Herbert Tingsten – ett par minnen

30.7.2012.
Gösta Björklund, som var redaktionens chefsvaktmästare med DN-anor sedan före första världskriget, sa ”Professorn”, ja, det var nog med stort P.
Ingen annan sa Professorn, till eller om den store Herbert Tingsten, med trotsålderscharm. Kollegerna på ledarsidan sa ”Herbert”, men egentligen inga andra på redaktionen. Vi sa helt enkelt Tingsten, ibland hopdraget till ”Tingis”, inte särskit originellt om en originell man.
Oss tilltalade Herbert Tingsten inte så ofta. Han var nog aldrig riktigt säker på vilka vi var och vad vi hette. En tämligen grå och ointressant samling personer, som stod för den tyvärr oundgängliga textutfyllnaden, i kölvattnet efter ledarspalterna och kulturen. Tingstens egna domäner och de enda han vårdade.
Överdriver jag? Nej, jag tror inte det. Denne så skicklige politiske skribent och litteräre recensent läste nog väldigt snabbt igenom vad vi kunde ha randat i bladet,”var det Anér du hette sa du”?
Naturligtvis hade Tingsten sina konferenser med den allmänna redaktionen, men dessa var i allmänhet snabbt överstökade. Hans kombattant var redaktionschefen Sten Hedman (som långt senare fick en namne i en nöjesexpert på parnassen), och dessa på var sitt håll så skickliga publicister gick som katten kring gröten varje vardag halv tolv. Båda hade respekt för varandra, kanske rent av aktning, men var snåla med berömmet.
”Ja, Tingsten…” blev Sten Hedmans korta runa när jag långt i efterhand träffade den grånade redaktionschefen; de två orden var innehållsmättade.
”Själv har jag inte DN längre. Jag håller Le Figaro”, löd hans sena stridsrop från torpet i Halland. Att i årtionden ha varit andreman åt en så sprittande person som den förre professorn Herbert Tingsten måste ha haft sina sidor. De kunde inte tala med varandra, inte vad vi menar med tala, samtala. Sten Hedman var hela sitt liv övertygad socialdemokrat, vilket knappast kan ha underlättat konversationen, i den tungt liberala DN-miljön.
.Om somrarna sa vi på redaktionen att Tingsten bar sparkdräkt, ett tämligen uppseendeväckande fritidsarrangemang på en drygt medelålders herre med rejäl, om än alls ej stötande kroppshydda. Vi skojade gärna med Tingis, men skojandet var aldrig illa ment. En av kollegerna var en speciellt skicklig härmare, kunde gå upp i de rätta falsetterna. Tingsten hade ett antal hörn och kanter som stack ut och som vi ville fila bort; det lyckades förstås inte. Tingsten tog sällan större hänsyn till sin omvärld.
Det är ungefär just där den store samhällsvetaren – men knappast människovetaren – avtecknar sig för mig in retrospect.
Det brukar talas om tankspridda professorer, och naturligtvis passar DN:s chefredaktör de där åren på femtio- och sextiotalen in i det omdömet. Jag kom en gång in på DN-direktören Helge Heilborns rum, en man som mycket väl kände oss redaktörer.
”Passa dig för professorer, Anér”, sa Heilborn. ”Vi har tjatat på honom i månader att vi måste ha hans och Gerds reseräkning för alla veckorna i Japan, men så i dag säger han till mig att han inte har några kvitton; pengarna gick åt! Vad gör man?”
Helge Heilborn hade ett mycket fritt förhållande till oss journalister på DN:s allmänna redaktion och hoppade gärna över skaklar.
Vad gör man? Jag tror nog i och för sig att storyn är sann. Pengar, annat än i statsbudgeten, var ointressanta ting. De skulle användas, men inget ytterligare tjafs. Heilborn fick rekonstruera en reseräkning på åtskilliga tusen, och Tingsten fick sätta sitt namn under, säkert med en ironisk kommentar. Och pengarna gick ju åt.
Jag återkommer till Herbert Tingstens ointresse för journalistik och journalister, eftersom ointresset var så märkligt. Sveriges ledande publicist under ett tjugotal år – för det var han, tämligen oomtvistat – såg så von oben på just den DN-ingrediens som åtminstone vi ansåg utgöra dess existensberättigande: ingen skriver bättre än en DN-journalist, sa vi till oss själva och till våra fruar över mjölken vid middagsbordet på S:t Eriksgatan.
Vid bordet på W6 kunde vi uttrycka oss än mer explicit. När Tingsten åt lunch vid det bordet fick hans servitris efteråt trippa upp till tidningen och få notan betald – ovärldslighet eller högfärd?
Bagateller? Ja, på ett sätt. Vi kunde aldrig bli förbannade på Tingis, det gick liksom inte. Vi betraktade honom som DN:s speciella juvel som vi borde vårda, på håll. Jan-Olof Olsson, den klassiske Jolo, brukade, tillsammans med den lika klassiske fotografen Roland Janson, enrolleras som Tingstens ressällskap, genom kontinenter. För att bära hans kappsäck, sa vi hemmavarande sursött. Det var förstås inte hela sanningen; det gjordes bra jobb på tre håll. Men när jag nu, så långt, långt efteråt, kontrollerar vad minnet minns och känner, så är det just Tingstens attityd mot sina subalterner. Han såg nog aldrig själv problemet. Om det nu var något problem. Kanske bara den ständiga avundsjukan mot verkarns gullgossar.
Jag har inga onda minnen av Herbert Tingsten, med sin fluga på svaj och med ögon som genomträngde dagspolitiska företeelser men knappast tankarna hos en 30-årig journalist. Vad de nu var värda.
En gång , kanske var det vintern 1972, hade DN-tecknaren Poul Ströyer och jag, då enbart free lance,  sammanstrålat för en kokt torsk på Sturehof; vi döpte evenemanget till arbetslunch.
Vi hade kommit att sitta en halvtrappa upp i den angenämt murriga lokalen. Nere, på bottenplanet, upptäckte vi Herbert Tingsten, som då sedan flera år hade lämnat sin tidning. Han hade stora besvär med sina ögon, vi såg att han fick hjälp med matsedeln. Väntade han på Gerd?
Han hade ytterrocken på och såg inblåst ut av vintervinden; vi kände sådant medlidande med honom.
”Ska vi gå ner och hälsa? sa jag. ”Bara tala om vilka vi är, för han kan nog inte känna igen oss. Vad säger du?”
Jo. Som ett par skolpojkar på väg in på rektorsexpeditionen gick vi nedför halvtrappan:
”Hej, Herbert. (Här måste det bli Herbert i alla fall). Det är Ströyer och Anér från tidningen, hur har du det?”
Men vi fick egentligen bara en blekt vänlig nick. Några månader senare fanns inte Herbert Tingsten längre. Mannen som tjusat ett helt svenskt folk med sina oförytterliga meningar, medan cigarrettröken lägrade sig bakom TV-skärmen. Han fanns med under viktiga år av våra DN-liv.
Och han finns kvar. Märker jag.
Sven Anér