”…walkie-talkie-män som stod i alla hörn…”

27.9.2010.

Walkie-talkie-männen vid biografen Grand vill inte riktigt ta form och gestalt, verkar det. Som hederligt aktiv nyhetsreporter har jag förstås, allt sedan denna affär började ta form för några veckor sedan, velat nå kontakt med Robert Gustafsson för att höra hans konkreta, koncisa version. Mina vedermödor i sammanhanget har jag ju också skildrat på bloggen.

Men Robert Gustafsson finns på sin Rondo-scen nere i Göteborg och har ännu inte hunnit komma till en telefonlur – jag kritiserar honom inte, men jag skulle gärna vilja tala med honom.

Såg honom i dag i kanske en repris i TV, en lång och intressant intervju, kompletterad med några av hans många numera så berömda gubbar, Weiron och de andra. Robert Gustafsson söker sig själv, som vi kanske alla gör. Han hittar hem till sina gubbar, men knappast till sitt eget rätta jag, är det så? Jag ska inte psykologisera. Några korta sekunder med ett Ernst-Hugo Järegård porträtt var lysande:

”…han har det i…BLODET!”

Ja, där satt Ernst-Hugo, som jag kände ganska väl. Ernst-Hugo och Robert – tvillingsjälar?

From sounds to things. Vad har Robert Gustafsson egentligen sagt om biografen Grand! Jag citerar nu ganska utförligt ur en systerblogg, ”Monica Arnesdotter Antonssons trivsamma lilla blogg”, närmare bestämt. Monica ger ett referat från den Ulf Elfving-intervju som startade hela saken, i P4. Det framgår inte om detta är Monicas eget självupplevda referat av radiosändningen; jag tror nästan det:

Robert Gustafsson såg walkie-talkie-männen i samband med Palmemordet!

Det här tycker jag är väldigt intressant. Det talades ju väldigt mycket om walkie-talkie-männen i samband med Olof Palme-mordet. Men så vitt jag vet har aldrig något av vittnena trätt fram offentligt. Men nu berättar alltså Robert Gustafsson att han faktiskt såg dem. Det är sensationellt. De fanns alltså! Vad betyder det?

Polisspåret – Robert Gustafsson förhördes i Palmeutredningen.

Skådespelaren berättar i en intervju med Ulf Elfving hur han såg en mystisk bil och walkie-talkie-män.

Det där med polisspåret ligger väldigt nära i min bok, säger Robert Gustafsson.

Den 28 februari 1986 gick Robert Gustafsson med sin teaterklass och såg ”Bröderna Mozart” på Grand – och blev därför vittne i Palmeutredningen.

”Jag minns att på vägen ut så petade jag honom på armen och tittade bort sedan. Och så skröt jag för de andra att jag petat på Palme”, säger Robert Gustafsson i ”Ulf Elfving möter…”

På natten fick han höra att statsministern hade mördats kort efter biobesöket.

Såg ”walkie-talkie” män

”Jag fick en overklighetskänsla. Sedan började jag minnas saker jag sett och noterat, som den där mannen i cowboyhatt och den här konstiga Audin med tonade rutor”, säger Robert Gusafsson i radiointervjun. Skådespelaren såg också walkie-talkie-män ”som stod i alla hörn” – och blev konfunderad när han fick veta att Palme inte haft livvakter med sig. Robert Gustafsson kontaktade Palmeutredningen. Det dröjde en och en halv vecka innan polisen återkom, och då upplevde skådespelaren att han blev mycket märkligt bemött.

Så långt Monica Antonsson. Detta referat ger faktiskt en tätare närvarokänsla än Robert Gustafsson egen beskrivning i boken, och i brist på den kontakt med Robert Gustafsson som jag kanske aldrig får, ger sig min hjärna ut på egen hand. Varför är bokbeskrivningen så glest detaljbeskrivande, varför är antalet walkie-män reducerat till en enda, specificerad? Varför säger Gustafsson, i boken, att ”där stod det en man med walkie-talkie”, utan att specificera platsen, vilken tunnelbanestation? Och hur kan han, enbart mot bakgrund av en enda walkie-talkie-man samt eventuellt den fönstertonade Audin dra slutsatsen att ”de hade säkrat upp hela Sveavägen”?

Det är som om Robert Gustafsson vill dra två versioner. Dels en ”avmaskad”  (för att tala sekretesspråk) och neddämpad för sitt bokmanus, dels en friare (och sannare?) under ett avslappnat radiosamtal.

Vad är sanning? Som om vi någonsin kunde hitta en sanning med millimeterprecision kring vår egen subjektiva upplevelse av en dramatisk situation? Men någonstans mellan Elfving- och bokversionen finns säkert en ganska hygglig sanning, med Elfving närmast, tror jag.

En kommentar, bara, till Monica Antonssons gissning att ”aldrig något av vittnena trätt fram offentligt”. Faktum tycks vara, enligt granskningskommissionen, att ”från morddagen och Stockholms innerstad inrapporterades ett 40-tal observationer, de flesta i Sveavägens närområde”.

Alltså ett anmärkningsvärt högt antal, under en period på 1980-talet då walkie-talkies var klart sällsynta inslag på stan. Förhållandet tycks dock knappast ha oroat granskningskommissionen, som, om den slagit larm, kunde ha aktiverat hela den somnambula polis- och åklagarutredningen: 40 walkie-talkies morddagen! Dagen innan var det antagligen noll!

 Den walkie-talkie-observation som ligger närmast biografen Grand, av de mycket få observationer som kommissionen detaljredovisar, härstammar från Adolf Fredriks kyrka, dvs ca 250 meter från Grand; ingen närmare. Eller har det funnits närmare observationer? Robert Gustafssons, ”i alla hörn”?

Rikskriminalen har numera faktiskt ställt i utsikt att jag ska få gå igenom samtliga vittnesförhör från biografen Grand; få se vad jag kan hitta. Men jag kommer att gå till verket med stor tvekan och stort tvivel: ger dessa utskrivna vittnesförhör hela sanningen?

Christer Pettersson och de 40 walkie-talkies – vilken rövarhistoria! Palmeutredningen är ett gungfly.

Sven Anér