Såg Ankki Avsan vid Dekorima?

31.3.2013. Dag Andersson, rikskrim:

Jag försöker analysera Dekorima och Avsans närvaro.

Det finns ett konkret indicium mitt i kedjan, nämligen det faktum att en person identifierar ett för honom uppvisat fotografi som föreställande en man som ofta befinner sig på gymet i U-Väsby. Detta förhållande har aldrig bestritts, även om dåvarande polisutredning ogärna berör saken.

Sedan finns Ankkis tilltalande av mannen på finska vid Dekorima, vilket visar att hon kände mannen som finsktalande. Är då Dekorimamannen Avsan?

Finns alternativ? I så fall skulle det finnas mer än en finsktalande person vid gymet (med tvåkorta finsk/estnisk-klingande namn!). Och i så fall skulle Ankki ha känt båda dessa finskkunniga personer, Avsan och ytterligare en.

Redan här börjar det snäva till.

Då kan fokus riktas mot den av allt att döma svaga och vaga utredning som skett kring Upplands-Väsby. Som vanlig allmänhet vet jag ingenting mera om denna utredning än vad som, 16 år efter mordet framkom ur granskningskommissionens rapport.

Jag är lekman, men i Palmeutredarnas ställe skulle jag ha gjort så här: Utgått från det identifierade och klart namngivna passfotot av Anti Avsan samt omedelbart konfronterat Avsan med Ankki (och kanske Anneli, som ju såg Dekorimamannen vid Dekorima, men som inte kände Avsan tidigare).

Anki skulle då antagligen klart ha sagt att ”ja det här var den man jag såg vid Dekorima; jag visste att han förstod finska varför jag direkt tilltalade honom på finska när jag ville vet vad klockan var”.

Om det inte var Avsan som visades upp skulle Ankki förstås inte ha kunnat identifiera honom som ”sin”gym-man, dvs Avsan.

Alltså: konfrontation Ankki/Avsan skulle ha blivit direkt avgörande av positiv identifikation erhållits; i annat fall skulle identifieringsförsök ha fått fortsätta.

Granskningskommissionen skriver inledningsvis i sin rapport:

Utredningen om Dekorimamannen är mycket omfattande. Den sattes i gång efter det att uppgifterna kommit in senhösten 1992 och synes ha bedrivits med intensitet våren 1993, då ett stort antal förhör hölls,

Etc. Uttrycket ”intensitet” stämmer enligt min mening mycket dåligt med den långsamma takt varmed arbetet bedrevs från polisens sida. Jag vet inte exakt vilket datum Olle Alsén fick tillgång till passfotot av Anti Avsan, men i samma ögonblick som polisen fick vetskap om detta identifierade fotografi hade nyssnämnda konfrontation bort vara en självklarhet. Polisens hela aktivitet är i själva verket präglad av passivitet. Avsan är sannerligen inte polisens förstaval.

Mycket anmärkningsvärd är granskningskommissionens redovisning av de förhör som hölls med Ankki/Anneli. Att dessa var sammanlagt åtta nämns inte, heller inte att Olle Alsén vid det först förhöret, med Anneli, medverkade som förhörsvittne. Inte heller att våren 1994 ett konfrontationsförhör arrangerades med Ankki, varvid dock ingen bild av Avsan fanns med bland de sex förevisade bilderna. Någon livekonfrontation, med vare sig Ankki eller Anneli, anordnades aldrig.

Jag har vid åtminstone ett tillfälle av spaningsledningen begärt ut dels samtliga förhör med Anneli/Ankki, dels de sex konfrontationsfotografierna, men alltid fått nekande svar.

Dag Andersson – rimligen försöker utredande polis alltid att gå snabbaste väg mot målet. Konfrontation av Avsan hade kunnat ske omedelbart, i november 1992, varefter hela Dekorimaärendet kunnat vara löst före jul 1992.

Men någon konfrontation är ännu i dag, 30.3.2013, inte arrangerad.

Det må inte förmenas mig att gissa: Utredande polis har genom åren trott eller varit på det klara med att Anti Avsan bör undandras varje kärv granskning. Kvalificerad yrkespolis, från Hans Ölvebro och vidare genom decennierna, kan inte gärna med gott samvete ha accepterat en sådan icke-utredning som denna.

Min mycket klara misstanke är att utredande personal från början, alltså från februari 1986, vetat om att Avsan vore den primärt misstänkte. Misstanken stärks i dag av Anti Avsans uttalande för sin äldre poliskollega:

Nä nä, vi har en sån uppbackning så ni kan inte få tag på oss…

En bekännelse från Anti Avsan?

Jag menar, Dag Andersson, att du blir sittande och trampar vatten så länge du inte tar in rådmannen och moderate riksdagsledamoten fö strikt och stringent förhör.

Så långt om Dekorima. Jag bifogar också en sammanfattande förteckning över de ärenden som jag i dag driver, tillsammans med dig och med andra instanser. Jag ringer dig kring onsdag 3 april, då jag hoppas få ett lika givande samtal som förra gången!

Engagerad och oroad hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Rikskrim: vänligen bekräfta förfalskning!

26.3.2013. Palmeenheten rikskrim

Ert ärende APAL-428-151-13.

Jag komprimerar ärendet:

Två av rikskrim utlämnade fotostatkopior, original resp förstoring, utvisar klar förfalskning av siffran ”5” i ”23 35”. Siffran ”5” har ursprungligen varit annan siffra, av allt att döma siffran ”8”, vilken förvanskats till siffran ”5”, varigenom ambulansens körtid till Sabbatsberg förkortats med 3 minuter.

Vänligen bekräfta!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 019-15 12 79

Avsan: Ut flyger heder, hut, hyfs. Och sanning

25.3.2013.

Jag riktar i dag en skarp, samlad attack mot den bomullsvadd och det hyckleri som tillåts omge Olof Palmes mördare Anti Avsan – satt att döma oss i den enklare svenska allmogen, satt att stifta våra lagar!

En man i staten, minsann, med rätt att beskylla en möjligen närgången journalist för samröre med mördare (!), med rätt att hånfullt avfärda en hederlig, pensionerad polisman med

”Nä, nä, vi har sån uppbackning så ni kommer aldrig åt oss…°

Ett ”vi och ni”-samhälle, där en kriminell rådman och riksdagsman tillhör det kavata vi-gänget, medan ”ni” består av vanligt, normalt laglydigt folk, enkla själar utan gålust. Utan tillträde till sällskapsklubben ”MOP86” – Föreningen mordet på Olof Palme, en klubb med tuffa inträdesriter, där det gäller att vara hemmastadd kring Dekorima och den långa trappan och David Bagare ner till Regeringsgatan, där Östling och Grundberg bor.

Anti Harald Avsan har lyckats med konststycket att, än så länge ostraffad och med ett språk hämtat från mc-klubbars knatter, rada upp hela ämbetsmannakadrer i givakt: visst, herr rådman, visst herr folkvalde moderate riksdagsman…

Det var Olle Alsén, fin gammal journalistkollega, som slog larm om Avsans framfart, men när två unga finsktalande kvinnor i åtta förhör hade redovisat Avsans makabra eskapader vid Dekorima, hemligstämplades, inför den svenska allmogen varenda bokstav i förhören, medan det enda försynta samtalet med Avsan rönte samma öde, hysch hysch… Av Olle Alséns förnämliga journalistik återstod, när kvarnarna malt, en för Avsan befriande rad hos granskningskommissionen:

Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har så vitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

Med en lögnens smattrande trumvirvel sveper svensk byråkrati av sig hatten för rådman och riksdagsman, och ut genom fönstret mot Strömmen flyger honnörsorden: heder, hut, hyfs. Och sanning.

Sven Anér, med hatten i hand? Inte precis.  

Avsan erkänner i dag mordet på Olof Palme, ”Nä, nä, vi har sån uppbackning så ni kommer aldrig åt oss”

Avsan erkänner i dag mordet på Olof Palme, efter min utmaning den 30 mars 2009!

JK: sänd 50 miljoner, inte till mig, till Läkare utan gränser!

25.3.2013. Till JK. För kännedom: Rikskriminalpolisen.

Kort tid efter mordet den 28 februari 1986 på statsminister Olof Palme utfäste den svenska regeringen, i flera etapper, belöningar till den som kunde ge sådan information att Olof Palmes mördare kunde lagföras. Det i dag gällande beloppet är

50 miljoner kronor.

Den 30 mars 2009 skriver jag i tryckt skrift, andra upplagan av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, Sven Anér Förlag, på sidan 200:

Eftersom jag ingenting hör från det svenska rättssamhället i denna fråga måste jag utgå från att det var dåvarande piketpolisen, numera rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag

Anti Harald Avsan

som sköt Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme till döds vid den s k Dekorimahörnan i Stockholms city den 28 februari 1986.

Skulle jag ej erhålla någon kommentar til ovanstående påstående kommer jag att finna att påståendet är korrekt. Denna skrivelse går i dag i kopia till Europarådet i Strasbourg, mål 46216, Anér mot Sverige.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79-

Så långt min dokumentation från 2009. Jag har ej erhållit någon enda kommentar till ovanstående text från någon gren av den svenska administrationen, varför jag konstaterar att mitt påstående är korrekt, nämligen

att Anti Harald Avsan sköt Olof Palme.

I dag tillkommer den uppseendeväckande informationen från en pensionerad polisman, som för något över en månad sedan åt en lunch på NK med Anti Avsan.

Polismannen ställde frågan till Avsan:

”Var det du som sköt Olof Palme?”

Avsan svarade:

”Nä, nä, vi har sån uppbackning så ni kommer aldrig åt oss.”

