Öppet brev till Inga-Britt Ahlenius, varför förträngde du 15 misstänkta landsförrädare?

5.3.2013. Inga-Britt Ahlenius, Kvarnvägen 41, Danderyd. Framträder i kväll, 5.3.2013 kl 20.00 i TV 2, ”Min sanning.”

Inga-Britt Ahlenius är alltså hyperaktuell i dag, och den svenska allmänheten hade kunnat önska sig att hon sökt sanningen även i Palmeärendet, i stället för den beskedliga tystnaden. Inga-Britt Ahlenius hade från 1995, ja, ända från 1993, möjligheten att avslöja de 15 misstänkta landsförrädare som konspirerade mot Olof Palmes liv, men där höll hon tyst. Håller tyst i ärendet än i dag – eller kommer något i TV i kväll?

F k: krkom Dag Andersson, rikskrim, justitieministern samt Ekot.

Jag går tillbaka till de gamla dokumenten, de som behandlar Ulf Lingärdes promemorior om bland andra de 15 ”landsförrädarna” och de som ordagrant återger den s k hörningen inför vad som då, under Marjasin, hette Palmekommissionen.

Jag försöker datera, vilket inte är helt lätt. Hörningen av Ulf Lingärde är ju klart daterad till den 14 juni 1995, och en ordagrann utskrift kunde av mig publiceras i nr 11 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt för år 1997.

Men saker hade, som du vet, hänt långt innan. En första version av Lingärdes promemoria, som alltså delvis behandlar samma frågor som togs upp vid hörningen, finns redan den 30 mars 1993 registrerad och diarieförd under beteckningen Ai. 318-93 i rikskriminalpolisens arkiv, medan en något omredigerad och på väsentliga punkter kompletterad version lämnades in till Palmekommissionen, som ”Palmekommissionen, ink 1995-05-02 – Dnr 95-103”. Vilka lämnade in Lingärdes båda promemorior, dessa promemorior som skulle ha skakat den svenska rättsstaten om rejäl publicitet hade följt?

Jag komprimerar en kronologi:

1993.03.30 Lingärde slår det första stora larmet, via registreringen hos rikskrim av den första versionen av sin PM Ai. 318-93. Datum då promemorian författades är okänt, möjligen redan under 1992. Vid detta tillfälle var, som du vet, den första kommissionen, Palmekommissionen under Marjasin, ännu inte tillsatt. Detta skedde först 1994, då Marjasin av regeringen under hösten 1994 utsågs till ordförande, medan övriga ledamöter, bland andra du, inte utsågs förrän vid jultid 1994.

Jag frågar dig nu idag: När fick du kännedom om att det existerade en osannolikt dramatisk och innehållsdiger rapport rörande 15 påstådda landsförrädare, anonymiserade under beteckningarna F1, F2 etc men klart möjliga att avhemligas?

”De i samhället högt uppsatta personerna, F1, F4, F7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet…”

När fick du kännedom? När slog du larm, om någonsin? Har du någon gång, under dina tider i de båda kommissionerna, Palme- resp gransknings-, ångrat din praktiskt taget totala tystnad? Eller fick du ingenting veta?

1995.05.02. Lingärde-rapport nr 2 anländer till Palmekommissionen/Marjasin. Det framgår inte helt klart av dokumentationen, men av allt att döma är ”hörningen” av Lingärde inför Palmekommissionen orsakad av att rapport nr 2 har lämnats in.

1995.06.14. Hörningen arrangeras, utskriften hemligstämplas. Du har deltagit vid hörningssammanträdet med Palmekommissionen, men dina inpass är korta, ute i periferin. Det klart anmärkningsvärda är att kommissionsledamöterna, som är närvarande in pleno, inte verkar att ha tagit del av promemorian från den 5 maj. Alltså 39 dagar tidigare. Kan du svara, Inga-Britt Ahlenius?

