En blogg löser inte samhällsgåtorna. Det borde rättsstaten göra

31.7.2012.
Hur mycket brottslighet, hur många brott ska ett samhälle tolerera innan det känner sig hotat i sina grundvalar?
I det ideala samhället ska förstås inga brott begås, och om detta händer måste brotten beivras. Lätt som en plätt. Men i dag i Sverige har vi ingalunda ett idealt samhälle, utan precis tvärtom.
Om jag för en stund går ut bland detektivromanerna, detektivfilmerna, förutsätts praktiskt taget alltid att det samhälle som skildras är i grunden hederligt samt att dess ledande politiker är hederliga. Visst kan undantag finnas, men dessa beskrivs då också som undantag. Om en inspektör vid Scotland Yard köps upp av den undre världen, så förblir dock Yard-ledningen hederlig. Själva infrastrukturen stabil.
Regeringschefer och deras närmaste medhjälpare pekas sällan ut som skyldiga, och berättelserna om jakt på brottslingar och om ond bråd död mynnar regelmässigt, i sista kapitlet och den avslutande filmsekvensen, ut i fridens och hederns solsken, från Columbia Pictures och från det vänligt rytande lejonet.
Låter jag uppgiven? Ja, det är inte utan. En bekant från PALME-nytt-tiden ringer. Han har fått svar från vice RÅ Kerstin Skarp. Svar och svar, det blev den vanliga stämpeltexten:”…förundersökning pågår…   vi har inte rätt att kommentera…
Det falska slitna påståendet börjar bli nernött.
Tillbaka till min alls inte ideala värld. Vad händer när hela statsledningen är brottslig, har bestämt att staten ska begå brott? Och ändå försöker upprätthålla skenet av att laglig verksamhet pågår, att den blå lagboken följs till punkt och pricka?
Ja, då uppstår den situation vi har i dag. En fåtalig skara försöker ställa myndigheter och beslutsfattare mot väggen, men på andra sidan den väggen sker ting som de fåtaliga inte kommer åt. Hur kommer vi ur? Jag vet faktiskt inte.
Om något drastiskt hände kunde kanske situationen bli en annan. Drastiskt, vad då? Kan möjligen min anklagelse mot engagerade poliser och åklagare för direkt förfalskning av centrala dokument i Palmeaffären leda till en öppning? Måste inte även personer, som hittills inte varit engagerade, säga sig att nu har det gått för långt? Jag undrar och jag hoppas.
Och jag frågar mig om myndigheternas taktik i dag är den rätta? Att placera ett polisiärt förfalskningsärende hos en av JK:s handläggare, som inte ens är i tjänst? Är det rätt taktik? Jag avvaktar besked från denna handläggare Linda Mohlin, så småningom återkommen från semestern, fräsch och arbetssugen: vad gör du åt saken? Bryr du dig inte om den?
En politiker från ett av riksdagspartierna ringer just. Han förbereder en motion i Palmeärendet till en kommande partikongress och vill ha ett faktabesked: hur kan jag i ”Affären Anti Avsan” skriva att Anki fick se sex mansporträtt men att inget av porträtten föreställde Anti Avsan?
Jag gläds åt att just denna sak tas upp på ett politiskt plan. Den är konkret och naturligtvis illavarslande: varför konfrontera Anki med sex personer men inte med Avsan?
Vederbörande som ringer vill ha proveniensen: varifrån har jag min uppgift? Jag berättar att jag fick den av Olle Alsén, som nu är död; det var en av de ledande inom polisens Palmeutredning, kriminalkommissarie Åke Röst, som gav uppgiften till Alsén. Det är länge sen nu, under en period då utredande poliser faktiskt kunde ge en information, ibland korrekt, ibland inte. De ansåg sig inte, som i dag, ha munlås.
Ja: vad göra, i stort? Jag tror inte att duttande med småbitar är slutlösningen. Det behövs ett stort, ej väjande perspektiv.
Politikern, som jag nämnde, skrattade till då jag sa att det sällan finns några sanningar över huvud taget i denna affär. Han tyckte uppenbart att jag måste överdriva. Det är när kvalificerade politiker går omkring med skygglappar av det här slaget som sakens magnitud blir så uppenbar.
Kan de närmaste sommardagarna ge besked? (Jag sätter många frågetecken). Ärendet med den förfalskade 5:an ligger i dag hos, låt se:
JK, rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL:s finska motsvarighet, danska ambassaden, EU i Bryssel samt FN i New York, Om endast en instans reagerar och agerar har ärendet självfallet kommit en bit på väg.
Jag får lov att slå gräs vid äppelträden ett tag. Jag känner att min aktivitet måste bli mera jordnära, en kvart nu på eftermiddagen.
Sven Anér
Är det jag, Sven Anér, som är skyldig till falsk angivelse (BrB 15:6) eller rikskriminalpolisen som är skyldig till förvanskning av urkund (BrB 14:2)?

1.8.2012. Till RÅ.
Jag anmodar RÅ att från JK begära fram akten JK 5090-12-21. Av denna akt framgår att jag anklagar polisen inom den av RÅ ledda förundersökningen avseende mordet på Olof Palme för förvanskning av det centrala dokumentet i denna förundersökning, nämligen tidkortet för Olof Palmes ankomst till Sabbatsbergs akutintag.
Det borde, menar jag, ligga i RÅ:s omedelbara intresse att granska denna akt. RÅ har enligt min mening två alternativ:
Antingen förbereda åtal mot undertecknad Sven Anér för falsk angivelse, eller till Riksenheten för polismål i t ex Malmö anmäla rikskriminalpolisen för förvanskning av urkund, enligt rubriken ovan.
Gå in på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
så har RÅ all aktuell info.
RÅ kan inte förbli overksam. Jag utber mig RÅ:s omedelbara svar.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66

Herbert Tingsten – ett par minnen

30.7.2012.
Gösta Björklund, som var redaktionens chefsvaktmästare med DN-anor sedan före första världskriget, sa ”Professorn”, ja, det var nog med stort P.
Ingen annan sa Professorn, till eller om den store Herbert Tingsten, med trotsålderscharm. Kollegerna på ledarsidan sa ”Herbert”, men egentligen inga andra på redaktionen. Vi sa helt enkelt Tingsten, ibland hopdraget till ”Tingis”, inte särskit originellt om en originell man.
Oss tilltalade Herbert Tingsten inte så ofta. Han var nog aldrig riktigt säker på vilka vi var och vad vi hette. En tämligen grå och ointressant samling personer, som stod för den tyvärr oundgängliga textutfyllnaden, i kölvattnet efter ledarspalterna och kulturen. Tingstens egna domäner och de enda han vårdade.
Överdriver jag? Nej, jag tror inte det. Denne så skicklige politiske skribent och litteräre recensent läste nog väldigt snabbt igenom vad vi kunde ha randat i bladet,”var det Anér du hette sa du”?
Naturligtvis hade Tingsten sina konferenser med den allmänna redaktionen, men dessa var i allmänhet snabbt överstökade. Hans kombattant var redaktionschefen Sten Hedman (som långt senare fick en namne i en nöjesexpert på parnassen), och dessa på var sitt håll så skickliga publicister gick som katten kring gröten varje vardag halv tolv. Båda hade respekt för varandra, kanske rent av aktning, men var snåla med berömmet.
”Ja, Tingsten…” blev Sten Hedmans korta runa när jag långt i efterhand träffade den grånade redaktionschefen; de två orden var innehållsmättade.
”Själv har jag inte DN längre. Jag håller Le Figaro”, löd hans sena stridsrop från torpet i Halland. Att i årtionden ha varit andreman åt en så sprittande person som den förre professorn Herbert Tingsten måste ha haft sina sidor. De kunde inte tala med varandra, inte vad vi menar med tala, samtala. Sten Hedman var hela sitt liv övertygad socialdemokrat, vilket knappast kan ha underlättat konversationen, i den tungt liberala DN-miljön.
.Om somrarna sa vi på redaktionen att Tingsten bar sparkdräkt, ett tämligen uppseendeväckande fritidsarrangemang på en drygt medelålders herre med rejäl, om än alls ej stötande kroppshydda. Vi skojade gärna med Tingis, men skojandet var aldrig illa ment. En av kollegerna var en speciellt skicklig härmare, kunde gå upp i de rätta falsetterna. Tingsten hade ett antal hörn och kanter som stack ut och som vi ville fila bort; det lyckades förstås inte. Tingsten tog sällan större hänsyn till sin omvärld.
Det är ungefär just där den store samhällsvetaren – men knappast människovetaren – avtecknar sig för mig in retrospect.
Det brukar talas om tankspridda professorer, och naturligtvis passar DN:s chefredaktör de där åren på femtio- och sextiotalen in i det omdömet. Jag kom en gång in på DN-direktören Helge Heilborns rum, en man som mycket väl kände oss redaktörer.
”Passa dig för professorer, Anér”, sa Heilborn. ”Vi har tjatat på honom i månader att vi måste ha hans och Gerds reseräkning för alla veckorna i Japan, men så i dag säger han till mig att han inte har några kvitton; pengarna gick åt! Vad gör man?”
Helge Heilborn hade ett mycket fritt förhållande till oss journalister på DN:s allmänna redaktion och hoppade gärna över skaklar.
Vad gör man? Jag tror nog i och för sig att storyn är sann. Pengar, annat än i statsbudgeten, var ointressanta ting. De skulle användas, men inget ytterligare tjafs. Heilborn fick rekonstruera en reseräkning på åtskilliga tusen, och Tingsten fick sätta sitt namn under, säkert med en ironisk kommentar. Och pengarna gick ju åt.
Jag återkommer till Herbert Tingstens ointresse för journalistik och journalister, eftersom ointresset var så märkligt. Sveriges ledande publicist under ett tjugotal år – för det var han, tämligen oomtvistat – såg så von oben på just den DN-ingrediens som åtminstone vi ansåg utgöra dess existensberättigande: ingen skriver bättre än en DN-journalist, sa vi till oss själva och till våra fruar över mjölken vid middagsbordet på S:t Eriksgatan.
Vid bordet på W6 kunde vi uttrycka oss än mer explicit. När Tingsten åt lunch vid det bordet fick hans servitris efteråt trippa upp till tidningen och få notan betald – ovärldslighet eller högfärd?
Bagateller? Ja, på ett sätt. Vi kunde aldrig bli förbannade på Tingis, det gick liksom inte. Vi betraktade honom som DN:s speciella juvel som vi borde vårda, på håll. Jan-Olof Olsson, den klassiske Jolo, brukade, tillsammans med den lika klassiske fotografen Roland Janson, enrolleras som Tingstens ressällskap, genom kontinenter. För att bära hans kappsäck, sa vi hemmavarande sursött. Det var förstås inte hela sanningen; det gjordes bra jobb på tre håll. Men när jag nu, så långt, långt efteråt, kontrollerar vad minnet minns och känner, så är det just Tingstens attityd mot sina subalterner. Han såg nog aldrig själv problemet. Om det nu var något problem. Kanske bara den ständiga avundsjukan mot verkarns gullgossar.
Jag har inga onda minnen av Herbert Tingsten, med sin fluga på svaj och med ögon som genomträngde dagspolitiska företeelser men knappast tankarna hos en 30-årig journalist. Vad de nu var värda.
En gång , kanske var det vintern 1972, hade DN-tecknaren Poul Ströyer och jag, då enbart free lance,  sammanstrålat för en kokt torsk på Sturehof; vi döpte evenemanget till arbetslunch.
Vi hade kommit att sitta en halvtrappa upp i den angenämt murriga lokalen. Nere, på bottenplanet, upptäckte vi Herbert Tingsten, som då sedan flera år hade lämnat sin tidning. Han hade stora besvär med sina ögon, vi såg att han fick hjälp med matsedeln. Väntade han på Gerd?
Han hade ytterrocken på och såg inblåst ut av vintervinden; vi kände sådant medlidande med honom.
”Ska vi gå ner och hälsa? sa jag. ”Bara tala om vilka vi är, för han kan nog inte känna igen oss. Vad säger du?”
Jo. Som ett par skolpojkar på väg in på rektorsexpeditionen gick vi nedför halvtrappan:
”Hej, Herbert. (Här måste det bli Herbert i alla fall). Det är Ströyer och Anér från tidningen, hur har du det?”
Men vi fick egentligen bara en blekt vänlig nick. Några månader senare fanns inte Herbert Tingsten längre. Mannen som tjusat ett helt svenskt folk med sina oförytterliga meningar, medan cigarrettröken lägrade sig bakom TV-skärmen. Han fanns med under viktiga år av våra DN-liv.
Och han finns kvar. Märker jag.
Sven Anér

Jag begär info, JK

30.7.2012.
Till Registrator, JK, Box 2308, 103 17 Stockholm.
Anhållan om utfående av allmänna handlingar, i kopior:
Jag önskar
Nr 1: Kopior av samtliga handlingar ingående i ärendet hos JK 5090-12-21, sådana dessa ser ut hos JK i dag, samt
Nr 2: Jag begär offentlig uppgift: när inledde handläggaren av ovanstående ärende, Linda Mohlin, sin semester i juli i år?
Tacksam för omedelbar handläggning!
Vänlig, engagerad och oroad hälsning!
Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

 

Mål T 10578-12, Tidningsklipp inges

30.7.2012. Till Stockholms Tingsrätt, avd 4, enhet 42, rubr ärende:
Jag inger klipp ur Svenska Dagbladet att benäget föras till akten.
Jag önskar dessutom meddela att jag, sedan anmälan gjordes, har tagit två brevkontakter med Robert Aschberg, men Aschberg har inte tagit kontakt med mig.
Vänlig hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Amunge. 0174-500 66.