Detta är inte någon förflugen replik från en vanlig representant för den svenska allmänheten. Den som fäller repliken är, per definition, en av Sveriges mest etablerade och trovärdiga personer: tidigare polisman, i dag rådman och sålunda domare vid Stockholms tingsrätt samt moderat ledamot av Sveriges riksdag, där han innehar posten som ledamot av justitieutskottet, med stort inflytande över svensk rättsskipning.

Avsan, på NK, kan inte tolkas på annat sätt än att han ingår i den grupp som tog Olof Palmes liv. I detta läge, JK, sedan jag 2009 direkt anklagat Anti Avsan för mordet på Olof Palme, och då redan en snabb lagföring kommer att slå fast att Avsan är mördaren,

begär jag att 50 miljoner kronor, jämlikt regeringens utfästelse för över 25 år sedan, och med anledning av mina informationer till Riksåklagaren den 30 mars 2009 samt i dag, den 25 mars 2013, till JK och rikskrim, utbetalas.

Jag själv avser dock inte att motta det aktuella beloppet, vilket utlysts av den svenske riksåklagaren trots att denne vetat exakt hur mordet på Olof Palme gick till; det rör sig om en typ av pengar som jag inte för egen del kan acceptera.

Däremot får dessa pengar ett hederligare skimmer då de sänds till organisationen

Läkare utan gränser, per postgiro 90 13 04-6. Läkarorganisationen driver just nu sin verksamhet under mottot MÄNNISKORNA I SYRIEN BEHÖVER DIN HJÄLP!

Detta är min begäran. Jag ger mitt personnummer: 21 08 14-5075.

Jag önskar med vändande post besked avseende dnr och handläggare vid myndigheten samt ämbetets kommentar. På begäran lämnar jag givetvis närmare information rörande NK-lunchen och vad därmed sammanhänger.

Sven Anér, FK, DHS, professionell författare och nyhetsjournalist, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.

Jag anmäler Anti Avsan för grovt förtal

25.3.2013. Till Rikskriminalpolisen.

Undertecknad Sven Anér anmäler härmed

rådmannen vid Stockholms Tingsrätt, moderate ledamoten av Sveriges riksdag

Anti Harald Avsan, född 1959,

för grovt förtal, enligt BrB 5:2.

Saken:

Avsan har, i mail här numrerat nr 15, den 5 januari 2007 från ”Anita Svan”, dvs akronym för ”Anti Avsan”, till Lars Krantz om mig påstått följande:

Sven Anér har sen låtsats jobba med fallet. Ja, men för fan!!! Jobba med rätt saker då! Varför i helvete begärde Anér att få ut ett förhör med fd polismannen som enl Alséns lögn skulle ha träffat finska flickor. Ha, ha, ha! Handlingarna lämnades inte ut!!! Tji fick han och de andra privatspanarna!!! Jo, bara för att LÅTSAS jobba med ärendet gjorde Anér det här. Anér är kommunist. Han har flera kommunistkompisar som dolt mord i Estland. Att han är intresserad av Estonia beror bara på att han vill skydda sina kommunistpolare.

Nej, nån konferens med föreningen MORDET PÅ OLOF PALME (MOP86) kan vi inte ha!

Undertecknat

Anita, Tina och Asta.

Dessa tre kvinnonamn utgör utbrutna delar av de tre fullständiga Anti Avsan-akronymerna Anita Svan, Tina Navas och Asta Nivan, vilka vid olika tillfällen använts av Avsan i den omfattande mailserie som här är aktuell.

Jag fick av poliskommissarie Gösta Söderström sommaren 2008 vetskap om de allvarliga utpekanden av mig som Avsan gör i detta mail till Krantz. Femårspreskription har alltså inte inträtt.

Jag beskylls sålunda av rådmannen och moderate riksdagsmannen Anti Avsan för brott som vid fällande utslag kan ge dom avseende över två års fängelse.

Att de tre utbrutna akronymerna verkligen avses representera Anti Avsan själv framgår av det förhållandet att på markerad plats i det aktuella mailet nr 15 skribenten skriver:

Ren djävla lögn! Skulle han ha hållit på med sånt? /min fetstil/ Det har jag ta mej fan inte gjort! /mager/ Fd polismannen är ju en mycket respekterad ledamot av Sveriges riksdag. /Etc/.

”jag” är sålunda Anti Avsan själv!

Anti Avsan har aldrig framfört någon ursäkt för sitt grova förtal, vars innehåll och innebörd och inte minst språkbruk, tillsammantagna, har en synnerligen allvarlig framtoning. Avsan har aldrig, i någon form, hävdat att någon annan än han själv står bakom denna mailserie eller bakom det här aktuella mailet.

Jag konstaterar sålunda

att det aktuella mail nr 15 (i min numrering i Sven Anér: ”Palmemordet – Affären Anti Avsan”) författats och sänts till Lars Krantz, som reläat det till Gösta Söderström, vilken i sin tur hösten 2008 gett mig kopia,

att mailet i ovan excerperad del utgör grovt förtal, riktat mot mig. Om uppgifterna vore sanna, vilket de självfallet inte är, skulle de för min del medföra minst tvåårigt fängelsestraff, samt

att den avslutande hänvisningen till ”MOP86” väcker klar misstanke om Avsans koppling till mordet på Olof Palme.

Skadeståndsanspråk: Jag önskar tillgodoräkna mig 1 /en/ krona i skadestånd.

Tillåt mig avslutningsvis uttrycka min förvåning och upprördhet över det förhållandet att en domare och moderat riksdagsledamot kan sprida uttryck som dessa, med ett språk som detta.

Jag anhåller om rikskriminalpolisens snara handläggning samt önskar besked rörande dnr och handläggare.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. 1 ex av ”Palmemordet – Affären Anti Avsan”, andra upplagan, /arbetsexemplar/ bifogas, kan behållas. Citerat mail nr 15 – i min numrering – återfinns på sidorna 110-11.

Ta en sittning med Avsan!

23.3.2013. Till moderate gruppledaren i riksdagen

Anti Harald Avsan (m) har nyligen, på förfrågan från en pensionerad poliskollega, i samband med en arbetslunch, om han har mördat Olof Palme, svarat:

”Nä nä, vi har en sån uppbackning att ni får aldrig tag på oss…”

Svaret är märkligt. Den som får en så dramatisk fråga, och han eller hon är oskyldig, blir självfallet upprörd och förnekar varje samröre med detta statsministermord.

Inte så Anti Avsan. Han svarar helt lugnt och säkert att ”vi” aldrig kommer att åka fast för mordet. Medger han alltså gärningen?

Det är det jag tycker att du borde ha en sittning med Avsan om. Av en riksdagsledamot förväntar sig den svenska allmänheten, om inte total hederlighet i alla stycken, så normalt vett, normal sans och ett allmänt uppträdande som kan anses passa en riksdagsledamot. Inga märkvärdigheter, vanlig hyfs helt enkelt.

Anti Avsan ligger ljusår från ett sådant framträdande. Han uttalar sig i stället på ett sätt som riktar skarp misstanke mot honom själv för det grövsta brott som någonsin begåtts i Sverige.

Jag sänder dig nu ett utdrag ur min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” där du ser hur Avsan har uppträtt och fortfarande uppträder mot personer han inte gillar; jag har faktiskt ingen kriminell bakgrund i Estland, däremot en hederlig, professionell bakgrund för min journalistiska heder.

Men riksdagsledamoten och rådmannen Anti Avsan tar sig friheten att förtala och vanhedra allt som kommer i hans väg, i hans marsch upp mot ärans tinnar.

Du kan gå in på min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

där du kan utläsa hur mina och andras anklagelser mot Anti Avsan når stormstyrka – utan att på minsta sätt bestridas eller förnekas. Avsans namn är politiskt förbrukat, det har ingen tyngd längre, i väntan på den lagföring som kommer.

Avsan hade, från min boks utkomst 2009, en klar möjlighet att försvara sin heder genom att anmäla mig för förtal, men han har valt att avstå, av anledning som endast kan vara en, nämligen att mina uppgifter om honom är sanna.

Moderate gruppledare, denna situation kan inte fortsätta. Jag månar inte direkt om moderata samlingspartiets framtid, men jag månar om den svenska riksdagens framtid och heder, och dessa båda honnörsord kan omöjligt kopplas till Anti Avsan.

Jag ber dig läsa bifogat uppslag ur min bok. En rådman och blivande riksdagsledamot som skriver sådana närmast otroliga lögner och oförskämdheter. Märk att Avsan, som försöker låtsas skriva i tredje person, låter ett ”jag” slinka med och därmed dömer sig själv.

Och läs min anmälan här om dagen till riksdagens talman – kunde du överväga att tillsammans med Avsan gå upp till talmansrummet och berätta hur denna 27 år gamla, kolmörka sak ligger till. Jag tror att ni båda vet hur den ligger till.

Jag sätter värde på din kommentar!

Engagerad hälsning, Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

018-15 12 79.

PS: Skulle du anse att denna skrivelse utgör anledning för dig och/eller Avsan att rikta förtalsanmälan mot mig är du självfallet välkommen; en sådan skulle kunna rensa luften. DS

Justitieutskottet: varje enskild ledamot bör ha blicken riktad mot vad som händer då Palmemordet löses!

21.3.2013. Till justitieutskottet; ordföranden, ordinarie ledamöter samt suppleanter; angeläget!

Jag vill fästa justitieutskottets omedelbara uppmärksamhet vid de förhållanden som kan komma att skapas i Sverige den dag då det står helt klart, säkerligen redan under detta år, att mordet på statsminister Olof Palme sannerligen inte begicks av en vinglig a-lagare utan av en nykter och skärpt statstjänsteman, en man i staten.

