31.8.10.
Det är inte ofta ett ämbetsverk sänder mig ett brev med ett vänligt, hyggligt tonfall. Därför blev jag glad då jag här om dagen fick det här brevet från Riksrevisionen. Jag blev glad över att för en gångs skull behandlas som en normalvettig person:
Till Sven Anér, 2010-08-27, dnr 15-2010-0855.
Angående ditt brev med anmodan att Riksrevisionen tar sig an handläggningen av mordet på statsminister Olof Palme.
Riksrevisionen tackar för ditt brev med bifogad bok. Vi beklagar att svaret dröjt, men vi har stor tillströmning av brev och e-post till Riksrevisionen.
Som du känner till från tidigare svar i annat ärende från Riksrevisionen (Dnr 16-2005-0339) innebär Riksrevisionens självständiga beslutanderätt om granskningar att Riksrevisionen inte vidtar några utredningsåtgärder eller revisionsinsatser på enskildas begäran eller uppmaning. Några utlåtanden eller kommentarer kan vi därför inte lämna utifrån önskemålen i ditt brev.
Emellertid kan information från enskilda ibland beaktas och påverka planeringen av kommande revisionsinsatser. Ditt brev och din bok finns därför tillgängliga för områdesbevakningen inför planeringen av framtida granskningar.
Ditt brev föranleder, utöver sådant eventuellt beaktande, ingen åtgärd från Riksrevisionens sida.
Med vänlig hälsning
Jan Wollin
Rättsenheten
Det går förstås att pressa denna skrivelse ett snäpp. Jag skulle kunna säga mig att tydligen inte alla skrivelser till Riksrevisionen görs ”tillgängliga för områdesbevakningen inför planeringen av framtida granskningar”, men att min skrivelse alltså får denna placering. Därifrån är det förstås ett långt steg till att riksrevisionen någonsin tar upp min sak (min? svenska folkets) någon gång i framtiden. Men den finns med i bilden, tycker jag mig se av Jan Wollins elegant sirliga brev. Jämfört med t ex RÅ:s periodiska standardutskällningar är brevet ett sjumilakliv.
Om en klart positiv tanke ligger bakom denna info från riksrevisionen är brevet förstås en sensation. Sven Anér
Till JK: Här följer Olle Alséns ursprungliga larm till Ölvebro! Aldrig utnyttjat av rikskrim, i dag ej anträffbart!
3.9.2010. JK – sedan jag skrev mitt senaste brev, 1.9.10, har jag erhållit ytterligare två dramatiska dokument i Avsan-affären; de kommer inte från rikskriminalen eller dess jurister, vilka fortfarande inte hör av sig.
Dokumenten består av två skrivelser från Olle Alsén, daterade resp 19 december 1992, 2 sidor, och 21 december 1992, 1 sida. De är av rikskriminalpolisen diarieförda som Ai 1107-92 resp enbart 1107-92. Enligt normala rutiner bör alltså dessa handlingar kunna återfinnas i rikskriminalpolisens arkiv, men på specifik begäran av journalisten Olle Minell, och efter honom av mig. har de av rikskriminalpolisen varken uppgivits existera eller, än mindre, till mig utlämnats.
Jag återger nu delar av de båda dokumenten, med uteslutning av avsnitt som går nära en del personliga förhållanden, framför allt Anti Avsans men även de båda vittnande unga kvinnornas från Dekorima, Anneli och Ankki.
Den som önskar ta del av det fullständiga innehållet kan givetvis vända sig till rikskriminalpolisen, Palmeenheten, kriminalkommissarie Stig Edqvist, 08-401 90 00. Jag har haft svårt att nå Stig Edqvist, men ha tålamod!
Vad JK nu kommer att läsa, är starten på en åklagarledd polisutredning som hade havererat innan startskottet gick. Denna utredning kom att bedrivas i knapp styrfart, ledd av en helt passiv åklagare och under honom av den polisiäre spaningsledaren Hans Ölvebro, vilken som ledord hade:
”Glöm det, hörru!”
Dokument Ai. 1107-92. PM Olle Alsén 19/12/92. EH 143 04-B. (Reservation de båda fyrorna). Under står ”921221”, vilket möjligen innebär att handlingen alltså skrevs av Alsén den 19 december, men registrerades hos rikskrim den 21. I så fall gick startskottet den 21 december, det datum då rikskrim alltså har fått del av båda dokumenten.