Fick du någonsin se Lingärderapporten nr 1? Duplicerades dessa sex sidor åt medlemmarna? Om den hade duplicerats i maj borde ju ledamöterna, väl pålästa, ha suttit med denna pm i sina händer under hörningen och ställt frågor i anslutning till Lingärde ytterligt dramatiska text, mot vilken vad som framkom vid hörningen känns klart ointressant. När fick du se Lingärdes andra PM? Och när fick du se Lingärdes första PM?

1997.17.11. Hörningstexten släpps av Palmekommissionen, som numera heter granskningskommissionen under Ericsson och med dig som övervintrande kommissionsledamot. Jag måste få fråga: har du i denna andra vända fått se Lingärdes andra PM? Jag har aldrig fått någon registrerad kopia från granskningskommissionens sekretariat, endast den som Marjasin stämplade in. Har inte Axberger, nu promoverad från enbart ledamot av kommissionen till ledamot och huvudsekreterare och förmodligen mer eller mindre allenabestämmande, tagit fram någon enda av Lingärdes promemorior?

Vad har hänt, Inga Britt Ahlenius? Har Axberger dolt allt som rört sig i centrum för denna mörka affär?

Inte en rad står, som du vet, att läsa i den nära tusensidiga granskningsrapporten från sommaren 1999, inte en rad om15 misstänkta landsförrädare, inte en rad om att några av dessa skulle ha tagits in till förhör. När granskningskommissionen, efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen presenterar sig den heta sommaren 1999, är minsta landsförrädarbrus dolt och skyddat från insyn av garanterat ljuddämpande svarta dok. Finns ens Marjasins hörning nämnd? Jag hittar inte en rad, men säg till mig om jag har missat något.

Du sitter, Inga-Britt Ahlenius, i över fem långa år och tröskar denna gråmelerade materia, och när du kommer till en osannolikt dramatisk promemoria om misstänkt landsförräderi i syfte att röja sittande regeringschef ur vägen, så bryter du aldrig av mot den femåriga lunken, inte minsta pip av alarm.

Ännu i dag har ingenting av detta material nått utanför mitt PALME-nytt, en gång i världen, eller utanför min blogg i dag. Det här jobbet var ju skräddarsytt för dig, topprevisor med mandat att revidera allt dig behagar? Ändå sitter du som en försynt liten mus och inte ens piper.

Fick du inte protestera? Såg du aldrig promemoriorna?

Som du förstår, Inga-Britt, är det av yttersta vikt att du snarast redovisar vad du minns från den långa tid du var de båda kommissionernas högt betrodda ledamot. Den ende som egentligen rört detta otroliga ärende är jag själv, och jag har inte kunnat göra ett komplett jobb. För ett sådant fordras ett par studiedagar hos riksarkivet på Kungsholmen i Stockholm, dit all kommissionsmaterial numera är transporterat.

En sådan noggrann undersökning, gjord av myndighetspersoner, t ex av dig själv, skulle kunna rensa den sällsynt unkna luften. Men det fordras god arkivkunskap.

Jag märker, när jag läser igenom min text, att det varit svårt att skriva den helt klara och förklarande texten, eftersom mitt grundmaterial är så ofullständigt, Vad som bl a nu måste göras är en jämförande studie av de båda Lingärde-promemoriorna, vilka givetvis till en början bör datoriseras; otroligt att detta aldrig skett i statlig regi. Min egen datorisering är inte komplett.

Frågorna virvlar. Hur har den svenska rikskriminalpolisen den 30 mars 1993, medan lagföringen av Christer Pettersson pågår som bäst, i lugn och ro, och utan att slå minsta larm, kunnat formellt och officiellt registrera och diarieföra detta skakande dokument Ai. 318-93 samt lyfta in det i en av de klassiska orangeröda pärmarna?

Det handlar ju om tjänstefel så att det ryker om det. Tjänstefel även från din egen sida? Du hade givetvis under de över fem långa åren både undersökningsplikt och sanningsplikt och redovisningsplikt (i den rapport som du själv skrev, tillsammans med dina kommissionskamrater).

