”Polisbefäl i förhör om Palmemordet”

1.9.10.

Expressen skrev den 17 juni 1993 om vad som senare kom att kallas ”Avsan-affären”; jag sitter med klippet framför mig:

”Det är mycket obehagligt” – Georg Cederskog

En 35-årig man i befälsställning vid Stockholmspolisens ordningsavdelning förhördes i går om mordet på Olof Palme.

Mannen har enligt ett vittne bland annat kopplingar till den gymlokal i Upplands Väsby som nu är mordspanarnas hetaste ledtråd.

Polisbefälet blev uppringd av en av Palmegruppens förhörsl edare i går.

Han ombads att genast inställa sig i mordspanarnas lokaler på Kungsholmen i Stockholm för förhör.

”Det är riktigt att vi har förhört mannen under dagen”, bekräftar Palmegruppens chef Hans Ölvebro till Expressen.

”Vi har undersökt och förhört både honom och den person som gett oss tipset.”

”Har sett mannen på gymmet”

”Vad gav förhöret?”

”Polismannen har redogjort för sina förehavanden under mordnatten. Vi anser att han har lämnat ett fullgott alibi och att han därför inte heller har något att göra med de finska kvinnornas iakttagelser.”

”Varför har han pekats ut?”

”Det finns speciella omständigheter kring mannens bakgrund som fick tipslämnaren att reagera. Han uppger bland annat att han sett mannen på gymmet i Upplands Väsby vid flera tillfällen kring 1988-1989.”

Expressen var sent i går kväll i kontakt med den utpekade polismannen. Han är märkbart skakad över misstankarna.

”Jag v e t inte varför jag kallades till förhöret. Det är helt befängt. Jag har ju alibi för mordnatten.”

”Vad består det av?”

”Det vill jag inte gå in på. Det här måste vara en ren missuppfattning. Det är mycket obehagligt för mig,” säger han.

Förtegen om polisspåret

Spaningschefen Hans Ölvebro är påtagligt förtegen om det nya polisspåret. Han uppger att han inte tidigare känt till dessa uppgifter.

Cederskog: ”Jag har frågat dig tre gånger den senaste veckan om just detta polisspår. Du har förnekat att det existerade. I dag uppgav du för radions Ekot att ni nu är intresserade av en till fem olika polismän. Vad är det egentligen som pågår?”

”Chefsåklagare Anders Helin har gått igenom alla gamla polisspår fram till maj i år. Sedan dess har det kommit in nya som vi inte alltid hunnit åtgärda.”

”Men jag frågade ju dig senast i går?”

”Det här är en sån grej som vi inte hade undersökt om det inte råkade vara en polisman som pekades ut. Det var först i dag som jag blev medveten om dessa uppgifter. Jag har suttit i möten i två dagar i rad och har samtidigt 20 poliser som producerar en massa material.”

”Så 35-åringen är ett färskt spår?”

”Ja.”

”Men nu talar du ju om en till fem polismän?”

”Jag håller inte räkning på alla spår.”

”Hur kommer Palmegruppen i fortsättningen att förhålla sig till PKK-spåret?”

”Det finns fortfarande åtgärder som ska prövas inom det innan vi tar slutlig ställning.”

”Innebär det att PKK-spåret är på väg att läggas ned?”

”Nej, nej, f i n n s det en möjlighet att gå vidare kommer vi att göra det. Vi har en kriminalpolis som är avdelad att i fortsättningen sköta utredningen av spåret.”

Livrädd för repressalier

Palmegruppens viktigaste vittne jämte Juho, 37, som framträdde i gårdagens Expressen, är i dag Anna – en finska i 30-årsåldern bosatt i en förort strax utanför Stockholm. Hon har i polisförhör uppgett att hon kände igen den finsktalande man som stod utanför färgbutiken Dekorima minuterna innan Olof Palme sköts till döds. Nu är hon livrädd för repressalier.

Därför är polisens stora bekymmer just nu att förmå Anna och hennes väninna, som var med vid tillfället, att ställa upp i ett konfrontationsförhör.

Hon har för polisen beskrivit mannen som ”en tvåbarnsfar” bosatt i Bro utanför Stockholm, en man som har mycket rasistiska åsikter, gott om pengar, trots att han inte arbetar, och kör en Volvo kombi”.

”Av vilken anledning är ni fortfarande intresserade av gymet i Upplands Väsby?”

”Vi vill identifiera den man som Anna såg där cirka ett år innan hon stötte på honom utanför Dekorima mordnatten.”

”Är det en kroppsbyggare ni söker?”

”Nej, nej – det är en missuppfattning, det är en tillfällig besökare vi letar efter.”

FOTNOT: Juho och Anna är fingerade namn.

Så långt Expressens dramatiska reportage, den gången. Georg Cederskogs text är anmärkningsvärt korrekt, för att ha skrivits så pass kort tid in i Avsan-affären, och jag tänker inte granska just hans kommentarer närmare. Mer än att jag onekligen hajar till när jag läser att Cederskog har intervjuat gym-mannen, dvs Avsan! Och sedan släppt honom? För nu ebbar hela Dekorima-intresset ut, för Expressens del.

Hans Ölvebros svepande och svajiga kommentarer går jag däremot in på; följ med i Expressens text!

”Ett fullgott alibi”. Enligt granskningskommissionen har det enbart rört sig om ett hustrualibi.

”Inte tidigare känt till dessa uppgifter”. Påståendet är direkt osant. Ölvebro var mycket väl informerad, sedan i vart fall den 21 december året innan, 1992.

”Det var först i dag som jag blev medveten” – Nej, fel: 21.12.92.

”Vi vill identifiera den man som Anna såg” – han är redan identifierad när Ölvebro säger detta: Anti Avsan.

Jag vill nu se på detta mycket intressanta reportage ur synvinkeln tidningspolicy. Här har Georg Cederskog en i rådande dagsläge synnerligen dramatisk och spännande artikel, men denna artikel får också utgöra höjdpunkten i Expressens Palmerapporterande över huvud taget. Ingen klar uppföljning.. Bl a säger ju Cederskog att han talat med Avsan, men han nämner inte Avsans namn, och det gör heller inte hans tidning, då eller senare.

Jag håller mig kvar vid Expressen, som nu, under år 2009, låter sin politiske reporter Karl-Johan Karlsson ringa upp mig och fråga om jag har någonting emot att Expressen tar upp saken. Det har jag ju inte.

Men veckorna går, Karlsson håller mig elegant på sträckbänken med intetsägande kommentarer som att ”han är inte inne” och att ”det har kört ihop sig”.

Till sist, efter dryga två veckor, ringer Karlsson en sista gång och omtalar ”att nyhetsvärdet var inte tillräckligt”. Nehej. Den sak som Cederskog på sin tid beskrev som ”mycket obehaglig” (för polisen) saknar nu nyhetsvärde för Expressen. Den chefredaktör som ska ha fällt omdömet, Otto Sjöberg, fick kort därefter gå och ersattes av en person som visade sig vara lika ointresserad.

Här har uppenbarligen någonting hänt. Expressen gör först stort förstasidesstoff av saken, varefter den självdör, i två omgångar, 1993 och 2009.

Tar Expressen och alla andra stora dagstidningar order från någon sekret överhet? Eller bestämmer sig alla chefredaktörer och nyhetschefer, självständigt, var och en i sin kammare, för att det här lilla statsministermordet, det kan vi glömma. För resten var det nog fan Christer.

Jag kan citera Georg Cederskogs svarta rubrik:

”Det är mycket obehagligt!”

Sven Anér