Finska 1: (Anneli) /Personuppgifter, ges ej här/.
Finska 2: Förnamn Ankki. /Personuppgifter, ges ej här/
Dekorimamannen: / Även här är vissa personuppgifter uteslutna/. Kort förnamn, kort efternamn.
Ankki känner igen honom från träning på gym vid Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Han angavs för henne åtm en gång av --- som hon brukade gymma med. Mannen kom då inspringande, bråkade eller ”tjafsade” med några killar där, försvann sen ut igen – hon fäste sig då vid att han inte stannade och tränade. Har förmodligen sett honom flera gånger där. Detta var under tiden för mordet, 84-85, möjligen också efter. Ankki sägs eller säger sig numera, enl väninnan /Anneli/, ha glömt mannens namn (kan vara gardering, livrädd historien ska komma ut, har inte ens berättat för sambon om mötet vid Dekorima, annat än att de var i centrum den kvällen).
Ankki känner igen honom om hon ser honom igen, och påstås vara säker på att hennes dåvarande gym-kompis vet namnet.
/Ett långt avsnitt behandlar därefter frågan om vilken film de båda unga kvinnorna hade sett, före Dekorimahändelsen. Anneli placerar nu filmen vid Lilla Kvarn./
De gick /efter filmen/ längs andra, dvs norra sidan Kungsgatan och tittade på kläder i skyltfönster (”som vi alltid brukar göra i stan”) innan de vek av ned på Sveavägen, för att ”troligen” gå ned och titta på möbler, dvs Otto Dahlin på Sveavägen.
Att de stannade vid mannen utanför Dekorima – varvid Ankki upptäckte att hon kände igen honom. (liksom han henne) osv, berodde på att hon skulle fråga vad klockan var, för att säkert hinna tillbaka i tid till tåget till Upplands-Väsby. Väninnan /Ankki/ hade glömt sin klocka när hon duschade hos väninnan /Anneli/ ute i Upplands-Väsby, innan de for in till stan, i brådska. Ankki brukar inte ha klocka. Anneli hade vid den tiden nyligen flyttat in till Stockholm men kommit ut för att hälsa på.
/Avsnitt om konversationer mellan de båda flickorna./
Först igår /18.12/ frågade jag om de aldrig har tänkt på den utfästa belöningen. O nej, frånsett att Ankki för några år sen halvt på skämt sa ngt därom., varvid Anneli blev upprörd. Flickorna har dessutom utgått från att de ju inte har några bevis och inte har sett själva mordet eller gärningsmannen vid mordtillfället, och att det skulle vara ett villkor. Anneli fortfarande inte intresserad, pengar betyder inte så mycket, livhanken viktigare. Säker på att Ankki också tänker så.
Alséns fotnot: Enligt Anneli är jag /Alsén/, min urspr tipsare, som hon för någon månad sen berättade en del för, under förhandslöfte om absolut tystnad, och en tidigare pojkvän som brukar hjälpa henne (”men honom litar jag helt på”) de enda som hon eller Ankki sagt ett ord till om affären.
Så långt Alséns första meddelande till Hans Ölvebro. I detta meddelande är sålunda Anti Avsans namn inte nämnt, och inte heller Ankkis efternamn. Brevet daterat 21 december 1992 går däremot direkt in på namnet Anti Avsan. Huruvida Palmespanarna då, tre dagar före jul, redan visste att gärningsmannen kan ha varit Avsan framgår inte.
Dnr 1107-92 92-12-21 21/12/92 från Olle Alsén
Ett möjligt tips om Dekorimamannen som flickorna träffade på skulle kunna vara Avsan, Anti Harald, 580108-1034, i den mån han kan finska och – om flickornas påstående håller – bodde i /här utesluts personuppgifter/.