1 st klipp

Varför läste ingen Internationalen 1989?

29.7.2012.
Jag läser ingressen till det utförliga reportage som tidningen Internationalen publicerade i nr 21/89, tillkommet under visst samarbete med mig, Sven Anér. Tidningen skriver:
Nu är det dags för nästa frågetecken kring polisens officiella tidsschema för Palmemordet.
Den här gången gäller det klockslaget för ambulansens ankomst till Sabbatsberg från mordplatsen på Sveavägen.
Kommissarie Gösta Söderström tror att larmet gick sex minuter senare än vad Holmér påstår. Han /Söderström/ begärde i början av 1988 att få ta del av den tidsuppgift som noterades i Palmes journalblad av personalen på sjukhusets akutintag.
Först gick det inte alls. Häromdagen, till sist, fick han dock ut en kopia. Men kopian var dålig, och siffrorna för tiden såg lite märkliga ut. Internationalens läsare kan studera dem här intill.
Journalbladet upprättas så gott som omedelbart när en patient kommer in. I detta fall ser det närmast ut som om det angivna klockslaget är 23.35, Om Söderström har rätt kan ambulansen dock tidigast ha kommit fram 23.38. Ger han sig nu?
Nej, inte alls. Stockholms citys högsta polisbefäl i yttre tjänst från mordnatten är ytterst skeptisk till den handling han fått i sin hand.
”Jag har en klar misstanke om att den sista siffran varit en åtta, inte en femma. Den ser ut som ett ”S”.
Så långt inledningen till den ganska långa artikeln i Internationalen, och jag häpnar över att denna information så helt spolades bort, över att den inte fick någon uppföljning. Nu när jag i dag med förnyad kraft återvänder till denna skrämmande viktiga förfalskning står alla de dramatiska uppgifterna kvar, oförändrade och aldrig trovärdigt dementerade.
Den gången var det endast jag själv – som ännu inte hade startat utgivningen av mitt nyhetsbrev PALME-nytt – och Internationalens medarbetare (Gunnar Wall?) – som brydde sig det bittersta om att siffror i ett viktigt morddokument tycktes spreta åt alla håll.
Vilka borde ha hajat till? Ja, regeringen hade just 1987, ungefär samtidigt, startat två undersökningskommissioner: parlamentarikerkommissionen och juristkommissionen.  Jag har juristkommissionens rapport framför mig på skrivbordet; den är daterad ”1987-12-04”. Kommissionen var alltså i full verksamhet, i juni 1987, då Internationalen publicerade sin brandartikel, men juristkommissionen aktade sig uppenbarligen noga för att granska. Vem berättade för kommissionen att den skulle passa sig?
Och vad har kommissioner för värde om de väjer för just de allvarligaste varningstecknen?
Parlamentarikerkommissionen tog heller inte upp saken. Då kan sägas: ja, men kanske Internationalens uppgifter är felaktiga? Visst, men saken hade självfallet bort undersökas. Noga.
Detta sorgliga kommissionsarbete är typiskt för all den låtsasgranskning som skett efter mordet på Olof Palme. Tidningsuppgifter noteras nästan aldrig. De förutsätts uppenbarligen så gott som alltid vara felaktiga, tillsnitsade av representanter för en otillförlitlig journalistkår, medan polismän, just de som skulle granskas, alltid tilltros säga sanningen. ”Polisman X är hörd”, heter det, och det han har sagt måste vara sanningen, resonerar kommissionerna. Det känns otroligt, när jag fäster saken på pränt.
Jag har flera gånger understrukit den senaste kommissionens otillförlitlighet, granskningskommissionen från 1999. Kommissionen har uppenbarligen aldrig placerat en medarbetare bland Kungliga Bibliotekets mikroficher för att göra en systematisk pressgenomgång; i så fall skulle  Internationalens helsidesreportage knappast ha undgått uppmärksamhet. Eller har kommissionen varit medveten men inte agerat? Det går inte att veta.
Granskningskommissionen snitsar till att paret Palme, som tillsammans körts till Sabbatsbergs akutintag, anlände dit 23.31.40 – två grovt felaktiga påståenden. Lisbeth Palme lämnade ambulansen innan den kom fram till Sabbatsberg, och den aktuella Sollentunaambulansen kom antagligen inte fram förrän 23.38, enligt mina och Gösta Söderströms samstämmiga förmodanden.
Jag har ofta frågat mig: vem, vilka läste egentligen dessa tre kommissionsrapporter? Justitieministern, vid de aktuella tillfällena, var beställaren och borde ha kastat en blick, men om detta finns ingen bevarad anteckning. En någorlunda vaken person på justitie borde t ex ha ställt sig frågan hur ambulansen kan ha anlänt till Sabb 2 minuter och 40 sekunder efter Gösta Söderströms ankomst till Dekorima, minst ett par minuter före Sollentunaambulansen?
Det är som om alla involverade regerings- och myndighetspersoner gått igenom lögnvaccinering för att därefter kunna presentera en så aptitlig mordversion som möjligt.
Vad som nu skulle behövas vore att en ordentlig diskussion finge tas upp kring den siffra ”5”, som jag påstår är förfalskad, men de myndigheter vi har aktar sig mycket noga för att släppa kritiker in på livet. Enklare och trevligare att svara bråkstakarna med korta njet-brev.
Själv begär jag att bli åtalad för falsk angivelse, men det tycks jag inte bli. Brottsbalken 15:6 heter lagrummet.
Sven Anér

Larmet går – men vem lyssnar?

28.7.2012. Simmarna simmar och roddarna ror, men den heta OS-stämningen har knappast infunnit sig än. Invigningen förlöpte normalt, och av de korta avsnitt jag sett tycks prestationerna ha varit av modell 1 A. Men jag är lite hängig och kitslig i vår kvava högsommarvärme .
Det var annat då jag var ung och inte ville missa ett enda försöksheat. I Helsingfors 1952 var jag på plats, som ett slags tredjereporter några dagar, för Dagens Nyheter. Vi svenskar var inte populära vid Urheilukatu; det här var nära efter det krig där den övervägande finska opinionen ansåg att vi hade gjort för litet för vårt broderfolk. Läktarstämningen var tidvis spänd.
Men det är första OS-dagen än så länge, och jag fäller inget slutomdöme. Lena har dock sitt slutomdöme redan klart: karlar är som småkillar.
Det kanske vi är.
Jag försöker summera vad jag hittills gjort i affären med den fejkade siffran ”5”. Kanske så mycket som går att göra, tills vidare. Artikeln för Vi kunde förstås innebära ett genombrott; vi får se.
Lena, som anser sig representera den inte särskilt insatta allmogen, ställer sig frågande till denna siffran ”5”: är den faktiskt så avgörande viktig? Är den inte på sin höjd en bagatell i ett stort mörkt sammanhang?
Jag säger emot. Ett dokument är ett dokument är ett dokument, det får inte suddas med, kluddas med. När, som i det här fallet, en suddad och kluddad siffra representerar skillnaden mellan sanning och lögn, heder och falskhet? Jag får visst medhåll. Men varför har ingen brytt sig om detta mer än du?
Tja, Internationalen, från sin möjligen bräckliga plattform, var ute i samma ärende 1989 men ledsnade då ingenting hände. Så har det varit hela tiden i denna affär: ingen orkar i längden banka på en dörr som aldrig öppnas. Om brottet aldrig erkänns, och om de brottsliga aldrig blir föremål för ens minsta förundersökning utan kan knalla vidare på sin mörka stråt, ja då piper enstaka utredare för tomma öron och flaxar vilset omkring, som ärlan som hälsade på i förmiddags inne på Hjelmbergstorpet: det är något mycket kusligt med en fågel som flyger fritt inne i en bostad. Nu är han ute på gräsmattan och pickar.
Jag tänker: hur har Palmemordets brottsutredare det med fågelintresse, naturintresse, miljöintresse, människointresse? Jag har svårt att förstå hur dessa poliser, de som är rejält insatta, alltså, med liv och lust samtidigt kan ägna sig år vanliga hederliga fritidssysslor som att läsa en god bok, slå gräset som växer så tätt under äppelträdet, berätta för barnen hur det var när de var små samt släppa ut den fångade ärlan. Hur klarar de av att kombinera det vanliga svala vardagslivet med iskall oheder?
Rör det sig om ren oreflekterad kadaverdisciplin? Som dock är bortlagd i dagens militärresonemang; det är tillåtet att undra. Får inte poliser undra?
Detta är förstås en oerhört stor och svår fråga, för vår överhet att gripa sig an, när en hederlig Palmeutredning äntligen är slutförd och röken skingrats. Vår överhet, vad har vi för överhet den gången, in i framtiden? Vad kommer denna överhet, vare sig han eller hon är en statsminister eller en sovvagnskonduktör, att kunna sätta bakom orden? Kommer vi att lyda våra statstjänstemän, som sprungit i den falska maktens ledband?
Jag märker att mina tankar blir kusliga. Staten, tanken på en stat, innebär ju att staten är hederlig, medan dess undersåtar är lite mera hit och dit och måste hållas under maktens förmaning, inte korsa kritstrecket! Staten hederlig, allmogen måste tas i örat. När allmogen tappar respekten för överheten blir situationen farlig.
Det här är förstås självklarheter, men har, säg, dagens statsminister riktigt satt sig in i vilken farlig väg han vandrar, en bred och laglös väg? Har han insett?
Staten drabbas alltid av kriminalitet, men det bör inte vara statens egen kriminalitet. För då finns inget korrektiv. Vem hejdar en statskoloss på villovägar, ute på sin breda väg?
Det är sommarkvavt i luften. Jag kanske överdriver. Rättar inte saker till sig själva? Jag får gå ut på gräsmatten och se hur ärlan har det efter sin spännande exkursion. Han har det säkert bra. Det är ganska nyslaget, så det finns gott om mat att picka, och inte välver han några onda tankar. Det är det bara människor som gör.
Det är vi människor som har monopol på ondskan i världen.
En som alltid hisnande tanke. I dag centrerad kring en siffra ”5”, kluddad, suddad, duttad, myglad, strulad och släpad i skiten. Tillsammans med en statsminister som dog.
Sven Anér

Till Redaktionen Tidningen VI

Redaktionen                 
Tidningen Vi
Box 2052
102 12 Stockholm
Artikel erbjuds. Jag har i varje fall inte under innevarande årtusende mötts av några som helst regerings- eller myndighetsdementier, endast betongens tystnad.
Jag sänder diskett, om och när så önskas.
Oroad men engagerad och vänlig hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Ndola och Dekorima. Mörka paralleller.

