7.3.2013. Till krkom Dag
Andersson, rikskriminalpolisen.
Dag Andersson. Det finns,
och har länge funnits, en risk att det stora Palmemordet fastnar i
de små detaljerna. Jag ska här försöka att hitta den raka,
logiska linjen, från den huvudsakligen militära upptakten till
flykten från Dekorima.
Efter vad på senare tid
framkommit om den sammansvärjning i landsförrädiskt syfte, som
skedde månaderna före mordet på Olof Palme, börjar bilden klarna.
Poliser finns med, framför allt ute på fältet, men jag ser i dag
inte poliser, av högre eller lägre grad, som avgörande utlösande
faktor. Poliser fanns med i slutplaneringen, men den tändande
gnistan var militärt inspirerad.
Jag följer nu, i mycket
stora drag, mordet från dess koncipiering fram till mördarens
ankomst till sitt flyktmål.
Sammansvärjningen.
Denna sammansvärjning, av, som Leif GW Persson vid flera tillfällen
ordagrant har preciserat den,
poliser, militärer och
säkerhetspersoner,
tar form kring årsskiftet
1985-86. Ulf Lingärdes promemoria nr 2, Palmekommissionen 95-103,
som är det avgörande dokumentet, preciserar ingen exakt tidpunkt,
men uppenbarligen har förberedelserna intensifierats vid nyssnämnda
årsskifte.
Ett avgörande skede har
självfallet inträtt då ledande personer inom sammansvärjningen
för första gången tar direkt kontakt med vad som kommer att bli
mordplaneringens exekutiva del.
Här måste
länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér,
ha spelat den stora rollen. Om ett mord av detta slag över huvud
taget framgångsrikt ska kunna utföras i Stockholms city, måste den
högsta polisen i Stockholms city inte bara vara informerad och
införstådd utan måste också aktivt engageras.
Holmér hade alla
erforderliga kvalifikationer. Stora delar av Stockholms polisstyrka
var direkt gripbar, han hade ett direkt befälsförhållande som
uppenbarligen sällan eller aldrig ifrågasattes. Skulle ett
arrangemang av detta genomgripande slag kunna genomföras måste, som
sagt, Holmér finnas med i bilden, inte bara som stödjande utan som
direkt och engagerat agerande.
Kontakt tas alltså,
kanske i första hand mellan sammansvärjningens ledare (enligt
Lingärde) P-G Vinge å
ena sidan och Hans Holmér å den andra. Från Holmér tar planerna
fastare form framför allt åt två håll, det ena åt
Stockholmspolisen, den andra åt säkerhetspolisen.
På polissidan är Carl
Östling den självskrivne andre mannen,
”överstelöjtnanten” i statskupper, medan Holmér ju själv är
mycket initierad på Säpo-sidan, med egna personkontakter från sin
tidigare säkerhetsbakgrund och vänskapsförhållande till bl a
Säpos byråchef PG Näss,
”överstelöjtnant” inom Säpo.
Holmér och Näss sågs, enligt
aldrig dementerade uppgifter, veckan före mordet tillsammans vandra
i Dekorimaområdet, antagligen rekognoscerande.
För Östling gällde det
nu att skaffa en ”hit man”, och valet föll mycket naturligt på
piketmannen och baseballpolisen Anti
Avsan, som var gammal
god vän till Östling och dennes framstående elev inom Stockholms
försvarsskytteförening. Antagligen var Avsan den polisman som hade
de lägsta samvetsbetänkligheterna inför mordet. Avsan torde helt
ha delat den inom Stockholmspolisen spridda uppfattningen att Olof
Palme vore skadlig för Sverige.
Jag övergår nu till
själva mordhandlingen.
Poliser för mordövervakning är kommenderade och kan sina roller,
Avsan kan sin uppgift: att skjuta Olof Palme vid Dekorima med ett
enda avgörande påsittande skott.
