AB: ”Mordet på Palme måste klaras upp” – ja visst, det är bara att gå till de öppna källorna!

11.3.2013. En stor debattartikel i Aftonbladet – visst, tack för intresset! Men för den som är någorlunda insatt i dessa problem ter det sig aningen märkligt när appellförfattarna presenterar den politiska motivbilden bakom mordet som mer eller mindre outredd.

I själva verket, som mina bloggbesökare vet, var det redan 1993 – eller möjligen enligt nya rön redan 1992 – som den aldrig dementerade sekretessexperten Ulf Lingärde presenterade sina klart identifierade 15 presumptiva landsförrädare, med en tidigare Säpo-chef i täten och med ”mullvaden” Tommy Lindström på sladden.

Promemorian – i två versioner – har refererats av forskaren Ola Tunander men datoriserats och publicerats först av mig, delvis i mitt nyhetsbrev PALME-nytt på 1990-talet, och nu,dessa senaste månader, med acceleererande emfas på min blogg, www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Debattartikeln antyder att ett stort arbete förestår om dessa mordmotiv ska kunna kartläggas, medan jag menar att motiven för länge sedan är tillfullo kartlagda, bara inte slututredda i botten.

De potentiella landsförrädare, som fortfarande är i livet, borde givetvis höras (av vem?), men detta har ännu inte skett på ett officiellt plan. Jag har själv tillskrivit P-G Vinge, Bengt Schuback, Peter Wallenberg samt Tommy Lindström, med två brev till vardera, men jag har, knappast oväntat, inte fått något svar. Dessa fyra har i varje fall fått den totala dokumentationen, vilken de knappast har sett tidigare, inte i dess helhet.

Om det är något som står klart efter AB-appellen är det självfallet behovet av genomlysning, utfrågning av personer som varit aktiva före mordet på Olof Palme. När granskningskommissionen presenteras som skarpa efterlysare av åtgärder går det onekligen att replikera: varför gjorde kommissionen ingenting själv? Varför slog inte kommissionen larm hos justitieministern och begärde utökat mandat,utökade resurser. Eller tog sina hattar och gick; det är inte förbjudet. Då hade mycket kunnat hända redan (nå ja, redan?) hösten 1999.

Men kommissionen viftade med vissa små pekpinnar och lät det bero därvid. Granskningskommissionen satte aldrig något definitivt spår i Palmeärendet, utan lämnade arenan med den uttryckta avsikten att aldrig lämna Christer Pettersson ur sikte; ett märkligt slutackord.

Men ok, vad ska nu göras? Bland annat: lusläs skrifterna! Lusläs källor som finns på min aldrig dementerade blogg, gå in i händelseförloppet, från Sari till Sabbatsberg, aldrig utrett. Hör Lisbeth Palme om det fejkade skottet och om det märkliga ambulans- och kappbytet, hör inblandad polis om Olof Palmes förfalskade patientkort, en helt grotesk händelse.

Jag själv väljer i dag att hoppas på den nye förundersökningsledaren, på polissidan, kriminalkommissarien Dag Andersson, som bl a tycks ha skaffat sig reella möjligheter till reell kontakt med vice RÅ Kerstin Skarp, som hittills, med knapp styrfart, tagit på sig att ansvara för ett mörkt, mörkt statsministermord.

Jag har en uppfattning att Dag Andersson inte tänker nöja sig med diskret vändande av samma gamla blad; han vill nog ut på fältet, med klara ögon.

Och glöm vad granskningskommissionen anser sig ha gjort eller inte gjort! Kommissionen gjorde ingenting som i dag har lett Palmeärendet en millimeter framåt. Bisarrier som ”speciarevisorer” och ”gärningsmannaprofil” kan ha varit lämpade för galleriet, men galleriet var not amused..

”From sounds to things” krkom Dag Andersson, om du i dag har ett så brett mandat att du inte behöver snegla åt höger eller vänster, uppåt eller neråt. Och passa dig, åtminstone för dagen, för allt vad kommissioner heter. Spåren förskräcker. Demokratisk granskning, då? Låt den komma när manegen krattats av hederliga kunniga poliser, om de finns att tillgå. Gärna kompletterade med hederliga och kunniga åklagare. Dit räknar jag inte Kerstin Skarp hos RÅ.

Sven Anér