Walkie-talkies, walkie-talkies – här finns lösningen!

30.9.10. Det är de oidentifierade männen i deras mörka kläder och deras walkie-talkies det handlar om. De finns överallt kring biografen Grand och Dekorima. Ur mörkret hoppar de fram och skrämmer kvällsvandrare, ute med hunden eller på hemväg från teatern: ”Här får ni inte parkera! Bort härifrån!”

I spåren av Robert Gustafsson dramatiska Ulf Elfving-intervju strömmar tipsen in, och det börjar bli helt absurt att läsa vad den statliga granskningskommissionen från 1999 – den som jag så ofta återkommer till – utan minsta oro eller förhöjt tonläge rapporterar om dessa walkie-talkies, som sitter som flugor kring en statsministers så småningom plakett-försedda mordplats: inga märkvärdigheter, visserligen 40 tips enbart från Sveavägsområdet och enbart mordkvällen – nåja, ingenting att hetsa upp sig för… De höga granskarna har talat, bl a en numera JO.

”Men walkie-talkies fanns ju knappt på stan den gången, i vanliga fall?” kan jag fråga. Hade jag själv sett en walkie-talkie i februari 1986? Det tror jag knappast. Så här inleder granskningskommissionen sin redovisning av dessa numera klassiska walkie-talkies, under ”Övrig granskning”, sidan 212 i min upplaga:

Kommissionen har hos PU /Palmeutredningen/ begärt att få ta del av alla förekommande uppslag rörande walkie-talkie-iakttagelser. Med hjälp av det databaserade registret eftersöktes samtliga uppslag vari orden ”walkie-talkie” eller ”kommunikationsradio” förekommer. Det visade sig finnas 179 sådana uppslag.

179! Men ingen kommentar från denna statliga kommission av typ ”oj då!” eller ”var det verkligen så många?” Än mindre en kommentar: ”Här måste finnas en direkt koppling till mordet på Olof Palme!”.

O nej, i stället inleder kommissionen en reduktion av antalet ”farliga” walkie-talkies vilken leder till – som jag nämnt tidigare – att

från morddagen och Stockholms innerstad inrapporterades ett 40-tal observationer, de flesta i Sveavägens närområde. Åtskilliga av dessa iakttagelser gjordes dock vid tidpunkter som gör att de måste bedömas som mindre intressanta. Från Gamla stan inrapporterades ett dussintal walkie-talkie-observationer under veckorna före mordet.

Tänk efter: walkie-talkies är vid denna tid, februari 1986, ytterligt sällsynta på Stockholms gator. Alltså borde redan en observation ha varit klart intressant. Nu har kommissionen fått 179 (!) sådana observationer att jonglera med, varav 40 just inom det närområde som kan ha varit max 500 meter i diameter; det är inga stora ytor det handlar om, det handlar om ett komprimerat City. Det går att springande korsa området på två minuter!

Kommissionen räknar upp fem exempel på w/t i detta närområde, och jag återger ett sådant exempel:

Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan. I mitten av mars lämnade Margarethe A uppgifter om en walkie-talkie-iakttagelse till PU. Margarethe A berättade att hon på mordkvällen befann sig i sin bostad Tunnelgatan tillsammans med sin son. När hon omkring klockan 20.00 – 21.00 tittade ut genom fönstret såg hon en man som stod vid en port i hörnet Tunnelgatan – Olofsgatan. Mannen talade i en svart walkie-talkie. Hon hade i samband med iakttagelsen kommenterat denna för sonen. Strax efter klockan tio, då hennes make kom hem, var mannen med walkie-talkien borta.

”Hörnet Tunnelgatan – Olofsgatan”. Från detta hörn går det att se Dekorima, mordplatsen!

Nästa dag förhördes Margarethe A:s son. Han bekräftade moderns uppgifter. Han hade själv iakttagit mannen på andra sidan gatan. Mannen hade i handen haft en walkie-talkie, delvis dold innanför sin jacka. En del av apparaten hade stuckit upp och antennen hade varit fullt synlig. Sonen hade trott att mannen var väktare.

Tipset följdes upp av PU genom kontroll med personalchefen i den organisation som höll till i huset, utanför vilket mannen stod, och genom kontroll med ett vaktbolag. Några åtgärder som föranlett civil personal med walkie-talkie utanför aktuellt hus hade inte förekommit vid tiden för iakttagelsen.

Hösten 1988 förhördes Margarethe A och hennes son på nytt utan att ytterligare uppgifter framkom.