Vad kommer att hända, hur kommer den svenska allmänheten att reagera den dagen då det står helt klart att Christer Pettersson inte längre kan användas som trots allt tänkbar gärningsman, utan att denne måste sökas i ett helt annat läger – vad kommer att hända?

Jag menar att det är av yttersta vikt att inte minst justitieutskottet och alla dess enskilda medlemmar förbereder den svenska allmänheten på en omvälvning som den aldrig tidigare upplevt. För vad är det som måste förklaras, egentligen redan nu?

Det måste berättas för medborgarna, som de allra allra flesta har vett och sans i behåll, att det blev så fel från början, att allt gick käpprätt fel. Fast egentligen gick det ju helt enligt noggrant uppdragna ritningar.

Brottsplats utvald i förväg, mördare noggrant utvald och trimmad i förväg av sakkunnigt folk, sambandscentraler varskodda liksom ett antal utvalda personer på plats runt åsen. Flyktväg rekognoscerad, arrangemang för att leda offret till Dekorima – allt var planerat och duktigt uttänkt, inte i syfte att skydda den svenske statsministern på hans väg från ett kvällsbesök på bio, utan i syfte att, rimligen i strid med alla bestämmelser och förordningar, röja denne statsminister ur vägen.

När den svenska allmänheten får verkligheten klarlagd för sig finns självfallet en risk att den reagerar avigt och vrångt.. Den kan t ex hävda att den svenska staten kastat en miljard i sjön på att skylla på oskyldiga gärningsmän. Den kan skärpa tonen och fråga varför så många polismän runt Dekorima inte kunde garantera en statsministers säkerhet utan i stället garantera ett perfekt genomfört mord.

Och rösterna kan naturligtvis höjas ytterligare – då kommer det att gälla inte minst för justitieutskottets ledamöter att ha en tänkbar policy spikad i förväg, att i möjligaste mån hitta godtagbara förklaringar till allt som gick så fel, förlåt, som gick så rätt.

Om det blir justitieutskottet som tar ledningen, i den största psykologiska försvarsövning som någonsin förevarit i det här landet, så är det givetvis ytterst viktigt att övningen handhas på säkrast möjliga sätt.

Jag menar, allvarligt, att justitieutskottets och alla dess ledamöter måste göra sig beredda på att försvara den rådande samhällsordningen, med extraordinära åtgärder och med extraordinära medgivanden. Ska polisverksamhet löpa efter tidigare linjer? Kommer allmänheten att godta? Ska åklagare och polis även i fortsättningen få döma över påstådda brottslingar?

Jag förespråkar inga extraordinära åtgärder, och jag hoppas att extraordinära händelser ska kunna undvikas, men jag medger att jag ser den närmaste framtiden som i dimma. Vi har haft, och vi har ännu i dag, ett rättssamhälle i upplösning, även om denna upplösning hittills i stor omfattning kunnat döljas av de osanningar som signerats av regeringen, av RÅ och RPS. När lögnerna driver undan kommer Sverige att befinna sig i en annan situation, med regeringsgrundvalar som står kala.

Vad kommer justitieutskottet att göra, vad kommer varje enskild ledamot, även de nytillkomna att göra?

Jag önskar, med vändande post, besked rörande dnr och handläggare samt utskottets första kommentar.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

”Fler borde skriva boken om sig själv”

21.3.2013.

Jag växlar mellan hårdbevakning av Palmeärendet och hårdbevakning av ”Mitt 20-tal…”, en möjligen inspirerande men tämligen ansträngande syssla.

På kultursidor skrivs om böckers förmodade framtid, men vikten av att alla böcker i någon form recenseras, understryks knappast. Saken borde vara självklar.

I Tidningen Ångermanland skrev den 16 mars Hervor Sjödin, som fram till för några år sedan var den ena av ”språkmakarna”. Nicke finns inte längre, viket jag sörjer, men hela hans efterlämnade familj är vitter.

Hervor skriver:

Mitt 20-tal och mitt 30-tal – Sven Anér, vem är det? Det undrar han själv också. Nu har han gett ut sin tjugofemte (minst) bok.

Går vi till Nationalencyklopedin får vi veta att han är född 1921. Journalist och författare, son till Josef Anér och bror till Kerstin Anér. Både fadern Josef, som var en enastående affärsman med många viktiga poster i 1900-talets affärs och industriliv, och systern Kerstin, politiker, författare, fil dr, radioproducent och debattör, finns också med i NE. Modern Gunvor skrev dikter, men sådant räknas kanske inte lika högt av encyklopedins författare. Ingen vanlig dussinfamilj alltså.

Sven Anér är en ovanlig journalist. Han har en enastående lång karriär bakom sig, bland annat på DN och Sveriges Radio. Inget av detta skymtar i den nya lilla boken. Inte hans engagemang mot kärnkraften. Inte det ihärdiga rotandet i den så obegripligt illa skötta och resultatlösa utredningen av mordet på Olof Palme. Inte hans forskningar i Estoniakatastrofens dunkla bakgrund.

Nej, här går han tillbaka till sin egen bakgrund, barndomen och ungdomen på 1920- och 30-talet. Här går han till rätta med sig själv, en sträng domare. Här berättar han, 91 år gammal, om ett Stockholm och en tidsanda som inte många längre kan berätta om. Han är en sanningssökare, en grävande journalist i sitt eget och familjens förflutna. Han bekänner sina svagheter, berättar öppet om sina känslor och drömmar. Porträttet av fadern, den framgångsrike affärsmannen, kan lära oss något om vikten av att se och älska sina närmaste. Ja, Sven Anér, den till synes kylige betraktaren, ger oss på sitt nyktra språk en lektion i hanteringen av känslor.

Sven Anér har skrivit en bok, som många, många borde skriva: Boken om sig själv, om uppväxten i en svunnen värld med andra tänkesätt och värderingar, ett vittnesmål att överlämna till eftervärlden.

Hervor Sjödin

Välkommen att beställa på antingen

karretforlag.wordpress.com eller

Pg 75 05 55-5 Sven Anér,

så får du lära dig allt om halvöreskolor och äppelknäck! SA.

Talmannen: Rensa ut Anti Avsan!

20.3.2013. Till Riksdagens Talman Per Westerberg!

Jag återkommer till ärendet Anti Avsan, vilket alltfort ligger som en tung sten över svensk administration.

Jag ber dig läsa mitt brev till den nye Palmeutredaren Dag Andersson, med vilken jag har god brev- och samtalskontakt.

Sveriges riksdag har alltså i dag i sina led en statsministers mördare, vilket är ett oerhört, ett oefterrättligt förhållande. Ett förhållande som, varken av Avsan själv eller av någon myndighet någonsin förnekats; saken har bara viftats bort. Och då nu Avsan själv, på direkt fråga från en f d kollega, inte förnekar att han är gärningsmannen utan drar till med att

nä,nä, vi har sån uppbackning att ni kommer aldrig att ta oss,

då är förhållandet ohållbart, för varje minut som går allt mer ohållbart.

Själv attackeras jag aldrig, stäms aldrig för förtal. I stället befinner jag mig, sålunda, i närkontakt med polisens nye Palmeutredare, som personligen, vänligt och engagerat, har ringt upp mig för att få min inställning bekräftad och motiverad.

Per Westerberg, du kan inte år efter år sitta som en samordnare av din viktiga församling och tolerera en djupt kriminell person som Anti Avsan, en person som hotar Sveriges hela existens som stat, som demokrati, Ta till exempel in honom för ett samtal, så får du höra vad han säger.

Eller gå in på nätet och tryck dig fram till ”Sven Anér”, så får du se att detta nät är sprängfyllt av kritik mot Avsan, han är på nätet etablerad som statsminister Olof Palmes mördare – ett, som sagt, oefterrättligt tillstånd.

Jag är medveten om att det kanske kan sägas att du inte har ansvar för Avsan. Men du har i högsta grad ansvar för riksdagens snygghet och heder, det ansvaret kommer du aldrig ifrån. Rensa ut Anti Harald Avsan! Eller stäm mig för t ex osant intygande! I så fall måste all skumraskdokumentation komma fram i dagen.

Tacksam för ditt svar!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Åt lunch med Avsan på NK… ”Ni kommer aldrig åt oss med den uppbackning vi har…”

18.3.2013. Krkom Dag Andersson, rikskrim.

En pensionerad polisman som jag haft kontakt med tidigare, bl a i samband med Holmérs påstådda utflykt till Borlänge mordnatten (ett rent påhitt), ger mig i dag intressant information; jag litar på hans uppgifter.

”För en månad sedan, berättar polismannen, ”hade jag bjudit Anti Avsan på lunch på NK. Jag känner Avsan sedan hans baseball-tid på 80-talet och kan tala fritt med honom.

Vid lunchen ställde jag den raka frågan till Avsan: ´Var det du som sköt Palme?´

Då fick jag ett märkligt svar. Han flög ingalunda i taket och förnekade blankt att han skulle ha skjutit Olof Palme, utan sa:

Nä, nä, vi har sån uppbackning så ni kommer aldrig åt oss…´”

Jag delar polismannens uppfattning. Detta var knappast ett svar som man väntar sig på en sådan stenhård fråga. Svaret är förstås helt avslöjande. Avsan räknar med att klara sig helskinnad hur länge som helst, men allt pekar i stället i dag, Dag Andersson, på att det går fort nu. Den svenska demokratin tål inte ytterligare påfrestningar, den fordrar klara sanningar, den kräver att hela bölden skärs. Jag menar, Dag Andersson, att du inte gärna stillatigande längre kan beskåda hur en av staten lejd mördare årtionde efter årtionde ”backas upp” av staten själv. Ta in Avsan!