När Dag Hammarskjölds död vid Ndola blev aktuell nu under sommaren var nyheten gammal, i varje fall från i fjol. En utomordentligt noggrann forskargranskning hade gett till resultat att Hammarskjölds plan sköts ner av attackerande jaktplan, av allt att döma med stormaktsidentitet.
Men än så länge råder praktiskt taget radiotystnad. Den oerhörda händelsen blir mottagen med ett par diplomatiska harklingar: kunde det ha varit så illa?
När Olof Palmes död vid Dekorima fortfarande då och då blir aktuell följer inte ens en harkling. Palmemordets information är enbart tystnad.
Och när ett ärende glidit in i den stora tystnaden kan det inte väckas. ”Sorry, Sven Anér, men vad som helst bara inte Palme. Du skriver alldeles för mycket i ett ämne som är stendött, ursäkta den bleka vitsen. Nej, vi ska inte ha något om Palme…”
Vi är i dag kanske framför allt två journalister/författare som skriver – ja, alldeles för mycket, då. Anders Jallai och jag själv har ungefär samma framtoning: utförliga redovisningar, inget svammel, korrigera gärna om så önskas. Men det önskas aldrig. Var sin välbesökt blogg.
Vad är det jag – om jag talar enbart om mig – söker? Som är så förtvivlat viktigt, i denna värld av annat och friskare elände? Sanningen – jag vet att detta svar kan låta naivt i överkant, men jag envisas: sanningen.
Jag försöker specificera varför sanningen är så viktig just i detta fall: att polisen ligger bakom själva mordet har den store Leif GW Persson berättat de senaste minnesdagarna: ”poliser, militärer, säkerhetspersoner” har han berättat för oss, men ingenting mer, ingen grädde på moset. Vi ska få höra mer till jul, har Leif GW och Eva Hamilton lovat. Fiktion med Palme-bakgrund, och pengar att tjäna i varje fall för GW, vilkens behov verkar omätligt och omättligt.
Är inte GW:s verksamhet föremål för någon som helst granskning och kontroll från personer och institutioner som har i uppdrag att just granska, åt staten? Nej, någon sådan granskning förekommer inte. SVT har köpt Leif GW Persson på rot, och bockar för allt mummel som kommer från hans läppar; Leif GW, minsann!
Ja, det kan bli en TV-jul att minnas. Ska hela det svenska rättssamhället ställas ut att nagelfaras ner till sista Thure Nässén-vittne (mannen som skapade syndabocken Christer), eller ska den allvetande Persson mumla sig igenom de tre, fyra avsnitten utan att vi tittare ur allmogen blir klokare? Eva Hamilton svarar mig hyggligt på brev: tack för det, jag är inte bortskämd. Är det inte bra att GW river i? Jo, om vi får hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Får vi inte det då? Fråga Leif, som dock inte svarar.
Har något hänt just nu under den begynnande rötmånaden? Varför är jag så angelägen?
Det kan jag snabbt och kort berätta; redaktionen på Vi får den aktuella handlingen. Den är offentlig och kan citeras i sin helhet:
Jag hävdar i dag, och ingen har sagt emot mig, att svensk polis förvanskade och förfalskade tidkortet för Olof Palmes ankomst till Sabbatsbergs akutintag, denna iskalla februarinatt. Den siffra ”5” som i dag går att utläsa från det offentliga och officiella dokumentet ser vid en första anblick ut som just siffran ”5”, men ett par snabba kopieringar i olika storlekar av denna siffra ”5” visar, enligt min bestämda mening, inte en siffra ”5” utan ett vilset slingrande ”S”. Den ursprungliga siffran, förmodligen en siffra ”8”, har med tusch eller liknande förvandlats till den önskade siffran ”5”. Inte särskilt konstfärdigt gjort. Myglet på högsta nivå går att avläsa utan förstoringsglas.
Varför (jag får så ofta frågan varför någonting har skett)? Jag kan i allmänhet inte svara, men i detta tuschsvarta fall står svaret klart; jag ger en kort förklaring.
Arrangörerna, som samlingsbegrepp, har velat förkorta körtiden från Dekorima till Sabbakuten i en önskan att hela tidsutdräkten Dekorima – Sabb skulle framstå som så kort som möjligt: här har det minsann gått undan! Den statliga granskningskommissionen gick på sin tid, 1999, helt otroligt ut med ankomstiden 23.31.40, medan polisen snitsade till 23.35. Inte fullt så bra men en bit på väg.
Den här osannolika dokumentförfalskningen kom jag på spåren redan 1989, då jag förde långa diskussioner med den dåvarande och ännu ej lagförde chefen för rikskriminalen Tommy Lindström, som från sin eleganta ljusa skinnfåtölj på tjänsterummet försökte berätta för mig att en siffra ”5”, som förstoras i kopiering, antar helt andra, svepande former; ett otroligt, givetvis skamlöst, resonemang.
Jag var nära att slå det stora larmet då, men jag fann mig innesluten i den stora allt omfattande hierarkiska byråkratin och jag kom ingen vart. För att till sist, halvhjärtat, söka inbilla mig själv att det är väl som Tommy säger, då. En siffra ”5” blir snurrig av att förstoras. Fast jag trodde aldrig själv på Tommys och nästan min egen lögn.
Den radikala Internationalen skrev en brandartikel med förstorade siffror, men stora medier läser inte Internationalen, och Tommys lögn fick bli bestående. Tills vidare.
Men sanningar dyker upp om småmört. Här om veckan fick jag syn på det gamla Intis-klippet och beställde på nytt fram de gamla handlingarna från rikskriminalens Palmeutredning; de hade fått ett par tillskott.
Under mellantiden, 23 år, har jag anskaffat en stor och arbetsvillig kopiator, och inför mina aningen åldrade men mycket pigga ögon öppnade sig förstoringar av alla grader. Visst, inte får femman slingra, den måste ha ett antal räta vinklar och raka kanter. Jag var hemma.
Var jag? Det vet jag inte, medan jag den 27 juli 2012 skriver denna redovisning/självbekännelse. Hela ärendet är inlämnat till regeringens Justitie Kansler, om han ska skrivas ut riktigt fint, JK, alltså.
Vi har sålunda hela dokumentationen och kan på varje punkt visa svart på vitt. Ndola eller Dekorima, vilket är värst? De grymma händelserna är nära parallella. Höjdare mördar, höjdare döljer – ja, det är en bra komprimerad beskrivning av all ond bråd död och alla falska utredningars utredningar. De ansvariga för Ndola och Dekorima skulle kunna ta varann i hand. Det kanske de har gjort.
Är då vårt svenska Svedala, på Per Albins tid ett folkhem, villigt att berätta alla sanningar för oss? Det vet jag inte, i skrivande stund. Mina inlagor till JK har benäget fått ett diarienummer, 5090-12-21, och ärendet har överlämnats till en handläggare som heter Linda Mohlin. Men Linda Mohlin är bortrest på en semester som ju börjat bli riktigt solig, så någon jurist av facket tycks inte ha ägnat någon tanke åt detta rättssamhällets totala förfall.
Den 6 augusti kommer Linda tillbaka till Stockholm, men då har hon kanske annat att peta med.
Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. Akt 5090-12-21, senast inlämnade dokument i ärendet.

Kan SKL granska?

27.7.2012. Till SKL 581 94 Linköping.
Min fråga är: Skulle SKL, mot ersättning, kunna granska bifogade båda sodor samt besvara frågan:
Anser SKL att den aktuella siffran ”5” är manipulerad och helt eller delvis skriven för hand?
Jag har även frågat Centralkriminalpolisen i Finland och i dag fått svar från kriminaltekniska institutets direktör Erkki Sippola. Jag citerar:
25.7. Hej, Du frågade om finska kriminaltekniska laboratoriet kunde undersöka några handlingar.
Tyvärr kan vi inte ta uppdragen från privata personer. Det är SKL i Linköping som kan fråga ”second opinion” från oss, om dom har undersökt de handlingarna i första hand.
Vänliga hälsningar, Erkki Sippola, direktör, Kriminaltekniska laboratoriet
Sippola öppnar alltså möjlighet för ett samarbete i ärendet.
Jag har även sänt motsvarande förfrågan till den danska ambassaden i Stockholm: som SKL ser är jag angelägen om korrekt info.
Jag önskar nu ett svar från SKL, vilket även tar upp de kostnadsramar som skulle kunna bli aktuella.
Vänlig och angelägen hälsning.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. 1 dokument innehållande två papper.

JK håller sig tyst

26.7.2012
Förfalskningsärendet i Palmeutredningen inkom i sin definitiva form den 21 juli till JK. Ärendet ankomststämplades med det redan befintliga aktnumret 5090-12-21, samt överlämnades till handläggaren Linda Molin, som dock befinner sig på semester och återkommer i tjänst först den 6 augusti.
”Nu på sommaren görs det ingenting”, säger JKs registrator till mig 25.7.2012. Medan samhället skakas tar JK semester.
Sven Anér

Blatant Police Fraud! Summary in English

Summary in English
23.7.2012. Swedish documentary author and free lance news reporter Sven Anér affirms, in  a letter July 20, 2012, to the Swedish Attorney General, that the Swedish Police doctored the document where Stockholm hospital ”Sabbatsberg” stated the official time of the ambulance´s arrival, carrying Swedish Premier Olof Palme, who had then not yet been declared dead.
The last digit of the official Palme admittance card, probably originally digit 8, has been falsified into digit 5, thus shortening by three minutes the time of the ambulance drive from the ”Dekorima” corner in Stockholm City to the Sabbatsberg Hospital.
This blatant fraud makes havoc of the entire murder time schedule hitherto presented.
I an asking the Finnish and Danish Authorities for their assistance in outlining this Police fraud, which could rip this over 26 year old and officially unsolved crime wide open.
I shall also formally approach the European Commission and the United Nations.
The Swedish Attorney General has registered this errand as: 5090-12-21.

Riksåklagaren, RÅ, rikets högste åklagare… F.k JK

22.7.2012. Jag slår upp i NE och läser den majestätiskt imponerande redovisningen av RÅ-ämbetets rättigheter och skyldigheter; det glimmar för mitt öga av sköldar och vapen och av höga bistra herrar, garanter för ära, heder och sanning. Och kanske vett, rent av.
Jag skriver ut NE:s ämbetsbeskrivning:
Riksåklagaren, RÅ, rikets högsta åklagare, chefsmyndighet för hela åklagarväsendet. RÅ utses av regeringen och har ensam behörighet att som allmän åklagare föra talan i Högsta Domstolen (HD) samt i vissa mål i hovrätt. RÅ kan därutöver när som helst överta mål som väckts av lägre åklagare, t. ex. därför att målet är komplicerat eller av principiell betydelse. Det är vanligen inte RÅ själv utan särskilt förordnade extra eller biträdande åklagare som för talan i dessa mål. Överprövning av beslut att inte väcka åtal görs i sista hand av RÅ. Endast RÅ kan fatta beslut om att fullfölja ett åtal till HD, och för detta krävs inte något prövningstillstånd. Till ledning för rättstillämpningen inom åklagarväsendet utfärdar RÅ cirkulärskrivelser samt kontrollerar genom inspektioner verksamheten vid de olika åklagarmyndigheterna.
En bild frammanas av en gestalt ej långt från Gud fader, i dag i verkligheten en fader på dekis, med en ryggsäck proppfull av försyndelser och tillkortakommanden, allt sedan den svenska regeringen i början av år 1987 utsåg RÅ till förundersökningsledare i Palmeutredningen.
RÅ fick då det exklusiva ansvaret, och han har det fortfarande. Ingen mer än regeringen kan ta det ansvaret från honom, och hittills har sittande regeringar noga aktat sig. Under denna tid har RÅ aldrig på allvar försökt sätta sig in i detta till synes enorma ärende utan nöjt sig med att låtsas tro på vad underlydande poliser inom förundersökningen presterat.
RÅ har sålunda aldrig ifrågasatt någon av de fabler, myter och legender som från hösten 1988 kringsvävade fallet Christer Pettersson, för att ta ett exempel. Tvärtom: RÅ har biträtt dessa förundersökande poliser när de installerat Christer Pettersson som falsk syndabock. I affären Christer Pettersson har aldrig minsta grand av sanning och hederlighet fått råda, trots att en tidvis bedövande kör av fristående journalister och forskare ända sedan 1988 avslöjat påståendehärvan kring Christer Pettersson som grovt medvetet skoj, en danse macabre.
RÅ rundade av denna skrämmande dans med att utnyttja sitt monopol på rätten att överklaga till HD och lade nya falska ”bevis” på domstolens bord. Att HD enbart avvisade det oblyga försöket och inte uttalade sin förtrytelse över hela affären är symptomatiskt: den ena höga myndigheten bråkar inte med den andra höga myndigheten, och regeringen, som borde trätt in som skiljedomare, höll lika tyst.
Att Palmemordet, efter ett knappt år av Holmérs piruetter, placerades så högt upp som det gått att komma var givetvis regeringens främsta,  avsiktliga åtgärd. Om ärendet, efter Holmér, hade lagts på en överåklagare hade utgången kunnat bli en annan. RÅ hade i så fall knappast kunna ta ifrån denne överåklagare detta viktiga uppdrag, inte utan uppslitande och avslöjande offentlig byk.
Nu har saken i över 25 år varit RÅ:s sak, och en vice RÅ har i lugn och ro de senaste åren fått vansköta ett statsministermord till alla höga herrars belåtenhet. Vanskötseln har inneburit praktiskt taget total overksamhet, vilket kan utläsas av det fåtal myndighetsakter den har genererat.
Vad hade RÅ då kunnat göra? Allt. Se på mitt aktuella avslöjande av polisens förfalskningar av Olof Palmes patientkort vid Sabbatsbergsakuten. Kunde inte någon tänkare inom RÅ någon gång ha ställt sig frågan vart detta patientkort tog vägen? Och kunde denne tänkare inte då ha jämfört detta patientkorts ankomsttid 23 35 med polisrapportens (!) 23.31.40? Och sagt sig i sin kammare att detta nog vore något att grunna på.
Minsta lilla sådant grunnande, utfört av personer inom RÅ-ämbetet - som givetvis inte varit stupida - måste redan 1987 ha lett till upptäckten att hela tidsschemat för mordet, från biografen Grand, via Dekorima till Sabbatsberg, varit en enda lång avsiktlig förfalskning av förmodat betrodda polismän och andra statstjänstemän i kriminell förening.
Visst, detta är den stora kriminaliteten, i över ett kvartssekel utförd inom den svenska rättsstaten. Och jag går och funderar ute på Hjelmbergstorpet, medan skurarna växlar:
Kommer mitt stora avslöjande av Olof Palmes patientkort att leda till det radikala omtänkandet, den totala revisionen? Eller skulle, i så fall, diskrepansen mellan just RÅ:s imponerande uppdragslista och verklighetens aldrig avbrutna serie av regerings- och myndighetsförbrytelser bli alltför monumental?
Jag funderar, som sagt. Medan mitt ärende hos JK nr 5090-12-21 handläggs, om handläggning är ordet.
En blogg är internationell, global. Jag har redan ständiga exempel på utländskt intresse, och min nu framlagda engelska version av patientkortsförfalskningen kommer säkert att höja detta intresse några snäpp.
Did the Swedish Administration kill its own Premier? Well, well…
The Palme Murder Case 1986 in Sweden
July 23rd, 1012. For The United Nations, The General Secretary, and also
For The European Commission, The President:
Sirs, I submit Summary of fraudulent events, now being revealed in Sweden, and I urgently ask your attention and your action.
With my deepest concern, Yours sincerely
Sven Anér, author and news reporter, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sweden. Telephone 0174-500 66.
I would appreciate acknowledgement of receipt.

