18.3.2013. Krkom Dag
Andersson, rikskrim.
En pensionerad polisman
som jag haft kontakt med tidigare, bl a i samband med Holmérs
påstådda utflykt till Borlänge mordnatten (ett rent påhitt), ger
mig i dag intressant information; jag litar på hans uppgifter.
”För en månad sedan,
berättar polismannen, ”hade jag bjudit Anti Avsan på lunch på
NK. Jag känner Avsan sedan hans baseball-tid på 80-talet och kan
tala fritt med honom.
Vid lunchen ställde jag
den raka frågan till Avsan: ´Var det du som sköt Palme?´
Då fick jag ett märkligt
svar. Han flög ingalunda i taket och förnekade blankt att han
skulle ha skjutit Olof Palme, utan sa:
Nä, nä, vi har sån
uppbackning så ni kommer aldrig åt oss…´”
Jag delar polismannens
uppfattning. Detta var knappast ett svar som man väntar sig på en
sådan stenhård fråga. Svaret är förstås helt avslöjande. Avsan
räknar med att klara sig helskinnad hur länge som helst, men allt
pekar i stället i dag, Dag Andersson, på att det går fort nu. Den
svenska demokratin tål inte ytterligare påfrestningar, den fordrar
klara sanningar, den kräver att hela bölden skärs. Jag menar, Dag
Andersson, att du inte gärna stillatigande längre kan beskåda hur
en av staten lejd mördare årtionde efter årtionde ”backas upp”
av staten själv. Ta in Avsan!
Avsans sätt att försöka
komma undan raka frågor är inte nytt. Jag har på bloggen redovisat
två exempel. En gång, i samband med ett möte i Söderort,
förnekade Avsan blankt att han över huvud taget befunnit sig vid
Dekorima, och en annan gång, vid ett samtal med en riksdagskollega,
bad han denne be ”Anér att ta det lite lugnt, det är så
besvärligt för familjen…”
Om han skulle varit
oskyldig hade det ju bara varit att stämma mig för förtal.
Polismannens lunchdejt med
Anti Avsan riktar klara strålkastare mot mördaren Anti Harald
Avsan. Scenen är närmast otrolig. En äldre poliskollega sitter med
Avsan på NK:s lunchrum, men Avsan blir inte förbannad utan säger
något så klart misstänkt som ”ni får aldrig ta på mig”; som
en barnlek, ”du kan inte ta mig…”
Polismannen hade också
fäst sig vid Lars Jeppssons uppgifter i Expressen i dag om en lång
person med bred ryggtavla – ja, säger han, det är Avsan. En hård
tuffing bland andra tuffingar i baseballgänget. Avsan säger och
skriver ofta ”vi” när mordet kommer på tal. Han antyder en
liga, den som efter – eller möjligen före - Dekorima fick namnet
”Föreningen Mordet på Olof Palme”.
Lars Jeppssons vittnesmål
i dag är ganska magert jämfört med vad han tidigare sagt till
polisen; du kan ju ta fram förhören. Jag har tidigare på bloggen
skrivit om Jeppssons rätt detaljrika beskrivning av hur Avsan
springer David Bagares gata ner och under ett par byggskynken
försvinner in i den port som leder till Grundbergs och Östlings
gemensamma kontor, där Avsan kunde pusta ut.
Jag litar inte helt på
Jeppsson, men å andra sidan kan han knappast ha vetat om att de båda
herrarna nära mordet, Grundberg&Östling, hade sitt kontor så
lämpligt lokaliserat.
Jag föreslår, ta in
Avsan. Den pensionerde polismannen hade den klara uppfattningen att
Avsan, i sitt för allmänheten hemliga förhör den 14 juni 1993,
aldrig blev tillfrågad om ett alibi eller om han var skytten.
Denna beskrivning stämmer
ganska väl med granskningskommissionens Ahlenius&Axberger-version.
Gärningsmannen kallas ”undflyende”, ”han gick aldrig att
hitta” osv. Avsan går som en osynlig ande i denna version, och han
påträffas aldrig – fast han hörs…
Dag Andersson,
statsminister Olof Palmes mördare heter Anti Harald Avsan. Ta in
honom och låt honom redovisa sitt fögderi!
Angelägen hälsning –
mordet blir löst denna vår!
Sven Anér, Karlsrogatan
85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.
PS
– jag lägger till ett PS, Dag Andersson, eftersom detta aldrig får
ett slut. T ex: vad måste göras för att
”rätta till” vad den lejde Avsan, och
inte minst de som lejt honom, har ställt till?
