Mordets raka, logiska linjer, från militärer till Dekorima

7.3.2013. Till krkom Dag Andersson, rikskriminalpolisen.

Dag Andersson. Det finns, och har länge funnits, en risk att det stora Palmemordet fastnar i de små detaljerna. Jag ska här försöka att hitta den raka, logiska linjen, från den huvudsakligen militära upptakten till flykten från Dekorima.

Efter vad på senare tid framkommit om den sammansvärjning i landsförrädiskt syfte, som skedde månaderna före mordet på Olof Palme, börjar bilden klarna. Poliser finns med, framför allt ute på fältet, men jag ser i dag inte poliser, av högre eller lägre grad, som avgörande utlösande faktor. Poliser fanns med i slutplaneringen, men den tändande gnistan var militärt inspirerad.

Jag följer nu, i mycket stora drag, mordet från dess koncipiering fram till mördarens ankomst till sitt flyktmål.

Sammansvärjningen. Denna sammansvärjning, av, som Leif GW Persson vid flera tillfällen ordagrant har preciserat den,

poliser, militärer och säkerhetspersoner,

tar form kring årsskiftet 1985-86. Ulf Lingärdes promemoria nr 2, Palmekommissionen 95-103, som är det avgörande dokumentet, preciserar ingen exakt tidpunkt, men uppenbarligen har förberedelserna intensifierats vid nyssnämnda årsskifte.

Ett avgörande skede har självfallet inträtt då ledande personer inom sammansvärjningen för första gången tar direkt kontakt med vad som kommer att bli mordplaneringens exekutiva del.

Här måste länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér, ha spelat den stora rollen. Om ett mord av detta slag över huvud taget framgångsrikt ska kunna utföras i Stockholms city, måste den högsta polisen i Stockholms city inte bara vara informerad och införstådd utan måste också aktivt engageras.

Holmér hade alla erforderliga kvalifikationer. Stora delar av Stockholms polisstyrka var direkt gripbar, han hade ett direkt befälsförhållande som uppenbarligen sällan eller aldrig ifrågasattes. Skulle ett arrangemang av detta genomgripande slag kunna genomföras måste, som sagt, Holmér finnas med i bilden, inte bara som stödjande utan som direkt och engagerat agerande.

Kontakt tas alltså, kanske i första hand mellan sammansvärjningens ledare (enligt Lingärde) P-G Vinge å ena sidan och Hans Holmér å den andra. Från Holmér tar planerna fastare form framför allt åt två håll, det ena åt Stockholmspolisen, den andra åt säkerhetspolisen.

På polissidan är Carl Östling den självskrivne andre mannen, ”överstelöjtnanten” i statskupper, medan Holmér ju själv är mycket initierad på Säpo-sidan, med egna personkontakter från sin tidigare säkerhetsbakgrund och vänskapsförhållande till bl a Säpos byråchef PG Näss, ”överstelöjtnant” inom Säpo.

Holmér och Näss sågs, enligt aldrig dementerade uppgifter, veckan före mordet tillsammans vandra i Dekorimaområdet, antagligen rekognoscerande.

För Östling gällde det nu att skaffa en ”hit man”, och valet föll mycket naturligt på piketmannen och baseballpolisen Anti Avsan, som var gammal god vän till Östling och dennes framstående elev inom Stockholms försvarsskytteförening. Antagligen var Avsan den polisman som hade de lägsta samvetsbetänkligheterna inför mordet. Avsan torde helt ha delat den inom Stockholmspolisen spridda uppfattningen att Olof Palme vore skadlig för Sverige.

Jag övergår nu till själva mordhandlingen. Poliser för mordövervakning är kommenderade och kan sina roller, Avsan kan sin uppgift: att skjuta Olof Palme vid Dekorima med ett enda avgörande påsittande skott.

Avsan, och alla mordplanerare, vet nu att Lisbeth Palme, någon gång efter kl 23 denna fredagskväll den 28 februari 1986, ska komma fram till Dekorima samt att hon kommer att befinna sig i Olofs sällskap. Lisbeth Palmes roll är självfallet avgörande viktig; det är endast genom hennes insats som garanti kan uppnås för att Olof Palme verkligen kommer, enligt planerna, till Dekorima.

Lisbeth Palme och Olof anländer. Avsan skjuter Olof till döds på öppen gata. Jag anser inte att det är helt bevisat att även ett andra skott avlossas, eftersom ljud kan ha rikoschetterat mellan husväggarna, men om ett andra skott verkligen avfyras så är detta definitivt inte riktat mot Lisbeth Palme utan ut i luften. Lisbeth Palme har aldrig behövt vara rädd för att Avsan skulle skjuta henne; hade han velat detta hade han inte kunnat missa på en knapp meters håll.

Efter någon sekunds dröjsmål springer Avsan mot trappan upp mot Malmskillnadsgatan. Han når utan besvär krönet och fortsätter David Bagares gata ner mot Regeringsgatan. Lars Jeppssons vittnesmål är ingalunda invändningsfritt, men det är inte troligt att han hittat på denna viktiga flyktdetalj: Jeppsson uppfattar att någon springer in under byggnadsskynkena i hörnet David Bagare/Regerings. I detta hörn finns en port som bl a leder in till Östlings och hans kompanjon Grundbergs kontor. Avsan kan pusta ut. Ingen kommer att genomsöka detta kontor, i varje fall inte under de närmaste timmarna. Mordet är i hamn.

Vilka faromoment har funnits? Det går att urskilja några klara sådana moment. Framför allt har ju hela tiden risk funnits för att Lisbeth Palmes och Olofs dödspromenad skulle störas av ovidkommande händelser, och två sådana händelser har varit nära att stjälpa alla planer för den här gången: den nattvandrande gruppen från personalfesten, samt, inte minst, Anneli och Ankki som hamnar mitt i den aktuella mordminuten.

Östling, som håller walkie-talkie-kontakten med Avsan, på finska, tvingar dock Avsan att ”göra vad du ska”, och nattvandrarna har försvunnit. Det andra faromomentet är givetvis att Avsan blir igenkänd, men detta faromoment undviks i möjligaste utsträckning genom att Avsan tar raka och kortaste vägen till Östlings kontor, som antagligen under lång tid före mordet tjänstgjort som mordets kansli.

Varför Avsan? Allt pekar på Avsan, som bevisligen höll till rätt ofta på Väsby-gymet, där han egentligen inte själv tränade men hade kontakter med andra som tränade. Ankki har sett Avsan på gymet, detta är helt klart, och ett trovärdigt vittne, som ser den bild Olle Alsén visar upp, förklarar att bilden föreställer just Avsan. Ankki säger att mannen har ”ett kort finskklingande namn med två korta ord”, vilket förstås stämmer med Anti Avsan.

Så långt min snabba sammanfattning. Återstår det väsentliga: vad göra? Och vad görs? Jag har på senaste tid fått indikationer om att i dag någonting verkligen görs från förundersökningens sida, att åklagare och polis i dag går ”from sounds to things”, att det är slut med den rena sorgliga bladvändningen.

Jag har dessa senaste dagar också fått prov på att mitt och t ex Olle Minells arbete, efter 27 år och en vecka, kanske börjar bära frukt. Om jag skulle ge dig ett råd, Dag Andersson, vore det: släpp den minutiösa, enorma vittnesbevakningen och följ de stora linjerna, med den intuition som vi alla har men som just poliser i ledande ställning torde ha mest av.

Engagerad och möjligen något mindre oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.