Rikspolisstyrelsens skändliga beteende är därmed, enligt min bestämda mening, fastställt och klarlagt

I syfte att dra ett antal minuter från ambulansens faktiska ankomst till Sabbatsbergsakuten har siffran ”5” manipulerats. Av sammanhanget torde enligt min mening framgå att den ursprungliga instämplingen visade
28 23 38,
varefter ”38” grovt lagstridigt ändrades till ”35”.
Att den statliga svenska rikspolisstyrelsens betrodda högsta ledning över huvud taget tänker tanken att dundra in i ett centralt dokument, avseende utredningen av mordet på en statsminister, är givetvis skakande. När det nu visar sig att avsikten måste ha varit att falskeligen förvränga centrala klockslag inom själva mordet saknar jag ord.
Jag kan inte veta om regeringens justitie kansler inser vidden av denna otroliga affär. Inser JK att den sveper ett mörkt dok kring hela den mordutredning som numera har pågått i över 26 år? Har fiffel och mygel och lögner och lagtrots i 26 år varit vardagsmat för poliser och andra höga tjänstemän vid utredningen av ett statsministermord? Var lögnerna kring Christer Pettersson endast ett exempel av många på ett polis- och inte minst åklagararbete utan stil, utan sanning, utan sans?
Jag medsänder underlag för mina hittillsvarande kontakter även med den danska rättsstaten, och jag avser att också ta kontakt med EU och med FN, vilka i översättning till engelska då kan studera det demokratiska Sveriges piruetter, ljusår utanför – ja, utanför just demokrati.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66 (fortfarande ur funktion, reparation utlovad till den 24 juli).

Här det klara beviset för polisens förfalskning av Olof Palmes intagningskort till Sabbatsberg!

20.7.2012.
Fortsättning av skrivelse till JK:
Jag for i dag in från Hjelmbergstorpet till Karlsrogatan 85 A i Uppsala och utförde där vissa kopieringar av de dokument jag erhållit från rikskriminalpolisen. Jag använde min tämligen välutrustade kopiator, av märket SHARP AR-M160, en apparat som bl a medger förstoring och förminskning.
Jag återger nu tre utsnitt i förstoringar:
Nr 1: Rikskriminalpolisens förstoring av ”FEB 28 23 35”, från min handling ”Anér 2.
Nr 2: Min egen, ytterligare förstoring av ovanstående förstoring,
Nr 3: samt, från min handling ”Anér 3”, för jämförelse av siffran ”5”, den siffra ”5” som återfinns i två mycket tydliga exempel, av olika storlekar, på denna handling, Den manipulerade siffran ”5” ser ut som ett ”S”, utan de vinklar och räta linjer som i tryck kännetecknar en verklig siffra ”5”:

Hammarskjöld – Palme, två parallella dramer

Professor KG Hammar
Lund.
KG Hammar – jag for förbi en tidningskiosk och såg löpsedeln om dig och Hammarskjöld. Ja, som jag sagt dig tidigare är jag övertygad om att du har rätt.
Världen ser ut så här i dag, och har väl alltid gjort:
De höga herrarna låter i statlig regi avrätta andra, farliga höga herrar, varefter anstiftarna låtsas ta sig an utredningar som aldrig leder någon vart.
I Palmemordet, som ju också tillkommit enligt denna mall, har jag i dagarna tagit fram ett närmast otroligt dokumentärt material som visar att rikspolisstyrelsen lät förfalska Olof Palmes patient- och intagningskort till Sabbatsbergs ambulansakut. Sista siffran i den mekaniskt klockade ankomsttiden ser numera ut som siffran ”5”, men denna siffra 5 är förvanskad, förfalskad, vilket innebär att ankomsttiden tidigarelagts. Mycket tyder på att rätt ankomsttid varit 23.38; därmed har den s k spaningsledningen kunnat påstå att hela proceduren från Dekorima förlöpte tre minuter raskare än vad intagningskortet visat. Därmed har hela tidsschemat blivit falskt, och med schemat praktiskt taget alla uppgifter som hänger samman med mordet, med tidpunkter även före mordet.
Detta är alltså wie es wirklich gewesen, varvid man merkt die Absicht und wird verstimmt. Jag skulle verkligen uppskatta om du efter den 26 juli ville gå in på min blogg där saken belyses från olika vinklar, bl a med min anmälan och kompletterande skrivelser till justitiekanslern, som märkligt  nog inte har avfärdat mig utan gett ärendet ett dnr,
Och, för att livet är fyllt av sammanträffanden, läser jag nu på söndagen på SVT Text att en stor internationell kommission har tillsatts kring Ndola! Säkerligen mot bakgrund av bl a din forskning!
Envishet lönar sig! Jag tror i dag att den svenska rättsstaten i längden får svårt att klara sina Palme-lögner. Möjligen blir den kommande veckan avgörande – kan du gå in sedan du läst bloggen 26.7?
Din tillgivne
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Varför ingen reaktion, JK?

19.7.2012. Till JK.
I ärendet med förfalskningen av Olof Palmes patientkort på Sabbatsberg efterlyser jag JK:s reaktion.
Jag har nu vänt mig till det finska kriminaltekniska laboratoriet för att utröna möjligheterna att få detta förfalskningsärende internationellt och opartiskt bedömt. Jag översänder mitt brev till Laboratoriet, och jag kommer att hålla JK informerad om den vidare utvecklingen. Jag överväger även att, om så erfordras, ta kontakt med ytterligare ett antal europeiska kriminaltekniska laboratorier.
Jag understryker JK:s möjlighet att anmäla mig för falsk angivelse eller liknande, om så önskas.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66 (f n ur funktion på grund av åska).

./. Kopia av brev 18.7.2012 till Centralkriminalpolisen i Finland.
Kan jag få dansk hjälp?
19.7.2012. Till Danska Ambassaden, Box 16 119, 103 23 Stockholm.
Jag heter Sven Anér och är free lance författare och journalist, med intresset i dag riktat huvudsakligen mot den svenska Palmeutredningen. Jag publicerar en blogg:
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, där jag skriver:
Det har i dagarna framkommit, och inte förnekats av den svenske justitiekanslern, JK, att handlingar avseende den 1986 mördade Olof Palmes ankomst till akutintaget vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm har av svensk polis förvanskats för att falskeligen visa att hela beskjutnings- och ambulansproceduren skulle ha skett mycket snabbare än i verkligheten.
Jag söker nu internationell assistans, och ber den Danska Ambassaden om besked:
Kan jag få adress och telefonnummer till den danska polisens kriminaltekniska laboratorium samt uppgift om huruvida detta laboratorium kan ta emot uppdrag från en fristående svensk free lance journalist?
Vänlig och engagerad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sverige. 0174-500 66 (just nu ur funktion efter åsknedslag).

Kan jag få hjälp från Finland?

18.7.2012.
Till Centralkriminalpolisen
Kriminaltekniska laboratoriet
Box 285
01301 VANDA, Finland.

Mitt namn är Sven Anér, free lance nyhetsjournalist och författare, i bl a ämnet Palmemordet.
Min fråga är: kan Laboratoriet hjälpa mig med en granskning av tre allmänna och offentliga handlingar som jag utfått från den svenska Rikspolisstyrelsen/Rikskriminalpolisen?
En diskussion har uppstått om huruvida viss åverkan skett på ett visst siffertecken, ingående i materialet, och jag ville nu gärna få en second opinion.
De dokument som jag utfått från RPS utgörs av kopior av antingen originalhandlingar eller mellankopior; vilketdera kan jag inte veta. Men den dokumentation jag har framför mig på skrivbordet är den enda som ställs till mitt – och den svenska allmänhetens – förfogande. Skulle Laboratoriet kunna arbeta från det material som jag disponerar, eller önskar Laboratoriet, vid en eventuellt kommande undersökning, tillgång till handlingar som ligger så nära originalen som det är möjligt att komma?
I så fall utgår jag från att den svenska RPS hjälper sina finska kolleger.
Tacksam för svar om huruvida en utredning, utförd av Laboratoriet, skulle kunna utföras enligt dessa riktlinjer. Förutsättningen är givetvis att Laboratoriet kan ta emot en beställning från en svensk journalist. Vänligen berätta också vilka kostnadsramar som kan bli aktuella.
Vänlig och engagerad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sverige. 0174-500 66