Listan blir oändlig:
Avsan
har varit och är fast anställd rådman vid Stockholms tingsrätt,
och han har som sådan haft hundratals ärenden att handlägga, dömt
ut straff, dömt i civilmål – allt detta måste gås igenom och
fingranskas.
Ärenden där Avsan
funnits med som rådgivare inom tingsrätten måste granskas.
Jävsrisker måste granskas. Över huvud taget har ju Avsan, som
mördare, varit jävig i en domstol. Domstolsverket måste samarbeta
med Sth tingsrätt för att försöka skapa någon slags ordning, men
båda instanserna sitter ju själva
synnerligen illa till, eftersom de utan minsta granskning antagit en
redan vid antagningstillfällena även utåt djupt misstänkt
mördare. Avsan avlade jur kand-examen i Stockholm 1995.
Då hade han, sedan två
år tillbaka, mycket klart och synligt figurerat inom rikskriminalens
Palmeutredning och av två aldrig dementerade vittnen utpekats som
Olof Palmes mördare.
1998 gick Avsan domarkurs
I i det kriminellt sömniga domstolsverket, medan RÅ springer till
HD och bönar för, eller rättare sagt mot, Christer Pettersson.
Och 1999 var det dags för
domarkurs II, just medan granskningskommissionen påstår sig kunna
konstatera att denne blivande domare naturligtvis vore oskyldig till
Palmemordet samt egentligen aldrig ingått i något polisspår.
Domstolsverket och Stockholms tingsrätt borde givetvis med egna
resurser ha gått ini ärendet för att omedelbart konstatera att
Ahlenius&Axberger slirar på sanningen.
Minsta granskning från de
anställande myndigheternas sida borde ha gett utslag. Bl a hade ju
de åtta (!) förhören med de unga kvinnorna med viss finsk bakgrund
funnits att tillgå, läsa och ta till sig. I förhållande till
domstolsverket och Sth tingsrätt har ju all Avsan-dokumentation
varit en öppen bok, i motsats till för t ex mig. Otroligt, som så
mycket.
Granskning av polisen
måste nu göras från scratch, på alla punkter – men vilka blir
granskarna? Sitter inte alla tänkbara granskare i en jävsax? Ska
åklagare granska? Knappast, däremot ska de själva granskas. Av
vilka?
Antagligen ger
granskningen av åklagarna
det fylligaste resultatet samt drar med sig hela Sveriges samlade
åklageri i fallet. Med undantag för den rättrådige KG Svensson, i
Palmeaffärens inledning, har samtliga åklagare spelat med i denna
svarta fars, vilken de självfallet omedelbart har genomskådat,
eller rättare sagt själva regisserat. I stället har de markerat
arbete genom att sitta med en del polismaterial i knät, bara för
att efteråt konstatera att ”han är hörd”, ”han är
färdigutredd”, ”ingenting pekar på att poliser skulle vara
inblandade” och liknande nonsens. Åklagare ska självfallet inte
leka Följa John efter polisen. Åklagare är polisers förmän i
viktiga avseenden, bl a som förundersökningsledare, och ska
givetvis granska polisers verksamhet, medan denna pågår samt
efteråt.
Detta har aldrig skett i
Palmeärendet. Se t ex på den låtsasmarkering som Holmér
och Näss ägnade sig åt så tappert längs
polisspåret i flera år, men som bara ledde till att alla poliser
friades från alla tänkbara felgrepp och inrangerades i den stora
grupp som, enligt Holmér/Näss, aldrig ingått i ett polisspår,
fattas bara det!
När RÅ
på sin tid, tidigt 1987 efter Holmér, sattes att leda
Palmeutredningen var givetvis detta RÅ-ämbete fullt medvetet om att
mordet var Stockholmspolisens egen lilla affär, men RÅ protesterade
aldrig utan snitsade tvärtom, tillsammans med rikskrim, till en
alldeles egen syndabock, 1988, som väl skulle kunna passa, alltså
den knark- och alkoholskadade Christer Pettersson. Att folk med någon
insikt kan ha låtsats tro att den vinglige Christer P skulle kunna
organisera och leda en bred vapen- och mordorganisations tillblivelse
och infrastruktur har självfallet hela tiden varit orimligt.
De många åklagare som
markerat medverkan, från Solveig Riberdahl och Axel Morath, från
Zeime, Almblad och Helin m fl i starten, fram till den totalt
intetsägande Kerstin Skarp i dag, representerar, som skock, det
svenska åklageriets branta nedgång och fall.
Svenskt åklageri finns i
dag knappast kvar, står inte på benen.
