Medan Robert Gustafsson-affären ulmar och pyr

16.9.2010. Klockan är 13 denna torsdag. Jag väntar på ett ex av boken om Robert Gustafsson. ”Från vaggan till deadline”, men vår post kommer först framåt tre. En redaktör på Bonniers var nästan oväntat hygglig och lovade att sända mig ett förhandsexemplar; boken släpps egentligen inte förrän den 22 september. Jag ska skriva ut de avsnitt som behandlar just de numera ryktbara Gustafssonska polisförhören.

I avvaktan på vår lantliga post (kom inte i dag, kommer kanske i morgon fredag) tar jag fram ett exemplar av min första Palmebok, ”Polisspåret”, 1988. Jag läser inledningen: det är som att kastas tillbaka till en friare, fränare, fräschare värld. Palmedebatten var öppen den gången, och ljudradions numera bortglömda ”Kanalen” fungerade med en effektivitet och aktivitet som dagens Uppdrag granskning och Kaliber aldrig har varit intresserade av att kopiera.

Jag själv, ser jag i de gamla återgivna klippen, hade en klar position som nära nog fullt tillförlitlig nyhetsreporter. Jag citerades och kommenterades, och i Kanalen fick jag framträda. Jag for till radiohuset i Stockholm och läste in och fick faktiskt några hundralappar för besväret. När upphörde denna journalistiska paradistillvaro? Med nedläggningen av Kanalen någon gång in på 90-talet?

Det är som om det just någon gång på 90-talet satt en konklav av styrande chefredaktörer och gate-keepers som samfällt dekreterade att nu får det vara slut på självsvåldigt trams som Kanalens och Sven Anérs och Arbetets nere i Malmö. Inget märkvärdigt har skett i samband med det visserligen beklagliga mordet på Olof Palme; detta mord har gått helt korrekt till. Om vi så säger.

Där sitter Palmedebatten i dag. Helt korrekt till. Det var Christer Pettersson, och Sven Anér ger sig nog, han är visst snart hundra år…

Vad kommer Robert Gustafsson-affären att ge? Den som nu ligger och ulmar och pyr? Jag har några spännande dagar framför mig. Men medan jag alltså fortfarande väntar på posten vill jag rekapitulera ett centralt avsnitt ur ”Polisspåret”, med sanningar som stod sig då och som sannerligen står sig idag. Här alltså ett eko från 88 re´n:

Jag är rädd för att vi närmar oss den svenska samhällsapparatens uppluckring och i förlängningen upplösning.

Man behöver inte vara gripen av minsta lilla förföljelsemani för att någonstans, i en grå bakgrund, se okända maktpersoner med tillgång till en maktapparat, personer som kan trycka på knappar och få kusliga saker att inträffa.

Boforsaffären: är den bara allmänt snaskig, eller har det tryckts på knappar?

Palmemordet: här är det sannerligen inte svårt att se hur ett mord i minsta detalj planerats och genomförts – och kunnat genomföras genom att myndigheter blundat eller sovit eller manipulerats eller själva varit de manipulerande.

Jag skriver, lite vagt, att de här anteckningarna varit ”nedkastade och delvis inringda till Klarspråks telefonsvarare”. Om texten ovan verkligen sändes av Klarspråk minns jag inte.

Men jag skakas när jag läser och skriver ut; gick detta att säga den gången, så oförblommerat? Och självfallet kan det också, med extra tyngd, sägas i dag den 16 september 2010, när de i över 24 år fördolda walkie-talkie-protokollen plötsligt ulmar och pyr!

Sven Anér