Polisen förfalskar och förvanskar, och vår svenska oskuld försvinner

17.7.2012. Till JK.
Jag återkommer till ärendet från tidigare i dag, där höga poliser klär på sig förfalskarroller för att skändligen dölja att Olof Palme dödades av sina egna. De sätter penna och häller radérvatten på avgörande centrala dokument från minuterna kring ond bråd död, och undrande personer som jag själv fick sitta vid dåvarande högste rikskrimchefens bord och lyssna till hans  skändliga (ja, ordet måste få återkomma) bortförklaringar.
Jag minns från en gång på 1990-talet, då den store Tommy Lindström, ännu inte själv åtalad, satt i sin arbetsstol i ljust skinn på tjänsterummet vid Polhemsgatan och försökte förklara för mig att ”det här är faktiskt en 5:a fast den har råkat bli lite vanskapt i kopieringen. Det är en 5:a, och Palme kom till Sabb 23.35…”
Jag hade med mig, för att visa Tommy, ungefär samma handlingar som i dag blir högaktuella. Tommy Lindström lyckades inte övertyga mig, men jag kände att jag inte kom vidare: hade polisen förfalskat sina egna dokument i sin största affär som blivit en skandal? Jag kände att jag stötte emot alla byråkratiska väggar, och till slut böjde jag mig för Tommys svada: OK, det är väl kanske en 5:a då…
Men när nu dagens rikskrim sänder mig ungefär samma dokument som var aktuella den gången, är situationen en annan. Tommy finns inte kvar vid rodret, och forskningen har gått vidare – inte rikskrims forskning utan fristående forskares och utredares.
I samband med min givetvis kusligt avslöjande bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” kom hela den gamla diskussionen om mordets tider upp på bordet, och gamla klockslag fylldes med ny sprängkraft. Den blixtens snabbhet, som hade påståtts utmärka hela avrättningsproceduren, underkastades mer och mer tvivel, det som hade sagts hända på nära nog minustid fick breda ut sig i realtid.
Händelser tog tid. Gösta Söderström noterade 23.29 – ett aldrig trovärdigt dementerat klockslag - för sin och Ingvar Windéns ankomst till Dekorima, och sedan följde åtminstone fem minuter fyllda av verksamhet: identifiering av händelsen, identifiering av Olof. Den falska ambulansens ankomst, inkoppling av syrgasutrustning och många andra procedurer, ilastning av offret, avfärd.
Och så den slingriga färden till Sabbatsbergsakuten, först nu i sina detaljer belyst i ”Mordets dunkel”, sinkad av slingervägar uppe I Vasastan. Kappbyten, bilbyten – och till sist framme vid Sabbatsberg. Klockan 23.38 – ja, det kan börja stämma.
Noterar JK att poliserna, under pågående förfalskning, låter Sabbatsbergsakutens personal ta ett provtryck med stämpelapparaten som slutar just med sekundsiffrorna 38? 38 – ser ut som en tanke.
Den statliga granskningskommission, med på sluttampen allenarådige, numera JO Hans-Gunnar Axberger, skrev i slutrapporten sida upp och sida ner om minuterna vid Dekorima, noterade ankomsttiden till Sabb med absurda 23.31.40, varpå han, kanske med visst välbehag, kunde lämna över sitt scriptum till sittande justitieminister. Ett scriptum som inte innehåller någon väsentlig sanning, däremot ett stort antal väsentliga lögner.
Misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts…
Hör, JK, denne Axberger och fråga varför han aldrig tog fram Olof Palmes intagningskort? Visserligen med klockslaget 23.35, men ändå en bit på rätt väg. Axberger dundrade dit med 23.31.40, och därmed var sanningen bortblåst och lögnen satt på pränt.
Varför har egentligen ingen före mig noterat diskrepansen mellan den närmast otrolige JO Axbergers 31 40 och sanningens 38 00?
Olof fördes in med ambulansen på Sabbakuten. Det skulle dröja 4 minuter innan Lisbeth valde att förena sig med sin skjutne, antagligen döde man.
Detta, JK, är djup, kall dramatik, värd att berättas. Inte döljas under alla ämbetsmäns försäkringar. Dramatiken är numera rotad, JK, tro inte att den är förflyktigad.
En person ringde mig i dag och berättade att en god vän, advokat och riksdagsman, hade tagit kontakt med Anti Avsan, som han kände, och frågat:
”Sköt du Olof Palme?” Han fick svaret:
”Den frågan kan jag inte besvara.”
Otroligt, som mycket annat. Kan jag bevisa replikskiftet? Nej, inte än. Men jag arbetar med saken. Och det bör noteras att samlade personer vid full sans, som ringer mig, i nästan alla fall har en sanning att förmedla. Det visar sig vid en efterkontroll.
Händelser som den nämnda borde givetvis utredas av dem som har utbildningen och yrkeskunskapen, men det sker inte. Hånet mot de enskilda utredarna får ersätta.
JK – ta fatt i denna svarta sak, omedelbart. Gör en kraftansträngning, och kanske att åtminstone en knivsudd av den svenska rättsstatens heder kan räddas till eftervärlden.
JKs enda alternativ är att mot mig inleda process avseende falsk angivelse. Angivelse av Avsan, av poliser i Dekorimas snurrande karusell.
Lagtexten, BrB 15:6, klingar domedagsdovt:
Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år…
Varför inte pröva BrB 15:6, JK? Inte mig emot.
Denna text bör alltså av JK sammanföras med tidigare skrivelse med samma ärende och datum!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10, Almunge. 0174-500 66.

Olof Palmes patientkort avsiktligt förfalskat av polisen!

17.7.2012. Till JK, brottsanmälan.
Undertecknad Sven Anér anmäler härmed följande:
Olof Palmes patientkort från Sabbatsbergs akutintag den 28 februari 1986 har inom ramen för pågående förundersökning förfalskats, vilket innebär att hela den hittills framlagda Palmeutredningen saknar fast grund.
Kort faktabakgrund:
Rikskriminalen översände 2012-07-13 till mig ett konvolut innehållande de handlingar jag nu i kopior översänder till JK, APAL 428-161/12. Jag anhåller att JK från RPS begär in motsvarande originalhandlingar.
På de kopior som rikskriminalpolisen översänt till mig anges  ”23 35” som Olof Palmes ankomsttid till Sabbatsbergsakuten. Men siffran ”5” är uppenbarligen manipulerad. Som synes upptar den inga räta vinklar, utan ser ut som ett ”S”. Förfalskarna har ändrat en tidigare siffra, vilken av allt att döma varit siffran ”8”.
Även andra anmärkningsvärda förfalskningar förekommer i materialet. Som JK ser är hela handlingen 2 (min beteckning) skriven för hand men i avsikt att dokumentet ska framstå som tryckt.
Av annan, ny forskning framgår också att klockslaget 23.38 för Olof Palmes ankomst till Sabbatsberg är högst sannolikt. Enligt denna komprimerade beräkning:
23.29: Gösta Söderström och Ingvar Windén anänder enligt samstämd, aldrig trovärdigt dementerad förklaring, till Dekorima kl 23.29. Den s k Sollentunaambulansen anländer kl 23.31, ilastar och lämnar Dekorima kl 23.34, anländer Sabbatsberg kl 23.38.
Detta klockslag 23.38 kan jämföras med granskningskommissionens 23.31.40, vilket är uppenbart och anmärkningsvärt felaktigt.
Bakom denna omfattande manipulering av tidsschemat för ett statsministermord ligger, alldeles tydligt, önskemålet från åklagares och polisers sida att tränga samman hela händelseförloppet för att visa att jakten på gärningsmannen upptogs mycket snabbt, liksom transporten av Olof Palme till Sabbatsberg. Verkligheten har varit den motsatta, i båda fallen.
Jag anhåller nu att JK omedelbart måtte undersöka huruvida grov förfalskning jämlikt BrB 14 kap föreligger.
Jag utgår från att JK ser allvarligt på detta enligt min mening skakande ärende och att JK bland annat anmodar sittande förundersökningsledning att snarast förklara sig. I ärendet ingår ju också att åklagare och polis fört engagerade journalister samt hela den svenska allmänheten bakom ljuset i över 26 års tid.
Hur Palme-ärendet i fortsättningen ska behandlas kommer att bli en grannlaga uppgift för den svenska regeringen och för regeringens justitie kansler. Möjligen måste hederlig utländsk expertis anlitas, knuten till EU eller FN.
Jag önskar, med vändande post, besked om att dokumenten mottagits samt uppgift om dnr och handläggare.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Dokument APAL-428-161/12, i kopior

Sixten Jernberg död

Året var 1956, och platsen låg högt uppe bland de italienska Dolomiterna: Cortina d´Ampezzo. Olympiska spel i vinteridrotter, och Sverige, liksom andra nordiska länder, hade ställt upp med mycket skickligt folk. Vi bidrog med Sixten Jernberg i topp..
Det här var ett evenemang precis i kanten av TV-eran, och alla svenska tidningar, främst kanske de norrländska, hade stort pådrag med egna utsända reportrar och fotografer. Själv ingick jag i DN:s trupp, som allmänskribent, lite vid sidan av experterna.
Plex – då en  ganska okänd storhet – och jag delade rum på pensionat Cortinese, och hela DN-truppen var nog ett dussin man stark. Vi var så många att alla inte kunde bli ackrediterade och få den eftertraktade brickan. Till de bricklösa hörde den klassiske DN-fotografen Olle Seijbold samt jag själv. Mig var det inte särskilt synd om, men Olle menade förstås att han gick miste om bra bilder.
Olle och jag gjorde femmilsdagens morgon sällskap till skidstadion, i Cortinas utkant, nybyggd för ändamålet. Vi blev något förbryllade då vi närmade oss vårt insläpp och såg att ingen pulsat före oss i den halvmeterdjupa snön: är det verkligen hit vi ska? Jo, det var det. I furstlig ensamhet kunde vi beskåda händelserna.
På en stor anslagstavla, där resultaten flyttades på kartonger, kunde vi sedan kontrollera hur femmilen förlöpte, och vi väntade att Jernbergs namn skulle dyka upp. Men det dröjde, för i minst en timme var det en engelsman, som hette Wilson eller något annat brittiskt, som ledde med god marginal före de nordiska fantomerna.
Det hade kört ihop sig i kartonghanteringen, så skönt befriad från all ej uppfunnen IT-teknik. Snö att pulsa i och fel kartonger, det kändes redan då så angenämt patetiskt. Ett OS presenterat av vänliga men i sammanhanget världsfrånvarande italienare, lindrigt intresserade av hasning på nederbörden.
Till slut vann förstås Sixten, med sin eleganta men energikrävande stavteknik. En annan dag hade Barbro Martinsson eller någon annan av flickorna (”damerna” känns avigt), och den svenska pressbataljonen samlats utanför förläggningen.
Jag kom att stå bredvid Sixten, när Inge Limberg (väl efter Lima vid Västerdalälven) kom fram och sa:
”Lät tjö varst…”
”Vad sa Inge?” frågade jag Sixten.
”Han fråga var jag har ställt brännvinet”, sa Sixten. Men jag tror nog att han drev lite grann med Stockholmsreportern, som ingenting begrep av Älvdalsmålet, Sixtens förstaspråk. Sixten hade en sparsmakad humor som han vädrade ibland.
En annan dag under den ganska långa vistelsen i Italien ägnade villiga skidåkare och reportrar åt en utflykt till Venedig, som visade sig ligga på behagligt bussavstånd från Cortina.
Jag hamnade i ett land som inte var Alpernas utan det ljumma Medelhavets. Jag iförde mig guldstickade hosor och spetsiga snabelskor och trippade i väg mot Dogepalatset på elegant uthuggna stenar; Cortina var långt borta. Ett blekt morgontidigt soldis låg över Canal Grande, och min illusion av renässans var total, tills ett glatt och brett skratt från Sven Tumba bröt min stämning. Det hade hunnit bli några Venedigminuter som fastnade i mitt minne.
Nästa kontakt med Sixten Jernberg var också vid vatten. Västerdalälven, något år senare. Översvämning, då som i dag. Ett härbre hade slitit sig, och Sixten Jernberg fanns på plats, med båtshake och eka. Det kändes att det här var hans miljö, ett av hans jobb. Den ständiga kampen, med och mot naturen.
Sixten var inte direkt språksam, och hans skarpskurna drag lättades inte alltid upp av ett glättigt leende. Hans kommentarer var visserligen inte så pregnanta som när Artur Häggblad tog ner Sven Jerring på jorden efter ett Vasalopp, ”åk själv, gubbjävel!”, svensk radioreplik i megaklass. Sixten Jernberg var lite hopknäppt, ett hopknäppt föredöme.
Det går att jämföra. Inga svarta amatörpengar, inga datorer att ligga intrasslad i från start till mål, ingen TV att avnjuta från soffhörnet. Ville vi se Sixten i spåret fick vi pulsa.
Sven Anér

Mordet hade varit lätt att avslöja, inte svårt!