Avsans sätt att försöka komma undan raka frågor är inte nytt. Jag har på bloggen redovisat två exempel. En gång, i samband med ett möte i Söderort, förnekade Avsan blankt att han över huvud taget befunnit sig vid Dekorima, och en annan gång, vid ett samtal med en riksdagskollega, bad han denne be ”Anér att ta det lite lugnt, det är så besvärligt för familjen…”

Om han skulle varit oskyldig hade det ju bara varit att stämma mig för förtal.

Polismannens lunchdejt med Anti Avsan riktar klara strålkastare mot mördaren Anti Harald Avsan. Scenen är närmast otrolig. En äldre poliskollega sitter med Avsan på NK:s lunchrum, men Avsan blir inte förbannad utan säger något så klart misstänkt som ”ni får aldrig ta på mig”; som en barnlek, ”du kan inte ta mig…”

Polismannen hade också fäst sig vid Lars Jeppssons uppgifter i Expressen i dag om en lång person med bred ryggtavla – ja, säger han, det är Avsan. En hård tuffing bland andra tuffingar i baseballgänget. Avsan säger och skriver ofta ”vi” när mordet kommer på tal. Han antyder en liga, den som efter – eller möjligen före - Dekorima fick namnet ”Föreningen Mordet på Olof Palme”.

Lars Jeppssons vittnesmål i dag är ganska magert jämfört med vad han tidigare sagt till polisen; du kan ju ta fram förhören. Jag har tidigare på bloggen skrivit om Jeppssons rätt detaljrika beskrivning av hur Avsan springer David Bagares gata ner och under ett par byggskynken försvinner in i den port som leder till Grundbergs och Östlings gemensamma kontor, där Avsan kunde pusta ut.

Jag litar inte helt på Jeppsson, men å andra sidan kan han knappast ha vetat om att de båda herrarna nära mordet, Grundberg&Östling, hade sitt kontor så lämpligt lokaliserat.

Jag föreslår, ta in Avsan. Den pensionerde polismannen hade den klara uppfattningen att Avsan, i sitt för allmänheten hemliga förhör den 14 juni 1993, aldrig blev tillfrågad om ett alibi eller om han var skytten.

Denna beskrivning stämmer ganska väl med granskningskommissionens Ahlenius&Axberger-version. Gärningsmannen kallas ”undflyende”, ”han gick aldrig att hitta” osv. Avsan går som en osynlig ande i denna version, och han påträffas aldrig – fast han hörs…

Dag Andersson, statsminister Olof Palmes mördare heter Anti Harald Avsan. Ta in honom och låt honom redovisa sitt fögderi!

Angelägen hälsning – mordet blir löst denna vår!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.

PS – jag lägger till ett PS, Dag Andersson, eftersom detta aldrig får ett slut. T ex: vad måste göras för att ”rätta till” vad den lejde Avsan, och inte minst de som lejt honom, har ställt till?

Listan blir oändlig:

Avsan har varit och är fast anställd rådman vid Stockholms tingsrätt, och han har som sådan haft hundratals ärenden att handlägga, dömt ut straff, dömt i civilmål – allt detta måste gås igenom och fingranskas.

Ärenden där Avsan funnits med som rådgivare inom tingsrätten måste granskas. Jävsrisker måste granskas. Över huvud taget har ju Avsan, som mördare, varit jävig i en domstol. Domstolsverket måste samarbeta med Sth tingsrätt för att försöka skapa någon slags ordning, men båda instanserna sitter ju själva synnerligen illa till, eftersom de utan minsta granskning antagit en redan vid antagningstillfällena även utåt djupt misstänkt mördare. Avsan avlade jur kand-examen i Stockholm 1995.

Då hade han, sedan två år tillbaka, mycket klart och synligt figurerat inom rikskriminalens Palmeutredning och av två aldrig dementerade vittnen utpekats som Olof Palmes mördare.

1998 gick Avsan domarkurs I i det kriminellt sömniga domstolsverket, medan RÅ springer till HD och bönar för, eller rättare sagt mot, Christer Pettersson.

Och 1999 var det dags för domarkurs II, just medan granskningskommissionen påstår sig kunna konstatera att denne blivande domare naturligtvis vore oskyldig till Palmemordet samt egentligen aldrig ingått i något polisspår. Domstolsverket och Stockholms tingsrätt borde givetvis med egna resurser ha gått ini ärendet för att omedelbart konstatera att Ahlenius&Axberger slirar på sanningen.

Minsta granskning från de anställande myndigheternas sida borde ha gett utslag. Bl a hade ju de åtta (!) förhören med de unga kvinnorna med viss finsk bakgrund funnits att tillgå, läsa och ta till sig. I förhållande till domstolsverket och Sth tingsrätt har ju all Avsan-dokumentation varit en öppen bok, i motsats till för t ex mig. Otroligt, som så mycket.

Granskning av polisen måste nu göras från scratch, på alla punkter – men vilka blir granskarna? Sitter inte alla tänkbara granskare i en jävsax? Ska åklagare granska? Knappast, däremot ska de själva granskas. Av vilka?

Antagligen ger granskningen av åklagarna det fylligaste resultatet samt drar med sig hela Sveriges samlade åklageri i fallet. Med undantag för den rättrådige KG Svensson, i Palmeaffärens inledning, har samtliga åklagare spelat med i denna svarta fars, vilken de självfallet omedelbart har genomskådat, eller rättare sagt själva regisserat. I stället har de markerat arbete genom att sitta med en del polismaterial i knät, bara för att efteråt konstatera att ”han är hörd”, ”han är färdigutredd”, ”ingenting pekar på att poliser skulle vara inblandade” och liknande nonsens. Åklagare ska självfallet inte leka Följa John efter polisen. Åklagare är polisers förmän i viktiga avseenden, bl a som förundersökningsledare, och ska givetvis granska polisers verksamhet, medan denna pågår samt efteråt.

Detta har aldrig skett i Palmeärendet. Se t ex på den låtsasmarkering som Holmér och Näss ägnade sig åt så tappert längs polisspåret i flera år, men som bara ledde till att alla poliser friades från alla tänkbara felgrepp och inrangerades i den stora grupp som, enligt Holmér/Näss, aldrig ingått i ett polisspår, fattas bara det!

När RÅ på sin tid, tidigt 1987 efter Holmér, sattes att leda Palmeutredningen var givetvis detta RÅ-ämbete fullt medvetet om att mordet var Stockholmspolisens egen lilla affär, men RÅ protesterade aldrig utan snitsade tvärtom, tillsammans med rikskrim, till en alldeles egen syndabock, 1988, som väl skulle kunna passa, alltså den knark- och alkoholskadade Christer Pettersson. Att folk med någon insikt kan ha låtsats tro att den vinglige Christer P skulle kunna organisera och leda en bred vapen- och mordorganisations tillblivelse och infrastruktur har självfallet hela tiden varit orimligt.

De många åklagare som markerat medverkan, från Solveig Riberdahl och Axel Morath, från Zeime, Almblad och Helin m fl i starten, fram till den totalt intetsägande Kerstin Skarp i dag, representerar, som skock, det svenska åklageriets branta nedgång och fall.

Svenskt åklageri finns i dag knappast kvar, står inte på benen.

Svenska myndigheter i övrigt – ja det är ett ämne utan gränser, utan hejd. Alla myndigheter har, under hela den långa s k utredningen, spelat med i valsen ”ja det är Christer, ja det är Christer”. Statens kriminaltekniska anstalt, sjukvården (ambulanser, märkliga turer vid Sabbatsberg, läkare som aldrig klart konstaterar att något rättsintyg om Lisbeth Palmes påhittade skottskada aldrig hade kunnat upprättas), skojet med Lisbeth Palmes påstått påskjutna mockapäls, det gemena skojet med Bundeskriminalanstalt, som fick arbeta med falska klädesplagg, osv.

Att detta nödtorftigt hållit och inte rejält avslöjats under 27 år är otroligt.

Mediernas roll har varit oförlåtligt svag, med få undantag. Under de första åren fanns vissa andningshål, men sedan Christer Pettersson placerats på estraden blev den korrekta rapporteringen allt tunnare. Om jag tar mig själv som exempel – eftersom det är det exempel som jag onekligen känner bäst – har jag aldrig, av t ex Hans Ölvebro, någonsin behandlats på ett korrekt sätt – självfallet inte, eftersom Ölvebro utgjorde en av de viktigaste länkarna i denna dödens kedja, som inte fick brista. Om jag skulle begära ersättning med 10 kronor per dag för bortkastade taxiresor, telefonsamtal, fax och frimärken, skulle det uppstå ett belopp med en etta och 5 nollor.

Regeringen – ja, dess ickeverksamhet är ju i backspegeln helt otrolig – eller högst självklar, om förutsättningarna äntligen ligger på bordet:

Håll tyst, medge aldrig ett misstag eller besvara knepiga frågor, håll fast vid Christer Pettersson fram till hans död – och efteråt, låt aldrig Christer Pettersson vila som Olof Palmes lämplige mördare, jaga honom med blåslampa och med en knippa hemmagjorda vittnesmål att springa till HD med, efter, ja vad blev det, 12 år.

De 15 sammansvurna, från PG Vinge ner till Tommy Lindström, har hittills behandlats med silkesvantar, sedan sekretessexperten Ulf Lingärde, aldrig dementerad, avslöjat deras högförräderi (ja, högförräderi är aldrig dementerat).

Mordet på statsminister Olof Palme har sedan årsskiftet 1985/86 varit svenska regeringars, oavsett partikulör, magnum opus, dvs stora grej. Regeringarna, omfattande alla partier utom v och mp och Ny Demokrati, om jag räknat rätt, har i kuslig enighet i över ett kvartal konstaterat:

Ensam gärningsman!

