8.3.2013. Öppet brev
till Inga-Britt Ahlenius
Inga-Britt Ahlenius –
det finns två sorters utredningar. En sort utförs av en enda
person, den andra sorten utförs av många personer. Det finns
fördelar och nackdelar i båda fallen.
En enmansutredare har inga
formella rådgivare, han eller hon kan vara omedvetet partisk, kan
hamna snett från början.
De enskilda personerna i
en flerpersonsutredning löper å andra sidan den stora risken att
hela tiden snegla på ”de andra”, varvid det egna ansvaret dras
ner, kanske ner mot noll.
När du utsågs till
ledamot av Marjasins Palmekommission och fick följa upp i Ericssons
granskningskommission hade du vissa klara egna kännemärken. Du var
Sveriges klart ledande revisor, så småningom skulle du bli en av
världens klart ledande. Du var känd för en produktiv
oppositionslusta, riktad mot myndighets-Sverige och inte minst mot
regeringens makt-Sverige. Ingen fick sätta sig på dig, några
försökte men gjorde knappast om det.
Maktfördelningen inom en
kommission är klar. Alla ledamöter, ordföranden inräknad, har
lika ansvar. Skulle oenighet uppstå inom en kommission, vilket ju
ingalunda är någon märklighet, har en fronderande ledamot den
självklara optionen att avgå ur kommissionen; han eller hon är
inte livegen.
Men om en ledamot
bestämmer sig för att sätta sitt namn under en kommissionsrapport
har vederbörande därmed också skrivit
denna rapport, inte bara hängt med på några texter som
huvudsekreteraren, eventuellt tillsammans med ordföranden, petat
ihop.
Inga-Britt, du har alltså
skrivit
granskningskommissionens nära tusensidiga slutrapport, den som
skulle
granska polismäns eventuella medverkan
till mordet,
enligt rapportens
inledning. Det noterades också i direktiven från justitieministern
att
kommissionen har frihet att behandla
andra till uppdraget anslutande frågor, som kan aktualiseras under
kommissionens arbete.
Fritt fram, sålunda,
ingen hämsko.
Du var en av
kommissionsledamöterna, ja. Men du hade också, med din närmast
formidabla bakgrund i branschen, ett stort eget moraliskt ansvar. En
revisor ägnar sig inte åt siffer- eller annan detaljgranskning. En
etablerad revisor, med vunnen bakgrundserfarenhet och inte minst
vässad intuition, ska sätta luppen på helheten.
Vilken var – och är –
helheten i det konkreta fallet mordet på Olof Palme? Den från
granskningens början avgörande frågan har varit:
Mördades Olof Palme av en
ensam, fristående, antagligen opolitisk gärningsman, eller låg
någon form av sammansvärjning bakom? Eller, än värre: låg själva
rättsstaten bakom? Låg rättsstaten bakom inte bara själva dådet
utan bakom den i så fall grovt och grymt avsiktligt snedvridna
efterföljande rättsliga behandlingen?
Men dessa båda klara
frågeställningar tog varken du eller kommissionens övriga
ledamöter till era egna. Du och kommissionen ägnade fem år åt
smågnet kring detaljer, aldrig åt den stora frågan: en stor kupp
av staten mot staten?
Hade det varit för mycket
begärt att redan kring julen 1994 och åren närmaste efteråt en
sådan frågeprecisering kunnat vara tänkbar? Fanns moln vid
horisonten?
Ja, sannerligen. Men de
allt gråare skyarna skockades nästan enbart som ett resultat av
fristående journalisters och författares arbete. Det fanns böcker
att läsa, jag nämner några författare, med verk utkomna under
1990-talet:
Gunnar Wall, Kari och
Pertti Poutiainen, Tomas Kanger, Lars Borgnäs, Sven Anér, med
tillsammans tiotalet böcker, alla med den klara inriktningen (jag
kan citera bröderna Poutiainens omslagstext till ”Inuti
Labyrinten”):
Där kommissionen undvikit denna och
andra svåra frågor har bokens författare gått vidare för att
komma närmare sanningen. Det visar sig att mordutredningen under
hela sin existens, från de första minuterna efter skotten till dags
dato, präglats av halvsanningar och rena lögner. Något i själva
fundamentet tycks vara ruttet. Boken är ett försök att lyfta fram
rötan i dagsljuset.
Övriga böcker har samma
tendens – men tog du och dina kommissionskamrater intryck,
Inga-Britt Ahlenius? Nej, det går inte att utläsa ur den i
praktiken läsdödande tjocka rapporten. Och ni ger i inledningen en
lång förklaring som närmast syns innebära att kommissionen borde
vara försiktig med all sådan dokumentation som inte kommer från
staten själv eller från myndigheter. Kommissionen vidtar själv
inga anstalter för att informera sig om pågående, i princip
obyråkratisk forskning, och det går inte att ur rapporten utläsa
att en enda av nyssnämnda författare och forskare finns refererad
eller excerperad i den mammutlånga rapporten.
Däremot syns
kommissionens förtroende för polisväsendet och andra inblandade
myndigheter, alltså de instanser ni var satta att granska, redan i
utgångsläget vara i princip obrutet; jag hittar få exempel på att
en tjänstemans förhörsutsaga ifrågasätts, det får räcka med
att ”han är hörd”, så har den fulla sanningen kommit fram.