12.7.2012.
Inget mord i Sverige har någonsin föregåtts av så många och så tydliga förberedelser som mordet på statsminister Olof Palme, och den fråga som aldrig riktigt ställts på sin spets är denna: varför alla dessa förberedelser?
Låt mig genast ta ett par konkreta exempel:
Nr 1: Stor energi läggs av arrangörerna ner på att visa och påstå att även Lisbeth Palme blev beskjuten vid Dekorima – varför?
Det har angetts som tänkbar anledning att en helt fristående gärningsman måste ha bestämt sig för att skjuta även Lisbeth Palme till döds, eftersom hon annars hade kunnat peka ut mördaren.
Hur kan någon säkert veta detta? Och framför allt: gärningsmannen träffade ju aldrig Lisbeth Palme, på antagligen mindre än en meters håll. Då var ju arrangemanget med påstådd påskjutning helt misslyckat, och det vände i själva verket uppmärksamheten mot just de omständigheter arrangörerna önskade dölja.
Den osanna påskjutningen lämnade flera blottor, flera vartefter tiden gick: det obefintliga rättsintyget, Lisbeth Palmes märkliga byte av mockapäls till tygkappa, påtalat egentligen endast av mig.
En skickligt genomförd utredning av dessa omständigheter kring Lisbeth Palme skulle raskt ha gett ett par skickliga utredare beskedet: det händelseförlopp som kopplades kring Lisbeth Palme är ett falskt arrangemang.
Nr 2: Lisbeth Palmes uppträdande under färden fram till Sabbatsbergs akutintag. Rikskrim lovade mig i april i år att de olösta frågorna med Lisbeth Palmes kappbyte skulle redas ut, men månaderna har gått, och det enda yxskaft-svar rikskrim i dag ger mig är att ”inga upplysningar lämnas ut från den sekretessbelagda förundersökningen”.
Naturligtvis en helt absurd reaktion från rikskrims sida, eftersom en separat utredning av hur kappbytet gått till även skulle ha behövt visa hur det kom sig att Lisbeth Palme, som lämnade Dekorima i den s k Sollentunaambulansen tillsammans med den möjligen redan då avlidne maken, anländer till Sabbatsberg sex minuter efter Olof, i en kommissariebil!
Nr 3: Det obefintliga rättsintyget. Skulle inte arrangörerna ha gjort allt för att ordna till med ett rättsintyg om den påstådda beskjutningen? Jo, självfallet. Men nu gick uppenbarligen ingen ohederlig läkare att hitta. Juristkommissionen var djupt undrande på sin tid.
Och så vidare, här jag endast tagit upp tre punkter av många, för att exemplifiera. För att ytterligare understryka absurditeten kan jag nämna att den av Ulf Karlsson tagna bilden av Lisbeth Palme i tygkappa vid ankomsten till Sabbatsberg är försåld till mig à 60 kronor av – rikskriminalen!
Lisbeth Palmes åtgöranden kring Dekorima/Sabbatsberg skulle för de två extra utredare som jag hypotetiskt nämner omedelbart ha visat att någonting varit grymt fel: vem lämnar sin döende makes ambulans? Någonsin? Naturligtvis ingen – utom Lisbeth Palme.
Alltså, jag återkommer till min slutsats från ingressen: Alla märkliga turer, kopplade framför allt till Lisbeth Palme, borde ha väckt uppmärksamhet och klar misstänksamhet, i stället för att den okände (?) gärningsmannens påstådda misslyckade skott mot Lisbeth Palme skulle ha gett den heltäckande, döljande förklaringen.
Den stora skaran av åklagare och polispersonal borde omedelbart efter mordet ha märkt avsikten och blivit förstämd. Men nu spelar samtliga med i det mörkaste rävspel svensk kriminalhistoria upplevt. Olof Palmes hustru fick inte misstänkas.
Hur komma loss ur dyn? Ja, naturligtvis finns det några sätt. Ett sätt som jag länge efterlyst är att Leif GW Persson låter publicera en komplett redogörelse för vad han anser om mordfallet. Poliser, militärer, säkerhetsfolk, allt noga specificerat, med namns nämnande; det är svårt att tänka sig att Persson inte skulle kunna namnge ett stort antal av aktörerna. Att han möjligen inte vill specificera och namnge är en annan sak.
En follow-up på ett dylikt klargörande från Perssons sida borde givetvis bli den grundläggande, hederliga förundersökning som kritiker av Palmeutredningen så länge efterlyst, en förundersökning i helt andra former och med helt annan personal än den som i dag är så komprometterad.
Aftonbladet har i dag en apologi för Leif GW Persson, som författare och som mordlösare. Jag har aldrig motsatt mig uttalanden från Persson, men jag har önskat dem klara, specificerade, kompletta, med Persson som formell anmälare.
Den danse macabre kring guldkalven som nu förbereds och kan tänkas visa sina makabra piruetter lagom till vår svenska julgröt är, menar jag, ett bevis på att svenska rättsvårdande myndigheter, ledda av en kusligt tystlåten svensk regering, har gett upp.
Jag hämtade i dag hos postombudet i Almunge, 15 km bort, ett rekommenderat brev med mottagningsbevis, där den ännu i Palmeutredningen kvarsittande kriminalinspektören Ann-Helene Gustafsson berättar för mig följande:
Er begäran om kommentar från Palmeutredningen
Palmeutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen.
Om ni har funderingar runt SVT:s fiktiva dramaserie om Palmemordet efter uttalanden som framförts av Leif GW Persson så måste vi vänligen be er att vända er direkt till dem.
Stockholm den 10 juli 2012.
Ann-Helene Gustafsson
Så ska det låta. Den svenska rikskriminalpolisen, sorterande under den svenska rikspolisstyrelsen, avsvär sig allt ansvar för den av privatspanare Persson i dag bedrivna utredningen av mordet på en statsminister. Svensk polismakt har uppenbarligen ingen anledning att forcera detta ärende, utan följer på distans och med fullt förtroende Perssons lukrativa åtgöranden.
Om rikskriminalpolisen själv utför något arbete i sammanhanget får vi alltså inte veta. Vi får veta att allt är hemligt, vilket inte är sant. Allt är öppet, utom i de fall där rikskrim kan få en domstol att medge att speciell sekretess kan få råda. Det är något helt annat. Och om Sveriges Television riktigt vet vilken tunna de hoppat i må vara osvuret.
Över allt detta svävar den mumlande professor Persson, betrodd och aldrig ifrågasatt i het debatt kring detta mord.
Ann-Helene Gustafsson har satts till språkrör för en skrämmande sorglig hantering av mordet på öppen gata på en svensk statsminister.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66

Marlene Dietrich, ett märkligt möte

8.7.2012.
Sommaren 1971 arbetade Bengt Feldreich och jag med ett antal TV-produktioner under seriebeteckningen ”Ettan gästar”. Arrangemanget väckte visst publikt intresse. Vi uppsökte med en enkamera-inspelningsbuss – en nyhet den gången – olika kända personer och intervjuade dem i deras egna familje- eller huvudsakligen yrkesmiljöer. Bengt och jag turades om att intevjua. På min lott föll bland andra prins Bertil, medan Bengt samtalade med den tomatattackerade USA-ambassadören Holland och Torsten Ehrenmark med flera. Minnena bleknar, men minnet av Ettan gästers Marlene Dietrich kommer knappast att förblekna.
Marlene var aktuell det här året, 1971, bland annat för att hon fyllde 70 år och rimligen närmade sig slutet på en artistkarriär mer bländande än de flestas. Berlintjejen som intog den icke-nazistiska världen, och som fanns i våra sinnen och minnen under generationer och decennier. Var hon 1900-talets megastjärna? Det kan nog kännas så.
Riktigt hur det gick till minns jag inte, men plötsligt denna sommar 1971 fanns Marlene Dietrich som tänkbart intervjuobjekt för Ettan Gästar. Men det var sannerligen inte bara att kliva på. Jag och Lennart Wetterholm, stor nöjesproducent på TV 1 den gången, sändes till Köpenhamn, där Marlene då uppträdde, för förhandlingar.
Det här var inte alls min specialitet, men jag och Lelle Wetterholm fick hjälp av teatervärldens älskade designer Mago, Max Goldschmidt. Mago var gammal god vän till Marlene och fanns nu med nere i Köpenhamn som den möjligen falnande stjärnans mycket betrodde homme d´affaires. Lelle Wetterholm och jag, respektive Mago och Marlene, bodde på var sitt hotell nära Rådhusplatsen, och mellan dessa båda hotell, kanske ett avstånd på 500 meter, vandrade jag under ett par dagar idogt över till Mago: skulle stjärnan ställa upp för lilla Sveriges lilla TV?
Mago berättade för Marlene hur framstående dessa båda nordiska TV-personligheter verkligen var, samt att det vore till nytta för hennes image att få en så fin framtoning i alla svenska stugor.
Men Marlene drog på svaret. Bengt Feldreich ringde allt otåligare från Oxenstiernsgatan i Stockholm: Nåå, hur blir det? Jag måste kunna ge besked till personalen och bussen så att vi vet när vi kan starta. Om vi kan starta.
Så småningom, mot slutet av andra dagen, ljusnade Magos panna, och framåt kvällen var allt klart: vi skulle – i nåder – få filma i den teater på Tivoli där vår stjärna just då uppträdde. En intervju utan publik.
Hetsigt arbete vidtog. Bengt och jag skulle gemensamt ta hand om intervjujobbet – en liten hake bara: Marlene ville se samtliga frågor i förväg! Jag stegrade mig, och även Bengt, som nu hade anlänt till Köpenhamn. Jag åberopade journalisters inneboende stolthet och sade mig ha intervjuat konungar och deras gelikar utan att ha behövt lämna frågelista.
Stämningen blev något irriterad, och den förbättrades inte av Marlenes till oss via Mago förmedlade kommentar att ”I have never met anything quite so stupid as mr Feldreich and mr Aner” – nehej, där fick vi. Jag åker hem, sa jag till Bengt, som dock tände på något längre stubin och sa att vi måste ge med oss. Frågelistan skrevs ut, under gemensam vånda för Bengt och mig, för Mago och för Marlene, som allt skulle godkänna.
Nåväl den stora kvällen kom. Teaterscenen riggades med alla de blombuketter vår stjärna hade inhöstat under de föregående veckornas gästspel: ”det ser ut som en likvaka”, teaterviskade Bengt till mig.
Men teamet kom på plats, allt ljus på Marlene, och vi började rabbla upp våra tummade frågor. Den som inte kände till bakgrunden uppfattade nog arrangemanget som en tämligen ordinär TV-intervju, men åtminstone jag kände mig som en skolpojke när jag med en tupp i halsen skräckslaget väste engelska glosor ur mitt medhavda och auktoriserade manus.
Recensenterna berömde oss, med satirisk udd, för vår prydliga skolengelska, och när det hela var över kunde åtminstone jag andas ut som jag aldrig tidigare gjort i mitt mycket publika jobb.
Gav programmet en intimare bild av den stora Marlene Dietrich, förmedlad av de stupida herrarna Feldreich och Aner? Det tror jag knappast. Åtminstone jag kände mig stå stel som en pinne, och de svar jag bör ha fått av den gamla damen vid de många blommorna har jag förträngt.
Jag sitter i dag och ser ett TV-minnesprogram över den 1991 avlidna Marlene Dietrich. Programmet väckte till liv bilden av en briljant, spirituell och intellektuellt engagerad kvinna från krigets fyrtiotal, med det aldrig sviktande nazisthatet som förtecken. Hon hade den gången allt att bjuda på: skönhet, skönsång och inte minst intelligens. Och jag satt och tänkte medan de retrospektiva bildsvepen rullade förbi:
Tänk om det inte hade varit den trött högfärdiga divan Bengt och jag hade fått träffa utan tjejen ”med sin väska kvar i Berlin” som vi fått träffa. Och kanske rent av fått sitta ner med varsin flaska Hof (som jag så gärna drack vid denna tid) efter avklarad föreställning. För ett, rent av, varmt och inkännande samtal, mellan professionella?
Men så blev det inte, och det är många årtionden för sent att gräma sig, över kränkt journalistik till exempel. För Marlene är död. Hon fick sin jordfästning i Paris Madeleine, som hade förlänats samma utstyrsel som vår blomsterpyntade teaterscen i Köpenhamn.
Marlene Dietrichs liv efter Köpenhamn, med Moët & Chandon och Veuve Clicquot som enda, falsk tröst vid sängen i Paris, beskrevs i filmprogrammet som en enda lång skräck. Skräck för att träffa sina vänner, skräck för att visa att ansiktets skönhet förgår.
Tänk om Marlene Dietrich hade spelat upp för Bengt Feldreich och mig! Spirituell, glad, en tjej från Kurfürstendamm med huvudet på skaft.
Hon talade alla språk som sina egna. Engelska med amerikansk accent, franska, perfekt, även i skrift, när hon på dystra biljetter sökte kontakt med vännerna som inte besökte henne och som hon egentligen inte visste om hon ville se. Ville inte ses i sin skröplighet. Tyskan, som ju verkligen var hennes eget, aldrig förlorade språk, med äkta Berlinerdoft från Alexanderplatz och Weimartider. Den blå ängeln som räddes varken fan eller Führerns arméer.
Varför dolde du den äkta Marlene Dietrich för de kanske inte alltigenom korkade Bengt Feldreich och
Sven Anér

En strikt förundersökning av ett mordfall blir Leif GW Perssons ensamrevir

7.7.2012.
Till Regeringens Justitie Kansler. F k: Vice RÅ Kerstin Skarp (eller stf) , kriminalkommissarie Stig Edqvist vid rikskriminalpolisen (eller stf), samt Leif GW Persson, Stockholm.