Enligt Annelis uppgift i andra hand hade Avsan besökt samma gym som hon, i Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Det gymet är numera flyttat till Väsbyskolan, öppet vardagar från 16 el 16.30, en bit in på kvällen./ Alséns meddelande avslutas med bl a ytterligare personuppgifter/
Det känns viktigt att placera in ovanstående information i deras tids- och bakgrundssammanhang. Detta var alltså en tid, inom Palmeärendet, då lagföringen av Christer Pettersson pågick för fullt, och då den svenska allmänheten hade bibringats den närmast kassaskåpssäkra uppfattningen att Olof Palmes mördare vore just Christer Pettersson. Mängder av påpekanden, bl a mina egna, rörande falsarierna kring bindningen av Pettersson vid mordet hade inte hjälpt. Det rådde en klar oro bland allmänheten: måtte det inte vara fel den här gången också, måtte det vara Christer…
Detta kan ha varit en förhållandevis behaglig tid för Palmeåklagaren Anders Helin och för rikskriminalpolisens toppspanare Hans Ölvebro. Visserligen hade det kärvat i högre instanser, men det skulle nog ordna sig med Christer.
Att i detta läge radikalt behöva kasta om skulle säkert ha känts avigt även i en ”normal” förundersökning, i en ”onormal” undersökning än avigare.
Det har, JK, framgått av mina tidigare skrivelser och borde framgå än tydligare i dag, att förundersökarna nalkades affären Anti Avsan med stor ovilja. Denna ovilja står i bjärt kontrast till den utomordentligt fylliga information Helin/Ölvebro fick på en bricka från journalisten Olle Alsén, mannen som helt kom att stå bakom upptakten till Avsanspåret.
I ett normalfall skulle självfallet alla mordspanare ha vaknat upp ur sin letargi i Pettersson-fallet, alla klutar skulle ha satts till, varenda en av Alséns uppgifter skulle ha granskats med lupp.
JK kan själv göra upp ett hypotetiskt tidsschema: Ankki kunde ha varit helt identifierad inom 24 timmar, Anti Avsan kunde varit hämtad till ett upplysningsförhör samma dag breven kom in från Alsén, Anneli och Ankki hade likaledes kunnat höras nära nog omedelbart, alltså allt detta före jul 1992. Detta hade varit att följa normal polisrutin.
Vad händer i stället? Åtta förhör med de båda unga kvinnorna, januari – april 1993, Dekorimamannen ”efterspanad men aldrig påträffad”, sägs det, och Avsan inte hörd förrän i mitten av juni. Ankki hörd med bildkonfrontation i april 1993, men av de sex visade bilderna föreställde ingen Anti Avsan.
Jag ber JK även noga läsa Expressen-reportern Georg Cederskogs grymt avslöjande intervju (bilagd denna skrivelse) med Hans Ölvebro, som i god form avvisar alla tankar på att en polisman egentligen skulle vara misstänkt: han har ju hustrualibi!
Tips ens i närheten av vad Olle Alsén, ständigt tråkad och trakasserad, presenterar i ett stort mordfall är något normala förundersökningsledare endast kan drömma om.
Jag vädjar alltså än en gång till JK om djupgående granskning av det ärende jag lägger fram, och jag avslutar med några kompletterande utdrag ur de med Ölvebros godkännande bandade telefonsamtal som sitter snyggt och prydligt insorterade i rikskrims orangefärgade pärmar, bortglömda, oåtkomliga för folket utanför Polhemsgatan:
Bandat telefonsamtal Ölvebro – Alsén 13.6.1993. Sida 000316 i handling EH 14839:
Ölvebro: Jag slipper gärna att prata med så mycket folk som möjligt, jag ska ju göra mitt jobb. Det innebär att jag ska läsa utredningen och försöka styra den så den går åt rätt håll. Och i det här fallet så har det aldrig inträffat nånting efter det att uppgifterna kom som har gjort att intresset ökat. Vi försöker fullfölja det här liksom allt annat.
Men för mig är det så att jag är av den uppfattningen att dom har inte gjort någon iakttagelse som har med mordet på Olof Palme att göra.
Klart att det är nånting dom har sett, men jag tror inte… tänk efter själv, om du har varit ute på mordnatten och så har du gjort den iakttagelsen om walkie-talkie – självfallet skulle jag väl vända mig till polisen då?
Alsén: Nja, inte i den situationen som hon var.
Ölvebro: Ja, då är dom kriminella.
Jag överlämnar ärende 118-10-21 till JK:s grannlaga bedömning.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Bilaga: ”Polisbefäl i förhör om Palmemordet”, utskrift 1.9.10, 4 sidor.
