-åringen, som med all sannolikhet var mördaren, togs inte på allvar av Holmér och chefsåklagaren K G Svensson. Denne stoppade häktningsförhandlingen genom att frige 33-åringen.
Efter mindre än tre månader lades förundersökningen ner. Detta var ett misstag av chefsåklagaren. Eller var han medveten om vilka konse-kvenser en rättslig prövning skulle få.
Om alla vittnen och bevisen mot 33-åringen blev värderade, skulle också medhjälparna bli granskade och skandalen med poliser inblan-dade bli offentliga.
Var det detta Holmér ville förhindra?
Var det den sanningen han tog med sig i graven?
Vad menade Anders Ferm med att svenska folket inte var moget att få veta sanningen?
Varför fick de finska kvinnorna inte chans att peka ut Dekorima-mannen vid en fotokonfrontation? Detta nekades av Hans Ölvebro.
Var underlåtenheten att lämna anmälan av en polis till internutredning också ett sätt att dölja sanningen?
Hans Holmér och hans chaufför Rolf Dahlgren är döda.
Chefsobducenten Milan Valverus dog i en singelolycka med sin bil. Roland Ståhl på Rikskriminalen dog oväntat.
33-åringen Victor Gunnarsson blev skjuten i ett svartsjukedrama i USA.
Piketpolisen lever och borde bli föremål för en utredning om medhjälp till mord. Även vapenhandlaren, som troligen hjälpte till lever. Detta är viktigt för att kunna fria eller fälla dem.
6
”ETT ALTERNATIVT SCENARIO”
Nu kunde jag ha avslutat föredraget. Men det finns ett alternativt scenario, som verkar fantastiskt. Detta skulle kunna ge svar på de frågor jag ställt om varför det varit viktigt att dölja sanningen om mordet.
Olof Palme var mycket pressad och deprimerad hösten 1985. Ett av skälen var ”Harvardaffären”. I stället för att ta emot ett föreläsnings-arvode på 5.000 dollar 1984 fick sonen Joakim ett stipendium för att studera i USA. Detta blev ett ärende för Skattemyndigheten (L84).

Det har sagts, att Olof Palme var allvarligt sjuk. Jag tänker inte sprida rykten om vad han skulle ha drabbats av. Men det är känt, att hans mor avlidit efter att ha haft en ärftlig form av Alzheimers sjukdom, som utmärks av att debuten sker före 65 års ålder. Även Olof Palmes morfar hade drabbats av tidig demens. Att sluta sitt liv på det sättet skulle vara tragiskt för en man av Palmes kaliber.

Hans Holmér var vän till familjen Palme. I Expressen 29 maj 1986 säger han: ”Det är offret som valt själva mordplatsen”. Även i sin bok ”Olof Palme är skjuten” (H173) skriver han ”Men skulle verkligen ett proffs låta Olof Palme ”välja” plats för mordet”. Det finns också uppgifter om, att paret Palme stämt möte och växlat några ord med någon, efter att de gått över på Sveavägens andra sida.

Söker man på namnet Hans Holmér på Internet, står det på första sidan: ”Holmér är även känd för att ha låtit den ökända Basebollsligan härja fritt i Stockholm, vilket bestod av poliser som åkte runt i piketbil och utförde våldsamma attacker på samhällets befolkning, vilka även ha dödat minst två personer och misshandlat ett flertal invånare utan anledning”. Han var alltså vän med en del ”Piketpoliser”. Därför var det inte svårt att få deras hjälp, om Olof Palme ville sluta sina dagar i förtid.
Om detta scenario stämmer, kan det förklara Holmérs bilfärd de sista timmarna i Stockholm under mordkvällen.
Det kan också ha funnits något i obduktionsprotokollet, som av oför-siktighet inte hade med skottet att göra och kan förklara den 50-åriga sekretessen.
Även behandlingen av SÄPO-rapporten, som inte togs på allvar, kan kanske förstås.
De inblandade i mordet kan nu känna, att de gjorde Olof Palme en sista tjänst.
Detta scenario skulle vara sensationellt men inte helt omöjligt.
Att försöka få Christer Pettersson fälld för mordet är en rättsskansdal.
Detta är ännu ett exempel på, att man velat dölja sanningen.
Anders Ferm var en av Olof Palmes närmaste män.
Jag avslutar med hans ord från år 2003 om mordet.
”Jag tvekar inte om vem det var, som mördade Palme, men jag skall kanske inte uttala hans namn”. (SvD 2003-02-16)
”Svenska folket är inte moget att få veta sanningen”.

Slutsatser

Trots att det gått 25 år, borde det finnas flera, som vet vem som är mördaren och vilka andra som varit inblandade. Först utlystes en belöning på 50.000 kr, som senare höjdes till 50 miljoner. Att ingen vågat träda fram är kanske inte så konstigt. Vad skall man med pengarna till, om man blir mördad? Det finns flera exempel på mystiska dödsfall i spåren av mordutredningen.

Det kan inte finnas så många alternativ, där konsekvenserna för Sverige som nation skulle bli allvarliga. Utöver de två motiv, jag har redogjort för, återstår väl bara att en främmande makt planerat och verkställt mordet. Det finns inget som tyder på detta.
Finns svaret i obduktionsprotokollet? Varför skulle man annars hemligstämpla det i 50 år? Spekulationerna om falska kulor och vad det innebär skulle kanske leda fram till att mordet var planerat av en grupp. Chefsåklagaren och kriminalinspektören, som besiktigade kroppen, har båda ifrågasatt kulornas äkthet. Chefsobducenten ville inspektera Lisbet Palmes kappa men nekades det. Han påstås ha sagt, att kulhålen i kappan kunde ha gjorts i ett laboratorium.
Olof Palmes läkare på Roslagstulls sjukhus bad att få se obduktions-protokollet men nekades det. Vilken sjukdom trodde han att han skulle finna bevis för? Skulle det finnas ett sådant bevis för att Olof Palme var allvarligt sjuk, hade det styrkt ett alternativt scenario, där Palme själv bett att få bli mördad.
Varför togs gränsen 25 år för preskription av mord bort mindre än ett år innan allt förundersökningsmaterial skulle bli offentligt?
Bland det hemligstämplade materialet finns säkert mordgåtans svar.

7
Det vore bättre att låta mördaren gå fri och få reda på sanningen om mordet. Men man vill väl dölja, att poliser har varit inblandade, även om ingen av dessa avlossat det dödande skottet. Har detta skett på Olof Palmes eget uppdrag, vill man till varje pris dölja det.
Det är beklagligt, att Riksdagen medverkat till detta.

Inlägg 2011-01-12 av Sixten Dahlin