Snart 26 och ett halvt år efter mordet på statsminister Olof Palme är förundersökningen av detta mord uppenbarligen i praktiken nedlagd. Någon spaning värd namnet pågår inte längre, och någon som helst information från förundersökningsledningen lämnas inte längre ut. Mordutredningen är lagd på hyllan.
Desto flitigare arbetar förre RPS-anställde Leif GW Persson med saken. SVT-chefen Eva Hamilton skriver till mig den 20 juni i år:
Sven! Tack för ditt brev om Palme-bevakningen.
SVT spelar in och ska sända en fiktiv drama-serie om just Palmemordet. Den baserar sig på GW Perssons bok.
Detta har alltså ingenting att göra med nyhetsbevakning, med Uppdrag Granskning eller med undersökande journalistik. Det är en helt fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid.
Vänliga hälsningar  Eva Hamilton
Inspelning av de fyra avsnitten av denna Persson-film pågår. Aftonbladet talar i gårdagens tidning om en ”trilogi”, men mina uppgifter säger fyra avsnitt; sådant kan ju eventuellt ändras under resans gång.
Uppenbart är att denna produktion kommer att uppmärksammas, då slutresultatet visas under kommande jul/nyår, samt att Perssons slutsatser kommer att debatteras. Ett av frågetecknen måste bli: hur är detta evenemang knutet till gällande regler för förundersökning i brottmål, RB 23?
Jag är själv utredande journalist och författare och har skrivit ett flertal böcker i Palmeärendet. Men den Persson-variant som nu förbereds är av en karaktär att den direkt borde kopplas till pågående förundersökning, i synnerhet som uttalanden av Persson den 28 februari 2011 resp 2012 sedan länge gett anledning att förmoda att Persson påstår sig veta lösningen av Palmemordet.
Persson har dock hittills ingenting gjort för att närmare klargöra sina upptäckter, och han har framför allt ingenting gjort för att samarbete med den myndighet som har juridiskt monopol på detta mörka ärende, nämligen förundersökningsledningen vid RÅ och RPS.
Får då inte Persson, som i dag fri person, författare och filmproducent, fritt arbeta med Palmeärendet? Frågan är komplex och komplicerad, inte minst mot bakgrund av Perssons tidigare höga stabsplacering vid RPS. Om Perssons nu inledda arbete skulle innebära att Persson, med tillgång till tidigare erfarenheter och kunskaper från sina år som RPS-man, i dag som nyheter, avgörande viktiga nyheter, presenterar information som han, i själva verket, under decennierna åtkommit i tjänsten utan att slå larm, har en farlig situation uppstått. Denna situation kan bli än allvarligare i dag, då det kan förmodas att Persson fortfarande har möjligheter att ta del av information som RÅ och RPS fortlöpande bedömer som hemlig då den efterfrågas av fristående journalister.
Jag menar att risk finns att Perssons verksamhet i praktiken ersätter den officiella förundersökning som inte längre pågår, och att material samlas hos Persson vilket egentligen borde fortlöpande registreras och diarieföras hos myndighet och därmed göras tillgängligt för allmän insyn.
Vad kommer att hända med Perssons insamlade material, JK? Ska svensk publicistik förnekas rätten till tillgång? Ska Perssons aktiviteter få bilda en egen, hemlig förundersökning, undan lagen?
Det är ju troligt att Perssons credo till jul och nyår kommer att sammanfalla med hans tidigare uppgifter i Palmeärendet, alltså med hans uttalande att
mordet på Olof Palme skedde inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner –
uppgifterna formulerade på liknande sätt såväl 2011 som 2012.
Varifrån har Persson hämtat sin information? Det berättar han inte, men troligt är att han syftar på det anförande som 1995 hölls av säkerhetsexperten Ulf Lingärde inför en hearing vid vad som då hette Palmekommissionen under Sigvard Marjasin. Jag hänvisar JK till mina PALME-nytt-böcker för åren 1995 resp 1997.
Här anges högt placerade poliser, militärer och säkerhetsfolk som klart involverade i mordet på Olof Palme, men Ulf Lingärdes anförande inför kommissionen har aldrig officiellt granskats och utretts. Den publicitet jag gett ärendet är, jämte en uppsats av Ola Tunander, de enda avtryck i debatten som förelegat.
Är det Lingärdes material som Persson nu tar fram till vädring? Mycket troligt. Det kan nämligen vara så att Persson fram till och med 1995 trodde på det officiella utpekandet av Christer Pettersson som Olof Palmes mördare (ett TV-framträdande av Persson under 1995 kan tyda på detta) samt att han i dag önskar ge publicitet åt det onekligen ytterst intressanta spåret – vad klagar jag då på?
Jag klagar på att hela utredningen av mordet på Olof Palme glider myndigheterna ur händerna, in i en situation av djup rättsosäkerhet, där allt bakgrundsmaterial undandras insyn och där Perssons påståenden undandras kommentar.
JK: vice Rå Kerstin Skarp har i skrivelse till mig, efter Perssons första uppgifter om poliser, militärer och säkerhetsfolk, meddelat att hon inte har haft och inte tar någon kontakt med professor Leif GW Persson och hans verksamhet, en synpunkt som jag såväl då som i dag fann och finner mycket egendomlig. Skarps uttalande verkar tyda på att Skarp och hennes förundersökningskamrat Stig Edqvist har gett upp och i praktiken överlåtit Palmeärendet till Persson och till dennes kvalifikationer.
En rättslig osäkerhet råder, och jag anmodar JK att gå in i ärendet. Transparens är ett inneord. Skapa sådan transparens, JK! Det får inte råda någon tvekan om var ansvaret ligger för utredningen av ett statministermord. Hos två myndigheter med i lagen klart definierade mandat, eller hos en person med Perssons förhistoria och kvaliteter.
Perssons förhistoria, ja. Har Persson på ett tidigt stadium under sin tjänstgöring vid RPS haft egen kännedom om kanske sekreta förhållanden med anknytning till mordet men inte slagit larm medan han satt på sin tjänstestol? För att i dag slå mynt av vad han sedan länge vetat? Den statliga belöningen på 50 miljoner kronor?
Ett statsministermord på glid bort från lag och myndighetsansvar, är det vad vi bevittnar, JK?
Jag önskar med vändande post besked avseende dnr för denna skrivelse samt myndighetens kommentar.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 

När visste GW vad?

7.7.2012.
Bland det svåraste att bestämma inom en komplicerad mordutredning är klockslag, datum, år. Kom A till platsen före B? Var förhållandet känt när A uttalade sig eller blev det känt först senare? Trodde sig X veta hur saker och ting förhöll sig före eller först efter 2003?
Naturligtvis inte så underligt egentligen, eftersom mord är en skygg gärning, som inte prålar med exakta dateringar. Hederliga utredare får försöka komma fram till bestämda tidpunkter. Hederliga.
Jag tar på nytt fram kriminalexperten Leif GW Persson, i dag upphöjd till svensk expert på allting, verkar det. Han arbetar nu, mitt i högsommaren, enligt den svenska televisionens chef Eva Hamilton, med ”en fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid” – det låter storståtligt. Hr, förlåt, professor Persson ska, i fyra förmodligen välmatade produktioner, till jul och nyår berätta för den okunniga svenska allmogen hur det egentligen står till med denna allmoges ”samtid”, samt, liksom på sladden, hur det står till med ett mord för ett kvartssekel sedan på en statsminister, han hette Olof Palme.
På lediga stunder, nu i sommar och till hösten, petar Persson med andra små ämnen, löser världens alla mord bland annat, om jag fattat rätt. Men de fyra helgprogrammen ska ändå inte, enligt Eva Hamilton, ha något att göra ”med undersökande journalistik”. Hur denna prognos kommer att stämma med Perssons så småningom framtonande cineastiska verk förstår jag inte riktigt, men jag får väl sätta mig på spänn i min amerikanska gungstol när det lackar mot jul.
Jag raljerar, men det är ett raljeri stänkt av tårar. Här går Sveriges stora och lite statliga television in i en till synes avgörande viktig sisyfosproduktion och etablerar kriminologie professorn Leif GW Persson på en nivå snäppet över Fryxell och Odhner och Grimberg och Peter Englund, som sitter i akademin. Nu ska vi få veta hur det egentligen står till med vårt svenska liv och leverne; professor Persson ska berätta för oss.
Nå, än sen: han kanske har intressanta och rent av sanna ting att förmäla? Varför gnälla i förväg?
Jag skulle inte gnälla, om gnälla är ordet, om det inte vore för den framtonande bilden av professor Persson i backspegeln. För saken är den att Persson, på ytterligt väsentliga punkter inom Sveriges samtidshistoria, knappast gjort sig känd för sanningslidelse eller vad Englund kallar för akribi. Och historiker utan akribi, utan noggrannhet, är inte mycket att hurra för.
Låt se. Leif GW Perssons plattform och estrad inför folket är hans i fjol och i år framförda credo:
Olof Palme sköts inom en komplott av poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Om dessa uppgifter vore korrekta så började kanske allt bli någorlunda väl beställt, men det har Persson inte velat närmare redovisa. Vid båda tillfällena, de symboliskt viktiga dagarna 28 februari 2011 och 2012, har GW efter sina båda sensationella mummel dragit sig tillbaka och aldrig gått vidare med sin dramatiska information. Aldrig kompletterat, aldrig lämnat ifrån sig de bevis som den svenska allmänheten har rätt att få se. Det är mycket troligt att Persson till stor del har rätt, men varför i så fall tjuvhålla på sitt stora news?
Och vad visste GW strax före den 28 februari 1986? Jämfört med vad han kan ha vetat vintern 1995? Respektive vad han numera anser sig veta, 2011-2012? Kan du berätta det, GW?
GW är som kungen, som GA till exempel. Till en kung får inga frågor ställas. En kung väljer själv vad han ska säga. Jag gjorde en film en gång om just GA, en något märklig produktion eftersom jag antogs inte vilja ställa några frågor själv. Jag fick nöja mig med vad det för all del tämligen mänskliga majestätet önskade förmedla, ur egen fatabur.
Kung GW uppträder på motsvarande sätt. När enkelt folk vill approchera honom – ett passande verb – medger han ett närmande endast om det passar honom och om den approcherande kan tänkas vara välvilligt inställd. Mig vill GW i dag aldrig tala med, varför ingen debatt, som kunnat bli fruktbar, får uppstå.
Jag har talat med GW vid egentligen bara två tillfällen. Det första tillfället var kring 1990, då han ringde upp mig och sa att ”det har blivit så fel med Holmér, han var ju aldrig i Borlänge”, men det samtalet har GW efteråt ivrigt förnekat. Det andra tillfället var den 5 februari 1995, då han, inhyrd av Hasse Aros (!) TV 3 som ”opartisk” ordförande, ledde en debatt mellan poliser och dessas motståndare. I över en timmas tid ägnade sig Persson då åt att vitmåla all polisverksamhet kring Dekorima och åt att satirisera över dessa journalister och författare som trodde sig veta farliga sanningar.
Denna TV-sändning kom, medan minuterna gled, att forma sig till ett rent beställningsverk från TV 3:s sida, och av dem som kan ha styrt TV 3. Och framför allt blev det ju mer och mer underligt att Persson mot betalning ställt upp som rikspolisstyrelsens egen representant, för att inför en miljonpublik berätta hur underliga saker kunde förklaras bort, för att berätta wie es eigentlich gewesen.
Lita på GW.
Hur går det då att kombinera Persson 1995 (poliser vita som snö) och 2011-2012 (poliser i mordkomplott)?
Det går naturligtvis inte alls att kombinera. En contradictio in absurdum, en absurd motsägelse. Samfällt hederliga Stockholmspoliser mördar inte en statsminister. Men denna motsägelse tillåts Persson lägga fram, två gånger rent av, utan att regering, myndigheter eller media reagerar. Mitt intryck är att jag är den egentligen ende som slagit larm, och det larmet har förstås förklingat ohört.
Börjar min kritik mot GW bottna nu? Har mitt message gått fram:
Ohederlig, till helt nyligen statligt anställd kriminologie professor, bör definitivt inte vara den som i svensk officiell television påstår sig vara mannen att med stor pretention kunna analysera ”vår samtid”.
Jag har tidigare på denna blogg kallat Leif GW Persson för ”vår folkförförare”. Uppenbarligen är han också Eva Hamiltons förförare. Eva Hamilton hittar ingen annan lämplig skildrare av vår – faktiskt ganska komplicerade – svenska samtid än Persson, Leif GW, GW.
Kärt barn har många namn.
Sven Anér

Till Lagman von Arnold eller stf

5.7.12.
FT 1720-12
Lagman von Arnold eller stf
Uppsala Tingsrätt
Box 1113
75141 Uppsala.

Rubr ärende. Under förutsättning att detta ärende bör handläggas vid annan tingsrätt, antagligen Stockholms, anhåller jag alltså att Uppsala Tingsrätt översänder hela ärendet och akten till denna tingsrätt.
Jag understryker att min önskan att fullfölja ärendet kvarstår oförändrad.
Engagerad hälsning
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

”Göte, Harri och Christer pratade om gamla minnen…”

