11.3.2013. En stor
debattartikel i Aftonbladet – visst, tack för intresset! Men för
den som är någorlunda insatt i dessa problem ter det sig aningen
märkligt när appellförfattarna presenterar den politiska
motivbilden bakom mordet som mer eller mindre outredd.
I själva verket, som mina
bloggbesökare vet, var det redan 1993 – eller möjligen enligt nya
rön redan 1992 – som den aldrig dementerade sekretessexperten Ulf
Lingärde presenterade sina klart identifierade 15 presumptiva
landsförrädare, med en tidigare Säpo-chef i täten och med
”mullvaden” Tommy Lindström på sladden.
Promemorian – i två
versioner – har refererats av forskaren Ola Tunander men
datoriserats och publicerats först av mig, delvis i mitt nyhetsbrev
PALME-nytt på 1990-talet, och nu,dessa senaste månader, med
acceleererande emfas på min blogg,
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Debattartikeln antyder att
ett stort arbete förestår om dessa mordmotiv ska kunna kartläggas,
medan jag menar att motiven för länge sedan är tillfullo
kartlagda, bara inte slututredda i botten.
De potentiella
landsförrädare, som fortfarande är i livet, borde givetvis höras
(av vem?), men detta har ännu inte skett på ett officiellt plan.
Jag har själv tillskrivit P-G Vinge, Bengt Schuback, Peter
Wallenberg samt Tommy Lindström, med två brev till vardera, men jag
har, knappast oväntat, inte fått något svar. Dessa fyra har i
varje fall fått den totala dokumentationen, vilken de knappast har
sett tidigare, inte i dess helhet.
Om det är något som står
klart efter AB-appellen är det självfallet behovet av genomlysning,
utfrågning av personer som varit aktiva före mordet på Olof Palme.
När granskningskommissionen presenteras som skarpa efterlysare av
åtgärder går det onekligen att replikera: varför gjorde
kommissionen ingenting själv? Varför slog inte kommissionen larm
hos justitieministern och begärde utökat mandat,utökade resurser.
Eller tog sina hattar och gick; det är inte förbjudet. Då hade
mycket kunnat hända redan (nå ja, redan?) hösten 1999.
Men kommissionen viftade
med vissa små pekpinnar och lät det bero därvid.
Granskningskommissionen satte aldrig något definitivt spår i
Palmeärendet, utan lämnade arenan med den uttryckta avsikten att
aldrig lämna Christer Pettersson ur sikte; ett märkligt slutackord.
Men ok, vad ska nu göras?
Bland annat: lusläs skrifterna! Lusläs källor som finns på min
aldrig dementerade blogg, gå in i händelseförloppet, från Sari
till Sabbatsberg, aldrig utrett. Hör Lisbeth Palme om det fejkade
skottet och om det märkliga ambulans- och kappbytet, hör inblandad
polis om Olof Palmes förfalskade patientkort, en helt grotesk
händelse.
Jag själv väljer i dag
att hoppas på den nye förundersökningsledaren, på polissidan,
kriminalkommissarien Dag Andersson, som bl a tycks ha skaffat sig
reella möjligheter till reell kontakt med vice RÅ Kerstin Skarp,
som hittills, med knapp styrfart, tagit på sig att ansvara för ett
mörkt, mörkt statsministermord.
Jag har en uppfattning att
Dag Andersson inte tänker nöja sig med diskret vändande av samma
gamla blad; han vill nog ut på fältet, med klara ögon.
Och glöm vad
granskningskommissionen anser sig ha gjort eller inte gjort!
Kommissionen gjorde ingenting som i dag har lett Palmeärendet en
millimeter framåt. Bisarrier som ”speciarevisorer” och
”gärningsmannaprofil” kan ha varit lämpade för galleriet, men
galleriet var not amused..
”From sounds to things”
krkom Dag Andersson, om du i dag har ett så brett mandat att du inte
behöver snegla åt höger eller vänster, uppåt eller neråt. Och
passa dig, åtminstone för dagen, för allt vad kommissioner heter.
Spåren förskräcker. Demokratisk granskning, då? Låt den komma
när manegen krattats av hederliga kunniga poliser, om de finns att
tillgå. Gärna kompletterade med hederliga och kunniga åklagare.
Dit räknar jag inte Kerstin Skarp hos RÅ.
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"