Ahlenius&Axberger, kriminologiskt finlir

13.3.2013.

Angelägen skrivelse till krkom Dag Andersson, rikskrim.

När granskningskommissionen, med inte minst Ahlenius&Axberger som författare, ska sammanfatta ärendet Dekorimamannen inleds ett kriminologiskt finlir som knappt går att analysera. Jag ger de båda avslutandena styckena, ”Dekorimamannen”, sid 353, urspr version.

Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.

Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att dekorimamannen skulle ha varit polis. Detta är i stället journalisten A:s hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad. Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har så vitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

I denna text finns mycket få helt sanna uppgifter, däremot många skruvade och några osanna, i varje fall i sammanhanget osanna. Jag försöker analysera, vilket inte är helt lätt:

Dekorimamannen undflyende. Endast om granskningskommissionen menar att ingen misstänkt kunnat påträffas, men Avsan påträffades ju, och förhördes rent av, 14.6.1993. Vid en konfrontation mellan de ”finska flickorna” och Avsan hade saken enkelt klarlagts, men någon sådan konfrontation arrangerades aldrig.

PU gjort stora ansträngningar. Ja, och lyckats. Hittat Avsan.

Inget egentligt polisspår. Hur ser i så fall ”egentliga polisspår” ut? Avsan är polis, och om han som sådan presenterats för Anki och Anneli hade saken varit klar.

Olle A:s hypotes. Inte en hypotes utan ett klart faktum: Olle A:s uppvisade fotografi föreställer ostridigt Avsan, men denna bild har tydligen aldrig visats för de kvinnliga vittnena, vilket knappast var Olle A:s fel.

Såvitt kan bedömas… är Avsan helt utanför. Ja, det är Ahlenius&Axbergers bedömning, och säkerligen polisens också. Men denna bedömning skulle inte stå sig en sekund efter en regelrätt konfrontation.

Även anlitad åklagare, Anders Helin, håller gärna med. Efter ett antal osannolikt flyktiga genomgångar. Jag ger hela den aktuella texten, under ”förundersökningens roll”, sid 270 urspr version:

---Inget polisärende har nått någon grad av misstanke i mordutredningen, och de har därför stannat inom polisen, även om de har varit föremål för något slags granskning av åklagare.

Kommissionen har vid några tillfällen upplysts att Riksåklagaren låtit gå igenom polisärendena och att promemorior upprättats över dessa genomgångar. Kommissionen har sedermera också fått del av dessa promemorior. De är emellertid extremt kortfattade och innehåller ingen annan information, än upplysningen att en uppföljning av tips mot polismän skett och att ingenting i materialet givit anledning till skälig misstanke mot någon enskild polisman eller grupp av polismän.

Den senaste promemorian är daterad 1995-10-25 och har i sin helhet följande lydelse:

Tips angående polismän. Denna dag har uppföljning skett av ifrågavarande tips. Tidigare genomgångar har gjorts dels under tiden april-maj 1993 dels ock under september-oktober 1994.

Ingenting i det tillkommande materialet ger anledning till skälig misstanke mot någon enskild polisman eller grupp av polismän. Anders Helin

Den andra promemorian, också den undertecknad av Anders Helin, är daterad 1994-11-23 och har en snarlik lydelse.

Förundersökningens arbete med polisärendena syns alltså ha bestått i en genomgång i efterhand av företagna utredningsåtgärder samt bedömning av om dessa varit tillfyllest, vilket de bedömts vara.

…under tiden april-maj 1993… Under denna mycket dramatiska tidsperiod, då hela det omfattande Avsan-ärendet är under slutbehandling, gör åklagare Helin inte minsta försök att koppla de polisutredningar han har i knät till den dramatiska faktiska utredning som pågår, vilket ter sig nära nog otroligt. Har han inte fått se alla rapporter? Har han aldrig, genom åren, tyckt att något enda uppslag berörande polisspåret varit det minsta intressant? Helin sitter med mordets själva essens framför sig, men han hittar ingen skälig misstanke mot polisman. Ingen mot Avsan.

Varje klok person skulle självfallet ha suttit skakad och frågat sig hur en så påver utredning av Avsan-ärendet kunnat godtas, men Helin har inte varit lätt att skaka. Han släpper hela mordet ifrån sig, det mord om vilket granskningskommissionen har fått speciellt stränga tillsägelser i departementsdirektiven:

…skall omfatta --- misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet.

Så illa kan det väl inte vara, sa sig Helin och friade varje levande polisman in blanco.

Ahlenius&Axbergers hantering av detta det absolut centrala ärendet i hela mordutredningen är lätt akademiskt syrligt, vilket går att utläsa mellan de avslutande raderna, men kommissionsledamöterna har inte haft arvode och traktamentsersättning och eftermiddagskaffe för syrlighet. De borde ha rutit till eller åtminstone begärt ett breddat mandat, inkluderande även ”ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna”, något som, hur underligt det än kan låta, var förbjudet för denna kommission.

Läsningen ovan blir kväljande. Försvinner från i utgångsläget kloka och kvalificerade kommissionsledamöter varje sans, varje vett, varje heder, så att de kan göra en brottsligt tam och tämjd åklagare vänligt sällskap till en gravt misstänkt polismans fromma?

Här står saken, krkom Dag Andersson. Vad hade du själv gjort, i krkom Hans Ölvebros ställe? Skulle du ha släppt Avsan lös, utan föregående konfrontation, rimligen en mordutredares primära åtgärd?

Jag ber dig gå in i detta centrala ärende!

Angelägen och oroad hälsning! Sven Anér