Sven Wollter, snygg AB-intervju


16.3.2013,
Sven Wollter – en snygg intervju i AB, den manar till eftertanke. Ålderdomen, en gåta som ingen lyckas lösa åt oss. Jag önskar dig allt gott, med lagom aktivitet.
Jag har själv fyllt de 91, och förstår när jag läser dig att jag haft stor tur. Efter en förlängd Sturm und Drang-period, som verkade att hålla i sig till pensionsåldern men som avbröts av händelseutveckling typ 1A; slut med kröken, ett sprucket äktenskap ersatt av ett nytt, fyra barn lite vind för våg ett år ungefär men upplockade, av mig och av en accepterad Lena. Slut med allt vad kröken heter, alltså, det var förutsättningen.
Inför det oundvikliga har jag ungefär samma inställning som du (även om jag peppar peppar undsluppit allvarligare sjukdom): låt döden komma när den vill, hoppas den blir någorlunda smärtfri, men här kan vi ju bara hoppas. Värre än döden är förstås de sega perioderna innan, med, som du säger, bl a minnesförlust som ett hot, naturligtvis i högsta grad för folk i din yrkeskår.
Själv håller jag mig dåligt i gång fysiskt (lite motionscykel) men det är bra fart på mig andligen. Jag har en blogg med flitigt besök:
som en vänlig och klok kvinna som kallar sig Pantertant administrerar åt mig, med min tumme mitt i handen. För många i min generation är dataåldern en företeelse vi aldrig hinner i kapp.
Och så skriver jag böcker då andan faller på; du har antalet på försättsbladet. Start med kärnkraften (det var då vi träffades, bl a i Gävle en gång), sen Palme och Estonia och Palme igen, aldrig släppt. Jag kände Palme en aning, bara som tidningsman, och vi hade visst god personkemi. Jag tog knappast politisk ställning den gången, men i samband med kärnkraften gick ju min aktivitet brant år vänster.
Ja, jag ber dig läsa. Göteborg blev ju under några år min tredje stad, efter Stockholm och Uppsala, och före Lund. Jag blev snabbt svag för Göteborg, där jag bodde mest inhyses hos föräldrarna på Vasaplatsen, i samband med inkallelser och studier (kallade jag dem för) och besök på Stadsteatern (där Myggan långt senare blev en god vän).
Göteborg, ja, det var kriget. Och gengasen. Min far hade tagits som chef till Turitz & Co därför att tyskarna krävde en arier i spetsen för EPA. Att han hette Josef i förnamn tillhörde livets små förtretligheter. Hur pass nazistiskt rumsren min far egentligen var – eller skulle ha blivit – har jag någon gång försökt analysera. Om vi nu kan analysera hypoteser. Han tog hand om Morgonposten några år, knappast rekommenderande, men inte fan vågade jag hosta. Konflikten far – son går som en ilsken röd tråd genom mina minnen: trots, far åt helvete, gråt, förlåt – m/ 1 A här också.
Antagligen är det så här enkelt: en skicklig affärsman måste vara ett antal procent djävlig, annars kan han ta sin hatt och gå.
Min mor var lite höjdare i Gbgs kvinnliga diskussionsklubb, och en dag kom Moa Martinson hem på fin middag; Josefs skjutsades hem av chauffören Ottosson från Gamlestaden. Någon själarnas harmoni uppstod knappast över sjötungan.
Har jag många minnen, mer än 20- och 30-tal? Kanske, men jag kommer inte att kunna skriva ner dem, tror jag. Jag var säkert en god reporter under många år, men min yrkesbana var så vattnad av Club Soda med tillbehör att jag bara skulle sitta där och skämmas om jag skrev. Skämmas över mina, i efterhand o så tråkiga eskapader, respektive skämmas över att jag inte redovisade alla svängar jag varit med om.
Men oskuldens mellankrigsår var roliga att skriva, tillsammans med det lilla Gbg-förlaget Kärret. Där är en del Göteborg med, fast jag inte kom till Gbg förrän 1941, när Hitlers trumpeter kallade Josef till Gamlestaden – där är jag förstås elak. Men hur elak?
God framtid, Sven, ett gott liv!
Din tillgivne
Sven Anér 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"