16.3.2013,
Sven Wollter – en snygg
intervju i AB, den manar till eftertanke. Ålderdomen, en gåta som
ingen lyckas lösa åt oss. Jag önskar dig allt gott, med lagom
aktivitet.
Jag har själv fyllt de
91, och förstår när jag läser dig att jag haft stor tur. Efter en
förlängd Sturm und Drang-period, som verkade att hålla i sig till
pensionsåldern men som avbröts av händelseutveckling typ 1A; slut
med kröken, ett sprucket äktenskap ersatt av ett nytt, fyra barn
lite vind för våg ett år ungefär men upplockade, av mig och av en
accepterad Lena. Slut med allt vad kröken heter, alltså, det var
förutsättningen.
Inför det oundvikliga har
jag ungefär samma inställning som du (även om jag peppar peppar
undsluppit allvarligare sjukdom): låt döden komma när den vill,
hoppas den blir någorlunda smärtfri, men här kan vi ju bara
hoppas. Värre än döden är förstås de sega perioderna innan,
med, som du säger, bl a minnesförlust som ett hot, naturligtvis i
högsta grad för folk i din yrkeskår.
Själv håller jag mig
dåligt i gång fysiskt (lite motionscykel) men det är bra fart på
mig andligen. Jag har en blogg med flitigt besök:
som en vänlig och klok
kvinna som kallar sig Pantertant administrerar åt mig, med min tumme
mitt i handen. För många i min generation är dataåldern en
företeelse vi aldrig hinner i kapp.
Och så skriver jag böcker
då andan faller på; du har antalet på försättsbladet. Start med
kärnkraften (det var då vi träffades, bl a i Gävle en gång), sen
Palme och Estonia och Palme igen, aldrig släppt. Jag kände Palme en
aning, bara som tidningsman, och vi hade visst god personkemi. Jag
tog knappast politisk ställning den gången, men i samband med
kärnkraften gick ju min aktivitet brant år vänster.
Ja, jag ber dig läsa.
Göteborg blev ju under några år min tredje stad, efter Stockholm
och Uppsala, och före Lund. Jag blev snabbt svag för Göteborg, där
jag bodde mest inhyses hos föräldrarna på Vasaplatsen, i samband
med inkallelser och studier (kallade jag dem för) och besök på
Stadsteatern (där Myggan långt senare blev en god vän).
Göteborg, ja, det var
kriget. Och gengasen. Min far hade tagits som chef till Turitz &
Co därför att tyskarna krävde en arier i spetsen för EPA. Att han
hette Josef i förnamn tillhörde livets små förtretligheter. Hur
pass nazistiskt rumsren min far egentligen var – eller skulle ha
blivit – har jag någon gång försökt analysera. Om vi nu kan
analysera hypoteser. Han tog hand om Morgonposten några år,
knappast rekommenderande, men inte fan vågade jag hosta. Konflikten
far – son går som en ilsken röd tråd genom mina minnen: trots,
far åt helvete, gråt, förlåt – m/ 1 A här också.
Antagligen är det så här
enkelt: en skicklig affärsman måste vara ett antal procent djävlig,
annars kan han ta sin hatt och gå.
Min mor var lite höjdare
i Gbgs kvinnliga diskussionsklubb, och en dag kom Moa Martinson hem
på fin middag; Josefs skjutsades hem av chauffören Ottosson från
Gamlestaden. Någon själarnas harmoni uppstod knappast över
sjötungan.
Har jag många minnen, mer
än 20- och 30-tal? Kanske, men jag kommer inte att kunna skriva ner
dem, tror jag. Jag var säkert en god reporter under många år, men
min yrkesbana var så vattnad av Club Soda med tillbehör att jag
bara skulle sitta där och skämmas om jag skrev. Skämmas över
mina, i efterhand o så tråkiga eskapader, respektive skämmas över
att jag inte redovisade alla svängar jag varit med om.
Men oskuldens
mellankrigsår var roliga att skriva, tillsammans med det lilla
Gbg-förlaget Kärret. Där är en del Göteborg med, fast jag inte
kom till Gbg förrän 1941, när Hitlers trumpeter kallade Josef till
Gamlestaden – där är jag förstås elak. Men hur elak?
God framtid, Sven, ett
gott liv!
Din tillgivne
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"