Detta kunde ha blivit en proper bonad i korsstygn, om inte Anti Harald Avsan för ett tag sedan hade deklarerat att ”ni kan inte ta mej, ni kan inte ta mej…”

Där avslutar jag mitt snabba svep genom 27 år av ett helt kungarikes grova, genomtänkta brottslighet.

Står våra samhällsforskare nu möjligen beredda att förklara för oss i den enklare allmogen hur i helvete detta har kunnat hända, detta som i dag har lett oss raka spåret, raka polisspåret, in i helvete

Vägd och befunnen för lätt? Ok. Men aldrig vägd?

18.3.2013.

Till SvD:s nye kulturredaktör Daniel Sandström.

Daniel Sandström – kort men i en tung fråga. Dessutom en knorr.

Den 1 februari gav Bokförlaget Kärret ut ”Mitt 20-tal och mitt 30-tal”. I dag är det den 18 mars och hittills har Tidningen Ångermanland recenserat (Hervor Sjödin, jag bifogar hennes recension eftersom den ger en god bild av bokens format och framtoning).

Att av 29 tidningar, som erhållit boken, endast en recenserar är sorgligt, möjligen märkligt.

Klart förundransvärt märkligt är att av 18 andra dagstidningar, som på ett tidigt stadium före tryckningen, fick personliga meddelanden till chef/kulturredaktörerna att det ginge bra att rekvirera rec-ex, ingen enda gjorde en sådan rekvisition. Det må förlåtas mig om jag säger att detta verkar samplanerat.

Kulturredaktörer har ett stort och kanske tungt ansvar. Mot förlag, mot författare, mot den egna tidningen, mot den överlevande vittra allmänheten. Böcker får absolut inte sorteras bort på någon slags farlig känsla: nej den tycker vi inte om, den ska vi inte skriva om…

Om det skulle förhålla sig så, att mitt namn som författare har solkats så till den grad av mitt 27-åriga arbete med Palmeärendet, att solket spiller ut även över mina barn- och ungdomsminnen, då är vår litteratur på väg ut i en situation som osar 30-tal. Då är fri åsiktsyttring död. Jag skriver i min bok om

”Die Fahne hoch! Die Reihen fest geschlossen! SA marschiert…”

Jag kanske överdriver, men en sårad författare, som blivit frånryckt sitt lindebarn, är en känslig person. Kan du utreda?

Förslag till remedium: inför en spalt där böcker som inte får recension ändå blir uppmärksammade med en kort bedömningsfri anmälan:

Av trycket har utkommit…

Med angelägen och kollegial hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Tidningen Ångermanlands recension

Sven Wollter, snygg AB-intervju

16.3.2013,

Sven Wollter – en snygg intervju i AB, den manar till eftertanke. Ålderdomen, en gåta som ingen lyckas lösa åt oss. Jag önskar dig allt gott, med lagom aktivitet.

Jag har själv fyllt de 91, och förstår när jag läser dig att jag haft stor tur. Efter en förlängd Sturm und Drang-period, som verkade att hålla i sig till pensionsåldern men som avbröts av händelseutveckling typ 1A; slut med kröken, ett sprucket äktenskap ersatt av ett nytt, fyra barn lite vind för våg ett år ungefär men upplockade, av mig och av en accepterad Lena. Slut med allt vad kröken heter, alltså, det var förutsättningen.

Inför det oundvikliga har jag ungefär samma inställning som du (även om jag peppar peppar undsluppit allvarligare sjukdom): låt döden komma när den vill, hoppas den blir någorlunda smärtfri, men här kan vi ju bara hoppas. Värre än döden är förstås de sega perioderna innan, med, som du säger, bl a minnesförlust som ett hot, naturligtvis i högsta grad för folk i din yrkeskår.

Själv håller jag mig dåligt i gång fysiskt (lite motionscykel) men det är bra fart på mig andligen. Jag har en blogg med flitigt besök:

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

som en vänlig och klok kvinna som kallar sig Pantertant administrerar åt mig, med min tumme mitt i handen. För många i min generation är dataåldern en företeelse vi aldrig hinner i kapp.

Och så skriver jag böcker då andan faller på; du har antalet på försättsbladet. Start med kärnkraften (det var då vi träffades, bl a i Gävle en gång), sen Palme och Estonia och Palme igen, aldrig släppt. Jag kände Palme en aning, bara som tidningsman, och vi hade visst god personkemi. Jag tog knappast politisk ställning den gången, men i samband med kärnkraften gick ju min aktivitet brant år vänster.

Ja, jag ber dig läsa. Göteborg blev ju under några år min tredje stad, efter Stockholm och Uppsala, och före Lund. Jag blev snabbt svag för Göteborg, där jag bodde mest inhyses hos föräldrarna på Vasaplatsen, i samband med inkallelser och studier (kallade jag dem för) och besök på Stadsteatern (där Myggan långt senare blev en god vän).

Göteborg, ja, det var kriget. Och gengasen. Min far hade tagits som chef till Turitz & Co därför att tyskarna krävde en arier i spetsen för EPA. Att han hette Josef i förnamn tillhörde livets små förtretligheter. Hur pass nazistiskt rumsren min far egentligen var – eller skulle ha blivit – har jag någon gång försökt analysera. Om vi nu kan analysera hypoteser. Han tog hand om Morgonposten några år, knappast rekommenderande, men inte fan vågade jag hosta. Konflikten far – son går som en ilsken röd tråd genom mina minnen: trots, far åt helvete, gråt, förlåt – m/ 1 A här också.

Antagligen är det så här enkelt: en skicklig affärsman måste vara ett antal procent djävlig, annars kan han ta sin hatt och gå.

Min mor var lite höjdare i Gbgs kvinnliga diskussionsklubb, och en dag kom Moa Martinson hem på fin middag; Josefs skjutsades hem av chauffören Ottosson från Gamlestaden. Någon själarnas harmoni uppstod knappast över sjötungan.

Har jag många minnen, mer än 20- och 30-tal? Kanske, men jag kommer inte att kunna skriva ner dem, tror jag. Jag var säkert en god reporter under många år, men min yrkesbana var så vattnad av Club Soda med tillbehör att jag bara skulle sitta där och skämmas om jag skrev. Skämmas över mina, i efterhand o så tråkiga eskapader, respektive skämmas över att jag inte redovisade alla svängar jag varit med om.

Men oskuldens mellankrigsår var roliga att skriva, tillsammans med det lilla Gbg-förlaget Kärret. Där är en del Göteborg med, fast jag inte kom till Gbg förrän 1941, när Hitlers trumpeter kallade Josef till Gamlestaden – där är jag förstås elak. Men hur elak?

God framtid, Sven, ett gott liv!

Din tillgivne

Sven Anér 

Vad talar för Avsan? Ingenting.

16.3.2013. Krkom Dag Andersson, rikskrim:

Uppenbarligen finns i dag ingen annan rimligt misstänkt i Palmeärendet än Anti Avsan. Det finns alltså all anledning, enligt min mening, för dig, som ny chef för Palmeenheten vid rikskrim, att gräva vidare just kring denne ende misstänkte.

Jag börjar med vad som talar för Anti Avsan:

Han har fått hustrualibi, vilket har mycket lågt bevisvärde. Han har uppgetts tala klen finska.

Det är ungefär allt, och uppgiften om den klena finskan stämmer inte. En estländare talar och förstår finska ungefär som en svensk förstår norska.

Mot Anti Avsan talar mycket. Här en lista som inte är komplett:

Granskningskommissionen konstaterar:

Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag.

Kommissionen slår dock fast att de båda unga kvinnorna inte fritt har uppfunnit händelsen, och vidare finns två unga kvinnor noterade i bevismaterialet från sekunderna efter mordet. Att en så sensationell händelse skulle ha kunnat utgöra en efterkonstruktion eller ett misstag är inte troligt.

Det finns, i tillgängligt material, inte belagt att Avsan skulle i det enda förhöret den 14 juni ha förnekat skottet eller förnekat närvaro vid Dekorima. Det är ju troligt att han gjort åtminstone det ena av dessa förnekanden, men det är egendomligt att inte detta konstateras av granskningskommissionen.

Avsan har ostridigt varit trägen besökare vid gymet i Väsby, dock oftast utan att själv träna. Besökare, som fått ett fotografi uppvisat för sig av Olle Alsén, bekräftar att detta fotografi föreställer Avsan.

Någon konfrontation mellan Avsan och de båda kvinnorna har dock aldrig företagits, vare sig bild eller live, vilket enligt min bestämda mening utvisar att förundersökningsledningen inte önskade få bekräftat att Avsan varit på plats vid Dekorima. Att Ankki fick se sex bilder, ingen föreställande Avsan, väcker djup undran, riktad mot förundersökningsledningen.

Det förhållandet att Ankki får syn på Avsan vid Dekorima och direkt frågar honom på finska vad klockan är, framstår som djupt avslöjande. En kvinna, som framför allt är svenskspråkig, tilltalar inte en okänd man i Stockholms city på finska; detta vore ju orimligt. Ankki har känt igen Avsan.

Både Anneli och Ankki har sett vapen och walkie-talkie hos Avsan.

Båda har hört mannen tala finska i sin walkie-talkie samt fått svar på finska.

”Skit i det /att paret Palme närmar sig/ och gör vad du ska”

är ett oerhört graverande uttalande från den anonyma w/t-rösten.

Efter mordet: Avsan gör inget försök att dölja sitt ansikte för Lisbeth Palme. Det påstådda andra skottet, om det verkligen avlossats, sköts i luften och var ej riktat mot Lisbeth Palme.

Att Avsan snarast dröjer någon sekund innan han springer bort mot trappan, visar att han inte var rädd för att i efterhand avslöjas av Lisbeth Palme.