Svenska myndigheter
i övrigt – ja det är ett ämne utan gränser, utan hejd. Alla
myndigheter har, under hela den långa s k utredningen, spelat med i
valsen ”ja det är Christer, ja det är Christer”. Statens
kriminaltekniska anstalt, sjukvården (ambulanser, märkliga turer
vid Sabbatsberg, läkare som aldrig klart konstaterar att något
rättsintyg om Lisbeth Palmes påhittade skottskada aldrig hade
kunnat upprättas), skojet med Lisbeth Palmes påstått påskjutna
mockapäls, det gemena skojet med Bundeskriminalanstalt, som fick
arbeta med falska klädesplagg, osv.
Att detta nödtorftigt
hållit och inte rejält avslöjats under 27 år är otroligt.
Mediernas roll har varit
oförlåtligt svag, med få undantag. Under de första åren fanns
vissa andningshål, men sedan Christer Pettersson placerats på
estraden blev den korrekta rapporteringen allt tunnare. Om jag tar
mig själv som exempel – eftersom det är det exempel som jag
onekligen känner bäst – har jag aldrig, av t ex Hans
Ölvebro, någonsin behandlats på ett
korrekt sätt – självfallet inte, eftersom Ölvebro utgjorde en av
de viktigaste länkarna i denna dödens kedja, som inte fick brista.
Om jag skulle begära ersättning med 10 kronor per dag för
bortkastade taxiresor, telefonsamtal, fax och frimärken, skulle det
uppstå ett belopp med en etta och 5 nollor.
Regeringen
– ja, dess ickeverksamhet är ju i backspegeln helt otrolig –
eller högst självklar, om förutsättningarna äntligen ligger på
bordet:
Håll tyst, medge aldrig
ett misstag eller besvara knepiga frågor, håll fast vid Christer
Pettersson fram till hans död – och efteråt, låt aldrig Christer
Pettersson vila som Olof Palmes lämplige mördare, jaga honom med
blåslampa och med en knippa hemmagjorda vittnesmål att springa till
HD med, efter, ja vad blev det, 12 år.
De 15 sammansvurna,
från PG Vinge ner till Tommy Lindström, har hittills behandlats med
silkesvantar, sedan sekretessexperten Ulf Lingärde, aldrig
dementerad, avslöjat deras högförräderi (ja, högförräderi är
aldrig dementerat).
Mordet på statsminister
Olof Palme har sedan årsskiftet 1985/86 varit svenska regeringars,
oavsett partikulör, magnum opus, dvs stora grej. Regeringarna,
omfattande alla partier utom v och mp och Ny Demokrati, om jag räknat
rätt, har i kuslig enighet i över ett kvartal konstaterat:
Ensam gärningsman!
Detta kunde ha blivit en
proper bonad i korsstygn, om inte Anti Harald Avsan för ett tag
sedan hade deklarerat att ”ni kan inte ta mej, ni kan inte ta mej…”
Där avslutar jag mitt
snabba svep genom 27 år av ett helt kungarikes grova, genomtänkta
brottslighet.
Står våra
samhällsforskare nu möjligen beredda att förklara för oss i den
enklare allmogen hur i helvete detta har kunnat hända, detta som i
dag har lett oss raka spåret, raka polisspåret, in i helvete
"Regeringarna, omfattande alla partier utom v och mp och Ny Demokrati, om jag räknat rätt, har i kuslig enighet i över ett kvartal konstaterat:
SvaraRaderaEnsam gärningsman!"
Nja, Sven, du räknade nog inte riktigt rätt: Sverigedemokraterna måste också undantas om vi håller oss till riksdagspartier sedan 1986. Detta ger SD ett gyllene tillfälle att visa att de inte tillhör det genomruttna politiska etablissemanget. Kommer de att ta den?
HEJ Sven om nu Avsan mörda OP varför sitter han inte på kåken för då? Jag tror själv att det var vissa inom säpo som döda OP ej Avsan. Avsan var kanske en Palme hatare men kom ihåg att Avsan var polis då vid det tragiska tidpunkten. Tror ej att det ligger på Avsans bord att döda en statsminster!!
SvaraRaderaJag försöker att hitta den ledtrådar som säger att Avsan verkligen är mördaren men det känns verkligen inte som jag hittar mer än det faktum att Anneli och Anki såg en "finsktalande" man i dekorimahörnet. Dom har aldrig vad jag sett någonstans pekat ut Anti?
SvaraRaderaAtt han skulle kunna vara inblandad råder det i mina ögon inget tvivel om, i stort sett INGEN inom svensk-polis, säpo eller millitären under denna tid kan frånskrivas .
Men med det sagt så skulle jag vilja se mer än spekulationer innan man faktiskt kallar någon mördare.
Intervju: Journalisten Sven Anér om mordet på Olof Palme
SvaraRadera