Hans Villius och Sverker Åström – två personer att minnas

1.7.2012.
Jag var arbetskamrat med Hans Villius på Sveriges Radio Televisionen (som STV hette den gången) på 70-talet. Vi fanns inte riktigt på samma avdelning, men våra jobb överlappade, och ett par gånger kom vi att samarbeta. Hans hade den mycket sällsynta förmågan att popularisera vår historia utan att krångla till den och utan att banalisera. Med säker slagruta vandrade han genom århundradena utan att snubbla, och vi lärde oss att älska hans kalmaritiska tonfall, ett landsmål som annars knappast varit känt för sin sonora koloratur. Men Hans förädlade tonfallen och rent av de praktiskt taget ohörbara r:en.
När Hans Villius och Olle Häger vandrade i slottets enorma salar blev kalmaritiskan kongenial med arkitekturen och med stadens hela struktur. Talade Erik av Pommern samma språk som Hans Villius, sedan han vant sig av med plattyskan? Det får vi inte veta.
En annan god vän som nyss gick bort är Sverker Åström. Vi träffades sommaren 1935 i den lilla badbyn Saint Aubin-sur-mer i departementet Seine Inférieure. Det var fem år innan karavanerna av dragkärror och gamla cyklar drog söderut genom Normandie, ner mot Lavals Vichy.
Sverker var då nybliven student vid Uppsala universitet, sedan han avlagt en rekordexamen vid Uppsala Högre Allmänna läroverk (i dag Katedralskolan). Hans enorma bukett av stora A:n väckte beundran – och inte alls avundsjuka – hos oss smågrabbar nere i 2 5 A, trots att våra föräldrar ivrigt påpekade för oss att vi borde bli som Sverker.
Hans pappa, med den spännande titeln krigsdomare, hade gått bort då på 30-talet, och Sverkers gymnasistår var nog inte idel solsken. Han kunde förgylla dem med att tentera extra för stort A i kristendom till studenten; det hade ingen annan gjort.
I Saint Aubin putsade Sverker till sin franska, vilket även jag försökte göra, alldeles i starten. Sverker och jag drog några pingisbollar, men Sverker tyckte inte att jag var mycket till tuggmotstånd; naturligtvis var han Bror Duktig även här.
Duktig – men aldrig besvärande duktig. Enkel och trevlig, helt enkelt. Med ett ständigt intresse för människor och händelser; hans pigga ögon bevakade alla notabla händelser. Vi bodde i Saint Aubin hos den litterära matvärdinnan Mme Yard (mer litteratur än mat). Hon hade en son i ungefär Sverkers ålder, lite över 20, som sveptes med av krigsåren och fick det besvärligt på alla sätt. Sverker hjälpte René under efterkrigstiden, framför allt sedan han som välbeställd ambassadör hamnat i Paris. Där hans lysande franska väckte berättigat uppseende. Sverker blev akademisk polyglott. Han berättade en gång för mig att han som svensk FN-representant i New York, medan järnridån stod orubbad, tryckte på den ryska tolkknappen när han ville lyssna på nationalförsamlingens ibland mycket sega debatter. Ryskan var ett av Sverkers många språk, sedan han strax efter krigsslutet som ung attaché hamnat på den svenska legationen, som flyttat ut till det fredligare  Kujbysjev.
Vid mina besök på senare år i Paris kunde Sverker och jag sitta och konversera – bör det väl heta - på hans eleganta ämbetsrum vid Rue Cognac Jay, varvid bland annat Renés senare öden kom på tal, liksom minnet av en förlupen kattunge. Le Petit Misérable, som den gången stod under vårt beskydd. Ett annat samtalsämne var Uppsala, en stad som ogärna släpper taget, vare sig vi tenterat extra i kristendom eller inte.
I detta ämbetsrum vigde Sverker en gång i tiden Hans Holmér vid hans första giftermål; de var vänner sedan tider långt före Palmemordets dramatiska skiljetecken. Jag minns Sverker när vi sommaren 1970 för TV:s ”Ettan gästar” filmade honom ute i skärgården, klädd till friluftsmänniska i fransiga jeans och boende i en koja som han hyrde av möbelhandlare Åhlberg i Klara. Långt från diplomatins gentila salar.
Sverker fick många höga uppdrag, men han valde att hålla sig borta från de allra högsta. Det passade honom bäst att administrera och tänka, med stor auktoritet till sittande chefers fromma.
Det är hans allomfattande personintressen jag minns. När jag ringde honom svarade han alltid ”Nej är det Sven!”, med ett glatt engagemang som inte var påklistrat.
Hans Villius och Sverker Åström. Personer att minnas.
Sven Anér