Han springer, av allt att döma direkt, på ca en minut till Grundberg/Östlings kontor, där han givetvis känt sig säker.

Avsan i dag: Han känner sig även i dag säker och skyddad från lagföring. Sin omfattande mailserie från 2007 och framåt, riktad inte minst mot mig och mina anförvanter, har Avsan försökt dölja genom lätt genomskådade akronymer, men han försäger sig minst en gång, då han skriver ”jag” i stället för ”han”.

Det förhållandet att Avsan, på ej redovisat sätt, får sin utbildning finansierad fram till en jur kand, är anmärkningsvärt. Avsan tillhörde de tuffaste av sina ökända baseballkamrater och borde inte normalt ha setts som ett lämpligt domarämne.

Så långt mina noteringar, som vid behov kan kompletteras.

Mitt förslag: håll omedelbart ett tungt, genomgripande förhör med Anti Harald Avsan!

Med vänlig och engagerad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Mitt 20-tal…

15.3.2013. Jag puffar för min senaste bok, ”Mitt 20-tal---”. Jag saknar än så länge några tunga recensioner, men de kanske kommer. Personer som läst ringer och berömmer, tack för det. Om någon månad kommer Bibliotekstjänsts recension, Btj recenserar, till skillnad från medier, alla nyutkomna böcker de fått in som recensionsex.

Jag skulle kunna skriva en egen bok, eller i varje fall ett rejält häfte, om en möjligen vrång författares liv, utanför gallerior och torg. Jag känner mig ibland som den luffare, ”clochard”, under Paris broar, levande i ett annorlunda samhälle och under egna lagar, när Simenon låter sin Maigret vandra längs Seines kajer.

Huvudpersonen kallas för ”le toubib” som är nordafrikansk slang för ”läkaren”. Han bröt upp från ett parisiskt societetsliv och drog sig tillbaka under sin bro, där han skaffade sig några egna kvadratmeter. Några flaskor uselt rödvin, ett stetoskop som hade gått sönder.

När livet känns dystert kunde jag tänka mig att flytta in där under bron tillsammans med le toubib, om han ville maka åt sig en aning. Med ett par Figaro om magen kanske jag inte skulle frysa i första taget, men när vinterstormarna drog in skulle jag nog flytta ut till något varmare. Våra bekymmer förminskas när vi betraktar den stora fattigdomen. Och det är inte stor fattigdom att än så länge inte ha sålt så många böcker som jag kunnat önska.

Men köp den gärna, på karretforlag.wordpress.com eller på pg 75 05 55-5.

169: inkl porto, vilket i dag är ett skapligt pris för en bok som berättar om tider då 55:ans buss till Brunkebergstorg kostade 20 öre och Aroma-kolan ett halvt, jag måste köpa två.

Jag ser i TV den engelska tillbakablicken på Hitlertiden och kan raskt placera mig mitt i denna folkrevolution, somrarna 1936 och 1937, som jag beskriver i ”Mitt 20-tal…”. I tv-filmerna visas mest klapprande parader och smattrande marschmusik, men i det vanliga Tyskland, en bit från allfarvägarna, hade Goebbels sett till att livet kunde ledas ganska normalt, till turisters förvillelse. Jag kom hem hösten 1937 till mitt Uppsala utan att märka någon större skillnad mellan Östra Ågatan och Unter den Linden. Diktaturen kunde dölja klorna.

Och i min svenska skola förflöt lektionerna jämlikt läroböckerna, utan att förvillas av sådana kusligt makabra händelser som kristallnatten och avrättningen av SA-ledaren Ernst Röhm.

”Vad vet Anér om Kristian Tyrann?” SA.

Den falska utredningen kunde ha avslöjats redan den 1 mars 1986!

11.3.2013. Krkom Dag Andersson, rikskrim.

Jag talade vid ett tillfälle med en av polisens Palmeutredare, som beklagade sig över den enorma mängden vittnesmål:

”Jag fastnar i alla papper! Det går inte att veta var jag ska börja…”

Nej, det var ju sant. Men det gäller då att börja någon helt annanstans. Om, till exempel, två viktiga tidsuppgifter från själva mordförloppet inte stämmer inbördes måste något vara fel, måste någon ha varit inne i materialet, på ett mycket tidigt stadium, och myglat, fifflat och raderat. Jag ska genast utreda; det är inte särskilt svårt:

Jag tar som avgörande viktigt exempel

tidpunkten för ambulansens ankomst till Sabbatsbergsakuten.

Vid ett mord är det inte alltid, långt ifrån alltid, som den exakta tidpunkten för attentatet kan preciseras, på sekunder när eller ens på minuter när, men ambulansens ankomst till sjukhuset finns alltid instämplad och bör alltså användas som fixpunkt: härifrån går det att räkna bakåt och framåt.

Vilken är då denna fixpunkt, i Palmeärendet? Den är, i tillgängligt patientkort, noterad till 23.35, men redan denna fixpunkt är manipulerad. Rätt ankomsttid har varit 23.38. Därefter har siffran ”8” fövanskats/förfalskats till siffran ”5”.

Hur kan jag påstå att en förfalskning skett? Jo, som jag, och även tidningen Internationalen, noggrant påpekat, så visar siffran ”5” vid förstoring att denna siffra ursprungligen utgjort en siffra ”8” vilken förfalskats, av allt att döma mycket snabbt efter mordet. Förfalskningen går inte att missa; den syns med blotta ögat, utan förstoring, och blir mycket tydlig vid förstoring.

Bra, härmed är mycket vunnet – och hade varit vunnet, om saken uppmärksammats av noggranna utredare. Men det märkliga är att granskningskommissionen från 1999, bemannad av toppjurister, topputredare och topprevisorer, aldrig syns ha efterfrågat en registrerad ankomsttid till Sabbatsbergsakuten, vilket är egendomligt, minst sagt.

Vilken var den faktiska ankomsttiden? Jag svarar alltså kl 23.38, ett klockslag som stämmer med övriga, angränsande tidsuppgifter. Men vad säger den granskningskommission som borde ha gett oss den finala sanningen?

Jo: kommissionen nöjer sig med att referera till en elektroniskt noterad tidsuppgift: 23.31.40, dvs vi har då ett spann på 6.20 minuter mellan av kommissionen garanterad tid och verklig tid! Och samtidigt ett ytterligare bevis för att manipulering ägt rum, av tekniker i en radiocentral!

Det som skulle ha varit den exakta fixpunkten, en mördad statsministers hederligt klockade ankomsttid till Sabbatsberg, förvrängs dels inne i teknisk apparatur, dels av förfalskare som gått in i det avgörande viktiga manuellt noterade skriftliga grundmaterialet. Vilka förfalskare? Har andra än poliser haft tillgång och möjlighet?

Vad har polisutredarna haft för möjligheter att upptäcka manipuleringen redan första dagen efter mordet? Alla möjligheter, eftersom hederlig undersökande polis redan den 1 mars 1986 kunnat begära fram Olof Palmes patientkort/tidkort och därvid inte kunnat undgå att se, redan utan förstoringsglas eller förstoringskopiering, att journalen var grovt förfalskad: ett tidkorts minutprecisering förflyttad 3 minuter bakåt, från

korrekta 23.38 till falska 23.35.

Hade allt därmed varit vunnet? Nej, men det väsentliga: en hederlig utredare måste omedelbart ha sett den blinkande varningssignalen: något är allvarligt fel, något har fixats! Därifrån, säg från den 1 mars 1986 skulle utredningen, i komprimerad men intensifierad form, ha bedrivits med utgångspunkten: är polisen grovt inblandad?

Nytt fokus, ny inriktning, konceptet Christer Pettersson skulle aldrig ha kunnat uppstå. Perspektivet blir hisnande. Personen som fifflat med Olof Palmes tidkort skulle ha eftersökts och rimligen identifierats inom timmar, i varje fall inom några dagar.

Och vad sen? Hela förundersökningen skulle ha rivits upp och annan, om möjligt säkrare form för utredningen påträffats, regeringen inkopplats. Ett blixtrande nytt läge skulle ha inträtt: sjukhusdokumentation förfalskad!

Skulle mördaren ha påträffats i samma blixtfart? Detta blir förstås hypoteser. Men eftersom sökarljuset redan så skarpt skulle ha riktats mot den mordutredande Stockholmspolisen, borde ju rimligen samtliga medlemmar av Stockholmspolisens piketsektion ha hörts av en förstärkt grupp internutredare, rimligen med ett pregnant resultat.

Om jag då övergår till den viktiga frågan:

”Vad hade granskningskommissionen bort märka?”

Allt. Har jag, och några av mina journalistkolleger, kunnat ta fram denna bakgrund, med start tidigt på 1990-talet, borde självfallet en statlig granskningskommission, med statligt reglerad, absolut och total tillgång till all myndighetsdokumentation, omedelbart bort hitta i varje fall de mest iögonenfallande diskrepanserna:

23.31.40 – 23.38.00 – ja men det stämmer ju inte!

Någon har raderat i Olof Palmes tidkort – vad är detta? Varför är inget av detta undersökt?

Jag ser än en gång från det hisnande perspektivet. Ingen ”världens största mordrättegång” hade behövt starta, det borde ha blivit en av världens kortaste mordutredningar: polisen är mördaren och arrangören. Inga många meters rader av orangeröda pärmar i rikskriminalens valv (ja, rikskrim kanske aldrig hade behövt tillkallas!), kostnader i miljonklassen och inte i miljardklassen – och inte minst en snabb självsanering som kunnat förhindra den svenska rättsstatens totalförlust av heder, struktur, samvete. I stället räfst och rättarting så att strån har rykt.