Och där släpper granskningskommissionen ärendet som en kall potatis. Slår inte larm, återremitterar inte saken till denna ”PU” som kommissionen tydligen litar på i vått och torrt, gör absolut ingenting. Trots att kommissionen, enligt högtidlig order från riksdag och regering gemensamt:

skall ”undersöka om det finns delar av utredningsmaterialet som inte är tillräckligt bearbetat”

”kommissionens uppdrag skall omfatta en uppföljning av den tidigare parlamentariska kommissionens särskilda granskning av brottsutredningen vad gällde misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet”

”kommissionen har frihet att behandla andra till uppdraget anslutande frågor, som kan aktualiseras under kommissionens arbete” -

just det, kommissionen har carte blanche att skapa total klarhet kring hela detta mord på sittande statsminister, carte blanche! Men kommissionen gör ingenting, ja värre än ingenting. Den går in med egna små beställsamma tyckanden, kännetecknande för alla kommissionens tusen sidor: ”som är av föga intresse i detta sammanhang”, ”vid tidpunkter som gör att de måste bedömas som mindre intressanta”. Etc. Skulle inte w/t från någon tid före mordet, i rekognosceringssyfte, ha varit av intresse?

Det är påfrestande att tvingas läsa denna statliga kommissions arroganta bortförklaring av alla polisspår, fram till slutsatsen att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”!

En iakttagelse, som kommissionen redovisar, behandlar ”iakttagelse på mordkvällen av man med walkie-talkie på Norra Latins skolgård”, minsann!

Då ber jag att få omtala vad en stockholmare i 70-årsåldern just ringer och berättar för mig. Han hittar mig via Robert Gustafssons sekreterare, som numera tydligen vet att allt som rör walkie-talkies vid Sveavägen intresserar denne Sven Anér, tack för det!

Jag kallar den uppringande mannen för X. X hade tillsammans med sin fru besökt Folkets hus teater vid Norra Bantorget, för att lyssna på Owe Thörnquist. Det var svårt att hitta P-plats, men i biljettluckan fick X beskedet att det ginge bra att stå på Norra Latins helt mörklagda skolgård.

Men när X kom dit med bil och fru fick han nytt besked, nu av en mörkklädd person med – just det, en walkie/talkie. Ett bryskt besked: här får ni inte stå, bort härifrån!

X hamnade då på en möjligen otillåten P-plats vid Tunnelgatan-Sveavägen. När bilen hämtades kom de att köra precis förbi blodpölen vid Dekorima; mordet kan ha varit bara någon minut gammalt.

Då X någon dag senare ringde polisen fick han intrycket av totalt ointresse samt att hans samtal över huvud taget inte registrerades. Hur det faktiskt gick med registreringen hoppas jag inom rimlig tid få veta. Jag har begärt fram alla 40 spaningsuppslagen rörande w/t kring Sveavägen, men sekretesspersonerna vid rikskrim håller fortfarande på att hitta eventuella skäl att hemligstämpla, helst naturligtvis vartenda, sådant ”farligt” spaningsuppslag.

Jag sitter här på Hjelmbergstorpet och skriver om dessa mörka ting, i den till synes beskedligaste idyll, bland rodnande lönnlöv. Men mitt ämne är sannerligen inte beskedligt. Det är hemskt, kolsvart, ruttet.

Gör det här experimentet: säg att du, min blockläsare hade blivit satt att granska detta sannerligen riksviktiga ärende. Du hade då upptäckt att hela mordområdet hade vimlat v w/t-observationer, och du hade givetvis dessutom raskt utgått från att du inte hade tillgång till alla observationer som faktiskt gjorts: många kvällsvandrare hade säkert aldrig rapporterat.

Vad hade du då gjort? Ganska snabbt ringt till någon hög tjänsteman på justitiedepartementet, som hade varit din uppdragsgivare, och sagt att fan är lös, mordet måste ha begåtts inom ett finmaskigt nät av walkie-talkies, mobila telefonapparater som i huvudsak poliser har tillgång till!

Där hade det kunnat börja rulla. Och den rullningen borde förstås ha inletts med bortkoppling av hela Stockholmspolisen, naturligtvis!

Det där hade du, bloggläsare, som vanlig normalskärpt civilperson åtgärdat under din första arbetsdag som mordgranskare. Men granskningskommissionen har att göra i tre år för att komma fram till att det inte finns några fel på några poliser, att allt vad w/t-tips heter kan läggas till handlingarna samt att mördaren heter Christer Pettersson! (Jag märker att utropstecknen går åt.)

Jag hoppas nu alltså på de spaningsuppslag kring w/t som jag har beställt. Jag har naturligtvis följt w/t-skeendet även tidigare, men det var Elfving/Gustafsson-intervjun som gav det förnyade startskottet. I det här läget skulle naturligtvis en hederlig riksåklagare kalla mig till ett samtal, men riksåklagaren låter i stället sina båda närmaste medarbetare skriva till mig och huta åt mig, som skolgossen nedanför katedern:

Du får inte tala med oss, du får inte komma hit, du får inte skriva till oss, och skulle du ändå våga skriva så gör vi vad vi vill med dina brev, och vi talar inte om för dig vad vi gör! Tig, Sven Anér! Hör vad din RÅ säger!

Ännu ett utropstecken. Slut där för i dag. Sven Anér