Men bröderna Poutiainens
och andras sanningar berörs aldrig av kommissionen. Du bidrog med
ett alternativt förslag, nämligen att två av dina från
riksrevisionsverket handplockade och av dig garanterat lysande
revisorer skulle göra något slags övergripande bedömning.
Hrr Sandberg och Skogwik
tillsattes med visst buller: nu skulle här vädras, men resultatet
av deras arbete blev en flop, eftersom de aldrig insåg att de bort
mönstra ut alla konstruerade misstankar mot Christer Pettersson (ej
fälld av Svea hovrätt!) utan ägnade sig, med grafisk
uppfinningsrikedom, åt att jämställa alternativen ensam
gärningsman (läs: Christer Pettersson) och flera gärningsmän.
Och här ligger,
Inga-Britt Ahlenius, inte bara dina revisionsexperters utan hela
kommissionens totala misslyckande. Bland andra jag själv hade redan
i början av 1990-talet utan att på minsta sätt dementeras kunnat
konstatera och redovisa polisens falskt uppfunna och konstruerade
vittnesmål mot Christer Pettersson. Några av dessa var och är
groteska, som att ett framdraget gammalt bandat telefonsamtal till
Sigge Cedergren aldrig ringts av polisens med stor pompa presenterade
huvudvittne Roger Östlund utan av Sigges bror Roger Cedergren!
En skamlig förfalskning,
utförd av en kriminalinspektör men presenterad med åklagares och
poliser fulla support.
Här kommer de stora
linjerna in, Inga-Britt Ahlenius. Inte minst du, efter dina kontakter
årtionde efter årtionde med presumtiva brottslingar i
kritstrecksrandig kostym, borde ha tagit exemplet Roger/Roger som
bevis för, inte ett litet missförstånd utan för den grövsta
brottsförvanskningen (ja, det finns knappast något bra ord) i den
svenska rättens annaler.
Landsförrädisk
konspiration för att röja en statsminister ur vägen? Eller en i
sammanhanget oskyldig person, med tveksam ”handel och vandel”,
för att använda hans egna ord, men utan koppling till statsanknutet
högförräderi?
Hur kunde vi journalister
och författare se verkligheten, hur kunde stora medier någon gång
se denna verklighet? Bara inte den stora ämbetsmannakorporationen i
vilken du, Inga-Britt Ahlenius, så glatt ingick med professionell
tyngd, föregången av obefläckad moral?
Någon som helst tanke på
Christer Petterssons oskuld har du, i kommissionen, egentligen aldrig
haft. När du kommer fram till det evigt långa och grymt överflödiga
Christer Pettersson-kapitlets sammanfattning skriver du, till din
skam och nesa, följande ganska krångliga och inkrökta text som i
praktiken mynnar ut i den så svårutrotade folkliga kommentaren till
detta svarta mord:
”Det var nog fan
Christer!”
Utredningen mot Christer P har genom
åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri
måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer
P successivt stärkts, särskilt genom målsägarens utpekande.
Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för
sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att
brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning,
som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt
är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som
frikänts för brottet., är att det ända sedan mordet och alltfort
har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd
som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P. Det
ligger i sakens natur att många sådana åtgärder inte har lett
någon vart och att en del av dem i efterhand kan verka mindre
ändamålsenliga; med den bedömning vi gör ter det sig därför
inte meningsfullt eller rättvist att anlägga synpunkter på alla de
enskilda åtgärder som vidtagits. (Rapporten sid 766-767, 1:a uppl)
Vad är det du skriver?
Vad är det du försöker säga? Att visserligen har några av
försöken från åklagares och polisens sida att en gång för alla
sätta dit Christer Pettersson kanske inte varit helt lyckade, men
kvar står enligt min och kommissionens bestämda mening att Christer
Pettersson är den i särklass hårdast misstänkte,
”brottsmisstankarna har aldrig försvagats.”
Alltså: polisens egna
vittnen friar Christer Pettersson till full evidens, men du vet
bättre. Christer är den skyldige, i den falnande rättvisans namn.
Rodna av skam, Inga-Britt
Ahlenius!
Sven Anér
Jag vet inte om det är rätt ställe, att här framföra min spontana fundering, men här är den:
SvaraRaderaTittar på Expressen 2013-03 19, med taxichaffören Lennart Gräntz.
Hur i helvete kan en sådan artikel överhuvudtaget kunna godkännas och publiceras? Vad är det för krafter som ännu 27 år efter detta mord, har makten att kunna få igenom en sådan "Dyngartikel", och publicera den i Rikspressen? Skulle en advokat få tag på honom, så skulle han slakta ner honom till noll och ingen trovärdighet.
Denne Lennart Gräntz är nog inte enbart ute efter att få pengar till kattmat åt sina 3 katter.
Hur kan en sådan artikel ens slinka igenom tidningens ansvarige utgivare och få honom att godkänna den, och publicera den? Medan exempelvis Anders Wall, Lars Borgnäs Sven Aner,bröderna Puitianen, med flera,ställer frågor, men bemots med tystnad, och ej får gehör för, och nekas publicering för sina relevanta frågeställningar?
Rättelse:
RaderaJag skrev Anders Wall, skall vara Gunnar Wall.