I stället tar en granskningskommission sig rätten att, 8 (!) år efter mordet, snitsa till några lögner och halvsanningar som skulle kunna verka aptitliga hos en luttrad allmänhet:

”Så det var inte Christer Pettersson, då?”

”Njaa, det kan vi ju inte lova er, vad vi lovar er är att vi ska hålla ett öga på den luringen till döddagar… visst ja, han är redan död – vi håller ett öga på honom i alla fall,

för bevisningen mot Christer Pettersson har ju successivt stärkts…”

Jag trampar i dy. Sven Anér

Dag Andersson, här original och två förstoringar. Översta lilla ”5” kan du kolla med ett förstoringsglas. Mellan-”5” har två räta vinklar, medan stora ”5” ser ut som ett ”S”! Förfalskningen är helt klar. SA.

Original från det förfalskade tidkortet
Äkta ”5” i viss förstoring. Här ses två skarpa räta vinklar!
”5” i förstoring från det förfalskade tidkortet. Ett slingrande ”S”, utan räta vinklar!>

Ahlenius&Axberger, kriminologiskt finlir

13.3.2013.

Angelägen skrivelse till krkom Dag Andersson, rikskrim.

När granskningskommissionen, med inte minst Ahlenius&Axberger som författare, ska sammanfatta ärendet Dekorimamannen inleds ett kriminologiskt finlir som knappt går att analysera. Jag ger de båda avslutandena styckena, ”Dekorimamannen”, sid 353, urspr version.

Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.

Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att dekorimamannen skulle ha varit polis. Detta är i stället journalisten A:s hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad. Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har så vitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

I denna text finns mycket få helt sanna uppgifter, däremot många skruvade och några osanna, i varje fall i sammanhanget osanna. Jag försöker analysera, vilket inte är helt lätt:

Dekorimamannen undflyende. Endast om granskningskommissionen menar att ingen misstänkt kunnat påträffas, men Avsan påträffades ju, och förhördes rent av, 14.6.1993. Vid en konfrontation mellan de ”finska flickorna” och Avsan hade saken enkelt klarlagts, men någon sådan konfrontation arrangerades aldrig.

PU gjort stora ansträngningar. Ja, och lyckats. Hittat Avsan.

Inget egentligt polisspår. Hur ser i så fall ”egentliga polisspår” ut? Avsan är polis, och om han som sådan presenterats för Anki och Anneli hade saken varit klar.

Olle A:s hypotes. Inte en hypotes utan ett klart faktum: Olle A:s uppvisade fotografi föreställer ostridigt Avsan, men denna bild har tydligen aldrig visats för de kvinnliga vittnena, vilket knappast var Olle A:s fel.

Såvitt kan bedömas… är Avsan helt utanför. Ja, det är Ahlenius&Axbergers bedömning, och säkerligen polisens också. Men denna bedömning skulle inte stå sig en sekund efter en regelrätt konfrontation.

Även anlitad åklagare, Anders Helin, håller gärna med. Efter ett antal osannolikt flyktiga genomgångar. Jag ger hela den aktuella texten, under ”förundersökningens roll”, sid 270 urspr version:

---Inget polisärende har nått någon grad av misstanke i mordutredningen, och de har därför stannat inom polisen, även om de har varit föremål för något slags granskning av åklagare.

Kommissionen har vid några tillfällen upplysts att Riksåklagaren låtit gå igenom polisärendena och att promemorior upprättats över dessa genomgångar. Kommissionen har sedermera också fått del av dessa promemorior. De är emellertid extremt kortfattade och innehåller ingen annan information, än upplysningen att en uppföljning av tips mot polismän skett och att ingenting i materialet givit anledning till skälig misstanke mot någon enskild polisman eller grupp av polismän.

Den senaste promemorian är daterad 1995-10-25 och har i sin helhet följande lydelse:

Tips angående polismän. Denna dag har uppföljning skett av ifrågavarande tips. Tidigare genomgångar har gjorts dels under tiden april-maj 1993 dels ock under september-oktober 1994.

Ingenting i det tillkommande materialet ger anledning till skälig misstanke mot någon enskild polisman eller grupp av polismän. Anders Helin

Den andra promemorian, också den undertecknad av Anders Helin, är daterad 1994-11-23 och har en snarlik lydelse.

Förundersökningens arbete med polisärendena syns alltså ha bestått i en genomgång i efterhand av företagna utredningsåtgärder samt bedömning av om dessa varit tillfyllest, vilket de bedömts vara.

…under tiden april-maj 1993… Under denna mycket dramatiska tidsperiod, då hela det omfattande Avsan-ärendet är under slutbehandling, gör åklagare Helin inte minsta försök att koppla de polisutredningar han har i knät till den dramatiska faktiska utredning som pågår, vilket ter sig nära nog otroligt. Har han inte fått se alla rapporter? Har han aldrig, genom åren, tyckt att något enda uppslag berörande polisspåret varit det minsta intressant? Helin sitter med mordets själva essens framför sig, men han hittar ingen skälig misstanke mot polisman. Ingen mot Avsan.

Varje klok person skulle självfallet ha suttit skakad och frågat sig hur en så påver utredning av Avsan-ärendet kunnat godtas, men Helin har inte varit lätt att skaka. Han släpper hela mordet ifrån sig, det mord om vilket granskningskommissionen har fått speciellt stränga tillsägelser i departementsdirektiven:

…skall omfatta --- misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet.

Så illa kan det väl inte vara, sa sig Helin och friade varje levande polisman in blanco.

Ahlenius&Axbergers hantering av detta det absolut centrala ärendet i hela mordutredningen är lätt akademiskt syrligt, vilket går att utläsa mellan de avslutande raderna, men kommissionsledamöterna har inte haft arvode och traktamentsersättning och eftermiddagskaffe för syrlighet. De borde ha rutit till eller åtminstone begärt ett breddat mandat, inkluderande även ”ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna”, något som, hur underligt det än kan låta, var förbjudet för denna kommission.

Läsningen ovan blir kväljande. Försvinner från i utgångsläget kloka och kvalificerade kommissionsledamöter varje sans, varje vett, varje heder, så att de kan göra en brottsligt tam och tämjd åklagare vänligt sällskap till en gravt misstänkt polismans fromma?

Här står saken, krkom Dag Andersson. Vad hade du själv gjort, i krkom Hans Ölvebros ställe? Skulle du ha släppt Avsan lös, utan föregående konfrontation, rimligen en mordutredares primära åtgärd?

Jag ber dig gå in i detta centrala ärende!

Angelägen och oroad hälsning! Sven Anér

Vad skrev du i dag till USA, Bildt?

13.3.2013. Till UD.

Utrikesministern uppger i dagens Aftonblad bl a:

Mina medarbetare har kontakt med /amerikanska/ ambassaden på daglig basis och informerar dem.

Jag önskar i kopior utfå samtliga informationer som UD under denna fredag, 13.3, i enlighet med ovanstående, har vidarebefordrat till USA:s ambassad.

Jaag utgår från att inget hinder för utlämnande föreligger, eftersom min begäran ställs i linje med av Carl Bildt i dag i AB formulerad policy.

Jag önskar omedelbar handläggning samt namn på handläggare och dnr.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. Inget svar.

Gör något skarpt, Bengt Svenson! Avgå, t ex!

13.3.2013. Till Rikspolischef Bengt Svenson. F k: justitieministern.

Bengt Svenson, jag har vid mina kontakter med dig på senare tid fått viss respons, jag har fått ett intryck av att du inte är en stillasittande betongkoloss.

Nu gäller det HJULSTA-KATASTROFEN, Bengt Svenson!

Jag är denna soliga eftermiddag ingalunda färdiginformerad, av poliser eller media. Jag vet inte med vilka handgrepp en vakthavande, vid desken på Uppsala fina polisstation neråt Svartbäcken till, lyckades med konststycket att öppna Hjulstabron på egen hand? Från Uppsala. Var det bara att trycka på en knapp? Var saken sedan länge förberedd? För ett eventuellt krigsfall, kanske?

Frågorna känns hagla. Vad hade hänt om en annan bil ovetande också hade missat bommarna framför denna polisiära dödsfälla? Hur var det tänkt? Ingen polis fanns ju på plats för att ta hand om de båda unga påstådda snattarna (det hann ju aldrig bli någon förundersökning, med de båda unga männen tillkallade). Kan ”smitningen” ha skett av misstag, genom något förbiseende? Det får vi aldrig veta. Osv.

Ansvaret för något så kusligt aktivt dilettantmässigt som Hjulstakonceptet, i dödens absoluta närhet, blir till sist ditt, Bengt Svenson. Du arbetar med personal, både ute i radiobilar och vid de knäppande datorerna på dina expeditioner, men du har inte lyckats lära ditt folk att broar aldrig får svängas för att ta två unga människors liv.

Vad som måste ske nu är att du, innan du avgår, blixtstoppar allt vad bilförföljande av misstänkta brottslingar heter. Dina unga poliser är inte utbildade rallyförare, och kombinationen av kanske dödligt stressade smitare, om vi kallar dem så, och likaså stressade jagande poliser, bjuder in till ond bråd död. Stoppa allt vad biljakter heter! Det finns andra sätt att lagföra misstänkta personer än att köra ihjäl dem.

Sen bör du gå till Beatrice Ask och omtala att du inte klarar av det här jobbet.

Jag önskar, med vändande post, uppgifter om dnr och handläggare samt en omedelbar kommentar, från handläggare eller helst från dig själv.

Låt mig tillägga: jag har ganska rejäl klaustrofobi, och den makabra Hjulstahändelsen har stört min nattsömn. ”Antagligen har de båda dött omedelbart”- hur vet någon det? Du har, med hjälp av outbildad och omdömeslös personal, gett dessa båda unga män en död i den iskalla Mälaren, värre än det heta helvetet.