Men uppenbarligen har ditt arbete tillgått som det gör inom de flesta kommissioner, dvs ett lydigt lyssnande till en i praktiken enväldig huvudsekreterare, i ditt fall Hans-Gunnar Axberger, vilken sedan han totalt och aktivt nonchalerat ett landsförrädarärende avancerat till justitieombudsman, att döma över levande och döda.

Bestäm dig nu för att verkligen agera, att rädda vad som räddas kan! Jag ser på mitt bord på den inledande delen av din kommissionsrapport, där du rimligen är ansvarig för varje ord. Jag ser flygbilden över Dekorima. Jag läser den långa rubriken

GRANSKNINGSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE i anledning av Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme.

Och jag ser tillbaka på de fem långa åren av totalt meningslös utredningsaktivitet. Tänk om kommissionen i stället, genast i starten, hade gått igenom polismaterialet kursivt och redan efter någon vecka hade träffat på dokumentet om de 15 landsförrädarna!

Kommissionsordförande Ericsson hade då, omedelbart i början av år 1995, kunnat gå till sin justitieminister och rapporterat: Vi behövs inte längre, Vi har hittat ingången till hela gåtan. Låt polis snabbutreda!

I stället gnetar kommissionen efter de fem åren fram en nära tusensidig rapport, som bl a innehåller ovidkommande nonsens om ”utredningen avseende Christer P” (128 sidor) och ”Gärningsmannaprofilen” (110 sidor) samt den avslutande förlösande slutklämmen du fick till:

”Misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts.”

Är det så en slipsten ska dras, Inga-Britt Ahlenius?

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

5.3.2013. Formellt torde en ordförande ha samma ansvar som sina medkommissionärer, medan, i det aktuella fallet, huvudsekreterarna kanske kan sägas ha haft ett annorlunda formulerat ansvar. Men självfallet ska ett kommissionsarbete bedrivas med full och omedelbar öppenhet, vid varje tillfälle. Så har inte skett, vare sig under Marjasin eller Ericsson.

Hur kan jag säga och veta det? Jo, så fort ett ärende inkommer till och registreras hos en kommission ska ledamöterna informeras. De sitter där med uppgift att bevaka vad som har hänt och som händer nu; en självklarhet.

Men, fortfarande i det aktuella fallet: när Lingärdes promemoria nr 2 inkommer, som nr 103 under 1995, så borde hela den dåvarande Palmekommissionen omedelbart ha snabbinkallats, kompletta kopior av handlingen iordningställts och ärendet med de 15 misstänkta landsförrädarna ha granskats av samtliga ledamöter med stor akribi.

Ingenting av detta händer. Ingenting pekar säkert på att ens ordförande Sigvard Marjasin blev informerad, allting tyder på att ledamöterna inte blev informerade. Huvudsekreterare Per Kjellson har rimligtvis varit den som stämplat handlingen som inkommen, men sedan? Har han vänt sig till Marjasin? Talat med ledamöterna? Det vet vi inte.

Året efter, 1996, förpuppas Marjasins Palmekommission och allt material lagras så att den efterföljande Ericsson/Axberger-kommissionen ska kunna ta del av vad föregångarna sysslat med. Den nya granskningskommission understryker dock, tämligen sötsurt, att vissa förhör som gjorts kanske kan genomläsas, men i övrigt är det en helt ny kommission som tillträtt, från scratch.

Har Axberger läst Lingärdes promemoria nr 2, om möjligt ännu mer dramatisk än PM 1, som polisen fick 1993?? Har han larmat sina ledamotskolleger (Axberger är alltså numera både ledamot och, verkar det, tämligen enväldig huvudsekreterare)? Har han i så fall t ex informerat den administrativt så insatta Inga-Britt Ahlenius? Eller är Ahlenius överhoppad en andra gång?

Jag ser framför mig en brandkårskommission i förfall. Har det aldrig slagit enskilda ledamöter att de alltid kunnat kontrollera kommissionens diarium, alltid öppet? Är det en sekretesstyrning som råder, från de båda huvudsekreterarnas sida? Väntades ledamöterna - det gäller båda kommissionerna – bara sitta snällt och doppa sin skorpa och inte ställa irriterande frågor om landsförrädare och annat krafs? Jag tycker mig se en sjuk fars.