4.7.2012.
Jag tar ur bokhyllan fram
PROTOKOLL – Mordet på statsminister Olof Palme – II – Den misstänktes person  Förhören mm – Rikskriminalen – A2 –II:3.
Detta är ett av de många förundersökningsprotokollen inom orangefärgade pärmar som jag och säkert ytterligare trettio journalister en dag i maj 1989 fick lösa ut från tjänstvilliga kriminalinspektörer en halvtrappa ned i entrén till det då tämligen nybyggda polishuset vid Polhemsgatan, där Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus låg en gång i tiden och fick motta åtskilliga akutbesök av våra tre barn på 50-talet.
Det här var ett stort ögonblick för såväl poliser som journalister. Christer Pettersson för första gången officiellt presenterad som Olof Palmes mördare. Knappast någon tveksamhet i någotdera lägret. Jag själv tvekade endast måttligt, så tidigt i den stora affären. Ja, då måtte det väl vara  Christer…
Jag hade en röd pirra med mig, som jag lånat av en fotografkollega, och drog mitt lass av polisiära sanningar upp till bilen på Polhemsgatan. Nu skulle här läsas.
Efteråt får jag i dag många anledningar att häpna. Jag räknar till sju pärmar – hur hade dessa kunnat fyllas på den korta tid som stått till buds: Christer hämtad till ett första förhör i december 1988, hela arrangemanget klart att presentera knappa fem månader senare.
En anledning till att så mycket hunnits med är förstås den polisiära förhörsmetod som tydligen aldrig frångås. Denna metod ser ut så här: ta in en person för förhör och låt vederbörande tala utan gräns. Tar det mer än en dag får det ta mer än en dag. Förhöret noteras antingen som ordagrann utskrift, eller, vanligare, som ”indikterat” dvs förhörsledaren lyssnar några minuter, varefter han komprimerar vad som sagts och läser upp detta för sitt vittne som får godkänna. Ny indiktering, ny uppläsning, nytt godkännande – en ganska seg procedur. Av allt att döma godkänner vittnet i allmänhet allt han får uppläst för sig, vill inte stanna längre än nödvändigt.
När ett helt vittnesförhör är avklarat läggs det till handlingarna, och vad som sedan händer är höljt i dunkel. Vi får som vanlig allmänhet ingen inblick i den analys och bedömning som de här förhören i efterhand underkastas; jag får ofta ett intryck av att det viktigaste är själva förhöret, rätt upp och ner, medan analysen inte går att belägga, kanske ofta eftersom någon analys aldrig utförs.
Jag slår nu upp en sida i min mastiga förhörspärm, nära 500 jungfruliga sidor. Inga tecken på någon efterbearbetning. En sådan kan förstås ha utförts från protokollkopior, men det sägs inte, och det vet jag inte.

Sidan 849, pärmen råkar falla upp där. Förhörd på denna och följande sidor är en man som heter Göte. Han har haft och har vid förhörstillfället en besvärlig bakgrund, med vandringar mellan fängelser och annat socialt omhändertagande. Ensam förhörsledare är krinsp Thure Nässén, denne krinsp som är den dominerande under detta första Christer Pettersson-år. Nässén kan allt om Christer och om hans melerade kamrater, och Nässén framstår som helt övertygad om Christers skuld; det är som sådan Nässén ska uppfattas.
Hur och var Nässén har fiskat upp Göte framgår inte; plötsligt bara sitter Göte där på sin stol och ska frågas ut. Om ett ganska monotont och mycket dystert liv, mellan anstalter och droger, hemlöshet och armod.
Nässén börjar förhöra, och då och då gör han sina ”indikteringar”, även om det inte anmärks i utskriften när ny indiktering vidtar. Det blir en mycket förledande text. Läsaren får intrycket att detta vore Götes egen dialog, men den är ju silad genom Nässéns inspektörsingenium, och någon annan kontrollmöjlighet ges inte än Götes stackaterade godkännande, ett efter ett, av indikteringspassusarna.
OK. Jag ger en kort bit av Nässén/Götetexten, sådan den har stått och börjat gulna i min bokhylla. Jag går in mitt i samtalet:
Förhöret hålls den 6 mars 1989 och Göte är tillfälligt hämtad av Nässén på allmänna häktet Kronoberg, Stockholm. Han är för närvarande omhändertagen, jämlikt Brottsbalken 26:22.
Forsgren underrättades om att han skall höras upplysningsvis, angående sin bekantskap/kontakt med den så kallade 41-åringen, vilken för närvarande är häktad som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme. (Historiens vingslag når mig medan jag skriver ut på min Mac.) Han underrättades vidare om att förhöret ingår i förundersökning kring mordet.
Göte uppger att han mycket väl känner den så kallade 41-åringen, som för närvarande sitter häktad som misstänkt för statsministermordet. Han säger vidare att hans namn är Christer Pettersson.
Anslaget klart, upptakten har förklingat. Christer noterad som en god kompis till Göte, under deras gemensamma sorgliga vandringar till mentalsjukhus, fängelser och tillfälliga bostäder i detta Storstockholm som de sällan lämnade., möjligen för en social avstickare till Uppsala.
Göte lärde känna/träffade Christer Pettersson första gången på Ulleråkers sjukhus, där de båda var intagna. Göte har för sig att det är mellan femton och tjugo år tillbaka i tiden. Vidare har de suttit tillsammans på Karsuddens sjukhus. Han tror att de satt tillsammans, på det sistnämnda sjukhuset, för cirka femton år sedan.
Göte tillägger att han och Christer aldrig suttit på samma kriminalvårdsanstalt vid något tillfälle.
Göte berättar vidare att han träffat Christer sporadiskt när båda, det vill säga han själv och Christer, vistats ute i frihet.
Göte berättar vidare att han under kortare perioder bott hemma hos Christers föräldrar på Edsviksvägen i Sollentuna. Under dessa perioder har även Christer vistats ute i frihet.
Och så vidare. Förhöret segar sig fram, och det fortsätter påföljande dag: Göte har mycket att berätta, och Thure Nässén har mycket han önskar veta. Medan jag följer de båda herrarna under förmiddag och eftermiddag och förmiddag igen tätnar utropstecknen och frågetecknen. Vad tjänar dessa förhör för syfte?
Säg att det rört sig om hederliga utfrågningar från Nässéns sida. Vad hade allmänt löst prat om två ständigt kriminellt belastade personers sporadiska samvaro kunnat tänkas ha för intresse i en utredning av mordet på Olof Palme?
Det förekommer att så kallade karaktärsvittnen utnyttjas i processer av detta slag, men domstolar brukar sällan bli imponerade. Och dessa karaktärsvittnen åberopas endast då ett försvar önskar placera en anklagad i god dager. I det aktuella fallet har Nässén hämtat upp Göte från hans sorgliga tillvaro för att visa hur stor skurk och allmänt besvärlig person Christer alltid varit:
Under den här tiden åkte Christer och Göte ofta in till Stockholm City. Avsikten med besöken inne i stan var att skaffa/köpa brass.
Vid dessa besök inne i City konstaterade Göte att Christer ägnade sig åt att ”robba” eventuella langare på såväl narkotika som pengar.
Han beskriver Christers handlande på följande sätt. Christer gick fram till någon person, det kunde vara en man eller kvinna, som han misstänkte för att vara innehavare av narkotika. Svarade den tilltalade: ”ja” och att det gick bra att handla, så åkte en bajonett eller kniv snabbt fram och Christer plockade av säljaren såväl den narkotika denna hade som pengarna. Många gånger hände det att Christer på detta sätt rånade kompisar. Den sistnämnde tyckte detta var mycket obehagligt då han som han säger senare fick obehag av den förfördelade.
Och så vidare. Nässéns torftiga tjänstesvenska rullar vidare, uppenbarligen i ett enda syfte, nämligen att presentera Christer Pettersson i så besvärlig dager som möjligt: en falsk och farlig lufs, en ”robbare” att passa sig för.
Nässén – och detta torde vara unikt i svensk kriminalhistoria – anstränger sig alltså på över femhundra förhörssidor att tillsammans med några kolleger berätta att en för länge sedan redan lagförd person ska kunna presenteras i om möjligt ännu mera gråmelerad dager än den som kom till synes vid Christer Petterssons häktningsförhandling.
Och den som säkrast av alla vet att inget som helst korrekt bevis någonsin har kunnat binda Christer vid händelserna kring biografen Grand och Dekorima, ja det är just Thure Nässén själv, som i ett flertal förhör – ett halvår före detta Göte-förhör – med den i dag herostratiskt ryktbare Roger Östlund tvingat denne att lögnaktigt placera Christer i påstått farlig närhet av just Grand och mordets Dekorima.
Det är som om min ordbehandlares tangenter inte vill följa med. Jag försöker igen. Nässén anser sig behöva det negativa karaktärsvittnet Götes hjälp att bättra på Christers häktningsdom så att det ska stå helt klart att större skurk än Christer Pettersson inte finns i hela Stockholms City, och att Christer alltså, rund under fötterna efter en afton på klubben Oxen, med mördande precision skjutit en statsminister till döds samt därefter sprintat uppför Brunkebergsåsens trappor.
Hängde tangenterna med? Ja, vi säger det. Jag försöker sätta mig in i Thure Nässéns position och situation. Han har under hösten 1988 märkt hur vindarna blåst. Alla höjdarna över honom har klart markerat att de nu börjat lessna på att rikskriminalens professionella inspektörer inte kunnat sila fram en enda användbar mördare. Nässén fattar den möjligen outsagda vinken, ger sig ut på stan och fångar upp Roger Östlund, som verkar passa kostymen och så småningom vränger till allvarliga men helt osanna påståenden om gamle kamraten Christer Pettersson.
Glad i hågen går Nässén in till sina chefer och gläder dem med sitt heureka: Jag har mördarn!
Nässén är självfallet ytterst medveten om att fem mycket tidiga och aldrig ifrågasatta polisvittnen samfällt konstaterar att Roger Östlund inte kom till biografen Grand förrän tio minuter efter mordet och alltså aldrig kan ha sett Christer vid Grand före mordet, men sådana bagateller vill Nässén inte bråka om, Christer är skyldig i alla fall.
Nå, när nu denne evige Thure Nässén har motat in Christer i den arrangerade fållan, kunde han inte ha varit nöjd då? Tydligen inte. Ett antal negativa karaktärsvittnen ville det till, enligt Nässén, för att cementera den Petterssonska skulden; vi öser på med mera skit så blir saken allt mer trovärdig.
Det blev den ju egentligen inte alls. Åtminstone de lagfarna domarna vid Stockholms Tingsrätt märkte avsikten och blev förstämda, även om det aldrig i klartext riktades någon kritik mot Thure Nässén. Den kritiken kom, några år senare, vid möten på ABF, i Gunnar Walls avgörande viktiga bok ”Mörkläggning” 1996 och i mitt eget kompendium ”Fyra Nycklar” från 1991, där jag med forskarakribi konstaterade att en person som inte är på plats vid påstådd tidpunkt inte kan göra påstått konstaterande (hänger ni med, tangenter?).
Den här rättsskandalen kan förlängas fram till millennieskiftet och fram till i dag. Den svenske riksåklagarens av mig ofta relaterade skamliga vandring upp till Högsta domstolen med ytterligare en påse negativa karaktärsvittnesmål, riktade mot Christer, är och förblir ett juridiskt bottennapp, ännu icke formellt avslöjat.
Granskningskommissionen tyckte att Christer Pettersson gott kunde kvarstå som den skyldige till mordet på Olof Palme, och än i dag är Christer uppenbarligen RÅ-ämbetets säkraste alternativ; något annat erbjuds inte den som frågar.
Puh. Det är när jag läser hur Göte kastar elakheter mot Christer Pettersson (några säkerligen sanna) som jag inser hur enormt svårt det måste bli för sittande regering och sittande åklagar- och polisledning att gå med på en helt nyorienterad dränering av detta kärr.
För då måste lupp och förstoringsglas riktas mot herrar av typen Thure Nässén, lejda för skattemedel att fördunkla utredningen av ett statsministermord, och värre synd kan en rättsstats institutioner knappast begå.
Tangenterna undrar om jag är klar nu, gå i stället ut på Hjelmbergstorpets blomsterängar!
OK. Jag gör väl det då. Men med fadd smak i munnen. Det år så många jag vill rikta frågor till. Hela juristskrået, bland annat. Hela journalistskrået, så skrämmande glest befolkat av sanningssökare. Hela Rosenbad. Hela granskningskommissionen, vars huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger, blev JO på kuppen.
En lokaltidning vill intervjua mig inför min möjligen inträffande 91-årsdag. OK, tack för det. Får jag prata Palme? Njaa, inte för ingående, känner jag svaret på den hypotetiska frågan, du har väl annat att berätta om? Kanske, men i så fall generella banaliteter, som att handla frimärken på ICA i Luthagen.  Ett par meningar Palme då, kanske…
Två äppelträd utanför mitt arbetsrumsfönster står och undrar i solen om de ska ge någon frukt i år.
Sven Anér