Avgå!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-5 12 79.

Kan mobbning hända mig? Dig och mig?

12.3.2013. .

Det ringde en man i telefonen i dag. Han berättade att han heter Peter, bor i Onsala och följer min blogg. Han har hittills nöjt sig med bloggen, men han önskade sig nu en mera personlig kontakt. Hans mjuka göteborgska, som jag så väl känner från Avenyn och Järntorget, fyllde min lur.

”Jag har länge följt dig och jag är imponerad av vad du gör. Jag inser att arbetar i motvind. Ständig motvind?”

”Ja, det kan jag nog säga. Det händer över huvud taget ingenting om jag inte rör på mig själv. Då kan jag få ett motvilligt svar, för det mesta inte.”

”Svarar inte folk på brev? Svarar inte myndigheter?”

”Myndigheter svarar ganska regelbundet, men svaren är tomma och torra som kexen från Göteborg när de fått stå i bleckburken. Jag är inte särskilt önskvärd, för att uttrycka mig kort.”

Peter verkar inte direkt förvånad.

”Jag talade med ett kommunbibliotek här ute på västkusten och undrade om de hade några böcker av dig, men de hade inga inne. Och när jag frågade på stadsbiblioteket i Göteborg blev bibliotekarien i fråga närmast lyrisk, fast åt fel håll:

”Nej, du ska inte ta en bok av Anér, den ska du absolut inte ta, jag vet inte om vi har någon precis nu. Men en sån ska du absolut inte ta, den avråder jag från…”

Jag fick lov att tänka till, men bibliotekariens replik förvånade knappast heller mig. Av den här anledningen. Jag har, som jag någon gång nämnt på bloggen, fått genomgående goda recensioner från kommunbibliotekens egna recensenter. Inte lysande, men klart goda; Bibliotekstjänst går nog knappast högre, och det grundläggande värdet för en författare är givetvis att en recension, en anmälan, över huvud taget kommer till. Tystnaden har dödens klang, bokdödens.

Tanken konkretiserades: är jag konsekvent mobbad, från flera håll, med alla hållen liksom styrda? Jag går inte dagligen omkring och känner mig mobbad, men naturligtvis upplever jag ofta hårda vinddrag. Egendomligt hårda vinddrag.

Jag har denna tisdagskväll, sedan jag följt TV Nyheterna och Rapport rörande det osedvanligt bisarra och bistra vållandet till snabb död som skett vid Hjulstabron över Mälaren, ställt mig den konkreta frågan:

Är jag mobbad?

Och går detta i så fall att belägga?

Den enskilda, enstaka mobbningen kan ganska lätt viftas undan; en person som inte tycker om mig, en myndighetsperson som vaknat på fler sida. Men när det blir många?

Sedan min senaste bok kommit ut, för över en månad sen, sände jag till 18 tidningars kulturredaktioner ett stort vykort med, på framsidan, ett Goodwin-porträtt av författaren år 1928 i tidens påbjudna sjömanskostym. Jag står och läser, deklamerar ur Lillebrors segelfärd, som jag detta år i maj drog för Jerring i Barnens brevlåda.

Spännande att se hur många som skulle ringa eller maila efter sina kostnadsfria recensionsex.

Antalet blev noll. Ingen bad att få se min bok. Visste 18 kulturredaktörer – de är namngivna strax - att min bok från ett fjärran 20-tal, rimligen med utblickar bak mot människor och miljöer från 1850-talet och framåt – vore ointressant makulatur, inte värd att ens kort anmäla: ”En bok har utkommit med titeln ”Mitt 20-tal---”? Nej inget livstecken, bara vad jag ville tolka som ett dödstecken.

Jag skyndar mig att nämna att jag är mycket väl medveten om att en författare ska hålla tyst och inte komma och be om recensioner; det passar sig verkligen inte.

Men jag struntar i den pekpinnen.

Ja, jag räknar först upp de 18 tidningar som aldrig bad om recensionsexemplar:

Folkbladet Östergötland, Norrtelje Tidning, Södermanlands Nyheter, Piteå-Tidningen, Sala Allehanda, Norra Västerbotten, Sundsvalls Tidning, Dagbladet Nya Samhället, Länstidningen Södertälje, Bohusläningen, Västerbottens Folkblad, Västerbottens-Kuriren, Värnamo Nyheter, Vestmanlands Läns Tidning, Nerikes Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Länstidningen Östersund, samt Östersunds-Posten.

18 tidningar, alla med en pappersupplaga på över 10 000 ex, de flesta med mycket högre upplaga.

Dessa stora vykort, med mig på Nils Holgersson-färd över Sverige, skickades ut några dagar innan boken var färdigtryckt. När boken sedan utkommit sände jag den i tryckta exemplar, med samme Sven i sjömanskostym på framsidan, till 29 dagstidningar. Jag ger inte alla de namnen, men dessa tidningar hade genomgående större upplagor än de vykortsförsedda.

Så vitt jag vet i dag, den 12 mars, har ingen av dessa tidningar recenserat, men jag säger inte detta med säkerhet. Recensioner kan ha undgått mig, recensioner kan ha skrivits och publicerats alldeles nyligen.

Men genomslaget är så extremt torftigt att det må förlåtas mig om jag anar en kall hand, någonstans. En god vän med viss insyn sa till mig att ”landsortstidningar har inte folk som kan recensera”, men jag kan inte godta det skälet. Skulle inte skickliga landsortsjournalister kunna recensera en bok om svenskt 20-tal och 30-tal? Prat. Dessutom har alla tidningar kontakt med läskunnigt och läsvilligt folk på trakten, som mer än gärna skriver mot gängse påvert honorar.

År det synd om mig? Ja, lite. En författare skriver även för att få viss reveny av sina alster. Men det är som om slantar från böcker är förbehållna storsäljarna, medan vi som inte når dit upp ska vara tacksamma för att vi får skriva över huvud taget. Och bli tryckta.

Så vårt yrke är ett kall, och vi ska inte mopsa oss.

Synd om mig? Kanske, i så fall framför allt därför att jag inte vet varifrån denna stormande motvilja kommer. Men naturligtvis är det också om inte synd så retfullt för alla framför allt provinsstädernas läslystna och Privatgelehrte som aldrig får reda på att den lille sjömansgossen vid snart 92 års ålder berättar om sin forntid, ”medan det ännu fanns halvöres Aroma-kolor”, som han skriver.

Böcker ska inte förvaras under lock och utan insyn. Böcker ska spridas och recenseras, få goda recensioner eller usla. Böcker får inte med några medel, öppna eller mera subtila, stoppas från att kunna läsas. Då kan vi lika gärna ha bokbål, som under den mellankrigstid jag skildrar.

Av en tillfällighet, som jag inte råder över, har jag kunnat förskottsbekosta denna bok som Scandbook i Falun så förnämligt tryckte, men det är sannerligen inte min förtjänst. Arvepengar kunde inte gå till bättre ändamål, tyckte jag.

Men åter till den centrala frågan: vem har drivit, vem driver detta trakasseri i ett ganska rejält format? Jag vägrar tro att kulturredaktören på Haparandabladet eller Ystads Allehanda – kanske är det chefredaktören som dubblerar – skulle ha något ont i sinnet gentemot mig; vi känner inte varandra och har aldrig mötts. Jag vikarierade ett kort tag på DN:s kulturredaktion på 50-talet och noterade att erbjudna recensionsex självfallet alltid rekvirerades in; det var fast rutin på DN Kultur.

Skulle den rutinen i dag ha brutits, från Ystad till Haparanda? Det vägrar jag att tro.

Vad tror jag då? Jag tror att jag inte är särskilt populär inom rättsstaten och den kulturella demokratin Sverige. Jag är en vrång person som gärna kan nitas till (och 30-talet dyker upp på min synrand…) och få veta av att han lever. Se till att några av mina brev försvinner, se till att dvd-skivor destrueras, se till att ett konvolut med alla ingredienser, färdiga för tryckning, nu efter nyår sänds till mitt vänliga Scandbook i Falun, men, lustigt nog, tar en paus på vägen mellan Göteborg och Falun i fjorton dagar och lämnar författare, förläggare och tryckeri med deras hjärtan i halsgroparna.

Polisen gör, under tiden, knappt ens nominella ansträngningar, och när den så småningom meddelar, att försändelsen inte går att hitta, har denna försändelse ett par dagar tidigare faktiskt kommit till rätta hos produktionschefen Anna Johansson i Falun, som inte hört ett ljud från någon polis.

Inte ens nominella ansträngningar, sålunda, bara datorprogrammet inkopplat på knappen med ”den här mannen bryr vi oss inte om att hjälpa”. Inte ett steg tas från polisstationen och ut på fältet, datorn letar så bra själv…

Jag sitter med ett antal ex, och det vore verkligt nöjsamt att få sälja.

”Tyst, Sven Anér, du har fått nåden att arbeta inom ett kall, och då håller du tyst…”

Nej, det gör jag inte. Ni kan ju hacka er in på min blogg om ni känner för

att sabba till det lite extra en stund.

Sven Anér

PS: Jag skulle nog inte ha skrivit så här från ett öppet hjärta, om jag inte skakats av klaustrofobi och ilska mot ett samhälle som lär sina poliser att rigga dödsfällor för snattare. DS

PPS: Och beställ gärna boken om den lille Sven, knappast särskilt farlig för rättssamhället. 169 kronor i Scandbooks fina tryck som ingen lyckades totalsabotera. Beställ på nätet, ”karretforlag.wordpress.com” eller via mitt pg, 750555-5. DDS Er Sven Anér.