Jag har här sålunda vänt mig mot kommissionernas totala overksamhet i fallet med de båda promemoriorna. Men overksamheten fortsätter ju fram till i dag. Ett ansvar har hela tiden, fram till i dag under Beatrice Ask, justitiedepartementet haft. Det var detta departement som tillsatte, 1994 resp 1996, och det är tillsättande departement som har så att säga rektorsansvaret för att kommissionsarbetet löper klanderfritt, vare sig det gäller sammanträdes- och bevakningsrutiner eller traktamentsersättningar.

Ju mer jag försöker kontrollera detta vindlande ärende, desto mer blir jag övertygad om att petningen av Marjasin var dubbelbottnat motiverad. Hade Marjasin kommit något farligt på spåren? Måste han därför bort?

Det skylldes på dyr representation (inte minst jag själv fanns med i den hanteringen), men den efterföljande domstolsprocessen friade ju Marjasin? Jo, men med reducerad auktoritet har han inte haft mycket att sätta emot.

Och i förlängningen? Desto mer auktoritet till Hans-Gunnar Axberger i två hattar: ledamotens och huvudsekreterarens? Total auktoritet?

Något känns fel. Ledamöter och sekreterare ska visserligen samarbeta, men en sekreterare ska självfallet arbeta på annat sätt då han sitter med den ena eller andra hatten på huvudet. En sekreterare ska strikt följa alla regler och förordningar, medan en ordförande kan ta sig vissa friheter och spela över hela fältet. Finns prejudikat om liknande dubbeljobb?

En sekreterare har sitt ansvar inför ordförande och ledamöter, men här fick Axberger ett ansvar inför sig själv som sekreterare och ett annat ansvar inför sig själv som ledamot – nej, det känns fel. Herbert Tingsten skriver i sina memoarer om sin tid som utskottssekreterare i riksdagen; han markerar den barrikad som fanns mellan ledamöter och sekreterare, dom och jag.

Axberger har aldrig velat gå ut och efteråt kommentera sitt fögderi. Kanske förklarligt. Och han påstod sig hela tiden ha trott på den domstolsfriade Christer Pettersson som ensam gärningsman.

Vilken hatt han än bar var han till skada, grov skada, för de båda kommissioner han fick bemanna.

Till sist: varför bråka? Det går inte att utreda – jag är inte så säker på det. Fram med alla de dubbla kommissionshandlingarna från deras bombsäkra förvar under Kungsklippan, försök följa vad framför allt sekreterarna Kjellsson och Axberger har gjort – och inte gjort. Det rör sig om ett viktigt skede i svensk samhällshistoria.

Ett explosivt skede, där tändhatten ständigt är nära att detonera. Detonerar den nu? SA.

PPS: Frågorna upphör inte att komma:

Det var bråttom då granskningskommissionens rapport skulle presenteras för en snabbinsatt presskonferens sommaren 1999. En blixtupplaga trycktes, vilken i stort sett oförändrad blev slutversionen.

Men hann alla ledamöter verkligen läsa och kommentera? Läsa från ett manus som hade gått att ändra? Eller har ledamöterna, utan föregående noggrann läsning, gett Axberger carte blanche i en ödesfråga? Har det gått alldeles för gesvint till?

Jag frågar inte i luften. Under Kungsklippan bör finnas sekretariatnoteringar rörande vilka ledamöter som fått läsa vilka avsnitt samt bevis för att de verkligen säger sig ha läst. Korrigeringar ledamöter kan ha gjort måste gå att rekonstruera.

Justitiedepartementet har, vilket jag kontrollerat, i princip nöjt sig med att ta emot den tusensidiga rapporten med tack för jobbet.

Det finns ingen officiell notering i Rosenbad om att någon från departementet över huvud taget läst rapporten.

Olle Alsén och jag läste den och häpnade.

SA.