Avsan, och alla
mordplanerare, vet nu att Lisbeth Palme, någon gång efter kl 23
denna fredagskväll den 28 februari 1986, ska komma fram till
Dekorima samt att hon kommer att befinna sig i Olofs sällskap.
Lisbeth Palmes roll är självfallet avgörande viktig; det är
endast genom hennes insats som garanti kan uppnås för att Olof
Palme verkligen kommer, enligt planerna, till Dekorima.
Lisbeth Palme och Olof
anländer. Avsan skjuter Olof till döds på öppen gata. Jag anser
inte att det är helt bevisat att även ett andra skott avlossas,
eftersom ljud kan ha rikoschetterat mellan husväggarna, men om ett
andra skott verkligen avfyras så är detta definitivt inte riktat
mot Lisbeth Palme utan ut i luften. Lisbeth Palme har aldrig behövt
vara rädd för att Avsan skulle skjuta henne; hade han velat detta
hade han inte kunnat missa på en knapp meters håll.
Efter någon sekunds
dröjsmål springer Avsan mot trappan upp mot Malmskillnadsgatan. Han
når utan besvär krönet och fortsätter David Bagares gata ner mot
Regeringsgatan. Lars Jeppssons vittnesmål är ingalunda
invändningsfritt, men det är inte troligt att han hittat på denna
viktiga flyktdetalj: Jeppsson uppfattar att någon springer in under
byggnadsskynkena i hörnet David Bagare/Regerings. I detta hörn
finns en port som bl a leder in till Östlings och hans kompanjon
Grundbergs kontor. Avsan kan pusta ut. Ingen kommer att genomsöka
detta kontor, i varje fall inte under de närmaste timmarna. Mordet
är i hamn.
Vilka faromoment
har funnits? Det går att urskilja några
klara sådana moment. Framför allt har ju hela tiden risk funnits
för att Lisbeth Palmes och Olofs dödspromenad skulle störas av
ovidkommande händelser, och två sådana händelser har varit nära
att stjälpa alla planer för den här gången: den nattvandrande
gruppen från personalfesten, samt, inte minst, Anneli och Ankki som
hamnar mitt i den aktuella mordminuten.
Östling, som håller
walkie-talkie-kontakten med Avsan, på finska, tvingar dock Avsan att
”göra vad du ska”, och nattvandrarna har försvunnit. Det andra
faromomentet är givetvis att Avsan blir igenkänd, men detta
faromoment undviks i möjligaste utsträckning genom att Avsan tar
raka och kortaste vägen till Östlings kontor, som antagligen under
lång tid före mordet tjänstgjort som mordets kansli.
Varför Avsan? Allt pekar
på Avsan, som bevisligen höll till rätt ofta på Väsby-gymet, där
han egentligen inte själv tränade men hade kontakter med andra som
tränade. Ankki har
sett Avsan på gymet, detta är helt klart, och ett trovärdigt
vittne, som ser den bild Olle Alsén
visar upp, förklarar att bilden föreställer just Avsan. Ankki
säger att mannen har ”ett kort finskklingande namn med två korta
ord”, vilket förstås stämmer med Anti Avsan.
Så långt min snabba
sammanfattning. Återstår det väsentliga: vad göra? Och vad görs?
Jag har på senaste tid fått indikationer om att i dag någonting
verkligen görs från förundersökningens sida, att åklagare och
polis i dag går ”from sounds to things”, att det är slut med
den rena sorgliga bladvändningen.
Jag har dessa senaste
dagar också fått prov på att mitt och t ex Olle Minells arbete,
efter 27 år och en vecka, kanske börjar bära frukt. Om jag skulle
ge dig ett råd, Dag Andersson, vore det: släpp den minutiösa,
enorma vittnesbevakningen och följ de stora linjerna, med den
intuition som vi alla har men som just poliser i ledande ställning
torde ha mest av.
Engagerad och möjligen
något mindre oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan
85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"